Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Graebers Debt och skillnaden mellan höger och vänster

”Det berättas att Greider har en teori om hur vänstermänniskor är utpräglade individualister, som han själv, och drömmer om den kollektiva gemenskapen, medan frihetsvurmande liberaler vill bli befriade från sin egen konformism”.

Så skriver Kajsa Grytt i sin självbiografi. Ända sedan jag läste den för några år sedan har jag tyckt att det är ett sällsynt träffande citat. Inte på det sättet att det stämmer för varenda individ (det gör det naturligtvis inte). Men det säger något grundläggande om höger och vänster kontra tillhörighet och oberoende.

Jag kommer att tänka på detta citat när jag läser David Graebers Debt. The first 5000 years. Det är en overkligt bra bok; spränglärd, lättillgänglig, rolig och tankeväckande. Jag är inte säker på att Graeber har rätt alla gånger, men det spelar inte så stor roll, eftersom hans subjektiva tolkningar av skuldbegreppet i världshistorien alltid är intressanta oavsett. Och när han är bra är han verkligen knivskarp (samt är en veritabel citatmaskin, några av de bästa samlade här).

En av bokens centrala ärenden är att slå hål på myten om att byteshandeln kom före införandet av pengar, som i sin tur kom före olika typer av kreditsystem. I själva verket har den renodlade byteshandel (”jag byter en höna mot ett stycke tyg”) som ofta används som exempel i ekonomiläroböcker aldrig förekommit. Istället använde man sig av kredit. Under stora delar av historien har människor främst handlat med personer de kände. Affärerna var en ständigt pågående relation: person A utförde en tjänst åt person B, men förväntade sig inte ”betalt” på stället. De skulle båda finnas kvar på samma plats; båda skulle minnas att tjänsten utförts; när A behövde hjälp med något som B kunde bidra med visste båda att så skulle ske. Eftersom få varor och tjänster är uppenbart likvärdiga var människor ständigt ”skyldiga” varandra något. Affärerna gick aldrig jämnt ut utan var kontinuerliga. Inte heller kunde de separeras från övriga delar av de relationer människor hade med varandra: ”Economics assumes a division between different spheres of human behaviour that /…/ simply does not exist”, skriver Graeber.

Han fortsätter på detta tema genom att beskriva två olika linjer i synen på skuld:

We don’t really know how to think about debt. Or, to be more accurate, we seem to be trapped between imagining society in the Adam Smith mode, as a collection of individuals whose only significant relations are with their own possessions, happily bartering one thing for another for the sake of mutual convenience, with debt almost entirely abolished from the picture, and a vision in which debt is everything, the very substance of all human relations – which, of course, leaves everyone with the uncomfortable sense that human relations are somehow an intrinsically tawdry business, that our very responsibilities to one another are already somehow necessarily based in sin and crime. It’s not an appealing set of alternatives.

(Uppfattningen om mänsklig tillvaro som impregnerad av skuld återfinns inte minst i flera av de stora religionerna.) Graeber , som är antropolog, utvecklar en sorts tredje linje, med hjälp av just antropologiska beskrivningar av diverse kulturer. Han kallar detta ”human economies”, där det centrala är att människors relationer till varandra uppfattas som så unika att ingen någonsin kan ses som ekvivalent med varken någon annan människa eller något ting. ”In a human economy, money is not a way of buying or trading human beings, but a way of expressing just how much one cannot do so”, skriver Graeber.

I den senare beskrivningen tycker jag ärligt talat att Graeber blir lite väl poetisk snarare än empirisk – men, för att återknyta till inledningen på det här blogginlägget, det är just hans uppdelning av olika sätt att tänka kring skuld som får mig att tänka på vad jag menar är en grundläggande skillnad mellan höger och vänster; nämligen synen på beroende och oberoende.

Den högerideologiska hållningen ligger nära Graebers beskrivning av Adam Smith: människan är i grunden oberoende, (”skuldfri” för att tala med Graebers termer); det existerar inga strukturer. Den vänsterideologiska hållningen ligger närmare Graebers andra linje (dock med det viktiga undantaget att synden och sjaskigheten inte ingår), där beroendet människor emellan utgör själva samhällets fundament och där strukturerna är det som formar människors möjligheter till oberoende.

Den vulgära tolkningen av dessa skillnader är att den säger något om hur höger och vänster önskar att samhället ska se ut (”högern gillar frihet, vänstern vill tvinga alla till konformitet”). Detta är en djup missuppfattning. Synen på beroende handlar om vad man tror är de grundläggande förutsättningarna vi har att jobba efter. Både höger och vänster vill människans frihet, men redskapen för att ta sig dit blir väldigt annorlunda om man tror att strukturer existerar eller inte.

Själv är jag ju övertygad om att högerns sätt att se på saken är verklighetsfrånvänd och helt enkelt inte funkar. Tror man att beroende inte existerar kommer man dessvärre att skapa mer ofria människor. Att däremot utgå från att en av mänsklighetens mest grundläggande villkor är det ömsesidiga beroendet – att det spelar roll vem du är i förhållande till andra – gör att det är möjligt att ta fram verktyg som ökar människors frihet.

