Allt annat är inte lika

”Try this experiment when you are hosting a dinner party. Instead of serving wine from bottles, serve different-priced wines from various decanters, and then ask your guests to pick the wine that they think is the best. This experiment is a great way to discover which wines to serve next time – and you may well discover that the less expensive wines are the ones that you and your guests like the most.”

Så knyts Uri Gneezys och John A Lists bok The why axis ihop. Boken handlar om hur man genom experiment – ungefär som i citatet – kan hitta incitament som fungerar för att förändra samhället, till exempel förbättra fattiga barns skolresultat, minska ungdomsvåld och få folk att ge mer till välgörenhet. Det är naturligtvis ett väldigt rimligt förhållningssätt och (oavsett bokens stora ord om hur revolutionerande denna metod skulle vara), ofta helt okontroversiellt.

När Gneezy och List vill ta reda på hur man kan få bättre skolresultat i fattiga bostadsområden inrättar de exempelvis två avancerade förskolor och en ”föräldraakademi” och lottar ut platserna till 150 barn i Chicago heights school district. Sedan jämförs dessa barn med grannbarnen som inte fick nån plats. Experimentet är tänkt att pågå i många år, men de första resultaten är positiva och visar att barnen i förskolorna presterar bättre än det nationella genomsnittet på diverse test. Det är tämligen oförvånande – det finns ju redan gott om forskning som visar att förskola är positivt för små barns kognitiva utveckling.

Problemet med The why axis ligger på ett annat plan. Gneezy och List jobbar ofta med rent monetära incitament – de kommer exempelvis fram till att ekonomisk belöning under vissa omständigheter kan höja elevers skolresultat – men när de tar sig an problemet med ungdomsvåld genom att ge personliga mentorer till tonåringar med högriskbeteende hittar de i princip inga skillnader mot kontrollgruppen, trots att programmet kostar 15 000 dollar per person. När man läser om vilka förhållanden ungdomarna lever under är det inte särskilt förvånande. Ett vanligt år blir ca 50 skolelever skjutna i Chicago – varje vecka. ”Kids in dangerous schools could not focus on academics […] because they had something much larger, such as the possibility of being murdered, on their minds. After a shooting, attendance dropped to 50 percent.” Som svensk är det lätt att tänka: i ett land där så många lever i en sådan extrem fattigdom är det nog större strukturer som behöver förändras än att ge unga med riskbeteende (vi pratar alltså risk för att skjuta någon) personliga mentorer. Men ”strukturer” (eller komplexa välfärdssystem) är svåra att hantera i randomiserade experiment. I Gneezys och Lists värld – liksom alltför ofta i den ekonomiska världen generellt – begränsas verkligheten till vad som går att inordna i kontrollgrupper, och till att allt annat kan hållas lika. Men i verkligheten är nästan aldrig allt annat lika. Därför är det vanligt att ekonomiska studier av samhällsfenomen fokuserar på träden, men helt missar skogen.

Häromdagen lanserade Göran Hägglund ett förslag om så kallade social impact bonds, som är en sorts avtal mellan det offentliga och en privat eller ideell aktör att komma tillrätta med ett socialt problem. Det offentliga formulerar målsättningen (exempelvis: minska antalet brott begångna av unga), den privata/ideella aktören åtar sig att lösa detta och står för finansieringen. Nås målet får den privata utföraren betalt av det offentliga, i annat fall får denne själv stå för kostnaden (för att det ska finnas något skäl för den privata aktören att alls ge sig in i detta antar jag att det också måste finnas någon typ av riskpremie, dvs vinst, om denne lyckas – men det nämner inte Hägglund).

Upplägget påminner en del om Gneezys och Lists bok – att experimentera sig fram till vad som funkar, här med den extra fördelen att skattebetalarna inte ska stå för den ekonomiska risken. I grunden är det ingen ny tankegång. På S-regeringarnas tid fanns en kritik mot ”projektpolitiken”, inte minst på integrationsområdet. Typexemplet är den så kallade Storstadssatsningen, som bestod av ett antal lokala utvecklingsavtal mellan staten och storstadskommunerna i syfte att skapa en positiv utveckling i utsatta bostadsområden. Staten satte mål och avsatte pengar, kommunerna förväntades matcha anslagen och utföra en stor mängd åtgärder. Slututvärderingen efteråt var tydlig med att satsningen aldrig hade några förutsättningar ”att nå upp till det övergripande målet, att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen. Såväl forskare som utvärderare ställer sig eniga bakom detta och menar att målet är överambitiöst och orealistiskt”. Och: ”om inget samtidigt görs åt de utestängande strukturerna, så lär inte lokala interventioner ensamt kunna påverka genomgripande orsaker eller mekanismer.” Det är en slutsats som lär stå sig oavsett om utföraren är offentlig eller privat.

