Stockholm – ojämlikhet i världsklass

Igår skrev SvD läsvärt om hur den moderata ombildningspolitiken i Stockholms stad har lett till att klyftorna ökat mycket kraftigt i kommunen. Stockholm var 2010 Sveriges sjunde mest ojämlika kommun, med en ginikoefficient på 0,41. Det är en mycket hög siffra även internationellt sett. Som jämförelse kan nämnas att USA:s och Kinas ginikoefficienter ligger runt 0,47 (lite olika beroende på källa). Storbritannien, ett annat land som brukar betraktas som kraftigt ojämlikt, har ungefär samma ginikoefficient som Stockholm.

Även om det naturligtvis är svårt att jämföra kommuner med stater säger det något att Stockholms stad inte ligger långt efter dessa mycket ojämlika länder.

Faktum är att Stockholms ginikoefficient hamnar över den gräns för städer som en FN-rapport kallar ”international alert line […] above which inequalities may have serious negative political, social and economic consequences for societies if not properly addressed.”

Ojämlikheten i Stockholm växer (2008 var gini 0,405), och Stockholm ligger nu inte långt ifrån nästa gräns på 0,45, om vilken FN skriver: ”inequalities are approaching dangerously high levels; if the current trend continues, challenging conditions in many cities could discourage capital expenditure and lead to sporadic protests and riots. High income inequality is often linked to weak labour markets, inadequate capital investment in public services and lack of pro-poor social programmes.”

Å andra sidan – i den borgerliga budgeten för Stockholms stad är segregationen i princip utraderad.

Uppdatering (1/8 kl 21.00): En vänlig själ upplyser mig om att SCB beräknar ginikoefficienten på kommunnivå på nettoinkomster, medan man i de flesta andra sammanhang beräknar den på justerad disponibel inkomst. En ginikoefficient för Stockholms stad beräknad som i internationella sammanhang, exempelvis som i den ovan refererade FN-rapporten, är alltså med all säkerhet lägre än 0,41 (som jämförelse ska, enligt uppgift, gini för Sverige 2007 ha varit 0,335 beräknad på nettoinkomst, medan den var 0,31 beräknad på justerad disponibel inkomst).

Intressant och Netroots.

Kommunpolitik spelar roll

Såhär många sommarjobb ordnar kommunerna i Stockholms län i år:

Sammanställningen kommer från Sveriges Radio. Jag har markerat vilka kommuner som är sossestyrda. Skillnaden är uppenbar. I socialdemokratiskt styrda Nynäshamn, Södertälje och Sundbyberg får alla unga som visat intresse sommarjobb. I Botkyrka får 1000 personer sommarjobb, medan borgerligt styrda kommuner av ungefär samma befolkningsstorlek, som Nacka eller Haninge, inte ens klarar av en tredjedel av detta. Sigtuna fixar dubbelt så många sommarjobb som något större Tyresö. Ett uppseendeväckande stort antal kommuner – Danderyd, Ekerö, Norrtälje, Solna, Täby och Vallentuna – erbjuder bara en handfull platser (mellan 24 och 55) och, värst av allt – i Sollentuna och Vaxholm finns inte ett enda sommarjobb i kommunens regi.

Sveriges Radios sammanställning visar dessutom att påfallande många av de borgerliga kommunerna erbjuder färre sommarjobb i år än 2010. Antagligen har det att göra med att regeringen gjorde en tillfällig satsning på sommarjobb under valåret, en satsning som dock dragits in i år. Sossekommunerna i Stockholms län har gått in och täckt upp för regeringens indragna pengar. Detsamma gäller ytterst få av de borgerlig styrda kommunerna i länet. Och visst är det bra att Stockholms stad erbjuder upp till 4000 sommarjobb – men det är 8000 som sökt, och det bor 43000 unga i kommunen. Det räcker helt enkelt inte. Om Nynäshamn, Södertälje och Sundbyberg kan erbjuda alla som vill ett sommarjobb, då borde det faktiskt fungera i alla kommuner.

Läs gärna de socialdemokratiska kommunstyrelseordförande som bloggar i länet: Jonas Nygren i Sundbyberg, Anders Johansson i Sigtuna och Anna Ljungdell i Nynäshamn. Slutligen vill jag rekommendera Elofs topplista, en (alltför sällan uppdaterad) blogg av en person som kanske snart är nytt kommunalråd i Södertälje. Läs särskilt gärna det här inlägget: Topp fem över yrken jag aldrig kommer att utöva och det här: Topp fem över yrken som Marika ej kommer att utöva.

SR | DN | SvD | SvD | Intressant och Netroots.

Istället för satir – verkligheten

Från DN:

Notera ingressen. Notera också bildvalet till artikeln. En dag som denna behöver man inte sakna Kina-tv.

Läs sedan artikeln, den är ovanligt ärlig och säger mycket om statsministerns världsbild, till exempel att höjda flerbarnstillägg är en riktad insats till personer som bor i Skärholmen och på Järvafältet, eller att den ökade efterfrågan på hyresrätter som uppkommit till följd av borgerliga ombildningar av hyresrätter visar att hyresrätter som boendeform inte fungerar. Särskilt inte som att den ökade efterfrågan på hyresrätter leder till ökad svarthandel med hyreskontrakt, enligt Reinfeldt. Kanske har Reinfeldt umgåtts på lite för nära håll med lite för många som själva varit inblandade i mystiska lägenhetsaffärer. Det är dock ett felslut att av detta dra slutsatsen att alla människor som bor i hyresrätt är inblandade i mystiska lägenhetsaffärer.