Ett konkret exempel är välfärdsinstitutionernas framväxt. De finns till för att vi alla är beroende av andra för att växa, och för att vi också är beroende av att andra människor växer. Att göra välfärden generell, högkvalitativ och tillgänglig  garanterar de mångas frihet – inte bara de som själva har råd att köpa sig utbildning och sjukvård.

Kajsa Grytts citat handlar kanske mer om de individualpsykologiska överväganden som kan ligga bakom ideologiska val. Om detta har jag för övrigt skrivit tidigare: Högerns dröm om omnipotens (vad Freud skulle ha sagt). (”den uppenbart djupt liggande, psykologiska önskedrömmen om att vi människor skulle vara autonoma. Att vi fick bestämma själva. Det är lite rörande. Och lite obehagligt… som politisk utgångspunkt verkar det ungefär lika praktiskt som att önska att jorden vore platt”)

Intressant och Netroots.

Lämna en kommentar

Under Borgerligheten, Ekonomi, Socialdemokraterna

Grattis mamma, 70 år!

I sommar fyller min mamma, Anne-Marie Lindgren, 70 år. Jag ville ge henne nåt riktigt fint och samlade därför några av de smartaste människor jag vet, och så skrev vi en bok. Den heter På toppen av tidens våg – Anne-Marie Lindgren 70 år och går i dagarna ut till alla som prenumerar på Tiden. Den kan också beställas från Tiden debatt. Boken försöker ge några svar på de frågor min mamma ägnat ett helt politiskt liv: Hur ska vi förstå dagens verklighet? Och vilka är de socialdemokratiska svaren? Medverkande är Kajsa Borgnäs, Ingvar Carlsson, Klas Gustavsson, Katrine Kielos, Stefan Löfven, Erik Nilsson, Anders Nilsson, Örjan Nyström, Kjell Rautio och Jenny Wrangborg. Här nedan följer mitt förord, som även innehåller en sammanfattning av bokens texter.

Min mamma, på toppen av tidens våg

För mig är socialdemokratin ett hus. Ett beige funkishus lite i stadens utkant, bland gräsmattor, harar och klätterställningar, lagom nära den samhällsservice man behöver. Det är ett hus från den tid i historien då vi skulle bygga bort allt det gamla, smutsiga och fattiga, och istället erbjuda ljusa, praktiska hyreslägenheter till vanligt folk. Sådana som en generation tidigare inte ens hade haft rinnande vatten.

Det hus jag tänker på finns i verkligheten, och det ligger på Ljuragatan 129 i Norrköping. Det är där min mamma växte upp och min mormor bodde större delen av sitt liv, fram till för bara några år sedan.

För mig personifieras socialdemokratin av dessa två personer; min mamma och min mormor. Mormor som den sanna folkrörelsemänniskan, som började i SSU och sedan åkte land och rike runt och startade kvinnoklubbar. Hon som gnetade på med olika lokala förtroendeuppdrag och som aktivt deltog i studiecirklar fortfarande när jag var liten, bara för att det var så roligt.

Mamma står för en annan sida av politiken: den rena klara tanken. Aldrig beredd att överge den benhårda övertygelsen om att jämlikheten är frihetens förutsättning, men ständigt redo att pröva nya tankar, nya redskap för att nå de politiska målen. En ovanlig egenskap. Tillsammans med Ingvar Carlsson skriver min mamma i Vad är socialdemokrati? följande:

”Att utvärdera 1970- och 80-talens politik ligger utanför syftet med denna historik, men vi menar att den verkliga lärdomen, både av den tiden och av tidigare förändringsskeden, är att det ofta är svårt, och tar tid, innan mönstret i förändringen syns klart för alla.

En god del av den interna debatten inom socialdemokratin på 1980-talet handlade i själva verket om hur den nya verkligheten skulle tolkas. Innan det på allvar stod klart för hela partiet att det verkligen handlade just om en ny verklighet, av förändringar i de underliggande produktionsvillkoren, var det också svårt att ta till sig att denna nya verklighet krävde delvis nya politiska åtgärder, om vi skulle kunna fortsätta att värna de klassiska, grundläggande värderingarna.”

Innebörden i dessa stycken utgör på många sätt essensen i min mammas förhållningssätt till livet och politiken. Mamma brukar beskriva det som att svårigheten att orientera sig i det nya på 1980-talet gjorde att socialdemokratin sedan dess aldrig riktigt lyckats ta fram verkningsfulla redskap för att möta de nya förutsättningarna. Tillspetsat: Man blev antingen fast i ett försvar av det gamla, eller för snabb på att anamma högerns lösningar, som andades modernitet. På många sätt är det en beskrivning som gäller även för dagens socialdemokrati.

Denna bok är en gåva till Anne-Marie Lindgren på hennes 70-årsdag. I den medverkar personer som på olika sätt verkar i samma anda som hon själv: att rastlöst försöka förstå samtiden, aldrig ta medlen för givna, alltid vara målet trogen. I denna anda är frågan för boken: Hur ska vi tolka dagens verklighet? Vilka är de förändringar i de underliggande produktionsvillkoren som vi behöver förstå just nu? En analys av dagens samhällsproblem alltså – inte nödvändigtvis fokus på åtgärder. Men med tydlig utgångspunkt i socialdemokratisk ideologi.

