Högerns dröm om omnipotens (vad Freud skulle ha sagt)

”There isn’t even one study that can be produced that shows that carbon dioxide is a harmful gas […] and yet we’re being told that we have to reduce this natural substance and reduce the american standard of living”, sa presidentkandidaten Michele Bachmann i representanthuset häromåret.

I Sverige säger vi inte så. I Sverige säger vi: ”Policyn på mobilitetsområdet bör […] vara att vi ska bekämpa störningar, men inte begränsa mobiliteten eller vår möjlighet att välja färdmedel […] Fri rörlighet är en förutsättning för idéutveckling, globalisering och för världshandeln.” Så skriver Maria Rankka och Anders Ydstedt idag, i en artikel som argumenterar mot demokratiska åtgärder för att minska bilresandet.

Tankefiguren bakom såväl Bachmanns som Rankkas och Ydstedts resonemang är densamma. Nämligen: Vi människor bestämmer om det finns ett klimathot eller inte. Det som sätter ramarna för våra överlevnadsmöjligheter på den här planeten är ”the american standard of living” hos Bachmann eller ”människans fria vilja” hos Rankka och Ydstedt. Inte något annat. Inte geologi, fysik, kemi. Inte obevekliga processer i atmosfären. Vi bestämmer själva.

Det är ganska häpnadsväckande, eftersom det är så verklighetsfrånvänt. Klimatförändringarna pågår vare sig vi vill det eller inte. Under tiden står inrikes transporter för en tredjedel av Sveriges totala växthusgasutsläpp, och det handlar nästan enbart om vägtrafik:

(Bild från Naturvårdsverket). Vägtrafikens klimatpåverkan har ökat relativt kraftigt de senaste tjugo åren, och väntas öka ännu kraftigare de kommande tjugo åren om vi inte gör något (svart streckad linje nedan), eller i princip ligga still med de politiska åtgärder vi hittills beslutat (röd streckad linje). Den gröna linjen visar hur mycket vägtrafikens klimatpåverkan måste minska för att vi ska kunna nå målet om att den globala medeltemperaturen inte ska öka mer än två grader  jämfört med den förindustriella nivån, vilket många forskare menar är nödvändigt för att klimatförändringarna ska gå att hantera.

(Bild från Trafikverket). Ni ser ytan mellan den svarta och den gröna linjen? Det är måttet på skillnaden mellan människans ”fria vilja” och naturens nödvändighet. Det jag skulle vilja veta är hur pass fria Maria Rankka och Anders Ydstedt anser att de barn som föds 2030 är, om den svarta linjen får segra. Är nyliberalismen verkligen så tidsinkonsistent att likgiltigheten tar vid bara en generation bort?

Jag har även andra, mindre invändningar mot logiken i Rankkas och Ydstedts artikel. Den bild de målar upp av ”politiken” som tydligen alltid är ute efter att begränsa människors mobilitet är inte helt övertygande mot bakgrund av att det mesta av vår infrastruktur inte skulle ha funnits om det inte varit för politiska beslut och gemensam finansiering. Det är också lite så att man får känslan av att Rankka och Ydstedt slåss mot väderkvarnar, eftersom jag inte känner till att det finns några aktörer med reellt inflytande som de facto vill förbjuda människor att till exempel åka bil. ”Ingen ifrågasätter av miljöskäl att vi äter eller att vi behöver någonstans att bo”, skriver Rankka och Ydstedt, och det tycker jag känns som ett intellektuellt ohederligt argument. Rent bortsett från att ätandet kanske är något mer nödvändigt, ur överlevnadssynpunkt, än resandet, så finns det få som helt ifrågasätter att vi reser. Det som ifrågasätts är hur vi reser. Precis som att det finns många som ifrågasätter vad vi äter och hur vi bor (tack vare det senare är bostadssektorn en av få källor som faktiskt minskat sina utsläpp de senaste åren). Men ska vi lyckas med att resa mer hållbart krävs politiska beslut och gemensamma investeringar. Det kommer inte att gå av sig självt.

