Vinst genom att spara på kvaliteten

Uppdrag granskning ikväll handlar om Hälsans förskola, som gjort goda vinster samtidigt som man skurit så mycket på barnens mat att de ibland grät av hunger (enligt en före detta kock på förskolan). Det är anmärkningsvärt att förskolornas ägare är Bijan Fahimi, som förutom att vara före detta ledamot av Folkpartiets styrelse, är vice ordförande i Almega och ledamot av Svenskt Näringslivs styrelse. Hur ser dessa organisationer på att man gör vinster genom att ge förskolebarn knäckebröd och vatten?

Det är inte i sig förvånande att privat driven välfärd skapar lönsamhet genom att skära på verksamheten. Det är så incitamenten ser ut. Det finns tyvärr inte så detaljerad offentlig statistik för förskolans räkning, men i grundskolan är det genomgående så att fristående skolor har lägre totala kostnader än kommunala – trots att skolpengen är beräknad efter kommunens kostnader. Mellanskillnaden är det som blir vinst. (Alla diagram nedan hämtade från Skolverket)

kostnader per elev

 

Skolverket redovisar tyvärr inte vinstsyftande respektive ideellt drivna skolor för sig. Det är synd, eftersom annan statistik visar att det är stora skillnader i lärartäthet mellan just dessa former (där non profit-skolor har betydligt högre lärartäthet än vinstsyftande). Man kan ändå få en bild av hur kostnadsbilden ser ut genom att jämföra de olika typer av fristående skolor som Skolverket redogör för. De allra flesta hamnar i kategorin ”allmän”, övriga kategorier är tämligen små. Waldorfskolor är antagligen oftast drivna i non profit-form.

kostnader undervisning personalUndervisningskostnaden är den stora posten i alla skolors budget och rimligtvis den som är mest avgörande för skolans kvalitet. Det skiljer 2400 kronor per elev mellan kommunala grundskolor och allmänna fristående skolor, men exempelvis Waldorfskolor ligger över det kommunala genomsnittet.

kostnader skolmåltiderPå sätt och vis är det lite förvånande att Hälsans förskola valt att skära så mycket just på matkostnaderna. I skolan är detta en post som genomsnittligt ligger högre hos fristående skolor än kommunala. Detsamma gäller för läromedel:

kostnader läromedelElevhälsa däremot är inte något som fristående skolor satsar på:

kostnader elevhälsaSammantaget alltså: Kommunala skolor satsar mer än fristående på undervisning, personal och elevhälsa. Fristående satsar mer på måltider och utrustning. Det här är logiskt utifrån att det är svårt för den som ska välja en skola att bedöma kvaliteten i komplex verksamhet som undervisning. Hur maten, skolböckerna och datorerna ser ut är betydligt lättare att bilda sig en uppfattning om. Därför är det inte konstigt att marknadsaktörer gärna satsar lite extra här, för att sända en signal om kvalitet. Hur pass relevant det är för skolans verkliga kvalitet är en annan fråga.

Sammanfattningsvis: Vi ser att de totala kostnaderna per elev är 3 500 kronor lägre i fristående skolor än i kommunala. Trots detta är ersättningen från skattebetalarna i princip densamma. Mellanskillnaden är i hög grad det som blir skolornas vinster. 3 500 kronor per elev – det innebär 1,75 miljoner kronor per år på en skola med 500 elever. Det skulle man kunna anställa ett antal lärare för.

1 kommentar

Under Skola och utbildning

Riskkapital, välfärd och incitament

I Finansfurstarna. Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna beskriver Lotta Engzell-Larsson skillnaden mellan riskkapitalister (som vanligen har lågprofilerade vd:ar) och ”traditionella industrialister” (företag med både starka vd:ar och starka ägare):

”… tjänstemännen [tänker] inte [...] som ägare, de lever på sin lön och vill att bolaget ska leva vidare till varje pris så att de kan fortsätta få ut sin lön. Bolaget är basen för tjänstemannens makt. Ägare har andra bevekelsegrunder, vare sig de agerar på kort eller lång sikt. Avkastningen spelar större roll för deras privata ekonomi. Det är den skillnaden i attityd som riskkapitalisterna försöker jämna ut genom att se till att deras chefer gör stora aktieköp.” Riskkapitalisterna vill alltså få sina tjänstemän att agera mer som ägare, med fokus på avkastningen, som är det helt centrala för en riskkapitalfond.

Senare i boken intervjuas Magnus Henrekson (Institutet för Näringslivsforskning), som säger ”nästan ingen exceptionellt framgångsrik företagare har blivit det för att de varit fokuserade på att maximera vinsten.” Företag som sätter lönsamheten främst kan tjäna mer på kort sikt, men riskerar långsiktigt att hamna i kris. ”Om företagskulturen enbart går ut på att tjäna pengar så blir de anställda dyrare på alla nivåer, lönekostnaderna stiger, för om organisationen har som främsta mål att nå hög avkastning får de anställda också det. Men om organisationen har ett bredare mål uppfylls även personalen av det”.

Henreksons resonemang sätts in i en bredare kritik som förekommer mot riskkapitalisterna; att de visserligen gjort goda vinster (forskningen är iofs inte enig om huruvida avkastningen generellt verkligen varit högre än på börsen) de drygt tjugo år de funnits, men att det är osäkert om framgångarna kan fortsätta för evigt, eftersom riskkapitalet varken bygger något långsiktigt eller är med där innovationerna föds.* Engzell-Larssons framställning av de svenska riskkapitalisternas framgångar beskriver specifika historiska kontexter: Först handlade det om att köpa loss försummade dotterbolag ur en typ av stora, diversifierade företagskonglomerat som inte finns idag; därefter om att köpa upp nyss offentliga verksamheter, med dominerande marknadsposition och stabila intäkter, när staten började avreglera på 90-talet. Båda visade sig mycket lönsamma. Men vad är nästa steg?

Riskkapitalfonder är per definition begränsade i tid, de är inte långsiktiga ägare, men idag sker en rundgång (inte minst på välfärdens område) där olika riskkapitalbolag köper företag av varandra. Engzell-Larsson ger inget svar på om det kan fortsätta i evighet, och även börsnoterade bolag har ju kritiserats för kortsiktig kvartalskapitalism. Det intressanta med dessa beskrivningar är egentligen något helt annat: de säger att ägandeformen spelar roll. Att olika typer av företagskonstruktioner skapar olika typer av incitament för dem som jobbar i företagen, och därmed också olika sorters verksamhet.

Detta är en diskussion som finns även på välfärdens område. Där brukar det vara kontroversiellt att hävda att incitament har betydelse, även om det onekligen verkar som att vi allt mer sällan hör det förr så vanliga påståendet ”driftsform spelar ingen roll”. I boken Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll beskriver Kristina Mattsson konkret effekterna av de senaste årtiondenas idéer om incitament i välfärden, i form av målstyrning, granskning och New Public Management. Mattsson intervjuar en rad välfärdsarbetare och beskriver tidspress, administrationsbörda och en övertro på att komplex människorelaterad verksamhet kan spaltas upp i mätbara mål och uppstyckade arbetsmoment.