Fredrik Reinfeldt talar som om han bor i en glaskupa. Moderaterna brukar ha fingertoppskänsla, men här är verklighetskontakten på minus. De växande problemen på bostadsmarknaden är centrala för en rad avgörande samhällsfrågor: segregation, tillväxt och rörlighet på arbetsmarknaden samt stabiliteten i hela samhällsekonomin. Reinfeldt verkar på riktigt inte ha förstått detta. I den här frågan lever han uppenbarligen på 1990-talet, den nyliberala versionen.

För övrigt: imorgon släpper Kriskommissionen, där jag varit sekreterare, sin rapport. Titta direkt på SVT2 kl 10.00.

Barbro Engman | Daniel Swedin | Alexandra Einerstam | Peter Andersson. Intressant och Netroots.

Allt handlar om boendet

DN skriver så bra om de ökande inkomstklyftorna i Stockholm idag att det förtjänar ett alldeles eget inlägg. Passa också på och läs Stockholms citys läsvärda reportage i samma ämne från förra veckan.

Det här är ju till exempel väldigt snygg och informativ grafik:

(Från DN.) Det som i artikeln pekas ut som boven i dramat är de stora ombildningar som skett i framför allt innerstan sedan 1990-talet. Bostadspolitiken har också lyfts fram i tidigare reportage i DN, läs gärna här och här. Det dagens artikel missar är dock att det helt och hållet är de borgerliga partierna som drivit fram ombildningarna. Socialdemokraterna har, så vitt jag vet, varit emot vartenda steg. Det nämns inte i DN.

Såhär har andelen allmännyttiga hyresrätter i innerstan förändrats sedan 1990:

(Källa: USK). Av bilden framgår exempelvis att under den rödgröna mandatperioden 2002-2006 ombildades ingenting. Men för den som tror att borgarna slutat ombilda framgår med all önskvärd tydlighet att detta inte är sant. Andelen allmännytta har fortsatt krympa, från en redan extremt låg nivå, även efter 2006. Och för bara några veckor sedan fattade den borgerliga majoriteten beslut om att ombildningarna kommer att fortsätta även under innevarande mandatperiod.

Förutom allmännyttan finns det naturligtvis även privata hyresrätter i Stockholm. Men totalt sett är hyresrätten som upplåtelseform kraftigt underrepresenterad jämfört med hur det ser ut i övriga riket, och allra särskilt i innerstan.

”Det här är förstås inte bra. Jag tror inte att någon tycker att det är en önskvärd utveckling att alla med höga inkomster bor i innerstan och alla med låga bor i exempelvis Järva. Vi brinner för att skapa en stad som verkligen är blandad”, säger Sten Nordin i DN:s reportage och får tyvärr inte den självklara följdfrågan: men varför har ni då ända sedan 1990-talet konsekvent fört en politik för ökad segregation och minskad blandning? Detta är nämligen vad som gjorts, varken mer eller mindre. Borgerliga majoriteter har ombildat hyresrätter och därmed gjort upplåtelseformerna allt mer homogena. Detta har oerhörda konsekvenser. Förutom att en ökad segregation är negativ för personer med lägre inkomster, så innebär det nackdelar för samhället i stort:

Forskaren Zara Bergsten visar i en aktuell doktorsavhandling att blandningen av hyresrätter, bostadsrätter och äganderätter leder till positiva socioekonomiska effekter. Resultaten gäller främst ungdomars studieresultat.

– Det finns inga signifikanta skillnader i studieresultat mellan äganderättsområden, alltså områden som vanligtvis är resursstarka och har de högsta inkomst- och utbildningsnivåerna, jämfört med områden som har blandade upplåtelseformer, säger Zara Bergsten, som är knuten till både Institutet för bostads- och urbanforskning och kulturgeografiska institutionen vid Uppsala universitet.

De stora skillnaderna ligger i stället främst mellan områden med blandade upplåtelseformer och icke-blandade områden, främst de med många hyresrätter.

(Från Byggindustrin.) Blandade områden är alltså positiva för skolresultaten, och bra skolresultat är bra för samhällsekonomin. Även icke-blandade områden som präglas av äganderätter visar goda skolresultat (men märk väl – inte bättre än blandade områden), men priset för att satsa på sådana områden – vilket ju är exakt vad Stockholms borgerliga majoriteter gör – är att personer som inte har råd att bo där allt mer samlas i områden som blir icke-blandade på ett sätt som är negativt för skolresultaten.

En politik för blandade upplåtelseformer på riktigt tror jag skulle vara bra – det vill säga, att även områden som idag präglas av en stor del hyresrätter kunde bli mer blandade. Men för att det ska funka måste ju även de välmående icke-blandade områdena öppnas upp för hyresrätter. Så har aldrig skett. Och även om en del av de ombildningar som görs sker i hyresrättstäta områden, så har tyngdpunkten alltid legat på områden där behovet av fler bostadsrätter är som minst, typ Stockholms innerstad. Det är ju där man kan tjäna pengar. Vi ser alltså en stadig rörelse mot fler bostadsrätter, men hyresrätterna blir inte fler någonstans. Tvärtom.

Idag är bristen på hyresrätter i Stockholm så stor att till och med mörkblåa Stockholms handelskammare slår larm. Bostadsbristen och de upptrissade bostadspriserna minskar rörligheten på arbetsmarknaden, och är därmed direkt tillväxthämmande. Samtidigt är Riksbankens direktion oense om behovet av att höja räntan, och bostadspriserna är ett viktigt skäl till detta. Vissa menar att de stigande priserna och den därtill kopplade ökade belåningen hos hushållen gör det nödvändigt att höja räntan. Andra menar att det är fel instrument i ett läge när det inte i övrigt råder överutnyttjande i ekonomin och en räntehöjning därmed dämpar konjunkturen för tidigt. Alltså: risken för en bostadsbubbla bekämpas på arbetslöshetens bekostnad.

Bostadspolitiken står alltså i centrum för det mesta just nu. Segregation, skolresultat, tillväxt och ekonomisk politik. Jag hoppas att socialdemokratin förmår plocka upp facklan.

