Category Archives: Programkommissionen

Apropå Centerns program – behövs idépolitik?

I dagarna slutredigerar jag och Lars Engqvist förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram. Men den heta debatten kretsar förstås kring ett helt annat partis program, nämligen Centerpartiets. Jag kan inte påstå att jag är avundsjuk på uppmärksamheten. Ur ett vänsterperspektiv är egentligen det mest intressanta med hela händelsen att se så många liberaler och personer till höger samtidigt vara på defensiven. Jag kan inte påminna mig om att jag nånsin varit med om nåt liknande! Under hela mitt medvetna liv har det varit vänsterns roll. Kanske visar detta att ett skifte är på gång kring vem som har problemformuleringsprivilegiet – högern eller vänstern – och att det är vad vi verkligen kommer att minnas av hela den här diskussionen i framtiden.

Hur som helst. Bortser man från de inre konvulsionerna inom C – som jag tror idéprogrammet på sin höjd varit katalysator för – och medias vanliga sensationslystnad, så finns det vissa inslag i diskussionen som gör mig uppriktigt glad. Det är till exempel väldigt sällan DN Debatt upptas av ren idépolitik. Och även om mycket av den ”idépolitiska” diskussionen programmet skapat snabbt urartat i ett ospännande raljerande över enskilda detaljfrågor, så har faktiskt C-programmet också väckt en del viktiga frågor om politik. Jag är inte säker på att priset är värt det för Centerpartiets del, eller att de frågor som väckts är just de som idéprogramsgruppen avsåg, men jag tycker ändå att gruppen förtjänar cred för detta (vilket jag menar uppriktigt).

De mest grundläggande frågorna som väckts är: Vad ska partier med partiprogram till? Behöver vi idépolitik? Eller, rent av: vad är idépolitik?

Så länge jag varit med i Socialdemokraterna (tio år i höst!) har jag hört ständiga efterlysningar efter fler idépolitiska diskussioner. Om jag ska vara ärlig tog det rätt många år innan jag ens förstod vad det betydde. Min ingång i politiken var inte alls ”politik är att vilja”, utan ”politik är att göra”. Hela poängen med politik är förverkligandet, åtgärderna. Det andra är ett filosofiseminarium. Ungefär så tänkte jag, lite slängigt. Egentligen visste jag förstås (även som ung studentförbundare) att åtgärder utan ideologisk grund bara är förvaltning, inte politik. Grejen är bara att jag aldrig tyckt att den socialdemokratiska ideologin är något vi behöver diskutera så mycket (åtminstone inte internt). Den är samma som den alltid varit. Frihet, jämlikhet, solidaritet – inte svårare än så (eller, om man så vill: frihet är enbart möjlig genom jämlikhet). Eviga värden som inte behöver uppdateras. Det som däremot ständigt behöver uppdateras är hur denna ideologi förverkligas i sam- och framtiden, det vill säga: vilka politiska redskap fungerar idag för att nå våra mål?

Ju längre jag varit med i politiken, desto mer har jag insett att de där grundläggande idéerna inte är så självklara som jag nog från början trodde. Människor i samma parti tolkar dem på olika sätt och lägger olika mycket vikt vid olika delar. Den dagspolitiska vardagen, där de flesta politiskt aktiva befinner sig, ligger ofta närmare förvaltning än ideologi, vilket gör att idéerna lätt kommer i skymundan och ibland till och med glöms bort. Allt detta gör att jag numera tycker att det finns ett behov av idépolitiska diskussioner, både internt inom partier och i samhället i stort. Men: jag tycker fortfarande att det är i princip omöjligt att diskutera idépolitik för sig. En diskussion bara om idéer börjar närma sig det där filosofiseminariet, som inte är till så stor hjälp för den som är intresserad av vilka konkreta åtgärder som bör genomföras för att idéerna ska förverkligas. Det specifika med politiken är att den utgår från någon typ av praktiskt behov, samtidigt som den vill åstadkomma reell förändring. Idéerna är helt nödvändiga, men oskiljaktiga från praktiken.

Det är också här nånstans jag tycker att det centerpartistiska idéprogrammet går fel. Att jag inte delar dess sammanfattande vision om ett minskat demokratiskt inflytande i samhället är ju inte förvånande och därför inte särskilt intressant. Inte heller spelar det nån större roll för diskussionen vad jag tycker om de spetsigare enskildheter som fått mest uppmärksamhet, det vill säga frågorna om månggifte, fri invandring, plattare skatt, slopad arvsrätt och skolplikt. Tagna var för sig är de flesta av dem möjliga att motivera utifrån skilda ideologiska utgångspunkter. Det finns inget som säger att exempelvis månggifte är en uteslutande liberal fråga. Jag tycker nog inte heller att de flesta av dem är några typiskt idépolitiska frågor. Varken månggifte eller skolplikt är någon särskild idé eller princip. Det är resonemanget bakom flera av dessa förslag – att individen ska få göra som hen vill i fler frågor, med mindre hänsyn till hur detta påverkar andra – som är principen.

Och även om jag naturligtvis inte håller med om den principen, så är min verkliga kritik ungefär den som Johan Hakelius formulerar och som även Irene Wennemo tangerar (i mitt tycke de två bästa texterna om programmet). Att konkretiseringen av principerna är slarvigt utförd. Att det är högst oklart vilka frågor programmet försöker besvara. Vilket är problemet? Och vilka praktiska konsekvenser får idéerna – vad leder månggifte till i ett patriarkalt samhälle, vilka är det som kommer att göras arvslösa, är C:s tanke att välfärden ska fortsätta vara generell även med fri invandring?

