Fantasi om Långshyttan

Häromveckan insåg jag att jag aldrig verkligen förstått innebörden av begreppet ”bruksort”.

Långshyttan är ett brukssamhälle i södra Dalarna (Hedemora kommun). Det var mest en slump som gjorde att jag besökte Långshyttan. Jag kom cyklandes, via böljande grön landsbygd, genom en kort snutt industriområde, och så var jag inne i Långshyttan. Det första som mötte mig var ett antal tomma hus. Den fantastiska 50-talsmodernistiska byggnad, som enligt den falnade neonskylten en gång huserat Frälsningsarmén, användes av allt att döma idag som lagerlokal.

Det är inget konstigt med tomma hus, egentligen. Överallt på den svenska landsbygden finns mängder av övergivna byggnader – sönderfallande lador, bostadshus som bara lämnats, samtidigt som ett nytt slagits upp precis brevid. Jag antar att det är kostsamt och onödigt att riva hus om man inte måste. Men jag är stadsbarn. I Stockholm finns inga tomma hus, knappt några tomma ytor överhuvudtaget (åtminstone inte i jämförelse med Dalarnas landsbygd). Stockholmsmarken är för dyr för att byggnader ska få förbli övergivna.

Vi fikade på Bengtsgården. Servitrisen, som var av den typen det förr diktades visor om, serverade oss rabarberpaj med vaniljfluff. Jag misstänker att mången tonårsgrabb i sydöstra Dalarna tagit moppen till Bengtsgården för att få en glimt av denna servitris, hennes blommiga klänning och strålande uppenbarelse. Innan vi gick fick vi en sträng tillsägelse om att skriva i gårdens välfyllda gästbok. Vi lydde.

I en av de bygdehistorikor som såldes i Bengtsgården läste jag om ogifta mödrar och kvarlevor av döda spädbarn. När sådana hittades i någon av gårdarna i Långshyttan i slutet av 1800-talet var det oftast pigorna som blev misstänkta. I ett fall riktades dock misstankarna mot dottern i gården, Anna-Greta, eftersom hon redan hade ett utomäktenskapligt barn. Anna-Greta bedyrade sin oskuld. Ingen man hade gått nära henne sedan hon födde sin oäkting. Av protokollen framgår att Anna-Greta bott en tid på annan ort, men återvänt till gården sedan hennes mor tagit livet av sig. Jag köpte inte skriften. Ångrar det nu.

Långshyttan har haft järnbruk i åtminstone 600 år. De senaste decennierna har industrin varit på tillbakagång, men Långshyttan har inte alls drabbats så hårt som vissa andra bruksorter. Outokumpu Stainless och Erasteel Kloster sysselsätter fortfarande ca 400 personer. På 1970-talet jobbade dock mer än det dubbla i Långshyttans stålindustri.

Jag tänker att en gång i tiden var Långshyttan antagligen det modernaste man kunde tänka sig. Modernt på det sättet att en kvinna och en man tog sin son och sin dotter och promenerade ner till Folkets park, kanske för att lyssna på jazz, eller titta på exotiska dansöser.

Foton: Ivan och Sture Andersson samt Sven-Erik Nygren, Långshyttans fotoklubb. Långshyttans Folkets park, 1956.

Visst, det var säkert lite ödsligt ibland, även på den tiden på 1960-talet då Långshyttan hade dubbelt så många invånare som idag (3.293 invånare 1960). Liksom på andra liknande orter i hela Sverige hängde ungdomarna utanför kiosken – de hade väl inget annat att göra. Det fanns tecken på att jobben skulle börja försvinna. Runt om tätorten växte evigheten.

Mot slutet av 1970-talet blev det allt tydligare att jobben var på väg bort. ”Rädda jobben i Dalarna”, stod det på en av banderollerna i första maj-tåget 1980. Några år senare (av kläderna att döma) demonstrerade Långshytteborna specifikt för att ”kämpa för jobben i Långshyttan”. Det gick väl sådär. Under 1980-talet accelerade strukturomvandlingen och många av industrijobben i Långshyttan försvann. Konsum fick läggas ner. Men allt såg inte dystert ut. I Långshytte Handelsbolags lokaler flyttade en loppis in, och den ligger där än. I Konsums gamla lokaler är det numera klädbutik.

