Kategoriarkiv: Övrigt

Den apolitiska samtiden? Politikens villkor idag

Rekommenderar mycket varmt samtalet mellan professorerna Sverker Sörlin och Eva Erman om den apolitiska samtiden på Kriskommissionens Bommersviksseminarier.

Sverker Sörlin sa bland annat:

”Det berättelselösa och framtidslösa Blade Runner-samhälle där människor skyndar sig hem för att i avskildhet göra av med de extra tusenlappar som jobbskatteavdraget gett dem… Man är beredd att avstå de där tusenlapparna. Jag skäms nästan över dem, jag har massor av såna. Vad ska jag göra av dem allihopa?

Jag mår illa vid tanken på att de  faktiskt skulle kunna få en bättre användning i samhället… varje månad häpnar jag över att jag har mer pengar över än förut. Jag tänker – detta är ett missförstånd!”

Kristina Persdotter skriver också om för många tusenlappar. Ann-Sofie Hermansson om något liknande – hur egoismen förråar. Ulf Bjereld skriver bra om partiledarkarusellen. Kjell Rautio om att jämlikhet, tillväxt och konkurrenskraft förutsätter varandra. Peter Andersson och Johan Sjölander om en skrämmande nyhet – att antalet förtidspensionerade unga ökade med hela 50 procent under förra mandatperioden. Intressant och Netroots.

38 kommentarer

Under Övrigt

Om det apolitiska i Godmorgon, världen!

Efter det här inlägget ville Godmorgon, världen! göra ett reportage. Lyssna på mig, Martin Ådahl (Fores) och Folke Tersman (professor i praktisk filosofi) om den apolitiska samtiden.

Temat var också föremål för ett samtal mellan Sverker Sörlin och Eva Erman hos Kriskommissionen igår. Titta här. Rekommenderar också Dagens arenas intressanta rapport från Kriskommissionens Bommersviksseminarier.

Apropå det apolitiska i den moderata ideologin rekommenderar jag för övrigt detta gamla blogginlägg, som bland annat innehåller en analys av världens tråkigaste utopi (såsom den en gång beskrevs av en ung blivande statsminister).

Intressant och Netroots.

4 kommentarer

Under Övrigt

Att vantrivas i samtiden

Jeg synes det er interessant å høre på Fredrik Reinfeldt. På mange måter en vanlig gutt, hyggelig og pen, med gjennomsnittlige gymnaskarakterer og noen studiepoeng i psykologi [...] Jeg synes det er interessant fordi språket hans er et unnvikelsens språk. Han gjør konsekvent ikke det hans store politiske forgjengere i den moderne epoken gjorde: formulerer ideer og visjoner. For det første snakker han lavmælt, som om selve toneleiet skal signalisere at «jeg har ingen store planer for dere». Han snakker som en terapeut, nærmere bestemt en psykolog, som sitter ved siden av deg på sofaen og hører på akkurat dine problemer. Han reiser rundt i landet for å forstå hvordan folk har det, og man får et bestemt inntrykk av at han mener det han sier.

[...]

Reinfeldt gjennomfører ikke noe systemskifte, ettersom han ikke erkjenner at det finnes et system. I hans politiske språk finnes det heller ikke klasser, geografi, byer, landsbygd, fabrikker, kontorer. Bare «mennesker», som har problemer som han konstaterer, og som skal løses.

Det finnes heller ikke noen fremtid, og kanskje heller ikke noen fortid. Reinfeldt snakker ikke om verdier, om kriger og seirer, om kirken og moralen, som de konservative pleier å gjøre. Han snakker ikke om historien, ettersom den er et emne som risikerer å åpne for motsetninger, i likhet med fremtiden. Han legger seg helst ikke ut med noen. Han forstår i grunnen alle mennesker. Og ettersom han forstår dem, kan de også stemme på ham. I hans verktøykasse er det et rom også for deg.

Så skrev Sverker Sörlin i en uppmärksammad artikel i norska Morgenbladet strax före valet. Sörlin skriver också om ”de frias visionslöshet”, en formulering ha lånat från Stig Strömholm, ”ante ikke at den en gang skulle bli svensk regjeringspolitikk”. Sörlin beskriver det apolitiska tillstånd vi befinner oss i, en samtid utan framtidsprojekt, där ingen talar om värden och gemenskap. Där politiken reducerats till problemlösning för enskilda människor.

