Kategoriarkiv: Uncategorized

Ett anspråkslöst förslag kring S organisation

Okej, läget är allvarligt för mitt parti, Socialdemokraterna. Skälen är uppenbara: människor upplever en rad problem i samhället, regeringskonstellationen är svag med ett program byggt på aparta kompromisser och ett samarbete flera av de inblandade inte tycks trivas i, och S blir som regeringsparti ansvarigt för en politik som i stora stycken ligger långt till höger om socialdemokratisk mainstream-ideologi.

Inget av detta lär ändras denna mandatperiod (nyval etc kan förstås inträffa, men jag utgår här från att regeringen i nuvarande form sitter kvar). Det är alltså såhär förutsättningarna ser ut. Problemen kan därtill väntas förvärras, bland annat eftersom det är tveksamt om regeringens åtgärder på kort sikt förmår påverka de problem människor upplever i vardagen. Detta har att göra med att politik och konkret samhällsförändring alltid är svårt och långsamt, alldeles oavsett hur regering och riksdagsmajoritet ser ut, men en försvårande faktor i dagens läge är att det därtill finns för lite pengar avsatta för grundläggande samhällsfunktioner, inte minst välfärden. Ett annat skäl till att situationen för S kan väntas förvärras är att flera av de ur ett S-perspektiv mest svårsmälta politiska åtgärderna i Januariavtalet fortfarande inte är genomförda, utan kommer att märkas mer konkret först om några år. Det gäller inte minst (det redan inledda) haveriet med Arbetsförmedlingen och frågan om arbetsrätten, samt möjligen också hyresregleringen.

Detta skriver jag varken för att peka finger eller vältra mig i svartsyn, utan helt enkelt för att konstatera: det är såhär verkligheten ser ut – den är jävlig. Det måste vi nyktert kunna se för att vara konstruktiva.

Verkligheten och det omgivande samhället är alltså under nuvarande förutsättningar svåra att göra särskilt mycket åt för det socialdemokratiska partiet. Det vi däremot äger är vår egen organisation. Det är faktiskt det enda vi direkt äger. Och här tror jag det krävs ett helt nytt tänk.

Den situation vi befinner oss i är mer eller mindre unik för oss som parti. Vi är inte längre ett stort parti och det är fullt möjligt att SD inom kort blir Sveriges största parti, den position vi varit vana vid att inneha under decennier. Hela vår organisation, vår tradition, vårt sätt att arbeta och vara som socialdemokrater bygger på att vi är ett statsbärande, dominerande parti som ofta sitter i regeringsställning. Dessa förutsättningar är inte längre på plats. Det är nödvändigt att det påverkar våra arbetsmetoder.

Många socialdemokrater har under året lyft behovet av att partiet Socialdemokraterna måste tala med en egen, tydlig röst när regeringens politik till stora delar inte kommer att vara socialdemokratisk. Detta är centralt, och här har vi tyvärr inte kommit långt på väg. Det är en fråga som är enormt mycket större än kommunikation och kampanjer. Det handlar om materiella förhållanden. Det är exempelvis inte realistiskt att vänta sig att någon på ett trovärdigt och återkommande sätt ska kunna tala om politik både i egenskap av statsråd och i egenskap av socialdemokratisk företrädare. Det är nödvändigt att det finns tunga, nationella företrädare för Socialdemokraterna som enbart kan tala med partirösten. Här skulle jag säga att den tradition vi har av att flera tunga uppdrag sammanfaller hos samma personer är ett problem.

Konkret: Distriktsordföranden, den främsta lokala företrädaren för partiet, spelar i Socialdemokraterna en stor roll. Det är ofta ur den kretsen VU-ledamöter väljs. I regeringsställning hämtas ofta många av statsråden ur VU. Det vill säga: I dagens verkställande utskott har en hög andel ledamöter och ersättare både uppdrag att företräda S lokalt, nationellt och i regering. Det är en fullkomligt logisk och adekvat modell i ett läge när S har 40 procent och de viktigaste (regerings)förhandlingarna sköts inom partiet, snarare än mellan partier. Den representativa demokratin internt och mandatet de högsta företrädarna äger har vilat på just denna maktordning och det förtroende företrädarna på så sätt har fått från olika nivåer i organisationen.

Men det är inte en adekvat modell i dagens läge. Det måste finnas socialdemokratiska företrädare som enbart talar som socialdemokratiska företrädare. Det skulle kunna vara partisekreteraren, VU-ledamöter som inte sitter i regeringen, kanske någon modell där lokala företrädare också har en nationell röst. Allt detta finns förstås idag – det jag är ute efter är ett mer systematiskt arbetssätt, eftersom frågan självklart större än behovet av en tydlig S-kommunikation: Det handlar lika mycket om politikutveckling. Den kan inte ske i symbios mellan partikansli/riksdag/regeringskansli på det sätt som kanske varit vanligt förut. Det måste ske en egen socialdemokratisk politikutveckling och förutom tydliga partiföreträdare kräver det också en organisation med resurser avsatta till det.

