Eurokrisen och rasismen – om riktigt obehagliga tabeller

I förrgår rapporterades om ett rasistiskt mord på en ung irakier i Aten. I min senaste krönika i Örnsköldsviks allehanda skrev jag om rasism, demokrati och ekonomisk kris i Grekland:

Häromdagen delade det grekiska nynazistiska partiet Gyllene gryning ut gratis mat på Syntagmatorget i Aten. Några hundra personer köade, men bara de som med legitimation kunde visa att de var grekiska medborgare fick något. Maten sades komma uteslutande från grekiska producenter.

Mer än var femte grek är arbetslös; nästan två miljoner människor. Ännu fler, omkring tre miljoner, lever under fattigdomsgränsen. Att dela ut mat betyder något på riktigt i ett sådant läge.

/…/

Hälften av grekerna har inget som helst förtroende för politiker eller för politiska partier. När grekerna får svara på hur pass nöjda de är med hur demokratin fungerar i deras land blir betyget 2,9 av 10. Det är den lägsta siffran i hela Europa, och en oerhört dramatisk minskning på bara några år.

Samtidigt slår människorättsorganisationen Human Rights Watch larm om ett ökande rasistiskt våld i Grekland. Den offentliga statistiken är otillförlitlig, men ideella organisationer rapporterar att ca 500 personer sökt vård hos dem efter att ha blivit utsatta för rasistiska angrepp, enbart under det första halvåret 2011. Många offer berättar att polisen avråder från att anmäla hatbrott. Detta är ingen ny situation, men Human Rights Watch menar att den djupa ekonomiska krisen i landet har förvärrat läget. I European Social Survey sticker Grekland ut som ett land där människor har kraftigt negativ inställning till invandrare, och attityderna har försämrats under 2000-talet.

Läs hela krönikan här.

Att ta del av European Social Surveys attitydmätningar om synen på invandrare är riktigt obehaglig läsning. Inte minst för Greklands del (men ärligt talat, bilden för hela Europa är väldigt nedslående).

När greker får ta ställning till påståendet ”invandrare gör landet till ett sämre eller bättre ställe att leva på” med hjälp av en skala 0-10, där 0 motsvarar ”sämre” och 10 ”bättre”, anger 75 procent en siffra 0-4. Medelvärdet är 2,8 och sämst i Europa.

(Andelen som svarar 0-4 i procent på vänster axel, medelvärdet på höger axel)

Grekland stack ut även tidigare, men jämför man några år bakåt ser man att de starkt negativa attityderna till invandrare försämrats ytterligare, och det dramatiskt.

Diagrammet är kanske lite svårt att tyda, men visar alltså skillnaden (i procentenheter) mellan andelen som svarar 0-4 mellan 2010 och 2002 på vänster axel, och skillnaden i medelvärde på höger axel. En positiv röd stapel betyder att fler svarar 0-4 2010 än 2002, det vill säga en mer kritisk inställning till invandrare. En negativ röd stapel betyder färre negativa svar 2010 än 2002. För skillnaden i medelvärde gäller tvärtom: Positivt värde betyder att fler svarar att invandrare gör landet bättre 2010 än 2002 (grafen visar de länder för vilka det finns värden båda åren).

Det land som uppvisar den kraftigaste förändringen i negativ riktning är Grekland, men även exempelvis krislandet Irland och Tjeckien uppvisar starkt försämrade attityder. I exempelvis Nederländerna, Norge, Polen och Spanien har attityderna istället förändrats i positiv riktning.

European Social Survey är även deprimerande på andra sätt. Också förtroendet för demokratin och politiken har på många håll försämrats kraftigt. Detta är vad den ekonomiska krisen i Europa verkligen handlar om. Demokratin och de demokratiska värderingarna kan aldrig tas för givna. De torra siffrorna i European Social Surveys oändliga tabeller är en riktigt skrämmande påminnelse om detta.

Även den grekiske justitieministern är oroad över de ökande hatbrotten mot invandrare. I övrigt: Håkan Boström skriver läsvärt om forskning runt integration och homogenitet. Enligt norska LO skulle den svenska ungdomsarbetslösheten varit 30 procent om det inte vore för att så många svenskar åker till Norge och jobbar.

Intressant och Netroots.

Euron – kris för politiken, kris för demokratin?

“What we need, in effect, is a suspension of democracy for 18 to 24 months so difficult decisions can be made”, sa en anonym italiensk affärsman till Financial times efter att den opolitiske tjänstemannen Mario Monti blivit ny premiärminister i Italien.

Han är inte ensam om att tycka så. Det senaste årets uppenbara tillkortakommanden bland europeiska ledare vad gäller att hantera den galopperande eurokrisen har visat att demokratin är en långsam process. Samtidigt finner jag det problematiskt att så många, från alla möjliga håll, dömer ut de europeiska politikerna som ”svaga ledare” som inte ”orka[r] göra ett val”. Det talas föraktfullt om att de inte klarar av att fatta tuffa beslut eftersom de är rädda för vad väljarna ska tycka. Det sägs att historien kommer att döma dem hårt. Osv. Men förklaringen till detta är ju enkel: det är inte demokratiskt valda politikers uppgift att göra saker som majoriteten av medborgarna (eller, om man så vill, väljarna) inte vill. Folkvalda ledare skiljer sig mycket från företagsledare på det sättet.