Anders Nilsson och Örjan Nyström skriver om idépolitik och intellektuell analys som förutsättningar för reformismen, och beskriver samtidigt varför detta allt mer kommit att bli en bristvara i politiken. Att reformera samhället i syfte att nå ökad jämlikhet är lika viktigt idag som tidigare, men kan inte göras på samma sätt som förr. Nyckeln ligger dock fortfarande i arbetslivet – och i familjepolitiken.

Klas Gustavsson tar avstamp i ett ökänt citat om gymping ur Socialdemokraternas 90-talsprogram, och härleder samtidens apolitiska strömningar till 1960-talets vänstervåg och individualistiska frigörelseprojekt, som alltför enkelt anammades – och därigenom avväpnades – av såväl nyliberalismen som konsumismen.

Kajsa Borgnäs skriver om socialdemokratins komplicerade förhållande till miljö- och klimatpolitiken. Den försvagade förståelsen för hur grundläggande materiella förhållanden är för samhällsutvecklingen – där naturen är en lika given beståndsdel som produktionen – kan vara en förklaring till varför det är så svårt att hitta fungerande klimatreformer, men det verkar också som att S när en önskan om att lösningarna i denna fråga inte ska vara politiska, utan tekniska.

Katrine Kielos beskriver vår tids kapitalism, som knappast kommit av sig trots vidden av finansmarknadernas haveri 2008. En mycket liten grupp superrika har drivit på en omfördelningspolitik av gigantiska mått, vilket i sig förstärker deras allt starkare politiska inflytande. Den växande ojämlikheten går hand i hand med en försvagad demokrati.

Erik Nilsson önskar att bildningsresorna ska vara möjliga även för kommande generationer, men ser hur familjebakgrunden blir allt viktigare för vilka som lyckas i skolan. Demokratin måste få ett ökat utrymme, både vad gäller möjligheten att kontrollera när, var och hur många skolor som etableras, hur resurserna styrs för att bättre kompensera för de ökande kunskapsskillnaderna, och som en motvikt mot den ökade juridifieringen av skolan, där den resursstarka föräldern kan kräva bättre stöd än den mer röstsvaga.

Kjell Rautio analyserar välfärdens omvandling till marknad och vad som blir effekterna av att låta ekonomiska intressen få ett större inflytande över demokratin. Under 1980-talet riktades udden i den unga S-kritiken mot det offentliga, men pendeln har svängt: de närmaste decennierna spår Rautio en framväxt av en allt starkare marknadskritik.

Ingvar Carlsson skriver om hur Nils Karleby en gång räddade socialdemokratin från dogmatiska låsningar i synen på ägandet. Synsättet att resultatet är viktigare än formen var en nödvändig förutsättning för den socialdemokratiska reformism som byggt vårt välfärdssamhälle. Idag är det dock snarare borgerligheten som skulle behöva förlösas ur en motsvarande förlamande tro på att marknaden alltid är den överlägsna organisationsformen.

Jenny Wrangborg inleder denna bok med en betraktelse över dagens Stockholm och hur snabbt det går att riva ner det som en gång mödosamt byggts upp. Hon avslutar boken med ett budskap som är betydligt mer hoppfullt, i all sin anspråksfullhet: ”Nästan allting återstår att göra”.

Allra sist tackar Stefan Löfven Anne-Marie Lindgren för hennes insatser med en beskrivning av hur radikalt det är att föreslå att samhället skulle kunna vara annorlunda – men att det inte leder särskilt långt om förslagen inte underbyggs med fakta.

Så vad är då slutsatsen – var befinner vi oss idag? Som många av skribenterna beskriver har de socialdemokratiska idéerna under lång tid varit på reträtt. Partiet har varit på defensiven. Men någonting har hänt. Allt fler av samtidens utmaningar pekar åt ett nytt håll. Under lång tid har politiker, forskare och människor i allmänhet sökt efter lösningar i det enskilda, i växande klyftor och på marknaden, kort sagt: någon annanstans än hos socialdemokratin. Det har inte fungerat. Samhällsproblemen har inte lösts genom att privatiseras. Ökande klyftor har inte åstadkommit högre tillväxt och fler jobb, utan istället skapat nya spänningar. Och de nya marknadslösningarna i exempelvis välfärden har inte levererat vad som utlovats.

Vår tids stora utmaningar är globala. Det handlar om klimatkrisen, om växande klyftor och om finansmarknadernas inneboende instabilitet. Rätt hanterade innebär dessa utmaningar fantastiska möjligheter att skapa en bättre tillvaro för alla världens människor. Och det speciella är hur tydligt det är att svaren på dessa stora utmaningar ligger i det gemensamma. Det går inte att lösa dem annat än tillsammans, på demokratisk väg, i många fall över nationsgränserna. De kan inte lämnas varken åt individen eller åt marknaden.

Kort sagt: Det är tydligare än på mycket länge att svaren på framtidens utmaningar ligger hos socialdemokratin.

Om några månader fyller min mormor 100 år. Jag kommer inte att acceptera att min mamma blir en dag yngre än så själv. Och jag föreställer mig, när den dagen kommer, att hon fortfarande kommer att vara likadan som nu: med ett intellekt rörligare än de flestas, lika nyfiken på det nya, lika fast rotad i de socialdemokratiska värderingarna. Till dess: Grattis på 70-årsdagen, mamma!

