Tänk om det gick att ha ett vettigt politiskt samtal

Relativ fattigdom är ett etablerat, men inte okontroversiellt, fattigdomsbegrepp. Det som gör det omstritt är att det mäter hur stor del av befolkningen som hamnar under en viss andel av medianinkomsten (vanligen 60 procent), och därmed säger att ojämlikhet är en dimension av fattigdom. Det vill säga: det inte bara är absoluta kronor och ören som spelar roll för vem som är fattig, utan också hur mycket man har i förhållande till andra i det samhälle man lever i.

Forskningen är mycket tydlig med att ojämlikhet påverkar människors frihet och livschanser. Politiskt har dock just Folkpartiet (av någon rätt svårbegriplig anledning, liberalismens fader Adam Smith hade inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp) snöat in på att ifrågasätta den relativa fattigdomen som begrepp. Särskilt Carl B Hamilton har skrivit fler debattartiklar på temat än vad jag har lust att räkna efter.

Hur som helst. Jag har skrivit många gånger på temat och ärligt talat, högern har helt enkelt fel när de hävdar att ojämlikhet/relativ fattigdom är irrelevant. Det är inte en ideologisk utsaga från min sida utan fakta. Jag tänker inte utveckla detta mer än så just nu (för mer info, läs under kategorin ”Klyftor”) utan rikta in mig på något helt annat, nämligen detta med ”tonläge”.

Man kan mycket väl kritisera det relativa fattigdomsbegreppet. Man kan föra ett samtal på en rimlig intellektuell nivå kring detta. Det är teoretiskt möjligt. Eller – så kan man uttrycka sig som Folkpartiets rättspolitiske talesperson och gruppledare Johan Pehrson:

Johan Pehrson syftar alltså på denna debattartikel (eller snarare på den sociologiska forskning som ligger till grund för artikeln, och som visar att Sverige 2007 hade de minsta klyftorna i Norden, men idag de största). Istället för att föra ett sansat samtal väljer Pehrson att veva på om Nordkorea och tycker att det är en rimlig grej att hävda att Socialdemokraterna skulle tycka att det är ett land att ”föredra”.

Några korta punkter:

– S tycker att ojämlikheten ska minska och att relativ fattigdom är ett relevant begrepp.

– Det betyder inte att S menar att ojämlikhet är det enda måttet man utvärderar ett samhälle utifrån.

– Det betyder inte heller att S menar att det är irrelevant hur jämlikhet uppnås (för rätt många år sedan brukade alliansen hävda att låg arbetslöshet var nånting bra. Det betyder inte att jag, ens på den tiden, trodde att alliansen menade att det var något som skulle uppnås till vilket pris som helst, typ tvångsarbete eller så. Det hade ju varit befängt.)

När jag diskuterar detta med Pehrson på Twitter kan jag inte få något svar på varför det är rimligt att dra in Nordkorea i diskussionen. Däremot vill Pehrson att jag ska svara på varför klyftorna ökade under tidigare S-regeringar. Ytterligare ett klassiskt retorikfail: Pehrson menar å ena sidan att klyftor inte spelar nån roll, å den andra att de spelar roll om de uppkommer under S-styre.

Såhär är det: Jag ogillar ojämlikhet, oavsett vem som sitter i regeringen. Sanningen är att växande klyftor har många förklaringar, både politiska och andra, som har med marknadskrafterna att göra. Det avgörande för mig är om en regering försöker motverka eller understödja denna utveckling. Och där är det mycket tydligt: nuvarande regering har aktivt gått in för att göra fattiga fattigare. Det är under nuvarande regering som den fattigaste decilen blivit absolut fattigare, vilket är tämligen unikt i modern tid. Det är under nuvarande regering OECD släpper rapporter som visar att Sverige har den snabbast växande ojämlikheten i hela OECD. Det är mycket möjligt att tidigare S-regeringar hade kunnat göra ännu mer i sin politik för att motverka ojämlikhet. Men det går inte att jämföra med alliansregeringarna, som medvetet tagit pengar från de som har minst och som därtill gett de allra största skattesänkningarna till de allra rikaste. Det är omöjligt att sänka a-kassa och sjukförsäkring utan att göra människor som lever på dessa ersättningar fattigare.

Dessutom undrar jag, mer parantetiskt: Varför kallar en ledande folkpartist ledande företrädare för ett annat parti för ”pampar”? Gud vad trött jag blir på den där sortens retorik. Jag tror inte man vinner nåt på det utom att göra en handfull medlemmar i det egna ungdomsförbundet nöjda. Andra tilltalas knappast – snarare tvärtom. Jag fattar att jag är gammaldags och präktig och så, men kom igen: vi kan väl för tusan ha nån sorts grundläggande respekt för varandra, även om vi tillhör olika partier?

Och allra mest: jag vet att det är valår. Men det är för tusan ett halvår kvar. Om detta är nivån på dumheten redan nu kommer vi alla att sakta ha förtvinat innan midsommar. Snälla snälla, kan vi inte bara undvika det?

Annons

Kognitiv dissonans à la alliansen

Häromveckan utsåg regeringen en ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Jobbet gick till Mikael Sjöberg. Sjöberg har tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetsmiljöverket. För några år sedan fick dåvarande Ams-chefen Bo Bylund sparken. Han kallades ”socialdemokratisk valarbetare” av Fredrik Reinfeldt, och hade tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetarskyddsstyrelsen (som Arbetsmiljöverket kallades på den tiden).