Eurokrisen är extremt allvarlig, och visst undrar jag också varför oförmågan att agera är så stor. När nu sannolikheten verkar hög för att brist på handling enbart kommer att förvärra situationen så är det svårt att förstå att man ändå inte kan enas. Att inte fatta ett beslut är också ett beslut.

Jag tror att förklaringen inte är svårare än att de flesta som bor i Europa i första hand identifierar sig som nationalstatsmedborgare, inte som européer. Man kan tycka vad man vill om såväl EU- som europrojektet, men de har uppenbarligen drivits längre än vad det finns ett brett folkligt stöd för. Så länge det går bra är det inga problem. Det är när det börjar gå dåligt som människor inte ställer upp på de jobbiga lösningarna. Och eftersom de europeiska ledarna svarar mot nationella valmanskårer, inte europeiska, är deras mandat bundna. De är inte valda som EU-företrädare utan som nationella. Resultatet av allt detta kan mycket väl vara sämre för fler än om EU-ledarna ”förmådde” fatta de där obekväma besluten som efterlyses av så många. Men sådana är demokratins villkor och i grunden det enda rimliga.

Dock håller jag med Johan Norberg om att eurokrisen visar på ett specifikt politiskt misslyckande, nämligen detta att de ”politiska ledarna har spelat kvitt eller dubbelt med hela Europatanken genom att sjösätta ett europrojekt som de visste var halvfärdigt”, som Norberg skriver.

Förklaringen till eurozonens problem ligger i brister som är inbyggda i själva systemet, och som ett antal personer, inte minst ekonomer, varnade för redan från början. Att det är mycket svårt att ha en enhetlig ränta och växelkurs i ett så disparat område som Europa – eller, annorlunda uttryckt, i ett icke-optimalt valutaområde – är ingen överraskning utan har varit väl känt. Delar av dagens problem stammar exakt ur detta – att Spaniens och Irlands ekonomier nu ligger i spillror handlar inte i första hand om misskötsel, tvärtom hade de goda statsfinanser åren före krisen. Problemet var att ECB-räntan låg för lågt för att bromsa överhettningen som så småningom ledde till krasch i just dessa länder (för en mycket bra och pedagogisk genomgång av eurons inbyggda brister rekommenderar jag för övrigt Mother Jones).

Det politiska misslyckandet ligger alltså snarare 10-20 år tillbaka än här och nu: att de demokratiska ledarna inte ville se att europrojektet hade dåliga chanser från början, eller åtminstone att man inte byggde starkare system för att hantera problemen. Jag är övertygad om att syftet var gott, att många verkligen trodde på integrationstanken, att detta skulle föra oss alla närmare varandra. Men när så mycket fakta talade emot projektet borde man ha agerat på ett annat sätt. Facit riskerar nu att bli en ökad splittring och misstro snarare än något annat.

Läget är som sagt mycket allvarligt. Via Paul Krugman hittar jag Transition report 2011 från Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Rapporten går igenom hur den ekonomiska krisen påverkat övergångsländerna i Europa. Det är oroande läsning. Stödet för demokrati har sjunkit i ett antal länder, och mest i de som drabbats hårdast av krisen:

I vissa länder är det riktigt låga nivåer det handlar om – i Serbien, Lettland och Ryssland ligger stödet för demokratin under 40 procent, att jämföra med Sveriges dryga 90.

Båda bilderna från Transition report 2011.

I ett land som Sverige är det lätt att känna att tal om demokrati bara är fina ord. Vem kan vara emot, liksom? Men utvecklingen i övergångsländerna visar att demokrati aldrig är något vi kan ta för givet. Det är inte förvånande att stödet försvagas om människor inte tycker att demokratin klarar av att ge dem ett bra liv. Inget system är heller felfritt – ”demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”, som en gång Churchill sa. I väst har vi under större delen av demokratins korta historia varit vana vid att uppfatta demokrati som ett system för att fördela ett ständigt växande välstånd, och det är ju ganska trevliga förutsättningar för att ge något positiva konnotationer. I ett land som Sverige har dessutom ett parti varit så dominerande att det förmått ta ett mer långsiktigt ansvar än vad ett parlamentariskt system med ständigt skiftande majoriteter tenderar att göra (en situation vi nu lämnat och knappast kommer att uppleva igen under överskådlig tid). Tendensen att undvika kortsiktigt obekväma men långsiktigt välgörande beslut är annars ett av demokratins grundläggande tillkortakommanden.

Vi står inför många svåra utmaningar som kommer att sätta press på demokratin. Ekonomin är en, klimatkrisen en annan. Förra veckans mindre lyckade toppmöten i Bryssel respektive Durban är tydliga symboler för detta. Det är inte lätt att genom demokrati lösa problem som innebär obehag för många. Det var som sagt betydligt enklare när det handlade om använda ett växande välstånd till välfärdsreformer som gjorde tillvaron bättre för de allra flesta.

Den utveckling vi nu ser är ett svar på just detta. I eurokrisens kölvatten har två folkvalda europeiska ledare ersatts med icke-folkvalda. De lösningar som diskuteras på eurons problem handlar om ökad överstatlighet och bindande, automatiska budgetregler. Kanske är det nödvändigt i den ytterst svåra situation vi nu hamnat i, men det innebär mindre utrymme för demokratiska beslut.

