Riskkapital, välfärd och incitament

I Finansfurstarna. Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna beskriver Lotta Engzell-Larsson skillnaden mellan riskkapitalister (som vanligen har lågprofilerade vd:ar) och ”traditionella industrialister” (företag med både starka vd:ar och starka ägare):

”… tjänstemännen [tänker] inte […] som ägare, de lever på sin lön och vill att bolaget ska leva vidare till varje pris så att de kan fortsätta få ut sin lön. Bolaget är basen för tjänstemannens makt. Ägare har andra bevekelsegrunder, vare sig de agerar på kort eller lång sikt. Avkastningen spelar större roll för deras privata ekonomi. Det är den skillnaden i attityd som riskkapitalisterna försöker jämna ut genom att se till att deras chefer gör stora aktieköp.” Riskkapitalisterna vill alltså få sina tjänstemän att agera mer som ägare, med fokus på avkastningen, som är det helt centrala för en riskkapitalfond.

Senare i boken intervjuas Magnus Henrekson (Institutet för Näringslivsforskning), som säger ”nästan ingen exceptionellt framgångsrik företagare har blivit det för att de varit fokuserade på att maximera vinsten.” Företag som sätter lönsamheten främst kan tjäna mer på kort sikt, men riskerar långsiktigt att hamna i kris. ”Om företagskulturen enbart går ut på att tjäna pengar så blir de anställda dyrare på alla nivåer, lönekostnaderna stiger, för om organisationen har som främsta mål att nå hög avkastning får de anställda också det. Men om organisationen har ett bredare mål uppfylls även personalen av det”.

Henreksons resonemang sätts in i en bredare kritik som förekommer mot riskkapitalisterna; att de visserligen gjort goda vinster (forskningen är iofs inte enig om huruvida avkastningen generellt verkligen varit högre än på börsen) de drygt tjugo år de funnits, men att det är osäkert om framgångarna kan fortsätta för evigt, eftersom riskkapitalet varken bygger något långsiktigt eller är med där innovationerna föds.* Engzell-Larssons framställning av de svenska riskkapitalisternas framgångar beskriver specifika historiska kontexter: Först handlade det om att köpa loss försummade dotterbolag ur en typ av stora, diversifierade företagskonglomerat som inte finns idag; därefter om att köpa upp nyss offentliga verksamheter, med dominerande marknadsposition och stabila intäkter, när staten började avreglera på 90-talet. Båda visade sig mycket lönsamma. Men vad är nästa steg?

Riskkapitalfonder är per definition begränsade i tid, de är inte långsiktiga ägare, men idag sker en rundgång (inte minst på välfärdens område) där olika riskkapitalbolag köper företag av varandra. Engzell-Larsson ger inget svar på om det kan fortsätta i evighet, och även börsnoterade bolag har ju kritiserats för kortsiktig kvartalskapitalism. Det intressanta med dessa beskrivningar är egentligen något helt annat: de säger att ägandeformen spelar roll. Att olika typer av företagskonstruktioner skapar olika typer av incitament för dem som jobbar i företagen, och därmed också olika sorters verksamhet.

Detta är en diskussion som finns även på välfärdens område. Där brukar det vara kontroversiellt att hävda att incitament har betydelse, även om det onekligen verkar som att vi allt mer sällan hör det förr så vanliga påståendet ”driftsform spelar ingen roll”. I boken Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll beskriver Kristina Mattsson konkret effekterna av de senaste årtiondenas idéer om incitament i välfärden, i form av målstyrning, granskning och New Public Management. Mattsson intervjuar en rad välfärdsarbetare och beskriver tidspress, administrationsbörda och en övertro på att komplex människorelaterad verksamhet kan spaltas upp i mätbara mål och uppstyckade arbetsmoment.