Men mest av allt detta: den uppenbart djupt liggande, psykologiska önskedrömmen om att vi människor skulle vara autonoma. Att vi fick bestämma själva. Det är lite rörande. Och lite obehagligt, när argumentationen faktiskt är att demokratiskt fattade beslut är orättfärdiga (eftersom de kränker enskilda människors vilja att, till exempel, åka bil). Men framför allt: så oerhört verklighetsfrånvänt. Visst kan vi önska att vi människor vore helt oberoende (av varandra, av naturen, av de fysikaliska lagarna). Men som politisk utgångspunkt verkar det ungefär lika praktiskt som att önska att jorden vore platt.

◊

Nina Björk beskriver briljant i en radiokrönika hur enkelt det är för oss människor att ständigt göra det vi vet är skadligt, ohållbart, långsiktigt dödligt:

”Lyssna på de här siffrorna: Flyg mellan Norrköping och Göteborg släpper ut ungefär 49 kilo koldioxid per person. Tåg mellan samma städer släpper ut ungefär 0,00078 kilo per person. Är det då vettigt att flyga, istället för att åka tåg, på kortare sträckor? Nä, det är vansinnigt. Och i torsdags förra veckan […] åkte [jag] inrikesflyg, begick en vansinneshandling. Det var enkelt. Jag tog bara bussen ut till flygplatsen, drack en kopp te, checkade in, stod i kö, gick ombord.

Det kändes som jag deltog i ett rollspel, en fantasi. Här flyger vi flygplan! Som om det vore okej. Som om det vore möjligt. Det till och med var möjligt! […] Men alla vet ju, i längden är det fullständigt omöjligt […] på grund av att vi förstör för mycket för livet på jorden. Det verkade inte som att någon skämdes. Om vi skämdes så visade vi iallafall inte varandra det. Vi såg liksom inte ut som de jordens dödgrävare vi uppenbarligen var. Flygbolaget sa i högtalarna att de värnade om miljön, och att vi därför skulle ta med oss tidningarna vi hade fått till pappersåtervinningen. Det gjorde vi. Vi värnade visst också om miljön.

När vi hade landat spreds vi åt alla möjliga håll. Några skulle väl på arbete, några kanske träffa vänner. Ingen kunde se på oss vad vi hade gjort. Ingen kunde se på oss att vi var individer som inte hade tagit vårt ansvar. Det var så lätt att flyga inrikesflyg. Vi fick ingen märkning eller så, ingen dumstrut på huvudet. Vi var alldeles fulla av skuld, men det syntes inte. Vi kanske inte ens kände det.

Det kostade ingenting att misslyckas med att ta sitt individuella ansvar.”

Lyssna på hela!

Politiskt misslyckande på detta tema: T-baneresandet beräknas minska nu när den borgerliga majoriteten höjer priset på SL-kortet. Och så något helt anant: Peter Gerlach skriver bra om den sänkta restaurangmomsens fördelningsprofil.

Intressant och Netroots.  Fores – Martin Moberg – Sebastian Stenholm – Roger Jönsson – Peter Johansson.

Det här med grönområden – eller Allt är politik

Jag har bott i stenstad större delen av mitt liv. Har inga större erfarenheter av djur och natur. Så om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig riktigt förstått poängen med att ha en massa parker – eller grönområden, som det heter på politikerspråk – i städerna. Samtidigt har jag ju noterat att det är få lokala frågor som väcker så starka känslor som stadsbyggnadsfrågor, och kanske särskilt om det handlar att bygga hus på gröna ytor. Det blir alltid ”not in my backyard” av det. I en stad som Stockholm är det inte utan att det kan kännas lite överdrivet. 25 procent av marken här är ”obebyggd med någon vegetation” och totalt sett är över 70 procent någon form av grönyta, enligt SCB. Det är ganska mycket.

Men så hittade jag en studie (i the Lancet) som undersökt sambandet mellan ojämlikhet i hälsa och närhet till grönområden. Och det finns ett starkt samband. Dödligheten är högre bland människor som bor i områden med få grönytor. Men inte bara det – utöver detta är ojämlikheten i dödlighet mellan olika inkomstgrupper (i undersökningen indelade i kvartiler) större i områden med lite grönt.