Det är ingen ovanlig hållning att önska sig en utveckling åt det hållet. Även i Sverige, där stödet för demokratin hör till de högsta i världen, svarar 37 procent i European Values Study (2008) att det vore mycket eller ganska bra om det var experter istället för en regering som fattade beslut utifrån vad som är bäst för landet. (Några fler exempel: Portugal: 64 procent; Grekland: 18 procent; Italien: 46 procent, Storbritannien: 52 procent och Tyskland: 63 procent, data härifrån.)

I linje med detta skrev för övrigt Johan Rockström och László Szombatfalvy igår på DN Debatt att inrättandet av ”ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare” är en nödvändig lösning på klimatfrågan ”med tanke på det nuvarande politiska systemets oförmåga att lösa flera av mänsklighetens gemensamma problem”.

Längtan efter neutralitet, sökandet efter allmänviljan, ropet på experter som står liksom ovanför det dagliga kladdet och käbblet, allt detta är gamla företeelser, och förståeliga.

Men demokrati är något annat. Och, trots alla sina fel och brister, det bästa och friaste system mänskligheten hittills har konstruerat. Vi måste hitta sätt att inom ramen för detta vackra system lösa de svåra problem vi gemensamt står inför.

LO och TCO tycker inte att Sverige ska ansluta sig till det utökade eurosamarbetet. Inte heller Aftonbladets ledarsida. Martin Wolf är både kritisk till att Storbritannien väljer att stå utanför en ny överenskommelse, liksom till själva överenskommelsen (och han skräder inte direkt orden). Ingvar Persson skriver om Björklunds inställning.

Intressant och Netroots. Etiketter: eurokrisen, demokrati, klimat, politikmisslyckanden

Ökad ojämlikhet – OECD föreslår högre skatter

Igår släppte OECD en mycket viktig rapport, ”Divided we stand: why inequality keeps rising”. Den beskriver hur ojämlikheten ökar i nästan alla OECD-länder. I intervjuer säger OECD:s generalsekreterare Angel Gurría att resultaten visar att trickle down-teorin inte stämmer; att hög ekonomisk tillväxt inte ”automatiskt” kommer alla till del. Gurría säger också att detta innebär att det ”sociala kontraktet” har börjat falla samman i många länder.

OECD-rapporten visar att Sverige inte längre är världsbäst på jämlikhet – tvärtom har ojämlikheten här ökat betydligt snabbare än i de flesta andra länder (se bilden överst). Fem OECD-länder har numera högre jämlikhet än Sverige – Slovakien, Tjeckien, Norge, Danmark och Slovenien, som har den allra högsta jämlikheten.

Såhär beskriver OECD utvecklingen:

”Income inequality followed different patterns across the OECD countries over time […] It first started to increase in the late 1970s and early 1980s in some English-speaking countries, notably the United Kingdom and the United States, but also in Israel. From the late 1980s, the increase in income inequality became more widespread. The latest trends in the 2000s showed a widening gap between rich and poor not only in some of the already highinequality countries like Israel and the United States, but also – for the first time – in traditionally low-inequality countries, such as Germany, Denmark, and Sweden (and other Nordic countries), where inequality grew more than anywhere else in the 2000s. At the same time, Chile, Mexico, Greece, Turkey, and Hungary reduced income inequality considerably – often from very high levels.”

OECD:s lösningar handlar om bättre utbildning och kompetensutveckling, men också om att OECD-ländernas skattesystem bör ses över, för att garantera att höginkomsttagare bidrar på ett rättvist sätt. ”Det kan ske genom att höja marginalskatten för de rika men också genom att eliminera skatteavdragen och på så sätt förbättra skattedisciplinen, och genom att se över skatterna på alla former av egendom och tillgångar.”

O, då kommer jag osökt att tänka på denna bild:

Bilden visar fördelningen av regeringens skattesänkningar fram till 2009 och bygger på statistik från Riksdagens utredningstjänst.  Den rikaste fjärdedelen har fått nästan hälften av de totala skattesänkningarna, medan den fattigaste fjärdedelen bara fått 6 procent. Alltså en skattepolitik som går i rakt motsatt utveckling mot det OECD rekommenderar. Dessutom har regeringen avskaffat förmögenhetsskatten och gjort fastighetsskatten regressiv, vilket även detta går åt rakt motsatt håll mot det OECD föreslår.

Den enda svenska media jag hittar på detta är en yttepyttenotis från TT (men jag har inte googlat så noga). Är man intresserad av de större ekonomiska skeendena verkar det alltså inte bättre än att man får nöja sig med obskyra internationella publikationer som Financial times, the Guardian, BBC, Washington Post, Le Figaro, die Zeit, etc. Vilket jag tycker är mycket märkligt, bland annat på grund av detta.

Utan intellektuell stimulans försmäktar jag i detta politiska klimat.

(SvD skriver dock lite längre om en helt annan rapport från FN om att ojämlikheten i Latinamerika går ner.)

För övrigt: Tre chefer på Carema plockar ut 120 miljoner i lön. Daniel Swedin om varför äldreomsorgen är viktig för alla. AiP om gemensamma intressen för Carema och Moderaterna. Pålitliga Vi har räknat på det här skriver om det mainstream-media verkar missa, nämligen OECD:s rapport. Calle Fridén skriver tankeväckande och sorgligt om vad som kommer efter politiken.

Intressant och Netroots.

