Vinst genom att spara på kvaliteten

Uppdrag granskning ikväll handlar om Hälsans förskola, som gjort goda vinster samtidigt som man skurit så mycket på barnens mat att de ibland grät av hunger (enligt en före detta kock på förskolan). Det är anmärkningsvärt att förskolornas ägare är Bijan Fahimi, som förutom att vara före detta ledamot av Folkpartiets styrelse, är vice ordförande i Almega och ledamot av Svenskt Näringslivs styrelse. Hur ser dessa organisationer på att man gör vinster genom att ge förskolebarn knäckebröd och vatten?

Det är inte i sig förvånande att privat driven välfärd skapar lönsamhet genom att skära på verksamheten. Det är så incitamenten ser ut. Det finns tyvärr inte så detaljerad offentlig statistik för förskolans räkning, men i grundskolan är det genomgående så att fristående skolor har lägre totala kostnader än kommunala – trots att skolpengen är beräknad efter kommunens kostnader. Mellanskillnaden är det som blir vinst. (Alla diagram nedan hämtade från Skolverket)

 

Skolverket redovisar tyvärr inte vinstsyftande respektive ideellt drivna skolor för sig. Det är synd, eftersom annan statistik visar att det är stora skillnader i lärartäthet mellan just dessa former (där non profit-skolor har betydligt högre lärartäthet än vinstsyftande). Man kan ändå få en bild av hur kostnadsbilden ser ut genom att jämföra de olika typer av fristående skolor som Skolverket redogör för. De allra flesta hamnar i kategorin ”allmän”, övriga kategorier är tämligen små. Waldorfskolor är antagligen oftast drivna i non profit-form.

Undervisningskostnaden är den stora posten i alla skolors budget och rimligtvis den som är mest avgörande för skolans kvalitet. Det skiljer 2400 kronor per elev mellan kommunala grundskolor och allmänna fristående skolor, men exempelvis Waldorfskolor ligger över det kommunala genomsnittet.

På sätt och vis är det lite förvånande att Hälsans förskola valt att skära så mycket just på matkostnaderna. I skolan är detta en post som genomsnittligt ligger högre hos fristående skolor än kommunala. Detsamma gäller för läromedel:

Elevhälsa däremot är inte något som fristående skolor satsar på:

Sammantaget alltså: Kommunala skolor satsar mer än fristående på undervisning, personal och elevhälsa. Fristående satsar mer på måltider och utrustning. Det här är logiskt utifrån att det är svårt för den som ska välja en skola att bedöma kvaliteten i komplex verksamhet som undervisning. Hur maten, skolböckerna och datorerna ser ut är betydligt lättare att bilda sig en uppfattning om. Därför är det inte konstigt att marknadsaktörer gärna satsar lite extra här, för att sända en signal om kvalitet. Hur pass relevant det är för skolans verkliga kvalitet är en annan fråga.

Sammanfattningsvis: Vi ser att de totala kostnaderna per elev är 3 500 kronor lägre i fristående skolor än i kommunala. Trots detta är ersättningen från skattebetalarna i princip densamma. Mellanskillnaden är i hög grad det som blir skolornas vinster. 3 500 kronor per elev – det innebär 1,75 miljoner kronor per år på en skola med 500 elever. Det skulle man kunna anställa ett antal lärare för.

Bättre betyg, sämre kunskaper – om PISA och fel sorts konkurrens

Den här bilden tror jag spelar roll när det gäller att förstå Sveriges katastrofala PISA-resultat:

Parallellt med att PISA-resultaten stadigt gått nedåt sedan år 2000, har alltså de genomsnittliga meritvärdena lika stadigt gått uppåt (obs att skalorna på diagrammets axlar är olika). Hur ska detta förstås? Frågan om betygsinflation är inte självklar, men åtminstone Skolverket drar slutsatsen att betygsinflation har förekommit sedan det målrelaterade betygssystemet infördes på 1990-talet.

Betygsinflation har flera effekter. Det skapar orättvisa mellan årskullar, det urholkar förtroendet för betygssystemet, och det gör betygen mindre användbara för att bedöma någons förmåga. Men jag tror också att det gör något mer: nämligen förlägger konkurrensen på fel ställe.

Tanken bakom det skolsystem vi har, med starka inslag av konkurrens, är att mångfalden av alternativ ska skapa en bättre skola för alla. Det finns också forskning som visar att konkurrensen i skolsektorn har varit positiv för kunskapsutvecklingen. OECD drar dock andra slutsatser i PISA-rapporten:

Cross-country correlations in PISA do not show a relationship between the degree of competition and student performance […] On the other hand, the results indicate a weak negative relationship between the degree of competition and equity […] Among OECD countries, systems with more competition among schools tend to show a stronger impact of students’ socio-economic status on their performance in mathematics.

(Detta liknar för övrigt Skolverkets slutsatser kring skolvalets effekter i Sverige.) Frågan om konkurrens i skolsektorn verkar helt enkelt svår att reda ut. Det är antagligen inte särskilt konstigt. Konkurrens betyder inte särskilt mycket i sig – det som spelar roll är om vad konkurrensen står. Är det, i skolans fall, om verklig undervisningskvalitet? Eller om helt andra saker?

Jag tänker mig att betygsinflationen är ett tecken på att den svenska skolkonkurrensen i hög grad handlar om fel saker. Så länge betygen stiger har människor mindre incitament att efterfråga bättre undervisning. Dels för att höga betyg kan dölja undervisningens kvalitet (som ju inte är särskilt enkel att avgöra) och dels för att det ur ett individuellt perspektiv till och med kan vara viktigare att få höga betyg än att få en god undervisning.

Jag tror att det finns ett systemfel i den svenska skolan när det gäller betygen. Det handlar om flera olika nivåer: Dels om en utveckling där föräldrar och elever förhåller sig till skolan och lärarens auktoritet på ett annat sätt än tidigare, illustrerat bland annat här:

(och, lite mer kvalificerat, i detta hörvärda avsnitt av Kaliber) Detta individuella beteende kan i hög grad förstås som en konsekvens av marknadiseringen – föräldrar börjar helt enkelt bete sig alltmer som de konsumenter skolreformerna har syftat till att skapa (det finns antagligen andra förklaringar också, exempelvis kopplade till läraryrkets status).

