Om asylpolitiken och hjärtat i socialdemokratin

Jag tycker att majoriteten av förslagen om migrationspolitiken som presenterats av S är rimliga. Men inte var det hårdare tag mot migranter som fick mig att engagera mig politiskt. Häromdagen släppte S en film med det lite okonventionella valbudskapet ”två tankar i huvudet samtidigt”. Det finns skäl att fråga sig om den kommunikativa inriktningen på krav och hårda tag börjar luta väl mycket åt den ena tanken.

Man väljer inte vilka politiska frågor som dominerar dagordningen i den tid man lever. Att exempelvis migration är så uppmärksammat nu bottnar i sakförhållanden, inte i politisk taktik. 2015 (och ackumulerat åren dessförinnan) kom så många till Sverige att det för de allra flesta blev uppenbart att den retorik många partier länge hållit sig med, som närmast gav intryck av att utlova öppna gränser, inte var praktiskt hållbar. Det kom nära 350 000 asylsökande till Sverige på fyra år. Att i längden ta emot sådana nivåer är inte möjligt utan att centrala delar av den svenska välfärden och den svenska arbetsmarknaden påverkas.

De flesta verkar överens om detta (åtminstone vad gäller välfärden – mer om arbetsmarknaden senare), ändå är det oerhört svårt att ha en rimlig debatt om frågan. Jag har många gånger försökt och folk blir alltid direkt otrevliga. Jag har i princip gett upp tanken på att det går att prata sakligt om detta. Det är synd, eftersom det gör att hela fältet lämnas till personer med betydligt grumligare åsikter. Men att kväsa en viss sorts debatt förändrar inte nödvändigtvis politiken eller verkligheten. För den som exempelvis vill se en mer generös migrationspolitik är det alltså en kontraproduktiv taktik.

Sakfrågan det handlar om är inte främst det initiala mottagandet. Det är det första missförståndet (även om den ansträngning hösten 2015 innebar för det svenska samhället inte ska underskattas). Etablering är en mycket lång process. Min utgångspunkt är att det är orimligt att ta emot människor i Sverige utan den absoluta ambitionen att de, om de får rätt att stanna, ska få exakt samma möjligheter och rättigheter som alla andra svenskar. Det är ett mycket stort åtagande. Det innebär stora samhälleliga satsningar under lång tid på utbildning, boende, försörjning med mera.

Det är inte heller bara en fråga om ekonomiska resurser (à la ”det är väl bara att höja skatten”). Det är det andra missförståndet. Många av de insatser som krävs för ett stort mottagande tar många, många år att bygga upp. Det gäller exempelvis bostadsbyggandet, liksom att utbilda de legitimationsyrken som det i många fall redan innan 2015 rådde brist på – socialsekreterare, lärare, sjuksköterskor med flera. Här är också ett problem att politiker inte (tack och lov) kan tvinga nån att bli exempelvis socionom. En arbetskraftsbrist är inte enkel att åtgärda. Det räcker inte att ”höja skatten”.

Ytterligare en exceptionellt förbisedd aspekt är att invandring är en fördelningsfråga. Kostnaderna för ett visst mottagande är inte jämnt fördelade i befolkningen. Att ta emot stora antal flyktingar på kort tid kommer att ha effekter på både välfärden och arbetsmarknaden. Den forskning som finns säger att sådana effekter kan vara negativa för de som har de jobb som flyktingarna lättast kan få – dels lågkvalificerad arbetskraft generellt, dels tidigare invandrare. Höginkomsttagare som jag själv kan däremot tvärtom gynnas av invandring. Låglönejobb är bra för vissa delar av ekonomin, men innebär de facto en press nedåt på andras löner.

Det gör mig bedrövad att framför allt detta senare resonemang är så svårt att ta till sig för många opinionsbildare till vänster. Det är en ren marknadsmekanism att utbudet på arbetsmarknaden påverkar priset, det vill säga lönen. Så länge vi lever i en marknadsekonomi är detta ett faktum (och gäller även om inte borgarna gud förbjude börjar fingra på lägstalönerna lagstiftningsvägen). Det duger inte att som svar säga nåt allmänt om att ”facket får väl kämpa emot”. Det är ett slagord, inte en handlingsstrategi. Maktförhållandena på arbetsmarknaden avgörs inte av vilja hos en av parterna. Det handlar om fakta på marken.

