Ett femte jobbskatteavdrag eller avskaffad barnfattigdom?

”Det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa [barnfattigdomen]. Det är ungefär som det femte jobbskatteavdraget”, sa professorn i socialt arbete Tapio Salonen i Agenda igår.

Sällan blir väl skillnaderna i politiken tydligare än så. Det här är ett val vi gör. Vi kan påverka detta.

Moderater brukar hävda att jobbskatteavdraget skulle minska barnfattigdomen. Då kan man ju fråga sig varför barnfattigdomen ökar i Sverige, enligt Rädda barnen.

Detta är fakta: Under den socialdemokratiska regeringsperioden 1997-2006 pressade man tillbaka barnfattigdomen, som gick i taket i samband med 90-talskrisen, med 45 procent (beräknat på Rädda barnens statistik). Det vill säga nästan en halvering. Under den borgerliga regeringen ökar istället barnfattigdomen. Göran Hägglund skyllde på finanskrisen i Agenda igår, men effekterna av den hade knappt börjat verka 2008, som är det sista året i Rädda barnens mätningar. Det verkliga skälet till att fler barn är fattiga idag anas mellan raderna i bidragsansökningarna till föreningen Majblomman:

Eller, svart på vitt, i vårpropositionens fördelningspolitiska bilaga:

Den borgerliga regeringen har sänkt ersättningsgraderna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen med nästan tio procentenheter. Dessutom har de tvingat tusentals sjuka att lämna sjukförsäkringen helt och hållet genom utförsäkringar, och fått stora mängder svenskar att lämna a-kassan. Detta betyder fler fattiga arbetslösa och sjuka. Även sjuka och arbetslösa har barn. Så uppstår barnfattigdom. Andelen under fattigdomsgränsen bland hushåll med hemmavarande barn och utan sysselsättning har ökat mycket kraftigt de senaste åren och ligger nu över EU-genomsnittet.

Arbete är nyckeln till människors välfärd. En av politikens allra viktigaste uppgifter är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att fler människor ska få en chans att få ett jobb. Men det kommer alltid att finnas de som inte kan jobba, tillfälligt eller långvarigt. Det kommer alltid att finnas de som inte får ett jobb, hur gärna de än vill, hur många arbeten de än söker. Politikens uppgift är också att garantera dessa människor värdiga liv. Politikens uppgift är att se till att alla barn får lika goda chanser till ett bra liv. Så länge det finns barnfattigdom har politiken misslyckats med detta.

Att skära på sjuka och arbetslösa och deras barn, för att ge människor som mig ytterligare några hundralappar i månaden i jobbskatteavdrag, det är ett politiskt val. Man kan välja annorlunda. Man skulle kunna välja ett värdigare samhälle än så.

Sebastian Stenholm | Eva Hillén Ahlström | Peter Johansson | Peter Högberg | Alliansfritt | Alexandra Einerstam

Ex |Intressant och Netroots.

Annons

Om Eva. Om gränsen för det som kan förlåtas.

Igår samlades tusentals människor runt om i hela Sverige för att protestera mot regeringens omänskliga utförsäkringar i Påskuppropet, som initierats uppmuntrats av Sveriges Kristna Råd. En av talarna på Medborgarplatsen i Stockholm var min bror, Hjalmar, som är socialarbetare och med i nätverket Nu bryter vi tystnaden. Här nedan publicerar jag hans tal.

♦

Mitt namn är Hjalmar Åsbrink. Jag jobbar i socialtjänsten i Stockholm stad, och jag vill berätta för er om en kvinna som vi kan kalla Eva. I januari i år kontaktade Eva en kollega till mig för att ansöka om socialbidrag. Anledningen var att Evas tidsbegränsade sjukersättning skulle upphöra i februari: hon skulle utförsäkras, och istället skrivas in på Arbetsförmedlingen. Eva själv var orolig för den här övergången. För min kollega berättade hon om några av de diagnoser hon hade: astma, diabetes, diskbråck, hypertoni, kol och ett förstorat hjärta som månaden innan hade lett till att Eva fått läggas in efter att ha drabbats av en infarkt. En av de många läkare som Eva träffat trodde dessutom att Eva eventuellt led av posttraumatiskt stressyndrom. Detta hade dock inte utretts närmre.

Att Evas redan sviktande hälsa under 2010 börjat försämras framgick med all tydlighet av de läkarintyg som hon lämnade till min kollega. Den 11 mars 2010 konstateras till exempel att Evas andningsbesvär har förvärrats: hon uppges nu klara cirka 50 meters promenad innan hon måste stanna och vila. Den 20 maj träffar Eva en specialistläkare i allmänmedicin, som bland annat skriver att Eva drabbas av kraftig smärta i rygg, axlar och nacke vid stillasittande. På grund av balansproblem har hon svårt att stå och gå. Läkaren tror dock att Eva kanske kan uppnå så mycket som 50% arbetsförmåga, på sikt. En absolut förutsättning är dock specialanpassade arbetsuppgifter och regelbunden sjukgymnastik.

Under tre veckor i oktober genomgår Eva en arbetsförmågeutredning. Enligt slutrapporten klarade Eva inte av mer än en timmes arbete under någon dag. De sista dagarna under utredningstiden orkade Eva överhuvudtaget inte med något arbete alls. Slutrapporten skriver att Eva hela tiden försökt göra sitt bästa, men att det ändå är tydligt att hon blir sämre och sämre under utredningens gång.

Det senast daterade läkarintyget Eva lämnar in är från december: samma månad som hon läggs in för en hjärtinfarkt. Den kortfattade texten redogör för att Evas astma och kol har förvärrats. Behandling som Eva har genomgått har inte haft någon effekt. Eva har svårt att andas och svårt att sova. Hon klarar av att ta tre trappsteg innan hon måste stanna och vila. Den sjukgymnastik, som ansågs vara förutsättningen för att Eva skulle kunna uppnå viss arbetsförmåga, har hon tvingats sluta med på grund av sitt allmäntillstånd.

Två månader senare mottar Eva sin sista utbetalning av sjukersättning, och hon skrivs in på Arbetsförmedlingen. Eftersom hon är nollklassad får hon endast garantibeloppet i aktivitetsstöd: 3620 kronor i månaden. Så från att ha varit självförsörjande genom måste hon, för att klara sig ekonomiskt, vända sig till socialtjänsten.