Men systemfelet är större än så. Det är inte bara föräldrar som beter sig som i illustrationen ovan, utan även rektorer, förvaltnings- och friskoletjänstemän, samt politiker. Alla har en förväntan på att skolresultaten ska stiga. Det handlar, inte minst, om ekonomiska resurser. I ett system med skolpeng betyder varje förlorad elev mindre intäkter till skolan (utan att kostnaderna nödvändigtvis förändras särskilt mycket). Därför tävlar skolorna med varandra om elever, och betygen är en av de tydligaste signalerna i den tävlan.

Det är inte bara skolor som tävlar, utan även huvudmän. Varken kommuner eller fristående skolor vill bli av med resurser. Det är viktigt att understryka svårigheten i att snabbt anpassa kostnadsbilden efter antalet elever. Eftersom skolvalet innebär att ingen skola någonsin vet hur många elever de kommer att ha mer än högst ett år i taget (egentligen inte ens det, eftersom elever byter skola även under pågående läsår) skapar detta enorma planeringssvårigheter. Elevantagningen är exempelvis klar ungefär när terminen börjar, medan det ju tar många månader att säga upp personal (något som dessutom är gravt impopulärt). Detta försvårar långsiktighet även i den pedagogiska planeringen.

Till detta kommer att det ofta finns tydliga politiska mål om att skolresultaten ska höjas, vilket i sin tur är ett svar på en högst rimlig förväntan från medborgarna att skolan ska leverera. Alla vill helt enkelt ha goda skolresultat. Men att skapa sådana är inte det lättaste, varken för politiker, tjänstemän, rektorer eller lärare. Fokus hamnar lätt på det som kan mätas och utvärderas – som betygen. Enter betygsinflation. Det handlar troligen sällan om något medvetet fusk, utan om pressade lärare och rektorer som känner omgivningens förväntningar och försöker svara efter bästa förmåga. Då kan det bli som i till exempel Essunga – kommunen som länge lyfts fram som ett gott exempel när det gäller att skapa en positiv resultatutveckling, men där en närmare granskning visar att förbättringarna i hög grad vilar på att allt fler får högre betyg än resultat på de nationella proven. I förrgår skrev Landskronas folkpartistiske KSO en artikel som lyfte fram hans kommuns förbättrade skolresultat, men tittar man på skillnaden mellan nationella prov och betyg finns samma mönster i denna kommun, åtminstone vad gäller matematiken (de senaste två åren har över 40 procent av eleverna fått högre slutbetyg i matematik än provbetyg, vilket får anses vara en hög siffra, och betydligt högre än åren före).

Jag ser det som ett problem att det inbyggt i dagens skolsystem finns en konkurrens mellan huvudmän, snarare än fokus på vad som är det bästa för eleverna. Det är meningslöst att skylla detta på enskilda aktörer – det handlar om ett systemfel. Det är också problematiskt att konkurrensen i så hög grad är kopplad till ekonomi, snarare än undervisningskvalitet. Alla tvingas tänka som konkurrenter, den ekonomiska överlevnaden hänger på det. Det gäller både offentliga och fristående aktörer (och kommuner konkurrerar även med varandra, inte bara med friskolor). Incitament spelar roll. Dagens incitament i skolan gör att mycket tid och energi ägnas åt saker som inte förbättrar skolresultaten, utan helt andra företeelser.

Så vad är då slutsatsen av allt detta? Tyvärr har jag verkligen ingen som helst aning. Jag tror inte på att slopa det fria skolvalet, av andra skäl. Det är orimligt att människor inte ska kunna välja själva var de ska tillbringa en stor del av sin vakna tid under tolv års skolgång – det skulle vi aldrig acceptera som vuxna. Jag tror också att det i grunden är bra för undervisningskvaliteten att en enskild skola aldrig kan luta sig tillbaka och ta eleverna för givna. Men jag tror att skolvalet måste ses över för att dämpa några av de mest negativa effekterna:

• Att skärpa etableringskraven är centralt här, för att undvika den överetablering som råder idag och som förstärker de problem jag skisserat.
• Vinstmotivet som drivkraft hos vissa aktörer är djupt problematiskt i sammanhanget.
• Det är möjligt att vi behöver fundera över mer stabila finansieringsformer än skolpengen, men det är naturligtvis svårt att designa rättvisa och effektiva ersättningssystem. Dagens har dock stora nackdelar.
• Jag tror vidare att vi behöver skapa starkare samarbetsformer mellan olika skolhuvudmän (såväl mellan kommuner som mellan kommuner och friskolor) för att åstadkomma ett större gemensamt ansvarstagande. Ansvaret för skolan kan i slutändan aldrig lämnas till enskilda utan måste vara politiskt – men då måste också den demokratiska nivån ha större inflytande och fler befogenheter än idag.
• Sist, men inte minst, tror jag vi måste tänka över de senaste årens starka fokus på betyg och prov i skolpolitiken. Det centrala är ju den underliggande resultatförbättringen. Ingen skolpolitiker vill ha bättre betyg men sämre kunskapsresultat, ändå är det där vi har hamnat. Det är alltså mycket möjligt att fokus på det som är lätt att väga och mäta – betyg, nationella prov – haft rent skadliga effekter genom att det på olika sätt minskat fokus på den verkliga kunskapsinhämtningen. Betygen har dolt den reella kunskapsutvecklingen.

(Brasklapp: Jag menar naturligtvis inte att de förslag som skisseras här är de enda som ska lösa den svenska skolkrisen, eller att de problem jag beskriver är de enda som kan förklara varför det gått så fel. Jag är generellt skeptisk till att det skulle finnas blott en eller två enkla förklaringar till varför skolresultaten försämrats så kraftigt – frågan är betydligt  mer komplicerad än så, och det kommer att behövas en rad olika åtgärder för att åstadko

Gärna valfrihet, men inte konsekvenserna

En vanlig utgångspunkt i friskoledebatten har hela tiden varit att konkurrensen mellan skolor ska leda till att bra skolor blir valda av fler, medan dåliga skolor tvingas att stänga. Det är exempelvis en central del i diskussioner hos SNS och Fores som jag varit med i på sistone. Idag skriver Klas Eklund och Steven Kelman en debattartikel på samma tema. Denna mekanism lyfts ofta fram som en förutsättning för att teorins fördelar med friskolereformen ska förverkligas.