Det är något väldigt märkligt med den tid vi lever i, för trots att skillnaderna är större än någonsin, så existerar inga konflikter. Ingen blir arg. Valda politiker säljer ut gemensam egendom till underpriser – bland annat till sina kompisar – och fälls i Regeringsrätten för detta, men besluten rivs inte upp. Ingen bryr sig. Den tusenlapp du har fått i skattesänkning kommer direkt ur fickan på någon som är sjuk. Det struntar du i. Den tusenlapp du fått i skattesänkning bekostas även av att 24 000 arbetslösa idag tvingas arbeta utan lön. Det bekommer dig inte.

I senaste numret av Tiden (ej på nätet, prenumerera här) skriver statsvetaren Eva Erman och filosofen Niklas Möller intressant om den apolitiska samtiden:

Vad vi menar med apolitiskt är att politiken reducerats till att handla om individuella önskemål, ofta utifrån självintresse eller direkt behovstillfredsställelse [...] Vi har inte på länge befunnit oss så långt ifrån synen på det politiska som gemensamt beslutsfattande som nu. På frågan hur man tänkte rösta inför valet svarade i stort sett alla tillfrågade utifrån den situation de själva befann sig i, precis just nu. Som om frågan närmast per definition handlade om vilken politik som bäst gynnade deras egen situation.

Ja, det är en märklig tid vi lever i. Sossar jag känner suckar och undrar var den intressanta samhällsdebatten äger rum, ”för inte är det i vårt parti iallafall”. Nä, det ligger en del i det. Men när jag försöker komma på andra platser, utanför socialdemokratin, där den skulle kunna tänkas befinna sig istället, då kommer jag inte på några. De borgerliga partierna befinner sig på många sätt i exakt samma vilsenhet som socialdemokratin – deras situation är bara något mindre akut och därför mindre uppmärksammad. Men faktum är att borgarna vann på att inte ha några visioner, och knappt några vallöften. Reinfeldt är den perfekte ledaren för denna ”de frias visionslöshet”.

Jag har inte samma insyn i andra samhällssfärer, men jag uppfattar inte att det pågår intensiva, intressanta och genomgripande debatter om mänsklig samvaro på andra arenor heller – kulturen, akademin? Har jag fel? På 90-talet talade man ju faktiskt om värden. Nyliberaler talade om värden. Inte mina värden, men ändå. Det fanns nån sorts dimension i det offentliga samtalet som handlade om hur människor borde leva tillsammans, på ett åtminstone lite mer existentiellt plan än att tillvarons yttersta mening skulle vara heminredning och ett par jobbskatteavdrag. God I miss it. Det är därför jag känner sympati för den typen av nykonservatism som exempelvis Thomas Idergard (rekommenderar intervju i SvD) och Elise Claeson (rekommenderar intervju i Arena nr 5 2008, ej på nätet, delvis sammanfattad här) står för.

En sak som dock är lite intressant – och hoppingivande – är att allt fler börjar uppmärksamma precis detta fenomen. Häromdagen skrev till exempel Olle Svenning i en mycket läsvärd ledarkrönika:

”De stora berättelserna existerar inte längre. Dödsattesten skrevs för några decennier sedan. Undertecknarna kallade sig postmodernister. Bland de dödförklarade fanns religion, politik, vetenskap, teknik, kapitalismen, ja hela det moderna projektet [...] Landet styrs, under folkets växande förtroende, av Fredrik Reinfeldt. Given etta i kursen Trygghet-Kompetens i alla tänkbara managementutbildningar. I svagare stunder en effektiv, men något småtråkig, personaladministratör. De i Reinfeldts personal, som förmår arbeta på flitigt, får ekonomiska premier; de andra får skylla sig själva. [...] Reinfeldt gnager ner politik och ideologisk dekoration till samförståndets snusförnuft: Allt ska vara på plats.

En perfekt ledare i de döda berättelsernas tid.”

Ja, just precis så är det. Och det får det att krypa under skinnet på mig, ungefär lika mycket som när jag läste det där ökända vindsvåningsreportaget. Eller som Andres Lokko uttryckt det:

”Konsumtion skulle ersätta kritik. Kunskap och utbildning ersattes med dagens outfit. Nedmonteringen av folkhemmet, socialdemokratins försvagning, möttes med en ny säsong av Hundra höjdare på Kanal 5.”

Vi kan inte ha det såhär! Dags att ta sig ur denna klaustrofobiska apolitiska tvångströja. Nu.