I ett kapitel beskriver hon hur kundtjänstmedarbetarna på SL sitter bredvid en utvärderingsknapp. Efter att en kund fått hjälp blir denne ombedd att lämna ett omdöme på personalens insats: har bemötandet varit utmärkt, över förväntan, godkänt, under förväntan eller dåligt? De i personalen som Kristina Mattsson talar med beskriver det som odramatiskt. Själv tycker jag det är obehaglig läsning. Jag har också sett de där knapparna, fast i andra butiker. Jag tänker att det gör något med vår syn på varandra om vi börjar utgå från att andra människor är något vi ständigt ska betygsätta. Det är inte något oskyldigt, utan något som förändrar mänskliga relationer. Att sätta betyg är en vertikal handling.

Mattsson skriver inte om ägandeformer, utan om mekanismer som påverkar såväl den offentliga som den privata välfärden. Men liksom i diskussionen om riskkapital kontra traditionellt ägande handlar det om att styrning och form påverkar verksamhetens innehåll. Vi får en annan sorts välfärd när vi inte litar på de som ska utföra den utan istället belastar dem med detaljstyrning och ständiga utvärderingar; exempelvis röstar arbetstagarna med fötterna. Framför oss ligger en svårartad brist på vård- och omsorgspersonal och vissa typer av lärare.

Skatteverket – som återkommande hamnar i topp i olika förtroendemätningar bland svenska folket – lyfts av Mattsson fram som en motpol, en myndighet som moderniserats men lyckats hålla emot de värsta NPM-avarterna. Ett skäl till framgången är att man beslöt sig för att lita på skattebetalarna och hjälpa dem att göra rätt, snarare än att se på dem som potentiella fuskare. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand intervjuas: ”Kontroll är inte oviktigt, men det är bara genom att hålla upp viljan att göra rätt som du håller uppe systemet.” Jag tror att Mattsson menar att detta även är nyckeln vad gäller styrning inom välfärden generellt, och hur vi bör förhålla oss till dem som arbetar i den.

Tillit, helt enkelt. Det är ingen ovanlig tanke i debatten: istället för NPM måste vi uppvärdera professionen. Låta de som arbetar i verksamheterna använda sin kompetens och sitt omdöme. Jag tror att det är helt rätt. Det svåra är bara att konkretionsnivån sällan blir högre än i Magnus Henreksons resonemang ovan: det handlar om arbetsplatskultur, om ”högre mål” och om värden istället för nyckeltal. Men sanningen är att i välfärden likaväl som på marknaden handlar allt i slutändan om pengar. Hur pengarna fördelas kommer i mycket hög utsträckning också att styra verksamheterna, och det finns inga perfekta resursfördelningssystem (även om vissa, typ Vårdval Stockholm, uppenbart är sämre än andra).

Därtill kommer resurserna till välfärden alltid att vara för knappa. Det är så i en sektor som inte finansierar sig själv, men där efterfrågan är närmast oändlig. Här finns dock ett politiskt val att göra: de senaste åtta åren har vi levt i en föreställning om att det går att sänka skatten med stora belopp, utan att det påverkar välfärden. Men det är matematik som alla borde kunna se inte går ihop. Vill vi ha en bättre välfärd; låt oss börja med att inte fortsätta sänka skatten. Därtill måste vi sätta stopp för de skevaste incitamenten som skapas när just (risk)kapitalet möter välfärden: det är en riktigt dålig affär att vi skattebetalare skänker bort gigantiska summor bara för att vinstdrivande skolor anställer färre lärare än vad skolpengen är beräknad för. Den sortens incitament är faktiskt inte svåra att ta bort.

Läs också Shora Esmailians reportage om Attendo ur Den stora omvandlingen.

* Det vi vanligen tänker på när vi hör ordet ”riskkapital”, att satsa pengar på helt nya företag med hög risk, är i själva verket en mycket liten verksamhet. Den helt dominerande andelen av det vi kallar riskkapitalverksamhet idag utgörs av så kallade buyouts, vilket innebär att köpa etablerade företag till stor del med lånade pengar, effektivisera och sälja vidare.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi

Tänk om det gick att ha ett vettigt politiskt samtal

Relativ fattigdom är ett etablerat, men inte okontroversiellt, fattigdomsbegrepp. Det som gör det omstritt är att det mäter hur stor del av befolkningen som hamnar under en viss andel av medianinkomsten (vanligen 60 procent), och därmed säger att ojämlikhet är en dimension av fattigdom. Det vill säga: det inte bara är absoluta kronor och ören som spelar roll för vem som är fattig, utan också hur mycket man har i förhållande till andra i det samhälle man lever i.

Forskningen är mycket tydlig med att ojämlikhet påverkar människors frihet och livschanser. Politiskt har dock just Folkpartiet (av någon rätt svårbegriplig anledning, liberalismens fader Adam Smith hade inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp) snöat in på att ifrågasätta den relativa fattigdomen som begrepp. Särskilt Carl B Hamilton har skrivit fler debattartiklar på temat än vad jag har lust att räkna efter.

Hur som helst. Jag har skrivit många gånger på temat och ärligt talat, högern har helt enkelt fel när de hävdar att ojämlikhet/relativ fattigdom är irrelevant. Det är inte en ideologisk utsaga från min sida utan fakta. Jag tänker inte utveckla detta mer än så just nu (för mer info, läs under kategorin ”Klyftor”) utan rikta in mig på något helt annat, nämligen detta med ”tonläge”.

Man kan mycket väl kritisera det relativa fattigdomsbegreppet. Man kan föra ett samtal på en rimlig intellektuell nivå kring detta. Det är teoretiskt möjligt. Eller – så kan man uttrycka sig som Folkpartiets rättspolitiske talesperson och gruppledare Johan Pehrson:

johan pehrsonJohan Pehrson syftar alltså på denna debattartikel (eller snarare på den sociologiska forskning som ligger till grund för artikeln, och som visar att Sverige 2007 hade de minsta klyftorna i Norden, men idag de största). Istället för att föra ett sansat samtal väljer Pehrson att veva på om Nordkorea och tycker att det är en rimlig grej att hävda att Socialdemokraterna skulle tycka att det är ett land att ”föredra”.

Några korta punkter:

- S tycker att ojämlikheten ska minska och att relativ fattigdom är ett relevant begrepp.

- Det betyder inte att S menar att ojämlikhet är det enda måttet man utvärderar ett samhälle utifrån.

- Det betyder inte heller att S menar att det är irrelevant hur jämlikhet uppnås (för rätt många år sedan brukade alliansen hävda att låg arbetslöshet var nånting bra. Det betyder inte att jag, ens på den tiden, trodde att alliansen menade att det var något som skulle uppnås till vilket pris som helst, typ tvångsarbete eller så. Det hade ju varit befängt.)

När jag diskuterar detta med Pehrson på Twitter kan jag inte få något svar på varför det är rimligt att dra in Nordkorea i diskussionen. Däremot vill Pehrson att jag ska svara på varför klyftorna ökade under tidigare S-regeringar. Ytterligare ett klassiskt retorikfail: Pehrson menar å ena sidan att klyftor inte spelar nån roll, å den andra att de spelar roll om de uppkommer under S-styre.

Såhär är det: Jag ogillar ojämlikhet, oavsett vem som sitter i regeringen. Sanningen är att växande klyftor har många förklaringar, både politiska och andra, som har med marknadskrafterna att göra. Det avgörande för mig är om en regering försöker motverka eller understödja denna utveckling. Och där är det mycket tydligt: nuvarande regering har aktivt gått in för att göra fattiga fattigare. Det är under nuvarande regering som den fattigaste decilen blivit absolut fattigare, vilket är tämligen unikt i modern tid. Det är under nuvarande regering OECD släpper rapporter som visar att Sverige har den snabbast växande ojämlikheten i hela OECD. Det är mycket möjligt att tidigare S-regeringar hade kunnat göra ännu mer i sin politik för att motverka ojämlikhet. Men det går inte att jämföra med alliansregeringarna, som medvetet tagit pengar från de som har minst och som därtill gett de allra största skattesänkningarna till de allra rikaste. Det är omöjligt att sänka a-kassa och sjukförsäkring utan att göra människor som lever på dessa ersättningar fattigare.

