Kategoriarkiv: Kriskommissionen

En ros är en ros

Det finns dagar för att vara nyanserad, verserad och resonabel. Igår var möjligen inte en sådan dag, märker jag när jag i efterhand läser vad jag sa till GP.

Rebella och Johanna Graf är också arga. Peter Andersson citerar Ardalan Shekarabis kommentar om kongressunderlaget, samt påminner om ett bra förslag som diskuterats tidigare: att kongressen drar upp riktlinjer för ett fortsatt arbete med att utveckla politiken, och sedan återupptas i höst för att fatta beslut. Kanske något att driva för er som är kongressombud? Även Peter Johansson och Johan Westerholm kommenterar.

A och just det, här finns kongressunderlaget.

GP | SvD | Exp | Intressant och Netroots.

13 kommentarer

Under Kriskommissionen, Socialdemokraterna

Kriskommissionen: Det goda samhället

Tänkte publicera lite mer ur Kriskommissionens rapport. Nu en text om marknad, makt och demokrati ur idé- och omvärldsanalysen. Jag har tagit mig friheten att feta några formuleringar jag tycker är särskilt viktiga.

Det goda samhället – socialdemokratins idéer och strategier

Hos socialdemokratin är inte jämlikhet och frihet varandras motsatser. Motsatsen till jämlikhet är marknadens eller traditionens fördelning. Motsatsen till frihet är underordning under andra. Välfärdspolitiken strävar både efter att motverka klasskillnader och att skapa gemensamma spelregler och förutsebarhet i samhället. Principer om rätt till arbete, skatt efter bärkraft och välfärd efter behov, grundas i en annan syn på människan än marknadens nyttomaximerande, ekonomiskt ständigt rationelle individ. Att människan kan och vill utvecklas tillsammans med andra, är centralt i socialdemokratins människosyn.

Vad som är ett rättvist samhälle avgörs av våra känslor och erfarenheter – det finns ingen slutgiltig definition för det. Socialdemokratin identifierar dock sådana problem i samhället som mer marknadsliberala partier inte ser, eller vill se. Där ojämlikheten uppträder tenderar den att breda ut sig över hela samhället. Oreglerad produktion skadar inte sällan möjligheterna för reproduktion (vila, god miljö, hälsa, fritt tankeutbyte, barnbarnens livskvalitet). Marknaden premierar vissa egenskaper hos människan, medan den undertrycker andra. Det socialdemokratiska välfärdsprojektet har i hög grad handlat om att öppna upp möjligheterna för människor att utvecklas på många olika sätt, inte bara på det sätt som marknadskrafterna främjar.

Det är demokratins företräde som skiljer socialdemokratin från andra partier, både till höger och till vänster. Bara genom demokratin kan människors lika värde få genomslag på samhällsutvecklingen. Reformismen är ett sätt att genom demokratiska processer korrigera brister, motverka sociala konflikter och med små steg i taget skapa ett bättre samhälle. Ett sådant projekt blir aldrig färdigt, och politiken kan inte vara dogmatisk kring olika tekniska lösningar. Rörelsen mot ett bättre samhälle vägleds av en vision – men det är rörelsen som är målet.

Socialdemokratin har alltid haft ett kluvet förhållande till marknaden. Industrisamhällets ”dubbla rörelser”: stora förbättringar av produktionen å ena sidan, samtidigt som levnadsförhållandena för vanliga människor kunde försämras radikalt å den andra, skapade krav på demokratisering och kontroll av marknadskrafterna. Socialdemokratin insåg behovet av att ”bädda in” marknaden. Kapitalismen kunde bara fungera för det allmänna bästa om samhället byggde ordentliga ramverk och spelregler för den att hålla sig till. Annars skulle sammanhållningen sprängas sönder av marknadens resurspolarisering. Nyckeln var en ”produktiv rättvisa” – där samhällelig effektivitet och jämlikhet antogs förstärka varandra. Produktiv rättvisa handlar inte om att tycka synd om människor utan om att den sociala tryggheten möjliggör produktiv och frigörande verksamhet, och bidrar till människors omställningsförmåga när ekonomin och samhället förändras.

Ekonomiska värden skapas i föreningen av arbete och kapital. För socialdemokratin är denna förening produktiv också när den skapar arbete. För kapitalet är den produktiv när den ger maximal vinst. I bästa fall sammanfaller dessa resultat med varandra, men så är inte alltid fallet. Bristen på investeringar beror inte på att det inte skulle finnas tillräckligt med kapital i världen (pengar finns det gott om!) utan på att kapitalet har makt att söka vinster över hela jordklotet oavsett om och var det skapar arbeten och arbetslöshet. Det är för att kapitalet ska kunna användas på ett sådant sätt att det skapar önskvärda produkter och också ger fler goda arbeten, som arbetarrörelsen önskat ge demokratin större kontroll över kapital och investeringar.

Två nyckelidéer, eller strategier, som arbetarrörelsen använt sig av för att skapa förutsättningar för ett mer människovärdigt och demokratiskt samhälle är den fulla sysselsättningen och den generella välfärden. [...]

Man kan naturligtvis fråga sig vilken roll individens egen förmåga spelat för samhällsförändringar och samhällsutveckling? Utveckling är i allmänhet beroende av att människor är fria att tänka och handla som de vill, har kunskap och mår bra. Men samhällsutveckling handlar i ännu högre grad om att ta till vara och öka utdelningen på varje individuellt investerad kraft genom att stärka samspelet mellan människor och grupper. Gemensamma försäkringssystem, utbildningssystem, stöd vid arbetslöshet, pensionssystem, fri hälsovård, förskola och gemensamt ansvar för bostadsbyggande, har i grunden handlat om att det är effektivare att göra detta gemensamt än att var och en löser sina egna problem. Ett privat problem som man delar med många andra är ju själva definitionen på ett samhällsproblem. Fler kan göra mer om många också delar på risker och ansvar. I ett välutvecklat samhälle kan människor därför använda sin individuella kraft till mer än att försöka överleva varje dag.

