Ett anspråkslöst förslag kring S organisation

Okej, läget är allvarligt för mitt parti, Socialdemokraterna. Skälen är uppenbara: människor upplever en rad problem i samhället, regeringskonstellationen är svag med ett program byggt på aparta kompromisser och ett samarbete flera av de inblandade inte tycks trivas i, och S blir som regeringsparti ansvarigt för en politik som i stora stycken ligger långt till höger om socialdemokratisk mainstream-ideologi.

Inget av detta lär ändras denna mandatperiod (nyval etc kan förstås inträffa, men jag utgår här från att regeringen i nuvarande form sitter kvar). Det är alltså såhär förutsättningarna ser ut. Problemen kan därtill väntas förvärras, bland annat eftersom det är tveksamt om regeringens åtgärder på kort sikt förmår påverka de problem människor upplever i vardagen. Detta har att göra med att politik och konkret samhällsförändring alltid är svårt och långsamt, alldeles oavsett hur regering och riksdagsmajoritet ser ut, men en försvårande faktor i dagens läge är att det därtill finns för lite pengar avsatta för grundläggande samhällsfunktioner, inte minst välfärden. Ett annat skäl till att situationen för S kan väntas förvärras är att flera av de ur ett S-perspektiv mest svårsmälta politiska åtgärderna i Januariavtalet fortfarande inte är genomförda, utan kommer att märkas mer konkret först om några år. Det gäller inte minst (det redan inledda) haveriet med Arbetsförmedlingen och frågan om arbetsrätten, samt möjligen också hyresregleringen.

Detta skriver jag varken för att peka finger eller vältra mig i svartsyn, utan helt enkelt för att konstatera: det är såhär verkligheten ser ut – den är jävlig. Det måste vi nyktert kunna se för att vara konstruktiva.

Verkligheten och det omgivande samhället är alltså under nuvarande förutsättningar svåra att göra särskilt mycket åt för det socialdemokratiska partiet. Det vi däremot äger är vår egen organisation. Det är faktiskt det enda vi direkt äger. Och här tror jag det krävs ett helt nytt tänk.

Den situation vi befinner oss i är mer eller mindre unik för oss som parti. Vi är inte längre ett stort parti och det är fullt möjligt att SD inom kort blir Sveriges största parti, den position vi varit vana vid att inneha under decennier. Hela vår organisation, vår tradition, vårt sätt att arbeta och vara som socialdemokrater bygger på att vi är ett statsbärande, dominerande parti som ofta sitter i regeringsställning. Dessa förutsättningar är inte längre på plats. Det är nödvändigt att det påverkar våra arbetsmetoder.

Många socialdemokrater har under året lyft behovet av att partiet Socialdemokraterna måste tala med en egen, tydlig röst när regeringens politik till stora delar inte kommer att vara socialdemokratisk. Detta är centralt, och här har vi tyvärr inte kommit långt på väg. Det är en fråga som är enormt mycket större än kommunikation och kampanjer. Det handlar om materiella förhållanden. Det är exempelvis inte realistiskt att vänta sig att någon på ett trovärdigt och återkommande sätt ska kunna tala om politik både i egenskap av statsråd och i egenskap av socialdemokratisk företrädare. Det är nödvändigt att det finns tunga, nationella företrädare för Socialdemokraterna som enbart kan tala med partirösten. Här skulle jag säga att den tradition vi har av att flera tunga uppdrag sammanfaller hos samma personer är ett problem.

Konkret: Distriktsordföranden, den främsta lokala företrädaren för partiet, spelar i Socialdemokraterna en stor roll. Det är ofta ur den kretsen VU-ledamöter väljs. I regeringsställning hämtas ofta många av statsråden ur VU. Det vill säga: I dagens verkställande utskott har en hög andel ledamöter och ersättare både uppdrag att företräda S lokalt, nationellt och i regering. Det är en fullkomligt logisk och adekvat modell i ett läge när S har 40 procent och de viktigaste (regerings)förhandlingarna sköts inom partiet, snarare än mellan partier. Den representativa demokratin internt och mandatet de högsta företrädarna äger har vilat på just denna maktordning och det förtroende företrädarna på så sätt har fått från olika nivåer i organisationen.

Men det är inte en adekvat modell i dagens läge. Det måste finnas socialdemokratiska företrädare som enbart talar som socialdemokratiska företrädare. Det skulle kunna vara partisekreteraren, VU-ledamöter som inte sitter i regeringen, kanske någon modell där lokala företrädare också har en nationell röst. Allt detta finns förstås idag – det jag är ute efter är ett mer systematiskt arbetssätt, eftersom frågan självklart större än behovet av en tydlig S-kommunikation: Det handlar lika mycket om politikutveckling. Den kan inte ske i symbios mellan partikansli/riksdag/regeringskansli på det sätt som kanske varit vanligt förut. Det måste ske en egen socialdemokratisk politikutveckling och förutom tydliga partiföreträdare kräver det också en organisation med resurser avsatta till det.

Det skulle självklart inte vara enkelt att åstadkomma detta. Partiet har begränsade resurser och det finns risker för otydlighet, maktkamper och diverse ineffektiviteter. Jag tror bara att det svåra läge vi befinner oss i kräver att vi genuint försöker ta fram ett annat arbetssätt än det vi är vana vid.

Vi måste stärka vår roll som parti för att kunna vara tydliga både i nuvarande och kommande regeringskonstellationer, som kan komma att se mycket olika ut, och förstås kontinuerligt gentemot väljarna.

Jag vill understryka att inget av ovanstående är en kritik mot de personer som idag har ledande positioner inom Socialdemokraterna och som gör ett utmärkt jobb utifrån de oerhört svåra förutsättningar de har. Att jag tror att det är nödvändigt att politikutvecklingsgrupper, som exempelvis jämlikhetskommissionen eller den sjukvårdspolitiska gruppen, leds av S-företrädare som inte är statstråd beror inte på att Magdalena Andersson eller Lena Hallengren, som idag leder dessa grupper, gör ett dåligt jobb. De är tvärtom oerhört skickliga samt, förstås, goda socialdemokrater. Men deras roller som statsråd innebär begränsningar och så måste det vara. Som det brukade fungera var det nödvändigt att S-statsråd ledde den här typen av grupper, annars fick de ingen tyngd.

Men vi är som sagt i ett annat läge nu.

Det var för övrigt ungefär det här jag menade när jag citerades med några rader här.

Om asylpolitiken och hjärtat i socialdemokratin

Jag tycker att majoriteten av förslagen om migrationspolitiken som presenterats av S är rimliga. Men inte var det hårdare tag mot migranter som fick mig att engagera mig politiskt. Häromdagen släppte S en film med det lite okonventionella valbudskapet ”två tankar i huvudet samtidigt”. Det finns skäl att fråga sig om den kommunikativa inriktningen på krav och hårda tag börjar luta väl mycket åt den ena tanken.

Man väljer inte vilka politiska frågor som dominerar dagordningen i den tid man lever. Att exempelvis migration är så uppmärksammat nu bottnar i sakförhållanden, inte i politisk taktik. 2015 (och ackumulerat åren dessförinnan) kom så många till Sverige att det för de allra flesta blev uppenbart att den retorik många partier länge hållit sig med, som närmast gav intryck av att utlova öppna gränser, inte var praktiskt hållbar. Det kom nära 350 000 asylsökande till Sverige på fyra år. Att i längden ta emot sådana nivåer är inte möjligt utan att centrala delar av den svenska välfärden och den svenska arbetsmarknaden påverkas.

