Kategoriarkiv: Sundbyberg

Sanningen om skolan i Sundbyberg

- vad Moderaterna inte vill att du ska veta

Moderaterna i Sundbyberg har ett ljummet förhållande till sanningen. Här nedan syns några av de påståenden de brukar göra om skolan i Sundbyberg.  Eftersom de återkommer lite då och då tänkte jag gå igenom dem och förklara hur det ligger till i verkligheten.

Moderaterna

Moderaterna påstår:”Skolresultaten i Sundbybergs skolor har försämrats flera år i rad”

Sanningen: Skolresultaten i Sverige har försämrats under många år, och vi ser dessvärre denna trend även i Sundbyberg. Vad som är verkligt glädjande är att kommunens elever nu verkar vara på god väg att bryta denna allvarliga utveckling. Eleverna på båda högstadieskolorna i Sundbyberg – Rissneskolan* och Ängskolan – hade bättre skolresultat vårterminen 2013 än vårterminen 2012, enligt den preliminära betygsstatistiken. 2012 hade 55,9 procent av eleverna i Sundbyberg betyg i minst 16 ämnen, i år är (den preliminära) siffran 66,5 procent. Det betyder naturligtvis att mycket återstår att göra, men det är tråkigt att Moderaterna vill osynliggöra lärarnas och elevernas hårda förbättringsarbete och att vi är på rätt väg i kommunen.

Det ska tilläggas att resultaten 2012 sticker ut. Jämför man längre bakåt i tiden brukar resultaten ligga närmare 2013 års siffror. Beroende på vilket år man jämför med är 2013 antingen en liten förbättring, eller en liten försämring. Men att som Moderaterna påstå att skolresultaten kontinuerligt har försämrats stämmer helt enkelt inte.

Moderaterna påstår: ”Det här beror på de nedskärningar som Socialdemokraterna har gjort”

Sanningen: Sundbyberg styrs av en koalition bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Vi har inte skurit ner anslagen till skolan. Det som har skett de senaste åren är att vi lyckats banta ner lokalkostnaderna inom skolan. Detta kallar Moderaterna en nedskärning. I själva verket har denna besparing inneburit att vi kunnat satsa mer på själva undervisningen. På högstadiet exempelvis 808 kronor mer per elev, i förskoleklass 1091 kronor mer per elev – på bara ett år. Mer om detta kan ni läsa i bilagan till grundskole- och gymnasienämndens budget. Alltså: den totala kostnaden per elev har minskat, men pengarna som går till undervisning har ökat:

skolpeng Sundbyberg

Utöver det som syns i diagrammet har vi dessutom flera gånger höjt det socioekonomiska tillägget (vilket Moderaterna röstat nej till) och tillfört extra resurser till elever som riskerar att inte nå målen.

Faktum är att Sundbyberg tillhör de kommuner i landet som lägger mest pengar på undervisning räknat per elev, och alltså högre än riksgenomsnittet (källa: Skolverkets kostnadsstatistik).

Moderaterna påstår: ”Klasstorlekarna har ökat och många lärare har avskedats”

Sanningen: Klasstorlekarna har inte ökat utan tvärtom minskat. Under 2011 var den genomsnittliga klasstorleken 23,9 elever i de kommunala skolorna. År 2012 hade siffran minskat till 21,9 (källa: nämndens verksamhetsberättelser 2011 och 2012).

Det stämmer att sju lärare i kommunen – med skolverksamhet för 2500 elever – har blivit uppsagda på grund av övertalighet. Bakgrunden till detta är att några skolor i Sundbyberg under lång tid dragits med underskott, i ett fall på många miljoner. Som lagen är utformad är det förbjudet för en kommun att betala extra till vissa skolor. Skolpengen ska vara lika för alla. Att några skolor konstant går med underskott betyder att de använder överskott från andra skolor i kommunen, det vill säga andra elevers skolpeng. Det är knappast rättvist. Det är inte heller hållbart att några skolor återkommande drar över den budget som är demokratiskt beslutad, medan andra skolor håller sig inom ramarna. De skolor som haft stora underskott har därför behövt säga upp några personal.