Ilse-Marie ger dig alldeles för många anledningar att vakna ur den apolitiska dvalan. Vänsterekonomerna ger dig ytterligare ett, och Supermiljöbloggen några till, liksom Kjell Rautio och Peter Andersson. Christoffer Ivarsson är också fast och frustrerad i apolitiken. Håkan Boström är inne på något liknande, fast betydligt mer resignerat.

PS. Lite beror kanske också min frustration på att jag bor i Stockholm: ”en stad för fyrkantiga och lydiga som jobbar nio till fem på välbetalda jobb, men vars höga löner till största delen går till bostadslånen”, som Ola Andersson träffande beskriver Stockholmskänslan i en läsvärd artikel i Sydsvenskan. Kräks lite på det.

Andra bloggar om , , , . Intressant och Netroots.

56 kommentarer

Under Övrigt

Sältan i politiken

Den allmänna politiska debatten, och särskilt under en valrörelse, kan göra vem som helst gråhårig av förtvivlan. Det handlar ju nästan aldrig om det som är viktigt på riktigt! Valrörelsen hittills har mest handlat om RUT-avdrag, Mona Sahlins personlighet och vem som kan sänka restaurangmomsen mest. Inte undra på att människor inte vet vad de ska rösta på.

Politiken tar sältan ur så många ord, säger Bosse Krogvig. Den politiska debatten tenderar att ta sältan ur själva livet, säger jag, i mina bittraste stunder.

Då hittar jag Dror Feilers valkampanj. Den är inte för ett parti jag kommer att rösta på. Men fin är den. Och den säger något om vad politik verkligen handlar om. Livet och döden, typ sånt.

Läs gärna ännu fler exempel här.

I övrigt rekommenderar jag idag Aurora Gullberg och Mats Engström och Johan Westerholm (gånger två) och Katrine Kielos om Reinfeldt och romerna samt, förstås, Thomas Hammarbergs och Anders Wejryds viktiga artikel i frågan från igår.

Och så dagens anbefallda läsning: ”Det är inte smutskastning varje gång någon säger emot Fredrik Reinfeldt”. Måste läsas!

Intressant och Netroots.

3 kommentarer

Under Övrigt

Storstad fyller år och håller tacktal à la Oscarsgalan

Idag är det precis ett år sedan jag skrev det här inlägget och därmed startade Storstad. Jag var ganska skraj och hade ingen aning om var det skulle sluta. Efter ett tag visade det sig att bloggen blev en av de roligaste sakerna jag gjort i hela mitt liv. Så jag vill passa på att säga tack till alla er som läser, kommenterar och sprider mina inlägg på olika sätt. Er generositet gör mig många gånger överväldigad. Och utan er – ingen blogg.

Eftersom jag älskar att hålla sentimentala och melodramatiska tal finns det några grejer till jag vill ta upp. Ett särskilt tack vill jag rikta till Netroots. I den här lilla yttepyttebubblan av världen som utgörs av svenska politiska bloggar händer det då och då att det pyser upp olika former av kritik mot socialdemokraternas framgångsrika närvaro i sociala media. Jag vet att det har hänt att Netroots har kallats både toppstyrt och likriktat och att vi – drygt 600 – som är med i Netroots bara skulle agera megafoner åt ”partiledningen”. Om jag är en megafon eller inte lämnar jag åt läsarna att avgöra, men kritiken att Netroots skulle vara toppstyrt kan jag avfärda direkt.

Netroots är något så vackert som samarbete i dess renaste form. Netroots är att leva devisen ”tillsammans är vi starka”. Netroots handlar om att ge varandra tips, uppmuntran och länkar. Och ju mer man länkar till varandra, desto mer syns både man själv och de man länkar till. Det är en så vacker illustration av det smarta med solidaritet. Som enskild bloggare tjänar jag inte på att vara snål mot andra, tvärtom – ju generösare jag är, desto bättre går det både för mig själv och för mina vänner.

En annan fantastisk sak med bloggen är att den gjort att jag kommit i kontakt med så himla många smarta och bra rödgröna människor runt om i hela Sverige. Vissa bara genom en enstaka kommentar på bloggen, andra har jag så småningom blivit bekant med IRL. Det gör mig helt varm i hjärtat. Jag visste inte att ni var så många! Att ni var så bra! Att ni finns överallt! Det gör mig så otroligt hoppfull inför framtiden. Extra skoj är det att jag genom bloggen blivit bekant med personer från både V och MP. Annars är det ju mest sitt eget parti man hänger med. Det känns fint att vi är ett gäng, att man kan gilla varann över partigränserna.