De flesta verkar överens om detta (åtminstone vad gäller välfärden – mer om arbetsmarknaden senare), ändå är det oerhört svårt att ha en rimlig debatt om frågan. Jag har många gånger försökt och folk blir alltid direkt otrevliga. Jag har i princip gett upp tanken på att det går att prata sakligt om detta. Det är synd, eftersom det gör att hela fältet lämnas till personer med betydligt grumligare åsikter. Men att kväsa en viss sorts debatt förändrar inte nödvändigtvis politiken eller verkligheten. För den som exempelvis vill se en mer generös migrationspolitik är det alltså en kontraproduktiv taktik.

Sakfrågan det handlar om är inte främst det initiala mottagandet. Det är det första missförståndet (även om den ansträngning hösten 2015 innebar för det svenska samhället inte ska underskattas). Etablering är en mycket lång process. Min utgångspunkt är att det är orimligt att ta emot människor i Sverige utan den absoluta ambitionen att de, om de får rätt att stanna, ska få exakt samma möjligheter och rättigheter som alla andra svenskar. Det är ett mycket stort åtagande. Det innebär stora samhälleliga satsningar under lång tid på utbildning, boende, försörjning med mera.

Det är inte heller bara en fråga om ekonomiska resurser (à la ”det är väl bara att höja skatten”). Det är det andra missförståndet. Många av de insatser som krävs för ett stort mottagande tar många, många år att bygga upp. Det gäller exempelvis bostadsbyggandet, liksom att utbilda de legitimationsyrken som det i många fall redan innan 2015 rådde brist på – socialsekreterare, lärare, sjuksköterskor med flera. Här är också ett problem att politiker inte (tack och lov) kan tvinga nån att bli exempelvis socionom. En arbetskraftsbrist är inte enkel att åtgärda. Det räcker inte att ”höja skatten”.

Ytterligare en exceptionellt förbisedd aspekt är att invandring är en fördelningsfråga. Kostnaderna för ett visst mottagande är inte jämnt fördelade i befolkningen. Att ta emot stora antal flyktingar på kort tid kommer att ha effekter på både välfärden och arbetsmarknaden. Den forskning som finns säger att sådana effekter kan vara negativa för de som har de jobb som flyktingarna lättast kan få – dels lågkvalificerad arbetskraft generellt, dels tidigare invandrare. Höginkomsttagare som jag själv kan däremot tvärtom gynnas av invandring. Låglönejobb är bra för vissa delar av ekonomin, men innebär de facto en press nedåt på andras löner.

Det gör mig bedrövad att framför allt detta senare resonemang är så svårt att ta till sig för många opinionsbildare till vänster. Det är en ren marknadsmekanism att utbudet på arbetsmarknaden påverkar priset, det vill säga lönen. Så länge vi lever i en marknadsekonomi är detta ett faktum (och gäller även om inte borgarna gud förbjude börjar fingra på lägstalönerna lagstiftningsvägen). Det duger inte att som svar säga nåt allmänt om att ”facket får väl kämpa emot”. Det är ett slagord, inte en handlingsstrategi. Maktförhållandena på arbetsmarknaden avgörs inte av vilja hos en av parterna. Det handlar om fakta på marken.

Jag förväntar mig av varje progressiv person som vill se en mer generös invandring att erkänna detta sakförhållande och ha en konkret strategi för att möta det. Inte att förneka att mekanismen existerar.

Så ja. Jag har försvarat grunderna i den åtstramning av migrationspolitiken som skett och (med något undantag) jag tycker att de senaste förslagen är någorlunda rimliga av samma skäl, att vi behöver hålla mottagandet på en lägre nivå än 2015 och åren dessförinnan. Nära kopplat till detta har jag inga större invändningar mot förslaget om språkplikt som kom häromveckan.

Men det är också ett bra exempel på vad jag trots allt upplever som svårt: Förslaget om språkplikt tar sin utgångspunkt i ett reellt problem, nämligen att alldeles för få nyanlända lär sig tillräckligt bra svenska på rimlig tid. SFI verkar fungera skakigt och nationell systematik och överblick saknas. Människor läser för få timmar i veckan (15 timmar är standard). Det är brist på lärare men inte på oseriösa SFI-anordnare. Och så vidare. Utifrån detta tar S fram ett ganska klassiskt sossigt förslag som kraftigt utökar välfärdsåtagandet för asylsökande: med förslaget får de nämligen rätt att läsa SFI redan då de anländer till Sverige. Tidigare har bara personer med uppehållstillstånd fått läsa SFI, och med dagens handläggningstider kan det ta år. Detta förenas med ett krav på deltagande men inte på prestation. Jag har svårt att se det orimliga i detta. Försörjs man av samhället har samhället också rätt att ställa krav och extremt få asylsökande torde vara ovilliga att lära sig svenska. Att inte ställa krav på prestation är samtidigt rimligt eftersom förmågan att lära sig ett språk är ojämnt fördelad och inte något individen fullt ut styr över själv.

Gott så alltså – men det är ju inte vad som kommuniceras. Det som lyfts är bara språkplikten, inte att många fler plötsligt ska få läsa SFI. På lite liknande sätt är de migrationspolitiska förslagen från igår kryddade med inslag som att kommuner ska förbjudas att betala långvarigt försörjningsstöd till papperslösa (extremt få gör detta idag, och förslaget är enligt uppgift inte en begränsning av den så kallade nödhjälpen, vilket är bra men inte direkt framgår). Listan på förslag ramas också in med ett budskap om att Sverige inte ska ta emot fler än vad som motsvarar vår befolkningsstorleks andel av EU:s totala mottagande. Men så vitt jag kan se innebär inte förslagen de facto en sådan begränsning (vilket skulle kräva en oerhört mycket mer omfattande omläggning av asylpolitiken än vad som presenterats).

Båda förslagspaketen om migrationspolitik respektive språkplikt tar sin utgångspunkt i reella problem och kommer med många vettiga lösningar på svåra målkonflikter. Men bland alla förslag med substans blandas alltså även in sådana som uppenbart mest är till för att sända vissa signaler. Bara mängden förslag sänder en signal i sig. Och jag önskar att det inte vore så. För hur mycket jag än själv hela tiden försöker driva linjen att det är sakfrågor vi ska diskutera – i dessa tider när det är nästan omöjligt att ha en politisk debatt om nåt annat än meta, narrativ, symboler och taktik – så förstår också jag värdet av just symboler.

Som politiker har man närmast en skyldighet att svara mot frågor folk har, och de har de facto många frågor på dessa områden. Men man har också ett ansvar i att de svar man ger underblåser vissa strömningar och tar uppmärksamheten från andra. Även om det många gånger är rimligt för samhället att ställa krav, är det inte mer rimligt att ställa krav på asylsökande än på andra. Vilket man nu nästan kan få intryck av.

De målkonflikter som följer med migrationen är oerhört svåra. De kommer inte att försvinna utan av allt att döma bara bli viktigare. De kan inte lösas semantiskt, slagordsmässigt eller genom att vara elak på Twitter. Ingen av oss har som sagt valt detta som centralt tema för den samtida politiken, men det förtar inte att vi måste ha vettiga svar. Men hur mycket jag än tycker det är rimligt med lag och ordning, rätt och plikt och en nivå på migrationen som bevarar den svenska modellen så är inget av det hjärtat i socialdemokratin. Det är inte där glöden finns. Det tror jag inte heller att någon socialdemokrat någonstans tycker, varken i regeringskansliet eller annorstädes. Kommunikationen och balansen i de politiska förslagen måste också varsamt utgå från detta.