1 maj 1980.

Gamla Konsum.

Långshyttans loppis. Foto: Lars Forsman

Jag cyklar igenom Långshyttan – förbi en idrottspark, förbi låga flerfamiljshus från 40-50-talet. Färgen flagnar. Överallt sitter små skyltar med industrimotiv i gjutjärn upphängda i gatstolparna. På Bengstgården var det en hel del ruljangs, men annars är det ganska tomt på gatorna. En kvinna pratar om rabarber. Två andra kvinnor pratar arabiska. Jag cyklar förbi Folkets hus. Måste stanna och kika in genom fönstret. Precis innanför sitter en stor, grön bonad.

Den är så vacker! Efteråt mailar jag Folkets hus-föreningens Anki Rooslien, som berättar för mig att konstnärerna bakom verket heter Eva Möller-Schmidt och Titti Larsson. De skapade bonaden inför en 1 maj-demonstration i slutet på 1970-talet med anledning av någon omstrukturering som pågick just då. Bonaden visar hur kapitalet flyttar runt (övre vänstra hörnet), medan folket, framtällda som skiftnycklar, står och tittar på med gapande munnar.

Mitt mail har för övrigt satt igång en del aktivitet i Långshyttan – ”Din efterfrågan om information har skapat några nya intressanta projekt som vi skall försöka få istånd till nästa sommar. Eva har under många år tecknat politiska tavlor som hon tänkte slänga men efter kontakten idag så kommer hon att deponera allt politiskt tecknat material till Folkets Hus. Kanske blir det en sommarutställning med hennes alster”, skriver Anki. Jag hoppas jag kan komma och kolla!

Det mitt besök i Långshyttan får mig att inse är att jag aldrig har förstått att ”bruksort” betyder ”industri mitt bland åkrarna”. Jag har alltid förknippat industri med stora städer – jag tänker på Göteborg, Malmö, Norrköping. För mig är det spektakulärt att genast bakom fabriksskorstenarna se gröna kullar och skog. Jag skäms över hur okunnigt det är av mig att jag aldrig reflekterat närmare över detta. Det är liksom en rätt viktig del av svensk historia. Min morfar arbetade och var fackligt aktiv i textilindustrin i Norrköping. Jag inser att jag kommit att sätta likhetstecken mellan det gamla industrilandskapet mitt i centrala Norrköping och såväl den moderna industrins som den svenska arbetarrörelsens framväxt. Men det är ju bara en del av det hela.

Min okunnighet har vidare implikationer än bara att jag haft lite dimmiga begrepp om svensk industri- och arbetarhistoria. Den speglar något mycket större och allvarligare – att ”det svenska klassamhället har […] en geografi”, som Ingvar Persson skrev i en mycket läsvärd ledarkrönika om dansbandsveckan i Malung (!) nyligen. Denna geografi ”beskriver storstädernas rika innerstäder, välmående förorter och eftersatta ytterområden. Men också en landsbygd där kort utbildning, dålig service och en begränsad arbetsmarknad skapar fattigdom, ohälsa och vanmakt.” I Vansbro, en annan Dalakommun drygt tio mil från Hedemora, är medellivslängden den kortaste i Sverige.

Jag skriver ofta om klassklyftor. Exempelvis om skillnaden i medellivslängd mellan storstädernas olika stadsdelar. Men jag har aldrig redovisat skillnaderna mellan olika delar av Sverige. Jag blev verkligen förtjust i Långshyttan, det lilla jag såg, och jag blev påverkad av den speciella stämning som rådde där. Men jag måste erkänna att jag också kände mig främmande. Lite orolig. Det är för olikt det jag är van vid – stenstaden. Platser där det inte finns tomma ytor.

Jag tror inte bara det är jag som känner så. Att jag har dålig koll på bruksorter i allmänhet har ju bland annat att göra med att typ ingenting i min vardag påminner mig om att de existerar. Men trots allt lever de flesta svenskar inte i en storstad. Och en enda stålarbetare i Långshyttan bidrar förmodligen mer till Sveriges BNP än alla jag känner tillsammans (mig själv inkluderad). På nåt sätt känns det som att det är på väg att glömmas bort. Eller så är det bara jag. Men när inte ens Centern längre vill bry sig om glesbygden, vem ska göra det då?

