Ett anspråkslöst förslag kring S organisation

Okej, läget är allvarligt för mitt parti, Socialdemokraterna. Skälen är uppenbara: människor upplever en rad problem i samhället, regeringskonstellationen är svag med ett program byggt på aparta kompromisser och ett samarbete flera av de inblandade inte tycks trivas i, och S blir som regeringsparti ansvarigt för en politik som i stora stycken ligger långt till höger om socialdemokratisk mainstream-ideologi.

Inget av detta lär ändras denna mandatperiod (nyval etc kan förstås inträffa, men jag utgår här från att regeringen i nuvarande form sitter kvar). Det är alltså såhär förutsättningarna ser ut. Problemen kan därtill väntas förvärras, bland annat eftersom det är tveksamt om regeringens åtgärder på kort sikt förmår påverka de problem människor upplever i vardagen. Detta har att göra med att politik och konkret samhällsförändring alltid är svårt och långsamt, alldeles oavsett hur regering och riksdagsmajoritet ser ut, men en försvårande faktor i dagens läge är att det därtill finns för lite pengar avsatta för grundläggande samhällsfunktioner, inte minst välfärden. Ett annat skäl till att situationen för S kan väntas förvärras är att flera av de ur ett S-perspektiv mest svårsmälta politiska åtgärderna i Januariavtalet fortfarande inte är genomförda, utan kommer att märkas mer konkret först om några år. Det gäller inte minst (det redan inledda) haveriet med Arbetsförmedlingen och frågan om arbetsrätten, samt möjligen också hyresregleringen.

Detta skriver jag varken för att peka finger eller vältra mig i svartsyn, utan helt enkelt för att konstatera: det är såhär verkligheten ser ut – den är jävlig. Det måste vi nyktert kunna se för att vara konstruktiva.

Verkligheten och det omgivande samhället är alltså under nuvarande förutsättningar svåra att göra särskilt mycket åt för det socialdemokratiska partiet. Det vi däremot äger är vår egen organisation. Det är faktiskt det enda vi direkt äger. Och här tror jag det krävs ett helt nytt tänk.

Den situation vi befinner oss i är mer eller mindre unik för oss som parti. Vi är inte längre ett stort parti och det är fullt möjligt att SD inom kort blir Sveriges största parti, den position vi varit vana vid att inneha under decennier. Hela vår organisation, vår tradition, vårt sätt att arbeta och vara som socialdemokrater bygger på att vi är ett statsbärande, dominerande parti som ofta sitter i regeringsställning. Dessa förutsättningar är inte längre på plats. Det är nödvändigt att det påverkar våra arbetsmetoder.

Många socialdemokrater har under året lyft behovet av att partiet Socialdemokraterna måste tala med en egen, tydlig röst när regeringens politik till stora delar inte kommer att vara socialdemokratisk. Detta är centralt, och här har vi tyvärr inte kommit långt på väg. Det är en fråga som är enormt mycket större än kommunikation och kampanjer. Det handlar om materiella förhållanden. Det är exempelvis inte realistiskt att vänta sig att någon på ett trovärdigt och återkommande sätt ska kunna tala om politik både i egenskap av statsråd och i egenskap av socialdemokratisk företrädare. Det är nödvändigt att det finns tunga, nationella företrädare för Socialdemokraterna som enbart kan tala med partirösten. Här skulle jag säga att den tradition vi har av att flera tunga uppdrag sammanfaller hos samma personer är ett problem.

Konkret: Distriktsordföranden, den främsta lokala företrädaren för partiet, spelar i Socialdemokraterna en stor roll. Det är ofta ur den kretsen VU-ledamöter väljs. I regeringsställning hämtas ofta många av statsråden ur VU. Det vill säga: I dagens verkställande utskott har en hög andel ledamöter och ersättare både uppdrag att företräda S lokalt, nationellt och i regering. Det är en fullkomligt logisk och adekvat modell i ett läge när S har 40 procent och de viktigaste (regerings)förhandlingarna sköts inom partiet, snarare än mellan partier. Den representativa demokratin internt och mandatet de högsta företrädarna äger har vilat på just denna maktordning och det förtroende företrädarna på så sätt har fått från olika nivåer i organisationen.

Men det är inte en adekvat modell i dagens läge. Det måste finnas socialdemokratiska företrädare som enbart talar som socialdemokratiska företrädare. Det skulle kunna vara partisekreteraren, VU-ledamöter som inte sitter i regeringen, kanske någon modell där lokala företrädare också har en nationell röst. Allt detta finns förstås idag – det jag är ute efter är ett mer systematiskt arbetssätt, eftersom frågan självklart större än behovet av en tydlig S-kommunikation: Det handlar lika mycket om politikutveckling. Den kan inte ske i symbios mellan partikansli/riksdag/regeringskansli på det sätt som kanske varit vanligt förut. Det måste ske en egen socialdemokratisk politikutveckling och förutom tydliga partiföreträdare kräver det också en organisation med resurser avsatta till det.

Det skulle självklart inte vara enkelt att åstadkomma detta. Partiet har begränsade resurser och det finns risker för otydlighet, maktkamper och diverse ineffektiviteter. Jag tror bara att det svåra läge vi befinner oss i kräver att vi genuint försöker ta fram ett annat arbetssätt än det vi är vana vid.

Vi måste stärka vår roll som parti för att kunna vara tydliga både i nuvarande och kommande regeringskonstellationer, som kan komma att se mycket olika ut, och förstås kontinuerligt gentemot väljarna.

Jag vill understryka att inget av ovanstående är en kritik mot de personer som idag har ledande positioner inom Socialdemokraterna och som gör ett utmärkt jobb utifrån de oerhört svåra förutsättningar de har. Att jag tror att det är nödvändigt att politikutvecklingsgrupper, som exempelvis jämlikhetskommissionen eller den sjukvårdspolitiska gruppen, leds av S-företrädare som inte är statstråd beror inte på att Magdalena Andersson eller Lena Hallengren, som idag leder dessa grupper, gör ett dåligt jobb. De är tvärtom oerhört skickliga samt, förstås, goda socialdemokrater. Men deras roller som statsråd innebär begränsningar och så måste det vara. Som det brukade fungera var det nödvändigt att S-statsråd ledde den här typen av grupper, annars fick de ingen tyngd.

Men vi är som sagt i ett annat läge nu.

Det var för övrigt ungefär det här jag menade när jag citerades med några rader här.