I ett kapitel beskriver hon hur kundtjänstmedarbetarna på SL sitter bredvid en utvärderingsknapp. Efter att en kund fått hjälp blir denne ombedd att lämna ett omdöme på personalens insats: har bemötandet varit utmärkt, över förväntan, godkänt, under förväntan eller dåligt? De i personalen som Kristina Mattsson talar med beskriver det som odramatiskt. Själv tycker jag det är obehaglig läsning. Jag har också sett de där knapparna, fast i andra butiker. Jag tänker att det gör något med vår syn på varandra om vi börjar utgå från att andra människor är något vi ständigt ska betygsätta. Det är inte något oskyldigt, utan något som förändrar mänskliga relationer. Att sätta betyg är en vertikal handling.

Mattsson skriver inte om ägandeformer, utan om mekanismer som påverkar såväl den offentliga som den privata välfärden. Men liksom i diskussionen om riskkapital kontra traditionellt ägande handlar det om att styrning och form påverkar verksamhetens innehåll. Vi får en annan sorts välfärd när vi inte litar på de som ska utföra den utan istället belastar dem med detaljstyrning och ständiga utvärderingar; exempelvis röstar arbetstagarna med fötterna. Framför oss ligger en svårartad brist på vård- och omsorgspersonal och vissa typer av lärare.

Skatteverket – som återkommande hamnar i topp i olika förtroendemätningar bland svenska folket – lyfts av Mattsson fram som en motpol, en myndighet som moderniserats men lyckats hålla emot de värsta NPM-avarterna. Ett skäl till framgången är att man beslöt sig för att lita på skattebetalarna och hjälpa dem att göra rätt, snarare än att se på dem som potentiella fuskare. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand intervjuas: ”Kontroll är inte oviktigt, men det är bara genom att hålla upp viljan att göra rätt som du håller uppe systemet.” Jag tror att Mattsson menar att detta även är nyckeln vad gäller styrning inom välfärden generellt, och hur vi bör förhålla oss till dem som arbetar i den.

Tillit, helt enkelt. Det är ingen ovanlig tanke i debatten: istället för NPM måste vi uppvärdera professionen. Låta de som arbetar i verksamheterna använda sin kompetens och sitt omdöme. Jag tror att det är helt rätt. Det svåra är bara att konkretionsnivån sällan blir högre än i Magnus Henreksons resonemang ovan: det handlar om arbetsplatskultur, om ”högre mål” och om värden istället för nyckeltal. Men sanningen är att i välfärden likaväl som på marknaden handlar allt i slutändan om pengar. Hur pengarna fördelas kommer i mycket hög utsträckning också att styra verksamheterna, och det finns inga perfekta resursfördelningssystem (även om vissa, typ Vårdval Stockholm, uppenbart är sämre än andra).

Därtill kommer resurserna till välfärden alltid att vara för knappa. Det är så i en sektor som inte finansierar sig själv, men där efterfrågan är närmast oändlig. Här finns dock ett politiskt val att göra: de senaste åtta åren har vi levt i en föreställning om att det går att sänka skatten med stora belopp, utan att det påverkar välfärden. Men det är matematik som alla borde kunna se inte går ihop. Vill vi ha en bättre välfärd; låt oss börja med att inte fortsätta sänka skatten. Därtill måste vi sätta stopp för de skevaste incitamenten som skapas när just (risk)kapitalet möter välfärden: det är en riktigt dålig affär att vi skattebetalare skänker bort gigantiska summor bara för att vinstdrivande skolor anställer färre lärare än vad skolpengen är beräknad för. Den sortens incitament är faktiskt inte svåra att ta bort.

Läs också Shora Esmailians reportage om Attendo ur Den stora omvandlingen.

* Det vi vanligen tänker på när vi hör ordet ”riskkapital”, att satsa pengar på helt nya företag med hög risk, är i själva verket en mycket liten verksamhet. Den helt dominerande andelen av det vi kallar riskkapitalverksamhet idag utgörs av så kallade buyouts, vilket innebär att köpa etablerade företag till stor del med lånade pengar, effektivisera och sälja vidare.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s