I dagarna slutredigerar jag och Lars Engqvist förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram. Men den heta debatten kretsar förstås kring ett helt annat partis program, nämligen Centerpartiets. Jag kan inte påstå att jag är avundsjuk på uppmärksamheten. Ur ett vänsterperspektiv är egentligen det mest intressanta med hela händelsen att se så många liberaler och personer till höger samtidigt vara på defensiven. Jag kan inte påminna mig om att jag nånsin varit med om nåt liknande! Under hela mitt medvetna liv har det varit vänsterns roll. Kanske visar detta att ett skifte är på gång kring vem som har problemformuleringsprivilegiet – högern eller vänstern – och att det är vad vi verkligen kommer att minnas av hela den här diskussionen i framtiden.
Hur som helst. Bortser man från de inre konvulsionerna inom C – som jag tror idéprogrammet på sin höjd varit katalysator för – och medias vanliga sensationslystnad, så finns det vissa inslag i diskussionen som gör mig uppriktigt glad. Det är till exempel väldigt sällan DN Debatt upptas av ren idépolitik. Och även om mycket av den ”idépolitiska” diskussionen programmet skapat snabbt urartat i ett ospännande raljerande över enskilda detaljfrågor, så har faktiskt C-programmet också väckt en del viktiga frågor om politik. Jag är inte säker på att priset är värt det för Centerpartiets del, eller att de frågor som väckts är just de som idéprogramsgruppen avsåg, men jag tycker ändå att gruppen förtjänar cred för detta (vilket jag menar uppriktigt).
De mest grundläggande frågorna som väckts är: Vad ska partier med partiprogram till? Behöver vi idépolitik? Eller, rent av: vad är idépolitik?
Så länge jag varit med i Socialdemokraterna (tio år i höst!) har jag hört ständiga efterlysningar efter fler idépolitiska diskussioner. Om jag ska vara ärlig tog det rätt många år innan jag ens förstod vad det betydde. Min ingång i politiken var inte alls ”politik är att vilja”, utan ”politik är att göra”. Hela poängen med politik är förverkligandet, åtgärderna. Det andra är ett filosofiseminarium. Ungefär så tänkte jag, lite slängigt. Egentligen visste jag förstås (även som ung studentförbundare) att åtgärder utan ideologisk grund bara är förvaltning, inte politik. Grejen är bara att jag aldrig tyckt att den socialdemokratiska ideologin är något vi behöver diskutera så mycket (åtminstone inte internt). Den är samma som den alltid varit. Frihet, jämlikhet, solidaritet – inte svårare än så (eller, om man så vill: frihet är enbart möjlig genom jämlikhet). Eviga värden som inte behöver uppdateras. Det som däremot ständigt behöver uppdateras är hur denna ideologi förverkligas i sam- och framtiden, det vill säga: vilka politiska redskap fungerar idag för att nå våra mål?
Ju längre jag varit med i politiken, desto mer har jag insett att de där grundläggande idéerna inte är så självklara som jag nog från början trodde. Människor i samma parti tolkar dem på olika sätt och lägger olika mycket vikt vid olika delar. Den dagspolitiska vardagen, där de flesta politiskt aktiva befinner sig, ligger ofta närmare förvaltning än ideologi, vilket gör att idéerna lätt kommer i skymundan och ibland till och med glöms bort. Allt detta gör att jag numera tycker att det finns ett behov av idépolitiska diskussioner, både internt inom partier och i samhället i stort. Men: jag tycker fortfarande att det är i princip omöjligt att diskutera idépolitik för sig. En diskussion bara om idéer börjar närma sig det där filosofiseminariet, som inte är till så stor hjälp för den som är intresserad av vilka konkreta åtgärder som bör genomföras för att idéerna ska förverkligas. Det specifika med politiken är att den utgår från någon typ av praktiskt behov, samtidigt som den vill åstadkomma reell förändring. Idéerna är helt nödvändiga, men oskiljaktiga från praktiken.