Det finns dock en rad problem med den här föreställningen.* Den stämmer helt enkelt inte överens med hur det fungerar i verkligheten. Ett viktigt skäl till detta är att skolnedläggningar nästan alltid uppfattas som något starkt negativt, inte bara av de elever som går på skolan, utan ofta av hela lokalsamhället. Lundsberg är ett (hyfsat) aktuellt men kanske inte så representativt exempel (även om det onekligen uppvisar många intressanta exempel på upprördhet). JB-konkursen är förstås ytterligare ett exempel, men det finns många fler. En enkel sökning visar vilka heta känslor skolnedläggningar river upp:

”Kritik mot skolnedläggning – Det sjuder av missnöje bland föräldrar runt om i Varberg”, ”Man mår ju dåligt i det, och det gör ju alla. Det här ju något vi pratar om hela, hela tiden” – om föräldrar som planerar att starta friskola i Västervik, politiker uppvaktas med hot om flytt på Öland, ”folk är frustrerade och förbannade över förslaget att lägga ner skolan” (en annan skola i Västervik), elever ”har inte mycket till övers för de politiker som står bakom nedläggningsbeslutet” av högstadiet i Fredrika, skolnedläggningar i Östersund skjuts upp ännu en gång, ”folk är förtvivlade” över skolnedläggning i Leksand, många föräldrar är oroliga i Kramfors, i Norrtälje har man för tillfället lagt ner kontroversiella planer på skolnedläggningar, etc. Och detta är bara artiklar från en tidsperiod på några veckor!** ”Helt klart är det här med skolor den absolut svåraste frågan att ta. Det är väldigt mycket känslor, med all rätt så slår var och en vakt om sin plats”, säger ett före detta kommunalråd som var med om att lägga ner sju skolor i Vetlanda.

Artiklarna visar också tydligt att de starka reaktioner som nedläggningar av kommunala skolor väcker ofta leder till ett av följande två utfall: 1. En fristående skola startas istället för den nedlagda kommunala. Kanske med samma personal och organisation som tidigare. 2. Politikerna skrotar eller skjuter upp planerna på nedläggning.

Det här är på många sätt positiva utfall. Det är bra att människors protester påverkar de politiska besluten, och elever och boende i närsamhället är förstås glada över att skolan drivs vidare i en eller annan form. Men det är inte så det borde fungera enligt de ekonomiska modellerna, som säger att skolor som inte kan bära sig borde tillåtas gå under (och att rationella konsumenter inte har något emot det). Inte heller är det ekonomiskt effektivt för skattebetalarna som kollektiv, eftersom det innebär att det finns en stor överkapacitet i systemet. Vi betalar alla för ett stort antal tomma platser i våra skolor, kommunala som fristående. Och ett skäl till detta är helt enkelt att kraften i människors protester mot skolnedläggningar är mycket, mycket stark.

Som kommunpolitiker vet jag dessutom att det kan vara lika svårt (dvs impopulärt) att bygga ut en populär skola som att stänga en mindre populär, trots att rimligen en förutsättning för att valfriheten inom skolan ska fungera är att det som efterfrågas mer också kan erbjudas fler. Människor har alla möjliga skäl till att inte vilja att en skola byggs ut. Grannar ogillar att den fysiska miljön förändras, föräldrar vill inte att elever från ”fel” områden kommer in på skolan, många uppfattar att småskalighet är ett värde i sig. Etc.

Om detta (liksom om motståndet mot skolnedläggningar) kan man tycka vad man vill. Men det är så människor resonerar i verkligheten. Den som vill skapa en framgångsrik skola måste ta hänsyn till detta, vilket tyvärr alltför få gör. Istället resonerar många forskare, debattörer och andra utifrån idealmodeller, nån sorts önskningar om hur människor borde fungera. Det är inte särskilt effektivt. Och relativt enkelt att empiriskt vederlägga.

Intressant och Netroots.

* Ytterligare en invändning som jag inte går in på närmare här är att det ofta är något annat än kvalitet som avgör vilka skolor som läggs ner eller blir bortvalda. Det handlar vanligen snarare om läge, elevsammansättning och – vilket inte minst fallet JB visar – skolledningens sinne för ekonomi.

** Länkarna är lite gamla eftersom jag gjorde sammanställningen i samband med detta SNS-seminarium i december 2012, men som illustration av fenomenet funkar de ju ändå.

Sanningen om skolan i Sundbyberg

– vad Moderaterna inte vill att du ska veta

Moderaterna i Sundbyberg har ett ljummet förhållande till sanningen. Här nedan syns några av de påståenden de brukar göra om skolan i Sundbyberg.  Eftersom de återkommer lite då och då tänkte jag gå igenom dem och förklara hur det ligger till i verkligheten.

Moderaterna påstår:”Skolresultaten i Sundbybergs skolor har försämrats flera år i rad”

Sanningen: Skolresultaten i Sverige har försämrats under många år, och vi ser dessvärre denna trend även i Sundbyberg. Vad som är verkligt glädjande är att kommunens elever nu verkar vara på god väg att bryta denna allvarliga utveckling. Eleverna på båda högstadieskolorna i Sundbyberg – Rissneskolan* och Ängskolan – hade bättre skolresultat vårterminen 2013 än vårterminen 2012, enligt den preliminära betygsstatistiken. 2012 hade 55,9 procent av eleverna i Sundbyberg betyg i minst 16 ämnen, i år är (den preliminära) siffran 66,5 procent. Det betyder naturligtvis att mycket återstår att göra, men det är tråkigt att Moderaterna vill osynliggöra lärarnas och elevernas hårda förbättringsarbete och att vi är på rätt väg i kommunen.