Moderaterna påstår: ”Nästan hälften av eleverna blir underkända i ett eller flera ämnen”

Sanningen: 66,5 % av eleverna fick betyg i minst 16 ämnen vårterminen 2013, enligt den preliminära betygsstatistiken. Det innebär alltså att en tredjedel saknar betyg i ett eller flera ämnen. Det är naturligtvis alldeles för många – men långt ifrån ”nästan hälften”. Siffran har förbättrats sedan 2012, och nu ska vi fortsätta och bli ännu bättre – vi är på god väg.

Moderaternas främsta politiska metod är alltså svartmålning och lögner. Jag tycker att alla de lärare och elever som varje dag jobbar hårt i Sundbybergs skolor förtjänar bättre än så.

Intressant | Netroots

* från och med höstterminen 2013 har skolorganisationen i Rissne gjorts om, vilket gör att Rissneskolan inte längre finns kvar. Högstadiet på denna skola ingår numera i den nya skolan Grönkullaskolan.

7 kommentarer

Under Skola och utbildning, Sundbyberg

I Sumpan får alla sommarjobb

Som sagt. Politik spelar roll. I socialdemokratiskt/mittenstyrda Sundbyberg får alla unga som vill sommarjobb. I borgerligt styrda grannkommunen Solna får 50 stycken, en sjättedel av dem som sökt, sommarjobb.  Läs gärna lokaltidningen Mitt i:s reportage här. Det ser likadant ut i hela Stockholms län – sossekommuner fixar sommarjobb, de andra inte.

Eller som Jonas Nygren (KSO Sundbyberg) säger: Det här är arbetslinjen i praktiken.

PS. Moderata kommunalrådet i Solna försvarar den klena sommarjobbssatsningen med att ungdomsarbetslösheten är lägre i Solna än i Sundbyberg. Mot detta finns det flera invändningar:

1. Ungdomsarbetslösheten är förvisso högre i Sumpan än i Solna – som andel av befolkningen ungefär dubbelt så hög. Sundbyberg erbjuder dock ca tio gånger fler sommarjobb än Solna. Med tanke på att Solna är ungefär dubbelt så stort som Sumpan är skillnaden ännu större – relaterat till befolkningsstorlek erbjuder Sundbyberg ca 20 ggr fler sommarjobb än Solna! Att ungdomsarbetslösheten är högre i Sumpan täcks alltså in många gånger om.

2. Det finns just nu 186 arbetslösa unga (18-24 år) i Solna. Sommarjobben är dock inte avsedda för denna ålderskategori, utan för personer som går i åk 9 eller på gymnasiet och som därför inte ingår i ungdomsarbetslöshetsstatistiken. Bortsett från detta – Solnas sommarjobb skulle ju inte ens räcka till en tredjedel av de unga arbetslösa i kommunen…

I övrigt pågår Almedalsfestivalen. Läs mer om detta hos Johan Sjölander, Marie Demker, Johan Westerholm, Staffan Lindström och Peter Johansson. Rekommenderar särskilt Aftonbladets ledarbloggs bevakning av partiledartalen – om Fridolin/Romson, om Fredrik Reinfeldt (”Tema: att människor blir gamla, världen växer och Kina är stort. Retoriskt grepp: om folk inte skrattar åt dina skämt, poängtera faktumet tills de skrattar. Vad han vill att du ska tänka: den här killen läser minsann The Economist”) och om Lars Ohly.

Allra mest: läs Björn Fridéns lista över saker sossarna tänker stoppa.

Intressant och Netroots.

4 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Sundbyberg

Straffa skolorna för barnfattigdomen?


Häromveckan skrev två representanter från Skolinspektionen en debattartikel med rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. I artikeln hänvisas till inspektion som gjorts i Södertälje och Malmö, där det finns ett antal skolor med mycket låga resultat. Artikelförfattarna skriver bland annat:

Vi har på många håll sett skolor där ledning och andra ansvariga inte hänvisar till det egna arbetet eller hur undervisningen bedrivs utan faller undan för bakomliggande faktorer. Sådana faktorer kan vara lågutbildade föräldrar, ostimulerande miljöer, föräldrar som inte kommer från Sverige med flera förklaringar. Alla olika ursäkter till varför skolan inte kan ge just dessa elever möjligheten att klara godkända betyg [...]

