Kategoriarkiv: Individualism

Straffa skolorna för barnfattigdomen?


Häromveckan skrev två representanter från Skolinspektionen en debattartikel med rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. I artikeln hänvisas till inspektion som gjorts i Södertälje och Malmö, där det finns ett antal skolor med mycket låga resultat. Artikelförfattarna skriver bland annat:

Vi har på många håll sett skolor där ledning och andra ansvariga inte hänvisar till det egna arbetet eller hur undervisningen bedrivs utan faller undan för bakomliggande faktorer. Sådana faktorer kan vara lågutbildade föräldrar, ostimulerande miljöer, föräldrar som inte kommer från Sverige med flera förklaringar. Alla olika ursäkter till varför skolan inte kan ge just dessa elever möjligheten att klara godkända betyg [...]

Ingen skola kan tillåtas vara omständigheternas fånge. De kommunföreträdare, rektorer eller lärare som på detta sätt lägger över skulden på barnen eller på deras föräldrar har misstagit sig om vilken uppgift och vilket ansvar de själva har. Uppgiften är att anpassa skolans verksamhet till att alla barn faktiskt får möjlighet att klara godkänt.

Jag delar artikelförfattarnas åsikt i mycket. Jag har själv många gånger, både som lärare och som elev och student (allra mest på universitetet faktiskt), stött på attityden bland lärare att eleverna är någon sorts förprogrammerade lådor: antingen är de duktiga, eller så är de inte duktiga. Undervisningen ska inte anpassas efter eleverna, utan snarare tvärtom. Det är en oacceptabel attityd.

Dock bekymrar det mig att en vanlig uppfattning tycks vara att man kan avläsa en skolas kvalitet på elevernas resultat. Det är en grov förenkling. Jag vågar påstå att några av Sveriges bästa skolor visar några av Sveriges lägsta resultat. Det stora problemet är att elever har så extremt olika förutsättningar. Forskningen visar att det råder oerhört starka band mellan klassbakgrund och skolresultat, och därför är det inte särskilt fruktbart att enbart skylla dåliga resultat på enskilda skolor. Det vore en farlig förenkling, som riskerar att skymma det faktum att även företeelser utanför skolans väggar behöver förändras om vi verkligen menar allvar med att utbildningen ska vara likvärdig.

Som exempelvis den ökande barnfattigdomen. De skolor Skolinspektionen kritiserar ligger i några av Sveriges fattigaste områden - i Södertälje växer vart femte barn upp i fattigdom, i Malmö nästan vart tredje, och i exempelvis stadsdelen Rosengård, som specifikt nämns i artikeln av Skolinspektionen, mer än 60 procent. Att tro att resultaten i dessa skolor skulle bli bättre genom sanktioner från Skolinspektionen – vilket är artikelförfattarnas förslag – leder helt fel. Det är att individualisera sociala problem. Den viktigaste förklaringen till att skolresultaten i Rosengård är låga ligger inte hur skolorna där fungerar, utan i det samhälle Rosengårdseleverna lever i, varje minut, varje dag.

Diagrammet bygger på egna beräkningar på statistik från Rädda barnen (stadsdelsbilagan) och Skolverket. Korrelationen är signifikant med p<0,0001. Varje prick är en stadsdel i Malmö, med Rosengård längst till höger (andel fattiga barn=61,5 procent, andelen behöriga nior=53,5 procent) och Limhamn-Bunkeflo längst till vänster (andel fattiga barn=10,6 procent, andel behöriga nior=91,3 procent). Diagrammet visar med all önskvärd tydlighet det starka sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och skolresultat.

När jag som skolpolitiker i Sundbyberg talar om klassbakgrundens betydelse för skolresultaten brukar moderater och folkpartister i kommunen hävda att jag skyller på eleverna, att jag inte tror att alla kan lyckas (Skolinspektionen argumenterar på ett liknande sätt i citatet ovan). I själva verket är det precis tvärtom: jag tror ju att alla kan lyckas, om de bara får rätt stöd. För mig är detta essensen av en socialdemokratisk människosyn. Att däremot blunda för bakgrundens betydelse är att göra eleverna en otjänst. Först när vi ser att klass och sociala strukturer spelar roll, först därefter kan vi möta alla som individer. Först därefter kan vi sätta in rätt åtgärder.