Rädslans politik

För över fem år sedan höll Sigmar Gabriel ett tal om misslyckandet för den tyska socialdemokratin i valet 2010. Det är fortfarande ett av de bästa tal jag läst, och det mesta är relevant även för att förstå dagens socialdemokratiska kris (som ju aldrig riktigt gått över).

Men jag minns att jag funderade över vissa rader. På ett ställe säger exempelvis Gabriel, närmast i förbifarten: ”Det är trots allt så, att många av oss upplever att tillvaron idag ständigt förändras. Det är bara ett fåtal som tycker att det är en problemfri utveckling. De flesta människor vill helst ha någon form av fast mark under fötterna.”

Jag hade svårt att greppa det där. Jag tyckte det var svårt att avgöra hur pass sant det var. Tycker människor i allmänhet att tillvaron förändras för snabbt? Och är de emot det?

Vår tids credo är själva förändringsbenägenheten. Nostalgi är något fult. Framtiden är alltid bättre. Och hastighet är ett värde i sig. Min erfarenhet från politiken är att rädslan för att verka tillbakablickande är mycket stark. Men tänk om alla inte känner så? Finns det plats i offentligheten för den berättelsen?

Folk som mäter sånt säger till mig att SD-väljare är mer oroliga än andra. Det syns bla i SOM:s mätningar. Vad tabellen ovan, hämtad från SOM, visar är att SD:s väljare är signifikant mer oroliga för nästan alla personliga faktorer SOM mäter: Oroliga för att bli sjuka, för att inte få tillräcklig pension, för att bli utsatta för brott, för att sakna pengar vid oväntad utgift. På flera punkter är SD-sympatisörer också mer oroliga för samhällsutvecklingen i stort, exempelvis vad gäller brottslighet, terrorism och försämrad välfärd.

Breda grupper sympatiserar med SD idag – det är inte alls enbart ”förlorarna”. Men vissa kanske är mer rädda att falla än andra?

Redan 1986 skrev sociologen Ulrich Beck sin bok Risksamhället.”Den övergripande tesen i boken är att det moderna samhället har gått från en industriell modernitet där produktionen av rikedom var det dominerande målet, till en reflexiv riskmodernitet där det dominerande målet är att hantera risker och uppnå säkerhet”, beskriver Wikipedia. En viktig poäng är att dagens faror är skapade av människor, men ändå i princip ohanterliga. Beck fokuserade i hög grad på miljömässiga risker, men det finns många andra samtida fenomen som passar in: terrorism, social oro, finansiell instabilitet. Vad Zygmunt Bauman passande kallar ”flytande rädsla” – något gränslöst, smygande, ett ständigt närvarande hot. Inga hundraprocentiga skydd finns.

Detta var alltså något som kändissociologerna pekade ut redan för 30 år sedan. Men politiskt känns deras slutsatser märkligt ohanterade. Det finns ett vakkuum här.

Tittar vi återigen på SOM:s siffror framgår, föga förvånande, att SD:are är betydligt överrepresenterade vad gäller oro för antalet flyktingar. Det är en faktor som aldrig kan tas bort från analysen. Men politiska försök till kausala bedömningar blir ofta så statiska. Att SD-sympatisörer är emot invandring säger inget om varför. ”Invandringen” kan delvis vara det som kanaliserar annan oro, en oro som inte får utlopp på något annat sätt i dagens politiska samtal.

När jag diskuterade detta med några bekanta och sa att jag tyckte det var svårt att bedöma hur pass oroliga människor i allmänhet är, underförstått för att jag själv lever ett så pass skyddat liv, sa en klok person ungefär: men titta på oss. Vi är privilegierade, men är vi förtröstansfulla? Nej. Det var ju ingen av oss. Vi var oroliga för den politiska utvecklingen, för klimathotet, för växande social oro, etc.

Det är naturligtvis inte representativt för särskilt mycket, men kanske säger det något om hur den flytande rädslan tar sig in överallt. Som ett dåligt självförtroende kring möjligheten att förändra hos vissa. Hos andra, som ett sökande efter alternativa politiska lösningar där de traditionella inte befunnits leverera. Ett nytt politiskt landskap är det i vilket fall.

Amazing grace – om tradition och auktoritet

I somras höll Barack Obama ett tal som, med rätta, har kallats ett av hans bästa någonsin. Det skedde vid minnesstunden för Clementa Pinckney, pastorn och delstatssenatorn som mördades i den rasistiskt motiverade masskjutningen i Pinckneys kyrka i Charleston.

Det är, av många skäl, ett fantastiskt tal. Radikalt och personligt. Lärt och vackert. Obama lyckas förena flera mycket svåra teman – USA:s rasistiska historia, behovet av social rättvisa, kyrkans plats i såväl det amerikanska samhället som den afroamerikanska kulturen, vikten av förlåtelse. Trådarna balanseras och flätas samman så att de glöder av angelägenhet och samtid. Det är ett oerhört politiskt tal, och existentiellt. På slutet börjar plötsligt Obama, till allas överraskning, sjunga Amazing grace.

Det är inte en slump. Ett av talets bärande teman är nåd (grace).

According to the Christian tradition, grace is not earned. Grace is not merited. It’s not something we deserve. Rather, grace is the free and benevolent favor of God as manifested in the salvation of sinners and the bestowal of blessings. Grace.

Och lite senare:

We don’t earn grace. We’re all sinners. We don’t deserve it. But God gives it to us anyway.

Jag har tänkt på det här talet då och då ända sedan jag först hörde det, eftersom temat – även helt bortsett från den kristna inramningen – känns så oerhört främmande i vår tid. Ingenting i den samtida diskursen handlar om hur nåden – eller i  mer sekulär bemärkelse kärleken, existensberättigandet, värdet som människa – tillägnas oss alla, oavsett om vi förtjänar den eller ej. Tvärtom handlar allt om hur vi ska meritera oss för det hela. Det ska inte daltas med folk. Krav ska ställas, förmåner ska villkoras. Det ska grälas, kritiseras och ständigt betygsättas. En gång i tiden kallades Robinson mobbing-tv, idag är konceptet att rösta ut sina ”kompisar” standard. Osv. Disciplineringen riktas alltid nedåt.

Ändå – nåden är förstås det vi alla innerst inne längtar efter. Att bara få vara godkänd. Utan att behöva prestera.

Det främsta tecknet på samtidens auktoritära strömningar är SD:s framgångar. GAL/TAN är en osnygg akronym för en politisk dimension som (lika osnyggt) kallas ”grön, alternativ, liberal” respektive ”tradition, auktoritet, nationalism”. Snarare än den traditionella höger-vänsterskalan efter ekonomiska värderingar är det den som definierar det nyare politiska landskapet. Alla partier som vuxit fram de senaste decennierna placeras enklare in på GAL/TAN än på den höger-vänsterskala som de äldre partierna definierat. Och SD dominerar förstås den ena änden.