3 kommentarer

Under Socialdemokraterna

”Man måste välja mellan erbjudanden man inte vill ha, men inte kan tacka nej till”

Inledningen på Anders Nilssons och Örjan Nyströms Den sociala demokratins andra århundrade? (2005) är så fullkomligt, magnifikt briljant – både i analysen och i formuleringarna:

Människors krav på reformer har ett förstadium i en vag känsla av att något blivit fel. En automatik har satts igång någonstans i det stora samhällsmaskineriet, som driver utvecklingen i en riktning man inte vill gå. Någon klocka där ute har börjat gå fel. Det känns som i maffiafilmerna: man måste välja mellan erbjudanden man inte vill ha, men inte kan tacka nej till. I Bibeln talas det om hur man tvingas göra det onda man inte vill, för något hindrar en att göra det goda man vill. Mer vardagligt säger man vi att vi ”kommit in i en ond cirkel”. I denna cirkel dras vi in i en räcka av skeenden där vi inte finner något sammanhang, där det inte går att finna ut hur den ena länken är kopplad till den andra. Vi hittar heller ingen ansvarig bakom det som sker. Att söka få reda i händelseförloppet är som att ringa till en växel och hela tiden bli kopplad någon annanstans. Till slut slänger man på luren, och brister ut i vanmäktiga protester mot ”dom som bestämmer”.

Det slaget av protester är ett karaktäristiskt drag i den nutida politiska kulturen. Den gamle 1600-talsfilosofien Spinoza hade ett träffande namn på dem. Han kallade dem ”ledsna passioner”. Ledsna passioner skiljer sig från ett engagemang som bygger på ett aktivt begär att förändra förhållandena. Man reagerar på vad som sker, men man agerar inte för att ingripa. Politisk aktivitet blir en fråga om protester och missnöjesyttringar, eller att man helt enkelt vänder ryggen till.

Glöm förresten inte att köpa deras senaste bok Jämlikhetsnormen.

Intressant och Netroots.

5 kommentarer

Under Socialdemokraterna

Liberalism på tillbakagång

Otroligt spännande:

För inte länge sedan framstod liberalismen som något av den politiska idéhistoriens slut. Vad gäller den ekonomiska liberalismen visade sig denna historiska triumf kortvarig. Det är inte längre modernt att hänvisa till ”marknaden” som lösningen på alla samhällsproblem, och den nyklassiska nationalekonomin befinner sig i djup intellektuell kris. Istället är det alternativa forskningslinjer – institutionalism och kritisk realism – som erbjuder de mest lovande bidragen – till att förstå det moderna samhällets ekonomiska universum. Vad vi velat visa är att liberalismen faktiskt blivit lika omodern på den politiska filosofins område. Det är andra fält som utforskas idag, framför allt kanske inom den nyaristoteliska tradition som vi varit inne på. Men lika lite som uppbrottet från den nyklassiska nationalekonomin finner man många spår av denna filosofiska vändning i partipolitiska sammanhang, bland förståsigpåarna på tidningarnas ledar- och kultursidor eller i andra delar av den mediala offentligheten. Där lever liberalismen fortsatt högt. Att i bredare politiska och kulturella sammanhang artikulera det uppbrott från liberalismen som vi kan iaktta på de vetenskapliga eliternas smalare arenor borde vara en inspirerande uppgift i den idédebatt som idag har att mejsla ut socialdemokratins ideologiska särart.

Ur Anders Nilssons och Örjan Nyströms kommande bok Jämlikhetsnormen. Beställ redan idag, ni kommer inte att ångra er. Måsteläsning för alla som på något sätt är intresserade av politiska idéer och konkreta reformer för framtiden.

Intressant och Netroots.

5 kommentarer

Under Socialdemokraterna

”Härligt omogen”: liten uppföljning om Karleby

En kommentar på gårdagens text om Nils Karlebys Socialismen inför verkligheten gjorde mig uppmärksam på att Ernst Wigforss skrev om samma bok i Tiden nr 3 1926. Det är intressant läsning som jag rekommenderar. Wigforss text är spännande eftersom den är så resonerande; han vänder och vrider på Karlebys argument och är kritisk till flera av dem. Bland annat skriver han detta, som jag tycker är mycket träffsäkert:

Wigforss skriver också fint: ”Just därför att den inte är ett verk av en människa med alla åsikter klart och tydligt fixerade utan av en ande i utveckling, har den ett ärende till alla som inte äro färdiga vare sig med livet eller teorin.”

Rickard Sandler, som i egenskap av ordförande arbetade tillsammans med Karleby (som var sekreterare) i den stora socialiseringsutredningen, skriver en kärleksfullt respektlös dödsruna i samma nummer, bland annat:

Intressant och Netroots.

Lämna en kommentar

Under Programkommissionen, Socialdemokraterna

Karleby inför verkligheten?

Åkej, ska man skriva ett partiprogram måste man ju ha läst Nils Karleby, så därför gjorde jag nyss det. Hans Socialismen inför verkligheten brukar betraktas som en av den svenska socialdemokratins (mycket få) teoretiska klassiker. Boken kom ut 1926, strax efter Karlebys död. Han dog ung, bara 34 år gammal.