Läs mer om ombildningar och de enorma förluster de innebär för Stockholms skattebetalare på stockholmsrean.se. Läs också Barbro Engman och Peter Högberg och Martin Moberg och Sebastian.

Intressant och Netroots.

S och den europeiska storstaden

Socialdemokraterna har alla möjliga problem just nu. Ett av dem är storstaden. Även om kommunvalresultatet i Stockholm trendmässigt i princip helt följer riksdagsvalresultatet i riket, så har skillnaden varit i genomsnitt tio procentenheter (till Stockholms nackdel) varje val sedan 1991.

Socialdemokratin har problem i hela Europa. Men inte i alla europeiska storstäder. Kolla bara:

(Statistik: Sverige, Köpenhamn, Danmark, Norge, Finland, Tyskland*. Graferna är extrapolerade då kommunala och nationella val äger rum vid skilda tidpunkter i alla länder utom Sverige. Det som visas är dels valresultaten i huvudstädernas kommunval, dels de nationella resultaten i parlamentsvalen). Köpenhamn ser ut som den verkliga förebilden: i Danmark är uppenbarligen S ett storstadsparti, med betydligt högre röstandelar i Köpenhamn än i övriga landet. I Oslo och Helsingfors är S visserligen mindre i huvudstaden än i riket, men skillnaden är betydligt mindre än i Sverige. Och i Tyskland slutligen har S trendmässigt gått i helt motsatt riktning i riket respektive huvudstaden.

Varför ser det ut såhär? Jag har ingen aning. Men det vore intressant att ta reda på. Känns som att Stockholms socialdemokrater har en del att lära av sina partivänner i framför allt Köpenhamn, Oslo och Berlin.

♦

I tider av ständigt tal om ”förnyelse” tycker jag att det är befriande med sossar som inte bara pratar utan faktiskt GÖR förnyelse. En sådan sosse är Solnas oppositionsråd Johanna Graf som varje fredag flyttar ut ur stadshuset, sätter sig på fiket utanför och uppmanar alla Solnabor att ”komma och störa” – ”det är du som betalar min lön”. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson gör något liknande när hon i en väldigt klok tidningskrönika uppmanar människor att ringa eller maila för att berätta om sin verklighet och vardag. Hoppas att fler socialdemokratiska politiker tar efter Johanna och Eva-Lena!

I övrigt är det bra att Stockholms stads affär med Boultbee uppmärksammas igen – även om det är av mycket tråkiga skäl. Läs även Peter Andersson och Alliansfritt och Peter Johansson och Mats Engström och Martin Moberg om detta. Juridikbloggen resonerar intressant om de juridiska aspekterna av Kristina Alvendals ”muntliga avtal”. Läs också vad jag själv skrivit om affären tidigare – Brutalt med Boultbee och Marknadsmyter. Lena Sommestad lyfter blicken och visar att Boultbee-affären inte är någon slump. Läs!

Andra bloggar om europa, socialdemokratin, storstäder, boultbee. Intressant och Netroots.

* Rubrikens ”kommunalval” i diagrammet över Tyskland är missvisande. Delstatsval ska det förstås vara.

Väckarklocka – om den icke-representativa demokratin

I Stockholms stad har Socialdemokraterna backat, som på så många andra ställen. Men intressant nog finns det en valkrets där S faktiskt gått fram i kommunvalet, om än marginellt. Det gäller Västerort, det vill säga Hässelby-Vällingby-Spånga-Kista. Tittar man närmare på de ingående valdistrikten är det uppenbart att S gjort rena rama succévalet på vissa platser. Såhär ser det exempelvis ut i Rinkeby:

(Statistik från Valmyndigheten). Alla valdistrikt utom Rinkeby C är delvis omgjorda mellan 2006 och 2010, så tyvärr går det inte att jämföra resultaten rakt av. Med detta sagt är det ändå uppenbart att S gått kraftigt framåt. Parallellt med detta har också valdeltagandet backat rejält. Då ska man komma ihåg att valdeltagandet för Stockholm som helhet ökade. Röstsiffrorna i Rinkeby går alltså emot den allmänna trenden, både vad gäller valdeltagande och röster på S.

Rinkeby är inte enda stället som visar detta mönster. Socialdemokraterna går framåt också i majoriteten av distrikten i Hässelby, Akalla, Husby, Kista och Tensta. Och även i de flesta av dessa distrikt minskar samtidigt valdeltagandet. Baserat på anekdotisk rapportering från en del andra platser i Sverige har jag dessutom känslan av att det här är ett mönster som återfinns på flera håll.

Jag tror att S framgångar i dessa områden beror på två saker. För det första är det just i dessa områden man tydligast känt av den hårda sidan av regeringens politik. Här bor de som verkligen har förlorat på Fredrik Reinfeldts och Sten Nordins styre. För det andra vet jag att Socialdemokraterna i Stockholms stad prioriterade områden som dessa i valrörelsen. I exempelvis Tensta har förmodligen de flesta dörrar blivit knackade av någon sosse. Det har antagligen hjälpt till att höja S röstetal. Däremot är det uppenbart att dessa insatser inte har räckt till för att höja valdeltagandet. I ett av Rinkebys valdistrikt gick bara var tredje röstberättigad och röstade. Det är helt bisarrt lågt. Och för alla oss (det vill säga, vi som inte är Sumpanmoderater) som gillar representativ demokrati är detta en mycket skrämmande utveckling.

Som jag tidigare skrivit om avbröt den borgerliga regeringen de demokratiinsatser som tidigare skett för att höja valdeltagandet. Skälet till detta, enligt den folkpartistiske statssekreteraren Christer Hallerby, är att ”resultaten från förra valets pilotprojekt är tveksamma […] det är ju inte givet att det var just de här pengarna som fick folk att gå och rösta.”