Min huvudpoäng är att om vi vill ha en likvärdig utbildning, så måste vi också skapa ett likvärdigt samhälle. Eftersom det är så uppenbart att klassbakgrund spelar roll för skolresultat – redan i tredje klass finns det i Sverige stora skillnader i elevers skolresultat beroende på föräldrarnas utbildningsnivå – ligger det nära till hands att dra slutsatsen att om man vill höja skolresultaten, så måste vi bekämpa ojämlikheten. Så länge vår bakgrund styr våra skolresultat är vi inte fria. Naturligtvis måste skolan hela tiden anstränga sig till sitt yttersta för att kompensera för denna vår ofrihet, genom att exempelvis genomföra åtgärder i linje med OECD:s rekommendationer. Men om vi verkligen menar allvar med att vi vill ha en likvärdig skola, så kommer det inte att räcka. De sociala strukturerna är för starka. Om vi menar allvar med att alla barn ska få en lika bra start i livet, då kan vi inte bara titta på det som finns innanför skolans fyra väggar. Vi måste också titta på samhället utanför. Och att tro att vi kan straffa bort ojämlikheten med sanktioner riktade mot de skolor där de fattigaste barnen går – det är ett uttryck för en samhällssyn som jag i längden tror är mycket farlig.

Häromveckan skrev jag om hur regeringens skolpolitik går helt på tvärs med OECD:s rekommendationer för hur man skapar en likvärdig utbildning. Jag avslutade med att skriva att jag tyckte att en avgörande faktor saknades bland OECD:s rekommendationer. Det är kanske den viktigaste av dem alla, och den är alltså: skapa ett likvärdigt samhälle. Utan detta kan vi aldrig få en likvärdig utbildning.

Uppdatering: Sydsvenskan skriver oerhört läsvärt men mycket skrämmande om den minskande likvärdigheten i svenska skolan: ”Vi kan inte längre jämföra oss med våra nordiska grannar – i både Norge, Danmark och Finland spelar familjebakgrunden inte alls lika stor roll för skolresultaten. Sverige ligger istället numera på samma nivå som USA, fast den svenska skolan är något sämre än den amerikanska på att kompensera för det sociala arvet /…/ Av de svenska tjejerna med högutbildade föräldrar är det 85 procent [som går ut gymnasiet med högskolebehörighet]. Av killarna som är födda i utlandet är det 20.” Läs hela!

PS. Tendensen att individualisera sociala problem anar jag även i Fokus årliga kommunranking över var det är bäst att bo någonstans. Undersökningen är en blandning av politiskt sett (mer eller mindre) direkt påverkbara faktorer, som lärartäthet och kostnad för äldreomsorg, och demografiska faktorer som i högsta grad är klassbundna, typ skolresultat, arbetslöshet, ohälsotal, andel familjer som har råd att köpa villa, etc. Slutsatsen blir, föga förvånande, att det är bäst att bo i kommuner där folk är rika, friska och lyckliga. Vilket inte torde ha särskilt mycket med själva kommunen att göra. Lomma och Danderyd toppar listan.

Apropå barnfattigdomen har diskussionen om relativ fattigdom dragit igång igen, och än en gång undrar man förbryllat över de borgerliga debattörer som går upp i falsett för att hävda att barnfattigdom inte existerar: känner de verkligen att de står på rätt sida i det här? Lena Sommestad skriver bra om detta på sin blogg och i GP. I ett gammalt inlägg försöker jag gå till botten med varför relativ fattigdom är relevant som begrepp, läs gärna. Karin Pettersson skriver ”Det är så man skäms. Inte bara för barnfattigdomen. Utan till och med för liberalerna.”

Anna Kaya skriver om hur resultaten i Rosengårds skolor kan vändas. I övrigt rekommenderar jag Daniel Mathisen om det socialdemokratiska reformskafferiet – mycket läsvärt! Och så är jag glad för att riksdagen har sagt nej till Fas 3. Peter Johansson och Martin Moberg om detta.

Intressant och Netroots.

25 kommentarer

Under Individualism, Klyftor, Skola och utbildning, Sundbyberg

Har vi tid?

Idag jobbar 40 procent av LO-männen och 65 procent av LO-kvinnorna utanför kontorstid. Klasskillnaderna är stora – bland tjänstemännen jobbar en stor majoritet, 75-80 procent, enbart kontorstid. För 20 år sedan jobbade även en majoritet av LO-medlemmarna mestadels kontorstid. Sedan dess har samhället utvecklats till att bli mer dygnet runt- och helgöppet, och den öppettiden är det framför allt LO:s medlemmar som står för.

(Härifrån.) Kvinnor jobbar mest obekvämt. Var tredje arbetarkvinna som inte är facklig ansluten jobbar kväll minst hälften av arbetsdagarna. Detsamma gäller 1 av 4 LO-kvinnor, men bara 7 procent av TCO-kvinnorna och 4 procent av Sacos kvinnor. Siffrorna är nästan identiska när det gäller vilka som jobbar lördagar och söndagar minst varannan vecka.