Hej ironi.

Det är inte en ironi av det subtilare slaget; alliansen för ca åtta år sedan hade ett minst sagt högt tonläge i frågan. I en TT-text från den 8 augusti 2006 kan man till exempel läsa följande:

”Maud Olofsson [passade] på att kritisera socialdemokraterna för att använda statsapparaten för att ge personer med partibok förläningar. I andra länder kallas det korruption, sade hon. Särskilt Bo Bylund ansattes. De borgerliga anser att Ams-ledningen hjälper Göran Persson att dölja arbetslösheten. […] Vi behöver oväldiga tjänstemän inte socialdemokratiska partiarbetare, sade kd-ledare Göran Hägglund. […] Moderatledaren Fredrik Reinfeldt […] kallade Bylund för en lojal partiarbetare. Folkpartiledaren Lars Leijonborg jämförde Ams med en propagandacentral.”

I november 2006 annonserade Fredrik Reinfeldt att utnämningspolitiken som helhet skulle ses över. Generaldirektörsposten på Arbetsförmedlingen var juvelen i kronan – Angeles Bermudez Svankvist kom utifrån och utsågs efter att ha svarat på regeringens jobbannons. På moderatstämman 2011 förevisades hon på storbildsskärmar som ett exempel på den lyckade förändringen av utnämningspolitiken. Sen gick det mesta fel och Bermudez Svankvist tvingades, mycket motvilligt, att avgå.

Historien är mer än en sorglustig anekdot. Det är en övertydlig sammanfattning av alliansens snart åtta år i regeringsställning. För sanningen är att i princip ingenting blev som det skulle. Alliansen hade ett antal centrala politiska projekt när de valdes 2006:

– Minska arbetslösheten genom att göra det dyrare att vara sjuk och arbetslös

– Öka valfrihet och privat ägande i sektorer som tidigare varit skötta av det offentliga

– Förbättra skolresultaten genom bland annat mer ordning och reda och tidigare betyg

Det är bara att konstatera att det inte alls har gått bra. Arbetslösheten är idag 8,6 procent, att jämföra med 6,1 procent i september 2006 (vilket Moderaterna för övrigt då kallade ”massarbetslöshet”). Sysselsättningen är lägre. IFAU har konstaterat att regeringens enskilt största reform, jobbskatteavdraget, är omöjlig att utvärdera men att ”resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget”. Även om man är välvillig och föreställer sig att JSA kan ha haft positiva effekter på sysselsättningen så är det orimligt att tro att de skulle vara av en storlek som matchar kostnaden (även regeringens övriga ”jobbpolitik” lider av samma problem – den skapar få jobb men är extremt dyr, vilket exempelvis IFAU visat vad gäller de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga).

Det statliga ägandet har förvisso minskat och de privata aktörerna blivit fler inom välfärden. Det är dock symptomatiskt att regeringens egen utredning om lagen om valfrihetssystem inte kan hitta några skillnader vad gäller brukarnöjdhet, kvalitet eller effektivitet mellan kommuner som tillämpar LOV och de som inte gör det (trots detta förespråkar utredningen att LOV ska göras obligatorisk – även det symptomatiskt för en politik som baseras på allt annat än fakta). Bilprovningen blev dyrare efter omregleringen och apoteksprivatiseringen kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor varje år, samtidigt som väntetiderna blivit längre och kundnöjdheten sämre. Och det vi framför allt kommer att minnas vad gäller välfärden från den här mandatperioden är sannolikt Carema, SNS Konkurrensens konsekvenser och hur debatten om vinst i välfärden helt bytte slagsida på bara några år.

Det finns få som haft så hög svansföring som Jan Björklund vad gäller utfästelserna att bryta med ”flumskolan” och förbättra skolresultaten. I valrörelsen 2006 lovade Folkpartiet exempelvis att svenska skolan skulle bli ”världsbäst på kunskap” tack vare tidigare betyg (vänster). I verkligheten har kunskapsresultaten sjunkit som en sten (höger/PISA), alltmedan Björklund kraftfullt tillsatt den ena utredningen efter den andra.

Alliansen har dock lyckats med några saker. Man har sänkt skatterna med 140 miljarder, man har försvagat LO (genom fördyrad a-kassa och fördyrade fackavgifter), och man har ökat ojämlikheten och antalet fattiga i Sverige. Inget av detta vill man tala särskilt högt om, varken 2006 eller idag, men det är förstås inga överraskningar. Kanske var det hela tiden detta som var huvudsyftet med regeringens politik – jag kan ärligt talat inte bedöma det. Icke desto mindre föreställer jag mig att de flesta med högersympatier inte gillar ojämlikhet och svaga fackförbund i sig (låga skatter är möjligen en annan femma), utan för att de ser det som redskap för att uppnå andra viktiga samhällsmål, som exempelvis full sysselsättning och ökad individuell frihet.

Men det går. Inte. Att. Komma. Runt: Det har inte lyckats.

De samband man hoppades på existerar inte.