”Tax cuts are religion. We are job creationists”

Via Erik Bengtssons mycket upplysande genomgång av möjliga lösningar på Greklandskrisen hittar jag en Eurobarometerundersökning av vad medborgare i EU-länder tycker om ett införande av en skatt på finansiella transaktioner. Det visar sig att en stor majoritet, 61 procent, är för, medan bara 26 procent är emot.

Variationerna mellan länderna är hyfsat stora, även om de flesta kommer över 50 procent. I Sverige är stödet femte starkast i EU, med 67 procent för.

Europaparlementet har röstat för en rekommendation av att en finansiell transaktionsskatt införs. Det stora problemet är att en sådan antagligen inte är särskilt effektiv om den inte implementeras globalt. Fler européer – totalt 85 procent – är också för en transaktionsskatt om den införs globalt. Hur som helst tycker jag detta är intressant. För bara några år sedan ansågs Tobinskatten helt omöjlig i den offentliga diskussionen.

För övrigt har EU-kommissionen idag presenterat sitt förslag på starkare reglering av finanssektorn. Karl Sigfrid (den moderate riksdagsledamoten som gjorde stor affär av att han skulle rösta nej till FRA, för att sedan kvitta ut sig) skriver en märklig artikel mot bakgrund av att det inom eurozonen ska ha diskuterats införandet av en bankskatt som ett sätt att få fler att bidra för att lösa Greklands skuldkris. Sigfrid har rätt såtillvida att det är en viktig principiell fråga att diskutera huruvida EU ska ta ut skatt. Men hållningen att regeringen bör ”meddela att vi inte kommer skicka några svenska skattepengar för att finansiera andra länders slöseri”  och sedan antyda att Greklandskrisen skulle ha skapats på grund av att staten ”ger buden på regeringskansliet lönetillägg på tusentals kronor i månaden för att bära pärmar”, det är inte särskilt seriöst. För det första är skälen till Greklandskrisen mer komplexa än att den skulle ha uppstått på grund av en ”fuskande, fetaostätande, förtidspensionerande ‘grekiskhet’.” För det andra – om vi inte gemensamt hjälper till att lösa Greklands kris kan konsekvenserna bli ännu dyrare för oss allihop. Inom EU är alla ekonomier sammanlänkade med varandra. Lämnas en i sticket riskerar bra många fler att dras med. Rent bortsett ifrån att man kan ifrågasätta det rimliga att lämna någon i sticket även om det inte får konsekvenser för en själv. Därmed inte sagt att just en bankskatt skulle vara den enda/bästa lösningen – men någon ordning får det väl vara på argumentationen (vilket även Daniel Swedin påpekar).

Jag gissar att Karl Sigfrid helt enkelt inte gillar skatter (ett intryck som förstärks av att hans artikel av nån anledning handlar ganska mycket om värnskatten, oklart varför). I USA har motsvarande hållning bland republikanerna numera tagit sig helt bisarra proportioner. Trots att, som Jon Stewart påpekar (i inslaget varifrån jag lånat rubriken), självaste Ronald Reagan en gång i tiden höjde skatterna. Idag, med ett underskott på obegripliga 90 000 miljarder kronor, har det blivit politiskt omöjligt.

Uppdatering: Alltså… Vet Karl Sigfrid om att den borgerliga regeringen redan har infört en bankskatt i Sverige?

Intressant och Netroots.

Happy World Statistics Day!

Igår var det världshistoriens första World Statistics Day, som firas för att ”raise awareness of the many achievements of official statistics”. Och vikten av det skriver vi ju alla under på! Dagen till ära lanserade dessutom FN sin senaste rapport om kvinnornas situation i världen, The World’s Women 2010. Ur den finns mycket matnyttigt att hämta. Jag firar världsstatistikdagen (något försenat) med att visa några diagram direkt från denna rapport. Vi börjar med det riktigt jobbiga:

I södra Afrika dör en av 22 kvinnor av att föda barn. Det är en fruktansvärd siffra. Ett annat sätt att uttrycka det på är att varje minut, varje dygn, dör det någonstans i världen en kvinna för att hon blivit gravid. Det skulle inte vara så svårt att göra något åt det här – för 13 miljarder dollar om året skulle mödradödligheten kunna pressas ner med 70 procent, enligt FN.

13 miljarder dollar. Det är lika mycket som världen spenderar på militären under 4 dagar. Eller lika mycket som tobaksanvändningen beräknas kosta världen under 24 dagar. 90 miljarder kronor är 0,2 promille av världens samlade BNP år 2008, eller 0,9 promille av USA:s BNP.

Samtidigt – antalet barn en kvinna föder under sin livstid har minskat dramatiskt de senaste 60 åren. Det är en hel revolution vi pratar om. Idag föder den globala kvinnan 2,5 barn. Det är exakt hälften av vad världsgenomsnittet var 1950. Vad det innebär i förbättrade livsvillkor för världens kvinnor går knappt att föreställa sig.

Det är fortfarande kvinnorna som tar hand om hushållsarbetet. Så är det i hela världen, jag tror inte det finns ett enda land som utgör ett undantag. I världens mest utvecklade länder lägger exempelvis den genomsnittliga kvinnan knappt fem timmar om dagen på hushållsarbete, jämfört med drygt två timmar om dagen för männen. Och även om kvinnor världen över visserligen har något lägre  grad av betald sysselsättning än män, så adderar det hela – betalt plus obetalt arbete – till att kvinnor, överallt, totalt sett jobbar mer än män. Men det mesta av jobbet de utför får de aldrig betalt för.