Uppdatering: Daniel Swedin skriver fint om nåt liknande – Landsbygden och förorterna delar vanmakten.

Bilderna på bonaden i Folkets hus har jag fått av Anki Rooslien. Övriga bilder kommer från en fantastisk sida med historiska långshyttebilder. Med benäget tillstånd av Håkan Winlöf.

Brasklapp: Ta inte det jag har skrivit här som någon officiell historieskrivning över Långshyttan. Jag har läst på lite, mest på Wikipedia, men detaljerna har jag fyllt i efter fri fantasi. Om nån från Långshyttan läser detta hoppas jag verkligen att hon eller han inte tar illa vid sig. Jag tyckte mycket om Långshyttan och hoppas att jag inte helt misslyckats med att förmedla det.

Intressant och Netroots.

13 kommentarer

Filed under Övrigt

13 responses to “Fantasi om Långshyttan

  1. Eva

    Ahh – Långshyttan! I slutet av gymnasiet, ca 1969-70, åkte vi dit från Avesta (en annan järnbruksort med rötter i medeltiden) och dansade på Folkets Park. Vilka minnen…

  2. Långshyttan tycks ju ändå ha klarat sig hyggligt. Värre är det i en ort där jag delvis växte upp för att min mormor bodde där, Särna, uppe i tarmen mellan Norge och Härjedalen. Där var det en fantastisk rörelse under femtitalet, baserat på skogsarbete. Men idag har maskinerna tagit över och en man gör väl bortåt femti mans arbete, så där finns inte mycket att leva av idag.

    Det skulle sannerligen behövas en provinsrörelse i Sverige, riktad mot storstäderna. En periferins uppror mot metropolerna. En antikolonial rörelse med syftet att beröva centrum kontrollen över periferins resurser. Den ekonomiska kontrollen över investeringarna, den politiska kontrollen över kooptionen, och den kulturella kontrollen över koderna, som Stein Rokkan formulerar det i boken Economy, territory, identity (Sage 1983), http://www.folkrorelser.nu/rorelsemapp/bakgrunder/rokkan.html

  3. När en moderat ung dam för några år sedan uttalade sig förklenande om landsbygsbefolkningen och undrade vad Sverige skulle med den till skrev jag följande på min hemsida, hoppas jag får citera:

    3/11 2003
    Stackars stockholmare!
    Stockholmare är det synd om förstår man numer, efter att somliga framstående sådana beklagat sig en längre tid, för att de tvingas avstå skattepengar till övriga landet.

    Det är klart att man har anledning att vara sur i Stockholm för det är ju där alla mjölkkor travar runt på gatorna, alla biffdjur drar omkring och ställer till förtret i trafiken, alla fläskproducerande grisar trynar runt och bökar och lortar ner i rännstenarna, all brödsäd odlas, all skog (den som blir timmer och pappersmassa,) växer (Sergels Torg är förstås rena urskogen idag) och det är ju där all miljöförstörande exportindustri ligger, och släpper ut sin stank över Stockholm och sina föroreningar i Stockholms Ström, pappersbruken, kärnkraftverken etc., och vattenkraftverken dämmer ju upp halva Stockholm så att Stockholmarna får vada till knäna i vatten. ……….

    Det är ju, när allt kommer omkring, de hårt prövade pappersvändarna i Stockholm som står för landets försörjning!!!
    (Slut Citat)

    Idag har man förstås rationaliserat bort stora delar av den arbetskraft som en gång skötte om försörjningen av Sverige, både med mat och med andra livsförnödenheter, men grunden gäller fortfarande. Det är utanför Stockholm det för överlevnaden viktigaste produceras.

  4. Pingback: Tweets that mention Fantasi om Långshyttan « Storstad -- Topsy.com

  5. Mållgan

    Och framtiden för Långshyttan, liksom även för övriga glesbygssverige är naturligtvis service sektorn. Med utvidgade RUT-avdrag kan 90% befolkningen sysselsättas med att serva de 10% högst avlönade.