Det ska tilläggas att resultaten 2012 sticker ut. Jämför man längre bakåt i tiden brukar resultaten ligga närmare 2013 års siffror. Beroende på vilket år man jämför med är 2013 antingen en liten förbättring, eller en liten försämring. Men att som Moderaterna påstå att skolresultaten kontinuerligt har försämrats stämmer helt enkelt inte.

Moderaterna påstår: ”Det här beror på de nedskärningar som Socialdemokraterna har gjort”

Sanningen: Sundbyberg styrs av en koalition bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Vi har inte skurit ner anslagen till skolan. Det som har skett de senaste åren är att vi lyckats banta ner lokalkostnaderna inom skolan. Detta kallar Moderaterna en nedskärning. I själva verket har denna besparing inneburit att vi kunnat satsa mer på själva undervisningen. På högstadiet exempelvis 808 kronor mer per elev, i förskoleklass 1091 kronor mer per elev – på bara ett år. Mer om detta kan ni läsa i bilagan till grundskole- och gymnasienämndens budget. Alltså: den totala kostnaden per elev har minskat, men pengarna som går till undervisning har ökat:

Utöver det som syns i diagrammet har vi dessutom flera gånger höjt det socioekonomiska tillägget (vilket Moderaterna röstat nej till) och tillfört extra resurser till elever som riskerar att inte nå målen.

Faktum är att Sundbyberg tillhör de kommuner i landet som lägger mest pengar på undervisning räknat per elev, och alltså högre än riksgenomsnittet (källa: Skolverkets kostnadsstatistik).

Moderaterna påstår: ”Klasstorlekarna har ökat och många lärare har avskedats”

Sanningen: Klasstorlekarna har inte ökat utan tvärtom minskat. Under 2011 var den genomsnittliga klasstorleken 23,9 elever i de kommunala skolorna. År 2012 hade siffran minskat till 21,9 (källa: nämndens verksamhetsberättelser 2011 och 2012).

Det stämmer att sju lärare i kommunen – med skolverksamhet för 2500 elever – har blivit uppsagda på grund av övertalighet. Bakgrunden till detta är att några skolor i Sundbyberg under lång tid dragits med underskott, i ett fall på många miljoner. Som lagen är utformad är det förbjudet för en kommun att betala extra till vissa skolor. Skolpengen ska vara lika för alla. Att några skolor konstant går med underskott betyder att de använder överskott från andra skolor i kommunen, det vill säga andra elevers skolpeng. Det är knappast rättvist. Det är inte heller hållbart att några skolor återkommande drar över den budget som är demokratiskt beslutad, medan andra skolor håller sig inom ramarna. De skolor som haft stora underskott har därför behövt säga upp några personal.

Moderaterna påstår: ”Nästan hälften av eleverna blir underkända i ett eller flera ämnen”

Sanningen: 66,5 % av eleverna fick betyg i minst 16 ämnen vårterminen 2013, enligt den preliminära betygsstatistiken. Det innebär alltså att en tredjedel saknar betyg i ett eller flera ämnen. Det är naturligtvis alldeles för många – men långt ifrån ”nästan hälften”. Siffran har förbättrats sedan 2012, och nu ska vi fortsätta och bli ännu bättre – vi är på god väg.

Moderaternas främsta politiska metod är alltså svartmålning och lögner. Jag tycker att alla de lärare och elever som varje dag jobbar hårt i Sundbybergs skolor förtjänar bättre än så.

Intressant | Netroots

* från och med höstterminen 2013 har skolorganisationen i Rissne gjorts om, vilket gör att Rissneskolan inte längre finns kvar. Högstadiet på denna skola ingår numera i den nya skolan Grönkullaskolan.

JB: Konsten att sätta sprätt på en miljard

JB-koncernen gick i konkurs i våras. Nu visar det sig att mer än en miljard kronor fattas i konkursbouppteckningen.

En miljard kronor. Det är en hisnande summa.

Några saker som kan vara värda att reflektera över:

Våren 2013 utbildades 14.500 elever i JB:s grund- och gymnasieskolor, enligt företaget självt (det förekommer olika uppgifter om koncernens elevantal. SVT uppger exempelvis att den hade 9.000 elever). Att en miljard kronor är borta betyder alltså att det fattas 69.000 kr/elev (räknat på 14.500 elever) eller 111.000 kr/elev (räknat på 9.000 elever).

Låt oss göra en jämförelse: Eskilstuna kommun har ungefär lika många elever i grund- och gymnasieskolan (13.972 stycken, enligt verksamhetsplanen 2013) som JB uppger att de hade. Eskilstunas budget för dessa verksamheter uppgår 2013 till 1086 miljoner kronor – det vill säga ganska exakt vad som fattas i JB-konkursen.*

Föreställ er den kommunala nämnd (i landets 15:e största kommun) som skulle försnilla bort ett helt års budget. Har nån nånsin hört talas om något sådant? Vad skulle ens bli konsekvenserna om det skedde?

Vidare: År 2009-2011 gjorde JB en vinst på 228 miljoner kronor, nästan en fjärdedel av vad som nu saknas. Dessa pengar har förts vidare som koncernbidrag från skolorna till JB Education, vilket kan likställas med vinstutdelning. Och detta bara under tre år – även tidigare har mångmiljonvinster tagits ur företaget. Det är alltså inte någon långvarig brist på pengar som ligger bakom den gigantiska skulden i konkursboet.

Vi ska inte heller glömma att Skolinspektionen riktat allvarlig kritik mot JB-skolornas kvalitet. Det är alltså inte så att pengarna används till någon extravagant undervisning. Tvärtom fann Skolinspektionen att undervisningen ofta bedrevs som självstudier och att det på flera skolor fanns ”exempel på elever som när de lätt och tidigt är färdiga med sin arbetsuppgift får gå hem, trots att det återstår lektionstid.” Ett stort antal JB-gymnasier saknade dessutom skolbibliotek, trots att det måste finnas enligt lag.

Det vore intressant att veta hur konstruktionen bakom koncernskulderna ser ut. Enligt SVT utgör de en stor del av den miljard som fattas. Eftersom det är vanligt i den här typen av välfärdsföretag att vinster förs ut genom diverse komplicerade koncerinterna transaktioner är det inte utan att man undrar om en del av skulderna utgörs av pengar som blivit till vinst i någon annan ände (om inte annat så över tid). Kanske är det inte så, men det vore fint att få fler detaljer kring det.