Det påståendet stämmer inte. Den utvärdering som Stockholms universitet gjort visar att valdeltagandet gick framåt i hälften av de områden som var med i satsningen. I exempelvis Malmö steg valdeltagandet i 16 av 20 distrikt. Det är inte vad jag kallar ett ”tveksamt resultat”. Och även om man nu skulle tycka det: vad gör regeringen istället? Ingenting. Om det var så att de verkligen tyckte att projekten 2006 var ”tveksamma” men ändå var angelägna om att höja valdeltagandet, skulle man ju kunna tycka att de borde satsat på en annan sorts projekt valet 2010. Eller försökt lära av de lyckosamma exemplen från satsningen 2006. Det gjorde man inte. Vad drar ni för slutsatser av det?

Det är en mycket allvarlig signal att valdeltagandet i områden där det redan var lågt nu sjunker ytterligare, samtidigt som valdeltagandet i genomsnitt ökar. Det betyder att de redan stora klyftorna i delaktighet nu ökar ännu mer. Det är naturligtvis inte förvånande. Jag tror inte att tillfälliga projekt av typen valambassadörer i grunden kan förändra den här bilden. Människor som inte känner sig speciellt delaktiga i samhället i övrigt – för att de saknar jobb, för att de har jobb men till en skitlön och skitvillkor, för att de inte tror att någon politiker över huvud taget kan göra deras liv bättre – de går inte och röstar. Och i ett samhälle där fattigdomen och klyftorna växer, där kommer naturligtvis även skillnaderna i valdeltagande att öka. Det är logiskt. Men fruktansvärt obehagligt.

Läs gärna Sveriges Radio som skriver bra om det sjunkande valdeltagandet i förorten. Rekommenderar också Peter Högberg och Annika Högberg och Johan Westerholm som skriver kaxigt och bra om Netroots på Newsmill. Gillar även Netroots initiativ till att samla in valanalyser – skicka in din du med! I övrigt fortsätter Dagens Arena att leverera när det gäller eftervalsdebatten. Varje dag publiceras ett nytt inlägg och tonen är överraskande fräsch och alltid spännande. Läs! Och Henrik Berggren skriver intressant om likheter mellan Labour och svensk socialdemokrati.

Andra bloggar om valdeltagande, västerort, rinkeby, demokratiambassadörer. Intressant och Netroots.

Makthunger och smutsiga lögner

Det här är ett inlägg jag in i det längsta försökt undvika att skriva. Jag tycker det är skittråkigt att ägna mig åt att anklaga motståndaren för att spela fult. Jag är helt ointresserad av det politiska spelet överhuvudtaget, jag är politiskt engagerad för att jag bryr mig om sakfrågor och vill åstadkomma verklig förändring. Valrörelser är alltid kaotiska och sällan särskilt bra för den politiska debatten. Det är sånt man får ta. Men den här valrörelsen är faktiskt skitigare än man borde behöva stå ut med. Ledande borgerliga företrädare ljuger, om och om igen, om vad de har gjort och om vad de rödgröna står för. Det är fruktansvärt frustrerande. Och därför kände jag mig till slut tvungen att skriva detta inlägg. Varsågod: en (mycket summarisk) sammanställning över borgarnas lögner.

Stockholmslögnerna

På stora affischtavlor runt om i hela Stockholm ljuger Moderaterna om vad Socialdemokraterna tycker. Det kan till exempel se ut såhär:

eller såhär:

Både Sten Nordin och Fredrik Reinfeldt påstår alltså att S säger nej till Förbifarten, vilket inte är sant. På liknande affischer påstår Moderaterna att S i Stockholm är emot en ”mångfald av skolor”, ”rätt att välja läkare”, och, som ovan, fler spårvagnar. Etc. Allt är lögn. (Läs mer om vad S tycker om Förbifarten och spårvagnarna hos Ekonomklubben, om rätt att välja läkare här och om skolan här).

Lögnen om nedskärningar på skolorna i Rinkeby

I ABC:s utfrågning av Lotta Edholm, skolborgarråd och gruppledare för Folkpartiet i Stockholms stad, påstod Edholm att skälet till att resurserna minskat till skolorna i Rinkeby beror på att barnen där blivit färre.

Vodpod-video är inte längre tillgängliga.

Men det stämmer ju inte: det är bara att gå till Skolverkets statistik så ser man att det är antalet lärare per 100 elever som har gått ner. Och det beror på att skolorna i Rinkeby fått, just det, minskade resurser per barn.

Lögnen om minskade inkomstklyftor

I TV4:s utfrågning av de borgerliga partiledarna påstod Fredrik Reinfeldt att inkomstklyftorna i Sverige skulle ha minskat under hans regeringsperiod.

Detta är vad som har hänt med inkomstspridningen i Sverige, och detta är hur den spås fortsätta utvecklas, enligt regeringens egen budget:

Inkomstskillnaderna 2007, då den borgerliga politikens verkningar börjat sätta in, var de högsta som SCB uppmätt. 2008 minskade dock inkomstspridningen, om man räknar in kapitalinkomster (översta linjen), men den var fortfarande högre än 2006. Minskningen hade naturligtvis med finanskrisen att göra – inte med Reinfeldts politik. Och räknar man bort kapitalinkomsterna stod utvecklingen som bäst still, på en nivå som otvetydigt var högre än 2006. Prognosen framöver – regeringens egen prognos, märk väl – är att inkomstspridningen kommer att fortsätta att öka. Både inklusive och exklusive kapitalinkomster.

Det regeringen Reinfeldt har gjort är att se till att de 20 procent fattigaste har fått sjunkande realinkomster i absoluta tal. Läs mer om hur den fattigaste tiondelen på ett enda år förlorade 554 kronor i månaden på grund av regeringens politik.