Det är alltså gränserna mellan demokrati och marknad som hanteras av politiken och det är värderingarna som avgör gränserna för marknaden. Politiken försöker i olika utsträckning ta ett socialt ansvar som marknaden inte tar. Socialdemokratins kritik mot marknaden har inte handlat om att socialdemokratin ifrågasätter marknaden i sig. Marknaden är i sig självt en ganska neutral företeelse och har existerat under större delen av mänsklighetens historia, för utbyte av varor och tjänster. Men två viktiga problem med marknaden är dels att köpare och säljare sällan har samma kunskap och information, dels att köpkraften och kunskapen skiljer sig väsentligt åt mellan människor. Socialdemokratins strategier för att ”bädda in” marknadskrafterna har därför syftat till åtminstone tre saker:

-       Att motverka bristen på kapital och överflödet av (billig) arbetskraft i ekonomin

-       Att balansera ojämn maktfördelning, för att motverka att man tvingas acceptera ”dåliga” kontrakt (anställningar, hyreskontrakt, utbildningsval osv.)

-       Att undandra vissa områden från marknaden då de är sociala rättigheter – dvs. inte tillåts vara beroende av var och ens köpkraft

Genom att bädda in marknadskrafterna i en politik för full sysselsättning och generell välfärd skulle alla människor få större makt att själva välja vilket liv de ville leva.

Socialdemokratins delvis förändrade synsätt på marknaden under 1980- och 90-talet är förmodligen en av de historiskt sett största idémässiga förflyttningarna hos partiet. I takt med att den ekonomiska globaliseringen minskat spelutrymmet för internationellt avvikande jämlikhetsstrategier genom makroekonomisk politik och lönebildning, har socialdemokratin allt mindre betonat ekonomiska maktfrågor. I stället har utbildningspolitiken och ”kunskapssamhället” blivit ett sätt att försöka öka den sociala rörligheten och välfärden trots marknadiseringen. Detta är en strategi som inte på samma sätt utmanar kapitalkoncentrationen eller de växande marknadskrafterna. Genom ”kunskapssamhället” skulle människor ges möjlighet att i högre grad klara sig själva på marknaderna. I den bästa av världar skulle kunskapssamhället visa sig vara ett välfärds- och marknadssamhälle samtidigt.

Men historiskt är det alltså maktfrågorna som varit centrala i socialdemokratins samhällsarbete. Arbetarrörelsens bildningstradition, kamp för inflytande i arbetslivet och stärkandet av den allmänna välfärden vilket bland annat bidrog till att kvinnorna kunde ta sig ut på arbetsmarknaden, har syftat till att fördela makten i samhället på ett mer rättvist sätt. Maktförhållanden har politiserats och marknadskrafternas maktfördelning balanserats. Att identifiera och fördela makten i samhället bidrog till att människan kunde vara mindre av en vara – och därmed bli mer mänsklig.

Olof Palme sa: ”Socialismen är en frihetsrörelse. Vårt mål är frihet, så långt möjligt, från de yttre förhållandenas tryck, frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar.” Fortfarande handlar allt om detta. Läs mer om hur denna frihet rent konkret begränsas idag hos Helen Pettersson och Löntagarbloggen samt Kristian Krassman. Mer även hos Daniel Swedin.

Olle Svenning skriver angeläget angående årsdagen igår: ”Att vända tillbaka till Palmeperioden är inte nostalgi; det är en påminnelse om demokratins och den internationella solidaritetens möjligheter. Det är vår egen tid som är så oändligt föråldrad.”

Intressant och Netroots.

9 kommentarer

Under Kriskommissionen, Socialdemokraterna

Kriskommissionen: Skatterna

Avslutar härmed avsnittet om tillväxt i Kriskommissionens rapport. Tidigare har finanskrisen och missförståndet kring den effektiva marknaden beskrivits, samt några konkreta konsekvenser som övertron på marknaden fått. Även  bostadsmarknadens och innovationernas roll för tillväxten har diskuterats, liksom tillväxten i tjänstesamhället. Den avslutande delen handlar om skatternas betydelse för tillväxten.

Skatter

Skattenivån är inte avgörande för ett lands konkurrenskraft, men skattesystemets utformning spelar naturligtvis roll. Balansen mellan hur olika baser – arbete, kapital, konsumtion – beskattas spelar också roll.

Principen bakom den stora skattereformen i början på 1990-talet var att skattesystemet skulle vara neutralt och likformigt. Likartade varor, tjänster och inkomster skulle beskattas på ett likartat sätt. På så sätt får konsumenternas och inkomsttagarnas egna preferenser störst genomslag – staten lägger sig inte i människors konsumtionsval genom att exempelvis beskatta päron lägre än äpplen, och därmed uppmuntra konsumtion av päron. Detta innebär generellt sett att effektiviteten i ekonomin blir större – branscher som inte klarar sig på egen hand i konkurrensen ska inte hållas under armarna av skattesubventioner.

Skattesänkningar som riktas till särskilda branscher eller geografiska områden är i regel ineffektiva. Sådana subventioner innebär alltid betydande dödvikts- och undanträngningseffekter – subventionerna går till affärer som skulle ha blivit av ändå, eller leder till att människor ökar sin konsumtion av en viss vara eller tjänst, men i gengäld minskar den av något annat. Som jobbskapande åtgärder är därför denna typ av subventioner dyra per skapat arbetstillfälle. Åtskilliga utvärderingar[1] pekar exempelvis på att regeringens sänkta arbetsgivaravgifter för unga är mycket dyra och ineffektiva. Såväl svensk[2] som internationell[3] ekonomisk forskning visar att försök med sänkta arbetsgivaravgifter i avgränsade områden – exempelvis fattiga förorter – inte skapar några nya jobb, utan bara flyttar runt befintliga arbetstillfällen, till priset av stora skattebortfall. På längre sikt äts riktade subventioner till enskilda branscher ofta delvis upp av prishöjningar.[4]

Ytterligare en princip bakom skattereformen på 90-talet var att bredda skattebaserna, det vill säga att i hög grad undvika undantag i beskattningen. Allt annat lika gör breda skattebaser det möjligt att hålla skattesatsen låg – ju fler som betalar skatt, desto lägre skattesats behövs för att ta in en viss totalsumma.

Efter skattereformen har ett antal undantag från principerna om neutralitet, likformighet och breda skattebaser införts. De viktigaste är en alltmer differentierad moms, införandet av jobbskatteavdraget som gör att arbetsinkomster numera beskattas lägre än inkomster som pension, a-kassa och sjukpenning samt förändringen av fastighetsskatten 2008, som inneburit stora skattebidrag till investeringar i egnahemsbostäder. Till bilden hör också reducerade socialavgifter för utvalda grupper på arbetsmarknaden (exempelvis unga), ett införande av skatterabatter för köp av hushållsnära tjänster samt ett förslag om sänkt restaurangmoms.