Dessutom undrar jag, mer parantetiskt: Varför kallar en ledande folkpartist ledande företrädare för ett annat parti för ”pampar”? Gud vad trött jag blir på den där sortens retorik. Jag tror inte man vinner nåt på det utom att göra en handfull medlemmar i det egna ungdomsförbundet nöjda. Andra tilltalas knappast – snarare tvärtom. Jag fattar att jag är gammaldags och präktig och så, men kom igen: vi kan väl för tusan ha nån sorts grundläggande respekt för varandra, även om vi tillhör olika partier?

Och allra mest: jag vet att det är valår. Men det är för tusan ett halvår kvar. Om detta är nivån på dumheten redan nu kommer vi alla att sakta ha förtvinat innan midsommar. Snälla snälla, kan vi inte bara undvika det?

9 kommentarer

Under Borgerligheten, Klyftor

Kognitiv dissonans à la alliansen

Häromveckan utsåg regeringen en ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Jobbet gick till Mikael Sjöberg. Sjöberg har tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetsmiljöverket. För några år sedan fick dåvarande Ams-chefen Bo Bylund sparken. Han kallades ”socialdemokratisk valarbetare” av Fredrik Reinfeldt, och hade tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetarskyddsstyrelsen (som Arbetsmiljöverket kallades på den tiden).

Hej ironi.

Det är inte en ironi av det subtilare slaget; alliansen för ca åtta år sedan hade ett minst sagt högt tonläge i frågan. I en TT-text från den 8 augusti 2006 kan man till exempel läsa följande:

”Maud Olofsson [passade] på att kritisera socialdemokraterna för att använda statsapparaten för att ge personer med partibok förläningar. I andra länder kallas det korruption, sade hon. Särskilt Bo Bylund ansattes. De borgerliga anser att Ams-ledningen hjälper Göran Persson att dölja arbetslösheten. [...] Vi behöver oväldiga tjänstemän inte socialdemokratiska partiarbetare, sade kd-ledare Göran Hägglund. [...] Moderatledaren Fredrik Reinfeldt [...] kallade Bylund för en lojal partiarbetare. Folkpartiledaren Lars Leijonborg jämförde Ams med en propagandacentral.”

I november 2006 annonserade Fredrik Reinfeldt att utnämningspolitiken som helhet skulle ses över. Generaldirektörsposten på Arbetsförmedlingen var juvelen i kronan – Angeles Bermudez Svankvist kom utifrån och utsågs efter att ha svarat på regeringens jobbannons. På moderatstämman 2011 förevisades hon på storbildsskärmar som ett exempel på den lyckade förändringen av utnämningspolitiken. Sen gick det mesta fel och Bermudez Svankvist tvingades, mycket motvilligt, att avgå.

Historien är mer än en sorglustig anekdot. Det är en övertydlig sammanfattning av alliansens snart åtta år i regeringsställning. För sanningen är att i princip ingenting blev som det skulle. Alliansen hade ett antal centrala politiska projekt när de valdes 2006:

- Minska arbetslösheten genom att göra det dyrare att vara sjuk och arbetslös

- Öka valfrihet och privat ägande i sektorer som tidigare varit skötta av det offentliga

- Förbättra skolresultaten genom bland annat mer ordning och reda och tidigare betyg

Det är bara att konstatera att det inte alls har gått bra. Arbetslösheten är idag 8,6 procent, att jämföra med 6,1 procent i september 2006 (vilket Moderaterna för övrigt då kallade ”massarbetslöshet”). Sysselsättningen är lägre. IFAU har konstaterat att regeringens enskilt största reform, jobbskatteavdraget, är omöjlig att utvärdera men att ”resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget”. Även om man är välvillig och föreställer sig att JSA kan ha haft positiva effekter på sysselsättningen så är det orimligt att tro att de skulle vara av en storlek som matchar kostnaden (även regeringens övriga ”jobbpolitik” lider av samma problem – den skapar få jobb men är extremt dyr, vilket exempelvis IFAU visat vad gäller de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga).

Det statliga ägandet har förvisso minskat och de privata aktörerna blivit fler inom välfärden. Det är dock symptomatiskt att regeringens egen utredning om lagen om valfrihetssystem inte kan hitta några skillnader vad gäller brukarnöjdhet, kvalitet eller effektivitet mellan kommuner som tillämpar LOV och de som inte gör det (trots detta förespråkar utredningen att LOV ska göras obligatorisk – även det symptomatiskt för en politik som baseras på allt annat än fakta). Bilprovningen blev dyrare efter omregleringen och apoteksprivatiseringen kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor varje år, samtidigt som väntetiderna blivit längre och kundnöjdheten sämre. Och det vi framför allt kommer att minnas vad gäller välfärden från den här mandatperioden är sannolikt Carema, SNS Konkurrensens konsekvenser och hur debatten om vinst i välfärden helt bytte slagsida på bara några år.

Det finns få som haft så hög svansföring som Jan Björklund vad gäller utfästelserna att bryta med ”flumskolan” och förbättra skolresultaten. I valrörelsen 2006 lovade Folkpartiet exempelvis att svenska skolan skulle bli ”världsbäst på kunskap” tack vare tidigare betyg (vänster). I verkligheten har kunskapsresultaten sjunkit som en sten (höger/PISA), alltmedan Björklund kraftfullt tillsatt den ena utredningen efter den andra.

fp pisaras

Alliansen har dock lyckats med några saker. Man har sänkt skatterna med 140 miljarder, man har försvagat LO (genom fördyrad a-kassa och fördyrade fackavgifter), och man har ökat ojämlikheten och antalet fattiga i Sverige. Inget av detta vill man tala särskilt högt om, varken 2006 eller idag, men det är förstås inga överraskningar. Kanske var det hela tiden detta som var huvudsyftet med regeringens politik – jag kan ärligt talat inte bedöma det. Icke desto mindre föreställer jag mig att de flesta med högersympatier inte gillar ojämlikhet och svaga fackförbund i sig (låga skatter är möjligen en annan femma), utan för att de ser det som redskap för att uppnå andra viktiga samhällsmål, som exempelvis full sysselsättning och ökad individuell frihet.

Men det går. Inte. Att. Komma. Runt: Det har inte lyckats.

De samband man hoppades på existerar inte.

För tillfället går det inte jättebra för de borgerliga partierna i opinionen. Detta till trots saknar jag en diskussion som på djupet tar sig an hur gravt regeringen faktiskt har misslyckats. Själva grundvalen i deras bärande politiska idéer har visat sig inte hålla. Om inte annat kan jag inte låta bli att undra hur de själva känner sig. Trodde de på riktigt att ökade klyftor skulle minska arbetslösheten? Att det var bra att rekrytera en gd utan tyngre erfarenhet av myndigheter och ledarskap? Att privat ägande med stora statliga subventioner på något automagiskt sätt skulle göra Apoteket bättre?