I min läsning finns det fyra helt centrala idéer hos Karleby:

1. Allt är föränderligt, allt är komplext - därför fungerar inte dogmatism, och det finns inga alexanderhugg, bara små, små förändringar i rätt riktning: ”Man kan aldrig fånga det verkliga, levande, ständigt nya livet i abstrakta formler.”

2. Form betyder inget – därför avgörs inte graden av socialism i ett samhälle av hur det är organiserat, utan av dess innehåll (det vill säga: socialisering är ett stickspår). Pragmatism är vägen framåt.

3. Frihet är bara möjligt genom jämlikhet.

4. Det grundläggande mänskliga är strävan; framåt, efter något bättre, efter att skapa.

Socialismen inför verkligheten är skriven några år efter partisprängningen 1917 och är i hög grad en partiintern affär. Syftet är att nå de egna och förändra socialdemokratin, inte att värva nya anhängare utifrån. Karleby argumenterar mot floskler, dogmatism och tron på enkla lösningar hos de egna partikamraterna. Framför allt argumenterar Karleby emot socialisering i bemärkelsen förstatligande, en av den tidens mest diskuterade frågor. Det avgörande är inte ytan, utan innehållet. Betydelsen av den sortens pragmatism för senare tiders socialdemokrati kan knappast överskattas.

Karleby accepterar i stor utsträckning den fria marknaden (fri prisbildning, vinstsyfte och konkurrens i motsats till central planering). En stor del av boken går ut på att försvara (och förklara) nationalekonomin som vetenskap och visa hur den kan användas i socialdemokratiska syften (damn, jag som trodde vi var först!) (nej, det gjorde jag inte). Istället för förstatliganden och planekonomi tror han på många små demokratiska beslut som korrigerar och styr marknaden i önskvärd riktning.

En viktig poäng för Karleby är att socialdemokratin har gemensamma utgångspunkter med liberalismen; socialdemokratin är en fortsättning på upplysningens idéutveckling, och därmed en sorts sannare liberalism än liberalismen själv (”arbetarrörelsens ursprung ligger icke i en principiell motsättning till borgarklassens utgångspunkter [...] Arbetarklassens kamp är ett fullföljande av, icke en brytning med borgarklassens verk”). Den avgörande skillnaden ligger i att samhället i den borgerliga samhällssynen är ”en mekanisk produkt av de fria individernas överenskommelse”, medan socialdemokratin förstår att ”människan [...] ingalunda [är] ett sådant där fristående jag, fastmer existerar hon [...] endast [...] genom samlivet med andra”. Det handlar alltså om jämlikhetens betydelse: ”[Liberalismen] observerade icke, att den formella likheten bleve ett tomt sken, så länge utgångsläget för individerna alltefter egendom och klassläge vore så reellt olika”.

Fördelningen – jämlikheten - är helt central för Karleby. ”Röstsedel och köpkraft äro olika sätt att utöva medinflytande. I grunden äro de dock rätt likartade. Liksom strävandet gällt allmän och lika rösträtt, gäller det nu allmän och lika köpkraft. Men, som lika rösträtt ej betyder lika faktiskt inflytande, betyder ej heller ‘lika köpkraft’ sådant. De naturliga olikheterna mellan människor kommer man ej ifrån. Man riktar sig mot de av sociala faktorer betingade. Röstsedeln är därför supplement till köpkraften. [Den skapar] underlaget för statliga ingripanden, ledande till ändring i köpkraftens fördelning.” Det vill säga: politiken ska vara omfördelande, för att genom jämlikhet skapa verklig frihet bland människorna.

Jag har aldrig tidigare läst Nils Karleby och är inte särskilt ideologiskt skolad. Därför är det märkligt att upptäcka hur mycket jag känner igen mig i Socialismen inför verkligheten, särskilt i de inledande kapitlen. Den prövande, pragmatiska hållningen, strävan efter att alltid se bortom slagorden, är för mig (rent känslomässigt) vad socialdemokrati är. Det finns också mellan raderna en fascination inför tillvarons svindlande möjligheter och föränderlighet som är djupt sympatisk (och kanske präglad av att Karleby visste att han snart skulle dö). Lika sympatisk är den vibrerande övertygelsen om att målet med politiken är delaktighet; att detta är den företeelse som ska göra människans liv gott. Klangen i beskrivningen av detta är mycket ovanlig i dagens politiska verklighet. Det finns något existentiellt i det, något som går långt utöver synen på politik som praktisk problemlösare och vardagsfixare.

Karleby är utan tvekan briljant. Samtidigt finns ett drag av arrogans; han trivdes uppenbarligen i positionen som sanningsägande outsider. Av Björn von Sydows efterskrift förstår jag att Karleby i sanning hade ett rörligt intellekt och bytte åsikt ibland, inte på ett ytligt sätt, utan som resultat av att han verkligen aldrig tog något för givet. Men jag tänker också att han verkar ha haft ett behov av att vara motvalls – förvisso inte ett helt obekant drag inom politiken. Han gick före; trivdes med att inta minoritetens ståndpunkt, men tröttnade på den när han så småningom fått majoriteten med sig.

Jag önskar att Karleby hade fått tiden att också skriva en bok som beskrev vad socialdemokrati är, med mindre fokus på vad den inte borde vara, och jag hade hemskt gärna läst honom förklara ytterligare varför socialdemokratin behövs. I Socialismen inför verkligheten är socialdemokratin så förgivettagen att den ibland nästan försvinner. Men det är också något att ta med sig: målet för Karleby, det socialistiska samhället, var så självklart att det knappt behövde beskrivas. Det var medlen han var trolös mot. Vi ska använda det som fungerar för att bygga det samhälle vi vill ha.