Alltså: Vi kan inte fixa samhällsproblemen med små projekt, eftersom folk inte är arbetslösa, begår brott eller utvecklas dåligt i skolan i ett vakuum. Detta gäller oavsett om metoden kallas projekt, social impact bonds eller randomiserade experiment.

Och apropå de 150 förskoleplatserna i Gneezys och Lists experiment i Chicago – de finansieras med hjälp av en privat donation på 10 miljoner dollar (vilket för övrigt är ungefär lika mycket som förskolan totalt kostar i Orusts kommun under ett år). Experimentlusta i all ära, men en välfärdsstat kostar en del pengar om den ska nå fler än en handfull lyckligt framlottade. Och ja, det gäller ju oavsett om utföraren är offentlig eller privat.

Det är dock talande att kristdemokraten Göran Hägglund tror att privata utförare ska lyckas bättre med sociala projekt än det offentliga. Borgerligheten har ju en fascinerande hangup på det här med ägarform, och på den allra enklaste formen av incitament (”gör något bra och du får pengar”). Men, som Katrine Kielos skrev i en minnesvärd artikel, ”problemet med ekonomiska incitament är inte att de inte fungerar. Problemet med ekonomiska incitament är att de förutom att de fungerar, även förändrar en situations hela natur”.

Det här inläggets inledande citat är en illustration av detta. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det låter ganska ocharmigt att bli bjuden på middag i syfte att vara försökskanin för att värden ska kunna hitta det vin som genomsnittligt funkar bäst i förhållande till priset till kommande middagsbjudningar.

Jag vill mycket hellre dricka det vin som värden valt för att hen helt enkelt tycker att det smakar gott.

Daniel Swedin skrev bra om Hägglunds förslag ur ett annat perspektiv.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi

Recension: What money can’t buy. The moral limits of markets

”Vi lever i en tid då nästan allting kan köpas och säljas. De senaste tre decennierna har marknader – och marknadsvärderingar – kommit att styra våra liv mer än någonsin tidigare. Vi hamnade inte här genom ett avsiktligt val. Det är nästan som om situationen bara drabbade oss”, skriver Harvardprofessorn Michael J Sandel i boken ”What money can’t buy. The moral limits of markets”.

Enligt Sandel finns det två problem med denna den ökande marknadiseringen av den mänskliga tillvaron. Det ena handlar om ojämlikhet. Om rikedom enbart påverkade förmågan att köpa lyxprodukter skulle det inte spela så stor roll att inte alla är rika. Desto större roll spelar det om saker som bra vård, säkra bostadsområden, politiskt inflytande och meningsfull fritid i lägre grad är tillgängliga för låginkomsttagare. Ju fler företeelser som köps och säljs, desto fler områden ställs helt enkelt den fattige utanför, och desto större roll spelar klyftorna i ett samhälle.

Det andra problemet handlar om marknadens korrumperande effekter, i vid bemärkelse. ”Ekonomer antar ofta att marknaden inte påverkar varorna den reglerar. Detta stämmer inte. Marknader lämnar avtryck på sociala normer”, skriver Sandel. Marknaden uttrycker och uppmuntrar specifika attityder gentemot det som handlas.

Sandel illustrerar detta med exempel ur den ekonomiska forskningen om perversa incitament (förseningsavgifter fick fler föräldrar att hämta sent på en israelisk förskola; den som får betalt samlar in mindre till välgörenhet, etc). Han påtalar det välbelagda faktum att ekonomiska belöningar i många situationer utplånar människors inre motivation att exempelvis lära sig nya saker eller utföra goda gärningar.