Om de verkligen trodde allt detta – hur tänker de egentligen idag? Kanske är den moderata ordföranden i omsorgsnämnden i Vellinge kommun en ledtråd. I denna mörkblå kommun funderar man nämligen osannolikt nog på att kommunalisera hemtjänsten – eftersom den inte funkar tillräckligt bra i privat regi. Nämndordföranden konstaterar att minskad valfrihet skulle ha ett antal konkreta fördelar – men: ”det går inte ihop med vår ideologi”.

Kognitiv dissonans! Detta är en story jag gärna skulle höra mer om. Jag tänker mig att mötet med verkligheten inte kan ha varit enkelt, men säkerligen tillräckligt förtätat för att ösa ett gäng spänningsromaner ur.

2 kommentarer

Under Borgerligheten

Allt annat är inte lika

”Try this experiment when you are hosting a dinner party. Instead of serving wine from bottles, serve different-priced wines from various decanters, and then ask your guests to pick the wine that they think is the best. This experiment is a great way to discover which wines to serve next time – and you may well discover that the less expensive wines are the ones that you and your guests like the most.”

Så knyts Uri Gneezys och John A Lists bok The why axis ihop. Boken handlar om hur man genom experiment – ungefär som i citatet – kan hitta incitament som fungerar för att förändra samhället, till exempel förbättra fattiga barns skolresultat, minska ungdomsvåld och få folk att ge mer till välgörenhet. Det är naturligtvis ett väldigt rimligt förhållningssätt och (oavsett bokens stora ord om hur revolutionerande denna metod skulle vara), ofta helt okontroversiellt.

När Gneezy och List vill ta reda på hur man kan få bättre skolresultat i fattiga bostadsområden inrättar de exempelvis två avancerade förskolor och en ”föräldraakademi” och lottar ut platserna till 150 barn i Chicago heights school district. Sedan jämförs dessa barn med grannbarnen som inte fick nån plats. Experimentet är tänkt att pågå i många år, men de första resultaten är positiva och visar att barnen i förskolorna presterar bättre än det nationella genomsnittet på diverse test. Det är tämligen oförvånande – det finns ju redan gott om forskning som visar att förskola är positivt för små barns kognitiva utveckling.

Problemet med The why axis ligger på ett annat plan. Gneezy och List jobbar ofta med rent monetära incitament – de kommer exempelvis fram till att ekonomisk belöning under vissa omständigheter kan höja elevers skolresultat – men när de tar sig an problemet med ungdomsvåld genom att ge personliga mentorer till tonåringar med högriskbeteende hittar de i princip inga skillnader mot kontrollgruppen, trots att programmet kostar 15 000 dollar per person. När man läser om vilka förhållanden ungdomarna lever under är det inte särskilt förvånande. Ett vanligt år blir ca 50 skolelever skjutna i Chicago – varje vecka. ”Kids in dangerous schools could not focus on academics [...] because they had something much larger, such as the possibility of being murdered, on their minds. After a shooting, attendance dropped to 50 percent.” Som svensk är det lätt att tänka: i ett land där så många lever i en sådan extrem fattigdom är det nog större strukturer som behöver förändras än att ge unga med riskbeteende (vi pratar alltså risk för att skjuta någon) personliga mentorer. Men ”strukturer” (eller komplexa välfärdssystem) är svåra att hantera i randomiserade experiment. I Gneezys och Lists värld – liksom alltför ofta i den ekonomiska världen generellt – begränsas verkligheten till vad som går att inordna i kontrollgrupper, och till att allt annat kan hållas lika. Men i verkligheten är nästan aldrig allt annat lika. Därför är det vanligt att ekonomiska studier av samhällsfenomen fokuserar på träden, men helt missar skogen.

Häromdagen lanserade Göran Hägglund ett förslag om så kallade social impact bonds, som är en sorts avtal mellan det offentliga och en privat eller ideell aktör att komma tillrätta med ett socialt problem. Det offentliga formulerar målsättningen (exempelvis: minska antalet brott begångna av unga), den privata/ideella aktören åtar sig att lösa detta och står för finansieringen. Nås målet får den privata utföraren betalt av det offentliga, i annat fall får denne själv stå för kostnaden (för att det ska finnas något skäl för den privata aktören att alls ge sig in i detta antar jag att det också måste finnas någon typ av riskpremie, dvs vinst, om denne lyckas – men det nämner inte Hägglund).

Upplägget påminner en del om Gneezys och Lists bok – att experimentera sig fram till vad som funkar, här med den extra fördelen att skattebetalarna inte ska stå för den ekonomiska risken. I grunden är det ingen ny tankegång. På S-regeringarnas tid fanns en kritik mot ”projektpolitiken”, inte minst på integrationsområdet. Typexemplet är den så kallade Storstadssatsningen, som bestod av ett antal lokala utvecklingsavtal mellan staten och storstadskommunerna i syfte att skapa en positiv utveckling i utsatta bostadsområden. Staten satte mål och avsatte pengar, kommunerna förväntades matcha anslagen och utföra en stor mängd åtgärder. Slututvärderingen efteråt var tydlig med att satsningen aldrig hade några förutsättningar ”att nå upp till det övergripande målet, att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen. Såväl forskare som utvärderare ställer sig eniga bakom detta och menar att målet är överambitiöst och orealistiskt”. Och: ”om inget samtidigt görs åt de utestängande strukturerna, så lär inte lokala interventioner ensamt kunna påverka genomgripande orsaker eller mekanismer.” Det är en slutsats som lär stå sig oavsett om utföraren är offentlig eller privat.

Alltså: Vi kan inte fixa samhällsproblemen med små projekt, eftersom folk inte är arbetslösa, begår brott eller utvecklas dåligt i skolan i ett vakuum. Detta gäller oavsett om metoden kallas projekt, social impact bonds eller randomiserade experiment.

Och apropå de 150 förskoleplatserna i Gneezys och Lists experiment i Chicago – de finansieras med hjälp av en privat donation på 10 miljoner dollar (vilket för övrigt är ungefär lika mycket som förskolan totalt kostar i Orusts kommun under ett år). Experimentlusta i all ära, men en välfärdsstat kostar en del pengar om den ska nå fler än en handfull lyckligt framlottade. Och ja, det gäller ju oavsett om utföraren är offentlig eller privat.

Det är dock talande att kristdemokraten Göran Hägglund tror att privata utförare ska lyckas bättre med sociala projekt än det offentliga. Borgerligheten har ju en fascinerande hangup på det här med ägarform, och på den allra enklaste formen av incitament (”gör något bra och du får pengar”). Men, som Katrine Kielos skrev i en minnesvärd artikel, ”problemet med ekonomiska incitament är inte att de inte fungerar. Problemet med ekonomiska incitament är att de förutom att de fungerar, även förändrar en situations hela natur”.

Det här inläggets inledande citat är en illustration av detta. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det låter ganska ocharmigt att bli bjuden på middag i syfte att vara försökskanin för att värden ska kunna hitta det vin som genomsnittligt funkar bäst i förhållande till priset till kommande middagsbjudningar.

Jag vill mycket hellre dricka det vin som värden valt för att hen helt enkelt tycker att det smakar gott.

Daniel Swedin skrev bra om Hägglunds förslag ur ett annat perspektiv.