Det skulle självklart inte vara enkelt att åstadkomma detta. Partiet har begränsade resurser och det finns risker för otydlighet, maktkamper och diverse ineffektiviteter. Jag tror bara att det svåra läge vi befinner oss i kräver att vi genuint försöker ta fram ett annat arbetssätt än det vi är vana vid.

Vi måste stärka vår roll som parti för att kunna vara tydliga både i nuvarande och kommande regeringskonstellationer, som kan komma att se mycket olika ut, och förstås kontinuerligt gentemot väljarna.

Jag vill understryka att inget av ovanstående är en kritik mot de personer som idag har ledande positioner inom Socialdemokraterna och som gör ett utmärkt jobb utifrån de oerhört svåra förutsättningar de har. Att jag tror att det är nödvändigt att politikutvecklingsgrupper, som exempelvis jämlikhetskommissionen eller den sjukvårdspolitiska gruppen, leds av S-företrädare som inte är statstråd beror inte på att Magdalena Andersson eller Lena Hallengren, som idag leder dessa grupper, gör ett dåligt jobb. De är tvärtom oerhört skickliga samt, förstås, goda socialdemokrater. Men deras roller som statsråd innebär begränsningar och så måste det vara. Som det brukade fungera var det nödvändigt att S-statsråd ledde den här typen av grupper, annars fick de ingen tyngd.

Men vi är som sagt i ett annat läge nu.

Det var för övrigt ungefär det här jag menade när jag citerades med några rader här.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Om asylpolitiken och hjärtat i socialdemokratin

Jag tycker att majoriteten av förslagen om migrationspolitiken som presenterats av S är rimliga. Men inte var det hårdare tag mot migranter som fick mig att engagera mig politiskt. Häromdagen släppte S en film med det lite okonventionella valbudskapet ”två tankar i huvudet samtidigt”. Det finns skäl att fråga sig om den kommunikativa inriktningen på krav och hårda tag börjar luta väl mycket åt den ena tanken.

Man väljer inte vilka politiska frågor som dominerar dagordningen i den tid man lever. Att exempelvis migration är så uppmärksammat nu bottnar i sakförhållanden, inte i politisk taktik. 2015 (och ackumulerat åren dessförinnan) kom så många till Sverige att det för de allra flesta blev uppenbart att den retorik många partier länge hållit sig med, som närmast gav intryck av att utlova öppna gränser, inte var praktiskt hållbar. Det kom nära 350 000 asylsökande till Sverige på fyra år. Att i längden ta emot sådana nivåer är inte möjligt utan att centrala delar av den svenska välfärden och den svenska arbetsmarknaden påverkas.

De flesta verkar överens om detta (åtminstone vad gäller välfärden – mer om arbetsmarknaden senare), ändå är det oerhört svårt att ha en rimlig debatt om frågan. Jag har många gånger försökt och folk blir alltid direkt otrevliga. Jag har i princip gett upp tanken på att det går att prata sakligt om detta. Det är synd, eftersom det gör att hela fältet lämnas till personer med betydligt grumligare åsikter. Men att kväsa en viss sorts debatt förändrar inte nödvändigtvis politiken eller verkligheten. För den som exempelvis vill se en mer generös migrationspolitik är det alltså en kontraproduktiv taktik.

Sakfrågan det handlar om är inte främst det initiala mottagandet. Det är det första missförståndet (även om den ansträngning hösten 2015 innebar för det svenska samhället inte ska underskattas). Etablering är en mycket lång process. Min utgångspunkt är att det är orimligt att ta emot människor i Sverige utan den absoluta ambitionen att de, om de får rätt att stanna, ska få exakt samma möjligheter och rättigheter som alla andra svenskar. Det är ett mycket stort åtagande. Det innebär stora samhälleliga satsningar under lång tid på utbildning, boende, försörjning med mera.

Det är inte heller bara en fråga om ekonomiska resurser (à la ”det är väl bara att höja skatten”). Det är det andra missförståndet. Många av de insatser som krävs för ett stort mottagande tar många, många år att bygga upp. Det gäller exempelvis bostadsbyggandet, liksom att utbilda de legitimationsyrken som det i många fall redan innan 2015 rådde brist på – socialsekreterare, lärare, sjuksköterskor med flera. Här är också ett problem att politiker inte (tack och lov) kan tvinga nån att bli exempelvis socionom. En arbetskraftsbrist är inte enkel att åtgärda. Det räcker inte att ”höja skatten”.

Ytterligare en exceptionellt förbisedd aspekt är att invandring är en fördelningsfråga. Kostnaderna för ett visst mottagande är inte jämnt fördelade i befolkningen. Att ta emot stora antal flyktingar på kort tid kommer att ha effekter på både välfärden och arbetsmarknaden. Den forskning som finns säger att sådana effekter kan vara negativa för de som har de jobb som flyktingarna lättast kan få – dels lågkvalificerad arbetskraft generellt, dels tidigare invandrare. Höginkomsttagare som jag själv kan däremot tvärtom gynnas av invandring. Låglönejobb är bra för vissa delar av ekonomin, men innebär de facto en press nedåt på andras löner.