För min kollega berättade Eva att hon hoppades på att få permanent sjukersättning, eftersom hon inte vågade hoppas på att hon skulle kunna bli frisk. En ansökan hade lämnats in till Försäkringskassan i januari. Och trots omständigheterna, att hennes inkomst mer än halverats och att hennes handläggare på Arbetsförmedlingen ansåg att hon var för sjuk för att kunna delta i någon aktivitet, var Eva inställd på att härda ut tills det att hon fick sin sjukersättning beviljad. Hon erkände dock att hon kände sig väldigt stressad och orolig över sin situation, och hon var rädd för att det skulle påverka hennes hälsa negativt.

I mars meddelade Försäkringskassan att det inte ansågs vara styrkt att Evas arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel. Trots läkarintyg som angav att Eva på sikt kanske skulle kunna uppnå 50% arbetsförmåga, trots en arbetsförmågeutredning som konstaterade att Eva inte klarade mer än en timmes arbete per dag, trots att Eva utöver astma-, diabetes- och diskbråcksdiagnoser var svårt hjärt- och lungsjuk, kom Försäkringskassan fram till att det inte kunde uteslutas att Eva hade full arbetsförmåga. Och som en följd avslogs hennes ansökan om sjukersättning.

En månad efter Försäkringskassans besked publicerar Dagens Nyheter en debattartikel undertecknad av, bland annat, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. I artikeln kallas de nya sjukförsäkringsreglerna för riktiga och nödvändiga: reformen beskrivs som huvudsakligen framgångsrik, även om det görs ett medgivande om att enskilda människor har kommit i kläm.

Samma dag som artikeln publiceras drabbas Eva av en ny hjärtinfarkt. Den här gången klarar hon det inte. Två månader efter att hon utförsäkrades, en månad efter att Försäkringskassan avslog hennes ansökan om ny sjukersättning dör Eva, inte ens 50 år fyllda. Hennes sista månader i livet har hon spenderat på Arbetsförmedlingen och hos socialtjänsten.

Jag hade egentligen tänkt avsluta med att be om en tyst minut för Eva, och alla de andra människorna som, med Ulf Kristerssons terminologi, ”kommit i kläm” på grund av de nya sjukförsäkringsreglerna. Men kanske är det så att dessa människors minne inte hedras bäst genom våran tystnad. Därför vill jag istället be alla som samlats här idag att låta den sorg och vrede ni som känner höras, synas och märkas ända till den dagen då vi fått ett sjukförsäkringssystem som till sin konstruktion inte låter svårt sjuka människor gå under.

♦

Mitt i solen på Medborgarplatsen, annandag påsk 2011, grät jag när jag hörde denna berättelse. Men regeringen? ”Regeringen vill inte kommentera dagens protester”, enligt Aktuellt. Trots att det är regeringen, ingen annan, som har förändrat sjukförsäkringen så att svårt sjuka, ibland döende, människor pressas till sitt yttersta och lämnas utan försörjning.

♦

För den som vill ha en bakgrund till exakt hur regeringen förändrat sjukförsäkringen, läs gärna detta. Björn Johnson skriver allt du behöver veta om regeringens senaste ”förändringar”. Han skriver också mycket läsvärt om myterna om sjukfrånvaron. Själv har jag tidigare skrivit om Arbetsförmedlingens gastkramande rapportering av arbetet med de utförsäkrade. Och missa för allt i världen inte Alliansfritts sammanställning av ”de enskilda fallen”, och än mindre Påskuppropets egen sammanställning av hundratals enskilda fall. Människor av kött och blod. Som en gång Eva.

PS. Regeringen kommenterar inte, men Gunnar Axén, moderat ordförande i socialförsäkringsutskottet och därmed i högsta grad ansvarig, gör det tydligen gärna. Genom att retweeta Dilsa Demirbag-Stens ”Påskuppropet. Är kyrkan en del av Socialdemokraterna?” Nejmen så smakfullt. Så vansinnigt smakfullt. Ledarskribenterna är inne på samma spår, man bara, kan ni tänka själva? Känner ni verkligen att ni står på rätt sida i detta? Känns det bra för er?

Uppdatering: Har du eller någon du känner personliga erfarenheter av att vara utförsäkrad, delta i FAS 3 etc? Se gärna min efterlysning!

DN | DN | SvD | SvD | GP | GP | GP | Intressant | Netroots

Mer om det borgerliga bidragssamhället

”I dag är den vanligaste orsaken till att barn lever på bidrag att den ena eller bägge föräldrarna är arbetslösa, berättar Nina Willborg, enhetschef på Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning som har arbetat inom Socialtjänsten i nära 30 år:

– Förr var det kanske mer att man hade en social problematik än att man var arbetslös. De flesta som hos oss söker ekonomiskt bistånd gör det på grund av att de inte har något arbete, säger Nina Willborg”.

Så rapporterar Ekot. Jag har skrivit tidigare om att det idag är en minoritet som uppbär ekonomiskt bistånd av sociala skäl. Det som väl var tänkt att vara den huvudsakliga anledningen till att någon skulle behöva ekonomiskt bistånd. För arbetslösa och sjuka fanns det förut försäkringar, andra försörjningssystem. Detta har förändrats oerhört snabbt. För fyra år sedan hade ca 30 procent av socialbidragstagarna i Stockholm arbetslöshet som främsta försörjningshinder. Idag är siffran ca 50 procent.

(Statistik från USK).

Statistik från Socialstyrelsen visar dessutom att situationen blir allt svårare för dem som lever på socialbidrag: tiden med bistånd blir allt längre, samtidigt som det utbetalade beloppet per hushåll också ökar, vilket betyder att biståndstagarna har allt lägre inkomster från annat håll.

Utbetalt bistånd per hushåll är alltså ca 50 procent högre idag än under 1990-talskrisen, som på många sätt var en svårare kris än dagens lågkonjunktur. Dessa båda bilder visar att personer med ekonomiskt bistånd befinner sig allt längre från en egen försörjning. Det tar längre tid för dem att hitta andra inkomster, och de inkomster de har förutom socialbidraget räcker till allt mindre. Dessa personer blir alltmer beroende av det sistahandsalternativ som socialbidraget utgör. Det handlar om ett fördjupat utanförskap. Om ett alltmer polariserat samhälle.