För att sammanfatta första året med Storstad: Extra roligt att fylla år dagen efter att jag slog nytt besöksrekord på bloggen. Oj vad många som ville läsa om att Moderaterna tycker att Sveriges bästa skola ska finnas i Danderyd! Men mitt mest lästa inlägg är fortfarande min närkamp med Almega i inlägget ”Att trixa med siffror”. Det får fortfarande en handfull nya läsare varje dag, trots att det är ett halvår gammalt. Vajert. Några av mina egna favoriter är annars inläggen Fantasi om Långshyttan, Att lämna 90-talet – om förnyel(s)e, det här inlägget som visar världens tillväxt de senaste 2000 åren (det var lite pyssligt att få fram, minns jag) och det här, om de stillastående lönernas roll för finanskrisen, är jag också ganska nöjd med.

Åkej, långa namnlistor i tacktalen är inte roliga på Oscarsgalan och förmodligen inte här heller. Men jag vill ändå nämna Johan Westerholm, Peter Andersson och Ali Esbati. Det är era flitiga länkningar och uppmuntrande ord som byggt den här bloggen. Tack för det.

I övrigt – ingen nämnd, ingen glömd. TUSEN TACK ALLIHOP!

Intressant?

13 kommentarer

Under Övrigt

Hej ni som kommer från aftonbladet.se

Roligt att se att Aftonbladet länkar till mig apropå ”Nya moderaterna”. Men eftersom de länkar till bloggen, och inte till inlägget där citatet om Henrik von Sydow, Common people och nya moderaterna finns, så lägger jag upp länken här: Dolly förklarar arbetslinjen, Jarvis förklarar nya moderaterna. Enjoy!

6 kommentarer

Under Övrigt

Fantasi om Långshyttan

Häromveckan insåg jag att jag aldrig verkligen förstått innebörden av begreppet ”bruksort”.

Långshyttan är ett brukssamhälle i södra Dalarna (Hedemora kommun). Det var mest en slump som gjorde att jag besökte Långshyttan. Jag kom cyklandes, via böljande grön landsbygd, genom en kort snutt industriområde, och så var jag inne i Långshyttan. Det första som mötte mig var ett antal tomma hus. Den fantastiska 50-talsmodernistiska byggnad, som enligt den falnade neonskylten en gång huserat Frälsningsarmén, användes av allt att döma idag som lagerlokal.

Det är inget konstigt med tomma hus, egentligen. Överallt på den svenska landsbygden finns mängder av övergivna byggnader – sönderfallande lador, bostadshus som bara lämnats, samtidigt som ett nytt slagits upp precis brevid. Jag antar att det är kostsamt och onödigt att riva hus om man inte måste. Men jag är stadsbarn. I Stockholm finns inga tomma hus, knappt några tomma ytor överhuvudtaget (åtminstone inte i jämförelse med Dalarnas landsbygd). Stockholmsmarken är för dyr för att byggnader ska få förbli övergivna.

Vi fikade på Bengtsgården. Servitrisen, som var av den typen det förr diktades visor om, serverade oss rabarberpaj med vaniljfluff. Jag misstänker att mången tonårsgrabb i sydöstra Dalarna tagit moppen till Bengtsgården för att få en glimt av denna servitris, hennes blommiga klänning och strålande uppenbarelse. Innan vi gick fick vi en sträng tillsägelse om att skriva i gårdens välfyllda gästbok. Vi lydde.

I en av de bygdehistorikor som såldes i Bengtsgården läste jag om ogifta mödrar och kvarlevor av döda spädbarn. När sådana hittades i någon av gårdarna i Långshyttan i slutet av 1800-talet var det oftast pigorna som blev misstänkta. I ett fall riktades dock misstankarna mot dottern i gården, Anna-Greta, eftersom hon redan hade ett utomäktenskapligt barn. Anna-Greta bedyrade sin oskuld. Ingen man hade gått nära henne sedan hon födde sin oäkting. Av protokollen framgår att Anna-Greta bott en tid på annan ort, men återvänt till gården sedan hennes mor tagit livet av sig. Jag köpte inte skriften. Ångrar det nu.