Jag förväntar mig av varje progressiv person som vill se en mer generös invandring att erkänna detta sakförhållande och ha en konkret strategi för att möta det. Inte att förneka att mekanismen existerar.

Så ja. Jag har försvarat grunderna i den åtstramning av migrationspolitiken som skett och (med något undantag) jag tycker att de senaste förslagen är någorlunda rimliga av samma skäl, att vi behöver hålla mottagandet på en lägre nivå än 2015 och åren dessförinnan. Nära kopplat till detta har jag inga större invändningar mot förslaget om språkplikt som kom häromveckan.

Men det är också ett bra exempel på vad jag trots allt upplever som svårt: Förslaget om språkplikt tar sin utgångspunkt i ett reellt problem, nämligen att alldeles för få nyanlända lär sig tillräckligt bra svenska på rimlig tid. SFI verkar fungera skakigt och nationell systematik och överblick saknas. Människor läser för få timmar i veckan (15 timmar är standard). Det är brist på lärare men inte på oseriösa SFI-anordnare. Och så vidare. Utifrån detta tar S fram ett ganska klassiskt sossigt förslag som kraftigt utökar välfärdsåtagandet för asylsökande: med förslaget får de nämligen rätt att läsa SFI redan då de anländer till Sverige. Tidigare har bara personer med uppehållstillstånd fått läsa SFI, och med dagens handläggningstider kan det ta år. Detta förenas med ett krav på deltagande men inte på prestation. Jag har svårt att se det orimliga i detta. Försörjs man av samhället har samhället också rätt att ställa krav och extremt få asylsökande torde vara ovilliga att lära sig svenska. Att inte ställa krav på prestation är samtidigt rimligt eftersom förmågan att lära sig ett språk är ojämnt fördelad och inte något individen fullt ut styr över själv.

Gott så alltså – men det är ju inte vad som kommuniceras. Det som lyfts är bara språkplikten, inte att många fler plötsligt ska få läsa SFI. På lite liknande sätt är de migrationspolitiska förslagen från igår kryddade med inslag som att kommuner ska förbjudas att betala långvarigt försörjningsstöd till papperslösa (extremt få gör detta idag, och förslaget är enligt uppgift inte en begränsning av den så kallade nödhjälpen, vilket är bra men inte direkt framgår). Listan på förslag ramas också in med ett budskap om att Sverige inte ska ta emot fler än vad som motsvarar vår befolkningsstorleks andel av EU:s totala mottagande. Men så vitt jag kan se innebär inte förslagen de facto en sådan begränsning (vilket skulle kräva en oerhört mycket mer omfattande omläggning av asylpolitiken än vad som presenterats).

Båda förslagspaketen om migrationspolitik respektive språkplikt tar sin utgångspunkt i reella problem och kommer med många vettiga lösningar på svåra målkonflikter. Men bland alla förslag med substans blandas alltså även in sådana som uppenbart mest är till för att sända vissa signaler. Bara mängden förslag sänder en signal i sig. Och jag önskar att det inte vore så. För hur mycket jag än själv hela tiden försöker driva linjen att det är sakfrågor vi ska diskutera – i dessa tider när det är nästan omöjligt att ha en politisk debatt om nåt annat än meta, narrativ, symboler och taktik – så förstår också jag värdet av just symboler.

Som politiker har man närmast en skyldighet att svara mot frågor folk har, och de har de facto många frågor på dessa områden. Men man har också ett ansvar i att de svar man ger underblåser vissa strömningar och tar uppmärksamheten från andra. Även om det många gånger är rimligt för samhället att ställa krav, är det inte mer rimligt att ställa krav på asylsökande än på andra. Vilket man nu nästan kan få intryck av.

De målkonflikter som följer med migrationen är oerhört svåra. De kommer inte att försvinna utan av allt att döma bara bli viktigare. De kan inte lösas semantiskt, slagordsmässigt eller genom att vara elak på Twitter. Ingen av oss har som sagt valt detta som centralt tema för den samtida politiken, men det förtar inte att vi måste ha vettiga svar. Men hur mycket jag än tycker det är rimligt med lag och ordning, rätt och plikt och en nivå på migrationen som bevarar den svenska modellen så är inget av det hjärtat i socialdemokratin. Det är inte där glöden finns. Det tror jag inte heller att någon socialdemokrat någonstans tycker, varken i regeringskansliet eller annorstädes. Kommunikationen och balansen i de politiska förslagen måste också varsamt utgå från detta.