Staplarna har olika färger beroende på inkomstgrupp, där den ljuslila är den fattigaste gruppen. Vidare är staplarna grupperade efter andelen grönytor i bostadsområdet – minst grönst längst till vänster, och mest längst till höger. Under en viss period är alltså dödligheten för den fattigaste gruppen nästan dubbelt så hög som den är för den rikaste gruppen, i områdena med minst grönytor. I områdena med mest grönytor är den ”bara” ca 40 procent högre.

Forskarna  bakom studien drar slutsatsen att ”fysiska omgivningar som uppmuntrar till god hälsa kan vara viktigt för att minska socioekonomiska hälsoskillnader”. Och plötsligt fick frågan om grönområden i städerna en ny dimension.

Nu är studien det handlar om gjord i Storbritannien, så det är inte säkert att resultaten kan överföras rakt av till Sverige. Jag tror fortfarande på att nyproduktion av bostäder görs bäst genom förtätning i en stad som Stockholm. Man kan planera grönområden på många olika sätt – kanske är det bättre med många små än de stora, gröna kilar som det finns ganska gott om i Stockholm? Hur som helst – jag har fått revidera min tidigare (något slarviga) uppfattning om att grönt i stan mest är en trevlig bonus, ungefär som en fin utsikt eller snygga möbler. Grönområden är i högsta grad politik – det med.

Rekommenderar i övrigt: Yimby:s stadspromenad i Sundbyberg, Yimby om förtätning på Söder, Johannes Åsberg och Erik Normark om chansen för Göteborg, Erik Berg om framtidens former. SvD:s artikelserie om miljön i Stockholm.

Andra bloggar om ojämlikhet, inkomstskillnader, grönområden, ojämlikhet i hälsa, förtätning. Intressant och Netroots.

Sossarna ♥ t-banan!

Det verkar vara nån sorts allmänmänsklig företeelse att det oftast är mer spännande med konflikter, olyckor och ond bråd död än solsken, glada miner och förnöjsamhet. Det är till exempel lite talande att även en sajt som heter godanyheter.nu i själva verket mest handlar om nyblivna änklingar, personer som lever med kronisk smärta, barn som dör och diverse andra historier om missbruk, skilsmässor, arbetslöshet och skuldsättning. Oavsett om det handlar om politik, film eller kvällstidningar, så tycker vi ofta att det blir tråkigt om det inte finns en konflikt eller ett problem i grunden.

Denna något långrandiga inledning ska alltså fungera som varningsflagg: nu följer ett blogginlägg som skulle kunna uppfattas som konfliktfritt, ja, närmast tråkigt. Det kommer antagligen till och med att visa sig vara ett riktigt hyllningsblogginlägg! Vad är nu skälet till detta? Jo, det här (och klicka för allt i världen för att göra större):

Igår presenterade nämligen socialdemokraterna i Stockholms stad och län sina visioner för tunnelbanans utveckling. Och de är bara så himla bra. Till exempel vill man bygga en helt ny tunnelbanelinje till Nya Karolinska och Norra Stationsområdet, planer som den borgerliga majoriteten i landstinget har lagt på is. Andra förslag är förlängningar av befintliga linjer till Barkarby, Älvsjö, Täby, Nacka respektive Värmdö, en tvärförbindelse mellan Hjulsta och Akalla, ökad kapacitet på röda linjen, fler tunnelbaneuppgångar, och mycket mer.

Men det allra, allra bästa och roligaste förslaget är att man som långsiktig vision presenterar en helt ny ringlinje. O, det vore verkligen toppen! Med tanke på att Tvärbanan faktiskt inte är särskilt ”tvär” som förbindelse betraktad – det är ett ganska litet område den knyter ihop – skulle en vid ringlinje så som den är utritad på bilden här ovanför verkligen göra skillnad. Dessutom är det så roligt med en politik som vågar vara kaxig och visionär och föreslå riktigt stora framtidsprojekt!