Och så vidare

Jag kan, tyvärr, fortsätta hur länge som helst. I Sundbyberg har Moderaterna producerat en hel annonsbilaga (visserligen så rättshaveristiskt uformad att jag inte är säker på att den är till fördel för dem) under stulet namn. Förutom att större delen av bilagan ägnas åt att svartmåla Sundbybergs skolelever och lärare påstås exempelvis att Socialdemokraterna skulle tycka att ”utomhusbad för kanadagäss” är en viktigare insats för barnen än en bra skola. Ni fattar nivån. (S i Sundbyberg bemöter lögnerna här)

De borgerliga partierna i Stockholm pumpar ut rapport efter rapport med märkliga påståenden om vad som kommer att hända om de rödgröna får majoritet (Armageddon, inget annat). Det bästa sättet att bemöta påhittade påståenden om att vi skulle vara för höjd skatt på allt från fruktpressar till iPhones är förstås att göra som Alliansfritt föredömligt gör – lugnt och sakligt och med glimten i ögat korrigera alla bisarra felaktigheter. Men det kan inte hjälpas att tålamodet hos mig tryter. Jag har ingen lust att vara tålmodig och humoristisk när motståndaren använder den här typen av fula knep. Det är att vanhedra demokratin och tron på det upplysta samtalet.

Jag är i politiken för att jag tror på något och vill något. Ett demokratiskt samtal förutsätter att man inte ljuger om vad motståndaren vill. Jag skulle inte kunna rösta på ett parti som jag trodde ville ha makten till varje pris – så mycket att man var beredd att ta till vilka metoder som helst. Exempelvis att försöka lura väljarna.

Jag vill inte att Socialdemokraterna ska få röster för att vi lyckas ljuga så bra att folk tror oss. Jag vill att folk ska rösta på oss för att de tycker att vår politik är den bästa. Detta är uppenbarligen inte ett synsätt som finns hos de borgerliga partierna, och särskilt inte hos Moderaterna. Och det säger väl något om hur mycket Moderaterna tror på sin egen politik.

Jag bara undrar – känns det bra? Är ni stolta? Alla ni som röstar borgerligt, tycker ni att det här är så politik ska gå till? Är det verkligen företrädare som använder lögnen som främsta politiska metod som ska få din röst?

ps. Det enda som är bra med Moderaternas lögnaktiga kampanjer är att de är tacksamma att göra parodier på. Här några fina exempel från Ekonomklubben:

Den så kallade dyskalkyliaffischen

Den så kallat postmoderna affischen

Den så kallade verklighetsaffischen

Alliansen – bra för humorns utveckling i samhället, dålig för allt annat.

Expressen gillar inte heller Sten Nordins lögner. Carin Jämtin har fortfarande inte fått någon ursäkt. Sten Nordin blir däremot ordentligt pressad i frågan av SVT:s utfrågare – kolla strax efter 30:30 in i klippet. SvD skriver också. Maria Abrahamsson är däremot en ärlig moderat – hon erkände till slut i direktsändning att Förbifartsaffischen är ljug. Även Bromma Socialdemokrater skriver. Helen Pettersson beskriver fler borgerliga lögner – läs! I övrigt rekommenderar jag viktig läsning från Arenagruppens vänner (hihi) om att all makt i dagens Sverige är samlad i näringslivet. Noterar också att Moderaterna numera köper kända bloggare för att skriva positivt om partiet, något som fått stureplan.se att reagera och lyfta bort de aktuella bloggarna tills vidare.

Och har ni inte redan läst denna långa, fullkomligt gastkramande text om en sjuk mamma som betalar priset för de rikas skattesänkningar, då måste ni verkligen göra det. Ni måste.

Andra bloggar om lögner, förbifarten, stockholmshögern, sundbyberg. Intressant och Netroots.

Stockholmsrean

Den här kartan kommer från stockholmsrean.se och visar de ombildningar och avknoppningar den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus har genomfört under den senaste mandatperioden. Klicka på häftstiften för att få mer information om de kraftigt rabatterade priser som har gällt.

Några axplock: Lägenheterna på Rålambsvägen 29 har sålts till ett kvadratmeterpris om 22.467 kronor. Marknadspris på bostadsrätter i området: 52.084 kronor per kvadrat. Lägenheterna på Hallandsgatan 26 kostade 26.620 kr kvadraten, medan grannlägenheterna som säljs på marknaden går för 51.475 kr/kvadrat. Johannes hemtjänst såldes för 275.000 kr, och gjorde en vinst första året på 3.999.531 kr. Fyrens förskola såldes för 148.750 kr, och gjorde första året en vinst på 1.737.954 kr.

Listan kan göras hur lång som helst. Hittills har drygt 21.000 hyreslägenheter ombildats under mandatperioden, och den genomsnittliga rabatten jämfört med marknadsvärdet ligger på runt 50 procent. Samtidigt har ett femtiotal kommunala enheter, framför allt förskolor och hemtjänstverksamheter, avknoppats, i princip alltid till en bråkdel av marknadsvärdet. Avknoppningarna är dömda som olagliga i Kammarrätten och granskas också av EU-kommissionen, men den borgerliga majoriteten i Stockholms stad driver frågan vidare och har överklagat. Många (t ex DN och SvD idag, ej på nätet) tror att majoriteten har slutat med avknoppningarna efter all den negativa publicitet som varit i frågan, men det stämmer inte. Senast i juni i år avknoppades hemtjänsten Söders specialteam.

