Tänk om det gick att ha ett vettigt politiskt samtal

Relativ fattigdom är ett etablerat, men inte okontroversiellt, fattigdomsbegrepp. Det som gör det omstritt är att det mäter hur stor del av befolkningen som hamnar under en viss andel av medianinkomsten (vanligen 60 procent), och därmed säger att ojämlikhet är en dimension av fattigdom. Det vill säga: det inte bara är absoluta kronor och ören som spelar roll för vem som är fattig, utan också hur mycket man har i förhållande till andra i det samhälle man lever i.

Forskningen är mycket tydlig med att ojämlikhet påverkar människors frihet och livschanser. Politiskt har dock just Folkpartiet (av någon rätt svårbegriplig anledning, liberalismens fader Adam Smith hade inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp) snöat in på att ifrågasätta den relativa fattigdomen som begrepp. Särskilt Carl B Hamilton har skrivit fler debattartiklar på temat än vad jag har lust att räkna efter.

Hur som helst. Jag har skrivit många gånger på temat och ärligt talat, högern har helt enkelt fel när de hävdar att ojämlikhet/relativ fattigdom är irrelevant. Det är inte en ideologisk utsaga från min sida utan fakta. Jag tänker inte utveckla detta mer än så just nu (för mer info, läs under kategorin ”Klyftor”) utan rikta in mig på något helt annat, nämligen detta med ”tonläge”.

Man kan mycket väl kritisera det relativa fattigdomsbegreppet. Man kan föra ett samtal på en rimlig intellektuell nivå kring detta. Det är teoretiskt möjligt. Eller – så kan man uttrycka sig som Folkpartiets rättspolitiske talesperson och gruppledare Johan Pehrson:

johan pehrsonJohan Pehrson syftar alltså på denna debattartikel (eller snarare på den sociologiska forskning som ligger till grund för artikeln, och som visar att Sverige 2007 hade de minsta klyftorna i Norden, men idag de största). Istället för att föra ett sansat samtal väljer Pehrson att veva på om Nordkorea och tycker att det är en rimlig grej att hävda att Socialdemokraterna skulle tycka att det är ett land att ”föredra”.

Några korta punkter:

– S tycker att ojämlikheten ska minska och att relativ fattigdom är ett relevant begrepp.

– Det betyder inte att S menar att ojämlikhet är det enda måttet man utvärderar ett samhälle utifrån.

– Det betyder inte heller att S menar att det är irrelevant hur jämlikhet uppnås (för rätt många år sedan brukade alliansen hävda att låg arbetslöshet var nånting bra. Det betyder inte att jag, ens på den tiden, trodde att alliansen menade att det var något som skulle uppnås till vilket pris som helst, typ tvångsarbete eller så. Det hade ju varit befängt.)

När jag diskuterar detta med Pehrson på Twitter kan jag inte få något svar på varför det är rimligt att dra in Nordkorea i diskussionen. Däremot vill Pehrson att jag ska svara på varför klyftorna ökade under tidigare S-regeringar. Ytterligare ett klassiskt retorikfail: Pehrson menar å ena sidan att klyftor inte spelar nån roll, å den andra att de spelar roll om de uppkommer under S-styre.

Såhär är det: Jag ogillar ojämlikhet, oavsett vem som sitter i regeringen. Sanningen är att växande klyftor har många förklaringar, både politiska och andra, som har med marknadskrafterna att göra. Det avgörande för mig är om en regering försöker motverka eller understödja denna utveckling. Och där är det mycket tydligt: nuvarande regering har aktivt gått in för att göra fattiga fattigare. Det är under nuvarande regering som den fattigaste decilen blivit absolut fattigare, vilket är tämligen unikt i modern tid. Det är under nuvarande regering OECD släpper rapporter som visar att Sverige har den snabbast växande ojämlikheten i hela OECD. Det är mycket möjligt att tidigare S-regeringar hade kunnat göra ännu mer i sin politik för att motverka ojämlikhet. Men det går inte att jämföra med alliansregeringarna, som medvetet tagit pengar från de som har minst och som därtill gett de allra största skattesänkningarna till de allra rikaste. Det är omöjligt att sänka a-kassa och sjukförsäkring utan att göra människor som lever på dessa ersättningar fattigare.

Dessutom undrar jag, mer parantetiskt: Varför kallar en ledande folkpartist ledande företrädare för ett annat parti för ”pampar”? Gud vad trött jag blir på den där sortens retorik. Jag tror inte man vinner nåt på det utom att göra en handfull medlemmar i det egna ungdomsförbundet nöjda. Andra tilltalas knappast – snarare tvärtom. Jag fattar att jag är gammaldags och präktig och så, men kom igen: vi kan väl för tusan ha nån sorts grundläggande respekt för varandra, även om vi tillhör olika partier?

Och allra mest: jag vet att det är valår. Men det är för tusan ett halvår kvar. Om detta är nivån på dumheten redan nu kommer vi alla att sakta ha förtvinat innan midsommar. Snälla snälla, kan vi inte bara undvika det?