Ingen skola kan tillåtas vara omständigheternas fånge. De kommunföreträdare, rektorer eller lärare som på detta sätt lägger över skulden på barnen eller på deras föräldrar har misstagit sig om vilken uppgift och vilket ansvar de själva har. Uppgiften är att anpassa skolans verksamhet till att alla barn faktiskt får möjlighet att klara godkänt.

Jag delar artikelförfattarnas åsikt i mycket. Jag har själv många gånger, både som lärare och som elev och student (allra mest på universitetet faktiskt), stött på attityden bland lärare att eleverna är någon sorts förprogrammerade lådor: antingen är de duktiga, eller så är de inte duktiga. Undervisningen ska inte anpassas efter eleverna, utan snarare tvärtom. Det är en oacceptabel attityd.

Dock bekymrar det mig att en vanlig uppfattning tycks vara att man kan avläsa en skolas kvalitet på elevernas resultat. Det är en grov förenkling. Jag vågar påstå att några av Sveriges bästa skolor visar några av Sveriges lägsta resultat. Det stora problemet är att elever har så extremt olika förutsättningar. Forskningen visar att det råder oerhört starka band mellan klassbakgrund och skolresultat, och därför är det inte särskilt fruktbart att enbart skylla dåliga resultat på enskilda skolor. Det vore en farlig förenkling, som riskerar att skymma det faktum att även företeelser utanför skolans väggar behöver förändras om vi verkligen menar allvar med att utbildningen ska vara likvärdig.

Som exempelvis den ökande barnfattigdomen. De skolor Skolinspektionen kritiserar ligger i några av Sveriges fattigaste områden - i Södertälje växer vart femte barn upp i fattigdom, i Malmö nästan vart tredje, och i exempelvis stadsdelen Rosengård, som specifikt nämns i artikeln av Skolinspektionen, mer än 60 procent. Att tro att resultaten i dessa skolor skulle bli bättre genom sanktioner från Skolinspektionen – vilket är artikelförfattarnas förslag – leder helt fel. Det är att individualisera sociala problem. Den viktigaste förklaringen till att skolresultaten i Rosengård är låga ligger inte hur skolorna där fungerar, utan i det samhälle Rosengårdseleverna lever i, varje minut, varje dag.

Diagrammet bygger på egna beräkningar på statistik från Rädda barnen (stadsdelsbilagan) och Skolverket. Korrelationen är signifikant med p<0,0001. Varje prick är en stadsdel i Malmö, med Rosengård längst till höger (andel fattiga barn=61,5 procent, andelen behöriga nior=53,5 procent) och Limhamn-Bunkeflo längst till vänster (andel fattiga barn=10,6 procent, andel behöriga nior=91,3 procent). Diagrammet visar med all önskvärd tydlighet det starka sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och skolresultat.

När jag som skolpolitiker i Sundbyberg talar om klassbakgrundens betydelse för skolresultaten brukar moderater och folkpartister i kommunen hävda att jag skyller på eleverna, att jag inte tror att alla kan lyckas (Skolinspektionen argumenterar på ett liknande sätt i citatet ovan). I själva verket är det precis tvärtom: jag tror ju att alla kan lyckas, om de bara får rätt stöd. För mig är detta essensen av en socialdemokratisk människosyn. Att däremot blunda för bakgrundens betydelse är att göra eleverna en otjänst. Först när vi ser att klass och sociala strukturer spelar roll, först därefter kan vi möta alla som individer. Först därefter kan vi sätta in rätt åtgärder.