Lämna en kommentar

Under Ekonomi

Recension: What money can’t buy. The moral limits of markets

”Vi lever i en tid då nästan allting kan köpas och säljas. De senaste tre decennierna har marknader – och marknadsvärderingar – kommit att styra våra liv mer än någonsin tidigare. Vi hamnade inte här genom ett avsiktligt val. Det är nästan som om situationen bara drabbade oss”, skriver Harvardprofessorn Michael J Sandel i boken ”What money can’t buy. The moral limits of markets”.

Enligt Sandel finns det två problem med denna den ökande marknadiseringen av den mänskliga tillvaron. Det ena handlar om ojämlikhet. Om rikedom enbart påverkade förmågan att köpa lyxprodukter skulle det inte spela så stor roll att inte alla är rika. Desto större roll spelar det om saker som bra vård, säkra bostadsområden, politiskt inflytande och meningsfull fritid i lägre grad är tillgängliga för låginkomsttagare. Ju fler företeelser som köps och säljs, desto fler områden ställs helt enkelt den fattige utanför, och desto större roll spelar klyftorna i ett samhälle.

Det andra problemet handlar om marknadens korrumperande effekter, i vid bemärkelse. ”Ekonomer antar ofta att marknaden inte påverkar varorna den reglerar. Detta stämmer inte. Marknader lämnar avtryck på sociala normer”, skriver Sandel. Marknaden uttrycker och uppmuntrar specifika attityder gentemot det som handlas.

Sandel illustrerar detta med exempel ur den ekonomiska forskningen om perversa incitament (förseningsavgifter fick fler föräldrar att hämta sent på en israelisk förskola; den som får betalt samlar in mindre till välgörenhet, etc). Han påtalar det välbelagda faktum att ekonomiska belöningar i många situationer utplånar människors inre motivation att exempelvis lära sig nya saker eller utföra goda gärningar.

Men Sandel menar att marknadiseringen har negativa konsekvenser även där dessa är svårare att mäta. Boken är fylld av spektakulära exempel på detta, de flesta från USA: här berättas om välgörenhetsstiftelsen som betalar drogberoende kvinnor för att sterilisera sig; om företag som köper tatuerad annonsplats på människors kroppar; om lobbyister som betalar hemlösa för att köa till de åtråvärda åhörarplatserna i kongressen; om möjligheten att, i vissa delstater, uppgradera sin fängelsecell för ett mindre belopp; om spekulationer i aidssjukas livförsäkringar och vadslagningar om vilka kändisar som ska dö ett visst år. Och så vidare.

Samtidigt är Sandel pragmatiker. Han har inget emot marknader i sig. På vissa områden fungerar de bra, på andra inte. Han resonerar nyanserat om att även om monetära belöningar i de flesta fall fungerar dåligt för att höja skolresultat, så finns det också experiment som visar att belöningar, rätt utformade, kan höja statusen på att anstränga sig i skolan och därmed också få fler att klara proven. Sandels poäng är att det inte finns något givet svar på när marknaden är en bra organisationsform och när den fungerar dåligt. Det måste prövas från fall till fall, helst genom en offentlig diskussion.

Att ekonomiska incitament ofta har andra effekter än de avsedda är viktigt att diskutera. Viktig är även den mer svårdefinierbara diskussionen kring moral och marknad som Sandel verkar mest angelägen om att väcka, även om den i hans bok aldrig går på djupet. Visst är det lätt att känna en instinktiv motvilja mot att precis allt ska kunna köpas för pengar – oavsett om det gäller missbrukande kvinnors äggledare eller rätten att gå före i en kö – men Sandel erbjuder egentligen föga vägledning kring var gränserna ska gå. De många spektakulära exemplen Sandel radar upp är bra på att reta just den instinktiva motviljan, men den som önskar sakliga argument och mer fördjupade resonemang som går utanpå instinkten kommer inte att finna tillräckligt. Det är synd, för det är ett angeläget ämne.

Det finns också i Sandels bok ett lite för ensidigt fokus på marknaden som handelsplats och de enskilda finansiella transaktioner som äger rum på den. Frågan om marknadiseringen av den mänskliga tillvaron är större än att enbart handla om vilka företeelser som, av moraliska skäl, inte bör köpas och säljas.

Marknaden är exempelvis också ett fördelningssystem och en metod att fatta beslut på. Det finns andra sådana system – demokratin och politiken är ett, den planmässiga hierarkin i ett företag ett annat och samvaron i en familj ytterligare ett. Utfallen blir olika beroende på vilken metod som väljs. Varor kommer att fördelas annorlunda om det sker via marknaden eller inom en familj. Beslut om vad som ska produceras och under vilka förhållanden det får ske kommer att se olika ut om de fattas demokratiskt eller på marknaden. Valet av metod är ingalunda naturgivet, även om det ofta kan verka så.

Det som har hänt de senaste decennierna är, precis som Sandel skriver, att marknadslogiken fått bre ut sig. Men det handlar inte bara om att allt fler företeelser har fått prislappar. Det handlar om att demokratins omkrets har minskat till förmån för marknadens. Genom privatiseringar och omregleringar har vi bestämt att allt färre saker ska beslutas och fördelas av oss gemensamt, och istället lämnas åt marknaden. Ibland har det funkat bra, ibland har det funkat dåligt.

I Sverige har vi byggt upp komplicerade system för att få stora delar av välfärd och infrastruktur att imitera en marknad, samtidigt som vi inte velat acceptera vissa för marknaden grundläggande element, inte minst själva prisbildningen. Ingen elev betalar sin egen utbildning. Resultatet är en hybrid som är svår att överblicka. Den demokratiska styrningen har minskat, men vi låter inte heller marknadskonkurrensen få fullt genomslag.

Vad denna sorts marknadisering på sikt får för konsekvenser för fenomen med stort allmänintresse, som utbildning, sjukvård, elförsörjning och järnväg, är inte klart ännu. Att Sandel inte skriver om den svenska välfärden är förstås inte konstigt, men faktum är att hans bok inte heller på en övergripande nivå behandlar frågan om gränsen mellan marknad och demokrati, trots att den är relevant för många länder. Som beskrivning av det marknadiserade samhället får därför Sandels bok tyvärr betraktas som något tunn.

Ursprungligen publicerad i Tiden någon gång 2012.

7 kommentarer

Under Ekonomi, Marknad vs demokrati

Demokrati är farligt för företagandet!

Så, hamburgerkedjan Max vd och vice vd skrev ett brev till sina över 3000 anställda där de varnar för ”katastrof” om S och V skulle vinna valet. Skälet är dessa partiers inställning till restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna till unga. ”Jag bryr mig absolut inte om vad medarbetarna röstar på. Men alla som gillar att jobba i restaurangbranschen och vill jobba kvar där är det den absolut viktigaste frågan som påverkar restaurangbranschen nu”, utvecklade vd:n senare.

För några veckor sedan hävdade arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna att färre jobb hade skapats 2013 än 2012 i den privata välfärden på grund av den politiska debatten om välfärdsvinster (ett resonemang som kan ifrågasättas både av lämplighetsskäl och rent sakligt.)

Ja. Demokrati är farligt för företagandet!

Det finns ett ord för den politik som skapar den här sortens reaktioner: klientelism, eller klientpolitik – ett system där de styrande erbjuder diverse privilegier till sina ”klienter”/väljare i utbyte mot politiskt stöd (märk väl att vi fortfarande inte har någon lag som förbjuder anonyma gåvor till partier i Sverige).