Såhär ligger det till: Stockholmaren ägnar varje vardag i genomsnitt 77 minuter åt resande. Det är mer än någon annanstans i Sverige. Stockholm har också landets i särklass högsta kollektivtrafikandel – 24 procent av resorna i länet görs med kollektivtrafik. SL har dagligen ca 2,5 miljoner påstigande i Stockholms län. Samtidigt har kollektivresorna som andel av alla resor minskat under lång tid. Istället ökar resorna med bil, något som är djupt problematiskt ur klimatsynpunkt (vilket jag också skrivit om tidigare):

(Bild och övriga statistikuppgifter härifrån.) Kollektivtrafik är toppen för klimatet. Men det är mer än så. Att satsa på tunnelbanan är att satsa på ett Stockholm som hänger ihop. Kollektivtrafiken knyter ihop staden och erbjuder ett billigt och smidigt sätt för alla, oavsett plånbokstjocklek, att röra sig i staden. Tunnelbanan är ett oerhört demokratiskt sätt att färdas på. I själva verket är det helt avgörande för tillväxten i Stockholm att det finns en effektiv kollektivtrafik. Det är bara den som gör det möjligt även för människor med låga inkomster att ta jobb som inte råkar ligga i närheten av bostaden. Att turerna är täta och går större delen av dygnet är nödvändigt för att människor ska kunna arbeta obekväma arbetstider. I en så hårt boendesegregerad stad som Stockholm är kollektivtrafiken ett av ytterst få redskap som finns för att öka integrationen och skapa en öppnare, helare stad.

Heja vad vi är bra! Läs hela rapporten här. Jag vill också passa på och rekommendera en ny blogg som jag tror mycket på: Martin Villner jobbar med diagram och statistik ur ett rödgrönt perspektiv – det gillar vi, eller hur?

Andra glada är bland andra Viktor Tullgren och Peter Andersson och Emilia Bjuggren samt Alexandra Einerstam.

Några som är sura är till exempel Karl Henriksson, Per Altenberg och Jonathan Rieder Lundkvist. Vad jag förstår går deras kritik mest ut på att de socialdemokratiska förslagen är visionära, engagerade och viljeinriktade. Ja usch! Sånt borde verkligen inte politiker hålla på med.

Varför tillväxt?

Tillväxt är nära förknippat med kapitalism och marknadsekonomi. Tillväxt uppstår ur produktivitetshöjningar, men jag antar att det är först när produktiviteten förbättras så mycket att det leder till ett produktionsöverskott som BNP-tillväxten verkligen börjar märkas. Först när man producerar mer än vad man konsumerar själv kan man börja handla. För majoriteten av historiens människor har det aldrig varit aktuellt. Som framgår av nedanstående bild är tillväxt historiskt sett inte något normaltillstånd.

(Bygger på statistik härifrån, bearbetad – visar trenden, inte årliga förändringar). De första 1000 åren efter år noll existerade i princip ingen tillväxt, eller så var den svagt negativ. Därefter började tillväxten ta fart, men fortfarande mycket långsamt. Först på 1800-talet, i samband med den industriella revolutionen, började BNP per capita verkligen växa – men inte ens då kommer man i närheten av den höga och ihållande tillväxt som varit kännetecknande för 1900-talet.

Man kan alltså säga att historiskt sett är tillväxten en anomali. Men det finns förstås ett ännu viktigare skäl till varför det är så. Nedanstående diagram (som jag har lånat av Kajsa Borgnäs) visar att det ju inte bara är BNP som vuxit de senaste århundradena. I takt med att vårt välstånd (mörkrött) har ökat, så har även genomsnittstemperaturen (orange) och luftens koldioxidkoncentration (blått) stigit. När den ekonomiska tillväxten har accelererat, så har också ozonskiktets nedbrytande (ljusgrått) och arternas utdöende (ljusgrönt) gjort det.

Hållbart? Nej. ”Vårt välstånd är byggt på lån, geologiska och finansiella”, skriver Kajsa. Jag vet inte om tillväxten exakt är ett nollsummespel, men nog är det nära: vi förbrukar kapitalet (naturen) genom att använda det till löpande konsumtion. Det är inte en metod som håller, vare sig i hushållsbudgeten eller för mänskligheten i stort. ”Räknar man in effekterna på miljö och klimat i ekonomin hos exempelvis Kina eller de oljeexporterande länderna så hamnar dessa i själva verket nära nolltillväxt – så förödande för ekonomi och geologi är den ensidiga jakten på ekonomiskt välstånd”, skriver Kajsa.