Långshyttan har haft järnbruk i åtminstone 600 år. De senaste decennierna har industrin varit på tillbakagång, men Långshyttan har inte alls drabbats så hårt som vissa andra bruksorter. Outokumpu Stainless och Erasteel Kloster sysselsätter fortfarande ca 400 personer. På 1970-talet jobbade dock mer än det dubbla i Långshyttans stålindustri.

Jag tänker att en gång i tiden var Långshyttan antagligen det modernaste man kunde tänka sig. Modernt på det sättet att en kvinna och en man tog sin son och sin dotter och promenerade ner till Folkets park, kanske för att lyssna på jazz, eller titta på exotiska dansöser.

Foton: Ivan och Sture Andersson samt Sven-Erik Nygren, Långshyttans fotoklubb. Långshyttans Folkets park, 1956.

Visst, det var säkert lite ödsligt ibland, även på den tiden på 1960-talet då Långshyttan hade dubbelt så många invånare som idag (3.293 invånare 1960). Liksom på andra liknande orter i hela Sverige hängde ungdomarna utanför kiosken – de hade väl inget annat att göra. Det fanns tecken på att jobben skulle börja försvinna. Runt om tätorten växte evigheten.

Mot slutet av 1970-talet blev det allt tydligare att jobben var på väg bort. ”Rädda jobben i Dalarna”, stod det på en av banderollerna i första maj-tåget 1980. Några år senare (av kläderna att döma) demonstrerade Långshytteborna specifikt för att ”kämpa för jobben i Långshyttan”. Det gick väl sådär. Under 1980-talet accelerade strukturomvandlingen och många av industrijobben i Långshyttan försvann. Konsum fick läggas ner. Men allt såg inte dystert ut. I Långshytte Handelsbolags lokaler flyttade en loppis in, och den ligger där än. I Konsums gamla lokaler är det numera klädbutik.

1 maj 1980.

Gamla Konsum.

Långshyttans loppis. Foto: Lars Forsman

Jag cyklar igenom Långshyttan – förbi en idrottspark, förbi låga flerfamiljshus från 40-50-talet. Färgen flagnar. Överallt sitter små skyltar med industrimotiv i gjutjärn upphängda i gatstolparna. På Bengstgården var det en hel del ruljangs, men annars är det ganska tomt på gatorna. En kvinna pratar om rabarber. Två andra kvinnor pratar arabiska. Jag cyklar förbi Folkets hus. Måste stanna och kika in genom fönstret. Precis innanför sitter en stor, grön bonad.

Den är så vacker! Efteråt mailar jag Folkets hus-föreningens Anki Rooslien, som berättar för mig att konstnärerna bakom verket heter Eva Möller-Schmidt och Titti Larsson. De skapade bonaden inför en 1 maj-demonstration i slutet på 1970-talet med anledning av någon omstrukturering som pågick just då. Bonaden visar hur kapitalet flyttar runt (övre vänstra hörnet), medan folket, framtällda som skiftnycklar, står och tittar på med gapande munnar.

Mitt mail har för övrigt satt igång en del aktivitet i Långshyttan – ”Din efterfrågan om information har skapat några nya intressanta projekt som vi skall försöka få istånd till nästa sommar. Eva har under många år tecknat politiska tavlor som hon tänkte slänga men efter kontakten idag så kommer hon att deponera allt politiskt tecknat material till Folkets Hus. Kanske blir det en sommarutställning med hennes alster”, skriver Anki. Jag hoppas jag kan komma och kolla!

Det mitt besök i Långshyttan får mig att inse är att jag aldrig har förstått att ”bruksort” betyder ”industri mitt bland åkrarna”. Jag har alltid förknippat industri med stora städer - jag tänker på Göteborg, Malmö, Norrköping. För mig är det spektakulärt att genast bakom fabriksskorstenarna se gröna kullar och skog. Jag skäms över hur okunnigt det är av mig att jag aldrig reflekterat närmare över detta. Det är liksom en rätt viktig del av svensk historia. Min morfar arbetade och var fackligt aktiv i textilindustrin i Norrköping. Jag inser att jag kommit att sätta likhetstecken mellan det gamla industrilandskapet mitt i centrala Norrköping och såväl den moderna industrins som den svenska arbetarrörelsens framväxt. Men det är ju bara en del av det hela.