Oberoende beräkningar visar att de ombildningar som skett under de borgerliga majoriteterna 1998-2002 och fr o m 2006 har inneburit en överföring på runt 50 miljarder kronor från Stockholms skattebetalare till enskilda bostadsrättsinnehavare. Det är en helt bisarr summa. Som jämförelse kan nämnas att de totala skatteintäkterna under ett år i Stockholms stad är ungefär 30 miljarder. Istället för att sälja ut allmännyttan och göra enstaka stockholmare rika, så hade man kunnat slopa skatten helt och hållet för alla stockholmare under nästan två år. Eller, mer rimligt, använt pengarna till att investera i nya bostadsbyggen, upprustade förorter, viktiga klimatinvesteringar och bättre vägar.

Det som istället har hänt illustreras tyvärr alltför väl av episoden om ombildningen av fastigheten Vattuormen på Norr Mälarstrand i våras. Inom loppet av några månader efter ombildningarna låg minst fyra av de 25 lägenheterna ute till försäljning på öppna marknaden, men då till utgångspriser som var åtskilliga miljoner kronor högre än vad lägenhetsinnehavarna köpt lägenheterna för bara några månader tidigare. Det handlar alltså om två-tre gånger mer än vad Stockholms stad tagit betalt för lägenheterna.

Det är inget konstigt med det. En genomgång som Stockholms stad har gjort visar att omsättningen av nybildade bostadsrätter är hög – ungefär hälften av de nyblivna bostadsrättsinnehavarna flyttar inom bara några år. Kort tid efter ombildningen säljer man alltså sin nyförvärvade bostadsrätt till marknadspris. Det är många som blivit rika på detta, och det är inget jag har några moraliska synpunkter på. Vem tackar nej till sitt livs klipp? Om möjligheten finns är det klart att de allra flesta människor tar den. Det tycker jag inte man kan fördöma. Däremot kan man fördöma en politik som gör detta möjligt. Det är så vansinnigt dumt. Det är ineffektiv och oansvarig hantering av stockholmarnas gemensamma tillgångar. Det är att gynna fåtalet – personer som haft turen att bo i en allmännyttig hyresrätt vid rätt tillfälle – på flertalets bekostnad.

Moderaterna lovar att fortsätta ombildningarna nästa mandatperiod, om de skulle vinna valet i Stockholms stad. Det lär i så fall ske till samma underpriser som hittills. För egen del anser jag att om man ska ombilda, så bör det ske till marknadspris. Allt annat är vårdslös hantering av skattepengar.

Thomas Hartman och Johan Sjölander och Martin Moberg och Johan Ulvenlöv skriver också om Stockholmsrean. SR.

Andra bloggar om stockholmsrean, ombildningar, avknoppningar, vattuormen, utförsäljning. Intressant och Netroots.

Stockholmshögern ber om carte blanche

Igår presenterade de borgerliga partierna i Stockholms stad sina ”prioriteringar” inför valet. Det hade slagits på stora trumman och kallats till presskonferens. Jag var intresserad av vad de skulle presentera. Jag ville gärna veta vad som skulle bli vallöftena, vad borgarna vill med Stockholm. Men jag blev besviken. Inte på prioriteringarnas innehåll, utan på att innehåll helt saknades.

Läs gärna själva här – de femton punkterna som borgarna ”prioriterar” finns på de två sista sidorna, eller, något förkortat (men varje mening är ett ordagrant citat) här nedan. Detta är alltså vad borgarna går till val på, mina kommentarer kursiverade:

1. Ta tillvara på att Stockholm ligger vid vattnet.

Eh… jaha? Nåväl, i denna punkt ingår en satsning på vattenburen kollektivtrafik. Problemet är bara att samma löfte ingick i borgarnas valplattform 2006, och än har det inte infriats.

2. Bygga minst 15 000 bostäder för ett växande Stockholm.

Bra, det lovade de rödgröna redan förra hösten. Nu har S i Stockholms län dessutom toppat med 50.000 nya bostäder i hela länet.

3. Ytterligare höja skolans kvalitet.

Oj, radikalt. Men – hur ska det ske? Kanske som under denna mandatperiod, då man skurit på skolorna i fattiga områden, och gett mer till skolorna i rika stadsdelar?

4. Fortsätta att bygga det miljövänliga Stockholm genom hållbara miljöstadsdelar och samtidigt värna värdefulla grönområden.

Ja, det låter ju fint? Men inte jättekonkret…

5. Äldreomsorgen ska förena trygghet, valfrihet och värdighet för äldre.

Här sticker man verkligen ut hakan, jag menar, de flesta andra partier vill trots allt att äldreomsorgen ska förena otrygghet, ovalfrihet och ovärdighet. Det jag möjligen kan sakna är, vänta nu vad kallas det igen? Jo – konkreta förslag.

6. Stockholms stad erbjuder många valmöjligheter för medborgarna. Informationen om dessa valmöjligheter ska utvecklas och förbättras.

Nää, nu går de verkligen för långt alltså!

7. Genomföra trafiköverenskommelsen om nya spår och vägar för 100 miljarder kronor i regionen. Här ingår till exempel Förbifart Stockholm.

Det här är faktiskt en konkret fråga. Grattis, eller nåt.

8. Verka för fler studentbostäder och fler utbildningsplatser inom högre utbildning.

Hur många studentbostäder har den borgerliga majoriteten i Stockholm påbörjat under innevarande mandatperiod? Noll stycken. Hur många studentbostäder påbörjades under den rödgröna mandatperioden 2002-2006? 917 stycken. (Härifrån).

Men så är det också skillnad på att ”verka för” något och att ”åstadkomma”...

9. Erbjuda service till den enskilde stockholmaren utifrån dennes önskemål och behov… Hög kvalitet ska säkerställas genom bland annat inspektion och tillsyn.

Ja, detta är kommunen skyldig till enligt lag, så man kan möjligen tycka att det är lite märkligt som vallöfte.

10. Det ska vara tryggt och snyggt i Stockholm.

Ytterligare ett modigt utspel med många konkreta åtgärdsförslag.