De många enskilda förändringar som såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har gjort av skattessystemet efter reformen 1991 har i många fall handlat om att genom avsteg från likformigheten påverka människors beteenden. Genom att sänka skatten på exempelvis bokinköp och hushållsnära tjänster hoppas man att människor ska konsumera mer av dessa varor och tjänster, precis som att man genom sänkt skatt på arbete hoppas öka arbetsutbudet. Införandet av värnskatten gjordes för att öka skatteintäkterna, medan sänkningen av fastighetsskatten främst handlade om en ideologisk uppfattning om att skatten var orättfärdig.

Dessa förändringar speglar väl de olika synsätt man kan ha på skatt. Moderaterna sänker skatten eftersom de ideologiskt tycker att lägre skatter är bättre. Men de gör inte bara det: de använder också i hög grad skatternas utformning till att påverka människors beteende. Även Socialdemokraterna har ägnat sig åt detta. Det som däremot ofta glöms bort i diskussionen om skatter är det mest grundläggande skälet till att vi har ett skattesystem: inte skatterna i sig, utan vad vi vill använda dem till. Istället handlar skattedebatten ofta om detaljer i skatternas utformning, lösryckta från skatternas användningsområde. Det gör att det lätt skapas ett intryck av att enskilda skatter kan sänkas utan att välfärdsutgifterna därigenom måste minska.

De många undantagen och specialreglerna gör att dagens skattesystem är långt ifrån transparent och förutsägbart, samt att det finns betydande ineffektiviteter i det. Det vore därför angeläget med en större översyn av skattesystemet. Den förra skattereformen föregicks av många års utredningar och beslöts över blockgränsen. Det fanns alltså en relativt bred uppslutning kring principerna i det nya systemet.

Den mest effektiva skatten är den som snedvrider minst. Den likformiga beskattningen har visat sig vara den bästa skatteregeln. I strävan efter ett skattesystem som gynnar full sysselsättning finns alltså all anledning att gå tillbaka till principerna i den tidigare skattereformen. Till principerna om likformighet och neutralitet kan även principen om skatt efter bärkraft läggas.

En ny skattereform bör naturligtvis inte enbart handla om att förhålla sig till befintliga skatter och eventuellt justera några procentsatser hit eller dit. Det finns all anledning att undersöka om det behövs mer genomgripande förändringar än så. I exempelvis Nederländerna har man ett helt annat system för kapitalbeskattning än i Sverige, där kapitalinkomster beskattas löpande och värdestegringar när de realiseras. I Nederländerna beskattas istället nettot av individens finansiella tillgångar minus skulder vid årets slut. På detta netto läggs en schablonmässigt beräknad avkastning som beskattas med en enhetlig procentsats. Den stora skillnaden ligger alltså i att all värdestegring beskattas löpande, oavsett om den realiserats eller inte. Kapital kan således omplaceras utan att någon skattskyldighet uppstår, och därmed faller behovet av system för skatteuppskov, exempelvis för realisationsvinster vid bostadsförsäljning (om även bostäder ingår i modellen). [5] Det skapar ett ”rakare” system där skattehänsyn inte behöver påverka tidpunkt för försäljning av värdepapper eller bostad, och där det blir möjligt att beskatta hushållens förmögenheter, inklusive fastigheter, på ett sätt som har en anknytning till deras samlade avkastning. Exempel som detta är väl värda att undersöka även för svensk räkning.


[1] Riksrevisionen, IFAU, Finanspolitiska rådet

[4] Den sänkta bokmomsen i början på 2000-talet ledde exempelvis inte till att priserna sjönk lika mycket som momsen Bokpriskommissionens slutrapport, SOU 2005:12

[5] Beskrivningen av den holländska så kallade ”boxmodellen” baseras på Kjell-Olof Feldt, Mot en ny skattereform – globaliseringen och den svenska välfärden. Underlagsrapport nr 27 till Globaliseringsrådet, 2009

Ann-Sofie Hermansson skriver bra om Kriskommissionen. DN. Intressant och Netroots.

8 kommentarer

Under Ekonomi, Kriskommissionen, Socialdemokraterna

Kriskommissionen: Tillväxten i tjänstesamhället

Fortsätter att publicera avsnittet om tillväxt i Kriskommissionens rapport. Tidigare finanskrisen och missförståndet kring den effektiva marknaden beskrivits, samt några konkreta konsekvenser som övertron på marknaden fått. Även  bostadsmarknadens och innovationernas roll för tillväxten har diskuterats. Nu övergår jag till huruvida övergången från industri- till tjänstesamhälle förändrar förutsättningarna för tillväxt och tillväxtpolitik.

Tillväxten i tjänstesamhället

Idag arbetar hälften av de sysselsatta inom tjänstesektorn, och drygt 30 procent inom offentlig sektor (som till största delen också tillhandahåller tjänster). Ca 15 procent jobbar inom industrin. Det är en halvering jämfört med toppnoteringarna under 1950- och -60-talen.[1] Parallellt med detta har även industrins andel av BNP fallit på motsvarande sätt: från drygt 30 procent under 50- och 60-talen, till ca 17 procent idag.[2]

Industrins andel av sysselsättning och BNP ger dock inte hela bilden. Det som ser ut som avindustrialisering handlar delvis om rent statistiska omflyttningar – på den tiden industriföretaget skötte exempelvis sin egen bokföring hamnade denna i industrisektorn. När industriföretaget numera köper in samma tjänst från ett revisionsföretag hamnar den istället i tjänstesektorn. Tar man hänsyn till detta blir industrisysselsättningen närmast oförändrad.[3] I sammanhanget är också viktigt att understryka att industrin fortfarande står för en mycket betydande andel av den för Sverige så viktiga exporten.

Svenskarnas konsumtion är dessutom fortfarande i högsta grad materiell – realt sett konsumerar vi lika mycket varor idag som för femtio år sedan, ca 60 procent av den totala konsumtionsvolymen. Efterfrågan på varor har inte blivit mindre.

”Tjänstesektorn” är ett mycket vitt begrepp som det finns all anledning att specificera. Ett sätt att göra det är att skilja mellan personliga och icke-personliga tjänster. Den första kategorin utgörs av exempelvis hemarbete, offentliga tjänster, skönhetsvård och ”upplevelsetjänster”. Icke-personliga tjänster är allt från handel, transport och kommunikation till bank-, finans- och boendetjänster. Kapitalinsatsen i de personliga tjänsterna är låg. I de icke-personliga tjänsterna är den däremot högre och behöver inte skilja sig särskilt mycket från varuproduktionen. Detta gör också att förutsättningen för produktivitetsökningar är betydligt större än för de personliga tjänsterna. Många av de icke-personliga tjänsterna liknar i själva verket i hög grad varor.