Avslutningsvis: Glöm inte heller JB:s vd Anders Hultins debattartikel, där han menar att konkursen är ett tecken på att friskolesystemet fungerar (”JB:s exempel – om än beklagligt i sig – visar att systemet fungerar. Vi har på många platser – men inte alla – helt enkelt inte lyckats hålla en kvalitet som innebar att man fick tillräckligt många elever”). Tja, vad säger man. Ett fullt logiskt argument, men kanske lite väl magstarkt för de tusentals elever som inte fått fullfölja sin utbildning (jag har en känsla av att de inte primärt känner tacksamhet över att ”systemet” fungerar, utan kanske hellre hade sett att Anders Hultin som vd fått sitt företag att hålla acceptabel kvalitet. Företagarlobbyn behöver, av flera skäl, jobba lite på sin känsla för PR).

Själv funderar jag över följande scenario: Tänk er att barn- och utbildningsnämnden i, säg, Eskilstuna slarvade bort ett helt års budget och la ner samtliga skolor i kommunen. Därefter skriver nämndens ordförande, en politiker, en artikel på Sveriges mest prestigefyllda debattsida och förklarar att det hela är ett exempel på att skolsystemet fungerar som det ska. Troligt?

Aftonbladet | Intressant | Netroots

♦

*Jämförelsen är inte perfekt, eftersom JB framför allt hade gymnasieelever, medan siffrorna för Eskilstuna gäller alla kommunens elever i grund- och gymnasieskolan. Äldre elever genererar en högre skolpeng.

Reviderad historieskrivning

”Valfrihet behöver inte motiveras”. ”Valfrihet har ett egenvärde”. ”De reformer som sjösattes för två decennier sedan har haft ett primärt mål; nämligen att ge individen, oavsett vem den individen är, makten över de vardagsnära besluten.” Så har försvarslinjen gått efter att SNS rapport Konkurrensens konsekvenser presenterades i förra veckan. ”SNS:s antologi verkar utgå från att denna reform infördes för att minska kommunernas kostnader, och att reformen misslyckats då kommunernas kostnader snarare ökat. Valfrihet inom förskola och skola är dock till för familjernas skull”, skriver ett gäng kristdemokrater i SvD, och Peje Emilsson hävdade  på släppseminariet att frågor om kvalitet och kostnadsbesparingar aldrig varit viktiga skäl för välfärdsreformerna. Det som stått i centrum skulle hela tiden ha varit den ökade valfriheten.

Därför är det lite kul att läsa SAF:s (nuvarande Svenskt Näringsliv) skrift ”Skola vi starta” från 1991:

Värt att notera att valfrihet som värde i sig inte nämns över huvud taget – men se punkt 3 och 9. För övrigt går det som sagt bra att läsa regeringen Bildts proposition, för att se att både kvalitetsförbättringar och kostnadseffektiviseringar lyftes fram som tunga argument för friskolereformen.

Däremot hade SAF helt rätt i punkt 9, att friskolor är billigare än kommunala skolor. Problemet är bara att i ett kundvalssystem där ersättningen är fast är ”det enda sättet att generera vinst […] att hålla nere kostnaderna. Så länge som kostnadsuppföljningen är bristande är det inte uppenbart att lägre kostnader leder till lägre utgifter för det offentliga utan besparingen blir istället till vinster hos den privata utföraren”, som Konkurrensens konsekvenser beskriver det.

Läs gärna Jonas Vlachos, en av forskarna i SNS-rapporten, om reglering av skolmarknaden (notera särskilt den distinktion han gör mellan vinstsyftande och ickevinstsyftande skolor – en skillnad som bör studeras än mer framöver, inte bara på skolområdet utan inom all välfärd. För egen del tror jag att det är en betydligt mer fruktbar indelning än att tala om ”privat” respektive ”offentligt”). Vlachos är också intervjuad i the Guardian apropå SNS-rapporten. Han säger bland annat: ”the difference between the free schools and the municipal schools is that the free schools actually have a profit incentive to reduce quality”. Arbetarrörelsens tankesmedja skriver att ”SNS-rapporten sätter världsbild i gungning”. Alliansfritt.

Intressant och Netroots.

Klass påverkar skolresultaten i Sverige lika mycket som i USA

I sitt sommartal nämnde Håkan Juholt att socioekonomisk bakgrund numera spelar lika stor roll för en elevs skolresultat i Sverige som i USA (ska man vara petig är effekten faktiskt något större i Sverige). Uppgiften kommer från Skolverkets rapport om PISA 2009. Såhär ser det ut:

(Har inte inkluderat alla OECD-länder av utrymmesskäl; hela listan finns på s. 21 i rapporten. Där förklaras också hur poängen beräknas).

Både i USA och Sverige spelar alltså klassbakgrund större roll för skolresultaten än i det genomsnittliga OECD-landet. Andra nordiska länder lyckas betydligt bättre än Sverige, men även länder/regioner som Hong Kong, Spanien och Chile. Vad som gör detta extra anmärkningsvärt är att Sverige tidigare låg i topp bland världens länder vad gäller likvärdighet i skolan. Det har gått snabbt utför: skillnaden idag är stor jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan.

”Sverige [har] under 2000-talet tappat sin position i toppen som ett av de länder med de mest likvärdiga skolsystemen till att numera inte vara mer än ett genomsnittsland när det gäller likvärdighetsaspekter. Denna relativa nedgång beror inte så mycket på att övriga länder kommit ikapp utan den främsta orsaken är att likvärdigheten i Sverige har försämrats under tidsperioden”, skriver Skolverket i rapporten.

Sydsvenskan skrev bra om detta för ett tag sedan. Att segregationen spelar stor roll i detta var Sakine Madon inne på igår. Läs gärna om hur alliansens skolpolitik går rakt emot OECD:s rekommendationer för hur man skapar en likvärdig utbildning.

Martin Moberg och Johan Westerholm skriver också om sommartalet och Sebastian Stenholm om bostadspolitik.