9 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Klyftor

9 responses to “Tänk om det gick att ha ett vettigt politiskt samtal

  1. Martin

    Bra! Men jag misstänker att vädjan till individer att ändra sig har liten effekt. Problem med uppskruvat tonläge och ökad betoning av toxisk retorik (Erkänn aldrig fel! Utnyttja tvetydigheter! Svara det du vill, inte på frågan! Repetera din talking point! …) har strukturella förklaringar. Medier hela tiden och överallt ger en massiv ökning i åsiktsyttringar vilket ger en kapprustning mot högre tonläge där envar drivs av en önskan att bli hörd och inte försvinna i mängden. (Jämför dynamiken i tidningarnas kommentarsfält!) Ett sådant strukturellt problem tarvar strukturella lösningar. Den kritiskt granskande journalistiken är idealt en sådan motstruktur. Men journalistiken är fast i samma fälla: alltfler medier konkurrerar dygnet runt om klick vilket driver på mot snuttifiering och kvantitet, snarare än uppföljning och fördjupning.

  2. Pingback: Sverige – landet med högst ungdomsarbetslöshet | Görans tankar och bagateller

  3. Som alltid intressant att läsa dina blogginlägg. Jag undrar om du skulle kunna ta dig tid att titta lite på det här blogginlägget som jag hittade och skriva vad du tycker om det.

  4. Och så kom inte bloggadressen eller ens namnet på den med. Vojne, vojne. Här är den i alla fall: http://rodgronrora.nu/2014/03/14/helt-ok-att-folk-ar-fattiga-bara-alla-ar-det/

  5. sf

    @Marika – Dilemmat i denna diskussion är att den i grunden handlar om två olika mekanismer som man försöker sammanföra. När Adam Smith pratar om linneskjortor och läderskor så sätter han fingret på (vad som verkar vara) en fundamental egenskap i alla västerländska samhällen nämligen att det alltid kommer att finnas saker/erfarenheter som andra människor har som vi själva vill ha och som vi tror kommer att ge oss en ökad status eller ett bättre liv.

    Den andra mekanismen är den mer absoluta fattigdomsskalan som är kopplad till våra livsbetingelser. Att ha mat för dagen/månaden, att ha ett tryggt boende, bra hälsa, tillgång till bra utbildning och bra uppväxtmiljöer för våra barn, visshet om en trygg ålderdom mm

    Låt oss för ett ögonblick anta att vi kunde enas om absoluta mått på ”bra” och ”mycket bra” livsbetingelser. Låt oss sedan anta att vi lyckas uppnå en idealisk situation där 100% av vår befolkning lever under ”mycket bra” livsbetingelser. I ett sådant tänkt scenario, hur ser vi då på att andra människor har materiella saker och upplevelser som vi själva inte har? Är människor som lever under ”mycket bra” livsbetingelser fortsatt ”fattiga”?

    För mig är denna frågeställning själva kärnan och det är här som jag tycker att begreppet ”relativ fattigdom” gör frågeställning väldigt grumlig eftersom den rör ihop väldigt reella, absoluta mått på välstånd med kulturella och politiska värderingar.

    • Marika

      Det dilemma du beskriver är inte filosofiskt, utan empiriskt. Dvs: Det går att se efter hur det fungerar i verkligheten. Det har gjorts många gånger – även i rika länder som vårt eget – och bevisningen är överväldigande: relativ position spelar roll, även i rika samhällen. Läs tex Robert Franks Frånsprungen, som förklarar mekanismerna på ett bra sätt. Annan forskning som berör detta finns i mina länkar ovan.

      Det är mänskligt att vara en del av en kontext. Vi är inte isolerade öar, utan blir till i relation till andra. Detta gäller förvisso inte alla saker, vissa varor är vi nöjda med på en viss ”absolut” nivå, men andra saker får sin betydelse när vi jämför oss med andra.

      • sf

        Men varför kan vi inte debattmässigt skilja dessa två mekanismer åt? Vi måste väl rimligen vara överens om att det finns ett antal absoluta rikedom/trygghetsnivåer som vi måste kämpa för att alla skall kunna åtnjuta i Sverige? Och om vi väl är överens om det så måste vi ju också kunna etablera mått på framgången i att nå dessa mål så att det objektivt kan mätas? Och när dessa mål är uppnådda, har vi då inte alla förtjänat att stanna upp ett tag, slå oss för bröstet och konstatera att vi har skapat en grundplatta för ett bra samhälle?

        Du säger själv att du vill ha ett vettigt politisk samtal. Det kan man inte ha om man väljer termer och mätesätt som till sin natur är framtagna för att förvirra och politisera.

        Jag tar gärna debatten om den sk relativa fattigdomen, men inte innan jag har fått ett erkännande på att det finns absoluta mått på rikedom/trygghet som spelar en reell roll för människors vardag och som är värda att kämpa för.

      • Marika

        Jag förstår inte riktigt vem du argumenterar emot. Jag använder både det absoluta och det relativa fattigdomsmåttet och kan inte påminna mig om att jag nånsin träffat nån som menar att ett absolut mått är irrelevant (det mått som ifrågasätts är det relativa). Båda måtten har etablerade internationella definitioner och statistisk uppföljning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s