För tillfället går det inte jättebra för de borgerliga partierna i opinionen. Detta till trots saknar jag en diskussion som på djupet tar sig an hur gravt regeringen faktiskt har misslyckats. Själva grundvalen i deras bärande politiska idéer har visat sig inte hålla. Om inte annat kan jag inte låta bli att undra hur de själva känner sig. Trodde de på riktigt att ökade klyftor skulle minska arbetslösheten? Att det var bra att rekrytera en gd utan tyngre erfarenhet av myndigheter och ledarskap? Att privat ägande med stora statliga subventioner på något automagiskt sätt skulle göra Apoteket bättre?

Om de verkligen trodde allt detta – hur tänker de egentligen idag? Kanske är den moderata ordföranden i omsorgsnämnden i Vellinge kommun en ledtråd. I denna mörkblå kommun funderar man nämligen osannolikt nog på att kommunalisera hemtjänsten – eftersom den inte funkar tillräckligt bra i privat regi. Nämndordföranden konstaterar att minskad valfrihet skulle ha ett antal konkreta fördelar – men: ”det går inte ihop med vår ideologi”.

Kognitiv dissonans! Detta är en story jag gärna skulle höra mer om. Jag tänker mig att mötet med verkligheten inte kan ha varit enkelt, men säkerligen tillräckligt förtätat för att ösa ett gäng spänningsromaner ur.

Graebers Debt och skillnaden mellan höger och vänster

”Det berättas att Greider har en teori om hur vänstermänniskor är utpräglade individualister, som han själv, och drömmer om den kollektiva gemenskapen, medan frihetsvurmande liberaler vill bli befriade från sin egen konformism”.

Så skriver Kajsa Grytt i sin självbiografi. Ända sedan jag läste den för några år sedan har jag tyckt att det är ett sällsynt träffande citat. Inte på det sättet att det stämmer för varenda individ (det gör det naturligtvis inte). Men det säger något grundläggande om höger och vänster kontra tillhörighet och oberoende.

Jag kommer att tänka på detta citat när jag läser David Graebers Debt. The first 5000 years. Det är en overkligt bra bok; spränglärd, lättillgänglig, rolig och tankeväckande. Jag är inte säker på att Graeber har rätt alla gånger, men det spelar inte så stor roll, eftersom hans subjektiva tolkningar av skuldbegreppet i världshistorien alltid är intressanta oavsett. Och när han är bra är han verkligen knivskarp (samt är en veritabel citatmaskin, några av de bästa samlade här).

En av bokens centrala ärenden är att slå hål på myten om att byteshandeln kom före införandet av pengar, som i sin tur kom före olika typer av kreditsystem. I själva verket har den renodlade byteshandel (”jag byter en höna mot ett stycke tyg”) som ofta används som exempel i ekonomiläroböcker aldrig förekommit. Istället använde man sig av kredit. Under stora delar av historien har människor främst handlat med personer de kände. Affärerna var en ständigt pågående relation: person A utförde en tjänst åt person B, men förväntade sig inte ”betalt” på stället. De skulle båda finnas kvar på samma plats; båda skulle minnas att tjänsten utförts; när A behövde hjälp med något som B kunde bidra med visste båda att så skulle ske. Eftersom få varor och tjänster är uppenbart likvärdiga var människor ständigt ”skyldiga” varandra något. Affärerna gick aldrig jämnt ut utan var kontinuerliga. Inte heller kunde de separeras från övriga delar av de relationer människor hade med varandra: ”Economics assumes a division between different spheres of human behaviour that /…/ simply does not exist”, skriver Graeber.

Han fortsätter på detta tema genom att beskriva två olika linjer i synen på skuld:

We don’t really know how to think about debt. Or, to be more accurate, we seem to be trapped between imagining society in the Adam Smith mode, as a collection of individuals whose only significant relations are with their own possessions, happily bartering one thing for another for the sake of mutual convenience, with debt almost entirely abolished from the picture, and a vision in which debt is everything, the very substance of all human relations – which, of course, leaves everyone with the uncomfortable sense that human relations are somehow an intrinsically tawdry business, that our very responsibilities to one another are already somehow necessarily based in sin and crime. It’s not an appealing set of alternatives.

(Uppfattningen om mänsklig tillvaro som impregnerad av skuld återfinns inte minst i flera av de stora religionerna.) Graeber , som är antropolog, utvecklar en sorts tredje linje, med hjälp av just antropologiska beskrivningar av diverse kulturer. Han kallar detta ”human economies”, där det centrala är att människors relationer till varandra uppfattas som så unika att ingen någonsin kan ses som ekvivalent med varken någon annan människa eller något ting. ”In a human economy, money is not a way of buying or trading human beings, but a way of expressing just how much one cannot do so”, skriver Graeber.

I den senare beskrivningen tycker jag ärligt talat att Graeber blir lite väl poetisk snarare än empirisk – men, för att återknyta till inledningen på det här blogginlägget, det är just hans uppdelning av olika sätt att tänka kring skuld som får mig att tänka på vad jag menar är en grundläggande skillnad mellan höger och vänster; nämligen synen på beroende och oberoende.

Den högerideologiska hållningen ligger nära Graebers beskrivning av Adam Smith: människan är i grunden oberoende, (”skuldfri” för att tala med Graebers termer); det existerar inga strukturer. Den vänsterideologiska hållningen ligger närmare Graebers andra linje (dock med det viktiga undantaget att synden och sjaskigheten inte ingår), där beroendet människor emellan utgör själva samhällets fundament och där strukturerna är det som formar människors möjligheter till oberoende.

