Bensinen i politiken

bensinskattenNågon som minns Expressens (eller kd:s) ”bensinskatteuppror” i förra valrörelsen? Eller striden om trängselskatten? Politiska förslag som syftar till att begränsa bilanvändandet brukar vara djupt impopulära. Detta trots, eller kanske just på grund av, att vägtransporterna står för den största andelen av växthusgasutsläpp i Sverige. Behovet av åtgärder är alltså stort. Medan de totala utsläppen av klimatgaser faktiskt har minskat i Sverige mellan 1990 och 2007 så har utsläppen från vägtrafiken vuxit kontinuerligt, som diagrammet nedan visar. Idag står vägtransporterna för ca 30 procent av de totala utsläppen i Sverige.

utsläpp

(Statistik från Naturvårdsverket. Grafen visar de största källorna till utsläpp i Sverige, samt några källor till – dock inte alla.)

”Lämnar man bilen hemma sparar man två, tre ton koldioxid per år. Hoppar man över en Thailandsresa sparar man två ton koldioxid och troligtvis minst lika mycket utsläpp av andra klimatpåverkande gaser. Låter man bli nötkött sparar man uppemot ett halvt ton koldioxidekvivalenter per år”, skriver professor Christian Azar i sin bok ”Makten över klimatet” (rekommenderas!). De exempel han radar upp summerar till lika mycket som genomsnittssvenskens totala utsläpp under ett helt år. Det står klart att individuella livsstilsval spelar roll. Samtidigt varnar Christian Azar för att ensidigt fokus på individens beteende riskerar att ställa behovet av politiska styrmedel i skymundan. ”Inga större miljöproblem har lösts genom att individer frivilligt ändrat sitt beteende. Problemen har lösts genom att regeringar och parlament infört nya lagar, ekonomiska styrmedel, förbud eller andra regleringar.”

Att Sverige lyckats minska sina utsläpp sedan 1990 och väntas klara åtagandena i Kyotoprotokollet är imponerande. Ändå är det långt ifrån nog. De utvecklade länderna borde komma överens om att minska sina utsläpp med hisnande 80 procent till 2050, menar Jennifer Morgan, som ledde WWF:s delegation under Kyotoförhandlingarna.

Både Christian Azar och Jennifer Morgan efterlyser politiska lösningar på klimatfrågan. Men det är inte lätt. ”Problemen med försurning och stratosfäriskt ozon är enkla jämfört med klimatproblemet. Lösningarna utmanade inte de stora bolagen eller vår föreställning om det goda livet. Det räckte med att byta ut några kemikalier eller att rena bort svavel från kolkraftverken. Nu är utmaningen betydligt tuffare. Fossila bränslen är en central ingrediens i hela det ekonomiska systemet,” skriver Azar.

Jag skulle vilja lägga till att de fossila bränslena också är en central ingrediens i hela det politiska systemet as we know it. Detta gör det hela ännu mycket svårare. Det parlamentariska system vi lever i är modellerat på en evig tillväxt. Den socialdemokratiska omfördelningspolitiken har  exempelvis kunnat accepteras av breda folklager eftersom alla ständigt har fått det bättre. Den rike har inte behövt minska sin kaka i absolut bemärkelse för att ge till den fattige, bara relativt sett – något som verkar vara lättare att acceptera för de flesta. Och frågan är vilken typ av tillväxt vi kommer att kunna vänta oss i en framtid där vi inte längre kan leva över naturens tillgångar på det sätt vi i väst gjort under det senaste seklet?

Men klimatfrågan har inte bara bäring på enskilda partiers politik, utan också på hur människor uppfattar politik över huvud taget. Vi är vana vid att vi ska kunna ställa krav på politiker – krav som på olika sätt ska leda till ett bättre samhälle. Det är antagligen ganska mänskligt att vi ofta likställer ”bättre” med ”mer”. De vanligaste politiska önskemålen handlar ju om mer resurser – fler lärare, kortare vårdköer, lägre skatter (det sistnämnda dessutom gärna i kombination med de förstnämnda), etc. Men klimatfrågan handlar inte om ”mer”. Att lösa den kommer att kosta. Orkar vi acceptera det, vi som är vana vid eviga framsteg? Exakt hur stark måste den folkliga opinionen för klimatåtgärder vara för att folket också ska säga ja till politiska förslag som gör bensin och el dyrare? Helt enkelt, kommer vi att rösta på politiker som lovar försämringar här och nu, i syfte att uppnå något diffust bättre på lång sikt?

Bensinskatteupproret lyckades samla 1,8 miljoner namnunderskrifter till stöd för en sänkt bensinskatt. Det säger något om hur svårt det är med klimatpolitik. Inte konstigt att förväntningarna inför klimatmötet i Köpenhamn är bottenfrysta. Samtidigt visar klimatfrågan hur nödvändig politikens återkomst är. Det enda som kan rädda klimatet är politiken.

Andra bloggar om , , , , . Rödgrönt. Intressant?

Lämna en kommentar

Filed under Klimat och miljö

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s