Potentialen för produktivitetstillväxt inom de icke-personliga tjänsterna är stor. Det är också denna del av tjänstsektorn som sedan 1980-talet stått för sysselsättningsökningen. Inom denna kategori tjänster kan teknisk utveckling samt human- och realkapital bidra till en positiv produktivitetsutveckling. Inom de personliga tjänsterna är motsvarande potential betydligt lägre. Detta ska inte tolkas som att de är oviktiga, ens ekonomiskt – de ”lågproduktiva” personliga tjänster som utförs inom vård, skola och omsorg är ju en förutsättning för att den övriga ekonomin ska fungera effektivt. När barnomsorgen flyttade ut från hemmen till den offentliga sektorn frigjorde det exempelvis en enorm produktivitetspotential genom att fler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden. En kvalitativ barnomsorg har många fördelar för ett samhälle – en av dem är att den gör det möjligt för fler att förvärvsarbeta och bidra till samhällsekonomin.

De personliga tjänsterna spelar en viktig roll för ekonomin, inte minst genom att de står för en stor del av sysselsättningen. Jämför man rika länder visar det sig att Sverige och USA är de två länder som uppvisar störst andel personliga tjänster, men av helt olika skäl.[4] I Sverige beror det på den välutbyggda offentliga sektorn. I USA handlar det istället om stora inkomstskillnader som gör det möjligt med en utbredd låglönemarknad, till stor del bestående av lågproduktiva personliga tjänster. I Sverige har vi valt att subventionera personliga tjänster som har stora positiva externa effekter. En generell och högkvalitativ välfärd innebär större jämlikhet och bättre liv för fler, men har också rent ekonomiska effekter genom att de höjer produktiviteten på den övriga arbetsmarknaden. Socialdemokratin har alltid haft som princip att satsningen på nya jobb ska läggas där den ger som mest utväxling i form av höjd produktivitet. Detta har varit en lyckosam princip.

Skillnaden i tillväxtpotential pekar på ett politiskt vägval. Vilken typ av tjänster är det vi ska satsa på i framtiden? Här kan konstateras att potentialen för produktivitetstillväxt är betydligt lägre i de personliga tjänsterna. Den klassiska illustrationen av detta – att det krävs lika många personer och lika mycket tid idag som för 200 år sedan att framföra en stråkkvartett av Beethoven – förklarar varför. Inom kapitalintensiv produktion har teknologisk utveckling inneburit att det krävs betydligt mindre resurser, både i form av kapital och av arbetskraft, att framställa exempelvis en bil idag jämfört med för femtio år sedan. Men tjänster vars insatsvaror i princip enbart utgörs av arbetskraft går inte att effektivisera på samma sätt. Genom att politiskt prioritera högproduktiva jobb skapas ett högre välstånd, och därigenom också större möjligheter för enskilda att konsumera personliga tjänster. På så sätt kan även denna sektor växa.

En politik för tillväxt handlar om att skapa så goda förutsättningar för näringslivet som möjligt. De visioner som socialdemokratin fört fram de senaste åren, om såväl det livslånga lärandet som idén att konkurrera med kunskap istället för med låga löner, har pekat i rätt riktning. Här finns mycket att bygga vidare på. Det är dock uppenbart att visionerna i högre grad än vad som varit fallet måste fyllas med konkret innehåll. Socialdemokratin måste också erkänna att alla inte kommer att kunna konkurrera i de allra mest högproduktiva jobben. En ständigt högre grad av utbildning är inte lösningen för alla. Det måste också finnas plats för andra typer av jobb på arbetsmarknaden. Därför är en diskussion om arbetslivets villkor nödvändig. Det är också viktigt att fundera över hur människor som idag inte är intressanta för arbetsgivarna kan beredas plats att bidra med det de har möjlighet till, exempelvis genom mer omfattande lönesubventioner. Lönesubventioner är dock ingen lösning för den stora gruppen arbetslösa, utan för en mindre grupp som idag står mycket långt ifrån arbetsmarknaden. Generellt gäller att det är mer träffsäkert att subventionera individer än att subventionera branscher.


[2] Avindustrialiseringen av Sverige: myt och verklighet. Daniel Lind, Ekonomisk debatt nr 7 2010

[3] ibid

[4] Näringslivets tillstånd 2008: Tjänsteparadox skapar tillväxt. ITPS, 2008

DN om ett av problemen med att försöka subventionera fram tillväxt (i detta fall ROT-avdraget). Mer om detta i ett kommande inlägg. Intressant och Netroots.

14 kommentarer

Under Ekonomi, Kriskommissionen, Socialdemokraterna

Kriskommissionen: Bostadsmarknad och innovationer

Fortsätter att publicera delar av Kriskommissionens rapport, nu om tillväxt. Igår beskrevs finanskrisen och missförståndet kring den effektiva marknaden och några konkreta konsekvenser som övertron på marknaden fått. Här kommer några till. Håll till godo!

Bostäder

I samband med 1990-talskrisen föll bostadsbyggandet i Sverige mycket kraftigt, och har sedan dess inte återhämtat sig. Både under 90- och 00-talet har antalet nybyggda lägenheter per år legat på ca 60 procent av vad som byggdes under 1980-talet.[1] Idag råder stor bostadsbrist på många håll i Sverige.

En dynamisk ekonomi förutsätter rörlighet på arbetsmarknaden, och rörlighet på arbetsmarknaden förutsätter en fungerande bostadsmarknad. Forskningen visar att det råder starka samband mellan bostadsmarknad, arbetskraftens rörlighet och tillväxt.

Upplåtelseformerna spelar också roll.[2] Personer som bor i hyresrätt är mer rörliga än de som äger sitt boende. Delvis har detta att göra med att personer i olika livssituationer väljer olika typer av boende – där mer rörliga personer kan förväntas föredra hyresrätt – men den lägre rörligheten för bostadsägare kan även förklaras av höga transaktionskostnader, regionala prisskillnader, höga lån och av potentiella förluster. Oavsett arbetsmarknadssituation är hyresgäster mer rörliga än de som äger sin bostad. Utbudet av hyreslägenheter har dessutom särskild betydelse för arbetslösa och deras interregionala rörlighet.