Den vulgära tolkningen av dessa skillnader är att den säger något om hur höger och vänster önskar att samhället ska se ut (”högern gillar frihet, vänstern vill tvinga alla till konformitet”). Detta är en djup missuppfattning. Synen på beroende handlar om vad man tror är de grundläggande förutsättningarna vi har att jobba efter. Både höger och vänster vill människans frihet, men redskapen för att ta sig dit blir väldigt annorlunda om man tror att strukturer existerar eller inte.

Själv är jag ju övertygad om att högerns sätt att se på saken är verklighetsfrånvänd och helt enkelt inte funkar. Tror man att beroende inte existerar kommer man dessvärre att skapa mer ofria människor. Att däremot utgå från att en av mänsklighetens mest grundläggande villkor är det ömsesidiga beroendet – att det spelar roll vem du är i förhållande till andra – gör att det är möjligt att ta fram verktyg som ökar människors frihet.

Ett konkret exempel är välfärdsinstitutionernas framväxt. De finns till för att vi alla är beroende av andra för att växa, och för att vi också är beroende av att andra människor växer. Att göra välfärden generell, högkvalitativ och tillgänglig  garanterar de mångas frihet – inte bara de som själva har råd att köpa sig utbildning och sjukvård.

Kajsa Grytts citat handlar kanske mer om de individualpsykologiska överväganden som kan ligga bakom ideologiska val. Om detta har jag för övrigt skrivit tidigare: Högerns dröm om omnipotens (vad Freud skulle ha sagt). (”den uppenbart djupt liggande, psykologiska önskedrömmen om att vi människor skulle vara autonoma. Att vi fick bestämma själva. Det är lite rörande. Och lite obehagligt… som politisk utgångspunkt verkar det ungefär lika praktiskt som att önska att jorden vore platt”)

Intressant och Netroots.

Apoteksprivatiseringen: Detta har hänt

Apoteksomregleringen är ett nästan övertydligt exempel på hur fel det kan gå när man låter fantasin om ”marknaden” gå före fakta. Vi ser idag stora problem på apoteksmarknaden, och i princip alla gick att förutspå. Inget av det som händer är någon överraskning. Ändå ägnade jag en del av gårdagen åt att på Twitter argumentera med personer till höger som inte verkade känna till hur illa det faktiskt står till. Därför kommer här en kort redogörelse:

För att garantera lönsamheten för de nya apoteken höjde staten den så kallade handelsmarginalen, som reglerar ersättningen till apoteken för försäljning av receptbelagda läkemedel, med 460 miljoner kronor per år.  Höjningen var direkt kopplad till omregleringen. Alltså: dina skattepengar.

• Branschen lobbar för att handelsmarginalen ska höjas ytterligare.

När apoteken såldes ut avtalades det att vissa av dem, som låg i glesbygd, inte fick stängas förrän tidigast 2013. Därefter är det fritt fram att lägga ner dem.

• Kronans droghandel, som äger flest av apoteken på den så kallade glesbygdslistan, lobbar för statlig ersättning under uttalat hot om att annars lägga ner när avtalen löper ut (minns att dessa apotek tidigare drevs i statlig regi utan en sådan ersättning).

Drygt 300 nya apotek har öppnats i landet efter omregleringen. Nästan alla ligger i tätorter. Enbart tre stycken har etablerats i vad som definieras som tätortsnära landsbygd. Inget nytt apotek har etablerats i glesbygd (källa: Statskontoret).

Priserna på läkemedel har ökat eller följer konsumtenprisindex efter omregleringen, enligt Tillväxtanalys.

Konsumentverket konstaterar att:

• Konsumenternas förtroende och känsla av trygghet när det gäller apoteksmarknaden har generellt försämrats efter omregleringen
• Det är mer ovanligt att konsumenterna får det läkemedel de vill ha vid första besöket
• Dubbelt så många får vänta mer än 24 timmar på förskrivet läkemedel jämfört med före omregleringen
• Konsumenternas syn på den information som apoteken ger inför köp av läkemedel har försämrats
• Konsumenternas uppfattning om apotekspersonalens kunnande har försämrats

Apoteksbolagen minskar kraftigt i kundnöjdhet, enligt Svenskt Kvalitetsindex.

Flera av de nya apotekskedjorna ägs av riskkapitalbolag, som genom avancerade ränteupplägg undviker skatt i Sverige.

Det finns också några positiva effekter av omregleringen. Apoteken har blivit fler och öppettiderna har förlängts. Det har också blivit möjligt att köpa vissa typer av läkemedel (exempelvis huvudvärkstabletter) i butik. Det finns dock inget som säger att dessa fördelar inte hade gått att åstadkomma även i det tidigare systemet (jag tycker personligen att det är koko att man inte kunde köpa värktabletter i vanliga butiker förut). Ett statligt monopol kan som bekant påverkas genom politiska beslut. Kostnaden för skattebetalarna hade dock sannolikt blivit lägre.

