Amazing grace – om tradition och auktoritet

I somras höll Barack Obama ett tal som, med rätta, har kallats ett av hans bästa någonsin. Det skedde vid minnesstunden för Clementa Pinckney, pastorn och delstatssenatorn som mördades i den rasistiskt motiverade masskjutningen i Pinckneys kyrka i Charleston.

Det är, av många skäl, ett fantastiskt tal. Radikalt och personligt. Lärt och vackert. Obama lyckas förena flera mycket svåra teman – USA:s rasistiska historia, behovet av social rättvisa, kyrkans plats i såväl det amerikanska samhället som den afroamerikanska kulturen, vikten av förlåtelse. Trådarna balanseras och flätas samman så att de glöder av angelägenhet och samtid. Det är ett oerhört politiskt tal, och existentiellt. På slutet börjar plötsligt Obama, till allas överraskning, sjunga Amazing grace.

Det är inte en slump. Ett av talets bärande teman är nåd (grace).

According to the Christian tradition, grace is not earned. Grace is not merited. It’s not something we deserve. Rather, grace is the free and benevolent favor of God as manifested in the salvation of sinners and the bestowal of blessings. Grace.

Och lite senare:

We don’t earn grace. We’re all sinners. We don’t deserve it. But God gives it to us anyway.

Jag har tänkt på det här talet då och då ända sedan jag först hörde det, eftersom temat – även helt bortsett från den kristna inramningen – känns så oerhört främmande i vår tid. Ingenting i den samtida diskursen handlar om hur nåden – eller i  mer sekulär bemärkelse kärleken, existensberättigandet, värdet som människa – tillägnas oss alla, oavsett om vi förtjänar den eller ej. Tvärtom handlar allt om hur vi ska meritera oss för det hela. Det ska inte daltas med folk. Krav ska ställas, förmåner ska villkoras. Det ska grälas, kritiseras och ständigt betygsättas. En gång i tiden kallades Robinson mobbing-tv, idag är konceptet att rösta ut sina ”kompisar” standard. Osv. Disciplineringen riktas alltid nedåt.

Ändå – nåden är förstås det vi alla innerst inne längtar efter. Att bara få vara godkänd. Utan att behöva prestera.

Det främsta tecknet på samtidens auktoritära strömningar är SD:s framgångar. GAL/TAN är en osnygg akronym för en politisk dimension som (lika osnyggt) kallas ”grön, alternativ, liberal” respektive ”tradition, auktoritet, nationalism”. Snarare än den traditionella höger-vänsterskalan efter ekonomiska värderingar är det den som definierar det nyare politiska landskapet. Alla partier som vuxit fram de senaste decennierna placeras enklare in på GAL/TAN än på den höger-vänsterskala som de äldre partierna definierat. Och SD dominerar förstås den ena änden.

Jag tycker personligen det är svårt att förstå längtan efter tradition, auktoritet och nationalism, men jag är övertygad om att en effektiv strategi för att begränsa SD:s framtida röstetal måste börja i just en sådan förståelse. På många sätt känns det som ett främmande drag i den moderna svenska historien. Det är inte alls därifrån vi kommer. Men med ett lite längre perspektiv – kanske är det snarare det antiauktoritära, generösa 1900-talet som är den historiska parentesen.

Möjligen i enlighet med GAL/TAN har den dominerande politiska striden i nuläget kommit att stå mellan nån sorts disciplinhöger och en ”allt åt alla”-vänster. Det är en fruktlös konflikt. Jag tror aldrig en vänster som är kravlös och inte förstår grundläggande materiella begränsningar kan vinna mer än en liten minoritet. Det är en djupt ineffektiv strategi för att mota auktoritära strömningar. Den övertygar ingen utomstående, utan bekräftar enbart det motståndarna ogillar eller är rädda för. Men det har visat sig svårt att överföra arbetarrörelsens traditionella ”gör din plikt, kräv din rätt” till en nutida kontext. De flesta försök betonar antingen kraven eller rätten för mycket. Detta trots att själva föreningen verkligen är en av arbetarrörelsens djupaste rötter.

Ytterligare ett bärande tema i Obamas minnesord är community, den svåröversättbara term som står både för samhälle, samfund och gemenskap. Obama beskriver hur Pinckney såg sina uppdrag som pastor och folkvald som en del av en helhet – att verka i samhället. Han beskriver hur kyrkan i den afroamerikanska kulturen både varit en religiös samlingspunkt och ett redskap för social och politisk förändring. Han talar oerhört vackert om ”places where children are loved and fed and kept out of harm’s way, and told that they are beautiful and smart — and taught that they matter.”

Han talar helt enkelt om delaktighet. Och kanske är det just delaktigheten som är den förenande länken i arbetarrörelsens formel ”gör din plikt, kräv din rätt”. Utan delaktighet är det enkelt att slå över i antingen det ena eller andra, lätt att ställa krav på andra, lätt att förvänta sig allt utan egen ansträngning.

Men det är en kraft som är svår att styra över politiskt. Det är knappast heller något som diskuteras i större utsträckning idag, utom (ironiskt nog) i en mer identitetspolitisk tappning, exempelvis vad gäller olika underprivilegierade gruppers ställning på arbetsmarknaden. Att använda begreppet så är dock att reducera dess egentliga innebörd.

Och för att tala med Obama: Nåden har vi alla, trots att vi inte förtjänar den. Men den människosyn Obama beskriver i sina minnesord är på intet sätt kravlös. I själva verket är anspråken oerhörda. Han förväntar sig att vi åstadkommer social förändring. Han förväntar sig att vi ändrar oss när vi haft fel. Han förväntar sig att vi ska kunna förlåta.

Krav kan formuleras på olika sätt.

 

1 kommentar

Filed under Övrigt

One response to “Amazing grace – om tradition och auktoritet

  1. Lars Eriksson

    Kravlöshet är knappast ett tecken på ett bra liv hos mottagande människa eller ens hos den som ”ger” med kravlöshet. Men krav måste åtföljas av stöd, bistånd, (det finns nog fler varianter av detta ord). Den som utsätts för krav ska aldrig stå ensam.
    Eftersom vi är individer med väldigt olika förutsättningar ska alla uppleva krav som är rimliga att nå för varje individ. Det förefaller som att skolan i Sverige inte lyckats med det så bra för alla. (Dock för många, det är många som lyckas bra i skolan) Alla behöver uppleva den positiva känslan av att lyckas ………….
    Och därför är kedjan av händelser: Upplevda krav – stöd – och att lyckas individuellt, oerhört central för ett framgångsrikt samhälle.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s