(Statistik från LO). Det är också arbetarna – framför allt kvinnor – som jobbar oregelbundna tider, och även detta verkar ske allt oftare. Nästan hälften av LO-kvinnorna jobbar skift eller schema, jämfört med 10-15 procent bland tjänstemannakvinnorna.

(Statistik från LO och LO. Frågorna ställdes inte på exakt samma sätt 2004 och 2009, så jämförbarheten är inte fullständig).

En del av att arbeta oregelbundna tider är de så kallade delade turerna. De innebär att arbetstiden är uppdelad på två eller flera pass under samma arbetsdag, med en längre tids obetald paus däremellan. Det förekommer framför allt inom omsorgen (äldre och funktionshindrade), men även inom exempelvis kollektivtrafiken. Många vårdbiträden jobbar först på morgonen, är sedan ”lediga” mitt på dagen och återvänder så på kvällen för att göra ytterligare ett pass. Enligt Kommunal blir detta allt mer vanligt – 75 procent av Kommunals sektioner rapporterar att delade turer förekommer, och mer än hälften av sektionerna menar att delade turer förekommer på mer än hälften av arbetsplatserna.

Om de obekväma och oregelbundna arbetstiderna är ett typiskt LO-fenomen, så är det en annan arbetstidsaspekt som är mer typisk för tjänstemännen: övertiden.

”Knappt sjutton procent av alla anställda arbetade övertid under 2009. 4,2 pro­cent arbetade övertid utan ersättning. Medlemmar i TCO-­förbunden hade en genomsnittligt något högre andel som arbetade övertid, nämligen arton procent [...] Under en genomsnittlig arbetsvecka arbetade en anställd drygt sex timmars övertid, varav 1,8 timmar utan ersättning.”

Så skriver TCO i en rapport. Övertid är vanligast i den privata sektorn – mer än var femte TCO-medlem som jobbar privat arbetade övertid 2009, och en tredjedel av dem gjorde det obetalt. Den obetalda övertiden (åtminstone 2004, hittar inte senare uppgifter)  förekommer framför allt inom SACO, men också något inom TCO, däremot knappt alls inom LO. Att det ser ut så har att göra med att tjänstemännen ofta har förhandlat bort rätten till betald övertid i sina avtal, till skillnad från LO-kollektivet. I gengäld har man på vissa områden (men långt ifrån alla) istället några extra semesterdagar. TCO menar dock att detta ofta är något arbetstagaren förlorar på. Oreglerad arbetstid betyder ju faktiskt inte obegränsad arbetstid, men så har det i praktiken ofta blivit.

”Det betalda övertidsuttaget under 2009 uppgick till i genomsnitt tre miljoner arbetstimmar per vecka. Det motsvarar (fiktivt) drygt 74 000 heltidsjobb. Det är en kraftig ökning jämfört med början av 2000­-talet, då motsvarande siffra uppgick till drygt 65 000. Till detta skall läggas ytterligare 1,2 miljoner arbetstimmar per vecka under 2009 i övertid utan ersättning”

Den totala övertiden, betald såväl som obetald, motsvarade alltså ca 100 000 heltidsjobb år 2009. Att övertiden nu tycks öka är ett tecken på att arbetsgivarna använder arbetskraften på ett annat sätt en tidigare. Det innebär att när efterfrågan i ekonomin ökar så anställer man inte fler – man använder mer av de redan anställdas tid istället. Detta kan vara en del av förklaringen till att sysselsättningstillväxten nuförtiden verkar dröja allt längre för varje konjunkturuppgång.

Allt som har med merarbete att göra fångas dock inte upp av övertidsstatistiken. I många tjänstemannayrken ställs stora krav på att arbetstagaren ska vara tillgänglig även efter arbetstid. TCO-förbundet Unionen, med över 400.000 medlemmar, har exempelvis visat i en undersökning att hälften av medlemmarna i viss, stor eller mycket stor utsträckning måste vara tillgängliga efter arbetstid. Ungefär lika många rapporterar att de använder sin fritid till arbete. Bara ca 18 procent uppger att de inte alls behöver vara tillgängliga utanför arbetstid.

(Diagram från Unionen). Till bilden av arbetstidernas utveckling hör också de ofrivilliga deltiderna. De drabbar framför allt LO-kvinnor, men inte bara. Också en hög andel av de deltidsarbetande tjänstemannakvinnorna vill helst ha heltid. Överslagsberäkningar på detta ger att 240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid, 85 000 TCO-kvinnor och 20 000 Saco-kvinnor.