När kvinnor jobbar, vilket de trots allt oftast gör (världsgenomsnittet för kvinnlig sysselsättning är drygt 50 procent, jämfört med 80 procent för männen), så har de sällan några höga positioner. Om kvinnor var rättvist representerade bland lagstiftare, högre tjänstemän och chefer, så skulle de mörka och de ljusa staplarna i diagrammet här ovanför vara lika långa. Som ni ser är alltid den mörka stapeln kortare, vilket innebär en underrepresentation.

Här kan påpekas att Sverige ligger kraftigt i lä – bara ca 6 procent av företagen och organisationerna hade en kvinnlig VD år 2000! Det är sämst i hela Europa. Ungern är bäst med knappt 40 procent. Världens mest jämställda land på den här punkten är Filippinerna, som når nästan 50 procent.

Ett ljus i mörkret är ändå att utvecklingen på vissa områden går framåt, om än förtvivlat långsamt: Andelen kvinnor i världens parlament har trots allt ökat från 10 procent 1995, till 17 procent 2009. Som vi ser går det framåt i alla områden utom Oceanien (vad tusan händer där egentligen?) Men även i Västeuropa, som antagligen många föreställer sig skulle vara ett föredöme i den här frågan, har kvinnor bara 29 procent av parlamentsplatserna. Vilket för övrigt bara är något högre än i Södra Afrika.

Dessutom finns det bara 14 länder i världen som styrs av en kvinna.

Att kvinnor är underrepresenterade på högre positioner kan inte på ett enkelt sätt förklaras med utbildningsnivå. I världen idag är fler kvinnor än män inskrivna i högre utbildning. Som ni kan se är skillnaden dessutom mycket stor i både Europa och Nordamerika. Samtidigt kan 21 procent av världens kvinnor inte läsa (jämfört med 12 procent av männen) – men glädjande nog har denna andel krympt snabbt de senaste tjugo åren.

På många håll i världen har kvinnor ingen egen inkomst, och även när de har det är det vanligt att de inte har något inflytande över hur denna inkomst spenderas – det är mannen i hushållet som bestämmer det. Ensamstående mödrar löper världen över stor risk att vara fattiga, även i ett land som Sverige. Men i en välmående region som Europa finns det också en annan grupp kvinnor som löper stor risk att vara fattiga: äldre. I exempelvis Sverige utgörs nästan 75 procent av gruppen ”fattiga över 65 år” av kvinnor, trots att de bara utgör 55 procent av den totala åldersgruppen.

Ja tänk vad mycket nytta man kan ha av statistik. Vad vore jag utan den? Det är bara att ta av hatten för World Statistics Day’s egna ord:

”The celebration of the World Statistics Day will acknowledge the service provided by the global statistical system at national and international level, and hope to help strengthen the awareness and trust of the public in official statistics. It serves as an advocacy tool to further support the work of statisticians across different settings, cultures, and domains.”

∞

Andra lästips: Ett gäng smarta Netroots-kompisar har lanserat Öppna Kriskommissionen, som ett komplement till Socialdemokraternas offentliga. Spännande! Läs mer om det i Aftonbladet, och om du är Netroots-bloggare, bidra med din valanalys här.

Johan Sjölander skriver alldeles lysande om Socialdemokratins svåra väg framåt. Önskar att alla läser det. Även Magnus Åsblad på Dagens Arena skriver en mycket läsvärd och genomarbetad text på samma tema. Jag har tidigare skrivit något som anknyter till samma tema – svårigheten i att göra realitet av en politik för breda grupper med dagens förändrade förutsättningar.

DN om att kvinnor får lägre pension än män. HD och DI och KB.

Andra bloggar om statistik, world statistics day, world’s women 2010, kön. Intressant och Netroots.

Arabvärlden, finns den?

En gång för ca 10 år sedan gick jag en utbildning i en metod som kallas Mångfald och dialog. I utbildningen ingick en övning som bestod i att man i grupp skulle rita en världskarta, helt på fri hand. Den här övningen görs för att diskutera världsbilder – var börjar man rita kartan? Var är den mest detaljerad? Hur blir proportionerna? De allra flesta börjar rita kartan i sin egen världsdel, som också brukar bli mest noggrann. Hemmavärldsdelen har dessutom en tendens att bli oproportionerligt stor, medan andra delar av världen ofta blir mindre än vad de verkligen är.

Min grupp bestod av ca fem personer, jag skulle tro att de flesta av oss var högskolestudenter, och vi fick till det mesta, i stora drag. Utom en sak – vi glömde helt bort arabiska halvön. Vi ritade Afrika, och så nordost om Afrikas horn tog Centralasien vid direkt på något sätt. Jag minns att hon som ledde övningen sa till oss att det var vanligt, många brukade göra samma misstag. Det har jag tänkt på många gånger sedan dess.

Några år senare var jag på väg till Jordanien för en termins studier. Jag kommer ihåg att jag flera gånger fick frågan om jag behövde ha burka när jag var där, eller slöja i alla fall. Kan du verkligen åka dit som kvinna? De här frågorna fick jag alltså av folk med hög utbildning, ofta samhälleligt och politiskt intresserade. Ändå verkade det som att förvånansvärt många av dem inte visste att man inte har burka i Jordanien. Att många kvinnor där inte bär sjal alls. Att det är fler kvinnor än män på universiteten i Jordanien. Att det helt enkelt råder stora skillnader både mellan olika länder i arabvärlden, och inom dem.