För den här gruppen är inte hårdare krav och tuffare villkor lösningen. Det gör bara att de hamnar ännu längre efter. Det finns dock en ganska enkel lösning som faktiskt skulle hjälpa rätt många av dem som idag tvingas leva på socialbidrag: utbildning. I Stockholm saknar idag fyra av tio inskrivna på jobbtorgen (kommunens arbetsmarknadspolitiska projekt för socialbidragstagare) färdig gymnasieutbildning. Det som försvårar för dessa personer att få jobb är inte främst sociala problem, utan brist på utbildning. Den borgerliga majoritetens svar på detta: skärpta riktlinjer för vem som har rätt till socialbidrag samt sänkt bidragsnorm, och hårdbantade Komvux- och arbetsmarknadsutbildningsplatser.

I sammanhanget är det oerhört provocerande att Ulf Kristersson säger sig beklaga att sjuka idag tvingas söka socialbidrag. Det är ingen olycklig slump att det blivit så, utan resultatet av regeringens medvetna politik. Det hade aldrig behövt hända – det fanns många som varnade för att just detta skulle bli konsekvenserna. Minns också att Kristerssons företrädare, Cristina Husmark-Pehrsson, faktiskt uppmanade sjukskrivna att söka socialbidrag: ”Skulle det vara så i slutändan att man behöver komplettera upp sin inkomst så är det ju försörjningsstöd som gäller” sa hon i våras.  Kristerssons enda svar idag är: ”Vi kommer att göra allt vi kan för att undvika att socialbidraget är lösningen. Jag har inget exakt svar på hur det kommer att se ut i verkligheten.”

Härnösands arbetarekommun, Johan Sjölander, Ett hjärta rött, Martin Moberg och Annarkia skriver också. Veronica Palm undrar vem som är dagens Kulla-gulla. Aftonbladets artikel missar helt att en orsak till det stigande socialbidragstagandet är försämrade socialförsäkringar, något som annars till och med moderaterna i SKL erkänner.

DN |P3 | SMP | HD | FB | AB |

Andra bloggar om socialbidrag, a-kassa, sjukförsäkring, utförsäkrad, fattigdom, jobbtorg. Intressant och Netroots.

Det borgerliga bidragssamhället

”Fyra av tio som får ekonomiskt bistånd är arbetssökande […] Personer som är sjukskrivna eller får sjuk- eller aktivitetsersättning och behöver ekonomisk bistånd uppgår till 14 procent” skriver SKL i en ny rapport. ”De som inte kan försörja sig på grund av sociala problem, utgör bara elva procent”, fortsätter man.

I Stockholm är siffrorna på många sätt värre. Så här såg försörjningshindren ut för stockholmare med socialbidrag i augusti 2010:

(Statistik från USK). 46 procent av biståndstagarna hade arbetslöshet som främsta försörjningshinder. 23 procent (sjukskrivning plus sjukersättning) hade sjukdom som försörjningshinder. Tillsammans är det 69 procent, en överväldigande majoritet.

”Både arbetssökande och sjukskrivna ska egentligen få stöd från Arbetsförmedlingen eller eventuellt Försäkringskassan och inte hos kommunernas socialtjänster”, skriver SKL och föreslår att stat och kommuner istället ska samordna sina resurser och erbjuda ”en-dörr-in” till medborgarna, så att det ska bli lättare för varje person att komma i kontakt med rätt myndighet från början. Det är ett mycket bra förslag. Men det räcker inte. Det SKL inte beskriver – föga förvånande, eftersom organisationen är borgerligt styrd – är att utvecklingen har eskalerat i och med den borgerliga regeringens förändringar av a-kassan och sjukförsäkringen. För fyra år sedan var andelen socialbidragstagare i Stockholm med arbetslöshet som främsta försörjningshinder ca 20 procentenheter lägre än idag (statistik från USK):

och det beror ju naturligtvis på regeringens höjning av avgifterna till a-kassan, vilket fått en halv miljon svenskar att avsluta sitt medlemskap. Sedan började arbetslösheten öka:

(Statistik från IAF och SCB). Motsvarande bild för utvecklingen på riksnivå finns här.

De allra flesta – ca 80 procent i Stockholm – som har ekonomiskt bistånd på grund arbetslöshet, har det för att de saknar rätt till a-kassa. Övriga har otillräcklig ersättning eller väntar på beslut. Detta är en direkt följd av politiska beslut. På motsvarande sätt består den absoluta lejonparten – 94 procent – av gruppen ”sjukskrivna med läkarintyg” av personer som inte bedömts ha rätt till sjukpenning, trots läkarintyg. Även detta är en direkt följd av regeringens förändringar av sjukförsäkringen – den hårdare bedömningen av arbetsförmåga och införandet av en utförsäkring.

Mer än hälften av Sveriges kommuner uppger att de fått ökade kostnader för socialbidrag som direkt följd av regeringens förändringar av sjukförsäkringen. Det är alltså inte konstigt att även borgerliga kommunpolitiker är sura. Icke desto mindre är det fegt av Anders Knape, den moderate ordföranden för SKL, att inte låtsas om att utvecklingen är ny och en direkt följd av borgerliga regeringsbeslut. Att myndigheterna samordnar sina resurser och sitt stöd är en toppenidé. Men det är än mer rimligt att arbetslöshet och sjukdom inte ska behöva innebära fattigdom.

Att behöva leva på ekonomiskt bistånd är nämligen något helt annat än att leva på sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring. Förutom att socialbidraget oftast är lägre, krävs det att man först gkort sig av med alla sina tillgångar. Vidare tas även hänsyn till makes/makas/sambos inkomster. Sammantaget torde detta innebära att det idag finns en stor grupp arbetslösa och sjuka som inte har någon inkomst alls: de kan inte få ekonomiskt bistånd, eftersom de exempelvis äger en bostadsrätt eller har en partner med hyfsad inkomst. Fler blir alltså ekonomiskt beroende av sin partner.

Det finns ytterligare en aspekt av att allt fler arbetslösa tvingas leva på ekonomiskt bistånd istället för a-kassa. Inlåsningseffekterna är betydligt högre för den som lever på ekonomiskt bistånd. A-kassa är möjligt att ha på deltid, vilket innebär att en person som är arbetslös men hittar ett tillfälligt deltidsjobb kan öka sin totala inkomst genom att jobba några extra timmar. Ekonomiskt bistånd däremot räknas av krona för krona mot den inkomst biståndstagaren har. En person med ekonomiskt bistånd har alltså betydligt mindre incitament att ta ett tillfälligt arbete än en person med a-kassa.

