Rädslans politik

För över fem år sedan höll Sigmar Gabriel ett tal om misslyckandet för den tyska socialdemokratin i valet 2010. Det är fortfarande ett av de bästa tal jag läst, och det mesta är relevant även för att förstå dagens socialdemokratiska kris (som ju aldrig riktigt gått över).

Men jag minns att jag funderade över vissa rader. På ett ställe säger exempelvis Gabriel, närmast i förbifarten: ”Det är trots allt så, att många av oss upplever att tillvaron idag ständigt förändras. Det är bara ett fåtal som tycker att det är en problemfri utveckling. De flesta människor vill helst ha någon form av fast mark under fötterna.”

Jag hade svårt att greppa det där. Jag tyckte det var svårt att avgöra hur pass sant det var. Tycker människor i allmänhet att tillvaron förändras för snabbt? Och är de emot det?

Vår tids credo är själva förändringsbenägenheten. Nostalgi är något fult. Framtiden är alltid bättre. Och hastighet är ett värde i sig. Min erfarenhet från politiken är att rädslan för att verka tillbakablickande är mycket stark. Men tänk om alla inte känner så? Finns det plats i offentligheten för den berättelsen?

Folk som mäter sånt säger till mig att SD-väljare är mer oroliga än andra. Det syns bla i SOM:s mätningar. Vad tabellen ovan, hämtad från SOM, visar är att SD:s väljare är signifikant mer oroliga för nästan alla personliga faktorer SOM mäter: Oroliga för att bli sjuka, för att inte få tillräcklig pension, för att bli utsatta för brott, för att sakna pengar vid oväntad utgift. På flera punkter är SD-sympatisörer också mer oroliga för samhällsutvecklingen i stort, exempelvis vad gäller brottslighet, terrorism och försämrad välfärd.

Breda grupper sympatiserar med SD idag – det är inte alls enbart ”förlorarna”. Men vissa kanske är mer rädda att falla än andra?

Redan 1986 skrev sociologen Ulrich Beck sin bok Risksamhället.”Den övergripande tesen i boken är att det moderna samhället har gått från en industriell modernitet där produktionen av rikedom var det dominerande målet, till en reflexiv riskmodernitet där det dominerande målet är att hantera risker och uppnå säkerhet”, beskriver Wikipedia. En viktig poäng är att dagens faror är skapade av människor, men ändå i princip ohanterliga. Beck fokuserade i hög grad på miljömässiga risker, men det finns många andra samtida fenomen som passar in: terrorism, social oro, finansiell instabilitet. Vad Zygmunt Bauman passande kallar ”flytande rädsla” – något gränslöst, smygande, ett ständigt närvarande hot. Inga hundraprocentiga skydd finns.

Detta var alltså något som kändissociologerna pekade ut redan för 30 år sedan. Men politiskt känns deras slutsatser märkligt ohanterade. Det finns ett vakkuum här.

Tittar vi återigen på SOM:s siffror framgår, föga förvånande, att SD:are är betydligt överrepresenterade vad gäller oro för antalet flyktingar. Det är en faktor som aldrig kan tas bort från analysen. Men politiska försök till kausala bedömningar blir ofta så statiska. Att SD-sympatisörer är emot invandring säger inget om varför. ”Invandringen” kan delvis vara det som kanaliserar annan oro, en oro som inte får utlopp på något annat sätt i dagens politiska samtal.

När jag diskuterade detta med några bekanta och sa att jag tyckte det var svårt att bedöma hur pass oroliga människor i allmänhet är, underförstått för att jag själv lever ett så pass skyddat liv, sa en klok person ungefär: men titta på oss. Vi är privilegierade, men är vi förtröstansfulla? Nej. Det var ju ingen av oss. Vi var oroliga för den politiska utvecklingen, för klimathotet, för växande social oro, etc.

Det är naturligtvis inte representativt för särskilt mycket, men kanske säger det något om hur den flytande rädslan tar sig in överallt. Som ett dåligt självförtroende kring möjligheten att förändra hos vissa. Hos andra, som ett sökande efter alternativa politiska lösningar där de traditionella inte befunnits leverera. Ett nytt politiskt landskap är det i vilket fall.