Tillväxten som den ser ut idag är problematisk. Men den är också kärnan i samhället såsom vi känner det. Mer än så; den är kärnan i det socialdemokratiska samhället. Välfärdsstaten – såväl i Sverige som i andra länder – bygger på tillväxt. Fördelningspolitiken har accepterats eftersom alla får det bättre – den rike blir inte absolut sett fattigare, bara relativt. Om vi snackar realpolitik föreställer jag mig att omfördelning utan tillväxt är extremt svårt att nå bredare acceptans för. Jag kan naturligtvis ha fel. Men kamp om resurser känns som ett vanligt tema i krigshistorien.

Tillväxtens möjlighet känns inte som ett frekvent förekommande tema i den dagliga politiska debatten (trots Miljöpartiets höga siffror), men surfar man lite hittar man rätt många personer som menar att naturen helt enkelt kommer att sätta stopp för tillväxten (läs till exempel bloggarna Flute-tankar och Livet efter oljan eller professor Herman Daly).

För egen del tror jag mer på bloggaren Sloped curve, som i ett mycket läsvärt  inlägg formulerar sig såhär: ”Vad de observatörer som pekar ut omöjligheten i evig tillväxt egentligen pekar ut är svårigheterna med att uppnå evig tillväxt inom industrisamhällets ramar. På samma sätt som jordbrukssamhället satte gränser för tillväxten så satte även industrisamhället det. Vad som kommer efter tjänstesamhället vågar jag inte spekulera i, men solklart är att de tillväxtbegränsningar som rör industriproduktionen, som oljebrist och omsorg om vår miljö, inte innebär några större problem för tillväxt inom tjänstesektorn”.

Tja. Det är som bekant svårt att göra förutsägelser, speciellt om framtiden. Jag tror inte att utvecklingen mot ett klimatneutralt och tillväxtorienterat tjänstesamhälle är vare sig självklar eller enkel (dessutom är det stora problemet kanske snarare att även om övergången lyckas, så lär vi hinna sabba klimatet rätt mycket innan dess). Men jag tror inte heller att det är en omöjlig utveckling, och nåt måste vi ju hoppas på, eller hur? Och framförallt: rikta in politiken på.

Jag har svårt att föreställa mig ett mer angeläget socialdemokratiskt och framtidsinriktat projekt än att försöka hitta den ”nya, hållbara och omfördelande ekonomi” som Kajsa efterlyser. Det är en socialdemokratisk uppgift eftersom högern inte bryr sig och miljörörelsen inte har tillräckliga svar på hur fördelning och rättvisa ska åstadkommas. Eller, som Sigmar Gabriel perfekt sammanfattar den moderna socialdemokratins utmaning: ”Vad vill vi med detta samhälle? Vi vill att ekonomisk tillväxt, social trygghet och ekologiskt ansvar ska höra ihop. Alla andra partier bryr sig som bäst bara om ett av dessa fenomen i taget. Formeln för detta har vi för övrigt redan hittat: att förbinda innovation med rättvisa.”

Verklig socialdemokratisk förnyelse – åkej, vem är på att börja jobba?

Om ett populärkulturellt inslag av tillväxtkritik – nu prisbelönt – skriver DN, Cornucopia och Effekt magasin. Mer traditionell rapportering om tillväxt finns här, här, här och här. Att tillväxten inte tar sociala hänsyn framgår tydligt av den aktuella debatten om Google och Kina – vilket bla GP, SvD, DN skriver om.

Andra bloggar om tillväxt, tillväxtkritik, klimatet, fördelningspolitik, socialdemokratisk förnyelse. Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

Bensinen i politiken

Någon som minns Expressens (eller kd:s) ”bensinskatteuppror” i förra valrörelsen? Eller striden om trängselskatten? Politiska förslag som syftar till att begränsa bilanvändandet brukar vara djupt impopulära. Detta trots, eller kanske just på grund av, att vägtransporterna står för den största andelen av växthusgasutsläpp i Sverige. Behovet av åtgärder är alltså stort. Medan de totala utsläppen av klimatgaser faktiskt har minskat i Sverige mellan 1990 och 2007 så har utsläppen från vägtrafiken vuxit kontinuerligt, som diagrammet nedan visar. Idag står vägtransporterna för ca 30 procent av de totala utsläppen i Sverige.

(Statistik från Naturvårdsverket. Grafen visar de största källorna till utsläpp i Sverige, samt några källor till – dock inte alla.)

