Fantasi om Långshyttan

Häromveckan insåg jag att jag aldrig verkligen förstått innebörden av begreppet ”bruksort”.

Långshyttan är ett brukssamhälle i södra Dalarna (Hedemora kommun). Det var mest en slump som gjorde att jag besökte Långshyttan. Jag kom cyklandes, via böljande grön landsbygd, genom en kort snutt industriområde, och så var jag inne i Långshyttan. Det första som mötte mig var ett antal tomma hus. Den fantastiska 50-talsmodernistiska byggnad, som enligt den falnade neonskylten en gång huserat Frälsningsarmén, användes av allt att döma idag som lagerlokal.

Det är inget konstigt med tomma hus, egentligen. Överallt på den svenska landsbygden finns mängder av övergivna byggnader – sönderfallande lador, bostadshus som bara lämnats, samtidigt som ett nytt slagits upp precis brevid. Jag antar att det är kostsamt och onödigt att riva hus om man inte måste. Men jag är stadsbarn. I Stockholm finns inga tomma hus, knappt några tomma ytor överhuvudtaget (åtminstone inte i jämförelse med Dalarnas landsbygd). Stockholmsmarken är för dyr för att byggnader ska få förbli övergivna.

Vi fikade på Bengtsgården. Servitrisen, som var av den typen det förr diktades visor om, serverade oss rabarberpaj med vaniljfluff. Jag misstänker att mången tonårsgrabb i sydöstra Dalarna tagit moppen till Bengtsgården för att få en glimt av denna servitris, hennes blommiga klänning och strålande uppenbarelse. Innan vi gick fick vi en sträng tillsägelse om att skriva i gårdens välfyllda gästbok. Vi lydde.

I en av de bygdehistorikor som såldes i Bengtsgården läste jag om ogifta mödrar och kvarlevor av döda spädbarn. När sådana hittades i någon av gårdarna i Långshyttan i slutet av 1800-talet var det oftast pigorna som blev misstänkta. I ett fall riktades dock misstankarna mot dottern i gården, Anna-Greta, eftersom hon redan hade ett utomäktenskapligt barn. Anna-Greta bedyrade sin oskuld. Ingen man hade gått nära henne sedan hon födde sin oäkting. Av protokollen framgår att Anna-Greta bott en tid på annan ort, men återvänt till gården sedan hennes mor tagit livet av sig. Jag köpte inte skriften. Ångrar det nu.

Långshyttan har haft järnbruk i åtminstone 600 år. De senaste decennierna har industrin varit på tillbakagång, men Långshyttan har inte alls drabbats så hårt som vissa andra bruksorter. Outokumpu Stainless och Erasteel Kloster sysselsätter fortfarande ca 400 personer. På 1970-talet jobbade dock mer än det dubbla i Långshyttans stålindustri.

Jag tänker att en gång i tiden var Långshyttan antagligen det modernaste man kunde tänka sig. Modernt på det sättet att en kvinna och en man tog sin son och sin dotter och promenerade ner till Folkets park, kanske för att lyssna på jazz, eller titta på exotiska dansöser.

Foton: Ivan och Sture Andersson samt Sven-Erik Nygren, Långshyttans fotoklubb. Långshyttans Folkets park, 1956.

Visst, det var säkert lite ödsligt ibland, även på den tiden på 1960-talet då Långshyttan hade dubbelt så många invånare som idag (3.293 invånare 1960). Liksom på andra liknande orter i hela Sverige hängde ungdomarna utanför kiosken – de hade väl inget annat att göra. Det fanns tecken på att jobben skulle börja försvinna. Runt om tätorten växte evigheten.

Mot slutet av 1970-talet blev det allt tydligare att jobben var på väg bort. ”Rädda jobben i Dalarna”, stod det på en av banderollerna i första maj-tåget 1980. Några år senare (av kläderna att döma) demonstrerade Långshytteborna specifikt för att ”kämpa för jobben i Långshyttan”. Det gick väl sådär. Under 1980-talet accelerade strukturomvandlingen och många av industrijobben i Långshyttan försvann. Konsum fick läggas ner. Men allt såg inte dystert ut. I Långshytte Handelsbolags lokaler flyttade en loppis in, och den ligger där än. I Konsums gamla lokaler är det numera klädbutik.

1 maj 1980.

Gamla Konsum.

Långshyttans loppis. Foto: Lars Forsman

Jag cyklar igenom Långshyttan – förbi en idrottspark, förbi låga flerfamiljshus från 40-50-talet. Färgen flagnar. Överallt sitter små skyltar med industrimotiv i gjutjärn upphängda i gatstolparna. På Bengstgården var det en hel del ruljangs, men annars är det ganska tomt på gatorna. En kvinna pratar om rabarber. Två andra kvinnor pratar arabiska. Jag cyklar förbi Folkets hus. Måste stanna och kika in genom fönstret. Precis innanför sitter en stor, grön bonad.