Min huvudpoäng är att om vi vill ha en likvärdig utbildning, så måste vi också skapa ett likvärdigt samhälle. Eftersom det är så uppenbart att klassbakgrund spelar roll för skolresultat – redan i tredje klass finns det i Sverige stora skillnader i elevers skolresultat beroende på föräldrarnas utbildningsnivå – ligger det nära till hands att dra slutsatsen att om man vill höja skolresultaten, så måste vi bekämpa ojämlikheten. Så länge vår bakgrund styr våra skolresultat är vi inte fria. Naturligtvis måste skolan hela tiden anstränga sig till sitt yttersta för att kompensera för denna vår ofrihet, genom att exempelvis genomföra åtgärder i linje med OECD:s rekommendationer. Men om vi verkligen menar allvar med att vi vill ha en likvärdig skola, så kommer det inte att räcka. De sociala strukturerna är för starka. Om vi menar allvar med att alla barn ska få en lika bra start i livet, då kan vi inte bara titta på det som finns innanför skolans fyra väggar. Vi måste också titta på samhället utanför. Och att tro att vi kan straffa bort ojämlikheten med sanktioner riktade mot de skolor där de fattigaste barnen går – det är ett uttryck för en samhällssyn som jag i längden tror är mycket farlig.

Häromveckan skrev jag om hur regeringens skolpolitik går helt på tvärs med OECD:s rekommendationer för hur man skapar en likvärdig utbildning. Jag avslutade med att skriva att jag tyckte att en avgörande faktor saknades bland OECD:s rekommendationer. Det är kanske den viktigaste av dem alla, och den är alltså: skapa ett likvärdigt samhälle. Utan detta kan vi aldrig få en likvärdig utbildning.

Uppdatering: Sydsvenskan skriver oerhört läsvärt men mycket skrämmande om den minskande likvärdigheten i svenska skolan: ”Vi kan inte längre jämföra oss med våra nordiska grannar – i både Norge, Danmark och Finland spelar familjebakgrunden inte alls lika stor roll för skolresultaten. Sverige ligger istället numera på samma nivå som USA, fast den svenska skolan är något sämre än den amerikanska på att kompensera för det sociala arvet /…/ Av de svenska tjejerna med högutbildade föräldrar är det 85 procent [som går ut gymnasiet med högskolebehörighet]. Av killarna som är födda i utlandet är det 20.” Läs hela!

PS. Tendensen att individualisera sociala problem anar jag även i Fokus årliga kommunranking över var det är bäst att bo någonstans. Undersökningen är en blandning av politiskt sett (mer eller mindre) direkt påverkbara faktorer, som lärartäthet och kostnad för äldreomsorg, och demografiska faktorer som i högsta grad är klassbundna, typ skolresultat, arbetslöshet, ohälsotal, andel familjer som har råd att köpa villa, etc. Slutsatsen blir, föga förvånande, att det är bäst att bo i kommuner där folk är rika, friska och lyckliga. Vilket inte torde ha särskilt mycket med själva kommunen att göra. Lomma och Danderyd toppar listan.

Apropå barnfattigdomen har diskussionen om relativ fattigdom dragit igång igen, och än en gång undrar man förbryllat över de borgerliga debattörer som går upp i falsett för att hävda att barnfattigdom inte existerar: känner de verkligen att de står på rätt sida i det här? Lena Sommestad skriver bra om detta på sin blogg och i GP. I ett gammalt inlägg försöker jag gå till botten med varför relativ fattigdom är relevant som begrepp, läs gärna. Karin Pettersson skriver ”Det är så man skäms. Inte bara för barnfattigdomen. Utan till och med för liberalerna.”

Anna Kaya skriver om hur resultaten i Rosengårds skolor kan vändas. I övrigt rekommenderar jag Daniel Mathisen om det socialdemokratiska reformskafferiet – mycket läsvärt! Och så är jag glad för att riksdagen har sagt nej till Fas 3. Peter Johansson och Martin Moberg om detta.

Intressant och Netroots.

25 kommentarer

Under Individualism, Klyftor, Skola och utbildning, Sundbyberg

Kommunpolitik spelar roll

Såhär många sommarjobb ordnar kommunerna i Stockholms län i år:

Sammanställningen kommer från Sveriges Radio. Jag har markerat vilka kommuner som är sossestyrda. Skillnaden är uppenbar. I socialdemokratiskt styrda Nynäshamn, Södertälje och Sundbyberg får alla unga som visat intresse sommarjobb. I Botkyrka får 1000 personer sommarjobb, medan borgerligt styrda kommuner av ungefär samma befolkningsstorlek, som Nacka eller Haninge, inte ens klarar av en tredjedel av detta. Sigtuna fixar dubbelt så många sommarjobb som något större Tyresö. Ett uppseendeväckande stort antal kommuner – Danderyd, Ekerö, Norrtälje, Solna, Täby och Vallentuna – erbjuder bara en handfull platser (mellan 24 och 55) och, värst av allt – i Sollentuna och Vaxholm finns inte ett enda sommarjobb i kommunens regi.