Trots detta har andelen hyresrätter stadigt minskat i nyproduktionen sedan 1990-talets början.[3] Andelen är dessutom lägre i de expanderande storstadsregionerna än i landet i övrigt – i Stor-Stockholm var bara var tredje färdigställd lägenhet 2008 en hyresrätt, medan andelen i riket förutom storstadsområdena var nästan dubbelt så hög. Till bilden hör att andelen hyresrätter totalt sett redan är betydligt lägre i storstäderna, särskilt Stockholm, än i landet i övrigt.[4] Den svaga nyproduktionen och hyresrättens minskande andel av bostadsbeståndet i riket, och särskilt i tillväxtregionerna, är ett hot mot rörligheten och tillväxten.

Mot bakgrund av den ökande bostadsbristen är det inte förvånande att de svenska bostadspriserna har stigit mycket kraftigt de senaste tio åren. Rensat för inflationen har bostadsrättspriserna mer än fördubblats.[5] Detta leder till problem på andra håll i ekonomin, då prisökningarna är tydligt kopplade till en ökad skuldsättning hos hushållen. Skuldsättningen som andel av disponibel inkomst har ökat med 65 procent sedan 1993, och uppgår idag till 155 procent. Som beskrivits [tidigare] ställer detta nya krav på penningpolitiken och gör räntevapnet trubbigt.

Samverkan för innovationer

Inom tillväxtdebatten har också glömts bort att svensk industri en gång i tiden blev framgångsrik genom ett tämligen unikt samarbete mellan statliga och privata bolag. Långsiktiga samarbeten mellan Vattenfall–ASEA, SAAB–FMV och Ericsson–Televerket skapade innovationer som utvecklades för offentligt bruk och sedan kommersialiserades och blev en viktig del av den svenska exporttillväxten. Det var alltså inte marknaden i avskildhet som skapade den svenska tillväxtsagan. Det skedde i allra högsta grad genom en strategisk allians mellan offentligt och privat.

Omregleringar, privatiseringar och EU-regler har omöjliggjort denna typ av samarbeten på många områden. En möjlighet som kvarstår ligger inom sjukvården. Sverige skulle i högre utsträckning än idag använda sjukvården som samarbetspartner till medicintekniska företag, för att på så sätt förhindra att de flyttar från Sverige. Ett problem är dock att det inte finns några gemensamma system eller upphandlingar mellan landsting, sjukhus eller ens enskilda kliniker. Den offentliga upphandlingen, som omsätter mycket stora summor, är över huvud taget ett kraftfullt instrument som skulle kunna användas betydligt mer strategiskt och samordnat än idag för att gynna innovationer och tillväxt.

De stora företagen kommer att vara fortsatt mycket viktiga för den svenska ekonomin, men Sverige ligger efter när det gäller att få små och medelstora företag att växa och expandera även på exportmarknaden. Det saknas en struktur för innovationer inom denna typ av företag. Forskning och utveckling bör uppmuntras mer inom små och medelstora företag.  Ett sätt att göra det kan vara genom ökad klusterbildning. Det behövs också en förstärkt politik för kunskapsöverföring mellan akademi och näringsliv.

Det finns mycket att lära av det tidigare framgångsrika samarbetet mellan statliga och privata bolag. Även om det är omöjligt att återskapa det som det såg ut då, finns det goda möjligheter att använda innovationspolitiken för att ta itu med samhällets utmaningar. Genom strategisk upphandling från offentlig sektor skulle exempelvis innovationer i små och medelstora företag kunna uppmuntras.


[4] Andelen hyresrätter (av lägenheter i flerbostadshus) var 50 procent i Stockholms stad år 2008, jämfört med 69 procent i riket. Källa: USK och Boverket.

[5] SCB

Barbro Engman och Bengt Svensson förklarar varför det byggs så få hyresrätter – politiska beslut gör helt enkelt att det är mindre lönsamt att bygga just hyresrätter. Läs också Kurt Eliasson om bostadsmarknadens betydelse samt Morgan Johansson som bemöter en mycket märklig kritik mot Kriskommissionen.

DN | Intressant och Netroots. DN och SVD om att Bostadskreditnämnden nu varnar för en bostadsbubbla.

2 kommentarer

Under Ekonomi, Kriskommissionen, Socialdemokraterna

Kriskommissionen: Marknadisering och tillväxtmyter

Fortsätter att publicera delar av Kriskommissionens rapport. Är inne på avsnittet om tillväxt i den politiska analysdelen. Tidigare idag beskrevs finanskrisen och missförståndet kring den effektiva marknaden, nu kommer några av de konsekvenser som övertron på marknaden fått. Varsågoda!

Marknadiseringen av infrastrukturen

De senaste decennierna har svenska regeringar, oavsett färg, genomfört en rad olika reformer med syfte att införa marknadens logik på nya områden. Det har handlat om privatiseringar och omregleringar av exempelvis el-, tele-, post- och järnvägssektorn, införandet av nya, mer marknadsliknande styrsystem i offentlig sektor (exempelvis beställar-utförar-modellen), samt öppnande för privata utförare inom välfärden.

Reformerna fick inte alltid önskat resultat. 2005 konstaterade exempelvis en statlig utredning[1] att priserna har stigit på fem av sex liberaliserade marknader – post, el, inrikesflyg, taxi och järnväg. Ofta mycket kraftigt. Bara på telemarknaden har priserna sjunkit. Till bilden kan läggas att den borgerliga regeringens omregleringar av apotek och bilprovning också lett, eller förväntas leda, till stigande priser. Prishöjningar är dock inte privatiseringarnas enda effekter. Även eftersatt underhåll och bristande samordning är vanliga konsekvenser, där det mest aktuella exemplet är järnvägen vars stora problem blivit alltför tydliga de två senaste vintrarna. Privatiseringarna har alltså haft flera negativa effekter på den infrastruktur som är en förutsättning för ett bra företagsklimat.

Även om eftersatt underhåll är en vanlig konsekvens av privatisering av icke-perfekta marknader, så är inte omregleringen hela förklaringen. Sverige har legat under det västeuropeiska snittet för nyinvesteringar i infrastruktur ända sedan 1980 (med undantag för några enstaka år).[2] Detta är naturligtvis i längden skadligt för landets konkurrenskraft, och till denna situation har även socialdemokratiska regeringar bidragit.