Att leva på socialbidrag gör dessutom något helt annat med en människa och hennes självkänsla än att leva på a-kassa. Läs gärna mer om det här.

Claes Krantz skriver också om SKL:s rapport. Alexandra Einerstam om något helt annat, men mycket, mycket angeläget – om att vara ”anställningsnummer 2997”. Löntagarbloggen om att det här med osäkra anställningar är en bra affärsidé, på mer än ett sätt. Och återigen något helt annat, fruktansvärt aktuellt: Thaher Pelaseyed om att det är politiken som skjuter människor.

E24 | NSD | Andra bloggar om socialbidrag, försörjningsstöd, bidragssamhälle, a-kassa, skl. Intressant.

Detta har regeringen gjort med sjukförsäkringen

Den här texten är en av de mest gastkramande jag någonsin läst. Det är också Sveriges förmodligen mest spridda blogginlägg på väldigt länge – på mindre än två dagar har det delats över 18.000 gånger på Facebook, bara en sån sak. Igår uppmärksammades även Emelies mamma Annica Holmquist på nyheterna:

Jag vill påminna om några av de förändringar av sjukförsäkringen som regeringen beslutat om (läs gärna mer i denna utmärkta sammanställning, varifrån punkterna är hämtade):

1. Sjukpenningnivån har sänkts från 80 procent till 77,6 procent för alla
2. En ”rehabiliteringskedja” med fasta tidsgränser har införts. Vid 180 dagars sjukskrivning prövas arbetsförmågan. Alla sjukperioder ska räknas in, vilket innebär att man mycket snabbt kan befinna sig i slutet av kedjan, trots att sjukdomsfallet är nytt.
3. ”Vanlig” sjukpenning på 77,6 procent av inkomsten har begränsats till max 364 dagar. Därefter kan man ansöka om förlängd sjukpenning, som motsvarar 72,75 procent av inkomsten. Ett fåtal personer har rätt att fortsätta få 77,6 procent.
4. Arbetsförmågebegreppet har ändrats. Det saknas numera möjlighet att ta andra hänsyn än till nedsättning i arbetsförmågan vid sjukskrivning. Arbetsförmågan bedöms mot den reguljära arbetsmarknaden, som är ett betydligt vidare begrepp än den normala arbetsmarknaden, som användes i tidigare lagstiftning. Detta innebär i praktiken att det blir svårare att få sjukpenning – fler än tidigare bedöms ha ”arbetsförmåga”.
5. Kraven för att få permanent sjukersättning (”förtidspension”) har skärpts. Det medicinska tillståndet ska vara ”stadigvarande”, vilket är det snävast definierade kravet i hela OECD. Nedsättningen av arbetsförmågan ska bestå för all överskådlig framtid, även efter 65 års ålder.
6. De som haft sjukersättning har inte längre rätt att få tillbaka den sjukpenninggrundande inkomst som man hade tidigare. För dem som är arbetslösa och blivit av med sin sjukersättning innebär det att man inte kan få sjukpenning förrän man fått stadigvarande arbete igen.
7. En ny arbetsmarknadspolitisk insats, arbetslivsintroduktion, har införts för dem som utförsäkras. Den pågår i tre månader och kräver att den utförsäkrade skriver in sig på Arbetsförmedlingen för att få inkomst. Inkomsten motsvarar a-kassenivå, eller, för den som inte kvalificerar sig, 1115 kronor i veckan.
8. Regeringen har efterhand backat något och mjukat upp några av reglerna kring arbetslivsintroduktionen. Ett fåtal av dem som utförsäkrats får rätt till förlängd sjukpenning. För övriga införs att de får ansöka om ny sjukpenning efter tre månader. Försäkringskassan får också viss möjlighet att skjuta upp prövningen mot hela arbetsmarknaden efter dag 180.

Utan att på något sätt vara insatt verkar det som att det som spökar i fallet med Emelies mamma är den skärpta bedömningen av arbetsförmågan. Tunga remissinstanser (se regeringens proposition s. 66) – som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Läkarförbundet – var kritiska mot skärpningen av arbetsförmågebegreppet och menade bland annat att det måste förtydligas vad det verkligen innebar. ”Det är oklart om det går att avgöra hur länge arbetsförmågan kan komma att vara nedsatt”, skrev exempelvis Läkarförbundet. Den absurda situationen uppstår att arbetsförmågan prövas ”mot ett tänkt arbete, trots att ett sådant inte existerar i verkligheten”, skrev en grupp specialistläkare i DN vid reformens införande.

Detta leder till något som beskrivs i en intressant artikel i Läkartidningen: ”Det är inte helt ovanligt att en patient får indragen sjukpenning trots att Arbetsförmedlingen gjort bedömningen att personen inte är anställningsbar. Detta upplevs ofta av patient och läkare som ett moment 22 […]

Det är inte självklart att en person som bedöms ha arbetsförmåga är anställningsbar […] Vid deltidssjukskrivning är det inte ovanligt att patienten kan vistas på arbetsplatsen trots sin sjukdom men har klart nedsatt produktivitet. Det kan ibland vara en orsak till att arbetsgivaren är negativ till deltidssjukskrivning.

Att göra en bedömning av en persons arbetsförmåga gent­emot det arbete han eller hon har är oftast relativt lätt, där­emot är den svåra bedömningen gentemot »normalt« förekommande arbete eller arbete på den »reguljära« arbetsmarknaden. Varken flertalet läkare eller tjänstemän på Försäkringskassan torde ha sådana kunskaper att de kan bedöma vilka arbeten som finns på den reguljära arbetsmarknaden och vilka krav på produktivitet som ställs för att få en anställning.”

Emelies mamma är bara en av många tusen som drabbats av regeringens hårda och fyrkantiga förändringar av sjukförsäkringen. Nätet och media svämmar över av personliga berättelser (se exempelvis Kjell Rautio för ett axplock). Det handlar om konsekvenser som bäst skulle beskrivas som absurda, om det inte vore för att de var så fruktansvärda för individen.

I det nya arbetsförmågebegreppet ingår bland annat att ”hela arbetsmarknaden” även inkluderar subventionerade anställningar. Det har fått till konsekvens att personer som bara klarar av att jobba deltid i sitt tidigare yrke hänvisas till att söka heltidsjobb inom exempelvis Samhall. Läkaren Jörg Teichert är ett sådant exempel – han arbetar 75 procent, men ska enligt Försäkringskassan söka jobb på heltid – och har blivit hänvisad till just Samhall. Samma uppmaning har professorn Marianne Lilliequist fått.