Det vi ser är alltså en arbetstid som allt mer breder ut sig över människors (framför allt kvinnors) liv. Det tar sig något olika uttryck beroende på klasstillhörighet – arbetare jobbar oregelbundet, obekvämt och delat, tjänstemän jobbar istället mer övertid och oreglerat. I båda fallen handlar det om ett arbetsliv som blir allt mer gränslöst – fritiden hackas upp eller flyter samman med arbetstiden.

Detta är det verkliga livspusselproblemet. Det löses varken med städavdrag eller mindfulness, två förslag som annars ofta lyfts fram i denna fråga. Debatten kring detta är ett typexempel på hur vi i vår tid allt mer försöker hitta individuella lösningar på problem som är kollektiva, som inte ens kan lösas individuellt. Vad hjälper ett städavdrag vårdbiträdet som har problem med barnomsorgen eftersom hon hela tiden jobbar oregelbundna tider och oftast bara är ledig mitt på dagen? Och hur mycket kan ett städavdrag kompensera för konsulten som ständigt kollar sina mail och svarar på jobbsamtal även på ”fritiden”?

Det som verkligen skulle hjälpa är ett mänskligare och mindre gränslöst arbetsliv. Därtill barnomsorg på obekväma tider, bra vägar och en välfungerande kollektivtrafik, möjlighet att få bostad nära jobbet och över huvud taget hög kvalitet i välfärdsverksamheter som äldre- och barnomsorg – det vill säga saker som ger människor mer egen fritid.

Arbetslivet och arbetstiden är inte traditionellt frågor som handhas av politiken, utan av arbetsmarknadens parter. Men det betyder inte att de skulle vara opolitiska. Tvärtom är väl detta en av de frågor som allra mest påverkar människors vardag i dagens samhälle, på ett sätt som orsakar problem för väldigt många. Därför är det också en fråga som borde stå högre upp på den politiska dagordningen. Vad gäller de övriga punkterna – nattis, kollektivtrafik, bostäder etc – har Socialdemokraterna en klart bättre politik än de borgerliga partierna. I tider som dessa, när det mesta ser mörkt ut för alla som sympatiserar med S, kan det ändå vara värt att komma ihåg att vi har en massa bra politik. Förnyelse betyder inte att allt vi tidigare gjort varit fel. Här finns en väldigt bra grund att stå på. Låt oss utveckla det.

I övrigt rekommenderar jag Peter Gerlachs text om socialdemokratisk tillväxtpolitik. Marie Demker skriver också om näringspolitik: det är tillväxtfientligt att inte satsa på tågtrafiken. Kajsa Borgnäs skriver om storstadsbor och framtidsfetischism: ”det offentliga politiska samtalet (i den mån det över huvud taget befattar sig med framtiden) är olidligt fokuserat på framtiden för vissa specifika grupper, på vissa specifika platser i vårt land”. Jimmy Sand rekapitulerar året, och så rekommenderar jag ytterligare en text av Marie Demker: journalistiken som profession på undantag.

Slutligen: Johannes Åsberg är nästan odrägligt optimistisk ;-) när han bemöter bland annat mitt inlägg om den apolitiska samtiden: ”Om vi är handlingsförlamade så är det vårt eget fel. Vi behöver inte vänta på att det ska komma något initiativ ‘uppifrån’. Vi kan göra det själva. Nu” skriver han, och det har han förstås helt rätt i! Självklart är det så. Med detta sagt tycker jag ändå att tiden vi lever i är mer apolitisk än vissa andra tider (även om det kan låta som ännu en variant av ”det var bättre förr”…) Nej, människor är inte mindre samhällsintresserade än de brukar (kanske till och med mer). Men det är inte riktigt det samma som att också vara politiska. Dock: självklart kan detta förändras, och för att det ska hända krävs precis den ingång Johannes har.

Och så lite reklam: på lördag kan ni lyssna på mig i lördagsintervjun. P1 kl 12.55.

Andra bloggar om , , , , deltid. Intressant och Netroots.

23 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Individualism, Kön

New age är det nya vuxendagiset

Jobbcoacher ägnar sig åt healing.  Tja, om jag skulle handla upp tjänster för tre miljarder via 952 bolag på bara några månader, så skulle jag nog också hamna snett. Särskilt när det handlar om just den sortens tjänster. Gränsen mellan seriöst motivationsarbete och jobbskapande medelst tankeöverföring är uppenbarligen tunn.

När den borgerliga regeringen kom till makten ville den skifta fokus i arbetsmarknadspolitiken: bort från utbildning och ”låtsasjobb”, mot effektivare matchning och intensivare sökaktivitet. I sig var det inte fel tänkt. Det verkar fullt rimligt att särskilt personer som varit arbetslösa ett tag behöver inspiration, peppning och aktivering. Vidare hade andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som arbetsmarknadsutbildning, hamnat i vanrykte under 1990-talet.