Jag tycker personligen det är svårt att förstå längtan efter tradition, auktoritet och nationalism, men jag är övertygad om att en effektiv strategi för att begränsa SD:s framtida röstetal måste börja i just en sådan förståelse. På många sätt känns det som ett främmande drag i den moderna svenska historien. Det är inte alls därifrån vi kommer. Men med ett lite längre perspektiv – kanske är det snarare det antiauktoritära, generösa 1900-talet som är den historiska parentesen.

Möjligen i enlighet med GAL/TAN har den dominerande politiska striden i nuläget kommit att stå mellan nån sorts disciplinhöger och en ”allt åt alla”-vänster. Det är en fruktlös konflikt. Jag tror aldrig en vänster som är kravlös och inte förstår grundläggande materiella begränsningar kan vinna mer än en liten minoritet. Det är en djupt ineffektiv strategi för att mota auktoritära strömningar. Den övertygar ingen utomstående, utan bekräftar enbart det motståndarna ogillar eller är rädda för. Men det har visat sig svårt att överföra arbetarrörelsens traditionella ”gör din plikt, kräv din rätt” till en nutida kontext. De flesta försök betonar antingen kraven eller rätten för mycket. Detta trots att själva föreningen verkligen är en av arbetarrörelsens djupaste rötter.

Ytterligare ett bärande tema i Obamas minnesord är community, den svåröversättbara term som står både för samhälle, samfund och gemenskap. Obama beskriver hur Pinckney såg sina uppdrag som pastor och folkvald som en del av en helhet – att verka i samhället. Han beskriver hur kyrkan i den afroamerikanska kulturen både varit en religiös samlingspunkt och ett redskap för social och politisk förändring. Han talar oerhört vackert om ”places where children are loved and fed and kept out of harm’s way, and told that they are beautiful and smart — and taught that they matter.”

Han talar helt enkelt om delaktighet. Och kanske är det just delaktigheten som är den förenande länken i arbetarrörelsens formel ”gör din plikt, kräv din rätt”. Utan delaktighet är det enkelt att slå över i antingen det ena eller andra, lätt att ställa krav på andra, lätt att förvänta sig allt utan egen ansträngning.

Men det är en kraft som är svår att styra över politiskt. Det är knappast heller något som diskuteras i större utsträckning idag, utom (ironiskt nog) i en mer identitetspolitisk tappning, exempelvis vad gäller olika underprivilegierade gruppers ställning på arbetsmarknaden. Att använda begreppet så är dock att reducera dess egentliga innebörd.

Och för att tala med Obama: Nåden har vi alla, trots att vi inte förtjänar den. Men den människosyn Obama beskriver i sina minnesord är på intet sätt kravlös. I själva verket är anspråken oerhörda. Han förväntar sig att vi åstadkommer social förändring. Han förväntar sig att vi ändrar oss när vi haft fel. Han förväntar sig att vi ska kunna förlåta.

Krav kan formuleras på olika sätt.

 

Att accelerera bort från verkligheten

Politiken dessa dagar är inte lätt att tycka om, ens för den som i grunden tycker att politik är det finaste som finns (näst familjen och gulliga djur). Att spela hard to get är sällan en framgångsväg i politiken, men dagens ”hard to want”-stil är ännu mer hopplös. Jag blir ledsen av det, för de flesta av oss kan bättre än såhär.

Häromdagen var jag på ett arbetsplatsbesök i en hemtjänstgrupp. Det var kommunala korridorer i ett miljonprogramsområde. Lysrör och juldekorationer. Flera av enheterna låg i topp vad gällde brukarnöjdhet. En kvinna som jobbade där nämnde att hon var ensamstående och försörjde tre barn på en undersköterskelön. Kort därefter besökte vi ett demensboende. I uppehållsrummet fanns ett akvarium fullt med stora, röda fiskar. Med några i personalen hade vi ett långt och lågmält samtal om döden, minnet och om hur det är att jobba utifrån att de boendes behov alltid ska stå i centrum.

Jag har så svårt att komma ifrån känslan att det är om de sakerna de politiska diskussionerna borde handla. Typ, hur tycker vi att vi ska ha det på äldre dar? Hur borde arbetsvillkoren se ut för för de som är anställda i äldreomsorgen? Vad får det för konsekvenser för exempelvis skatteuttaget? Istället känner jag mig snärjd i en diskussion som enbart handlar om taktik och meta. Vem är svag, vem är stark, vem är regeringsduglig och vem fångades på en ofördelaktig bild. Vem är bäst på att peka finger och vem kommer med den mest dräpande kommentaren.

Är man bara lite intresserad av samhället vet man ju att det finns gigantiska utmaningar. Stora, svåra samhällsfrågor som ingen riktigt verkar orka ta i. Exempelvis att prognoserna pekar på att tiotusentals välfärdsmedarbetare beräknas saknas inom kort, för att för få vill jobba inom dessa yrken. Vilket gissningsvis har att göra med bland annat lön, arbetsvillkor och minutjakt. Det borde beröra oss så mycket djupare. Välfärden tar hand om det käraste vi har: våra barn, våra föräldrar, våra nära när de är sjuka och svaga.

I den budget som röstades ner av de borgerliga partierna och SD fanns bland annat en miljardsatsning på fler anställda i äldreomsorgen, och höjt underhållsstöd för ensamstående. Jag säger inte att det är ett tillräckligt svar på någonting, men det är i alla fall en början. Men än så länge har jag inte en enda gång sett någon ställa frågan: vad vill de borgerliga? Det är uppenbart att de gärna vill få tillbaka regeringsmakten. Men vad vill de göra med den? Vad är deras projekt?

2006 fanns ett projekt. Jag gillade det naturligtvis inte, men det ska inte förnekas att de på den tiden faktiskt ville åstadkomma något. Ambitionerna mattades av under kommande mandatperiod, antagligen bland annat för att regeringen då satt i minoritet – och för att det började bli uppenbart att de flesta av de resultat de hoppades uppnå lyste med sin frånvaro. Det dramatiska rösttappet mellan 2010 och 2014 visar att det som fanns kvar av det borgerliga projektet kraftigt underkändes av väljarna. Jag har hittills inte märkt någon mer allvarligt menad självrannsakan hos de borgerliga partierna på grund av detta. Det förundrar mig lite.

Jag hoppas hur som helst på en mer klargörande politisk diskussion fram till den 22 mars. Det vore så fint om det offentliga samtalet om politik nån gång kunde möta den så kallade verkligheten, snarare än att accelerera bort ifrån den. Och ja, jag tror det är särskilt önskvärt för oss som gärna skulle vilja att SD fick färre röster.

Förenklat om surrogatmödraskap

Frågan om surrogatmödraskap är på intet sätt enkel. Det är egentligen det viktigaste skälet till varför jag blir provocerad av Nätverket feministiskt nej till surrogatmödraskaps artikel i Aftonbladet. Jag provoceras av den slängiga tonen, tvärsäkerheten med vilken ett antal debattörer jag annars har respekt för, avfärdar en fråga som berör verkliga människors liv och existens. Det finns barn i Sverige som är födda genom surrogatmödraskap. Enbart detta faktum borde göra det uteslutet att tala om barn som har kommit till på detta sätt som en ”vara”, vilket görs i artikeln. Jag kan inte acceptera den människosynen.