Och det är väl, ungefär, vad som är svaret på frågan vad vi kan använda Karleby till idag. Jag skulle säga att det är en lärdom som länge varit sorgligt bortglömd inom S. Förmågan att tänka långsiktigt: om vi använder just de här verktygen, hur påverkar det på sikt samhället? Leder de i den riktning vi vill se? De senaste decennierna är det borgerligheten, inte vänstern, som varit skicklig på detta (det där med den asociala ingenjörskonsten).

Å andra sidan tycker jag att Ingvar Carlsson säger det väldigt bra - den som verkligen skulle behöva en Nils Karleby idag är ju högern:

”Nils Karleby lärde oss att det inte är ägandet som är det viktiga utan fördelningen av produktionsresultatet. Man skall ha en pragmatisk syn på ägandet från fall till fall. Den linjen tog oss ur en förödande fastlåsning av vårt tänkande på 1920-talet. Dagens borgerliga partier har fastnat i samma fälla, men på motsatt sätt. Allt som kan säljas ut skall säljas ut. Apotek, bilprovning, hyreshus, SJ och så vidare. Därför är det idag borgerligheten som skulle behöva finna sin egen Nils Karleby för att frigöra sig från den ideologiska fastlåsningen”.

En annan som skriver bra – och högst dagsaktuellt – om arvet efter Karleby är Fredrik Jansson i Funktionssocialismens blinda fläck.

När jag googlar efter fler Karlebyrelaterade texter upptäcker jag att Sydsvenskans Per T Ohlsson skrivit ca ett dussin ledarkrönikor om just Nils Karleby. Tesen är typ att av det faktum att Karleby var emot socialisering 1926 följer, otvetydigt, att S år 2012 borde inta vissa specifika ståndpunkter i olika dagsaktuella frågor, inte minst frågan om vinst i välfärden. Den här typen av Karlebytolkningar är förvisso inte helt ovanliga, men ytligheten i dem skär sig mot Karlebys eget sätt att resonera.

Vi kan slå fast att Karleby ogillade dogmatism. Av detta kan vi dock inte dra någon slutsats om vad som är dogmatism idag. Det enda vi med säkerhet vet är att den inte ser ut som 1926.

Intressant och Netroots.

8 kommentarer

Under Programkommissionen, Socialdemokraterna

Jag kan inte glömma Adolf

På ett s-föreningsmöte jag var på för länge sedan hade en deltagare med sig en historik över Sundbyberg som han hittat på nån loppis. Ett litet häfte skrivet på den tiden då Sundbybergs historia inte sträckte sig över mer än några decennier (jag bor i en relativt historielös kommun). Skriften bestod mest av ett antal personporträtt över stadens viktiga män – förutom Anders Petter Löfström, ”Sundbybergs grundare”, ett antal fullmäktigeledamöter, grosshandlare och disponenter, typ.

En av de viktiga männen som porträtterades fastnade jag särskilt för. Adolf A. E. Pettersson hette han.

Bild

”började här som e. o. [extraordinarie, det vill säga visstidsanställd] i januari 1912 och blev efter mycket motstånd – P. är nämligen socialdemokrat – ordinarie lärare 1915.”

Jag vet inte om Adolf A. E. Pettersson lämnat efter sig några andra avtryck i historien annat än just dessa korta rader, och suget i blicken på det tillhörande fotografiet. Men i de få orden ryms så mycket.

Efter mycket motstånd. Är nämligen socialdemokrat.

Och så, bara några år senare, runt demokratins införande: vice ordförande i kommunstyrelsen, utredde kommunens lån.

Fint va!

I övrigt: Idag skriver Ulf Bjereld om solidaritet i en individualistisk tid, på programkommissionens blogg.

Intressant | Netroots

1 kommentar

Under Socialdemokraterna

1990 års partiprogram – dystopi och förvaltning

Kom av mig lite i min genomgång av tidigare partiprogram. Är nu framme på det näst senaste – från 1990 – som utgör närmast dystopisk läsning. Kort sammanfattning: Allt är förändrat, allt är mycket svårt. Världen kommer att gå under av miljöförstöring och kärnvapenkrig och dessutom är människor stressade på jobbet. Hela programmet i tolv typiska citat:

”Så länge någons frihet är hotad, är allas frihet hotad; solidariteten får därför inte stanna vid det egna landets gränser utan måste omfatta alla folk.”

”Jordens alla länder och folk har för sin överlevnad och utveckling blivit beroende av varandra i en utsträckning som aldrig tidigare i historien.”

”Dagens uppgifter är i många avseenden svårare och de politiska förutsättningarna helt annorlunda än tidigare.”

”Jorden är sålunda en hotad planet inte bara till följd av risken för ett kärnvapenkrig. Miljöförstöringen är liksom en osynlig fiende, som smyger sig fram längs kända och ännu okända stigar och slår till på oväntade platser långt från föroreningens källa och rovdriftens ursprung.”

”Det svenska samhället har, trots sina fel och brister, blivit ett gott samhälle att leva i.”