Om problemet är en för stark demokrati – eller, som det brukar kallas på liberalska, en för stark stat – så hade det varit rimligare att vara tydligare på vilka områden demokratin ska bli mindre, förutom just vad gäller detaljbesluten om ifall barnet ska få ärva eller alls gå i skolan. Jag förnekar inte att detta för vissa personer är relevanta och viktiga frågor, men ingen kan påstå att det är ämnen som påverkar många. Att det raljerats friskt över programmet tror jag har att göra med just detta öppna mål. Man tar en stolt princip och exemplifierar med nåt som berör få. Folk uppfattar det som löjligt.

Hade man löpt linan ut hade man också varit tydligare med hur man vill förändra arbetsrätten, vilka delar av välfärden som ska dras in, exakt vilka politikområden vi inte ska få vara med och påverka på valdagen. Man skulle ha argumenterat utifrån att detta hade lett till något gott: större frihet kanske, fler jobb, ett samhälle som byggde på mellanmänskliga relationer snarare än institutioner. Etc. Man hade försökt engagera fler helt enkelt, genom att visa att man har lösningar på det man kan kalla samhällsproblem – problem som rör många människor. Idéerna måste ha koppling till en praktik, ett behov, och till en konkret effekt. Annars uppfattar inte människor det som relevant. Annars är det inte politik, utan bara en seminarieövning.

Detta gör idéprogramsgruppen nu inte, antagligen eftersom det inte uppfattas som en vinnande strategi varken att skära i välfärden eller riva upp arbetsrätten (eller för att man inte varit överens). Men det gör också att programmet får något oärligt över sig. Tangenten pekar precis i den här riktningen, men man säger inte orden rakt ut. Man undviker det verkligt svåra, där det skulle börja bränna till, och stannar vid en ytlig form av principdiskussion. Man nöjer sig med symboler och vill därtill vara spektakulär. Det känner folk, och det är inte förtroendeingivande.

”Inget är svårare än politik”, sa Göran Persson i en intervju häromveckan. Och ja, det är svårt att förhålla sig både till verkligheten och till idéerna, samtidigt. Politik är, mer än alla andra sektorer jag kan komma på, en enda radda målkonflikter. Det är inte svårt att renodla en princip eller ens att tänka en intressant tanke. Det svåra är att smutsa ner händerna och försöka tillämpa principen i den komplicerade och bråkiga verkligheten, på ett sätt som gör skillnad för människor. Själva nedsmutsandet är nu inte ett partiprograms uppgift, det kan gott hålla sig på en abstrakt nivå. Men för att vara relevant måste det vara skrivet för att senare kunna kopplas till ett konkret handlingsprogram.

Jag säger inte att det kommande socialdemokratiska partiprogrammet kommer att lyckas med detta. Men det bör åtminstone vara målet. Ett partiprogram som inte tar sin början i ett praktiskt behov, och som inte tänker sig en fortsättning i en konkret effekt, det är faktiskt inte mer än en seminarieövning.

Intressant och Netroots.

3 kommentarer

Filed under Programkommissionen

”Härligt omogen”: liten uppföljning om Karleby

En kommentar på gårdagens text om Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten gjorde mig uppmärksam på att Ernst Wigforss skrev om samma bok i Tiden nr 3 1926. Det är intressant läsning som jag rekommenderar. Wigforss text är spännande eftersom den är så resonerande; han vänder och vrider på Karlebys argument och är kritisk till flera av dem. Bland annat skriver han detta, som jag tycker är mycket träffsäkert:

Wigforss skriver också fint: ”Just därför att den inte är ett verk av en människa med alla åsikter klart och tydligt fixerade utan av en ande i utveckling, har den ett ärende till alla som inte äro färdiga vare sig med livet eller teorin.”

Rickard Sandler, som i egenskap av ordförande arbetade tillsammans med Karleby (som var sekreterare) i den stora socialiseringsutredningen, skriver en kärleksfullt respektlös dödsruna i samma nummer, bland annat:

Intressant och Netroots.

Lämna en kommentar

Filed under Programkommissionen, Socialdemokraterna

Karleby inför verkligheten?

Åkej, ska man skriva ett partiprogram måste man ju ha läst Nils Karleby, så därför gjorde jag nyss det. Hans Socialismen inför verkligheten brukar betraktas som en av den svenska socialdemokratins (mycket få) teoretiska klassiker. Boken kom ut 1926, strax efter Karlebys död. Han dog ung, bara 34 år gammal.

I min läsning finns det fyra helt centrala idéer hos Karleby:

1. Allt är föränderligt, allt är komplext – därför fungerar inte dogmatism, och det finns inga alexanderhugg, bara små, små förändringar i rätt riktning: ”Man kan aldrig fånga det verkliga, levande, ständigt nya livet i abstrakta formler.”

2. Form betyder inget – därför avgörs inte graden av socialism i ett samhälle av hur det är organiserat, utan av dess innehåll (det vill säga: socialisering är ett stickspår). Pragmatism är vägen framåt.