Den nya sjukförsäkringen slår hårt mot deltidssjukskrivna. Enligt propositionen kan det ”inte kan bli aktuellt att skjuta upp prövningen mot den reguljära arbetsmarknaden på grund av att det är stor sannolikhet att den försäkrade kan återgå i arbete hos arbetsgivaren, men endast på deltid”. Hanna är en av dem som drabbats av denna skärpning: hon lever på en halvtidslön, men Försäkringskassan vill att hon säger upp sig från sin tjänst och söker på jobb på heltid, trots att hennes kroniska bronkit, kroniska smärttillstånd och många allergier gör det omöjligt för henne att jobba heltid.

Carina Skoglund blev misshandlad men kan inte få sjukpenning för att läka sina skador – eftersom hon redan var utförsäkrad. Vad jag förstår är detta en konsekvens av punkt 6 ovan, att man inte längre har rätt till sjukpenning om man går från sjukersättning till arbetslöshet.

Exemplen är många, många fler. Selma blev utförsäkrad och gick tillbaka till sitt gamla jobb, som hon snart blev avskedad ifrån – eftersom hon inte klarade av det längre. Ari tog sitt liv efter att ha blivit utförsäkrad efter 15 års sjukdom. En man i Karlstad har tackat nej till rehabilitering som på sikt skulle kunna hjälpa honom, eftersom han om han påbörjar rehabilitering förlorar sin rätt till sjukersättning.

Man ska komma ihåg två saker. Försämringarna av sjukförsäkringen är gjorda med den uttalade motiveringen från regeringens sida att de ska finansiera skattesänkningar för dem som jobbar. Och Fredrik Reinfeldt har inga problem med att hans sjukförsäkringsreform skapat enormt personligt lidande: ”Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring”, sa han i en intervju i vintras.

Man ska också veta att den ansvariga ministern, Cristina Husmark Pehrsson, uppmanade utförsäkrade som stod utan tillräcklig inkomst att ”komplettera upp” med socialbidrag: ”Skulle det vara så i slutändan att man behöver komplettera upp sin inkomst så är det ju försörjningsstöd som gäller”, sa hon i våras. Men fallet med Emelies mamma, Annica Holmquist, visar ju tydligt på ministerns okunnighet: det går inte att ”komplettera upp” med socialbidrag. För att Annica Holmquist ens ska kunna få socialbidrag krävs det att hon först säljer sin lägenhet. Så funkar det nämligen med socialbidrag till skillnad mot sjukförsäkring: du måste göra dig av med alla dina tillgångar. Frågan är bara vart Annica Holmquist ska ta vägen istället? Utan inkomst på Stockholms bostadsmarknad – lätt att fixa nytt hyreskontrakt då va?

Signaturen Mia skriver insändare i Gefle dagblad om verklig ofrihet:

”Nu stundar valtider och jag har lyssnat på Alliansen och blir gråtfärdig. Jag tillhör de långtidssjuka som skulle jubla om jag kunde jobba. Men som det ser ut nu så kommer jag bli utförsäkrad och är då hänvisad till soc. Då räknas vår samanlagda inkomst in och eftersom min man har en bra inkomst så får jag inga pengar. Jag är då hänvisad till att be om pengar av min man för att köpa mjölk. Snacka om att bli ­utanför och beroende av min man.”

Detta har regeringen gjort. Det här är deras omänskliga politik. Stå inte ut med det. Rösta för något annat på söndag – och värva också någon annans röst, det kommer att behövas.

Peter Johansson och Johan Westerholm och Peter Högberg och PeO Wågström och Alliansfritt och Joakim Hörsing och Expressen och TV4 och SR.

Andra bloggar om sjukförsäkring, försäkringskassan, utförsäkrad, haveri. Intressant och Netroots.

Läs, gråt, rösta!

Arbetsförmedlingens återrapportering av vad som hänt med dem som utförsäkrats ur sjukförsäkringen är ovanlig läsning, på så sätt att den innehåller formuleringar som är sällsynta i den här typen av myndighetsskrivelser. Har man någon erfarenhet av torr kanslisvenska och byråkratiska myndighetshandlingar är det inte utan att man hajar till inför vissa ordval. Den verklighet som skymtar fram bakom dessa formuleringar gör ont, iallafall i mig:

”Arbetsförmedlingens insatser för målgruppen har inte enbart handlat om att ge adekvata arbetsrelaterade insatser i syfte att personen på sikt ska kunna få ett arbete. En stor och resurskrävande uppgift har varit att agera stöd till individen gällande deras förändrade ekonomiska grundtrygghet, att hjälpa dem att förstå en komplex informationsmängd samt agera förmedlande kontakt till andra myndigheter, företrädesvis Försäkringskassan. För vissa personer har det praktiska runt ekonomi, information och blanketter tagit all kraft från individen […]

Målgruppen har till viss del varit mer resurskrävande än vad Arbetsförmedlingen kunnat förutse […]

I dialog med medarbetare och i svaren från medarbetarenkäten framkommer att arbetet med målgruppen medför svåra samtal med människor i kris. Arbetsförmedlingen har inte den medicinska personal eller de verktyg som behövs för att möta och hantera människor i djup kris.”

Det som beskrivs är att de anställda på Arbetsförmedlingen plötsligt har ställts inför helt nya arbetsuppgifter än dem de är vana vid. I många fall har detta helt överskuggat det som egentligen är myndighetens uppdrag: att förmedla jobb. Istället har det krävts att de anställda ”agera[r] stöd till individen gällande deras förändrade ekonomiska grundtrygghet” i en situation där det rent praktiska ”tagit all kraft från individen”. Handläggarna har många gånger behövt ha ”svåra samtal med människor i kris” snarare än att förmedla jobb – trots att ”Arbetsförmedlingen [inte har] den medicinska personal eller de verktyg som behövs för att möta och hantera människor i djup kris.”

En myndighet – med generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist som främsta undertecknare – formulerar sig inte såhär, om det inte är en mycket tydlig signal man vill sända: det här är åt helvete.

Det som gör det hela så mycket värre är att det här knappast kommer som en överraskning. Detta var vad remissinstanserna sa redan innan utförsäkringen infördes – det är vad personal på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan sa så snart utförsäkringen implementerats – det är vad tusentals enskilda individer, som själva fått uppleva utförsäkringens omänsklighet, har vittnat om. Men regeringen har inte lyssnat.