Igår skrev jag om Ship to Gaza på bloggen och fick genast ett antal reaktioner (alla var inte publicerbara) som fick mig att tänka en del på svenskars föreställningar om arabvärlden. Och på hur lite de flesta verkar veta om länderna där.

Uppsala universitet gör varje år en Mångfaldsbarometer. I en av undersökningens frågor ombes respondenterna att på en sjugradig skala bedöma hur pass lika eller olika de upplever ett antal olika nationaliteter och folkgrupper i förhållande till sig själva. Resultatet 2009 framgår av nedanstående bild.

Minst ”kulturellt avstånd” upplever svenskarna till sig själva, och därefter till norrmän. Sedan kan man följa cirkeln moturs och steg för steg öka det kulturella avståndet i takt med den blåa färgen, tills man hamnar hos somalierna, där det kulturella avståndet alltså upplevs som allra störst. Det är uppenbart att kulturellt avstånd är nära sammankopplat med geografiskt avstånd: ofta är det de som bor närmast oss vi också upplever stå oss kulturellt nära. Samtidigt finns det en hel del viktiga undantag till detta. Amerikaner bor långt bort men upplevs som nära – bosnier och serber bor ganska nära, men upplevs som avlägsna – och framför allt upplevs romer som mycket avlägsna, trots att det har bott romer i Sverige i hundratals år.

Irakier är en av de nationaliteter svenskarna upplever det allra största kulturella avståndet till. Av de nationaliteter som finns med i undersökningen är det bara två där man upplever ett ännu större kulturellt avstånd: romer och somalier. Före irakier kommer bland annat kineser och thailändare. Jag misstänker att man skulle få ett liknande resultat även om man bytte ut ordet ”irakier” mot ”arab”. Jag tror att det är araber svenskar känner sig främmande inför, inte specifikt irakier.

Inte för att det är förvånande egentligen – det är ingen nyhet att vi har en växande islamofobi och att det i väst finns en stor skepsis mot arabvärlden. Men rent rationellt tycker jag det är märkligt. Jag har visserligen inte varit i Irak, men jag har varit i ett antal andra arabiska länder. Jag har också varit i Kina och Thailand. Jag måste säga att det var betydligt lättare att som västerlänning förstå de arabiska kulturella koderna än de kinesiska eller thailändska. Den europeiska kulturen har många gemensamma rötter med den arabiska/semitiska men inte särskilt många med den östasiatiska. Gamla testamentet är gemensamt för judendomen och kristendomen och också viktigt inom islam. Dessutom tänker jag att de flesta svenskar borde ha träffat fler irakier (eller somalier, romer och iranier för den delen) än kineser och thailändare. De senare till skillnad från de förra är ju inte några stora invandrargrupper i Sverige.

Jag har lekt lite med Världsbankens statistik över ett antal arabländer. Några av resultaten förvånade mig – kanske förvånar de även er. Om inte annat så visar siffrorna att ”arabvärlden”, lika lite som ”Europa”, är homogen. Det råder stora skillnader mellan länderna, och som sagt, även inom dem.

Precis som i Sverige och OECD är den förväntade skolgången längre för flickor än för pojkar i nästan alla arabländer. Men varken för pojkar och flickor är skillnaden i skolgång särskilt stor mellan (de flesta) arabländer och OECD eller Sverige.

I Förenade Arabemiraten går det mer än två mobiler på varje invånare, visste ni det? Här ligger Sverige i lä. För att inte tala om OECD generellt.

Sverige har ett av världens högsta kvinnliga arbetskraftsdeltagande. Men visste ni att uppemot hälften av kvinnorna i länder som Qatar, Kuwait och Förenade Arabemiraten jobbar?

I Sverige sitter det skitmånga kvinnor i riksdagen! Men Irak är bättre på kvinnlig representation än OECD-genomsnittet, och UAE kommer nära. Samtidigt finns det ett gäng arabländer som inte har några kvinnor alls i sina parlament. Naturligtvis är detta ett gigantiskt problem. Precis som att det är ett enormt problem att inget av de arabiska länderna i dessa grafer är en demokrati. Jag gör inte den här genomgången för att idealisera – jag vet smärtsamt väl hur ofria många av kvinnorna, eller människorna överhuvudtaget,  är i dessa länder. Men jag tycker att det är viktigt att inte generalisera. Jag tycker att svenskar generellt borde inse att ”araber” inte är särskilt främmande. Och om nån någon gång får i uppgift att rita en världskarta på fri hand, så hoppas jag att de inte upprepar mitt misstag.

Andra bloggar om arabvärlden, mellanöstern, orientalism, islamofobi. Intressant och Netroots.

Något om Ship to Gaza

Jag tycker det är svårt att hitta orden när det gäller det israeliska våldet mot fredliga Ship to Gaza. Precis som att det är svårt att hitta orden, eller framför allt lösningarna, när det gäller den omöjliga, fruktansvärda och tröstlösa konflikten mellan Israel och Palestina. Samtidigt måste det kommenteras. Så jag gör det med några bilder.

Samtlig statistik från Världsbanken.