11. Bygg ett Stockholm som håller ihop. Bygg infrastruktur på tvären som kopplar samman regionen som till exempel Förbifarten, tvärspårvägar och Citybanan.

Ja, det är nån sorts förslag, även om fortsättningen ”bygg bort trafikbarriärer och betong och ersätt med levande gaturum och funktionsblandade stadsdelar som lever dygnet runt” är i besvärande avsaknad av konkretion.

12. Fortsätt verka för att göra Stockholm till världens mest tillgängliga stad.

”Verka för”, som sagt… och det finns ju en del kvar att göra.

13. Vi vill skapa ett kulturkluster kring de gamla Gasklockorna och därigenom skapa en attraktiv kulturscen för internationella storuppsättningar.

Det här liknar onekligen ett riktigt förslag, även om det är oklart exakt vad detta kulturkluster ska bestå av. Sen kan man ju tycka att det är tråkigt att borgarna skär på Kulturskolan så att 12.000 färre stockholmsbarn får plats, och istället prioriterar ”internationella storuppsättningar”.

14. Förbättra arbetet med att minska utanförskapet genom jobb istället för bidrag.

Jag börjar verkligen känna mig tjatig nu, men hur? Hur ska detta gå till? Det problematiska med arbetslöshet är inte att vissa partier är för den, det svåra är att åstadkomma förändring. Och hittills har arbetslösheten ökat i Stockholm sedan den borgerliga majoriteten tog över. Den jobbpolitik man hittills bedrivit är dessutom problematisk på flera sätt.

15. Stockholm som företagsstad utvecklas vidare, inte minst inom tjänstesektorn. Därför är det viktigt att avdragsmöjligheter som RUT och ROT finns kvar.

”Utvecklas vidare” minsann, vilket löfte. I övrigt noterar jag att de borgerliga Stockholmspartierna är så totalt i avsaknad av konkreta förslag på hur företagsamheten ska utvecklas att de är tvungna att hänvisa till RUT och ROT, som beslutas av riksdagen, inte av Stockholms kommunfullmäktige. Men kanske känner man sig tvungen, eftersom den ”företagspolitik” man hittills bedrivit har fått tjänsteföretagen i bland annat Rinkeby och Tensta Centrum att gå på knäna.

Jag är inte ensam om att reagera på hur tunt manifestet är. Sveriges Radio rapporterar: ”Men några färdiga förslag eller löften ville de fyra partierna inte bjuda på. Väljarna får till exempel inte reda på om det skatten ska lämnas oförändrad eller om det blir skattesänkningar.”

Och här är det nästan så att jag tycker att det börjar kännas lite obehagligt. De borgerliga partierna i Stockholm verkar förvänta sig att människor ska rösta på dem, helt utan program. De lovar inget, men vill ändå ha din röst. Att inte kunna lämna besked om skatten är bisarrt. Redan tre och en halv månad efter valet ska en ny skattesats börja gälla. Självklart har väljarna rätt att i god tid före valet få reda på vad den kommer att ligga på, liksom vad som planeras hända med den de kommande fyra åren. Vill borgarna ytterligare sänka skatten? Vilka verksamheter är det man i så fall vill skära i?

Andra relevanta frågor som borgarna inte lämnar besked om: kommer man att fortsätta utförsäljningen av allmännyttan? Kommer man att fortsätta att avknoppa förskolor och hemtjänstverksamheter för spottstyvrar? Planerar man att fortsätta att sälja ut kommunala tillgångar och använda pengarna till löpande drift, något som fått kritik av av ekonomivärderingsföretaget Svensk kommunrating?

Detta är alltihop avgörande frågor för Stockholms framtid. Har de borgerliga partierna alls tänkt lämna besked innan valet?

SvD och DN och Röda berget. Andra bloggar om stockholmsalliansen, carte blanche, vallöften, tomma ord. Intressant och Netroots.

Brutalt med Boultbee

Jag ser det inte som en kommunal kärnverksamhet att äga köpcentra. Att den borgerliga majoriteten i Stockholms stad år 2007 sålde tio köpcentra (Bredäng, Fältöversten, Hässelby Gård, Högdalen, Ringen, Rinkeby, Skärholmen, Tensta, Västermalmsgallerian och Älvsjö) är alltså inte problematiskt i sig. Men problem med försäljningen finns det. Ett av dem ligger i att man valde att sälja rubbet till den ökända fastighetsägaren Boultbee.

Det fanns gott om varningstecken, och ja, de rödgröna partierna i Stockholm gjorde allt de kunde för att uppmärksamma majoriteten på dem. Utan framgång. Boultbee äger sedan några år tillbaka ett antal köpcentra i flera svenska städer, och är ständigt indragna i konflikter:

– Sedan 2005 har Boultbee varit inblandad i över 800 tvister i hyresnämnder i hela landet, vilket enligt bedömare är en ovanligt hög siffra.

– Boultbee har blivit stämda i en rad uppmärksammade fall, som av restaurangen 4Kök i Norrköping, kaféet Edigo Rost i Västerås och nu senast av ICA i Stockholm.

– En ovanligt aggressiv ägarstil har lett till mängder av infekterade konflikter: kravet på öppethållande till 19.00 på vardagarna samt söndagsöppet, med hot om vite på 20.000 kronor per dag om kravet inte tillmötesgicks, fick anrika Västeråsföretaget Nymans Ur att hota med att lämna Västerås. Handlare i Stockholm har valt att koppla in advokater och deponera hyran i frustration över att diskussioner om kraftiga hyreshöjningar inte lett någonvart. Berättelser om mindre affärsrörelser som hastigt blir uppsagda för att de inte passar in i Boultbees koncept är vanliga.

