Kognitiv dissonans à la alliansen

Häromveckan utsåg regeringen en ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Jobbet gick till Mikael Sjöberg. Sjöberg har tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetsmiljöverket. För några år sedan fick dåvarande Ams-chefen Bo Bylund sparken. Han kallades ”socialdemokratisk valarbetare” av Fredrik Reinfeldt, och hade tidigare arbetat på Metall, på Arbetsmarknadsdepartementet, varit socialdemokratisk statssekreterare samt generaldirektör för Arbetarskyddsstyrelsen (som Arbetsmiljöverket kallades på den tiden).

Hej ironi.

Det är inte en ironi av det subtilare slaget; alliansen för ca åtta år sedan hade ett minst sagt högt tonläge i frågan. I en TT-text från den 8 augusti 2006 kan man till exempel läsa följande:

”Maud Olofsson [passade] på att kritisera socialdemokraterna för att använda statsapparaten för att ge personer med partibok förläningar. I andra länder kallas det korruption, sade hon. Särskilt Bo Bylund ansattes. De borgerliga anser att Ams-ledningen hjälper Göran Persson att dölja arbetslösheten. […] Vi behöver oväldiga tjänstemän inte socialdemokratiska partiarbetare, sade kd-ledare Göran Hägglund. […] Moderatledaren Fredrik Reinfeldt […] kallade Bylund för en lojal partiarbetare. Folkpartiledaren Lars Leijonborg jämförde Ams med en propagandacentral.”

I november 2006 annonserade Fredrik Reinfeldt att utnämningspolitiken som helhet skulle ses över. Generaldirektörsposten på Arbetsförmedlingen var juvelen i kronan – Angeles Bermudez Svankvist kom utifrån och utsågs efter att ha svarat på regeringens jobbannons. På moderatstämman 2011 förevisades hon på storbildsskärmar som ett exempel på den lyckade förändringen av utnämningspolitiken. Sen gick det mesta fel och Bermudez Svankvist tvingades, mycket motvilligt, att avgå.

Historien är mer än en sorglustig anekdot. Det är en övertydlig sammanfattning av alliansens snart åtta år i regeringsställning. För sanningen är att i princip ingenting blev som det skulle. Alliansen hade ett antal centrala politiska projekt när de valdes 2006:

– Minska arbetslösheten genom att göra det dyrare att vara sjuk och arbetslös

– Öka valfrihet och privat ägande i sektorer som tidigare varit skötta av det offentliga

– Förbättra skolresultaten genom bland annat mer ordning och reda och tidigare betyg

Det är bara att konstatera att det inte alls har gått bra. Arbetslösheten är idag 8,6 procent, att jämföra med 6,1 procent i september 2006 (vilket Moderaterna för övrigt då kallade ”massarbetslöshet”). Sysselsättningen är lägre. IFAU har konstaterat att regeringens enskilt största reform, jobbskatteavdraget, är omöjlig att utvärdera men att ”resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget”. Även om man är välvillig och föreställer sig att JSA kan ha haft positiva effekter på sysselsättningen så är det orimligt att tro att de skulle vara av en storlek som matchar kostnaden (även regeringens övriga ”jobbpolitik” lider av samma problem – den skapar få jobb men är extremt dyr, vilket exempelvis IFAU visat vad gäller de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga).

Det statliga ägandet har förvisso minskat och de privata aktörerna blivit fler inom välfärden. Det är dock symptomatiskt att regeringens egen utredning om lagen om valfrihetssystem inte kan hitta några skillnader vad gäller brukarnöjdhet, kvalitet eller effektivitet mellan kommuner som tillämpar LOV och de som inte gör det (trots detta förespråkar utredningen att LOV ska göras obligatorisk – även det symptomatiskt för en politik som baseras på allt annat än fakta). Bilprovningen blev dyrare efter omregleringen och apoteksprivatiseringen kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor varje år, samtidigt som väntetiderna blivit längre och kundnöjdheten sämre. Och det vi framför allt kommer att minnas vad gäller välfärden från den här mandatperioden är sannolikt Carema, SNS Konkurrensens konsekvenser och hur debatten om vinst i välfärden helt bytte slagsida på bara några år.

Det finns få som haft så hög svansföring som Jan Björklund vad gäller utfästelserna att bryta med ”flumskolan” och förbättra skolresultaten. I valrörelsen 2006 lovade Folkpartiet exempelvis att svenska skolan skulle bli ”världsbäst på kunskap” tack vare tidigare betyg (vänster). I verkligheten har kunskapsresultaten sjunkit som en sten (höger/PISA), alltmedan Björklund kraftfullt tillsatt den ena utredningen efter den andra.

fp pisaras

Alliansen har dock lyckats med några saker. Man har sänkt skatterna med 140 miljarder, man har försvagat LO (genom fördyrad a-kassa och fördyrade fackavgifter), och man har ökat ojämlikheten och antalet fattiga i Sverige. Inget av detta vill man tala särskilt högt om, varken 2006 eller idag, men det är förstås inga överraskningar. Kanske var det hela tiden detta som var huvudsyftet med regeringens politik – jag kan ärligt talat inte bedöma det. Icke desto mindre föreställer jag mig att de flesta med högersympatier inte gillar ojämlikhet och svaga fackförbund i sig (låga skatter är möjligen en annan femma), utan för att de ser det som redskap för att uppnå andra viktiga samhällsmål, som exempelvis full sysselsättning och ökad individuell frihet.

Men det går. Inte. Att. Komma. Runt: Det har inte lyckats.

De samband man hoppades på existerar inte.

För tillfället går det inte jättebra för de borgerliga partierna i opinionen. Detta till trots saknar jag en diskussion som på djupet tar sig an hur gravt regeringen faktiskt har misslyckats. Själva grundvalen i deras bärande politiska idéer har visat sig inte hålla. Om inte annat kan jag inte låta bli att undra hur de själva känner sig. Trodde de på riktigt att ökade klyftor skulle minska arbetslösheten? Att det var bra att rekrytera en gd utan tyngre erfarenhet av myndigheter och ledarskap? Att privat ägande med stora statliga subventioner på något automagiskt sätt skulle göra Apoteket bättre?

Om de verkligen trodde allt detta – hur tänker de egentligen idag? Kanske är den moderata ordföranden i omsorgsnämnden i Vellinge kommun en ledtråd. I denna mörkblå kommun funderar man nämligen osannolikt nog på att kommunalisera hemtjänsten – eftersom den inte funkar tillräckligt bra i privat regi. Nämndordföranden konstaterar att minskad valfrihet skulle ha ett antal konkreta fördelar – men: ”det går inte ihop med vår ideologi”.

Kognitiv dissonans! Detta är en story jag gärna skulle höra mer om. Jag tänker mig att mötet med verkligheten inte kan ha varit enkelt, men säkerligen tillräckligt förtätat för att ösa ett gäng spänningsromaner ur.

2 kommentarer

Filed under Borgerligheten

2 responses to “Kognitiv dissonans à la alliansen

  1. Pingback: Regeringens reform fungerar inte | Görans tankar och bagateller

  2. Någon sådan diskussion kommer förstås inte att uppstå av sig själv. Men det finns ju en stor grupp människor som dels borde ha ett egenintresse av den debatten och dels har resurser att dra igång den – jag tänker förstås på alla socialdemokrater.

    Eller kan det – hemska tanke – vara så att Löfven och gänget helst ligger lågt för att de själva tycker alliansens politik är bra, och gärna vill fortsätta med den när de kommer i regeringsställning efter valet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s