En vanlig företeelse när man kritiserar brister i politiska förändringar som gjorts, är att meningsmotståndare försöker få det till att man vill ha det exakt som det var förr. Exempelvis: när jag påtalar att det mesta blivit sämre med apoteksomregleringen, så menar vissa att mitt argument är ogiltigt eftersom man nu kan köpa Alvedon på ICA. Alltså: det enda alternativet till dagens system är gårdagens. Ungefär som om det i varje given situation bara fanns två handlingsalternativ. Detta är ett tämligen ointellektuellt och ganska fantasilöst sätt att argumentera som jag i grunden faktiskt inte förstår.

Läsvärt om apoteksomregleringen: Jacob Bursell (även om vinklingen ”omregleringen hade kunnat undvikas” är tveksam. Regeringen omreglerade knappast av rationella skäl. Det vill säga: jag tror inte man avstått från att privatisera även om öppettiderna varit bättre). Daniel Swedin och Lennart Axelsson och Klas-Herman Lundgren bjuder alla på pedagogiska översikter över vad apoteksomregleringen faktiskt inneburit. Slutligen har Ola Wong skrivit bra om något som många rapporterar, nämligen att den nya konkurrenssituationen inneburit försämrad service för kunderna jämfört med tidigare (”Deng drog igång Kinas ekonomiska mirakel med insikten att det viktigaste inte är om något följer socialistiska principer, utan om det funkar. Man skulle önska att den svenska regeringen också kunde ta av sig de ideologiska skygglapparna”). Carina Adolfsson-Elgestam skriver också.

I övrigt: Detta är så oerhört smaklöst.

PS. Du har väl inte missat att programkommissionens blogg dragit igång igen?

Intressant och Netroots.

Regeringens politik har haft stor effekt på de fattigaste

Igår skrev Moderaternas gruppledare i Riksdagen, Anna Kinberg Batra, följande på Twitter:

Det är ett intressant påstående från Anna Kinberg Batra. Hon har ju helt rätt. Regeringens politik har onekligen haft stor effekt på decil ett, vars inkomster minskat sedan 2006, och decil två, vars inkomster ökat betydligt mindre än alla deciler ovanför. Decil två har sedan 2006 fått 340 kronor mer i månaden att röra sig med. Decil tio har fått 4680 kronor mer varje månad.

Statistik från SCB. Något säger mig dock att det inte var just denna effekt Anna Kinberg Batra avsåg. Hon verkar faktiskt mena att regeringens politik gjort de fattigaste rikare. Det kan bero på att regeringen i sina egna propositioner använder helt andra bilder än de SCB visar. Såhär såg det ut i vårpropositionen:

De här staplarna är inget annat än hittepå – läs gärna mer om det här. Men tydligen lurar de åtminstone borgerliga företrädare. Farligt det där, när PR-spinnet blir så övertygande att man glömmer bort själva verkligheten (i svar till mig på Twitter hänvisar Kinberg Batra just till den fördelningspolitiska bilagan i vårproppen, varifrån ovanstående bild är hämtad).

Senare under kvällen skrev Anna Kinberg Batra även att ”OECD beskriver svensk fördelning av inkomst och välfärd som allra jämnast”. Det är mycket möjligt, men OECD beskriver definitivt inte den svenska inkomstfördelningen som allra jämnast. Tvärtom är Sverige det land inom OECD där ojämlikheten ökat allra mest de senaste åren. Och det finns flera länder inom OECD med jämnare inkomstfördelning än Sverige. Allt enligt OECD.

I övrigt rekommenderar jag å det bestämdaste Kristian Lundberg om det nya statarsamhället på programkommissionens blogg. Isobel Hadley-Kamptz skriver bra om produktiviteten i offentlig sektor.

Intressant och Netroots.

Floskler vs verklighet

Idag skriver DN om nya siffror från Arbetsförmedlingen som visar att bara 36 procent av de arbetslösa får a-kassa. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström kommenterar i en mycket märklig intervju. Jag tänkte bemöta några av hennes påståenden och se hur de förhåller sig till verkligheten – håll till godo:

Hillevi Engström: ”Min stora uppgift är ju att människor ska kunna komma in på arbetsmarknaden och få en egen försörjning.”

Facit: Arbetslösheten i september 2006, då den borgerliga regeringen tog över: 6,1 procent. I januari 2012: 8,0 procent.

Sysselsättningen har under samma period minskat från 65,8 procent till 63,7 procent. Källa: SCB/AKU.

Hillevi Engström: ”Ytterst har vi ju ett skyddsnät i samhället som fungerar och så ska vi ha det.”

 Facit: 2006 hade 70 procent av de arbetslösa a-kassa. Idag är siffran 36 procent, rapporterar DN.

Arbetslöshets- och sjukförsäkringen fungerar inte längre som skyddsnät. Istället måste man vända sig till den sista utposten, socialbidraget: “Fyra av tio som får ekonomiskt bistånd är arbetssökande […] Personer som är sjukskrivna eller får sjuk-  eller aktivitetsersättning och behöver ekonomisk bistånd uppgår till 14  procent” skrev SKL i en rapport i oktober 2010. “De som inte kan försörja sig på grund av sociala problem, utgör bara  elva procent”.

Hillevi Engström: ”Men själva arbetslöshetsförsäkringen är en inkomstbortfallsförsäkring som ska försäkra inkomsten mellan två olika arbeten.”

Facit: Sedan 2006 har andelen med a-kassa som får ut 80 procent av sin tidigare inkomst sjunkit från ca 40 procent till 12 procent.