Sveriges Radios sammanställning visar dessutom att påfallande många av de borgerliga kommunerna erbjuder färre sommarjobb i år än 2010. Antagligen har det att göra med att regeringen gjorde en tillfällig satsning på sommarjobb under valåret, en satsning som dock dragits in i år. Sossekommunerna i Stockholms län har gått in och täckt upp för regeringens indragna pengar. Detsamma gäller ytterst få av de borgerlig styrda kommunerna i länet. Och visst är det bra att Stockholms stad erbjuder upp till 4000 sommarjobb - men det är 8000 som sökt, och det bor 43000 unga i kommunen. Det räcker helt enkelt inte. Om Nynäshamn, Södertälje och Sundbyberg kan erbjuda alla som vill ett sommarjobb, då borde det faktiskt fungera i alla kommuner.

Läs gärna de socialdemokratiska kommunstyrelseordförande som bloggar i länet: Jonas Nygren i Sundbyberg, Anders Johansson i Sigtuna och Anna Ljungdell i Nynäshamn. Slutligen vill jag rekommendera Elofs topplista, en (alltför sällan uppdaterad) blogg av en person som kanske snart är nytt kommunalråd i Södertälje. Läs särskilt gärna det här inlägget: Topp fem över yrken jag aldrig kommer att utöva och det här: Topp fem över yrken som Marika ej kommer att utöva.

SR | DN | SvD | SvD | Intressant och Netroots.

23 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Socialdemokraterna, Storstaden, Sundbyberg

Och nu: lite kommunpolitik

Igår valdes jag till ordförande för grundskole- och gymnasienämnden i Sundbyberg. Det är det finaste politiska uppdrag jag någonsin haft (även om jag i hjärtat alltid kommer att tycka att mitt uppdrag som ordförande för s-studentklubben Laboremus är allra mest speciellt) och jag är väldigt glad och stolt över det, men också lite tagen av uppdragets vikt.

Igår var det budgetfullmäktige i Sundbyberg, och även om jag egentligen tillträder ordförandeskapet först den 1 januari, så var jag föredragande när skolfrågorna debatterades. Här nedan följer mitt inledningsanförande.

Tack herr ordförande, ledamöter, åhörare.

Detta är mitt första inlägg i Sundbybergs kommunfullmäktige, och jag är väldigt glad över uppdraget att leda grundskole- och gymnasienämnden. Jag har svårt att tänka mig ett viktigare uppdrag.

Häromveckan presenterades resultaten från den senaste PISA-studien, som jämför skolresultaten i 65 olika länder. Det är oroväckande läsning. Den visar nämligen att svenska skolelevers resultat sjunker.

Också likvärdigheten i den svenska skolan försämras. För tio år sedan hade Sverige en topposition i världen när det gäller att garantera alla barn, oavsett bakgrund, en lika bra utbildning. PISA 2009 visar att Sverige numera inte är mer än ett genomsnittsland när det gäller likvärdighet. Betydelsen av en elevs socioekonomiska bakgrund har förstärkts och är nu till och med större än OECD-genomsnittet.

Skolan är en spegelbild av samhället. Det som händer ute i samhället, det kommer också på ett eller annat sätt att hända innanför skolans fyra väggar. Därför är det inte förvånande – men väldigt allvarligt – att när klyftorna i samhället de senaste fyra åren har ökat i en takt som saknar motstycke i modern tid, att det också innebär att klyftorna i skolresultaten ökar.