3. Frihet är bara möjligt genom jämlikhet.

4. Det grundläggande mänskliga är strävan; framåt, efter något bättre, efter att skapa.

Socialismen inför verkligheten är skriven några år efter partisprängningen 1917 och är i hög grad en partiintern affär. Syftet är att nå de egna och förändra socialdemokratin, inte att värva nya anhängare utifrån. Karleby argumenterar mot floskler, dogmatism och tron på enkla lösningar hos de egna partikamraterna. Framför allt argumenterar Karleby emot socialisering i bemärkelsen förstatligande, en av den tidens mest diskuterade frågor. Det avgörande är inte ytan, utan innehållet. Betydelsen av den sortens pragmatism för senare tiders socialdemokrati kan knappast överskattas.

Karleby accepterar i stor utsträckning den fria marknaden (fri prisbildning, vinstsyfte och konkurrens i motsats till central planering). En stor del av boken går ut på att försvara (och förklara) nationalekonomin som vetenskap och visa hur den kan användas i socialdemokratiska syften (damn, jag som trodde vi var först!) (nej, det gjorde jag inte). Istället för förstatliganden och planekonomi tror han på många små demokratiska beslut som korrigerar och styr marknaden i önskvärd riktning.

En viktig poäng för Karleby är att socialdemokratin har gemensamma utgångspunkter med liberalismen; socialdemokratin är en fortsättning på upplysningens idéutveckling, och därmed en sorts sannare liberalism än liberalismen själv (”arbetarrörelsens ursprung ligger icke i en principiell motsättning till borgarklassens utgångspunkter […] Arbetarklassens kamp är ett fullföljande av, icke en brytning med borgarklassens verk”). Den avgörande skillnaden ligger i att samhället i den borgerliga samhällssynen är ”en mekanisk produkt av de fria individernas överenskommelse”, medan socialdemokratin förstår att ”människan […] ingalunda [är] ett sådant där fristående jag, fastmer existerar hon […] endast […] genom samlivet med andra”. Det handlar alltså om jämlikhetens betydelse: ”[Liberalismen] observerade icke, att den formella likheten bleve ett tomt sken, så länge utgångsläget för individerna alltefter egendom och klassläge vore så reellt olika”.

Fördelningen – jämlikheten – är helt central för Karleby. ”Röstsedel och köpkraft äro olika sätt att utöva medinflytande. I grunden äro de dock rätt likartade. Liksom strävandet gällt allmän och lika rösträtt, gäller det nu allmän och lika köpkraft. Men, som lika rösträtt ej betyder lika faktiskt inflytande, betyder ej heller ‘lika köpkraft’ sådant. De naturliga olikheterna mellan människor kommer man ej ifrån. Man riktar sig mot de av sociala faktorer betingade. Röstsedeln är därför supplement till köpkraften. [Den skapar] underlaget för statliga ingripanden, ledande till ändring i köpkraftens fördelning.” Det vill säga: politiken ska vara omfördelande, för att genom jämlikhet skapa verklig frihet bland människorna.

Jag har aldrig tidigare läst Nils Karleby och är inte särskilt ideologiskt skolad. Därför är det märkligt att upptäcka hur mycket jag känner igen mig i Socialismen inför verkligheten, särskilt i de inledande kapitlen. Den prövande, pragmatiska hållningen, strävan efter att alltid se bortom slagorden, är för mig (rent känslomässigt) vad socialdemokrati är. Det finns också mellan raderna en fascination inför tillvarons svindlande möjligheter och föränderlighet som är djupt sympatisk (och kanske präglad av att Karleby visste att han snart skulle dö). Lika sympatisk är den vibrerande övertygelsen om att målet med politiken är delaktighet; att detta är den företeelse som ska göra människans liv gott. Klangen i beskrivningen av detta är mycket ovanlig i dagens politiska verklighet. Det finns något existentiellt i det, något som går långt utöver synen på politik som praktisk problemlösare och vardagsfixare.

Karleby är utan tvekan briljant. Samtidigt finns ett drag av arrogans; han trivdes uppenbarligen i positionen som sanningsägande outsider. Av Björn von Sydows efterskrift förstår jag att Karleby i sanning hade ett rörligt intellekt och bytte åsikt ibland, inte på ett ytligt sätt, utan som resultat av att han verkligen aldrig tog något för givet. Men jag tänker också att han verkar ha haft ett behov av att vara motvalls – förvisso inte ett helt obekant drag inom politiken. Han gick före; trivdes med att inta minoritetens ståndpunkt, men tröttnade på den när han så småningom fått majoriteten med sig.

Jag önskar att Karleby hade fått tiden att också skriva en bok som beskrev vad socialdemokrati är, med mindre fokus på vad den inte borde vara, och jag hade hemskt gärna läst honom förklara ytterligare varför socialdemokratin behövs. I Socialismen inför verkligheten är socialdemokratin så förgivettagen att den ibland nästan försvinner. Men det är också något att ta med sig: målet för Karleby, det socialistiska samhället, var så självklart att det knappt behövde beskrivas. Det var medlen han var trolös mot. Vi ska använda det som fungerar för att bygga det samhälle vi vill ha.

Och det är väl, ungefär, vad som är svaret på frågan vad vi kan använda Karleby till idag. Jag skulle säga att det är en lärdom som länge varit sorgligt bortglömd inom S. Förmågan att tänka långsiktigt: om vi använder just de här verktygen, hur påverkar det på sikt samhället? Leder de i den riktning vi vill se? De senaste decennierna är det borgerligheten, inte vänstern, som varit skicklig på detta (det där med den asociala ingenjörskonsten).