  6. Anki Rooslien

    Tack för din korrekta beskrivning av Långshyttan. Jag har tillsammans med många kamrater arbetat ideelt för att vi inte skall tappa hoppet om vår bruksort. 2002 inbjöd vi flera bruke i mellan Sverige till en kulturvecka som gic av stapeln på Folkets Hus( såklart). Temat var ”Bruk lär bruk”. Tanken med detta utbyte var att bruk som har drabbat av en nedläggesle skulle visa hur det lyckades vända detta negativa till något positiv. Grythyttan som var ett manufakturbruk blev ett matbruk. Konsten blev ett av verktygen som användes till stor framgång. Långshyttan var inte i någonsort kris 2002 men det var så viktigt för oss att förbereda eller förebygga inför framtiden.
    Om jag får fortsätta och skryta upp oss så har vi skapat en stark vi-känsla där vi försöker göra så mycket som möjligt men med bistånd av kommunen och andra intressenter. Vi börjar nu med en Leader förstudie där vi skall arbeta under namnet” Långshyttan ett återbruk” Återbruk kan stå för återkomst eller att använda saker en gång till. När det någon som vill veta mera kontakta mig: Anki Rooslien anki@corpus.nu

  7. Rn vacker text, och en påminnelse om att Sverige är så mycket större än det som man iblanmd fåt intrycket av. Om man får ge ett gott råd så skulle det vara att åka till Långshyttan felra gånger, både i verkligheten och tanken.

  8. Mikael

    Vilken fin betraktelse på min hemort Marika, helt underbar. Jag har önskat så många gånger att jag inte växte upp i Långshyttan på 90-talet, utan kanske på 50- eller 60-talet istället.

    Med det så menar jag inte att det varit hemskt, tvärtom, men jag önskar att jag fått se när Långshyttan blomstrade som mest. När LAIK:s alla idrottslag var som bäst. När ”värke” gick för fullt (och när det var ett och samma ”värke”, inte två stålindustrier precis bredvid varandra…).

    God jul!

    • Marika

      Å tack, roligt att du gillade! Och jag förstår vad du menar. God jul!

    • Sanna

      Håller med föregående talare, bar på samma känslor under min uppväxt i ”Långsta”, som du f.ö. skildrat bra Marika. Det är med stort vemod man ser hur bruket blir tommare och tommare, all service som funnits bara på -70- och -80-talet tex med två biografer, fem mataffärer, två banker osv är som bortblåst. Det sorgliga är också att även jag bidragit till detta och liksom många andra tagit mitt pick och pack och drog till Stockholm och blev kvar där. Men det är ändå med värme och stolthet jag låter mitt arv spegla sig i min personlighet. Jag försöker ofta föra fram dessa betraktelser som du också gör för att påminna om vad dessa små orter gjort för landet genom historien, men som hos de flesta ligger i glömska eller okunnighet. Tack för att du tog dig till Långshyttan, tipsa fler🙂

  9. Kim

    Hej Marika! Jag ville bara tacka för de vackraste, mest smickrande ord jag någonsin blivit förlänad. För att citera Byrådirektör H.K. Bergdal i Karl-Bertil Jonssons julafton; ” Det var förbanne mej det finaste jag hört sen jag konfimerades”! De orden lever jag på länge🙂 Och tack för en fin artikel om vårt Långsta. Servitrisen i den blommiga klänningen🙂

  10. Hej och Tack för att du hittade hit till oss vi som blev kvar ”Hemma Hännä på Brukä”.
    Mvh

    Håkan

  11. jan-erik ranta

    Är uppväxt i Långshyttan, otroligt roligt att du besökt våran vackra ort med dess sjösystem och vackra natur. själv bor jag inte kvar men hemma kommer det alltid att vara. som så många andra har jag lämnat orten dom flesta för att få jobb själv hadde jag jobb i värkä. men kärleken till min blivande fru tog mej därifrån hon hatar orten vet ej riktigt varför. men en dag skall jag åter vända hem. tack så mycke för en fint skriven artikell/janne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s