AB | DN | SvD | SvD | Ex | Ex | Netroots | Intressant

Straffa skolorna för barnfattigdomen?

Häromveckan skrev två representanter från Skolinspektionen en debattartikel med rubriken ”Vi tvekar inte att straffa skolorna”. I artikeln hänvisas till inspektion som gjorts i Södertälje och Malmö, där det finns ett antal skolor med mycket låga resultat. Artikelförfattarna skriver bland annat:

Vi har på många håll sett skolor där ledning och andra ansvariga inte hänvisar till det egna arbetet eller hur undervisningen bedrivs utan faller undan för bakomliggande faktorer. Sådana faktorer kan vara lågutbildade föräldrar, ostimulerande miljöer, föräldrar som inte kommer från Sverige med flera förklaringar. Alla olika ursäkter till varför skolan inte kan ge just dessa elever möjligheten att klara godkända betyg […]

Ingen skola kan tillåtas vara omständigheternas fånge. De kommunföreträdare, rektorer eller lärare som på detta sätt lägger över skulden på barnen eller på deras föräldrar har misstagit sig om vilken uppgift och vilket ansvar de själva har. Uppgiften är att anpassa skolans verksamhet till att alla barn faktiskt får möjlighet att klara godkänt.

Jag delar artikelförfattarnas åsikt i mycket. Jag har själv många gånger, både som lärare och som elev och student (allra mest på universitetet faktiskt), stött på attityden bland lärare att eleverna är någon sorts förprogrammerade lådor: antingen är de duktiga, eller så är de inte duktiga. Undervisningen ska inte anpassas efter eleverna, utan snarare tvärtom. Det är en oacceptabel attityd.

Dock bekymrar det mig att en vanlig uppfattning tycks vara att man kan avläsa en skolas kvalitet på elevernas resultat. Det är en grov förenkling. Jag vågar påstå att några av Sveriges bästa skolor visar några av Sveriges lägsta resultat. Det stora problemet är att elever har så extremt olika förutsättningar. Forskningen visar att det råder oerhört starka band mellan klassbakgrund och skolresultat, och därför är det inte särskilt fruktbart att enbart skylla dåliga resultat på enskilda skolor. Det vore en farlig förenkling, som riskerar att skymma det faktum att även företeelser utanför skolans väggar behöver förändras om vi verkligen menar allvar med att utbildningen ska vara likvärdig.

Som exempelvis den ökande barnfattigdomen. De skolor Skolinspektionen kritiserar ligger i några av Sveriges fattigaste områden – i Södertälje växer vart femte barn upp i fattigdom, i Malmö nästan vart tredje, och i exempelvis stadsdelen Rosengård, som specifikt nämns i artikeln av Skolinspektionen, mer än 60 procent. Att tro att resultaten i dessa skolor skulle bli bättre genom sanktioner från Skolinspektionen – vilket är artikelförfattarnas förslag – leder helt fel. Det är att individualisera sociala problem. Den viktigaste förklaringen till att skolresultaten i Rosengård är låga ligger inte hur skolorna där fungerar, utan i det samhälle Rosengårdseleverna lever i, varje minut, varje dag.

Diagrammet bygger på egna beräkningar på statistik från Rädda barnen (stadsdelsbilagan) och Skolverket. Korrelationen är signifikant med p<0,0001. Varje prick är en stadsdel i Malmö, med Rosengård längst till höger (andel fattiga barn=61,5 procent, andelen behöriga nior=53,5 procent) och Limhamn-Bunkeflo längst till vänster (andel fattiga barn=10,6 procent, andel behöriga nior=91,3 procent). Diagrammet visar med all önskvärd tydlighet det starka sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och skolresultat.

När jag som skolpolitiker i Sundbyberg talar om klassbakgrundens betydelse för skolresultaten brukar moderater och folkpartister i kommunen hävda att jag skyller på eleverna, att jag inte tror att alla kan lyckas (Skolinspektionen argumenterar på ett liknande sätt i citatet ovan). I själva verket är det precis tvärtom: jag tror ju att alla kan lyckas, om de bara får rätt stöd. För mig är detta essensen av en socialdemokratisk människosyn. Att däremot blunda för bakgrundens betydelse är att göra eleverna en otjänst. Först när vi ser att klass och sociala strukturer spelar roll, först därefter kan vi möta alla som individer. Först därefter kan vi sätta in rätt åtgärder.

Min huvudpoäng är att om vi vill ha en likvärdig utbildning, så måste vi också skapa ett likvärdigt samhälle. Eftersom det är så uppenbart att klassbakgrund spelar roll för skolresultat – redan i tredje klass finns det i Sverige stora skillnader i elevers skolresultat beroende på föräldrarnas utbildningsnivå – ligger det nära till hands att dra slutsatsen att om man vill höja skolresultaten, så måste vi bekämpa ojämlikheten. Så länge vår bakgrund styr våra skolresultat är vi inte fria. Naturligtvis måste skolan hela tiden anstränga sig till sitt yttersta för att kompensera för denna vår ofrihet, genom att exempelvis genomföra åtgärder i linje med OECD:s rekommendationer. Men om vi verkligen menar allvar med att vi vill ha en likvärdig skola, så kommer det inte att räcka. De sociala strukturerna är för starka. Om vi menar allvar med att alla barn ska få en lika bra start i livet, då kan vi inte bara titta på det som finns innanför skolans fyra väggar. Vi måste också titta på samhället utanför. Och att tro att vi kan straffa bort ojämlikheten med sanktioner riktade mot de skolor där de fattigaste barnen går – det är ett uttryck för en samhällssyn som jag i längden tror är mycket farlig.

Häromveckan skrev jag om hur regeringens skolpolitik går helt på tvärs med OECD:s rekommendationer för hur man skapar en likvärdig utbildning. Jag avslutade med att skriva att jag tyckte att en avgörande faktor saknades bland OECD:s rekommendationer. Det är kanske den viktigaste av dem alla, och den är alltså: skapa ett likvärdigt samhälle. Utan detta kan vi aldrig få en likvärdig utbildning.