”Lämnar man bilen hemma sparar man två, tre ton koldioxid per år. Hoppar man över en Thailandsresa sparar man två ton koldioxid och troligtvis minst lika mycket utsläpp av andra klimatpåverkande gaser. Låter man bli nötkött sparar man uppemot ett halvt ton koldioxidekvivalenter per år”, skriver professor Christian Azar i sin bok ”Makten över klimatet” (rekommenderas!). De exempel han radar upp summerar till lika mycket som genomsnittssvenskens totala utsläpp under ett helt år. Det står klart att individuella livsstilsval spelar roll. Samtidigt varnar Christian Azar för att ensidigt fokus på individens beteende riskerar att ställa behovet av politiska styrmedel i skymundan. ”Inga större miljöproblem har lösts genom att individer frivilligt ändrat sitt beteende. Problemen har lösts genom att regeringar och parlament infört nya lagar, ekonomiska styrmedel, förbud eller andra regleringar.”

Att Sverige lyckats minska sina utsläpp sedan 1990 och väntas klara åtagandena i Kyotoprotokollet är imponerande. Ändå är det långt ifrån nog. De utvecklade länderna borde komma överens om att minska sina utsläpp med hisnande 80 procent till 2050, menar Jennifer Morgan, som ledde WWF:s delegation under Kyotoförhandlingarna.

Både Christian Azar och Jennifer Morgan efterlyser politiska lösningar på klimatfrågan. Men det är inte lätt. ”Problemen med försurning och stratosfäriskt ozon är enkla jämfört med klimatproblemet. Lösningarna utmanade inte de stora bolagen eller vår föreställning om det goda livet. Det räckte med att byta ut några kemikalier eller att rena bort svavel från kolkraftverken. Nu är utmaningen betydligt tuffare. Fossila bränslen är en central ingrediens i hela det ekonomiska systemet,” skriver Azar.

Jag skulle vilja lägga till att de fossila bränslena också är en central ingrediens i hela det politiska systemet as we know it. Detta gör det hela ännu mycket svårare. Det parlamentariska system vi lever i är modellerat på en evig tillväxt. Den socialdemokratiska omfördelningspolitiken har  exempelvis kunnat accepteras av breda folklager eftersom alla ständigt har fått det bättre. Den rike har inte behövt minska sin kaka i absolut bemärkelse för att ge till den fattige, bara relativt sett – något som verkar vara lättare att acceptera för de flesta. Och frågan är vilken typ av tillväxt vi kommer att kunna vänta oss i en framtid där vi inte längre kan leva över naturens tillgångar på det sätt vi i väst gjort under det senaste seklet?

Men klimatfrågan har inte bara bäring på enskilda partiers politik, utan också på hur människor uppfattar politik över huvud taget. Vi är vana vid att vi ska kunna ställa krav på politiker – krav som på olika sätt ska leda till ett bättre samhälle. Det är antagligen ganska mänskligt att vi ofta likställer ”bättre” med ”mer”. De vanligaste politiska önskemålen handlar ju om mer resurser – fler lärare, kortare vårdköer, lägre skatter (det sistnämnda dessutom gärna i kombination med de förstnämnda), etc. Men klimatfrågan handlar inte om ”mer”. Att lösa den kommer att kosta. Orkar vi acceptera det, vi som är vana vid eviga framsteg? Exakt hur stark måste den folkliga opinionen för klimatåtgärder vara för att folket också ska säga ja till politiska förslag som gör bensin och el dyrare? Helt enkelt, kommer vi att rösta på politiker som lovar försämringar här och nu, i syfte att uppnå något diffust bättre på lång sikt?

Bensinskatteupproret lyckades samla 1,8 miljoner namnunderskrifter till stöd för en sänkt bensinskatt. Det säger något om hur svårt det är med klimatpolitik. Inte konstigt att förväntningarna inför klimatmötet i Köpenhamn är bottenfrysta. Samtidigt visar klimatfrågan hur nödvändig politikens återkomst är. Det enda som kan rädda klimatet är politiken.

Andra bloggar om klimat, klimatmötet, bensinskatteupproret, bilar, bensinskatt. Rödgrönt. Intressant?