Jag har djup respekt för de invändningar man kan ha mot surrogatmödraskap. Men författarna till AB-artikeln förenklar på ett sätt som inte är rimligt. De låtsas bland annat att det från en feministisk ståndpunkt är självklart att landa i att surrogatmödraskap är något förkastligt. Men det är inte självklart. Det är inte en slutsats som med automatik följer av en feministisk övertygelse. Därtill tycker jag inte det håller att låtsas som att det inte råder någon skillnad mellan altruistiskt och avlönat surrogatmödraskap, vilket görs i artikeln. Det är en milsvid skillnad. Den utredning som nu arbetar med frågan i Sverige har att se över huruvida möjligheten till altruistiskt surrogatmödraskap ska införas. Pengar finns inte med i bilden.

Det utvecklas inte i artikeln, men vad jag vet finns det två sätt att resonera om man som där likställer ett avlönat med ett altruistiskt surrogatmödraskap. Det första är att det är svårt att kontrollera att det på pappret altruistiska alternativet inte innebär att pengar ändå betalas i det fördolda. Det andra är att det i alla samhällen, även rika som Sverige, förekommer ojämlika maktförhållanden mellan människor, vilket gör att frågan om frivillighet är svårare än i teorin. Båda dessa invändningar är viktiga, och det är därför i högsta grad rimligt att en statlig utredning har fått i uppdrag att titta på hur pass säker man kan vara på att motverka dem om ett altruistiskt surrogatmödraskap skulle införas. Vad gäller den andra invändningen har jag dock personligen svårt att se att det skulle vara något specifikt för just surrogatmödraskap. Det gäller i så fall alla mänskliga företeelser över huvud taget. Draget till sin spets skulle detta resonemang innebära att inga överenskommelser mellan människor alls fick ingås så länge inte perfekt jämlikhet råder. Det vore naturligtvis orimligt. Och tycker man att det är okej att människor trots samhällelig ojämlikhet exempelvis ingår anställningsavtal, inleder vänskapsförhållanden och har samtyckande sex med varandra har jag svårt att se på vilket sätt surrogatmödraskap skulle vara principiellt annorlunda.

Det avsnitt som jag har allra svårast för i Aftonbladetartikeln är det avslutande, som handlar om barnperspektivet. Det rymmer ett flertal djupt problematiska formuleringar. Såhär lyder det:

En annan röst som såväl Jönsson [surrogatmödraskapsförespråkare] som många andra glömmer bort är barnets. Vi menar att barn har ett absolut och okränkbart värde. Därför får barn aldrig reduceras till att bli ett medel för att tillfredsställa vuxnas längtan, en produkt kring vilken avtal kan slutas. Det är ingen rättighet att få egna, genetiska barn, än mindre att kunna köpa dem.

I den första meningen menar man alltså att surrogatförespråkare inte tar hänsyn till barnets röst. Jag tycker att det generellt är oerhört svårt att tala om ”barnets bästa” i alla frågor som rör reproduktionsteknik. Det kräver att man förutsätter ett antal saker om vad som är bra för barn, som inte alls är självklara. I detta fall är det underförstått att det kan vara problematiskt för barn att växa upp med föräldrar som inte burit dem i sin egen kropp. Det är ett på många sätt tvivelaktigt sätt att se på saker och ting, inte minst för alla som tror att pappor, medföräldrar och adoptivföräldrar spelar en viktig roll i sina barns liv. Vidare är det ett ofrånkomligt faktum att barn som kommit till genom olika former av reproduktionsteknik inte skulle ha existerat om dessa tekniker inte hade använts. Det är inte i sig ett argument för att alla tekniker borde tillåtas, men det gör det vanskligt att tala om vad som är ”det bästa” för de individuella barnen. Det finns ingen parallell verklighet där ett existerande barn som fötts av en surrogatmoder istället skulle ha fötts av en genetisk förälder.

I den tredje meningen säger man att barn aldrig får bli ”en produkt kring vilken avtal kan slutas”. Innebär detta att artikelförfattarna är emot alla adoptioner, fosterhemsarrangemang, formella överenskommelser om vårdnad efter separationer samt all reproduktionsteknik som kräver donerade könsceller? I så fall är jag djupt oenig med författarna. Jag misstänker dock att de inte menar detta. Men då får de faktiskt lov att förklara på vilket sätt surrogatmödraskap särskiljer sig från alla ovanstående varianter, alternativt uttrycka sig mindre svepande.

Slutligen talar man om att det inte är en rättighet att kunna köpa ett barn. Återigen, med hänsyn tagen till de högst verkliga barn som existerar och som kommit till på detta sätt, förstår jag inte hur man kan välja att formulera sig så. Det finns en rad olika reproduktionstekniker som människor som drabbats av ofrivillig barnlöshet använder sig av som medför en kostnad. Det gäller exempelvis adoption och provrörsbefruktning. Det betyder inte att dessa människor har köpt ett barn. Att äga ett barn är en omöjlighet. De har betalat för en behandling eller en procedur som i bästa fall har gett dem ett barn.

Slutligen, för att återgå till skillnaden mellan altruistiskt och avlönat surrogatmödraskap: det är, som sagt, en milsvid skillnad. Personligen anser jag inte att fler områden av mänsklig verksamhet behöver omfattas av marknaden. Det finns många aspekter av den mänskliga tillvaron som över huvud taget inte bör inordnas i pengalogik. Men jag ställer inte upp på synen att det enda sättet att bära någon annans barn på skulle vara genom arbete i en ojämlik maktrelation. Det kan också vara något man gör helt bortom den normativa bilden av kärnfamiljen. Något man gör som en kärlekshandling för en närstående som inte annars kan få ett hett efterlängtat barn. Eller något man väljer att göra för en okänd för att man inte har något emot att vara gravid och vill göra något betydelsefullt för en medmänniska.

Jag instämmer med artikelförfattarna att den praktik som förekommer idag, att svenskar anlitar surrogatmödrar i fattiga länder som Indien, är problematisk, eftersom ojämlikheten i relationen är så uppenbar. Jag tycker i och för sig inte att den frågan är enkel heller, men det är lättare att se komplikationerna jämfört med ett altruistiskt surrogatmödraskap i Sverige.

Familjer kan se så oerhört olika ut. Jag tycker det är märkligt att tongivande delar av den feministiska rörelsen väljer att lägga så stor vikt vid den biologiska aspekten av familjebildning, och därtill talar om människor som om de vore varor. Den aspekt som gör frågan om surrogatmödraskap svår är vad det innebär för en kvinna att bära ett barn och sedan lämna det ifrån sig. Det finns inget självklart svar på det, men det är vad diskussionen borde handla om.

♦♦♦

Och så ett litet PS angående detta om genetiska barn: bortsett från att alla surrogatfödda barn inte är genetiskt släkt med sina föräldrar (åtminstone inte båda föräldrarna), så har jag svårt för den fördömande tonen kring människors längtan. Barn är ALDRIG en rättighet, det är helt självklart. Däremot förstår jag inte varför man ska ha en åsikt om huruvida andra människor önskar att deras avkomma ska vara genetiskt relaterad till dem eller inte. Människor längtar som de längtar, det är inte mer med det. Förhoppningsvis har de flesta barn, även de som kommit till på traditionellt sätt, fötts på grund av just sina föräldrars helt egoistiska längtan. Vem skaffar barn ”för barnets skull”? Men framför allt: Det finns en vanlig föreställning om att alla dessa barnlängtande människor borde adoptera istället. Då missar man att det blir allt svårare att adoptera för alla, och att vissa, exempelvis bögpar och ensamstående av båda könen, i praktiken nästan inte har några möjligheter att göra det. Det är i grunden en positiv utveckling som beror på höjd levnadsstandard och att färre barn föds ”oönskade”,  liksom att efterfrågan från presumtiva adoptivföräldrar ökar över hela världen. Så: nej, det är inte bara att ”adoptera istället”.