Det här är det verkliga kunskapsproblemet i dagens skola. Om vi tittar på vår egen kommun, Sundbyberg, så ser vi att de allra flesta Sundbybergselever klarar sig fint. Det är till och med så att enligt Skolverkets beräkningsmodell SALSA så hör Sundbybergs nior till de bästa i länet. Men om man tittar på elevernas föräldrars utbildningsbakgrund framträder ett tydligt mönster. Av niondeklassare i Sundbyberg som har föräldrar med högskoleutbildning klarar 97 procent, alltså nästan allihop, behörigheten till gymnasiet. Det är mycket bra. Bland barn med föräldrar som högst har gymnasieutbildning är behörigheten lägre, 89 procent. Men bland niondeklassare vars föräldrar högst har grundskoleutbildning klarar bara 76 procent behörigheten. Det är alltså var fjärde elev som inte klarar sig. Och så här ser det ut i hela landet.

Detta är det verkliga kunskapsproblemet i svensk skola, och något som det talas alldeles för lite om. Jag tänker inte stå här och låtsas att jag har någon enkel lösning på detta, för det har jag inte. Detta är en oerhört stor och svår fråga. Men jag är ändå stolt och glad över att det politiska styret i Sundbyberg under lång tid har prioriterat kunskapsresultaten, och det kommer vi att fortsätta att göra. Det gör vi bland annat genom att lyssna på vad forskningen säger. Detta vill jag särskilt framhäva – vikten av att lyssna på vad forskningen säger är ett effektivt sätt att höja skolresultaten. Det är därför vi satsar på en-till-en-undervisning och det är därför vi kommer att fortsätta vår satsning på matematik och naturvetenskap som är så unik att den gjort vår kommun till modell för en nationell satsning i samma anda.

Men vi nöjer oss inte med detta. Vi kommer också att fortsätta sätta behörigheten i centrum – alla lärare ska vara behöriga. Vi ser också att andelen behöriga lärare har ökat bara de senaste åren i Sundbyberg. Vi kommer också att satsa lite extra på de lägre årskurserna, bland annat genom läxstöd, eftersom vi vet att den kunskap man missar som liten är svårare att ta igen senare. Vi har ambitiösa mål och vi har tydliga mål för hur resultaten i Sundbybergs skolor ska öka. Därför yrkar jag bifall till kommunstyrelsens förslag till budget. Tack.

Intressant och Netroots. SvD.

6 kommentarer

Under Skola och utbildning, Sundbyberg

Taskig demokratisyn, nu även på SvD:s ledarsida

”Det argument, som oftast anfördes från konservativt håll emot en reform av den kommunala rösträtten, var att en sådan skulle påverka första kammarens sammansättning. Det återkom som lagutskottets viktigaste invändning mot den lika rösträtten under 1870-talet”. Så skriver Einar D Mellquist i sin avhandling Rösträtt efter förtjänst.

Det har tydligen inte hänt så mycket sedan 1870-talet. Högern argumenterar fortfarande emot ett högre valdeltagande, eftersom det (enligt högern) skulle förändra sammansättningen av de parlamentariska församlingarna – till högerns nackdel. Därför har nu Moderaterna i Sundbyberg gått till domstol för att förhindra Sundbybergs satsning på valambassadörer som ska försöka höja valdeltagandet i Hallonbergen, Rissne och Ursvik.

Eller som det lät när riksdagens konstitutionsutskott 1899 avvisade kraven på rösträtt:

”Enligt utskottets åsikt är det nämligen icke den enskildes rätt, som bör vara i första hand bestämmande för frågan om den politiska rösträttens utsträckning, utan statens bästa […] ett övervägande inflytande vid valen [få icke] tilldelas de samhällsmedlemmar, som ha de minsta förutsättningarna för att förvärva sig den självständighet, den mognad i politiskt omdöme och den erfarenhet, vilka böra förefinnas hos dem, åt vilka inflytande på statens angelägenheter skall anförtros.”

Ja. Fattiga bör inte rösta, ty de skulle bara rösta fel. Så resonerade högern 1899, och så resonerar de idag, åtminstone i Sundbyberg. Högern i Sundbyberg vill förhindra kommunala insatser för att höja valdeltagandet i områden där det är lågt, med den uttalade motiveringen att detta riskerar att höja de rödgrönas röstetal i kommunen.