Å andra sidan tycker jag att Ingvar Carlsson säger det väldigt bra – den som verkligen skulle behöva en Nils Karleby idag är ju högern:

”Nils Karleby lärde oss att det inte är ägandet som är det viktiga utan fördelningen av produktionsresultatet. Man skall ha en pragmatisk syn på ägandet från fall till fall. Den linjen tog oss ur en förödande fastlåsning av vårt tänkande på 1920-talet. Dagens borgerliga partier har fastnat i samma fälla, men på motsatt sätt. Allt som kan säljas ut skall säljas ut. Apotek, bilprovning, hyreshus, SJ och så vidare. Därför är det idag borgerligheten som skulle behöva finna sin egen Nils Karleby för att frigöra sig från den ideologiska fastlåsningen”.

En annan som skriver bra – och högst dagsaktuellt – om arvet efter Karleby är Fredrik Jansson i Funktionssocialismens blinda fläck.

När jag googlar efter fler Karlebyrelaterade texter upptäcker jag att Sydsvenskans Per T Ohlsson skrivit ca ett dussin ledarkrönikor om just Nils Karleby. Tesen är typ att av det faktum att Karleby var emot socialisering 1926 följer, otvetydigt, att S år 2012 borde inta vissa specifika ståndpunkter i olika dagsaktuella frågor, inte minst frågan om vinst i välfärden. Den här typen av Karlebytolkningar är förvisso inte helt ovanliga, men ytligheten i dem skär sig mot Karlebys eget sätt att resonera.

Vi kan slå fast att Karleby ogillade dogmatism. Av detta kan vi dock inte dra någon slutsats om vad som är dogmatism idag. Det enda vi med säkerhet vet är att den inte ser ut som 1926.

Intressant och Netroots.

8 kommentarer

Filed under Programkommissionen, Socialdemokraterna

Programkommissionens blogg

Igår lanserade programkommissionen en blogg. Vi inleder med att be ett gäng gästskribenter – författare, debattörer och forskare – att fritt beskriva en viktig samhällsförändring som skett sedan 2001, då det senaste partiprogrammet antogs.

SVT gjorde ett fint reportage – titta gärna här.

En av mina absoluta favoritförfattare, Majgull Axelsson, inledde med att fråga ”Kan socialdemokratin återupprätta sin moraliska auktoritet?

Och idag skriver en av absoluta mina favoritpoeter, Jenny Wrangborg, om Ship to Gaza.

Det kommer mera – följ det fortsatta arbetet på programkommissionen.se!

Peter Högberg kommenterar, liksom Johan Westerholm, Helena Ericson och Martin Moberg. Intressant och Netroots.

3 kommentarer

Filed under Programkommissionen

SPD:s partiprogram i korthet

Har läst det senaste partiprogrammet från tyska socialdemokraterna. Jag noterar bland annat att SPD reviderar sina program mycket sällan – sedan 1925 har man bara antagit tre program, vilket i genomsnitt betyder ett vart 29:e år. Det senaste antogs 2007 och är hela 79 sidor långt. Upplägget ligger ganska nära den svenska traditionen (eller kanske snarare tvärtom – det första svenska partiprogrammet är i hög grad baserat på det tyska Erfurtprogrammet). Innehållsmässigt ligger tonvikten på det globala, och på det europeiska projektet. Detta, samt en mer traditionell betoning av familjen, är de stora skillnaderna mot det senaste svenska partiprogrammet, skulle jag säga. Samt att det här och var finns spår av en europeisk idétradition på ett annat sätt än vad det antagligen gör i något svenskt partiprogram (se exempelvis citaten om utbildning och demokratins möjlighet och nödvändighet nedan). Här följer en rad citat – med reservation för bitvis fantasifull översättning från min sida:

Det tjugoförsta århundradet är det första verkligt globala århundradet. Aldrig tidigare har världens människor i så hög grad varit hänvisade till varandra.

Vi upplever för första gången i historien en världsomfattande arbetsdelning, som berör stora delar av mänskligheten.

Människorna i de europeiska länderna, också i Tyskland, begär mer demokrati, mer hänsynstagande till samhälleliga mål, mer respekt för nationella identiteter och kulturella traditioner. Därför måste Europa bli mer än ett statsförbund. Det måste också bli en social och demokratisk union för sina medborgare.

Den europeiska unionen måste vara vårt svar på globaliseringen.

Att återskapa tilltron till att samhället kan formas, samt att få människor att känna att de själva kan avgöra sitt öde, tillhör socialdemokratins viktigaste uppgifter.

Människan bär olika möjligheter inom sig. Hon är varken förutbestämd till det goda eller till det onda. Hon är läraktig och begåvad med förnuft. Därför är demokratin möjlig. Hon kan göra fel och falla tillbaka till omänskliga beteenden. Därför är demokratin nödvändig. Varje människa bär ansvaret för sitt eget liv. Ingen kan eller får ta detta ansvar ifrån henne. Människor får inte användas som medel för att uppnå ett visst mål, varken av staten eller marknaden. Vi motsätter oss alla politiska anspråk på allsmäktighet över människorna. En politik som enbart lovar lycka och tillfredsställelse ligger farligt nära det totalitära.

Våra grundvärden gör att vi inte kan reducera frihet till marknadens frihet, rättvisa till rättsstaten, solidaritet till fattighjälp.