Uppdatering: Sydsvenskan skriver oerhört läsvärt men mycket skrämmande om den minskande likvärdigheten i svenska skolan: ”Vi kan inte längre jämföra oss med våra nordiska grannar – i både Norge, Danmark och Finland spelar familjebakgrunden inte alls lika stor roll för skolresultaten. Sverige ligger istället numera på samma nivå som USA, fast den svenska skolan är något sämre än den amerikanska på att kompensera för det sociala arvet /…/ Av de svenska tjejerna med högutbildade föräldrar är det 85 procent [som går ut gymnasiet med högskolebehörighet]. Av killarna som är födda i utlandet är det 20.” Läs hela!

PS. Tendensen att individualisera sociala problem anar jag även i Fokus årliga kommunranking över var det är bäst att bo någonstans. Undersökningen är en blandning av politiskt sett (mer eller mindre) direkt påverkbara faktorer, som lärartäthet och kostnad för äldreomsorg, och demografiska faktorer som i högsta grad är klassbundna, typ skolresultat, arbetslöshet, ohälsotal, andel familjer som har råd att köpa villa, etc. Slutsatsen blir, föga förvånande, att det är bäst att bo i kommuner där folk är rika, friska och lyckliga. Vilket inte torde ha särskilt mycket med själva kommunen att göra. Lomma och Danderyd toppar listan.

Apropå barnfattigdomen har diskussionen om relativ fattigdom dragit igång igen, och än en gång undrar man förbryllat över de borgerliga debattörer som går upp i falsett för att hävda att barnfattigdom inte existerar: känner de verkligen att de står på rätt sida i det här? Lena Sommestad skriver bra om detta på sin blogg och i GP. I ett gammalt inlägg försöker jag gå till botten med varför relativ fattigdom är relevant som begrepp, läs gärna. Karin Pettersson skriver ”Det är så man skäms. Inte bara för barnfattigdomen. Utan till och med för liberalerna.”

Anna Kaya skriver om hur resultaten i Rosengårds skolor kan vändas. I övrigt rekommenderar jag Daniel Mathisen om det socialdemokratiska reformskafferiet – mycket läsvärt! Och så är jag glad för att riksdagen har sagt nej till Fas 3. Peter Johansson och Martin Moberg om detta.

Intressant och Netroots.

En politik för minskad likvärdighet – hela listan

Det talas allt oftare om vikten av likvärdighet i utbildningen. Det är iallafall min upplevelse. Frågan står på dagordningen på ett sätt som den inte gjorde för bara några år sedan. Exempelvis ägnade Skolverket sitt senaste nyhetsbrev helt och hållet åt detta tema, och i Skolinspektionens rapporter får frågan ofta stort utrymme – eftersom det i nästan alla kommuner råder stora skillnader i resultat mellan olika skolor. I Stockholm ser det t ex ut såhär på skolnivå (varje stapel är en skola):

Så vad vet vi om vad som fungerar? Hur kan likvärdigheten i utbildningen öka? För några år sedan släppte OECD rapporten No more failures: Ten steps to equity in education som handlar om just detta. Till att börja med konstaterar OECD att kopplingen mellan klass och skolresultat är stark i alla medlemsländer. Även om Sverige ligger i den nedre delen  av skalan (men inte lägst), så är sannolikheten här att en elev från en underprivilegierad bakgrund får låga resultat i matte tre gånger högre än att en elev från en privilegierad bakgrund får det. I USA är motsvarande siffra 4, och i Belgien över 5.

Baserat på empiri och studier från ett antal länder gör OECD följande tio rekommendationer för hur en mer likvärdig utbildning uppnås:

1. Begränsa tidig sortering och differentiering, fördröj selektion baserat på kunskapsresultat
2. Hantera skolval på ett sätt som förhindrar stark social selektion
3. På gymnasienivå: tillhandahåll attraktiva alternativ, ta bort ”återvändsgränder” och förhindra avhopp
4. Erbjud chanser att ta igen missad utbildning senare i livet
5. Identifiera och erbjud systematiskt stöd till dem som hamnar efter. Elever bör inte gå om samma klass.
6. Stärk kopplingen mellan hemmet och skolan så att resurssvaga föräldrar också kan hjälpa sina barn med studierna
7. Se till att invandrare och minoriteter inkluderas på ett framgångsrikt sätt i den ordinarie undervisningen
8. Tillhandahåll högkvalitativ utbildning för alla. Prioritera utbildning i tidiga åldrar och grundläggande kunskaper.
9. Låt behoven styra resurstilldelningen: Större resurser till elever och regioner med större behov
10. Sätt konkreta mål för ökad likvärdighet, särskilt relaterat till låga skolresultat och avhopp

Visst, det är på en rätt övergripande nivå. Som skolpolitiker är det lätt att önska sig än mer handfasta tips. Trots detta – och trots att OECD knappast kan beskyllas för att vara en vänsteristisk kampanjorganisation – kan det konstateras att mycket av den borgerliga skolpolitiken går i rakt motsatt riktning:

1. Den borgerliga regeringen inför tidigare sortering i skolan genom att språkval som görs redan inför årskurs 6 numera spelar roll för antagningen till gymnasiet (steg 1, begränsa tidig sortering)
2. Regeringen tidigarelägger selektionen baserat på kunskapsresultat genom införandet av spetsutbildningar från och med åk 7 (steg 1, fördröj selektion baserat på kunskapsresultat)
3. Regeringen inför återvändsgränder i utbildningen genom att slopa den garanterade högskolebehörigheten på gymnasieprogrammen (steg 3, ta bort återvändsgränder)
4. Regeringen har kraftigt skurit på vuxenutbildningen och därmed försämrat möjligheterna att ta igen missad utbildning (steg 4, erbjud chanser att ta igen missad utbildning senare i livet)
5. Borgerliga politiker är ofta emot resursfördelning efter behov. Exempelvis reserverade sig Jan Björklund, på den tiden han var skolpolitiker i Stockholms stad, mot den dåvarande rödgröna majoritetens förslag att öka den socioekonomiska schablonen (steg 9, låt behoven styra resurstilldelningen)

Några av de andra punkterna har såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar ansvar för. Skolvalet har inneburit social selektion – även om jag personligen inte tror att det skulle se särskilt annorlunda ut skolvalet förutan, på grund av boendesegregationen – och socialdemokratiska regeringar tog inte tillräckligt kraftfullt tag i problemet med att så många lämnar gymnasiet utan slutbetyg (vilket kan ses som en sorts avhopp, punkt 3). Exempelvis. Icke desto mindre är det uppenbart att rätt mycket i den borgerliga skolpolitiken faktiskt går rakt emot ett antal centrala punkter på listan.