Något måste också sägas om MUF:s ordförande Nilkas Wykmans faktiskt helt sjuka utspel om att bordningen av Ship to Gaza, som alltså dödade ett antal personer, är ”en seger” och att personerna som var ombord på båtarna är ”nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare”. Åtminstone tur att det finns vissa partikamrater som reagerar på Wykmans djupt osmakliga uttalanden. Carl Bildt är också bättre än Wykman.

DN1| DN2 | DN3 | DN4 | DN5 | DN6 | DN7 | SvD1 | SvD2 | SvD3 | SvD4 | SvD5 | SvD6| SvD7 | SvD8 | SvD9 | SvD10 | AB | Ex | GP | SyS

Andra bloggar om ship to gaza, israel, palestina, niklas wykman. Intressant och Netroots.

Finanskrisen, några siffror

• Hur stora värden gick upp i rök?

2 300 miljarder USD (ca 18 000 miljarder kronor) i hela världen.

• Hur mycket är Island skyldig Storbritannien och Nederländerna till följd av konkursen för banken Icesave?

3,9 miljarder euro (ca 39 miljarder kronor) eller halva Islands BNP eller ca 480 000 kronor per islänning.

• Hur många islänningar röstade ja i folkomröstningen till att betala 3,9 miljarder euro till Storbritannien och Nederländerna?

2 599 stycken, eller 1,8 procent.

• Hur många jobb tros ha gått förlorade i världen som följd av krisen?

Omkring 20 miljoner under 2009.

• Hur mycket har lönerna sänkts i offentlig sektor i Lettland?

Uppemot 45 procent på ett år.

• Hur många skolor och sjukhus har fått stänga i Lettland till följd av krisen?

Ca 100 skolor och 35 sjukhus, bedömer Rapport.

• Hur många fler människor kommer att fastna i extrem fattigdom på grund av finanskrisen?

46 miljoner. 53 miljoner.

• Hur många barn kommer att dö i Afrika som direkt följd av finanskrisen?

30 000-50 000 under år 2009, enligt Världsbanken.

• Hur många av de afrikanska barn som dör till följd av finanskrisen kommer att vara flickor?

En överväldigande majoritet.

I helgen håller G20-länderna möte i Washington. Inför detta har internationella valutafonden, IMF, föreslagit en global skatt på banker, för att bekosta eventuella framtida räddningspaket. I USA debatteras också regleringar, men kritikerna tycker inte att de är tillräckliga. Överlag verkar det väl inte ha hänt så jättemycket angående nödvändigheten att reformera det finansiella systemet för att undvika framtida kriser. Vilket i och för sig inte är förvånande – att komma överens om stora politiska förändringar på global nivå, samtidigt som gigantiska, inflytelserika intressen till varje pris vill behålla status quo, torde vara en av de svåraste och långsammaste sakerna man kan göra i politiken. Vilket inte minst det havererade klimatavtalet i Köpenhamn visade. Icke desto mindre – det är helt nödvändigt. Människor dör som följd av det system vi har idag.

Precis efter finanskraschen hösten 2008 skrev Mona Sahlin en väldigt bra artikel som innehöll en lös skiss på vägarna framåt. Rekommenderas varmt. Katrine Kielos skriver också bra om skattens återkomst. Sandro Scocco skriver mycket läsvärt om varför det inte är en framkomlig väg att skylla krisen på bankirerna, så som den borgerliga regeringen gärna gör. Sigmar Gabriel var inne på något liknande i sitt prisbelönta kongresstal: ”Det handlar inte bara om moraliska misslyckanden från enskilda bankdirektörer. Moraliska appeller av den sorten fru Merkel gör är helt poänglösa. Istället måste spelreglerna göras om, så att de excesser som orsakade krisen inte kan uppstå. Den kanske viktigaste uppgiften för socialdemokratin just nu, i Tyskland, i Europa och i hela världen, är att tala om hur vi ska åstadkomma sådana spelregler.”

Ja, vänner, det borde vi definitivt ägna oss mer åt.

Uppdatering: Intressant nog har IMF och Världsbanken just släppt en ny rapport om finanskrisens konsekvenser. Enligt den är antalet barn som kommer att dö i världen på grund av krisen skrämmande 1,2 miljoner. Det rapporteras också att G20-länderna inte har kunnat komma överens om någon global bankskatt – men IMF ska arbeta vidare med frågan.

I Sydsvenskan finns en bra genomgång av IMF:s skatteförslag. Kennet Andreasson skriver också om krisens följder för Europa. Gunnar Hökmark gillar inte bankskatten, men förespråkar reglering – och resonerar läsvärt. Verkar vara en riktigt bra blogg! Hållplats Hådén och Jerker Nilsson skriver också.

Andra bloggar om bankskatt, tobinskatt, imf, finanskris, kapitalismens kris. Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.

För en handfull dollar…

Varje minut om dygnet dör en kvinna någonstans i världen för att hon blivit gravid.

(År 2005, källa här). I Sierra Leone dör en kvinna för vart femtionde levande barn som föds. Men det är inte bara mödrarna som dör, utan också många av de nyfödda. Varje år dör 550 000 kvinnor i samband med graviditet, och ungefär 3,5 miljoner nyfödda. En ny FN-rapport visar att det inte är särskilt svårt att göra något åt det här. För 13 miljarder dollar om året – ca 90 miljarder kronor –  skulle mödradödligheten kunna minskas med 70 procent, och dödligheten bland nyfödda med 44 procent. De flesta av dödsfallen skulle nämligen kunna undvikas ”genom enkla, billiga åtgärder; tillgång till preventivmedel, läkarvård, sexualundervisning och säkra aborter”, skriver RFSU på sin hemsida.