Stora olikheter i fördelningen äventyrar likheten i livschanser. Därför är den sociala demokratin nödvändig.

Vi kan bara nyttja friheten om vi känner oss trygga.

Den som önskar nå det mänskliga samhället, måste övervinna det manliga.

Marknadens dynamik vill vi ställa i människans tjänst.

För oss gäller: så mycket konkurrens som möjligt, så mycket reglerande stat som nödvändigt.

Uppfinningsrikedom, goda idéer och de innovationer som uppstår ur dem, är vårt lands viktigaste produktivkrafter.

Varje väl utfört arbete förtjänar respekt, men varje arbete är inte ett gott arbete.

Bara den som har möjligheter kommer att anstränga sig (detta är helt klart en personlig favorit!)

De centrala målen för välfärdsstaten är trygghet, delaktighet och emancipation.

Vi behöver en andra och tredje chansens kultur.

Välfärdsstatens kvalitet avgörs inte bara av transfereringarnas nivå, utan av förmågan att garantera faktiska livschanser till alla, från början och ständigt om igen.

Vi vill se lika goda livschanser för alla. Likvärdiga livschanser avgörs framför allt av utbildning och familjen. Därför vill vi driva igenom bättre utbildning för alla samt stärka familjen.

Vår förebild är en familj, där mor och far tar lika stort ansvar för uppehälle och omsorg.

Barn har egna rättigheter, inte minst rätten till en uppfostran utan våld. Vi vill att dessa rättigheter ska skrivas in i grundlagen.

Vi vill se en helhetsutbildning, som handlar lika mycket om insikt och kunskap som om social kompetetens, kreativitet, estetisk erfarenhet, etisk reflexion och känsla för värden.

Kännedom resulterar inte nödvändigtvis i vetande. Därför behöver vi uppvärdera den politiska bildningen och den demokratiska fostran.

Tidigare har jag gått igenom de svenska socialdemokratiska partiprogrammen (utom det senaste, lär återkomma om det). Läs gärna här (1897 och 1905) och här (1911 och 1920) och här (1944) och här (1960) samt här (1975) och här (1990). Läs alla partiprogram 1897-1990 här och följ programkommissionens arbete här.

Roligt också att följa alla som bloggar om programarbetet – idag skriver exempelvis Peter Johansson, Peter Högberg och Martin Moberg om språket i partiprogrammet – även om jag inte håller med dem så rekommenderar jag deras inlägg!

Intressant och Netroots.

9 kommentarer

Filed under Programkommissionen

1990 års partiprogram – dystopi och förvaltning

Kom av mig lite i min genomgång av tidigare partiprogram. Är nu framme på det näst senaste – från 1990 – som utgör närmast dystopisk läsning. Kort sammanfattning: Allt är förändrat, allt är mycket svårt. Världen kommer att gå under av miljöförstöring och kärnvapenkrig och dessutom är människor stressade på jobbet. Hela programmet i tolv typiska citat:

”Så länge någons frihet är hotad, är allas frihet hotad; solidariteten får därför inte stanna vid det egna landets gränser utan måste omfatta alla folk.”

”Jordens alla länder och folk har för sin överlevnad och utveckling blivit beroende av varandra i en utsträckning som aldrig tidigare i historien.”

”Dagens uppgifter är i många avseenden svårare och de politiska förutsättningarna helt annorlunda än tidigare.”

”Jorden är sålunda en hotad planet inte bara till följd av risken för ett kärnvapenkrig. Miljöförstöringen är liksom en osynlig fiende, som smyger sig fram längs kända och ännu okända stigar och slår till på oväntade platser långt från föroreningens källa och rovdriftens ursprung.”

”Det svenska samhället har, trots sina fel och brister, blivit ett gott samhälle att leva i.”

”Nya skillnader i kunskap och därmed möjligheter att påverka hotar ständigt att skapa nya typer av klassklyftor.”

”Många anställda känner sig isolerade i arbetslivet. Stress och dåliga arbetsmiljöer hotar alltjämt många människors hälsa.”

”Kapitalets internationalisering försvårar för de fackliga organisationerna att ta till vara löntagarnas intressen. Den begränsar regeringens, riksbankens och riksdagens möjligheter att förverkliga de nationella mål som har beslutats i demokratisk ordning.”

”Kunskapssamhället bidrar till att sätta auktoriteter i fråga. Människor vill i kraft av sina egna kunskaper själva påverka och bestämma. Otåligheten över att utvecklingen går för sakta på områden, mot vilket detta engagemang riktas, växer också gentemot de politiskt förtroendevalda. Medborgarnas engagemang i enskilda politiska frågor ökar och är något positivt. Men det är viktigt, att detta engagemang inte kanaliseras uteslutande i enfrågerörelser och direkta aktioner i isolerade frågor. Den politiska demokratin måste bygga på en helhetssyn på samhället.”

”För att försvara och vidga sina maktpositioner söker den moderna kapitalismen aggressivt begränsa respektive ta över väsentliga delar av den gemensamma sektorn. Den vill, att den gemensamma verksamheten ska präglas av de värderingar, den marknadsanpassning och därmed de vinstmaximeringsprinciper som gäller i varuproduktions- och tjänstesektorn i övrigt.”

”Den reformistiska socialismens väg är mödosam och tidskrävande.”

”även i den gemensamma sektorn finns skillnader, som har sin grund i produktionsförhållandena och i svårigheten att förena ledningsansvar, brukarinflytande och politisk demokrati med de anställdas rätt till inflytande över sitt arbete.”