Företag och arbetsgivare har alltid synpunkter på politiken, och det är inte i sig konstigt. Men den situation vi har i Sverige med en växande sektor företag som i mycket hög utsträckning är beroende av skattemedel för sin existens (eller snarare, för sina vinstnivåer) skapar en delvis ny situation.

Vi är inte vana vid att det ser ut riktigt på det här sättet och därför finns en naivitet kring dessa frågor. Vi är ett land med en internationellt sett hög tillit i samhället, låg korruptionsnivå etc. Men inget av detta är något naturgivet eller något som kommer att fortsätta att existera av sig självt.

Faktum är att vi på flera punkter har skapat politiska system som tenderar att undergräva detta. Några konkreta och rätt obehagliga exempel på hur det kan bli är exempelvis ambulansdirigeringsföretaget Medhelp som hotade att med kort varsel lämna sina uppdrag om de inte fick extra betalt av landstingen, eller Capio S:t Göran som vägrade ge eftervård till hjärtpatienter om de inte fick betalt en gång till.

Med dessa system på plats behöver vi fundera över vilka lagar och regler vi måste förändra för att kunna bibehålla den höga grad av tillit och låga grad av korruption som vi varit vana vid i Sverige. Det handlar också om själva effektiviteten i samhällsekonomin. Det är inte bra med system där företagen lägger stora resurser på rent seeking snarare än på att utveckla varor och tjänster som reellt bidrar till ekonomin. Det vore fint om vi dammade av den gamla föreställningen att politiken bör förhålla sig neutral till vilka branscher som ska växa. Sånt sköter marknaden bäst. Subventioner av enskilda branscher är både ekonomiskt ineffektiva och skapar en hel del demokratiska problem.

8 kommentarer

Under Marknad vs demokrati

Sänkt skatt och mer pengar till välfärden? Eller hur.

Svenskt Näringsliv skrev en fånig artikel igår där de menar att skatteintäkter och utgifter för välfärd ökat trots att skattekvoten sänkts. De låtsas som att de talar per capita, per brukare etc, men de centrala uppgifterna – inklusive diagrammen i artikeln, diagram som även promotades friskt på köpe-Twitter igår – rör absoluta tal. Det är naturligtvis trams. En bra genomgång av hur det verkligen förhåller sig gjordes av Dagens industri då Göran Hägglund för några månader sedan försökte sig på en liknande argumentation (han valde dessutom att helt förbise inflationen). (Förtydligande: Problemet med Svenskt Näringslivs resonemang är alltså att de inte låtsas om att det existerar en befolkningsökning. Räknar man per invånare har skatteintäkterna sjunkit – mer om det i DI-länken ovan).

Nåväl. Några poänger har Svenskt Näringsliv. Det är inte primärt vård, skola och omsorg som den borgerliga regeringen har skurit på för att finansiera sina skattesänkningar. Man kan räkna på lite olika sätt, men statsbidragen till kommunerna – som ju ansvarar för det alliansen brukar kalla välfärdens kärna – är i princip oförändrade i förhållande till befolkningsökningen. Inga satsningar alltså, men inte heller några drastiska nedskärningar (2014 års statsbidrag är dock nominellt oförändrade vilket innebär en real urholkning).

Det som i störst utsträckning finansierat skattesänkningarna är försämringar i a-kassa och sjukförsäkring. Det är stora volymer det handlar om:

Utgifter sjukförs a-kassa(Statistik från ESV, miljarder kronor). Statens utgifter för sjukpenning, aktivitets- och sjukersättning (sk förtidspension) etc har minskat med nästan 30 procent, knappt 30 miljarder kronor, sedan 2006. Statens utgifter för a-kassan halverades i princip mellan 2006 och 2008 (en minskning med 20 miljarder kronor), men har sedan dess stigit igen. Vi ligger dock fortfarande ca 30 procent lägre än 2006. Antalet arbetslösa har dock inte minskat utan tvärtom ökat med 19 procent under samma period:

arbetslösa a-kassa(Statistik från ESV och SCB.) Det är detta som förklarar att arbetslöshet idag är det vanligaste försörjningshindret för personer som får ekonomiskt bistånd. 46 procent av alla som får socialbidrag idag får det på grund av arbetslöshet. 14 procent får det på grund av att de är sjuka. Enbart 11 procent av socialbidragstagarna har för övrigt ”sociala skäl” som främsta försörjningshinder, trots att det är dem det ekonomiska biståndet egentligen är till för. (Statistik från Socialstyrelsen.) Alltså: allt färre arbetslösa har rätt till a-kassa (eller kan leva på den nivån a-kassan ger), och behöver istället vända sig till socialen. Och nej, det har inte alltid varit så.

För att kunna föra en meningsfull diskussion om välfärd, behov och skatter räcker det dock inte heller att bara tala per capita och inflationsjusterat. Lika nödvändigt är att ta hänsyn till befolkningens sammansättning. 9 miljoner invånare i arbetsför ålder är något helt annat än 9 miljoner pensionärer eller 9 miljoner förskolebarn, både vad gäller välfärdens kostnader och dess finansiering. Sanningen är att på detta område ligger de stora utmaningarna framför oss. Bara de kommande tio åren väntas försörjningskvoten stiga från drygt 70 till drygt 80, det vill säga: 100 personer i förvärvsaktiv ålder kommer att behöva försörja drygt 80 personer som inte arbetar, istället för drygt 70 som idag (och denna siffra förväntas stiga ytterligare fram till 2060).

försörjningskvot(Bild från SCB.) Alltså: Det är möjligt att den borgerliga regeringen hittills har klarat att hålla vård, skola och omsorg på ungefär samma nivå som före skattesänkningarna på 130 miljarder kronor. Detta gäller dock inte ersättningarna till sjuka och arbetslösa, som försämrats dramatiskt – och de är ju i högsta grad också en del av välfärden. Ett skäl till att man ännu inte behövt skära speciellt mycket inom vård, skola och omsorg är att vi just nu befinner oss i en sista andhämtningsficka innan de stora demografiska förändringarna sätter in. Faktum är att trots att vi ännu inte är där har Anders Borg redan slutat hålla överskottsmålet (det som en gång i tiden kom till för att spara inför de bistrare tider då demografin blir mindre gynnsam). Snart kommer dock välfärden – även utan nya satsningar – att börja kosta mycket mer än tidigare.

Inför detta är regeringens beredskap noll. Vi har festat upp pengarna i förtid.

28 kommentarer

Under Ekonomi

Bättre betyg, sämre kunskaper – om PISA och fel sorts konkurrens

Den här bilden tror jag spelar roll när det gäller att förstå Sveriges katastrofala PISA-resultat:

pisa meritvärdeParallellt med att PISA-resultaten stadigt gått nedåt sedan år 2000, har alltså de genomsnittliga meritvärdena lika stadigt gått uppåt (obs att skalorna på diagrammets axlar är olika). Hur ska detta förstås? Frågan om betygsinflation är inte självklar, men åtminstone Skolverket drar slutsatsen att betygsinflation har förekommit sedan det målrelaterade betygssystemet infördes på 1990-talet.

Betygsinflation har flera effekter. Det skapar orättvisa mellan årskullar, det urholkar förtroendet för betygssystemet, och det gör betygen mindre användbara för att bedöma någons förmåga. Men jag tror också att det gör något mer: nämligen förlägger konkurrensen på fel ställe.