Ska vi prata med varandra?

Det är något märkligt med att så mycket politisk energi ägnas åt att diskutera vilka som får bjudas in vart. Nu senast fick feministkonferensen Nordiskt forum kritik för att Norges jämställdhetsminister Solveig Horne var inbjuden som talare. Horne representerar Fremskrittspartiet och har tidigare gjort rasistiska, homofoba och sexistiska uttalanden. Bland annat har hon sagt att kvinnor bär ett eget ansvar vid våldtäkt och att det är främst invandrade män som våldtar.

Kontroversen speglar en reell målkonflikt. Vilka plattformar är till främst för intern diskussion och vilka är till för yttre påverkan? Båda behövs. Vissa rum ska vara egna, och det finns avgjort behov av separatistiska mötesplatser. Men ska man förändra något måste man också tala med meningsmotståndare och personer som inte redan är övertygade. Ibland står dessa två behov emot varandra. Och om man ska tolka den offentliga diskussionen känns det som att det senare behovet allt oftare hamnar i skymundan.

Nordiskt forum är en uppföljning på FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995. NF:s uttalade syfte enligt hemsidan är att formulera konkreta krav och strategier för att uppnå ett jämställt samhälle. Man vill identifiera utmaningar och möjligheter för genomförandet av den handlingsplan som antogs av världens regeringar i Beijing 1995, men som uppenbart inte till fullo blivit realiserad. I detta syfte bjöds Nordens samtliga jämställdhetsministrar in för att ta emot konferensens slutdokument, som innehåller ett antal politiska krav riktade mot regeringarna.

Mot denna bakgrund skulle det varit djupt ostrategiskt att inte bjuda in Norges jämställdhetsminister. Det skulle innebära att man gav upp om att försöka öka jämställdheten i Norge så länge det finns problematiska partier i den norska regeringen, eller så länge innehavaren av en specifik statsrådspost har sagt djupt olämpliga saker. Horne var ju inte inbjuden som FrP:are eller privatperson, utan i egenskap av sin funktion som den ytterst ansvariga för jämställdhetspolitiken i Norge.

En parallell är just Beijingkonferensen, där 189 länder var representerade. Flera av dem har säkerligen en mer bakåtsträvande politik för jämställdhet än Norge. Alla är inte ens demokratier. Betyder det att man inte borde ha försökt hålla denna konferens och anta det tillägg till FN:s kvinnokonvention som konferensen resulterade i? Jag tycker inte det.

I just denna kontext tycker jag att man hamnar snett om man menar att Horne aldrig borde ha bjudits in. Målet med konferensen var samhällsförändring, och ska man förändra måste man tala med till exempel regeringar eller andra människor, även om man inte gillar deras politiska färg.

Utöver denna specifika kontext tycker jag att det finns något allmänt märkligt med att så mycket i samhällsdebatten handlar om meta. Det finns självklart många situationer när det förvisso är olämpligt att bjuda in vissa personer. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är en förlust att den diskussionen ibland tar över diskussionen om själva sakfrågorna. Jag tror vi kommer längre om vi diskuterar innehållet i olika feministiska reformer, snarare än att definiera vilka som är okej att bjuda in till en feministisk konferens.

Provinsiellt om ojämlikhet

Jag läste en artikel i Forskning och framsteg om ojämlikhetens utveckling i Sverige. Den gjorde mig nedslagen.

Forskning och framsteg har intervjuat i princip alla ledande nationalekonomer (samt Tapio Salonen, som är professor i socialt arbete) som håller på med ojämlikhet i Sverige. Det är en genomarbetad artikel som på många sätt presenterar utvecklingen på ett rimligt sätt. Den beskriver hur ojämlikheten i Sverige har ökat sedan 1980, och att det som framför allt har drivit utvecklingen är att toppen – den rikaste tiondelen, och, i ännu högre utsträckning, den rikaste hundradelen – har dragit ifrån. De fattigaste har däremot stått stilla och stampat. Vidare framgår att trots att ojämlikheten i Sverige ökar snabbast i OECD, så är den internationellt sett fortfarande låg.

Allt detta är sant. Det som gör mig nedslagen är artikelns inramning. Av ovanstående empiriska fakta drar de intervjuade nationalekonomerna (och möjligen också artikelförfattaren) nämligen en rad värderingsbaserade slutsatser, som inte har stöd i vetenskap. Vidare framstår det som att den pågående internationella ekonomdiskussionen om ojämlikhet inte har haft något som helst genomslag på svenska forskare. Det som pågår utanför Sverige är antagligen en av de största omvärderingarna av en politiskt laddad fråga som nationalekonomin sett. Av detta märks intet i FoF-artikeln. Det är faktiskt lite sorgligt.

Jag återkommer till detta, men först något om de värderingsbaserade uttalandena. Det mest uppenbara är att flera av de intervjuade forskarna vill tona ner den ökande ojämlikhetens betydelse: ”Frågan har blivit överdramatiserad i svenska medier på senare år”, säger Anders Björklund. ”Det finns ingen anledning till jätteoro, menar jag”, säger Daniel Waldenström. Det är naturligtvis åsikter man kan ha, men det är inte påståenden som är grundade i vetenskap.

Sammanblandningen av ideologi och vetenskap återkommer flera gånger i artikeln. Det är förvisso sant att den växande ojämlikheten såväl i Sverige som internationellt i hög grad drivs av en liten grupp av de allra rikaste. Men att påstå att övriga grupper knappt berörs är inte rättvisande. Tittar man på decilernas inkomstutveckling i Sverige sedan 1991 ser vi ju att den rikaste tiondelen har gått från att tjäna drygt tre gånger så mycket som den fattigaste decilen 1991 till fem gånger idag. Den nionde decilen har gått från att tjäna drygt dubbelt så mycket till att tjäna mer än tre gånger så mycket som den nedersta decilen. Den åttonde decilen har gjort nästan samma utveckling, och så vidare.

Att beskriva det som att det enbart är en liten grupp superrika på ca 80 000 personer som dragit ifrån alla andra stämmer helt enkelt inte.

(Bild från artikeln)

Ett särskilt märkligt påstående i artikeln är detta: ”Daniel Waldenström betonar även de politiska faktorernas roll för inkomstspridningen. En reglerad och högbeskattad ekonomi har ersatts av en avreglerad och lågbeskattad ekonomi – det har medfört såväl ökade klyftor som ökad tillväxt.” Eftersom det inte är ett direkt citat vet jag inte vad Waldenström verkligen har sagt, men innebörden är anmärkningsvärd (på flera sätt – det är sant att skattekvoten sänkts på senare år, men inte ens jag skulle beskriva det som att en ekonomi med en skattekvot på ca 45 procent är ”lågbeskattad”).

Att påstå att avregleringar och lägre skatter leder till högre tillväxt har begränsat stöd i forskningen. Det finns inga etablerade, enkla samband mellan skattenivå och tillväxt. Det är en rent ideologisk utsaga att påstå något annat. Korrelation är som bekant inte kausalitet, men det är lätt att se att det inte finns några enkla samband mellan positiva ekonomiska utfall och skatter genom att titta på utvecklingen i Sverige sedan 1976.