”Nya skillnader i kunskap och därmed möjligheter att påverka hotar ständigt att skapa nya typer av klassklyftor.”

”Många anställda känner sig isolerade i arbetslivet. Stress och dåliga arbetsmiljöer hotar alltjämt många människors hälsa.”

”Kapitalets internationalisering försvårar för de fackliga organisationerna att ta till vara löntagarnas intressen. Den begränsar regeringens, riksbankens och riksdagens möjligheter att förverkliga de nationella mål som har beslutats i demokratisk ordning.”

”Kunskapssamhället bidrar till att sätta auktoriteter i fråga. Människor vill i kraft av sina egna kunskaper själva påverka och bestämma. Otåligheten över att utvecklingen går för sakta på områden, mot vilket detta engagemang riktas, växer också gentemot de politiskt förtroendevalda. Medborgarnas engagemang i enskilda politiska frågor ökar och är något positivt. Men det är viktigt, att detta engagemang inte kanaliseras uteslutande i enfrågerörelser och direkta aktioner i isolerade frågor. Den politiska demokratin måste bygga på en helhetssyn på samhället.”

”För att försvara och vidga sina maktpositioner söker den moderna kapitalismen aggressivt begränsa respektive ta över väsentliga delar av den gemensamma sektorn. Den vill, att den gemensamma verksamheten ska präglas av de värderingar, den marknadsanpassning och därmed de vinstmaximeringsprinciper som gäller i varuproduktions- och tjänstesektorn i övrigt.”

”Den reformistiska socialismens väg är mödosam och tidskrävande.”

”även i den gemensamma sektorn finns skillnader, som har sin grund i produktionsförhållandena och i svårigheten att förena ledningsansvar, brukarinflytande och politisk demokrati med de anställdas rätt till inflytande över sitt arbete.”

Inget tidigare partiprogram är så dystert som 1990 års. Det handlar inte bara om verklighetsbeskrivningen, utan också (kanske framför allt?) om språket. Vilket jag tycker syns i de citat som finns med i detta inlägg. Notera exempelvis första citatet: istället för att skriva t ex (något mer positiva) ”ingen är fri förrän alla är fria” skriver man ”så länge någons frihet är hotad, är allas frihet hotad”. Istället för att skriva ”solidariteten är gränslös” skriver man: ”solidariteten får inte stanna vid det egna landets gränser utan måste omfatta alla folk”. Och beskrivningen av miljöförstöringen som en kringsmygande, lurpassande ”osynlig fiende” är också oerhört talande.

När jag twittrade om detta häromveckan fick jag reaktioner från jämnåriga sossar som var förvånade att man ”redan” 1990 var så dyster. För de flesta som är aktiva i socialdemokratin är det ganska uppenbart att rörelsen länge varit på defensiven och haft dåligt självförtroende. Men jag, och antagligen många i min ålder, har nog tolkat detta som en reaktion på 1990-talskrisen, de efterföljande nedskärningarna, allmänna högervindar i opinionen, osv. Jag blev själv förvånad över att se att dysterheten uppenbarligen är äldre än så. Av programmet att döma kämpar man med en insikt om att de traditionella socialdemokratiska redskapen inte biter längre; typ, vi har styrt under decennier, ändå är inte samhället tillräckligt bra. Det är också uppenbart att miljöhotet uppfattades som mycket reellt och skrämmande för de som skrev programmet. När jag pratar med min mamma, som var med och skrev programmet, hänvisar hon framför allt till osäkerheten i världspolitiken - järnridån hade fallit, men ingen visste vad som skulle komma istället.

Tidigare inlägg här (1897 och 1905) och här (1911 och 1920) och här (1944) och här (1960) samt här (1975). Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

Mer föga uppmuntrande läsning: Paul Krugman och depression och demokrati (närmare bestämt antidemokratiska stämningars uppsving i Europa i krisens kölvatten), här med illustrativ graf. Lisa Magnusson skriver bra om ett obehagligt blogginlägg från Katrin Zytomierska. Alliansfritt påminner om den senares kopplingar till Moderaterna.

Intressant och Netroots.

36 kommentarer

Under Programkommissionen, Socialdemokraterna

Släpp metadebatten!

Lars Engqvist, huvudsekreterare i Socialdemokraternas programkommission, skrev nyss klokt på Facebook. Lägger (med hans tillåtelse) ut det även här:

”Har just gått igenom ett antal debattartiklar om socialdemokratin. De handlar alla, märkligt nog, om vad socialdemokraterna inte ska göra (inte blicka bakåt eller inåt, inte fastna i gammal retorik, inte lova guld och gröna skogar, inte glömma klimatfrågan, inte svika den unga generationen, inte lämna det feministiska perspektivet, inte lägga förslag som skrämmer medelklassen, inte återgå till högskattepolitiken, inte lösa upp samarbetet med facket, inte glömma storstaden, inte överge landsbygden och, naturligtvis, inte ägna sig åt internt krypskytte).

Det är tänkvärda och, i många fall, kloka synpunkter.  Men alla dessa ”inten” formar ju inte någon framtidspolitik.  Därför är det dags för alla kloka debattörer att vända på frågeställningen och istället tala om vad partiet bör eller ska göra för att vinna framtiden.