Samtidigt finns det en avgörande faktor som helt saknas i OECD:s lista. Mer om det ett senare inlägg.

Nästan alltid sägs saker och ting bättre med en graf – se Vi har räknat på det här om elevprestation baserat på föräldrars studiebakgrund samt resultat på nationella provet i matematik per kommun (underförstått: per medelinkomst). Magnus Nilsson skriver bra om den försämrade likvärdigheten i den svenska skolan, och vad man kan göra åt saken. Anna Kaya skriver om ett vanligt missförstånd kring hur man bäst lär sig svenska, och Christer Magister om ett ”tillfälligt ekonomiskt oberoende”. Läs även detta för perspektiv på det här med lärarbehörighet – elever strejkar för att få behålla lärare utan lärarlegitimation. Rekommenderar även Ingvar Persson om varför SAP behöver LO och Leif Pagrotsky om svaga internationella institutioner och en EU-apparatchik.

Intressant och Netroots.

Dina skattepengar

PJ Anders Linder har svårt att bestämma sig. ”Valuta för skattepengarna” är mycket viktigt för honom, men samtidigt vill han försvara välfärdsföretagens vinstuttag. Det är en ekvation som inte går ihop, och det märks på hans senaste ledarkrönika, där han bland annat citerar SKL:s Håkan Sörman:”Jag är mot vinstreglering, men visst undrar man när man hör talas om stora vinstuttag ur företag som bara har drivits en kort tid. Då måste det vara fråga om töntig upphandling.”

Ja visst undrar man (avkastningen i välfärdsföretag är mellan 40 och 90 procent högre än det genomsnittliga företaget). Affärspressen, och nu senast SvD, har under lång tid rapporterat om de stora vinstutdelningar som görs av välfärdsföretag. Svenska skolföretag delade exempelvis ut 78 miljoner kronor det senaste året. Detta är alltså i princip enbart pengar som du en gång har betalat in i kommunalskatt för att användas i skolan. De stora pengarna finns dock inte i utdelningarna, utan realiseras vid försäljning: SvD rapporterar om vårdbolagen Aleris, Ambea och Attendo, som alla har bytt ägare de senaste åren, med vinster på mellan 100 och 440 procent av de tidigare ägarnas insats som följd. Totalt 6,4 miljarder kronor. Dina skattepengar. En av ägarna var för övrigt Singapores statliga investeringsbolag, som enligt SvD kammat hem en vinst på drygt en halv miljard. Grattis till de singaporianska skattebetalarna, säger jag.

Okej, men har inte detta bara med ”töntig upphandling” att göra då, som Håkan Sörman föreslår? Inte när det gäller skolan, eftersom skolor inte upphandlas. Fristående skolor har i princip fri etableringsrätt. Politiker kan inte styra deras ersättning. Då blir det såhär:

(Statistik från Skolverket och Skolverket). Friskolor är bra på att spara in på utgifterna. De stora kostnadsposterna för all skolverksamhet är personal och lokaler, och därför är det inte förvånande att friskolor har lägre jämförelsetal på dessa områden. Jag tror att kommunala skolor har en del att lära här. Precis som PJ Anders Linder vet jag att det inte finns något enkelt samband mellan resurser och skolresultat. Det finns exempelvis inget som säger att en elev behöver exakt 18 kvm istället för 10 (eller något däremellan). Jag är alltså inte säker på att friskolornas lägre lärartäthet och lokalyta nödvändigtvis är ett kvalitetsproblem. Nej, det verkliga problemet ligger i att trots att fristående skolor har betydligt lägre kostnader än kommunala, så får de exakt lika hög ersättning som de kommunala skolorna. Besparingarna kommer inte skattebetalarna till del, och i de flesta fall inte heller eleverna, utan riskkapitalisterna. 6400 kronors skillnad per elev ser kanske inte ut som så mycket, men i en skola med 300 elever blir det 1,9 miljoner kronor. På ett enda år.

Det här är enormt dålig valuta för skattepengarna. Finansieringssystemen för privat driven välfärd är undermåligt konstruerade. PJ Anders Linder inser detta. Han är kritisk till det. Men värjer sig ändå: ”Carin Jämtin har gjort sig känd för hårda utfall mot välfärdsföretagande och Kriskommissionen uttrycker sig direkt fientligt”, skriver han. Nåväl. Om vi försöker undvika att gå upp i falsett: Det både Carin Jämtin och Kriskommissionen föreslagit kan sammanfattas med följande citat från Kriskommissionens slutrapport: ”De incitament som skapas av dagens ersättningssystem kan i högsta grad ifrågasättas. De är inte utformade för att uppmuntra hög kvalitet. Därför bör nya ersättningssystem för privata välfärdsföretag tas fram […] Skattepengar som används till att finansiera välfärden ska stanna i välfärdsverksamheten.”

Fientligt? Hårda utfall? Tja, kalla det vad du vill. Själv ser jag att samsynen mellan SvD:s ledarsida och Kriskommissionens rekommendationer på det här området är större än vad PJ Anders Linder uppenbarligen är bekväm med.

PS. För egen del tycker jag inte det handlar om ”vinstbegränsning”, det vore ett föga verkningsfullt verktyg. Men finansieringssystemen som helhet måste ses över. Ingen bör ersättas för kostnader de inte har, det är vanligt sunt förnuft.

Johan Westerholm och Rasmus Lenefors skriver också. I övrigt rekommenderar jag Alliansfritt om tveksamma bildval på Moderaternas hemsida samt Karin Kolk och Roger Mörtvik om regeringens dyra men verkningslösa förslag om nystartszoner (har också själv tidigare skrivit om det). Rekommenderar också Kent Wernes kartläggningar av vinst i välfärden.

SvD | Intressant och Netroots.