Inget tidigare partiprogram är så dystert som 1990 års. Det handlar inte bara om verklighetsbeskrivningen, utan också (kanske framför allt?) om språket. Vilket jag tycker syns i de citat som finns med i detta inlägg. Notera exempelvis första citatet: istället för att skriva t ex (något mer positiva) ”ingen är fri förrän alla är fria” skriver man ”så länge någons frihet är hotad, är allas frihet hotad”. Istället för att skriva ”solidariteten är gränslös” skriver man: ”solidariteten får inte stanna vid det egna landets gränser utan måste omfatta alla folk”. Och beskrivningen av miljöförstöringen som en kringsmygande, lurpassande ”osynlig fiende” är också oerhört talande.

När jag twittrade om detta häromveckan fick jag reaktioner från jämnåriga sossar som var förvånade att man ”redan” 1990 var så dyster. För de flesta som är aktiva i socialdemokratin är det ganska uppenbart att rörelsen länge varit på defensiven och haft dåligt självförtroende. Men jag, och antagligen många i min ålder, har nog tolkat detta som en reaktion på 1990-talskrisen, de efterföljande nedskärningarna, allmänna högervindar i opinionen, osv. Jag blev själv förvånad över att se att dysterheten uppenbarligen är äldre än så. Av programmet att döma kämpar man med en insikt om att de traditionella socialdemokratiska redskapen inte biter längre; typ, vi har styrt under decennier, ändå är inte samhället tillräckligt bra. Det är också uppenbart att miljöhotet uppfattades som mycket reellt och skrämmande för de som skrev programmet. När jag pratar med min mamma, som var med och skrev programmet, hänvisar hon framför allt till osäkerheten i världspolitiken – järnridån hade fallit, men ingen visste vad som skulle komma istället.

Tidigare inlägg här (1897 och 1905) och här (1911 och 1920) och här (1944) och här (1960) samt här (1975). Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

Mer föga uppmuntrande läsning: Paul Krugman och depression och demokrati (närmare bestämt antidemokratiska stämningars uppsving i Europa i krisens kölvatten), här med illustrativ graf. Lisa Magnusson skriver bra om ett obehagligt blogginlägg från Katrin Zytomierska. Alliansfritt påminner om den senares kopplingar till Moderaterna.

Intressant och Netroots.

36 kommentarer

Filed under Programkommissionen, Socialdemokraterna

Släpp metadebatten!

Lars Engqvist, huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission, skrev nyss klokt på Facebook. Lägger (med hans tillåtelse) ut det även här:

”Har just gått igenom ett antal debattartiklar om socialdemokratin. De handlar alla, märkligt nog, om vad socialdemokraterna inte ska göra (inte blicka bakåt eller inåt, inte fastna i gammal retorik, inte lova guld och gröna skogar, inte glömma klimatfrågan, inte svika den unga generationen, inte lämna det feministiska perspektivet, inte lägga förslag som skrämmer medelklassen, inte återgå till högskattepolitiken, inte lösa upp samarbetet med facket, inte glömma storstaden, inte överge landsbygden och, naturligtvis, inte ägna sig åt internt krypskytte).

Det är tänkvärda och, i många fall, kloka synpunkter.  Men alla dessa ”inten” formar ju inte någon framtidspolitik.  Därför är det dags för alla kloka debattörer att vända på frågeställningen och istället tala om vad partiet bör eller ska göra för att vinna framtiden.

Det nu gällande partiprogrammet skrevs för mer än tio år sedan. Idag lever vi i en annan värld och i ett annat samhälle.   Vilken är socialdemokratins uppgift i den nya världen och i det nya samhället? Vilka förändringar ska socialdemokratin driva? Vilka prioriteringar ska göras? Hur ska socialdemokratins reformagenda se ut? Konkret.

Nu har partiets programkommission inlett sitt arbete. Ett nytt program ska beslutas av kongressen i april 2013. Jag har förmånen att tillsammans med Marika Lindgren Åsbrink arbeta som sekreterare i kommissionen.  Inom de närmaste veckorna skickar vi ut ett diskussionsmaterial, som i huvudsak är en uppföljning av rapporten från förra årets kriskommission. Det är en inbjudan till diskussion om vilken roll socialdemokratin ska spela i den nya världen och vilka områden som partiet ska prioritera i sitt framtida politiska arbete. Vi hoppas att alla partiorganisationer, men också enskilda medlemmar, ska ta chansen att tala om vad partiet ska och bör göra.”

Själv skulle jag vilja lägga till att ett samtal om ”vad partiet bör eller ska göra för att vinna framtiden” inte heller får stanna vid vad partiet ”måste” göra, om inte detta ”måste” också konkretiseras. Alltså: det är lika improduktivt att säga ”Socialdemokratin måste tala till medelklassen” som att säga att ”Socialdemokratin får inte glömma sina rötter”, såvida inte dessa påståenden också konkretiseras med HUR målet ska uppnås. Det vill säga: sakinnehåll.

Kom igen nu allihop! Och avslutningsvis: önskar att alla sossar också rätar på ryggen. Jag är stolt socialdemokrat. Jag är med i det här partiet för att jag tycker att vi är bra. Inte bara bra, vi är fantastiska. Vi har den bästa politiken, de bästa idéerna, de bästa människorna! Allt detta måste ständigt utvecklas och förbättras – men inte från utgångspunkten att allt vi står för idag är fel. För det är det inte.