Till exempel var sysselsättningen som allra högst när vi hade en av de högsta skattekvoterna, över 51 procent. (Statistik från AKU, SCB och Ekonomifakta. Gini på höger axel, övriga på vänster. Obs att sysselsättningsgraden för jämförbarhet över tid redovisas som 16-64 år, vilket inte längre är standard.)

(Statistik från SCB och Ekonomifakta. BNP-tillväxt på höger axel)

Ytterligare något jag reagerar över är de fyra faktorer artikeln listar som konsekvenser av ekonomisk ojämlikhet, enligt forskningen: Sociala jämförelser/stress, minskad tillit, politiska konsekvenser samt våld och kriminalitet. Rubrikerna är förvisso breda – det mesta kan klämmas in i dem. Icke desto mindre ger sammanställningen ett godtyckligt intryck. Framför allt är det uppenbart att några av de riktigt stora frågor som internationellt diskuteras kopplat till ojämlikhet helt lyser med sin frånvaro, nämligen vilka effekter ojämlikhet har på samhällsekonomin som helhet, inte minst tillväxten. IMF släppte som bekant nyligen en rapport som visar att ojämlikhet generellt ger lägre tillväxt. Från samma forskningsavdelning har tidigare kommit studier som pekar på riskerna för att kraftig ojämlikhet skapar finansiella kriser. Denna typ av resonemang lyser helt med sin frånvaro i artikeln i Forskning och framsteg (jag tycker dessutom att det är orättvisande att som i artikeln presentera det som att ojämlikhet inte har någon påverkan på hälsan. Det är förvisso en omstridd fråga i forskningen, men det råder definitivt inte konsensus om att det bara skulle vara absoluta resurser som spelar roll för hälsan).

Ett annat tydligt ideologiskt resonemang i artikeln är det återkommande påståendet att ökade klyftor skapar starkare incitament till ansträngning. Detta är naturligtvis sant på en mycket grundläggande nivå: det vore otvetydigt skadligt för den ekonomiska utvecklingen om alla människor, oavsett utbildningsnivå och grad av ansvar i arbetet, tjänade exakt lika mycket. Men vilka drivkrafter som skapar ett verkligt dynamiskt samhälle, där människor är sanna entreprenörer snarare än rent seekers, är en betydligt mer komplicerad fråga än så. Detta är möjligen lätt att vifta undan som förenklingar som lätt förekommer i populärvetenskapliga texter, men jag menar att det snarare är ett exempel på vilka starkt ideologiska premisser som ligger till grund för somlig nationalekonomi.

Även här är det sorgligt uppenbart hur mycket av den pågående internationella ekonomdiskussionen som uppenbarligen inte fått genomslag hos svenska nationalekonomer. Thomas Pikettys omtalade beskrivning av ojämlikhetens utveckling (där för övrigt Daniel Waldenström och Jesper Roine bidragit med data för Sveriges räkning) vänder upp och ner på ett antal av de underliggande föreställningar om klyftor som återfinns i artikeln i Forskning och framsteg. Han visar hur den växande ojämlikheten och förmögenheternas växande vikt i ekonomin bland annat påverkar just människors incitament att anstränga sig. Om klyftorna blir för djupa, och den riktigt stora rikedomen framför allt uppnås genom arv (eller genom att gifta sig rikt) är detta inte något som skapar en dynamisk ekonomi eller uppmuntrar individuell ansträngning.

Det som händer internationellt i ekonomdiskussionen om ojämlikhet är inte något mindre än en smärre revolution. Men om FoF-artikeln är rättvisande är diskussionen i Sverige på detta område sorgligt provinsiell.

Vinst genom att spara på kvaliteten

Uppdrag granskning ikväll handlar om Hälsans förskola, som gjort goda vinster samtidigt som man skurit så mycket på barnens mat att de ibland grät av hunger (enligt en före detta kock på förskolan). Det är anmärkningsvärt att förskolornas ägare är Bijan Fahimi, som förutom att vara före detta ledamot av Folkpartiets styrelse, är vice ordförande i Almega och ledamot av Svenskt Näringslivs styrelse. Hur ser dessa organisationer på att man gör vinster genom att ge förskolebarn knäckebröd och vatten?

Det är inte i sig förvånande att privat driven välfärd skapar lönsamhet genom att skära på verksamheten. Det är så incitamenten ser ut. Det finns tyvärr inte så detaljerad offentlig statistik för förskolans räkning, men i grundskolan är det genomgående så att fristående skolor har lägre totala kostnader än kommunala – trots att skolpengen är beräknad efter kommunens kostnader. Mellanskillnaden är det som blir vinst. (Alla diagram nedan hämtade från Skolverket)

 

Skolverket redovisar tyvärr inte vinstsyftande respektive ideellt drivna skolor för sig. Det är synd, eftersom annan statistik visar att det är stora skillnader i lärartäthet mellan just dessa former (där non profit-skolor har betydligt högre lärartäthet än vinstsyftande). Man kan ändå få en bild av hur kostnadsbilden ser ut genom att jämföra de olika typer av fristående skolor som Skolverket redogör för. De allra flesta hamnar i kategorin ”allmän”, övriga kategorier är tämligen små. Waldorfskolor är antagligen oftast drivna i non profit-form.

Undervisningskostnaden är den stora posten i alla skolors budget och rimligtvis den som är mest avgörande för skolans kvalitet. Det skiljer 2400 kronor per elev mellan kommunala grundskolor och allmänna fristående skolor, men exempelvis Waldorfskolor ligger över det kommunala genomsnittet.

På sätt och vis är det lite förvånande att Hälsans förskola valt att skära så mycket just på matkostnaderna. I skolan är detta en post som genomsnittligt ligger högre hos fristående skolor än kommunala. Detsamma gäller för läromedel:

Elevhälsa däremot är inte något som fristående skolor satsar på:

Sammantaget alltså: Kommunala skolor satsar mer än fristående på undervisning, personal och elevhälsa. Fristående satsar mer på måltider och utrustning. Det här är logiskt utifrån att det är svårt för den som ska välja en skola att bedöma kvaliteten i komplex verksamhet som undervisning. Hur maten, skolböckerna och datorerna ser ut är betydligt lättare att bilda sig en uppfattning om. Därför är det inte konstigt att marknadsaktörer gärna satsar lite extra här, för att sända en signal om kvalitet. Hur pass relevant det är för skolans verkliga kvalitet är en annan fråga.

Sammanfattningsvis: Vi ser att de totala kostnaderna per elev är 3 500 kronor lägre i fristående skolor än i kommunala. Trots detta är ersättningen från skattebetalarna i princip densamma. Mellanskillnaden är i hög grad det som blir skolornas vinster. 3 500 kronor per elev – det innebär 1,75 miljoner kronor per år på en skola med 500 elever. Det skulle man kunna anställa ett antal lärare för.