13 miljarder dollar är mycket pengar. Självklart. Det är till exempel lika mycket som världen spenderar på militären under 4 hela dagar. Eller lika mycket som tobaksanvändningen beräknas kosta världen under 24 dagar. 90 miljarder kronor är 0,2 promille av världens samlade BNP år 2008, eller 0,9 promille av USA:s BNP.

Det som saknas är både familjeplanering och en bättre, mer tillgänglig sjukvård. Av kvinnor i fertil ålder i u-länderna vill drygt hälften – 818 miljoner stycken – inte bli gravida (just nu eller någonsin). En fjärdedel av dem saknar dock tillgång till säkra preventivmedel. År 2008 blev 186 miljoner kvinnor gravida i u-länderna. Ungefär 40 procent av alla dessa graviditeter, eller 75 miljoner stycken, var oplanerade. Av dessa ledde knappt hälften – 35 miljoner – till abort. 20 miljoner av dessa aborter (57 procent) skedde under osäkra förhållanden, och 8,5 miljoner kvinnor som genomgått dessa osäkra aborter behövde vård på grund av komplikationer.

Nej, det skulle inte vara svårt att minska graviditetsdödligheten. Ändå fortsätter en kvinna att dö, varje minut. ”Den politiska viljan saknas. Mödradödligheten är katastrofen som makthavarna glömde”, skriver RFSU.

Rapporten i sin helhet finns här och rekommenderas. Läs gärna också vad RFSU gör för att minska graviditetsdödligheten.

AB. Andra bloggar om mödradödlighet, ojämlikhet. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

Ty den som har, åt honom skall varda givet

När jag jobbade som socialbidragshandläggare träffade jag en del klienter med skulder. Det behövde inte handla om några stora summor. Kanske några hundralappar från en beställning från Ellos, en skuld som med tiden växte. Att handla på postorder var ju ett av få sätt att shoppa på för personer som aldrig hade några marginaler. Naturligtvis borde man inte handla på postorder när man inte har några pengar. Precis som att ingen borde ta sms-lån. Men folk gör det ändå. Det är inte heller så konstigt, när hela vår ekonomi – och rätt mycket av kulturen därtill – bygger på att vi alla ska konsumera.

Amerikanerna konsumerade långt över sina tillgångar och orsakade en finanskris. Men precis som till exempel Katrine Kielos och Peter S Goodman skriver är finanskrisen egentligen en ojämlikhetskris. Trots att produktiviteten och företagsvinsterna ökade i USA, stod lönerna stilla i decennier. Reallönen 2004 var lika hög som den var 1984, och lägre än 1974. Istället lånade amerikanerna allt mer för att finansiera sin konsumtion. Kolla bara här:

Samtidigt som reallönerna (röda prickar) alltså stod stilla på knappt 280 dollar i veckan, ökade den andel av genomsnittsamerikanens inkomst som gick till avbetalningar på lån till knappt 20 procent (blå linje). Det innebär en ökning med nästan en femtedel från 1980 till toppnoteringarna 2006-2007. Vad som också hör till bilden är att produktiviteten i den amerikanska ekonomin hela tiden ökade – men det kom inte löntagarna till del. Istället ser vi att företagens vinster, här visade som andel av BNP, växte kraftigt (gröna prickar, vänster axel). USA är ett rikt land. Men djupt ojämlikt.

I USA ledde den lånefinansierade konsumtionen, via en explosion av ohållbara huslån, så småningom till att hela världsmarknaden kraschade. För mina klienter på soc ledde postorderskulderna inte till något annat än några fler sömnlösa nätter och en ännu svårare privatekonomisk situation. Men oavsett vilka konsekvenserna blir så är mekanismerna desamma. De som har för lite kommer att vilja ha det alla andra har. Ett samhälle där resurserna är ojämnt fördelade är ett instabilt samhälle.

Som jag skrivit om tidigare har de ekonomiska klyftorna ökat under lång tid i både Stockholm och Sverige. Jag tycker att det är socialdemokratins största misslyckande. Det som dock gör situationen än mer allvarlig är att den nuvarande regeringen accelererar den här utvecklingen. Borgerliga företrädare framhåller gärna att deras jobbskatteavdrag främst gynnar låg- och medelinkomsttagare, men det är inte sant. I själva verket har den fjärdedel av befolkningen som har de högsta inkomsterna fått nästan hälften (49 procent) av de borgerligas skattesänkningar. Den fattigaste fjärdedelen fick bara drygt 6 procent av pengarna (enligt Riksdagens utredningstjänst).

Idag la regeringen fram sin budget för 2010. Och den följer samma spår. De som redan har, de ska få mer. De som har lite, och som redan fått se inkomstförsämringar genom regeringens politik, de får ingenting. Så skapar man ett samhälle där många får det lite bättre, men på direkt bekostnad av dem som har det allra sämst.

Andra som skriver om budgeten är till exempel: Kulturbloggen, Johan Westerholm, Ett hjärta rött och bästa Ekonomklubben.

Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet skriver om hur budgeten ökar klyftorna.