Rekommenderar för övrigt Ida Gabrielssons texter om klass, särskilt detta: ”Att vilja bli något, det får man, men man får inte tycka att man är någon, redan nu, trots bojorna och nedskärningarna” och detta: ”att jag skulle veta något som inte ni vet, uppfattas närmast som provocerande”.

Intressant och Netroots.

25 kommentarer

Filed under Programkommissionen, Socialdemokraterna

1975 års partiprogram i korthet

Partiprogrammet 1975 är ca 30 sidor och börjar bli lite långt för att sammanfatta med några korta citat. Men jag fortsätter ändå:

”Solidariteten får inte stanna vid gränserna utan omfattar alla folk.”

”Den som segrar i konkurrensen, eller har blivit stark nog att genom monopolbildningar skydda sig mot konkurrens, tillägnar sig därmed en större andel av samhällets resurser än den som förlorar i denna kamp. Kapitalismen söker upphöja denna princip till norm för hela samhällets utveckling, för de enskilda människornas handlande och för värderingen av människorna. Därigenom utarmas de sociala relationerna både i arbetslivet och under fritiden. Därigenom påverkas de politiska förhållandena – inom nationen och mellan nationerna.” (Tycker mycket om detta stycke!)

”Demokratins verkningskrets är alltjämt begränsad.”

”Formellt har män och kvinnor lika rättigheter, men i praktiken råder inte jämställdhet”

”Kommersiella intressen söker exploatera människorna och hindra deras utveckling till självständighet och gemenskap.”

Kritik mot ”leninismen”. Världen sägs domineras av två ekonomiska system, inget av dem är bra. Båda kännetecknas av ”en ensidig inriktning på ekonomisk tillväxt och av ett i längden ohållbart slöseri med naturresurser.”

”Inflationen leder till en orättfärdig omfördelning av inkomster och förmögenheter.”

”befria boendet från privat spekulation”

”beslutsam kamp mot byråkratisering”

”Mångsidighet i opinionsbildningen”

”Myndigheterna använder ett enkelt och begripligt språk”

”Kapitalbildningen för samhällets och näringslivets behov tryggas genom kollektivt och enskilt sparande. Kapitaltillgångarna disponeras under samhällets kontroll.”

”Segregationen på bostadsområdet motverkas.”

”Gradvis förkortning av arbetstiden med sikte på 30 timmars arbetsvecka, 6 timmars arbetsdag.”

”Invandrare bereds arbete, bostäder och social trygghet på samma villkor som svenska medborgare… Kommunal rösträtt och valbarhet till kommunala förtroendeposter för invandrare… Undervisning i och på det egna modersmålet i förskola och obligatorisk skola.”

”Stöd åt politiskt förföljda.”

”Samhället övertar hela produktionen av läromedel.”

”Forskning för att belysa reformbehoven.”

Tidigare inlägg här (1897 och 1905) och här (1911 och 1920) och här (1944) och här (1960). Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

För övrigt: läs gärna Katrine Kielos om Moderaterna och vanvården samt Tommy Waidelich och Jennie Nilsson om att privat välfärd är överfinansierad, samt Alliansfritt om en lagändring som riskerar att blockera meddelarfriheten.

Intressant och Netroots. Etiketter: ,

Lämna en kommentar

Filed under Programkommissionen, Socialdemokraterna

1960 års partiprogram

Ok, 1960 års partiprogram. Fortfarande under 20 sidor. Historieskrivningen tar större plats.

”Men även i välfärdssamhället kvarstår många av kapitalismens ursprungliga drag.”

”Äldre tiders värderingar av olika sysselsättningar sätter i alltför hög grad sin prägling på behandlingen av människorna.”

”Inte minst i arbetslivet fortlever auktoritära och odemokratiska förhållanden.”

”Den kamp för jämlikhet, som inleddes av arbetarna i det gamla kapitalistiska samhället, har vidgats till en kamp för likvärdig behandling av alla medborgare, vare sig de är män eller kvinnor.”

”Enskilda ekonomiska intressen… söker påverka opinionsbildningen och den politiska utvecklingen”

”den konkurrensmentalitet, som präglar det kapitalistiska samhället, har… bidragit till att skapa psykologiska problem för många människor. Överdrivna krav på framgång och prestige driver människorna till en inbördes tävlan, i vilken många måste förlora och därmed ofta får en känsla av misslyckande.”

Demokratin och organisationslivet har ”inte förmått ge alla en upplevelse av verklig gemenskap och delaktighet i samhällslivet”

”Atomkraften och autmationen står i blickpunkten”

”Som löntagare förenas arbetare och tjänstemän i ett gemensamt intresse… också det stora flertalet företagare och fria yrkesutövare gagnas”

”För socialdemkratin är kravet på ekonomisk demokrati lika självklart som kravet på politisk.”

”Den tekniska utvecklingen kan leda till att mindre rationella och effektiva företag måste lämna plats för dem som bäst förmår utnyttja nya möjligheter.”

”Men om både trygghet och framsteg skall kunna säkras i en värld med ständiga växlingar, måste samhället verksamt underlätta och stimulera den enskildes och företagens anpassning till förändrade förutsättningar.”

Kampen om planhushållning syns mellan raderna. Pragmatismen dominerar.