Diagram från Arbetslöshetskassornas samorganisation.

Alltså: Tre påståenden, tre felaktigheter! Jag tycker det vore klädsamt om statsråd höll sig lite mer till verkligheten och någon typ av intellektuell konsistens när de kommenterade stora samhällsfrågor. Men det är ju bara jag.

Jag har skrivit om den sjunkande andelen som har rätt till a-kassa många, många gånger. Rekommenderar särskilt dessa tidigare inlägg:

Hej systemskifte! som förklarar varför en sämre a-kassa försvagar incitamenten att delta på arbetsmarknaden, dvs riskerar att sänka arbetskraftsdeltagandet

Förnedringens politik som förklarar att det för den enskilde är något helt annat att leva på en försäkring än att leva på socialbidrag

A-kassan en förutsättning för öppenheten som förklarar varför en liten, exportberoende och öppen ekonomi som Sverige behöver bra omställningsförsäkringar.

PS. Sverige har en av västvärldens sämsta a-kassor. DS

Andra som skriver: Alliansfritt och Peter Johansson och Martin Moberg och Claes Krantz.

Intressant och Netroots.

Vilken verklighet vill du köpa?

Kaliber i P1 sände idag ett bra program om ökade hot mot myndighetsanställda. Såväl den facklige utredaren Roger Syrén som doktoranden Sofia Wikman menar att förklaringen till de ökande hoten ligger i dels nedskärningar på myndigheterna, och dels i växande samhällsklyftor. ”Ökade klyftor i samhället är något som driver fram hot och våld. Minskar vi klyftorna så får vi mindre hot och våld”, säger Sofia Wikman.

Regeringen är dock av en annan uppfattning. Arbetsmarknadsminster Hillevi Engström intervjuas och vill inte acceptera det vetenskapliga sambandet mellan ojämlikhet, nedskärningar och våldsbrott – hon menar att frågan är ”irrelevant”. Kaliber försöker också få en intervju med Fredrik Reinfeldt, som dock tackar nej. Istället pratar Kaliber med hans pressekreterare Sebastian Carlsson. Såhär låter det:

”Statsminister Fredrik Reinfeldt svarar nej på vår intervjuförfrågan, men hans pressekreterare, Sebastian Carlsson, förklarar att det inte riktigt stämmer att klyftorna har ökat, det beror på hur man mäter.

‘Klyftorna kan man diskutera, jag köper inte riktigt den bilden av att de skulle öka’.

Om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket, säger han.

‘Tittar man på inkomstdecilerna däremellan […] då finns det inte riktigt samma det här, alltså bilden av att inkomstklyftorna har ökat så mycket, då ligger det ganska jämnt. Jag vet inte riktigt vad det är för underlag ni har när ni säger det.'”

Underlaget Kaliber har, och som Fredrik Reinfeldts pressekreterare uppenbarligen ifrågasätter, är SCB-statistik som visar detta:

(Jag använder den här bilden så ofta att jag känner mig tjatig, men, tja. Politik är att tjata.)

[Uppdatering 120219: En kommentar uppmärksammar mig på att SCB:s statistik inte längre visar en minskning med 8,6 procent för decil ett, utan en minskning med 3,4 procent. Enligt SCB  har statistiken uppdaterats 2012-02-17]

För det första är det naturligtvis anmärkningsvärt att välja bort de fattigaste och de rikaste om man vill diskutera klyftornas utveckling. För det andra är det helt uppenbart så att även om man väljer bort decil ett och tio, så ökar klyftorna tydligt.

Till Fredrik Reinfeldts pressekreterare vill jag säga: att klyftorna ökar är ingen ”bild” du kan välja att ”köpa” eller ”inte köpa”. Det är fakta. Vore fint om vi höll oss mer till sådana i den politiska debatten. Särskilt som just dessa fakta är en direkt konsekvens av den borgerliga regeringens politik. Omöjligt att skära i a-kassa och sjukförsäkring utan att de fattigaste blir fattigare, etc.

PS. Det är för övrigt även välbelagt i forskningen att det finns ett samband mellan brottslighet och ojämlikhet. Se exempelvis denna svenska studie från IFAU.

Intressant och Netroots.

Påminnelse, igen: härifrån kommer din skattesänkning

(Källa: SCB) Under den borgerliga regeringsperioden har den fattigaste tiondelen av befolkningen blivit 8,6 procent fattigare, vilket motsvarar 567 kronor i månaden. Samtidigt har den rikaste decilen ökat sina inkomster med 13,2 procent (exklusive kapitalinkomster), eller 4483 kronor i månaden.

Den fattigaste tiondelen har haft en knackig inkomstutveckling ända sedan 1990-talskrisen, men av nedanstående bild framgår att denna grupp ändå såg en stadig om än långsam ökning mellan botten 1996 fram till toppen 2007. Därefter är tappet mycket kraftigt. På bara tre år är man i princip tillbaka på 1991:s nivå.

(Tony Johansson har gjort bilden baserat på SCB:s statistik) Den ekonomiska nedgången efter 2008 är säkerligen en del av förklaringen till den usla utvecklingen för den fattigaste tiondelen, men knappast den enda. Under 1990-talskrisen tappade alla inkomstgrupper något. Som framgår av ovanstående bilder gäller detta inte de senaste åren. Det är enbart de fattigaste som blivit fattigare. Alla andra har blivit rikare, och ju högre inkomst man hade från början, desto mer har man fått.