Det gör mig bedrövad att framför allt detta senare resonemang är så svårt att ta till sig för många opinionsbildare till vänster. Det är en ren marknadsmekanism att utbudet på arbetsmarknaden påverkar priset, det vill säga lönen. Så länge vi lever i en marknadsekonomi är detta ett faktum (och gäller även om inte borgarna gud förbjude börjar fingra på lägstalönerna lagstiftningsvägen). Det duger inte att som svar säga nåt allmänt om att ”facket får väl kämpa emot”. Det är ett slagord, inte en handlingsstrategi. Maktförhållandena på arbetsmarknaden avgörs inte av vilja hos en av parterna. Det handlar om fakta på marken.

Jag förväntar mig av varje progressiv person som vill se en mer generös invandring att erkänna detta sakförhållande och ha en konkret strategi för att möta det. Inte att förneka att mekanismen existerar.

Så ja. Jag har försvarat grunderna i den åtstramning av migrationspolitiken som skett och (med något undantag) jag tycker att de senaste förslagen är någorlunda rimliga av samma skäl, att vi behöver hålla mottagandet på en lägre nivå än 2015 och åren dessförinnan. Nära kopplat till detta har jag inga större invändningar mot förslaget om språkplikt som kom häromveckan.

Men det är också ett bra exempel på vad jag trots allt upplever som svårt: Förslaget om språkplikt tar sin utgångspunkt i ett reellt problem, nämligen att alldeles för få nyanlända lär sig tillräckligt bra svenska på rimlig tid. SFI verkar fungera skakigt och nationell systematik och överblick saknas. Människor läser för få timmar i veckan (15 timmar är standard). Det är brist på lärare men inte på oseriösa SFI-anordnare. Och så vidare. Utifrån detta tar S fram ett ganska klassiskt sossigt förslag som kraftigt utökar välfärdsåtagandet för asylsökande: med förslaget får de nämligen rätt att läsa SFI redan då de anländer till Sverige. Tidigare har bara personer med uppehållstillstånd fått läsa SFI, och med dagens handläggningstider kan det ta år. Detta förenas med ett krav på deltagande men inte på prestation. Jag har svårt att se det orimliga i detta. Försörjs man av samhället har samhället också rätt att ställa krav och extremt få asylsökande torde vara ovilliga att lära sig svenska. Att inte ställa krav på prestation är samtidigt rimligt eftersom förmågan att lära sig ett språk är ojämnt fördelad och inte något individen fullt ut styr över själv.

Gott så alltså – men det är ju inte vad som kommuniceras. Det som lyfts är bara språkplikten, inte att många fler plötsligt ska få läsa SFI. På lite liknande sätt är de migrationspolitiska förslagen från igår kryddade med inslag som att kommuner ska förbjudas att betala långvarigt försörjningsstöd till papperslösa (extremt få gör detta idag, och förslaget är enligt uppgift inte en begränsning av den så kallade nödhjälpen, vilket är bra men inte direkt framgår). Listan på förslag ramas också in med ett budskap om att Sverige inte ska ta emot fler än vad som motsvarar vår befolkningsstorleks andel av EU:s totala mottagande. Men så vitt jag kan se innebär inte förslagen de facto en sådan begränsning (vilket skulle kräva en oerhört mycket mer omfattande omläggning av asylpolitiken än vad som presenterats).

Båda förslagspaketen om migrationspolitik respektive språkplikt tar sin utgångspunkt i reella problem och kommer med många vettiga lösningar på svåra målkonflikter. Men bland alla förslag med substans blandas alltså även in sådana som uppenbart mest är till för att sända vissa signaler. Bara mängden förslag sänder en signal i sig. Och jag önskar att det inte vore så. För hur mycket jag än själv hela tiden försöker driva linjen att det är sakfrågor vi ska diskutera – i dessa tider när det är nästan omöjligt att ha en politisk debatt om nåt annat än meta, narrativ, symboler och taktik – så förstår också jag värdet av just symboler.

Som politiker har man närmast en skyldighet att svara mot frågor folk har, och de har de facto många frågor på dessa områden. Men man har också ett ansvar i att de svar man ger underblåser vissa strömningar och tar uppmärksamheten från andra. Även om det många gånger är rimligt för samhället att ställa krav, är det inte mer rimligt att ställa krav på asylsökande än på andra. Vilket man nu nästan kan få intryck av.

De målkonflikter som följer med migrationen är oerhört svåra. De kommer inte att försvinna utan av allt att döma bara bli viktigare. De kan inte lösas semantiskt, slagordsmässigt eller genom att vara elak på Twitter. Ingen av oss har som sagt valt detta som centralt tema för den samtida politiken, men det förtar inte att vi måste ha vettiga svar. Men hur mycket jag än tycker det är rimligt med lag och ordning, rätt och plikt och en nivå på migrationen som bevarar den svenska modellen så är inget av det hjärtat i socialdemokratin. Det är inte där glöden finns. Det tror jag inte heller att någon socialdemokrat någonstans tycker, varken i regeringskansliet eller annorstädes. Kommunikationen och balansen i de politiska förslagen måste också varsamt utgå från detta.

15 kommentarer

Under Socialdemokraterna, Uncategorized