Missförståndet kring vad som driver tillväxt

Man kan fortfarande få höra påståendet att en hög skattenivå skadar tillväxten. Forskningen visar dock inte några sådana samband. Det avgörande är hur skattesystemet är uppbyggt, och vad skatterna används till. Rätt använda bidrar höga skatter till att finansiera ett antal åtgärder som är betydelsefulla inte minst för näringslivets konkurrenskraft. Utbildning, barnomsorg och infrastruktur är några viktiga exempel. Internationellt sett har Sverige under årtionden haft både en hög skattekvot och en hög sysselsättning och tillväxt. I internationella jämförelser rankas Sverige återkommande mycket högt när det gäller innovationsförmåga och konkurrenskraft.

Enligt World Economic Forum är Sverige exempelvis världens näst mest konkurrenskraftiga land (tvåa efter Schweiz). Även övriga nordiska länder hamnar högt på listan. De skäl som lyfts fram är bland annat frånvaro av korruption, effektiva offentliga institutioner, högt förtroende för politiker, effektiva varu- och finansmarknader och starkt fokus på utbildning. Att Sverige rankar betydligt sämre på enskilda områden som skattekvot och flexibilitet i arbetsmarknadslagstiftningen utgör inte något hinder för den sammantagna konkurrenskraften.

När OECD år 2006 undersökte Stockholms företagsklimat hamnade staden på sjätte plats i Europa. Det OECD framför allt pekade ut som hinder för konkurrenskraften är tre saker, som är giltiga för stora delar av Sverige: för låg tillväxt och innovationsförmåga hos små och medelstora företag, dålig integration av invandrare samt brister i infrastruktur och tillgång till bostäder.

Effektiva offentliga institutioner, högt politikerförtroende, utbildning, infrastruktur, bostäder och segregation – detta är knappast de frågor som brukar stå överst på dagordningen när tillväxtpolitik skall diskuteras. Men det är vad World Economic Forum och OECD pekar ut som avgörande faktorer för Sveriges tillväxt. Flera av dessa faktorer har under lång tid inte hanterats tillräckligt bra, varken av socialdemokratiska eller borgerliga regeringar – det gäller såväl underinvesteringar i infrastruktur, en skola som inte förmår ge tillräckliga kunskaper till alla, växande segregation och ett för lågt bostadsbyggande.


[2] Nuteks årsbok 2008

På samma tema rekommenderar jag E24:s intressanta granskning av elbolagen: ”Svindyr elnota – så mörkar eljättarna överpriserna”, ”Elprissättningen har urartat” och ”El-juntans vinstfest”. Även  DN och SvD samt GP. I övrigt rekommenderar jag starkt Alliansfritt om att Lotta Edholm är vårdslös med sanningen. Nu igen.

Intressant och Netroots.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi, Kriskommissionen, Socialdemokraterna

Kriskommissionen: Finanskrisen

Kriskommissionens rapport är 120 sidor lång. Det är ganska mycket att ta sig igenom. Så därför tänkte jag publicera valda delar här på bloggen i lagom små portioner. Jag börjar med avsnittet om tillväxt i den politiska analysdelen (s. 76). Först: Finanskrisen och teorin om den effektiva marknaden. Varsågoda!

Finanskrisen och teorin om den effektiva marknaden

Finanskrisen uppkom ur en stadigt växande tillgångsinflation. Samtidigt som prisnivån på varor och tjänster – det man brukar kalla inflation – har varit relativt stabil, har priserna på vissa tillgångar – aktier och fastigheter – ökat betydligt snabbare än BNP de senaste decennierna.[1] Förutom att fungera kraftigt omfördelande har den stigande tillgångsinflationen starkt bidragit till att göra ekonomin instabil, till slut så instabil att finansmarknaderna kraschade i september 2008, med allvarliga konsekvenser för hela världens ekonomi. Den ekonomiska politiken såsom vi känner den var otillräcklig för att förhindra den stora kollapsen.

Det finns flera förklaringar till tillgångsinflationen. Avregleringar på kredit- och valutamarknaderna har gjort det lättare för människor att låna. Stora globala sparandeobalanser (där framför allt USA haft stora underskott och Kina stora överskott) har medfört mycket låga realräntor, som har gjort det förmånligare att ta lån. Samtidigt har inkomsterna hos de allra rikaste ökat mycket kraftigt de senaste årtiondena, bland annat beroende på mycket stora skattesänkningar för dessa grupper i exempelvis USA. Personer i dessa inkomstskikt använder inte i särskilt hög grad ökade inkomster till att konsumera reala varor och tjänster. De efterfrågar istället finansiella produkter. Detta har medfört en kreditexpansion som i andra änden burits upp av en ökad skuldsättning hos människor med lägre inkomster.[2] I ett land som USA har reallöneutvecklingen de senaste trettio åren i praktiken stått still.[3] Såväl arbetar- som medelklass har istället finansierat en växande konsumtion med ökad skuldsättning, något som politiskt sett också uppmuntrats (exempelvis genom att uppmuntra kreditgivning även till låginkomsttagare som vill äga sitt boende).

Finanskrisen visar att den ekonomiska politiken inte enbart bör vara inriktad på prisstabilitet när det gäller varor och tjänster. Även prisstabilitet när det gäller tillgångar är avgörande för ekonomin som helhet. Hur ska då detta uppnås? Penningpolitiken är ett för trubbigt vapen för att hantera båda typerna av inflation samtidigt. Ett tydligt exempel på detta är att det under hösten och vintern 2010 har rått delade meningar inom Riksbankens direktion kring nödvändigheten av att höja räntan. Ett av skälen till att höja räntan snabbare än vad som är befogat av inflationsprognosen, handlar om att dämpa hushållens växande skuldsättning. Samtidigt befinner vi oss i ett läge där det knappast råder inflationstryck eller ett överutnyttjande av resurserna i ekonomin. En höjning av räntan i ett sådant läge dämpar konjunkturuppgången. I brist på andra ekonomiska styrmedel ska alltså räntan hantera motstridiga mål. Det finns behov av att utveckla fler metoder för att undvika sådana situationeroch istället påverka tillgångspriserna på annat sätt.