Kraftigt utökat internationellt avsnitt. ”I många fall har… regimer sagt sig företräda… socialism, medan de i själva verket gett en liten grupp människor makt att förtrycka det stora flertalet. Ingen socialism är möjlig utan demokrati.”

”Lekmannamedverkan i rättsskipningen.” ”Lekmannainflytande i förvaltningen.”

”Bättre villkor åt kulturarbetarna.”

”Finans- och penningpolitiken anpassas efter konjunkturväxlingarna för att bidra till full sysselsättning, hög framstegstakt och stabilt penningvärde.”

”Kreditstöd åt nyföretagande och nyetablering som främjar den samhällsekonomiska utvecklingen.”

”Stöd åt internationella strävanden att avveckla tullar och andra handelshinder. Näringslivets anpassning till frihandel och vidgade marknader.”

”Åtgärder för att öka tillfällena till deltidsarbete”

”Skydd mot föroreningar av luft och vatten samt mot skadligt buller.”

”Husmödrarnas arbetsbörda minskas genom rationalisering av hemarbetet.”

”Vidgade möjligheter till psykisk rådgivning och terapi.”

Det var 1960 års program. Kort reflektion: Inte lika spänstigt som 1944. Pragmatism, insikt om att tillgång till makten inte fixat allt, byråkrati.

Tidigare inlägg här och här och här. Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

För övrigt: bra att Stockholms läns landsting märkliga upphandling, som gjorde att Röda korset förlorade Center för torterade flyktingar till WeMind AB utan erfarenhet av frågan, uppmärksammas. Dag Larsson berättar mer om de politiska aspekterna av frågan. Dagens Arena skriver att WeMind särbehandlades framför Röda korset, och om ideologin bakom upphandlingen. Ingvar Persson skriver att allt inte ska upphandlas. Dessutom: Peter Johansson om en märklig attityd från Svenskt Näringsliv.

Intressant och Netroots. Ettiketter: ,

2 kommentarer

Filed under Programkommissionen, Socialdemokraterna

1944 års partiprogram for dummies

Fortsätter min icke-systematiska genomgång av Socialdemokraternas tidigare partiprogram. Tidigare inlägg här och här.

1944 inför man ny portalparagraf i partiprogrammet: ””Socialdemokratins mål är att så omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer”, etc.

”Bristen på ekonomisk jämlikhet innebär också brist på jämlikhet i utbildning och uppfostran, i möjligheterna att vinna delaktighet i den andliga och materiella kulturen.”

”Att vara utestängd från delaktighet i äganderätten betyder också att vara utestängd från vad därmed följer av inflytande och ansvar, utrymme för personliga insatser, självständighet och trygghet.”

”De ekonomiska krafter, som framskapa och vidmakthålla dessa för det borgerliga samhället utmärkande drag, visa inga tecken på att förlora i styrka.”

Man resonerar även kring att kapitalismen lett till ”förbättrad bärgning även för de breda lagren av befolkningen”, men att kapitalismen inte förmår ta vara på samhällets produktiva tillgångar fullt ut. ”Arbetslöshet mitt under brist på arbetets produkter”.

Man skriver att ”Socialdemokratin vill åter förena arbetarna och egendomen” och att småföretagande kan vara ett sätt att göra det.

Man vill ”skapa sådana former för produktionens organisation, som ge de arbetande ökat inflytande och ansvar, självständighet och trygghet, men vägledande blir därvid också kravet att icke endast bevara utan stärka en anda av företagsamhet och en rörelsefrihet, som kan hotas både av offentlig och en enskild byråkrati, men som är en förutsättning för utvecklingen av en livskraftig produktion.”

”Enskilt vinstintresse och enskilda gruppers intressen överhuvud underordnas de mål som samfällt eftersträvas.”

”Med de arbetandes gemensamma bestämmanderätt följer deras gemensamma ansvar, varje medborgares skyldighet att åtaga sig det arbete och fullgöra de uppgifter, som krävas för en effektiv organisation av produktionen.”

”Den drivkraft till ekonomiskt framåtskridande som ligger i den enskildes önskan att förbättra sin egen ställning tages till vara under arbetet för en väsentlig utjämning av inkomsterna och därmed för en ökad social och kulturell likställighet.”

”Samhällets ekonomiska politik inriktas så att jämn sysselsättning åstadkommes och arbetslöshet förhindras.”

1944 skrivs det även mycket om goda bostäder, sociala åtgärder för att förebygga brott, förebyggande hälsovård, fri tandvård för barn, avlönad semester etc. Jämfört med tidigare program är tonen en helt annan – antagligen erfarenheten av att faktiskt få bestämma som sätter sina spår. Tycker mycket om detta program.

Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

För övrigt: Mikael Feldbaum skriver mycket intressant om IMF:s förändrade roll i Dagens Arena och på detta tema, samt om ojämlikhetens roll för krisen, i tidskriften Arena. Läs! Blir dock djupt deprimerad av att Röda korset i en upphandling förlorar Center för torterade flyktingar till ett riskkapitalbolag utan erfarenhet. Läs även om Jonas Vlachos, som efterlyser ”Mer frihet till pedagogerna, tydligare regleringar av ägandet och driften” i skolan – idag är det tvärtom. Alliansfritt om misslyckade privatiseringar av Stockholms gallerior – vad hade egentligen Gadaffi med saken att göra?

Intressant och Netroots. Etiketter: ,

Lämna en kommentar

Filed under Programkommissionen, Socialdemokraterna