Förutom att utförsäkringsreformen medfört lidande för tusentals människor, så har den inte nått sitt syfte. Den har inte ”hjälpt” människor att komma tillbaka till arbetslivet. Av de 17.849 personer som utförsäkrades vid årsskiftet har idag 370 stycken ett arbete utan stöd.

Det motsvarar 2 procent.

Ca 3500 personer var så sjuka att de genast fick förlängd sjukpenning eller sjukersättning. Därutöver finns det 6011 personer som inte fick förlängning, men som ändå varit för sjuka för att få någon hjälp av Arbetsförmedlingen. Trots detta har de alltså blivit utförsäkrade. En del av dem skrev aldrig in sig på Af (trots att det innebar att de förlorade sin inkomst). Andra är inskrivna på Arbetsförmedlingen men ”hade begränsade alternativt obefintliga förutsättningar, trots försök till anpassning, för att delta i arbetsmarknadspolitiska program med aktivitetsstöd. Dessa drygt 3 000 personer hade den 31 maj ingen ersättning från arbetsmarknadspolitiken”, enligt Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens rapport.

6011 personer som varit sjuka, men tvingats skriva in sig på Arbetsförmedlingen, alternativt avstått och därmed förlorat hela sin inkomst. Människor som trots att de försökt inte ens kunnat gå på enkla möten på Arbetsförmedlingen. Tusentals individer som hamnat i fattigdom, därför att de en gång blivit sjuka. Mer än hälften av Sveriges kommuner uppger att de fått ökade kostnader för socialbidrag som direkt följd av regeringens förändringar av sjukförsäkringen.

Det här har den borgerliga regeringen gjort. Detta är deras omänskliga politik. Samtidigt har vi en valrörelse där man av etablerade media kan få intrycket att ett skatteavdrag som används av 1,3 procent av svenskarna är den viktigaste blockskiljande frågan. Igår presenterades exempelvis en tre år gammal prognos rörande detta avdrag som om den vore en faktisk utvärdering. På nyhetsplats i bland annat DN och SvD – som båda dock glömde att berätta att prognosen beställts av Almega och Svenskt Näringsliv. Hej politiserade nyhetsjournalistik. Hejdå hoppet om en intelligent valrörelse som handlar om det som berör människor, på riktigt (för mer om RUT och prognosen som plötsligt blev en utvärdering rekommenderar jag Ali Esbati). Uppdatering: Hedrande att Konjunkturinstitutets generaldirektör nu åtminstone går ut och tonar ner det märkliga utspelet. Samt är tydlig med att prognosen delfinansierats av Almega och att ingen riktig utvärdering har gjorts.

Stå inte ut med detta. Rösta för något annat. Och värva sedan ytterligare en röst. Det är sjukt jämnt just nu och så mycket som står på spel.

Kjell Rautio skriver mer om sambanden mellan de ökande socialbidragskostnaderna och sjukförsäkringen. Claes Krantz skriver också, liksom Alliansfritt och Meeri Wasberg. Ilse-Marie gör en bra sammanfattning av vad regeringen gjort med sjukförsäkringen, vad det fått för konsekvenser, och hur märkligt ansvariga moderater hanterat detta. Danielssons lakejer skriver också bra om vad valet handlar om – den enda frågan. SR. Mona Sahlin skriver om sjukförsäkringen i SvD.

Tidigare inlägg om sjukförsäkringen:

Känsliga läsare varnas

Kartan före verkligheten – om en teoretisk arbetsförmåga

När ytan krackelerar och siffrorna inte räcker till

Mer om kartan före verkligheten – rehabilitering löser allt?

Andra bloggar om sjukförsäkring, utförsäkrad, arbetsförmedlingen, socialbidrag. Intressant och Netroots.

Så gick det för de utförsäkrade

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har nu presenterat en gemensam uppföljning av hur det gått för de totalt 17.849 personer som utförsäkrades ur sjukförsäkringen vid årsskiftet.

Detta behöver inte bli ett långt inlägg: Det gick inte bra, helt enkelt.

370 stycken av de 17.849 personerna har idag ett arbete utan stöd. Det motsvarar 2 procent.

Ca 3500 personer var så sjuka att de genast fick förlängd sjukpenning eller sjukersättning. Därutöver finns det 6011 personer som inte fick förlängning, men som ändå varit för sjuka för att få någon hjälp av Arbetsförmedlingen. Trots detta har de alltså blivit utförsäkrade. En del av dem skrev aldrig in sig på Af (trots att det innebar att de förlorade sin inkomst). Andra är inskrivna på Arbetsförmedlingen men ”hade begränsade alternativt obefintliga förutsättningar, trots försök till anpassning, för att delta i arbetsmarknadspolitiska program med aktivitetsstöd. Dessa drygt 3 000 personer hade den 31 maj ingen ersättning från arbetsmarknadspolitiken”, enligt Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens rapport.

6011 personer som varit sjuka, men tvingats skriva in sig på Arbetsförmedlingen, alternativt avstått och därmed förlorat hela sin inkomst. Människor som trots att de försökt inte ens kunnat gå på enkla möten på Arbetsförmedlingen. Tusentals individer som hamnat i fattigdom, därför att de en gång blivit sjuka.

Det som är extra obehagligt är att det aldrig hade behövt bli såhär. Exemplvis Johan Westerholm påminner om att en rad tunga remissinstanser varnade för vilka konsekvenser regelförändringarna skulle få. Regeringen lyssnade inte. En kort och slagkraftig sammanfattning av remissinstansernas kritik finns här:

Claes Krantz och Anna Vikström och Roger Jönsson samt Lena Sommestad skriver också. Vägen till himmelen… är själv drabbad – läs gärna. SvD och SVT och DN.

Andra bloggar om utförsäkrad, sjukförsäkring, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, fail. Intressant och Netroots.

En tusenlapp mindre till kvinnorna

Mellan 2006 och 2009 har gapet mellan mäns och kvinnors månadsinkomster ökat med hela 1066 kronor, visar de rödgröna i en ny rapport.