Riskkapital, välfärd och incitament

I Finansfurstarna. Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna beskriver Lotta Engzell-Larsson skillnaden mellan riskkapitalister (som vanligen har lågprofilerade vd:ar) och ”traditionella industrialister” (företag med både starka vd:ar och starka ägare):

”… tjänstemännen [tänker] inte […] som ägare, de lever på sin lön och vill att bolaget ska leva vidare till varje pris så att de kan fortsätta få ut sin lön. Bolaget är basen för tjänstemannens makt. Ägare har andra bevekelsegrunder, vare sig de agerar på kort eller lång sikt. Avkastningen spelar större roll för deras privata ekonomi. Det är den skillnaden i attityd som riskkapitalisterna försöker jämna ut genom att se till att deras chefer gör stora aktieköp.” Riskkapitalisterna vill alltså få sina tjänstemän att agera mer som ägare, med fokus på avkastningen, som är det helt centrala för en riskkapitalfond.

Senare i boken intervjuas Magnus Henrekson (Institutet för Näringslivsforskning), som säger ”nästan ingen exceptionellt framgångsrik företagare har blivit det för att de varit fokuserade på att maximera vinsten.” Företag som sätter lönsamheten främst kan tjäna mer på kort sikt, men riskerar långsiktigt att hamna i kris. ”Om företagskulturen enbart går ut på att tjäna pengar så blir de anställda dyrare på alla nivåer, lönekostnaderna stiger, för om organisationen har som främsta mål att nå hög avkastning får de anställda också det. Men om organisationen har ett bredare mål uppfylls även personalen av det”.

Henreksons resonemang sätts in i en bredare kritik som förekommer mot riskkapitalisterna; att de visserligen gjort goda vinster (forskningen är iofs inte enig om huruvida avkastningen generellt verkligen varit högre än på börsen) de drygt tjugo år de funnits, men att det är osäkert om framgångarna kan fortsätta för evigt, eftersom riskkapitalet varken bygger något långsiktigt eller är med där innovationerna föds.* Engzell-Larssons framställning av de svenska riskkapitalisternas framgångar beskriver specifika historiska kontexter: Först handlade det om att köpa loss försummade dotterbolag ur en typ av stora, diversifierade företagskonglomerat som inte finns idag; därefter om att köpa upp nyss offentliga verksamheter, med dominerande marknadsposition och stabila intäkter, när staten började avreglera på 90-talet. Båda visade sig mycket lönsamma. Men vad är nästa steg?

Riskkapitalfonder är per definition begränsade i tid, de är inte långsiktiga ägare, men idag sker en rundgång (inte minst på välfärdens område) där olika riskkapitalbolag köper företag av varandra. Engzell-Larsson ger inget svar på om det kan fortsätta i evighet, och även börsnoterade bolag har ju kritiserats för kortsiktig kvartalskapitalism. Det intressanta med dessa beskrivningar är egentligen något helt annat: de säger att ägandeformen spelar roll. Att olika typer av företagskonstruktioner skapar olika typer av incitament för dem som jobbar i företagen, och därmed också olika sorters verksamhet.

Detta är en diskussion som finns även på välfärdens område. Där brukar det vara kontroversiellt att hävda att incitament har betydelse, även om det onekligen verkar som att vi allt mer sällan hör det förr så vanliga påståendet ”driftsform spelar ingen roll”. I boken Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll beskriver Kristina Mattsson konkret effekterna av de senaste årtiondenas idéer om incitament i välfärden, i form av målstyrning, granskning och New Public Management. Mattsson intervjuar en rad välfärdsarbetare och beskriver tidspress, administrationsbörda och en övertro på att komplex människorelaterad verksamhet kan spaltas upp i mätbara mål och uppstyckade arbetsmoment.

I ett kapitel beskriver hon hur kundtjänstmedarbetarna på SL sitter bredvid en utvärderingsknapp. Efter att en kund fått hjälp blir denne ombedd att lämna ett omdöme på personalens insats: har bemötandet varit utmärkt, över förväntan, godkänt, under förväntan eller dåligt? De i personalen som Kristina Mattsson talar med beskriver det som odramatiskt. Själv tycker jag det är obehaglig läsning. Jag har också sett de där knapparna, fast i andra butiker. Jag tänker att det gör något med vår syn på varandra om vi börjar utgå från att andra människor är något vi ständigt ska betygsätta. Det är inte något oskyldigt, utan något som förändrar mänskliga relationer. Att sätta betyg är en vertikal handling.

Mattsson skriver inte om ägandeformer, utan om mekanismer som påverkar såväl den offentliga som den privata välfärden. Men liksom i diskussionen om riskkapital kontra traditionellt ägande handlar det om att styrning och form påverkar verksamhetens innehåll. Vi får en annan sorts välfärd när vi inte litar på de som ska utföra den utan istället belastar dem med detaljstyrning och ständiga utvärderingar; exempelvis röstar arbetstagarna med fötterna. Framför oss ligger en svårartad brist på vård- och omsorgspersonal och vissa typer av lärare.

Skatteverket – som återkommande hamnar i topp i olika förtroendemätningar bland svenska folket – lyfts av Mattsson fram som en motpol, en myndighet som moderniserats men lyckats hålla emot de värsta NPM-avarterna. Ett skäl till framgången är att man beslöt sig för att lita på skattebetalarna och hjälpa dem att göra rätt, snarare än att se på dem som potentiella fuskare. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand intervjuas: ”Kontroll är inte oviktigt, men det är bara genom att hålla upp viljan att göra rätt som du håller uppe systemet.” Jag tror att Mattsson menar att detta även är nyckeln vad gäller styrning inom välfärden generellt, och hur vi bör förhålla oss till dem som arbetar i den.

Tillit, helt enkelt. Det är ingen ovanlig tanke i debatten: istället för NPM måste vi uppvärdera professionen. Låta de som arbetar i verksamheterna använda sin kompetens och sitt omdöme. Jag tror att det är helt rätt. Det svåra är bara att konkretionsnivån sällan blir högre än i Magnus Henreksons resonemang ovan: det handlar om arbetsplatskultur, om ”högre mål” och om värden istället för nyckeltal. Men sanningen är att i välfärden likaväl som på marknaden handlar allt i slutändan om pengar. Hur pengarna fördelas kommer i mycket hög utsträckning också att styra verksamheterna, och det finns inga perfekta resursfördelningssystem (även om vissa, typ Vårdval Stockholm, uppenbart är sämre än andra).

Därtill kommer resurserna till välfärden alltid att vara för knappa. Det är så i en sektor som inte finansierar sig själv, men där efterfrågan är närmast oändlig. Här finns dock ett politiskt val att göra: de senaste åtta åren har vi levt i en föreställning om att det går att sänka skatten med stora belopp, utan att det påverkar välfärden. Men det är matematik som alla borde kunna se inte går ihop. Vill vi ha en bättre välfärd; låt oss börja med att inte fortsätta sänka skatten. Därtill måste vi sätta stopp för de skevaste incitamenten som skapas när just (risk)kapitalet möter välfärden: det är en riktigt dålig affär att vi skattebetalare skänker bort gigantiska summor bara för att vinstdrivande skolor anställer färre lärare än vad skolpengen är beräknad för. Den sortens incitament är faktiskt inte svåra att ta bort.

Läs också Shora Esmailians reportage om Attendo ur Den stora omvandlingen.

* Det vi vanligen tänker på när vi hör ordet ”riskkapital”, att satsa pengar på helt nya företag med hög risk, är i själva verket en mycket liten verksamhet. Den helt dominerande andelen av det vi kallar riskkapitalverksamhet idag utgörs av så kallade buyouts, vilket innebär att köpa etablerade företag till stor del med lånade pengar, effektivisera och sälja vidare.