Problemet med den borgerliga politiken ligger istället i timingen. Som Finanspolitiska rådet påpekar är åtgärderna avpassade för en högkonjunktur med ganska låg arbetslöshet. Men konjunkturen vände. Så ej regeringens politik.

Ett annat problem ligger i proportionerna. 31 500 arbetslösa ska få hjälp av jobbcoacher under 2009, samtidigt som just nu ca 5 000 personer befinner sig i arbetsmarknadsutbildning. ”Regeringen har enligt vår uppfattning en överdriven tro på vad som går att uppnå genom jobbsökaraktiviteter i en djup lågkonjunktur”, skriver Finanspolitiska rådet. Det hjälper inte att bli aldrig så motiverad när det inte finns några jobb att söka.

Nedanstående diagram (som kommer från Finanspolitiska rådets huvudrapport 2009) visar hur sammansättningen av arbetsmarknadsåtgärderna har sett ut 1980-2008. Som framgår av bilden har utbildningsandelen minskat stadigt de senaste åren. Istället har bland annat ”jobbsökaraktiviteter” ökat. I den senare kategorin ingår framför allt jobbcoacherna.

amu mm

Även i absoluta tal har antalet platser i arbetsmarknadsutbildningen (AMU) minskat. Nedanstående diagram visar antalet personer i AMU under september månad varje år sedan 1997, samt arbetslösheten. Som mest var mer än 45 000 personer sysselsatta i AMU (1998). I september i år var antalet ca 5000 (statistik från SCB och Arbetsförmedlingen). Detta trots att arbetslösheten idag är högre än varje annat år sedan 1999.

amu och uArbetsmarknadsutbildningarna hade som sagt dåligt rykte, men forskarnas uppfattning idag är att det delvis är oförtjänt. Nyare studier visar istället att deltagandet i yrkesinriktad AMU förkortar tiden i arbetslöshet med hela 20 procent, och att effekterna är allra störst för dem som står långt ifrån arbetsmarknaden – som lågutbildade och utomnordiska invandrare. Därför har också Finanspolitiska rådet gett regeringen kritik för att man inte satsar mer på AMU. Åtminstone 15 000 platser per månad borde erbjudas, skriver rådet. Vad som talar emot att så blir fallet är att AMU är en dyrare form av arbetsmarknadspolitik än jobbcoachning. Antagligen tycker regeringen inte att den har råd.

Precis som att ”ALU”, ”ams-projekt” och ”datortek” så småningom blev närmast till skällsord, så spår jag att ordet ”coach” snart kommer att få samma löjets skimmer över sig. Vilket egentligen är synd, eftersom det inte är något fel på åtgärden i sig – bara kvantiteten. Men övertron på att jobbcoacherna ska lösa arbetslösheten säger mycket både om den borgerliga människosynen och om vår tid över huvud taget. Att coacha sig till mer självkänsla med Mia Törnblom, mer sex med Neil Strauss eller fler jobb med en jobbcoach som praktiserar neurolingvistisk programmering, det handlar om att ignorera strukturerna i samhället. Som t ex att chansen att få en partner eller ett jobb inte bara har med efterfrågan att göra, utan också med utbudet. Eller att somliga av oss har svårare att få till det än andra. Att lägga lösningen i den enskildes huvud, det är också att lägga problemet där. Men att lågutbildade och invandrare betydligt oftare är arbetslösa än andra har inte att göra med att de som individer skulle vara mindre motiverade. Det har att göra med strukturer.

Frank TJ Mackey, den cyniska kärlekscoach som Tom Cruise spelar i Magnolia, illustrerar det fint: ”I don’t care how you look. I don’t care what car you drive. I don’t care what your last bank statement says!” Nej, alla män kan få alla kvinnor de vill ha, bara de köper hans video. Han bjuder dock på tipsen att det är viktigt med språket, och att köpa en almanacka. I övrigt gäller det mest att tro på sig själv (samt antagligen hata kvinnor).

Frank TJ Mackey är satir. Handpåläggning via Arbetsförmedlingen är det dessvärre inte. Att människor som är arbetslösa faktiskt har blivit presenterade för detta som en lösning på deras jobbsökande, det känns inget vidare.

DN1, DN2, Exp, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, AB9,

Bloggat: Claes Krantz, Peter Andersson, Kulturbloggen, Johan Westerholm

Andra bloggar om , , , . Rödgrönt. Intressant?

2 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Individualism