Tanken bakom det skolsystem vi har, med starka inslag av konkurrens, är att mångfalden av alternativ ska skapa en bättre skola för alla. Det finns också forskning som visar att konkurrensen i skolsektorn har varit positiv för kunskapsutvecklingen. OECD drar dock andra slutsatser i PISA-rapporten:

Cross-country correlations in PISA do not show a relationship between the degree of competition and student performance [...] On the other hand, the results indicate a weak negative relationship between the degree of competition and equity [...] Among OECD countries, systems with more competition among schools tend to show a stronger impact of students’ socio-economic status on their performance in mathematics.

(Detta liknar för övrigt Skolverkets slutsatser kring skolvalets effekter i Sverige.) Frågan om konkurrens i skolsektorn verkar helt enkelt svår att reda ut. Det är antagligen inte särskilt konstigt. Konkurrens betyder inte särskilt mycket i sig – det som spelar roll är om vad konkurrensen står. Är det, i skolans fall, om verklig undervisningskvalitet? Eller om helt andra saker?

Jag tänker mig att betygsinflationen är ett tecken på att den svenska skolkonkurrensen i hög grad handlar om fel saker. Så länge betygen stiger har människor mindre incitament att efterfråga bättre undervisning. Dels för att höga betyg kan dölja undervisningens kvalitet (som ju inte är särskilt enkel att avgöra) och dels för att det ur ett individuellt perspektiv till och med kan vara viktigare att få höga betyg än att få en god undervisning.

Jag tror att det finns ett systemfel i den svenska skolan när det gäller betygen. Det handlar om flera olika nivåer: Dels om en utveckling där föräldrar och elever förhåller sig till skolan och lärarens auktoritet på ett annat sätt än tidigare, illustrerat bland annat här:

(och, lite mer kvalificerat, i detta hörvärda avsnitt av Kaliber) Detta individuella beteende kan i hög grad förstås som en konsekvens av marknadiseringen – föräldrar börjar helt enkelt bete sig alltmer som de konsumenter skolreformerna har syftat till att skapa (det finns antagligen andra förklaringar också, exempelvis kopplade till läraryrkets status).

Men systemfelet är större än så. Det är inte bara föräldrar som beter sig som i illustrationen ovan, utan även rektorer, förvaltnings- och friskoletjänstemän, samt politiker. Alla har en förväntan på att skolresultaten ska stiga. Det handlar, inte minst, om ekonomiska resurser. I ett system med skolpeng betyder varje förlorad elev mindre intäkter till skolan (utan att kostnaderna nödvändigtvis förändras särskilt mycket). Därför tävlar skolorna med varandra om elever, och betygen är en av de tydligaste signalerna i den tävlan.

Det är inte bara skolor som tävlar, utan även huvudmän. Varken kommuner eller fristående skolor vill bli av med resurser. Det är viktigt att understryka svårigheten i att snabbt anpassa kostnadsbilden efter antalet elever. Eftersom skolvalet innebär att ingen skola någonsin vet hur många elever de kommer att ha mer än högst ett år i taget (egentligen inte ens det, eftersom elever byter skola även under pågående läsår) skapar detta enorma planeringssvårigheter. Elevantagningen är exempelvis klar ungefär när terminen börjar, medan det ju tar många månader att säga upp personal (något som dessutom är gravt impopulärt). Detta försvårar långsiktighet även i den pedagogiska planeringen.

Till detta kommer att det ofta finns tydliga politiska mål om att skolresultaten ska höjas, vilket i sin tur är ett svar på en högst rimlig förväntan från medborgarna att skolan ska leverera. Alla vill helt enkelt ha goda skolresultat. Men att skapa sådana är inte det lättaste, varken för politiker, tjänstemän, rektorer eller lärare. Fokus hamnar lätt på det som kan mätas och utvärderas – som betygen. Enter betygsinflation. Det handlar troligen sällan om något medvetet fusk, utan om pressade lärare och rektorer som känner omgivningens förväntningar och försöker svara efter bästa förmåga. Då kan det bli som i till exempel Essunga – kommunen som länge lyfts fram som ett gott exempel när det gäller att skapa en positiv resultatutveckling, men där en närmare granskning visar att förbättringarna i hög grad vilar på att allt fler får högre betyg än resultat på de nationella proven. I förrgår skrev Landskronas folkpartistiske KSO en artikel som lyfte fram hans kommuns förbättrade skolresultat, men tittar man på skillnaden mellan nationella prov och betyg finns samma mönster i denna kommun, åtminstone vad gäller matematiken (de senaste två åren har över 40 procent av eleverna fått högre slutbetyg i matematik än provbetyg, vilket får anses vara en hög siffra, och betydligt högre än åren före).

Jag ser det som ett problem att det inbyggt i dagens skolsystem finns en konkurrens mellan huvudmän, snarare än fokus på vad som är det bästa för eleverna. Det är meningslöst att skylla detta på enskilda aktörer – det handlar om ett systemfel. Det är också problematiskt att konkurrensen i så hög grad är kopplad till ekonomi, snarare än undervisningskvalitet. Alla tvingas tänka som konkurrenter, den ekonomiska överlevnaden hänger på det. Det gäller både offentliga och fristående aktörer (och kommuner konkurrerar även med varandra, inte bara med friskolor). Incitament spelar roll. Dagens incitament i skolan gör att mycket tid och energi ägnas åt saker som inte förbättrar skolresultaten, utan helt andra företeelser.

Så vad är då slutsatsen av allt detta? Tyvärr har jag verkligen ingen som helst aning. Jag tror inte på att slopa det fria skolvalet, av andra skäl. Det är orimligt att människor inte ska kunna välja själva var de ska tillbringa en stor del av sin vakna tid under tolv års skolgång – det skulle vi aldrig acceptera som vuxna. Jag tror också att det i grunden är bra för undervisningskvaliteten att en enskild skola aldrig kan luta sig tillbaka och ta eleverna för givna. Men jag tror att skolvalet måste ses över för att dämpa några av de mest negativa effekterna:

  • Att skärpa etableringskraven är centralt här, för att undvika den överetablering som råder idag och som förstärker de problem jag skisserat.
  • Vinstmotivet som drivkraft hos vissa aktörer är djupt problematiskt i sammanhanget.
  • Det är möjligt att vi behöver fundera över mer stabila finansieringsformer än skolpengen, men det är naturligtvis svårt att designa rättvisa och effektiva ersättningssystem. Dagens har dock stora nackdelar.
  • Jag tror vidare att vi behöver skapa starkare samarbetsformer mellan olika skolhuvudmän (såväl mellan kommuner som mellan kommuner och friskolor) för att åstadkomma ett större gemensamt ansvarstagande. Ansvaret för skolan kan i slutändan aldrig lämnas till enskilda utan måste vara politiskt – men då måste också den demokratiska nivån ha större inflytande och fler befogenheter än idag.
  • Sist, men inte minst, tror jag vi måste tänka över de senaste årens starka fokus på betyg och prov i skolpolitiken. Det centrala är ju den underliggande resultatförbättringen. Ingen skolpolitiker vill ha bättre betyg men sämre kunskapsresultat, ändå är det där vi har hamnat. Det är alltså mycket möjligt att fokus på det som är lätt att väga och mäta – betyg, nationella prov – haft rent skadliga effekter genom att det på olika sätt minskat fokus på den verkliga kunskapsinhämtningen. Betygen har dolt den reella kunskapsutvecklingen.
(Brasklapp: Jag menar naturligtvis inte att de förslag som skisseras här är de enda som ska lösa den svenska skolkrisen, eller att de problem jag beskriver är de enda som kan förklara varför det gått så fel. Jag är generellt skeptisk till att det skulle finnas blott en eller två enkla förklaringar till varför skolresultaten försämrats så kraftigt – frågan är betydligt  mer komplicerad än så, och det kommer att behövas en rad olika åtgärder för att åstadko

7 kommentarer

Under Skola och utbildning

Tankar från en arbetspositiv gråsosse – om arbetskritik

På Socialistiskt forum i helgen deltog jag i ett samtal om arbetskritik med Roland Paulsen och Rasmus Fleischer. Det var ett roligt samtal och jag tror att det var kul att lyssna, eftersom vi tyckte så olika. Allting finns inspelat här och kommer även att sändas på SVT Forum.