Det kan handla både om regleringar – exempelvis kapitaltäckningskrav i bankerna – och om särskilda skatter, som gör det dyrare för finansiella institutioner att ägna sig åt riskfylld verksamhet. Det behövs nya internationella överenskommelser och redskap – idag är finansmarknaden internationell, medan finansinspektioner och ekonomisk politik generellt är nationell. Kanske behöver banksektorn delas upp i en del som sysslar med traditionell bankverksamhet, och en som ägnar sig åt den mer komplicerade investment-verksamheten, med olika grader av regleringar och statliga garantier för de olika delarna?[4] Slutligen är det också uppenbart att förståelsen (såväl politiskt som vetenskapligt) för hur finansmarknaderna påverkar den reala ekonomin måste utvecklas. Hade den funnits tidigare hade kanske finanskraschen 2008 kunnat undvikas eller åtminstone mildras.

De lärdomar som måste dras av finanskrisen 2008 handlar dock inte bara om hur finanssektorn bör regleras. Implikationerna är större än så. Finansbranschen har kommit att symbolisera en ideologi om effektiva marknader och rationella aktörer, som i sin tur har präglat betydligt fler samhällsområden än enbart de finansiella marknaderna.

På finansmarknaden stammar ideologin ur en teori om hur priserna sätts, och går ut på att börskurser, räntor och växelkurser avspeglar långsiktiga fundamenta i ekonomin. Hårdraget innebär detta att finansiella bubblor är omöjliga – det finns alltid rationella skäl bakom kursernas upp- och nedgångar.

I praktiken har det länge varit uppenbart att teorin inte överensstämmer särskilt väl med verkligheten. Finansmarknaderna har uppvisat mönster som inte gått att förklara rationellt. Redan Keynes talade om ”animal spirits” för att beskriva hur människors ekonomiska beteenden inte uteslutande kan kvantifieras och beräknas[5], och insikten om att mänsklig psykologi spelar roll även på finansmarknaderna har fått allt större genomslag. Finanskraschen 2008 visar vidden av hur felaktig teorin om effektiva marknader varit.

På andra marknader finns det andra inneboende skäl till att marknaden inte fungerar så perfekt som ofta ges vid handen. Ändå har teorin om effektiva marknader, i sin mest förenklade form, fått stor spridning de senaste decennierna och också satt stora avtryck på politiken – även den socialdemokratiska. Marknaden är den bästa organisationsformen för en rad olika mänskliga verksamheter, men långt ifrån alla. Socialdemokratins stora styrka har alltid varit pragmatismen och förmågan att bygga en stabil och framgångsrik blandekonomi. Det finns skäl att se över hur en sådan blandekonomi tar sig ut i dagens samhälle.

Nästa del – om vilka konsekvenser övertron på marknaden har fått i praktiken - hittar du här.


[2] Se exempelvis IMF:s rapport Inequality, leverage and crises, Michael Kumhof och Romain Ranciere, 2010.

[5] ”Even apart from the instability due to speculation, there is the instability due to the characteristic of human nature that a large proportion of our positive activities depend on spontaneous optimism rather than mathematical expectations, whether moral or hedonistic or economic. Most, probably, of our decisions to do something positive, the full consequences of which will be drawn out over many days to come, can only be taken as the result of animal spirits – a spontaneous urge to action rather than inaction, and not as the outcome of a weighted average of quantitative benefits multiplied by quantitative probabilities.” John Maynard Keynes, The General Theory of Employment, Interest and Money, 1936.

I övrigt rekommenderar jag Ulf Bjereld och Kristian Krassman om Kriskommissionen och den rädsla rapporten väckt. Sara Gunnerud skriver mycket klokt om att rapporten är det första steget ut ur krisen, inte slutet på den, och Roger Jönsson skriver fint om lusten och ansvaret att fortsätta diskussionen.

DN och SVD om att Bostadskreditnämnden nu varnar för en bostadsbubbla.

Intressant och Netroots.

9 kommentarer

Under Ekonomi, Kriskommissionen, Socialdemokraterna

Omstart för socialdemokratin

Idag la Socialdemokraternas kriskommission, där jag har varit huvudsekreterare, fram sina rapporter. Läs dem här. Publicerar också inledningen till Kriskommissionens huvudrapport här nedan. Idag är jag så stolt över att vara socialdemokrat.

Socialdemokratin är inte ett parti som andra. Det tar sin utgångspunkt i de sociala konflikter som uppstår i ett samhälle, och tror på politikens förmåga att skapa en bättre framtid. Socialdemokratin ska vara en folkrörelse byggd underifrån, som samlar många människor för att gemensamt forma denna framtid. Det är ett parti som under lång tid burit regeringsmakten i Sverige, och som har ambitionen att göra det igen.

Den socialdemokratiska människosynen säger att vi människor behöver stöd hos varandra för att utveckla vår frihet. Samhällsutveckling är inte bara något som händer, utan något som kan påverkas och styras. Att förena många olika krafter i samhället för att ständigt utveckla samhällsbygget, att vara trolös mot de gamla redskapen men vara de socialdemokratiska målen trogen – det är reformism.

Det socialdemokratiska välfärdssamhället är ett av de mest anständiga och ekonomiskt framgångsrika samhällena som någonsin skapats. Socialdemokratin har mycket att vara stolt över. Den generella välfärden har gjort generationer mer fria än de annars skulle ha varit. Behovet av socialdemokratiska lösningar hör inte historien till. De är lika aktuella idag.

Den borgerliga regeringen försöker idag stjäla arbetarrörelsens begrepp på olika områden, men bedriver en politik som gör samhället allt mer bräckligt. Framtidsfrågorna har förpassats till finansdepartementets bakgård och lämnats olösta. Regeringen står passiv inför klimatomställningens skriande behov, liksom inför att vägar och järnvägar inte håller måttet och att unga får allt svårare att hitta en bostad. Arbetslösheten och ofärden breder ut sig, trots att Sverige som nation är rikare än någonsin förr. I Sverige 2011 finns allt fler barn vars föräldrar inte har råd att köpa dem gummistövlar. Unga män som sökt hundratals jobb under flera år får ingen plats på arbetsmarknaden. Kvinnor som slitit ut sig under ett långt arbetsliv blir utförsäkrade från sjukförsäkringen och tvingas leva på sin mans inkomst. Ett samhälle som handskas så vårdslöst med människor tar inte vara på sin fulla potential.

För många i vårt land går det bra, även i kristider. En av förutsättningarna för detta är den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Idag ser vi emellertid att denna välfärd på flera punkter är på väg att tunnas ut, på ett sätt som i längden riskerar att drabba mycket breda grupper. Ett samhälle som dras isär drabbar alla människor, inte bara de som befinner sig långt ner på samhällsstegen. Om vissa personer permanent slås ut kommer otryggheten alltmer att breda ut sig, kostnaderna för sociala problem att stiga och tillväxten inte nå sin fulla potential, eftersom alla inte får vara med och bidra. Detta är ett gigantiskt slöseri med mänskliga resurser.