Den är så vacker! Efteråt mailar jag Folkets hus-föreningens Anki Rooslien, som berättar för mig att konstnärerna bakom verket heter Eva Möller-Schmidt och Titti Larsson. De skapade bonaden inför en 1 maj-demonstration i slutet på 1970-talet med anledning av någon omstrukturering som pågick just då. Bonaden visar hur kapitalet flyttar runt (övre vänstra hörnet), medan folket, framtällda som skiftnycklar, står och tittar på med gapande munnar.

Mitt mail har för övrigt satt igång en del aktivitet i Långshyttan – ”Din efterfrågan om information har skapat några nya intressanta projekt som vi skall försöka få istånd till nästa sommar. Eva har under många år tecknat politiska tavlor som hon tänkte slänga men efter kontakten idag så kommer hon att deponera allt politiskt tecknat material till Folkets Hus. Kanske blir det en sommarutställning med hennes alster”, skriver Anki. Jag hoppas jag kan komma och kolla!

Det mitt besök i Långshyttan får mig att inse är att jag aldrig har förstått att ”bruksort” betyder ”industri mitt bland åkrarna”. Jag har alltid förknippat industri med stora städer – jag tänker på Göteborg, Malmö, Norrköping. För mig är det spektakulärt att genast bakom fabriksskorstenarna se gröna kullar och skog. Jag skäms över hur okunnigt det är av mig att jag aldrig reflekterat närmare över detta. Det är liksom en rätt viktig del av svensk historia. Min morfar arbetade och var fackligt aktiv i textilindustrin i Norrköping. Jag inser att jag kommit att sätta likhetstecken mellan det gamla industrilandskapet mitt i centrala Norrköping och såväl den moderna industrins som den svenska arbetarrörelsens framväxt. Men det är ju bara en del av det hela.

Min okunnighet har vidare implikationer än bara att jag haft lite dimmiga begrepp om svensk industri- och arbetarhistoria. Den speglar något mycket större och allvarligare – att ”det svenska klassamhället har […] en geografi”, som Ingvar Persson skrev i en mycket läsvärd ledarkrönika om dansbandsveckan i Malung (!) nyligen. Denna geografi ”beskriver storstädernas rika innerstäder, välmående förorter och eftersatta ytterområden. Men också en landsbygd där kort utbildning, dålig service och en begränsad arbetsmarknad skapar fattigdom, ohälsa och vanmakt.” I Vansbro, en annan Dalakommun drygt tio mil från Hedemora, är medellivslängden den kortaste i Sverige.

Jag skriver ofta om klassklyftor. Exempelvis om skillnaden i medellivslängd mellan storstädernas olika stadsdelar. Men jag har aldrig redovisat skillnaderna mellan olika delar av Sverige. Jag blev verkligen förtjust i Långshyttan, det lilla jag såg, och jag blev påverkad av den speciella stämning som rådde där. Men jag måste erkänna att jag också kände mig främmande. Lite orolig. Det är för olikt det jag är van vid – stenstaden. Platser där det inte finns tomma ytor.

Jag tror inte bara det är jag som känner så. Att jag har dålig koll på bruksorter i allmänhet har ju bland annat att göra med att typ ingenting i min vardag påminner mig om att de existerar. Men trots allt lever de flesta svenskar inte i en storstad. Och en enda stålarbetare i Långshyttan bidrar förmodligen mer till Sveriges BNP än alla jag känner tillsammans (mig själv inkluderad). På nåt sätt känns det som att det är på väg att glömmas bort. Eller så är det bara jag. Men när inte ens Centern längre vill bry sig om glesbygden, vem ska göra det då?

Uppdatering: Daniel Swedin skriver fint om nåt liknande – Landsbygden och förorterna delar vanmakten.

Bilderna på bonaden i Folkets hus har jag fått av Anki Rooslien. Övriga bilder kommer från en fantastisk sida med historiska långshyttebilder. Med benäget tillstånd av Håkan Winlöf.

Brasklapp: Ta inte det jag har skrivit här som någon officiell historieskrivning över Långshyttan. Jag har läst på lite, mest på Wikipedia, men detaljerna har jag fyllt i efter fri fantasi. Om nån från Långshyttan läser detta hoppas jag verkligen att hon eller han inte tar illa vid sig. Jag tyckte mycket om Långshyttan och hoppas att jag inte helt misslyckats med att förmedla det.

Intressant och Netroots.