Samtalet tog sin början i följande Wigforss-citat som ju varit ganska spritt i sociala medier:

wigforss

Frågan till mig var ungefär: varför har socialdemokratin flyttat sig från denna syn på arbete till dagens löfvenska väckarklocka?

Jag tycker att Wigforss citat är fint och sant och har inga svårigheter att få ihop det med dagens socialdemokratiska politik. Att citatet skulle visa att socialdemokratin varit en arbetskritisk rörelse är däremot ett missförstånd. Wigforss var också författare till skriften Har vi råd att arbeta, som pläderade för full sysselsättning och att denna inte kan lämnas till marknaden, utan att staten i lågkonjunkturer bör skapa arbetstillfällen genom offentliga investeringar. Det är en betydligt mer rättvisande illustration av socialdemokratins inställning till arbete.

Det finns ingen tongivande del av socialdemokratisk ideologi som går ut på att arbete i sig är något negativt, eller att det på sikt ska upphöra (eller minska väldigt kraftigt). Däremot har det naturligtvis funnits ett starkt fokus på och kritik av arbetets organisering. Centralt för socialdemokratin är att vi genom arbete ska skapa ett högre välstånd som kan ge oss alla en bättre levnadsstandard. Detta är också centralt för den fördelningspolitik socialdemokratin velat föra: det är betydligt svårare att omfördela en statisk kaka än en växande.

Utifrån denna grundläggande analys har den socialdemokratiska politiken för arbete vilat på två ben: det ena handlar om full sysselsättning, det andra om arbetslivets villkor. Båda handlar egentligen om makt: den fulla sysselsättningen ger arbetstagarna som kollektiv mer makt gentemot arbetsgivarna/kapitalet, och att ha ett arbete ger den enskilda individen mer resurser och makt över det egna livet. Samtidigt är det uppenbart att det finns många jobb med dåliga villkor, vilket minskar arbetstagarnas makt och frihet. Detta kräver en politik (både facklig och partipolitisk) för goda arbetsvillkor.

Talar man om arbete generellt – närmast som ett filosofiskt begrepp  – har jag personligen svårt för arbetskritiken. Detta bottnar i att jag menar att arbetet förenar åtminstone tre grundläggande behov som jag ser som djupt mänskliga. Det första är behovet av att utvecklas, att skapa, att sträva mot något (för övrigt en central beståndsdel i Nils Karlebys tänkande). Det andra är behovet av meningsfullhet, av att vara behövd, att göra något som ska användas. Det tredje, slutligen, är behovet av sammanhang, av att vara en person tillsammans med andra. Dessa tre behov är inga lyxfenomen. De tillfredsställs inte bara hos en liten grupp privilegierade på arbetsmarknaden, utan kan finnas i en rad olika yrken, beroende på individens preferenser.

Jag tror inte att vi mänskligt sett blir lyckligare av att det inte skulle ställas några krav på oss. Tvärtom. Jag har svårt att se att ett överflöd av fritid är något som nödvändigtvis skapar varken lycka eller meningsfullhet. Jag tror inte heller att det är möjligt att komma ifrån att vi människor ibland – ofta – måste göra saker som inte är omedelbart lustfyllda (kalla det arbete eller vad som helst). Det betyder inte att det är dåligt för oss att göra dessa saker. Antagligen tvärtom.

Naturligtvis är jag väl medveten om att alltför många lönearbeten idag inte förmår svara mot behoven av skapande, meningsfullhet och sammanhang, men som socialdemokrat (och därmed pragmatiker och reformist) ser jag det som en mer angelägen fråga att försöka åtgärda detta (det vill säga: föra en politik för bättre arbetsvillkor och fler jobb) än att sträva mot en avlägsen utopi där vi på nåt sätt inte ska behöva arbeta längre.

Slutligen några ord om panelsamtalet på Socialistiskt forum:  Att som Roland Paulsen förespråka dramatiskt förkortad arbetstid samtidigt som den offentliga sektorn kraftigt ska byggas ut (med fler anställda och högre löner) är ett djupt ohederligt resonemang. Att exempelvis gå ner till sex timmars arbetsdag innebär ju inte bara att individens inkomster minskar med en fjärdedel, utan även att samhällets totala inkomster minskar* – och därmed också möjligheten att finansiera en gemensam sektor.

Att som Roland Paulsen hävda att detta på något enkelt sätt skulle kunna lösas genom att skifta skatteuttaget från arbete till exempelvis företag/kapital bygger på ett missförstånd. Även företagens omsättning minskar ju om de arbetade timmarna blir färre! Det är helt enkelt arbetet som skapar värde och det välstånd vi har i samhället (att från en vänsterståndpunkt hävda något annat verkar minst sagt märkligt). Därutöver är inte företagsbeskattning en isolerad företeelse utan påverkar naturligtvis även löner och annat i ekonomin – betalar företagen högre skatter är de mindre benägna att betala löner.

Av statens totala skatteintäkter kommer idag ca 60 procent från arbete (och bara ca 10 procent från kapital, resten från konsumtion). Menar man att detta på något omfattande sätt ska ändras bör man nog vara lite mer precis i varifrån pengarna ska tas istället. De förändringar som skulle krävas rör så oerhört stora volymer att de inte är realistiska.

Med detta sagt vill jag betona att hur mycket vi som samhälle väljer att arbeta (utöver en mycket grundläggande nivå för att fylla de mest basala behoven, typ mat och husrum) självklart är just ett val. Det finns inget naturgivet i att ha exempelvis åtta timmars arbetsdag och fem veckors semester, 480 dagars föräldraledighet samt en inträdesålder i arbetslivet på 29 år och en utträdesålder på 63. Liksom all politik handlar det om att väga olika alternativ mot varandra. Vi skulle kunna arbeta mindre än idag, men det har ett pris i form av sänkt levnadsstandard.

För egen del tycker jag inte att det är någon bra idé att göra några generella minskningar av arbetstiden (även om jag i och för sig inte skulle ha något emot en extra semestervecka!). Jag tycker inte att det är värt det i förhållande till de välfärdsförluster det skulle ge upphov till, varken på individnivå eller samhällsnivå (där behovet av mer resurser till offentlig sektor är mycket stort och inte kommer att minska de kommande åren). För att kunna upprätthålla dagens nivå av samhällsservice – och gärna öka den – behöver vi rent faktiskt fler arbetade timmar, inte färre. Men – de som hellre vill växla löneökningar mot tid kan naturligtvis göra det inom ramen för de vanliga avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden. I Sverige är det ju parterna som sköter lönebildningen, inte politiker.

Intressant och Netroots.

* Detta gäller även om arbetstiden minskar till sex timmar med bibehållen lön (vilket jag ser som orealistiskt).

16 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Ekonomi