”[Jag tror] man bör betänka sig, innan man företager sig sådana reformer som de, vilka här äro i fråga, nämligen att överflytta makten på dem som ha allt att vinna, ingenting att förlora”. Med dessa ord försvarade nylantmannapartisten Gustaf Janson den graderade rösträtten i andra kammarens rösträttsdebatt 1890 (citerad i I kamp för demokratin. Rösträttsrörelsen i Sverige 1886-1900 av Torbjörn Vallinder).

Återigen – inte mycket tycks ha hänt sedan 1890. Även idag är högern i Sundbyberg rädda för vad som ska hända om de förfördelade – de som har allt att vinna, inget att förlora – börjar gå till valurnorna. Idag får högern dessutom eldunderstöd av Sanna Rayman, som får det hela att låta som att det är nåt litet bråk i bloggosfären. Som av en händelse glömmer hon helt att tala om att Moderaterna i Sundbyberg har gått till domstol för att få satsningarna på det höjda valdeltagandet upphävda.

Att inte alla människor går och röstar skulle inte vara ett problem, om det var helt slumpmässigt fördelat i befolkningen. Men så är det inte. Det är unga, arbetslösa, lågutbildade, ensamstående och personer med utländsk bakgrund som är överrepresenterade bland soffliggarna (mer om det hos SKL). Det är alltså ”de som har allt att vinna, inget att förlora” som inte röstar. Det är en demokratisk uppgift att motverka detta mönster – att göra soffliggeriet helt slumpmässigt fördelat i befolkningen. Idag är inte demokratin tillräckligt representatitv, och det är ett stort problem för alla oss som gillar demokrati. Det borde inte vara en partipolitiskt särskiljande fråga.

Det stämmer att i de flesta av de kategorier som har ett lågt valdeltagande, så är också benägenheten att rösta rött större. Men varför det skulle vara någon som helst anledning att motverka ett höjt valdeltagande i dessa grupper kan jag inte förstå. Det är ju att resonera precis som konstitutionsutskottet 1899, eller Gustaf Janson 1890. Och den sortens resonemang hade jag verkligen hoppats att vi sedan länge kommit förbi.

ps. Sanna Rayman är slarvig i sin research. ”Moderaterna är helt öppna med att lågt valdeltagande ligger i deras intresse, hävdade den s-märkta blogghärföraren Alliansfritt Sverige, och påstod vidare att detta är en ‘nationell strategi’ – eftersom regeringen inte har förlängt ett lokalt demokratiprojekt i Malmö”, skriver hon i sin ledarkrönika idag. Men hon har uppenbarligen inte läst Alliansfritts inlägg ordentligt, eller referenserna i den. Det är inte ett lokalt projekt för höjt valdeltagande som lagts ned av regeringen, utan ett nationellt.

ps2. Jag återpostar en kommentar jag skrev på mitt förra inlägg: Jag är trött på att det som idag anses vara det mest ”objektiva” sättet att analysera politik är nån sorts spelteoretisk variant där allt bara handlar om att partierna ska maximera sitt egenintresse.

Om egenintresset var min främsta prioritet skulle jag aldrig engagera mig politiskt. Det är för omständligt. Det finns tusen andra arenor där det sker bättre, näringslivet framför allt. Framför allt skulle jag aldrig nånsin engagera mig socialdemokratiskt om det bara var egenintresse det handlade om. Jag tillhör en privilegierad grupp, jag borde vara Moderat om man bara gick efter egenintresse.

Att gilla demokrati och tycka att demokrati och en hög representativitet är något att kämpa för och ett värde i sig, det är inte objektivt. Precis som att de mänskliga rättigheterna inte är objektivt sanna. Men man hade ju kunnat önska att det inte var partipolitik.

Helena Duroj skriver också. Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots.

11 kommentarer

Under Borgerligheten, Sundbyberg

Moderaterna föredrar att fattiga inte röstar

I Sundbyberg är Moderaterna inte nya, även om många av dem är påfallande unga. Deras senaste utspel: att överklaga kommunens beslut att försöka höja valdeltagandet i områden där det ligger under 70 procent, närmare bestämt Hallonbergen, Rissne och Ursvik. ”Allianspartierna fruktar att ett ökat valdeltagande här betyder ett ökat stöd för Socialdemokraterna, och försöker nu med hjälp av domstol stoppa satsningen”, berättar TV4:s reporter i ett sevärt inslag.