”De ökade inkomstskillnaderna beror inte på förändringar i löneutvecklingen. Tvärtom [har] timlöneskillnaden mellan kvinnor och män […] minskat något under perioden. Skillnaden kan inte heller förklaras genom förändringar i andelen heltidsarbetslösa kvinnor respektive män. Tvärtom har den snabbt stigande arbetslösheten drabbat män i högre grad än kvinnor”, skriver man i rapporten (även om det kan tilläggas att den senare utvecklingen möjligen kan ha vänt – nu rapporteras sjunkande sysselsättning för kvinnor, och stigande för män).

Det är istället regeringens försämringar av arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringen som är förklaringen till de ökande inkomstklyftorna mellan könen. ”Gruppen kvinnor har drabbats hårdare av lägre ersättningsnivåer och strängare villkor för ersättning, eftersom de oftare än gruppen män är visstidsanställda, deltidsarbetande, föräldralediga, långtidssjukskrivna och ensamstående med försörjningsansvar för barn.”

Ska man vara noga är det inte vilka kvinnor som helst som drabbas av dessa försämringar. Det är arbetarklassens kvinnor. Hälften av alla LO-kvinnor, och två tredjedelar av de ej fackligt anslutna arbetarkvinnorna, jobbar deltid (de två nedanstående bilderna kommer från LO:s rapport Arbetstider 2009).

Denna deltid är till stor del ofrivillig. 66 procent av LO-arbetarna som jobbar deltid gör det ofrivilligt. Det betyder antagligen att en stor del av dem behöver a-kassa på deltid.

Det är alltså främst kvinnor och LO-arbetare som drabbas av att regeringen kraftigt försämrat möjligheterna till a-kassa på deltid. Men det slutar inte här. Regeringens försämringar av sjukförsäkringen (sänkt ersättning och sänkt tak) drabbar också kvinnor hårdast, eftersom kvinnor har betydligt fler sjukdagar än män. Och återigen, det gäller framför allt arbetarklassens kvinnor (bilden från LO:s rapport Långtidssjukskriven – och sedan?)

Det är också en överväldigande majoritet kvinnor bland dem som utförsäkrats ur sjukförsäkringen – två tredjedelar av de som utförsäkrats och skrivit in sig på Arbetsförmedlingen är kvinnor.

Utöver detta kan läggas till att regeringen sänkt taket i den tillfälliga föräldrapenningen. Eftersom kvinnor oftare än män VAB:ar drabbas de oftare av detta (och, eftersom det handlar om en taksänkning, drabbar det framför allt mer högavlönade kvinnor).

På det stora hela – inte så fräscht.

Många har skrivit om detta – läs gärna Friederike Gerlach och Ulrika Falk och Stefan Wikén och Alexandra Einerstam och Martin Moberg. Läs också Kajsa Borgnäs och Nalin Pekgul om att det måste bli ett slut på manspolitiken. Andra bloggar om jämställdhet, inkomstskillnader, sjukförsäkring, a-kassa, manspolitik. Intressant och Netroots.

Man kan inte göra omelett…

I början på året utförsäkrades ca 15 000 personer ur sjukförsäkringen. Inte för att de var friska, utan för att de uppnått maxgränsen för hur länge man får vara sjukskriven (550 dagar). De flesta som utförsäkrades skrev in sig på Arbetsförmedlingen för att delta i programmet ”arbetslivsintroduktion”, vilket var nödvändigt för att få fortsatt ersättning. Knappt 2000 personer av de som utförsäkrades fram till mitten på februari dök dock aldrig upp på Arbetsförmedlingen. Nyligen släppte Försäkringskassan en första utvärdering av hur situationen ser ut för just dessa personer. Försäkringskassan skriver:

”Jämfört med tidigare genomförda undersökningar [av personer som lämnat sjukskrivning] är det […] en lägre andel […] som har inkomst av anställning eller eget företag både för dem som haft förlängd sjukpenning och tidsbegränsad sjukersättning. Andelen som helt saknar inkomst är också högre i de båda här redovisade grupperna jämfört med tidigare undersökningar.”

Bland de intervjuade som tidigare haft sjukpenning hade 63 procent sysselsättning vid undersökningens tillfälle. För dem som tidigare haft sjukersättning (förtidspension) var andelen lägre (53 procent, redovisas inte nedan). Observera att detta alltså bara gäller utförsäkrade som INTE anmält sig till Arbetsförmedlingen.

Det framgår alltså att 20 procent är arbetssökande/saknar sysselsättning, men ändå inte anmält sig till Arbetsförmedlingen. I nedanstående diagram visas skälen till att de intervjuade inte registrerat sig på Af:

En fjärdedel anger alltså som skäl att de inte anmält sig för att hälsan förhindrat dem. Andelen är högre för dem som hade sjukersättning innan utförsäkringen – 31 procent, nästan en tredjedel.

Hur ser då situationen ut för de som trots allt jobbar idag?

64 procent av dem som har sysselsättning efter utförsäkringen arbetar färre timmar idag än före sjukskrivningen. Det är alltså få som har klarat att gå tillbaka till samma arbetstid som innan de blev sjuka. I själva verket är det så att bara en fjärdedel av de intervjuade som hade sysselsättning arbetade heltid när undersökningen genomfördes. Mer än en tredjedel, 37 procent, arbetade mindre än 60 procent.

Man kan alltså dra några tydliga slutsatser av Försäkringskassans utvärdering: En fjärdedel av de som inte anmält sig till Försäkringskassan, trots att det innebar att de förlorade sin inkomst, avstod att registrera sig av hälsoskäl. De var alltså för sjuka, trots att de blivit utkastade ur sjukförsäkringen.

En femtedel, 20 procent, av de som inte anmält sig till Arbetsförmedlingen saknade helt sysselsättning.

64 procent av de utförsäkrade som inte anmält sig till arbetslivsintroduktionen, och som före utförsäkringen haft sjukpenning, arbetar idag. En majoritet av dem jobbar mindre än innan de blev sjukskrivna, av det uttalade skälet att hälsan förhindrar dem att jobba mer. I själva verket är det bara 16 procent av gruppen i sin helhet som idag jobbar heltid.

Det här handlar alltså om människor som är för sjuka för att kunna jobba lika mycket som innan de blev sjukskrivna. Förut fanns det ett socialt skyddsnät i Sverige för dem, som innebar att det var möjligt att vara sjukskriven på deltid och jobba på deltid. Den möjligheten är nu borta efter 550 dagar. Sjuka får nu jobba så mycket de klarar av, och stå utan inkomst den övriga tiden. Några är så sjuka att de inte klarar av att jobba någonting, trots att det innebär att de blir helt utan försörjning.