Förklaringen är främst politisk. Den borgerliga regeringen har sänkt skatterna mest för de som tjänar mest, samtidigt som de skurit i ersättningarna för de som har minst, sjuka och arbetslösa.

Parallellt med att jag skriver detta skriver jag en artikel om ojämlikhetens betydelse för finanskrisen till nästa nummer av Tiden. I artikeln hänvisar jag bland annat till IMF-ekonomerna Michael Kumhof och Romain Rancière, som forskat på denna koppling. De lyfter fram det faktum att reallönerna för majoriteten amerikaner stått still eller minskat i trettio års tid som en viktig förklaring till den ökade och ohållbara skuldsättningen i den amerikanska ekonomin.

Situationen i Sverige är förstås väldigt långt ifrån den i USA, framför allt för att alla andra inkomstgrupper än den första decilen ökat sina inkomster betydligt mer än 1,6 procent de senaste 20 åren. Men ändå. De fattigaste blir fattigare i vårt land. Detta är, av väldigt många skäl, inte något oskyldigt. Att detta inte är en större politisk fråga är obegripligt för mig.

PS. Samtidigt rapporterar SVT att svenskarna ökar sina skulder mest i hela Europa.

I övrigt rekommenderar jag Jesper Meijling med en bra genomgång av de inneboende skälen till varför privat välfärd inte alltid fungerar optimalt, samt Lena Sommestad om att privatiseringarna måste granskas. Marie Demker skriver också bra om detta, liksom Ali Esbati för ett tag sedan. Alliansfritt skriver om inkomstfördelningen. Lawrence Summers skriver intressant om ojämlikheten i USA, även om jag tror att han betonar globaliseringens roll för de växande inkomstklyftorna i USA för mycket. Sverige är en mer öppen ekonomi än USA men har inte alls samma nivå på ojämlikheten, även om den går åt fel håll även här.

Intressant och Netroots. Ettiketter: Finanskrisen, ojämlikhet, kumhof, rancière, skuldsättning

Anna och rösträtten

Det som spelar roll i politiken är nuet och framtiden. Ingen av oss kan leva på gamla meriter. Jag är väldigt stolt över det mitt parti åstadkommit sedan det bildades för drygt 100 år sedan, men historia är inget skäl att välja Socialdemokraterna idag. Inte heller kan jag som partimedlem på något sätt ta på mig äran för de insatser socialdemokrater gjort före min tid.

Men ett visst mått av respekt för de som gått före är nödvändigt. Kampen för rösträtt var oerhört svår och oerhört lång. Människor kämpade och led i decennier, hela tiden med oviss utgång. Varken jag eller någon annan som levt sitt liv i Sverige idag kan föreställa sig vad det innebar. Detta är inget att ta lätt på.

De nya Moderaterna tror att allt är en pr-strategi. Därför ger de i sitt nya idéprogram sken av att de stod på rätt sida i såväl kampen för rösträtten som kampen mot apartheid. Detta är inte sant. Ändå säger partisekreteraren Sofia Arkelsten att högern ”var med och genomförde” fri och lika rösträtt. När reportern påpekar att Arkelsten har fel landar hon till slut i att ”det fanns personer som var drivande” i frågan, det vill säga enstaka personer som gick emot sitt eget parti. Att ärligt säga som det verkligen var – att Allmänna valmansförbundet var emot allmän och lika rösträtt – gör Arkelsten alltså inte.

Låt oss vara anständiga. Av respekt för de som kämpat, låt oss inte förminska deras kamp till pr och spinn. Det de gjorde var på riktigt. Jag tvivlar inte på att Moderaterna idag är för demokrati och allmän och lika rösträtt. Men det anstår inte en företrädare för ett parti, som en gång stod på fel sida i rösträttsfrågan, att ta äran för det andra åstadkom genom decennier av slit.

Såhär skrev socialdemokraten Anna Sterky i ett brev till Kata Dalström under storstrejken 1909, som blev ett våldsamt nederlag för arbetarrörelsen (och därmed även rösträttskampen):

”Jag känner mig orolig, ja rent av olycklig, som en stackare. Hur ska det bli i framtiden, och vilka vägar ska arbetarna gå, för att vinna fram. Tror du ännu på, att det är med valsedlar i hand vi skola segra? […] För närvarande är allt grymt och ohyggligt. Kapitalismen har blottat sina fulaste sidor, det är, som man tittar ner i en avgrund av grymhet och hat, när man läser om arbetsgivarnas villkor för arbetets återupptagande, och så splittringen och misstron bland våra egna sedan […] Vi behövde samla oss nu […] Varför kan ej alla krafter förena sig”.

Anna Sterky föddes 1856 och arbetade för såväl rösträtten som andra arbetarrättigheter i hela sitt liv. När hon skrev brevet om storstrejken, där hon undrade om arbetarna någonsin skulle ”segra med valsedlar i hand”, var hon alltså 53 år gammal. Hon skulle få vänta ytterligare 12 år innan hon för första gången fick avlägga en röst i ett allmänt val. Det är så svårt att föreställa sig just detta att det aldrig, utom möjligen de allra sista åren, kan ha känts självklart att det hon trodde på skulle bli verklighet. Att ändå orka kämpa vidare. Det är oerhört.