Det är också här nånstans jag tycker att det centerpartistiska idéprogrammet går fel. Att jag inte delar dess sammanfattande vision om ett minskat demokratiskt inflytande i samhället är ju inte förvånande och därför inte särskilt intressant. Inte heller spelar det nån större roll för diskussionen vad jag tycker om de spetsigare enskildheter som fått mest uppmärksamhet, det vill säga frågorna om månggifte, fri invandring, plattare skatt, slopad arvsrätt och skolplikt. Tagna var för sig är de flesta av dem möjliga att motivera utifrån skilda ideologiska utgångspunkter. Det finns inget som säger att exempelvis månggifte är en uteslutande liberal fråga. Jag tycker nog inte heller att de flesta av dem är några typiskt idépolitiska frågor. Varken månggifte eller skolplikt är någon särskild idé eller princip. Det är resonemanget bakom flera av dessa förslag – att individen ska få göra som hen vill i fler frågor, med mindre hänsyn till hur detta påverkar andra – som är principen.
Och även om jag naturligtvis inte håller med om den principen, så är min verkliga kritik ungefär den som Johan Hakelius formulerar och som även Irene Wennemo tangerar (i mitt tycke de två bästa texterna om programmet). Att konkretiseringen av principerna är slarvigt utförd. Att det är högst oklart vilka frågor programmet försöker besvara. Vilket är problemet? Och vilka praktiska konsekvenser får idéerna – vad leder månggifte till i ett patriarkalt samhälle, vilka är det som kommer att göras arvslösa, är C:s tanke att välfärden ska fortsätta vara generell även med fri invandring?
Om problemet är en för stark demokrati – eller, som det brukar kallas på liberalska, en för stark stat – så hade det varit rimligare att vara tydligare på vilka områden demokratin ska bli mindre, förutom just vad gäller detaljbesluten om ifall barnet ska få ärva eller alls gå i skolan. Jag förnekar inte att detta för vissa personer är relevanta och viktiga frågor, men ingen kan påstå att det är ämnen som påverkar många. Att det raljerats friskt över programmet tror jag har att göra med just detta öppna mål. Man tar en stolt princip och exemplifierar med nåt som berör få. Folk uppfattar det som löjligt.
Hade man löpt linan ut hade man också varit tydligare med hur man vill förändra arbetsrätten, vilka delar av välfärden som ska dras in, exakt vilka politikområden vi inte ska få vara med och påverka på valdagen. Man skulle ha argumenterat utifrån att detta hade lett till något gott: större frihet kanske, fler jobb, ett samhälle som byggde på mellanmänskliga relationer snarare än institutioner. Etc. Man hade försökt engagera fler helt enkelt, genom att visa att man har lösningar på det man kan kalla samhällsproblem – problem som rör många människor. Idéerna måste ha koppling till en praktik, ett behov, och till en konkret effekt. Annars uppfattar inte människor det som relevant. Annars är det inte politik, utan bara en seminarieövning.
Detta gör idéprogramsgruppen nu inte, antagligen eftersom det inte uppfattas som en vinnande strategi varken att skära i välfärden eller riva upp arbetsrätten (eller för att man inte varit överens). Men det gör också att programmet får något oärligt över sig. Tangenten pekar precis i den här riktningen, men man säger inte orden rakt ut. Man undviker det verkligt svåra, där det skulle börja bränna till, och stannar vid en ytlig form av principdiskussion. Man nöjer sig med symboler och vill därtill vara spektakulär. Det känner folk, och det är inte förtroendeingivande.
”Inget är svårare än politik”, sa Göran Persson i en intervju häromveckan. Och ja, det är svårt att förhålla sig både till verkligheten och till idéerna, samtidigt. Politik är, mer än alla andra sektorer jag kan komma på, en enda radda målkonflikter. Det är inte svårt att renodla en princip eller ens att tänka en intressant tanke. Det svåra är att smutsa ner händerna och försöka tillämpa principen i den komplicerade och bråkiga verkligheten, på ett sätt som gör skillnad för människor. Själva nedsmutsandet är nu inte ett partiprograms uppgift, det kan gott hålla sig på en abstrakt nivå. Men för att vara relevant måste det vara skrivet för att senare kunna kopplas till ett konkret handlingsprogram.
Jag säger inte att det kommande socialdemokratiska partiprogrammet kommer att lyckas med detta. Men det bör åtminstone vara målet. Ett partiprogram som inte tar sin början i ett praktiskt behov, och som inte tänker sig en fortsättning i en konkret effekt, det är faktiskt inte mer än en seminarieövning.
Intressant och Netroots.
Storstad 