Sjukdom kan drabba vem som helst. Men jag hoppas ännu mer än tidigare att det inte drabbar mig. I borgerlighetens Sverige innebär sjukdom att du döms till fattigdom. Men vad gör väl det? Så länge du är frisk har du ju fått ett jobbskatteavdrag! Ja just det, själva skälet till att det här sociala skyddsnätet monterats ner är ju för att finansiera skattesänkningar som framför allt gynnar höginkomsttagare. Hepp!

Jag rekommenderar Björn Johnson som reder ut hur Gunnar Axén ljuger om de utförsäkrade. Två som drabbats av de nya reglerna och som beskriver konsekvenserna så att det knyter sig i magen är Bokstavsprinsessan och Life boy. Läs dem, gör verkligen det. PJ Anders Linder skriver hurtfriskt och DN:s ledarsida tar lätt på Riksrevisionens kritik mot hur regeringen hanterat sjukförsäkringen: den stora vinsten, skriver DN, ligger ju i att sjukförsäkringen nu inte längre kan användas för att ”slippa byta yrke, slippa flytta, slippa karenstid i a-kassan om man sagt upp sig själv, slippa stå utan försörjning när a-kassedagarna tagit slut, slippa byta arbetsplats hur mycket man än ogillar den man har, slippa lösa konflikter med chefer och kolleger”! Ja hur var det nu igen, man kan inte göra omelett utan att knäcka några ägg?

Johan Westerholm skriver om hur regeringen ännu en gång smiter från ansvaret. Roger Jönsson skissar på ett alternativ. Röda berget skriver om nyspråk. Andra bloggar om utförsäkrad, arbetslivsintroduktion, försäkringskassan, sjukförsäkring. Intressant och Netroots.

Det här med väderkvarnar

Efter Sanna Raymans svar i vår diskussion om sjukförsäkringen skrev jag ett långt svar i den senaste kommentarstråden, men vid närmare eftertanke passar det ju bättre som ett eget blogginlägg. Så här kommer det, rakt av.

Sanna,

här kommer ett svar.

Ang sänkta ersättningar: Regeringen har sänkt taket i sjukförsäkringen från 10 prisbasbelopp till 7,5 prisbasbelopp vilket gör att färre får ut 80 procent av sin inkomst i ersättning. Dessutom beräknas sjukpenningen numera till 0,97*80 procent av inkomsten, istället för som tidigare 80 procent. Utöver detta har regeringen, precis som du påpekar, även infört en sänkning av sjukpenningen från 80 till 75 procent för vissa som varit sjuka i mer än ett år, samt infört en bortre parentes. Men detta är alltså inte den enda sänkningen, vilket man kan få intrycket av när man läser din invändning.

Jag har aldrig påstått att alla människor som lämnat sjukskrivning under denna mandatperiod egentligen skulle vara sjuka. Det jag framför allt är skeptisk mot är att använda piskan för att få folk att lämna sjukskrivning. Eftersom piskan, i form av sänkta ersättningar och hårdare krav, även viner över alla dem som inte kan lämna sjukskrivningen. Det tycker jag är orimligt.

Du ställer upp ett falskt motsatsförhållande: om jag inte gillar att piskan viner över sjuka, så måste det innebära att jag är emot att friska människor lämnar sjukskrivningen. ”Men du tycker ’inte att det priset är värt att betala’, eftersom en tredjedel återgår till sjukskrivning? Ska jag förstå det som att du på allvar tycker att det var bättre när de andra två tredjedelarna hölls kvar?” frågar du. Öh, nää. När har jag sagt det? Självklart ska inte friska vara sjukskrivna. Självklart ska sjuka få all den rehabilitering, stöd och vård de behöver för att kunna bli friska/re. Det har de inte fått, varken idag eller under den socialdemokratiska regeringen.

Det går ju liksom att tänka sig fler alternativ än att behålla sjukförsäkringen som den ser ut exakt idag, eller att gå tillbaka till sjukförsäkringen exakt som den såg ut i september 2006.

Angående rehabiliteringen vill jag instämma i David Eklinds kommentar: ”problemet med regeringens politik är att man INTE satsat på vård och rehabilitering. Tvärtom skyfflas människor som är i behov av just vård och rehabilitering över i arbetslöshet… Konflikten handlar inte, som högern vill låta påskina, om sjukskrivning vs rehabilitering utan om individuellt anpassade kombinationer av rehabilitering och sjukskrivning vs arbetslöshet (som leder till att sjuka människor i ren desperation tvingas ta lågkvalificerade arbeten på en framväxande låglönemarknad).”

Jag har aldrig påstått att det inte finns någon rehabilitering alls i det borgerligt styrda Sverige. Men satsningarna är alldeles för små, och inte alls i paritet med regeringens retorik. Som TCO har visat består större delen av det regeringen kallar för rehab-satsning i själva verket av ersättningar. Man har väl helt enkelt bytt namn på nån budgetpost eller så. Gör ingen människa friskare.

Sen är du kritisk till att jag inte har tillräckligt många egna förslag. Nej, kanske inte. Jag tror nämligen inte att man kan skapa en seriös sjukförsäkring i ett blogginlägg. Jag ser några tydliga drag att jobba efter: En högre ersättning än idag. Mer pengar till rehabilitering. Och en administration som i görligaste mån undviker att kränka enskilda människor. Jag erkänner gärna att det är vagt. Men låtsas inte som att du håller med mig om denna skiss samtidigt som du omfamnar regeringens sjukförsäkring. Då förnekar du de skillnader som finns. Det är inte hederligt.

Jag förstår att du gärna vill få det till att om man, som jag, är kritisk till regeringens förändringar av sjukförsäkringen, då betyder det att man vill att friska ska vara sjukskrivna eller, som du skriver i gårdagens ledare, att sjukskrivningstillvaron ”nästintill försvaras med näbbar och klor, trots att det är vård och rehabilitering som är det viktiga”. Som sagt, jag förstår att du vill måla på mig och andra den etiketten. Men det är inte en särskilt saklig argumentation. Det är inte där striden står, och det tror jag att du egentligen vet om.

SvD. Vill å det varmaste rekommendera Ett hjärta rötts inlägg om vad forskningen säger – gör själva sjukskrivningen oss sjukare?

Andra bloggar om sjukförsäkring, utförsäkrad, sanna rayman, väderkvarnar, morötter och piskor. Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.