Eller som Alliansfritt Sverige formulerar det: ”Moderaterna i Sundbyberg vill stoppa kommunens planerade insatser för att höja valdeltagandet i höst. Socialdemokraterna kan få fler röster, menar man, och den motiveringen är man faktiskt helt öppen med – ett lågt valdeltagande ligger i Moderaternas intresse.”

Jag har skrivit tidigare om att det låga valdeltagandet är ett storstadsproblem: ingenstans är skillnaden i valdeltagande mellan olika valdistrikt så hög som i storstaden. Både i Stockholm och Göteborg är skillnaden mellan högst och lägst valdeltagande hisnande 50 procentenheter. 50 procentenheter! Det beror på att det i storstäderna finns valdistrikt där inte ens varannan medborgare går och röstar. Det betyder att demokratin inte funkar. Den är inte längre tillräckligt representativ.

Det är ingen slump vilka människor det är som inte går och röstar. Det finns ett tydligt mönster, men kausaliteten går knappast – som Moderaterna i Sundbyberg hävdar – mellan socialdemokratisk övertygelse och minskad benägenhet att gå och rösta. Det är istället så att ”unga, ensamstående, lågutbildade och arbetslösa” är mindre benägna att rösta, liksom personer med utländsk bakgrund, och ”medelålders personer, sammanboende, högutbildade och sysselsatta” samt höginkomsttagare är mer benägna att rösta, enligt SKL:s undersökningar.

Såhär ser det ut i Sundbyberg:

Röd prick i respektive diagram är Hallonbergen. Lila är Rissne. Grön är Ursvik. Övriga punkter är de andra stadsdelarna i Sundbyberg. Som framgår finns det i Sundbyberg ett starkt samband mellan valdeltagande och andel i stadsdelen med utländsk bakgrund. Det finns även ett samband, om än inte lika tydligt, mellan valdeltagande och medelinkomst i stadsdelen, liksom mellan valdeltagande och utbildningsnivå (redovisas inte). Statistiken kommer härifrån.

Allianspartierna i Sundbyberg vill till varje pris, så mycket att de går till domstol för det, hålla valdeltagandet i Hallonbergen och Rissne på den låga nivå det är idag. Det säger mycket om deras demokratisyn. Det säger ännu mer att ett antal borgerliga bloggar lyfter fram denna demokratisyn som något positivt: Läs exempelvis Johan Ingerö, Paul Lindquist (kommunstyrelsens ordförande i Lidingö), Mattias Lönnqvist och Thomas Böhlmark (som använder rubriken ”När blev socialister trovärdiga i demokratifrågor?” – tja, låt mig se, var det när vi trots högerns intensiva och stundtals våldsamma motstånd drev frågan om allmän och lika rösträtt?)

Jag tycker att det är obehagligt, men precis som Alliansfritt påpekar är det ingen tillfällighet. Det är inte bara i Sundbyberg allianspartierna försöker förhindra ett högre valdeltagande. I själva verket är det en nationell strategi: Inför valet 2006 sattes statliga pengar in i områden med lågt valdeltagande, och utvärderingar visar att ungefär hälften av insatserna hade en positiv effekt på valdeltagandet. I exempelvis Malmö höjdes valdeltagandet i 16 av 20, huvudsakligen invandrartäta, distrikt där det genomfördes.

Detta projekt har lagts ner av regeringen.

Intresset ljuger inte – borgerliga politiker, varken i regering eller i landets kommuner, vill inte att fattiga människor går och röstar. Det skulle ju riskera deras maktposition.

Fler om detta: Peter Andersson om hur Moderaterna i Huddinge faktiskt satsar lite pengar på ett  höjt valdeltagande. Kristian Krassman om att borgarna i Sumpan vill stoppa demokratisatsningen även i områden där alliansen gått starkt framåt. Nathalie Sundesten Landin undrar vad det är borgarna egentligen är kritiska mot, och redovisar på ett bra sätt vad som egentligen står i beslutet om att satsa på valdeltagandet. Martin Moberg skriver också.

Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots.

44 kommentarer

Under Borgerligheten, Klyftor, Storstaden, Sundbyberg