Detta är också en verklighet som ställer krav på en ny politisk färdriktning. För att kunna svara på samhällsproblemen måste socialdemokratins samhällsanalys vara både självständig och aktuell. Denna kombination har partiet alltför sällan lyckats med de senaste åren. Därför har det inte heller lyckats hitta verkningsfulla reformer för att ta itu med problemen. Sverige behöver ett parti med ett sammanhållet samhällsbyggarperspektiv, och socialdemokratin måste bli mycket bättre på att gå i opposition både mot ett allt mer segregerat och ojämlikt samhälle, och mot den moderatledda regeringen.

Det vi ser runtomkring oss gör oss övertygade om att behovet av de socialdemokratiska lösningarna är lika stort som någonsin. Det som har förändrats är förutsättningarna för hur dessa lösningar ska åstadkommas. Vi ser att ojämlikheten och ofriheten breder ut sig, till följd av att jobben är för få, villkoren på arbetsmarknaden för tuffa, och för att skolan inte förmår ge alla barn en lika bra start i livet. Vi ser att jämställdheten mellan män och kvinnor går tillbaka. Vi ser att behovet av trygghet och stabilitet växer när globaliseringen snabbt och oförutsebart kan förändra våra levnadsvillkor i grunden. Varken marknaden eller individen kan på egen hand lösa klimatförändringarna eller de ekonomiska problemen i finanskrisens kölvatten. Behovet av gemensamma lösningar är enormt. Ändå har socialdemokratin, såväl i Sverige som på europeisk nivå, under lång tid befunnit sig på reträtt.

I valet 2010 gick socialdemokratin fram i ett samarbete mellan S, V och MP. Partiets profil blev suddig och man fastnade allt för ofta i att föra fram enskilda politiska förslag, utan att kunna ge dem ett sammanhang. De generella välfärdslösningarna, en aktiv arbetsmarknads- och näringspolitik, det nära samarbetet med de fackliga organisationerna och en självständig utrikes- och säkerhetspolitik har tidigare tillsammans skapat attraktionskraften kring det socialdemokratiska samhällsbygget. Men i valet 2010 hade människor och medlemmar svårt att se vilka som var de bärande bjälkarna i det socialdemokratiska bygget.

Det bristande förtroendet för socialdemokratins förmåga att skapa full sysselsättning är ett av de viktigaste skälen till partiets försämrade valresultat. Samtidigt har partiets trovärdighet sjunkit också på andra områden. Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar. Följden av den ökande ojämlikheten och att allt fler står utanför arbetsmarknaden är att ofriheten breder ut sig i samhället. Socialdemokratin har under lång tid inte förmått leva upp till sina grundläggande löften om arbete åt alla, ökad jämlikhet och större frihet för var och en. Detta har skapat ett trovärdighetsproblem vars betydelse inte kan överskattas.

En del av socialdemokratins problem ligger också i att partiet i praktiken accepterat att politikens möjligheter att styra har avlövats. Individens frihet och utvecklingsmöjligheter är beroende av hur det omgivande samhället ser ut. Dessa samhällsstrukturer kan bara påverkas gemensamt, det vill säga genom demokratin och politiken. Om politiken träder tillbaka blir resultatet inte ökad frihet för den enskilde, utan bara att andra maktgrupper – exempelvis starka ekonomiska intressen – träder in i stället. Vi menar att politiken också i det moderna samhället har betydligt större möjligheter att forma framtiden än vad som ofta påstås.

Det räcker dock inte med förstärkningar av politiken för att bygga en modern socialdemokrati. Det handlar också om att ändra partiets arbetssätt. Partiet ska vara Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka. Så kan Socialdemokraterna återigen bli en stark kraft för förändring. Bakgrunden till denna rapports tillkomst är väl känd. Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val någonsin. Partiet brottas med dåligt självförtroende och dålig intern tillit. Initiativet i debatten saknas, och alltför mycket tid ägnas åt inåtblickande navelskåderi och etiketteringar av partikamrater.  Partiet har lagt mycket kraft på att mäta och följa opinionen. Nu behöver vi socialdemokrater istället ägna oss åt att formulera politiska visioner, utveckla reformer för en positiv samhällsutveckling och bilda opinion. Alla som idag är aktiva i partiet har ett mycket stort ansvar. Vi ska gemensamt arbeta för att vända utvecklingen.

Denna kriskommission tillsattes direkt efter valet för att utreda varför socialdemokratin inte fått ett större politiskt förtroende. Vår uppgift har inte varit att lägga fram ett nytt handlingsprogram för partiet. Ett sådant program måste arbetas fram på en bredare bas än vad som är möjligt inom ramen för vårt arbete. Men vi vill i undergruppernas rapporter och kriskommissionärernas gemensamma rapport lyfta fram några områden som vi ser som centrala i de kommande årens politiska och organisatoriska arbete. Vi väljer också att snarare se framåt än bakåt. Ett offensivt program för vidareutvecklad välfärd, ökad konkurrenskraft, dynamiskt arbetsliv, högkvalitativ utbildning, hållbar omställning och en mer öppen partiorganisation har alla förutsättningar för att vara ett framgångsrikt politiskt program, både i storstad och landsbygd och allt däremellan, även framöver.

Socialdemokratin söker inte makten för maktens egen skull. Vi söker makten för att förändra samhället. Vår övertygelse är att människor gemensamt kan bygga ett samhälle för morgondagen som är bättre än det vi har idag. Vi är också övertygade om att Socialdemokraterna kan bli ännu mer av det möjlighetsorienterade, jämlikhetsfrämjande och demokratiska parti som Sverige så innerligt behöver. Kriskommissionens rapporter ska ses som ett första steg på denna väg.

Ulf Bjereld och Johannes Åsberg skriver båda väldigt fint, Alexandra både risar och rosar liksom Peter Andersson. Johan Westerholm och Staffan Lindström och Peter Högberg bland många andra undrar vad som kommer att hända framöver. SvD | DN | GP1 | GP2 | AB1 | AB2 | AB3 | AB4 | EXP1 | EXP2 | SVT1 | SVT2 | Dagens Arena | SR1 | SR2

Intressant och Netroots.

31 kommentarer

Under Kriskommissionen, Socialdemokraterna