För de socialdemokratiska kvinnorna var för övrigt rösträttsfrågan svår av flera skäl. De stod mitt i en korseld där de tvingades välja en av två identiteter; klass eller kön. Det var något som varken de socialdemokratiska männen, eller de borgerliga rösträttskvinnorna, behövde göra. Om detta (och mer om Anna Sterky, och om den felaktiga bilden av kvinnorörelsen som en enhet) har jag skrivit här.

Om jag har någon politisk idol här i världen så är det Anna Sterky. För några år sedan skrev jag ett kapitel om henne i boken Systrar, kamrater! Inför detta läste jag allt om henne jag kunde hitta (inte så mycket) – kvinnoklubbsprotokoll, Morgonbrisartiklar, privata brev. Hon är så verklig för mig, trots att hon dog 1939, och jag tycker så hemskt mycket om henne, hennes kamp, hennes begåvning, hennes ensamhet och sorg.

Men när pr-moderater står och tar lätt på hur det egentligen gick till då när rösträtten äntligen vanns. Låtsas att de liksom var med och kämpade. Då känns det som att de trampar på Anna. Och alla de andra, som gjorde mitt liv möjligt.

º

Torbjörn Jerlerup citerar Allmänna valmansförbundets partiprogram från 1900-talets början och visar hur det verkligen låg till. Peter Johansson skriver om fler moderater som tar lättvindigt på detta med rösträttskampen. Peter Andersson och Martin Moberg. Även Daniel Swedin skriver om Moderaternas försök att skriva om historien och Micke Kazarnowicz erbjuder en fusklapp. Läs också gärna Oivvio Polite om vad Ulf Adelsohn egentligen tyckte om att bojokotta sydafrikanska varor.  SvD | Exp | Intressant | Netroots

Andra bloggar om rösträtt, arkelsten, anna sterky

Var är den fördelningspolitiska bilagan?

Under lång tid har regeringen haft en så kallad fördelningspolitisk bilaga till budgetpropositionen. En bilaga som helt enkelt visar hur svenskarnas inkomster utvecklas och hur den förda politiken påverkar inkomsterna för olika grupper. Bilagan infördes gissningsvis av en socialdemokratisk regering, men den fanns också med vid varje budget under den förra mandatperioden.

Tills förra hösten. Då slopades den helt enkelt. Inte heller i den budget Anders Borg lade fram igår finns den med. Numera kläms ”fördelningseffekter av regeringens politik” in på en och en halv sida i den ordinarie budgeten. Tidigare beskrevs de på runt 30 sidor i en separat bilaga.

Man kan ju gissa att det beror på att regeringen tröttnat på att visa den här typen av bilder:

(Från BP 2010) Eller sådana här:

(Från VÅP 2010)

Men däremot verkar de inte ha tröttnat på att rita på fri hand, eftersom varianter på den här bilden (ur BP 2012) funnits med i ett antal tidigare budgetar:

Mer om dessa ”långsiktiga effekter”, mysteriet med de ljusgrå staplarna och de hemliga beräkningarna bakom dem har jag skrivit här. Det som är ganska skojigt med regeringens politik är att den blir allt mer dynamisk, det vill säga decil 1:s stapel blir allt längre, för varje år som går. Jämför gärna med tidigare budgetar så ser ni.

Det som är mindre skojigt är att dynamiska effekter i det här fallet tyvärr inte har någonting med verkligheten att göra, vilket exempelvis framgår om man tittar på SCB:s statistik:

Ju mer jag tänker på det desto galnare är diagrammen med de långsiktiga effekterna. För det första: hur kan nån ens påstå att det är rimligt att långsiktiga effekter är mer än dubbelt så stora som de direkta? För det andra: hur länge är egentligen långsiktigt? Det vill säga – när slutar 2006 vara en tidpunkt regeringen ska ha en prognos för, och istället börja ha ett facit för? För det tredje: hur kan regeringens beräkningar skilja sig så uppseendeväckande mycket från det verkliga utfallet?

Hur som helst. När sanningen är obekväm, varför inte dölja den? När statistiken inte visar det regeringen vill att den ska visa, varför inte helt enkelt avskaffa den?

Jag är besviken på mig själv för att jag inte uppmärksammade slopandet av den fördelningspolitiska bilagan redan förra året, men jag skyller det på den allmänna postvalsdepressionen. Dystert konstaterar jag att inte heller någon journalist verkar ha brytt sig om att en hel bilaga försvunnit från statsbudgeten. Det säger så mycket om vilken typ av information som efterfrågas. Och om vad den här regeringen får komma undan med.

För, hemska misstanke: inte kan det väl vara så att regeringen slopat bilagan för att de prognoser den gjorde förra mandatperioden inte höll, utan att utfallet i verkligheten blivit ännu värre? Inte kan det väl vara så att de ljusgråa staplarna bara var en chimär?

I guess we’ll never know. Eller är det kanske dags att börja ställa lite frågor till Anders Borg?

Andra om budgeten: Johan Sjölander | Marie Demker | Jan Andersson | Peter Johansson | Jämlikhetsanden | Lena Sommestad | Johan Westerholm | Åsa Westlund | DN | DN | DN | SvD | SvD | SvD | AB | GP

Intressant och Netroots.