– Handlare i Stockholm klagar, precis som kolleger i andra städer, på eftersatt underhåll, dålig städning, skyhöga fakturor på ospecificerade kostnader samt kraftiga hyreshöjningar. Hårdare krav på öppettider gör att halvtidssjukskrivna inte mäktar med.

En genomgång som Vänsterpartiet har gjort visar att 90 procent av handlarna har fått höjd hyra sedan Boultbee tog över centrumen i Stockholm. Var tredje butik har bytt ägare och ingen tycker att förortscentrumen blivit mer attraktiva med den nya ägaren. Många av butiksägarna uppger att de har kolleger som tvingats i konkurs av Boultbees hyreshöjningar. Och detta är särskilt allvarligt just i den typen av förortscentra som finns i exempelvis Rinkeby, Tensta och Bredäng. I stadsdelar med sociala problem och hög arbetslöshet är det avgörande dels att det finns arbetstillfällen, och dels att det finns en fungerande service för de som bor där. När butiker tvingas slå igen i dessa centra innebär det både att jobben blir färre och att den ofta redan haltande lokala servicen försämras, något som ytterligare spär på upplevelsen av området som oattraktivt.

Detta är också förklaringen till varför kommunen har ett ansvar för köpcentrumen i just dessa förorter. Detta är platser där marknaden är dålig på att leva upp till de ganska grundläggande krav på arbetstillfällen och lokal service som alla har rätt att ställa, oavsett om de bor på Södermalm eller i Tensta. Och när marknaden inte klarar dessa grundläggande behov, då måste politiken gå in och fixa det. Om inte annat så för att de växande sociala problem som annars uppstår också kostar: de kostar i växande otrygghet för alla, men också mer direkt i form av att fler skattekronor behövs till att betala för ökade behov av socialtjänst, kriminalvård, arbetsmarknadsinsatser etc.

Mellan 2006 och 2008 förlorade Rinkeby 409 arbetstillfällen, vilket motsvarar 19 procent. Detta under en period då det rådde högkonjunktur, och antalet arbetstillfällen i Stockholm totalt ökade med 6 procent (statistik från USK).

Det främsta skälet till att så många arbetstillfällen försvunnit ligger i att den borgerliga majoriteten i Stockholm flyttade stadsdelsförvaltningen från Rinkeby till Kista. I samband med detta flyttade även Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Swedbank. När alla dessa jobb lämnade Rinkeby innebar det ett försvagat kundunderlag för handlarna i Rinkeby centrum, som samtidigt alltså pressas hårt av hyreshöjningar på 60-70 procent efter att Boultbee tog över. De som vill sälja sina affärsrörelser i Rinkeby idag har svårt att hitta köpare.

Det här känns som nån sorts övertydligt skolexempel på hur man skapar en ond spiral. Och det som gör att det hela känns så fruktansvärt cyniskt är att de som drabbas av denna onda spiral redan tillhör Stockholms mest utsatta.

Det hade verkligen inte behövt bli såhär. Den borgerliga majoriteten hade inte behövt sälja just centrumen i Rinkeby och Tensta, eftersom det var rätt uppenbart att behovsbilden där ser helt annorlunda ut än för exempelvis Fältöversten och Västermalmsgallerian. Det hade också varit en fördel om man inte sålt något av centrumen till Boultbee.

Det beror inte på okunskap att den borgerliga majoriteten genomförde affären. Den rödgröna oppositionen kritiserade affären på just dessa punkter: att det saknades en konsekvensanalys av hur småföretagare och föreningsliv i de berörda områdena skulle påverkas, samt att man valde en köpare med ett tveksamt rykte. Som svar på denna kritik levererade det ansvariga moderata borgarrådet Kristina Alvendal följande påstående: ”Det finns tydliga åtaganden i avtalet om att Boultbee ska utveckla köpcentren, särskilt de i förorten som varit eftersatta.”

Problemet var att det inte stämde. Det var faktiskt en ren lögn. Ingenstans i avtalen finns något sådant åtagande, och när Alvendal pressades på den punkten i kommunfullmäktige svarade hon, något arrogant: ”Inte allt man avtalar finns skriftligt. Det är tydligen ingen här som har läst juridik. Pacta sunt servanda […] Avtalen gäller oavsett om de är skriftliga eller muntliga.” Några veckor senare förnekade hon dock detta, återigen i kommunfullmäktige: ”Ingen annan [än oppositionen] har pratat om att det finns muntliga avtal eller muntliga klausuler. Det finns heller inga sådana.”

När man i Göteborg bestämde sig för att minska den sociala problematiken i förorten Gårdsten var en av de första sakerna man gjorde att starta en livsmedelsbutik och driva den kommunalt, tills man hittade en privat näringsidkare som var beredd att ta över. Kommunen lobbade också intensivt för att få en bankomat till området, vilket så småningom lyckades. Det var okonventionella åtgärder, men de lyckades. Idag klarar fler elever skolan, fler arbetslösa har fått jobb och kriminaliteten har sjunkit mer i Gårdsten än i liknande Göteborgsförorter. Det man gjorde i Göteborg var ungefär exakt motsatsen till det den borgerliga majoriteten i Stockholms stad har gjort i Rinkeby och Tensta. Det finns alltså ett tydligt politiskt val att göra här. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna i Stockholms stad menar att staden kan behöva köpa tillbaka de värst drabbade centrumen. Men för att det ska bli möjligt krävs ett maktskifte den 19 september.

Yvonne Ruwaida och HBT-sossen och Lars Epstein och Anna Vikström och Fredrik Edin skriver också om Boultbee. I en helt annan fråga – Johan Westerholm skriver så att jag rodnar. Och så har äntligen boken om Netroots kommit – köp köp köp!

Andra bloggar om boultbee, kristina alvendal, stockholmsalliansen, rinkeby, gårdsten, ond cirkel. Intressant och Netroots.