Det nu gällande partiprogrammet skrevs för mer än tio år sedan. Idag lever vi i en annan värld och i ett annat samhälle.   Vilken är socialdemokratins uppgift i den nya världen och i det nya samhället? Vilka förändringar ska socialdemokratin driva? Vilka prioriteringar ska göras? Hur ska socialdemokratins reformagenda se ut? Konkret.

Nu har partiets programkommission inlett sitt arbete. Ett nytt program ska beslutas av kongressen i april 2013. Jag har förmånen att tillsammans med Marika Lindgren Åsbrink arbeta som sekreterare i kommissionen.  Inom de närmaste veckorna skickar vi ut ett diskussionsmaterial, som i huvudsak är en uppföljning av rapporten från förra årets kriskommission. Det är en inbjudan till diskussion om vilken roll socialdemokratin ska spela i den nya världen och vilka områden som partiet ska prioritera i sitt framtida politiska arbete. Vi hoppas att alla partiorganisationer, men också enskilda medlemmar, ska ta chansen att tala om vad partiet ska och bör göra.”

Själv skulle jag vilja lägga till att ett samtal om ”vad partiet bör eller ska göra för att vinna framtiden” inte heller får stanna vid vad partiet ”måste” göra, om inte detta ”måste” också konkretiseras. Alltså: det är lika improduktivt att säga ”Socialdemokratin måste tala till medelklassen” som att säga att ”Socialdemokratin får inte glömma sina rötter”, såvida inte dessa påståenden också konkretiseras med HUR målet ska uppnås. Det vill säga: sakinnehåll.

Kom igen nu allihop! Och avslutningsvis: önskar att alla sossar också rätar på ryggen. Jag är stolt socialdemokrat. Jag är med i det här partiet för att jag tycker att vi är bra. Inte bara bra, vi är fantastiska. Vi har den bästa politiken, de bästa idéerna, de bästa människorna! Allt detta måste ständigt utvecklas och förbättras – men inte från utgångspunkten att allt vi står för idag är fel. För det är det inte.

Rekommenderar för övrigt Ida Gabrielssons texter om klass, särskilt detta: ”Att vilja bli något, det får man, men man får inte tycka att man är någon, redan nu, trots bojorna och nedskärningarna” och detta: ”att jag skulle veta något som inte ni vet, uppfattas närmast som provocerande”.

Intressant och Netroots.

25 kommentarer

Under Programkommissionen, Socialdemokraterna

1975 års partiprogram i korthet

Partiprogrammet 1975 är ca 30 sidor och börjar bli lite långt för att sammanfatta med några korta citat. Men jag fortsätter ändå:

”Solidariteten får inte stanna vid gränserna utan omfattar alla folk.”

”Den som segrar i konkurrensen, eller har blivit stark nog att genom monopolbildningar skydda sig mot konkurrens, tillägnar sig därmed en större andel av samhällets resurser än den som förlorar i denna kamp. Kapitalismen söker upphöja denna princip till norm för hela samhällets utveckling, för de enskilda människornas handlande och för värderingen av människorna. Därigenom utarmas de sociala relationerna både i arbetslivet och under fritiden. Därigenom påverkas de politiska förhållandena – inom nationen och mellan nationerna.” (Tycker mycket om detta stycke!)

”Demokratins verkningskrets är alltjämt begränsad.”

”Formellt har män och kvinnor lika rättigheter, men i praktiken råder inte jämställdhet”

”Kommersiella intressen söker exploatera människorna och hindra deras utveckling till självständighet och gemenskap.”

Kritik mot ”leninismen”. Världen sägs domineras av två ekonomiska system, inget av dem är bra. Båda kännetecknas av ”en ensidig inriktning på ekonomisk tillväxt och av ett i längden ohållbart slöseri med naturresurser.”

”Inflationen leder till en orättfärdig omfördelning av inkomster och förmögenheter.”

”befria boendet från privat spekulation”

”beslutsam kamp mot byråkratisering”

”Mångsidighet i opinionsbildningen”

”Myndigheterna använder ett enkelt och begripligt språk”

”Kapitalbildningen för samhällets och näringslivets behov tryggas genom kollektivt och enskilt sparande. Kapitaltillgångarna disponeras under samhällets kontroll.”

”Segregationen på bostadsområdet motverkas.”

”Gradvis förkortning av arbetstiden med sikte på 30 timmars arbetsvecka, 6 timmars arbetsdag.”

”Invandrare bereds arbete, bostäder och social trygghet på samma villkor som svenska medborgare… Kommunal rösträtt och valbarhet till kommunala förtroendeposter för invandrare… Undervisning i och på det egna modersmålet i förskola och obligatorisk skola.”

”Stöd åt politiskt förföljda.”

”Samhället övertar hela produktionen av läromedel.”

”Forskning för att belysa reformbehoven.”

Tidigare inlägg här (1897 och 1905) och här (1911 och 1920) och här (1944) och här (1960). Läs alla partiprogram 1897-1990 här.

För övrigt: läs gärna Katrine Kielos om Moderaterna och vanvården samt Tommy Waidelich och Jennie Nilsson om att privat välfärd är överfinansierad, samt Alliansfritt om en lagändring som riskerar att blockera meddelarfriheten.

Intressant och Netroots. Etiketter: ,

Lämna en kommentar

Under Programkommissionen, Socialdemokraterna