Min okunnighet har vidare implikationer än bara att jag haft lite dimmiga begrepp om svensk industri- och arbetarhistoria. Den speglar något mycket större och allvarligare – att ”det svenska klassamhället har [...] en geografi”, som Ingvar Persson skrev i en mycket läsvärd ledarkrönika om dansbandsveckan i Malung (!) nyligen. Denna geografi ”beskriver storstädernas rika innerstäder, välmående förorter och eftersatta ytterområden. Men också en landsbygd där kort utbildning, dålig service och en begränsad arbetsmarknad skapar fattigdom, ohälsa och vanmakt.” I Vansbro, en annan Dalakommun drygt tio mil från Hedemora, är medellivslängden den kortaste i Sverige.

Jag skriver ofta om klassklyftor. Exempelvis om skillnaden i medellivslängd mellan storstädernas olika stadsdelar. Men jag har aldrig redovisat skillnaderna mellan olika delar av Sverige. Jag blev verkligen förtjust i Långshyttan, det lilla jag såg, och jag blev påverkad av den speciella stämning som rådde där. Men jag måste erkänna att jag också kände mig främmande. Lite orolig. Det är för olikt det jag är van vid – stenstaden. Platser där det inte finns tomma ytor.

Jag tror inte bara det är jag som känner så. Att jag har dålig koll på bruksorter i allmänhet har ju bland annat att göra med att typ ingenting i min vardag påminner mig om att de existerar. Men trots allt lever de flesta svenskar inte i en storstad. Och en enda stålarbetare i Långshyttan bidrar förmodligen mer till Sveriges BNP än alla jag känner tillsammans (mig själv inkluderad). På nåt sätt känns det som att det är på väg att glömmas bort. Eller så är det bara jag. Men när inte ens Centern längre vill bry sig om glesbygden, vem ska göra det då?

Uppdatering: Daniel Swedin skriver fint om nåt liknande - Landsbygden och förorterna delar vanmakten.

Bilderna på bonaden i Folkets hus har jag fått av Anki Rooslien. Övriga bilder kommer från en fantastisk sida med historiska långshyttebilder. Med benäget tillstånd av Håkan Winlöf.

Brasklapp: Ta inte det jag har skrivit här som någon officiell historieskrivning över Långshyttan. Jag har läst på lite, mest på Wikipedia, men detaljerna har jag fyllt i efter fri fantasi. Om nån från Långshyttan läser detta hoppas jag verkligen att hon eller han inte tar illa vid sig. Jag tyckte mycket om Långshyttan och hoppas att jag inte helt misslyckats med att förmedla det.

Intressant och Netroots.

13 kommentarer

Under Övrigt

Storstad får pris

Jag och bloggen har fått pris! Närmare bestämt s-studenters Ola S Svensson-pris, med följande motivering:

Marika Lindgren Åsbrink, medlem av s-studenter, tillika revisor, driver bloggen Storstad på storstad.wordpress.com. På bloggen skriver Marika initierat om politik, redovisar och diskuterar statistik och har på kort tid blivit en mycket uppskattad digital folkbildare inom sitt område.

Marika lyckas på sin blogg sammanställa statistik och fakta på ett mycket slagfärdigt sätt. Marika skriver välformulerat och med fokus på klyftor och skillnader; i inkomst mellan män och kvinnor, i levnadsstandard mellan människor i olika bostadsområden, i behandling av sjukskrivna eller liknande. Marikas faiblesse för ”hårda fakta” har gjort bloggen till ett populärt digitalt tillhåll för dem som söker kunskap om klyftorna i vårt samhälle idag och hon har visat att urvalet av dessa ”hårda fakta” spelar stor roll för verklighetsuppfattning och formulerandet av politiska lösningar på samhällsproblem. Marika visar på ett inspirerande sätt hur man kan använda sig av statistik för att förstå och utveckla en socialdemokratisk samhällssyn.

S-studenter är min politiska skola och mitt livs universitet – mycket viktigare än de traditionella universitet jag också gått på. I s-studenter lärde jag mig det mesta jag kan om politik, men också så mycket mer: om hur livet funkar, om vänner och fiender, segrar och nederlag, gemenskap och ensamhet. S-studenter har en väldigt speciell plats i mitt hjärta, och därför är jag otroligt stolt och glad över att få ett så fint pris från just detta förbund.

Tack s-studenter, och tack till juryn, Thomas Östros, Morgan Johansson, Jesper Bengtsson, Åsa Westlund och Kajsa Borgnäs!

Andra bloggar om , , Intressant och Netroots.

22 kommentarer

Under Övrigt