Men Sandel menar att marknadiseringen har negativa konsekvenser även där dessa är svårare att mäta. Boken är fylld av spektakulära exempel på detta, de flesta från USA: här berättas om välgörenhetsstiftelsen som betalar drogberoende kvinnor för att sterilisera sig; om företag som köper tatuerad annonsplats på människors kroppar; om lobbyister som betalar hemlösa för att köa till de åtråvärda åhörarplatserna i kongressen; om möjligheten att, i vissa delstater, uppgradera sin fängelsecell för ett mindre belopp; om spekulationer i aidssjukas livförsäkringar och vadslagningar om vilka kändisar som ska dö ett visst år. Och så vidare.

Samtidigt är Sandel pragmatiker. Han har inget emot marknader i sig. På vissa områden fungerar de bra, på andra inte. Han resonerar nyanserat om att även om monetära belöningar i de flesta fall fungerar dåligt för att höja skolresultat, så finns det också experiment som visar att belöningar, rätt utformade, kan höja statusen på att anstränga sig i skolan och därmed också få fler att klara proven. Sandels poäng är att det inte finns något givet svar på när marknaden är en bra organisationsform och när den fungerar dåligt. Det måste prövas från fall till fall, helst genom en offentlig diskussion.

Att ekonomiska incitament ofta har andra effekter än de avsedda är viktigt att diskutera. Viktig är även den mer svårdefinierbara diskussionen kring moral och marknad som Sandel verkar mest angelägen om att väcka, även om den i hans bok aldrig går på djupet. Visst är det lätt att känna en instinktiv motvilja mot att precis allt ska kunna köpas för pengar – oavsett om det gäller missbrukande kvinnors äggledare eller rätten att gå före i en kö – men Sandel erbjuder egentligen föga vägledning kring var gränserna ska gå. De många spektakulära exemplen Sandel radar upp är bra på att reta just den instinktiva motviljan, men den som önskar sakliga argument och mer fördjupade resonemang som går utanpå instinkten kommer inte att finna tillräckligt. Det är synd, för det är ett angeläget ämne.

Det finns också i Sandels bok ett lite för ensidigt fokus på marknaden som handelsplats och de enskilda finansiella transaktioner som äger rum på den. Frågan om marknadiseringen av den mänskliga tillvaron är större än att enbart handla om vilka företeelser som, av moraliska skäl, inte bör köpas och säljas.

Marknaden är exempelvis också ett fördelningssystem och en metod att fatta beslut på. Det finns andra sådana system – demokratin och politiken är ett, den planmässiga hierarkin i ett företag ett annat och samvaron i en familj ytterligare ett. Utfallen blir olika beroende på vilken metod som väljs. Varor kommer att fördelas annorlunda om det sker via marknaden eller inom en familj. Beslut om vad som ska produceras och under vilka förhållanden det får ske kommer att se olika ut om de fattas demokratiskt eller på marknaden. Valet av metod är ingalunda naturgivet, även om det ofta kan verka så.

Det som har hänt de senaste decennierna är, precis som Sandel skriver, att marknadslogiken fått bre ut sig. Men det handlar inte bara om att allt fler företeelser har fått prislappar. Det handlar om att demokratins omkrets har minskat till förmån för marknadens. Genom privatiseringar och omregleringar har vi bestämt att allt färre saker ska beslutas och fördelas av oss gemensamt, och istället lämnas åt marknaden. Ibland har det funkat bra, ibland har det funkat dåligt.

I Sverige har vi byggt upp komplicerade system för att få stora delar av välfärd och infrastruktur att imitera en marknad, samtidigt som vi inte velat acceptera vissa för marknaden grundläggande element, inte minst själva prisbildningen. Ingen elev betalar sin egen utbildning. Resultatet är en hybrid som är svår att överblicka. Den demokratiska styrningen har minskat, men vi låter inte heller marknadskonkurrensen få fullt genomslag.

Vad denna sorts marknadisering på sikt får för konsekvenser för fenomen med stort allmänintresse, som utbildning, sjukvård, elförsörjning och järnväg, är inte klart ännu. Att Sandel inte skriver om den svenska välfärden är förstås inte konstigt, men faktum är att hans bok inte heller på en övergripande nivå behandlar frågan om gränsen mellan marknad och demokrati, trots att den är relevant för många länder. Som beskrivning av det marknadiserade samhället får därför Sandels bok tyvärr betraktas som något tunn.

Ursprungligen publicerad i Tiden någon gång 2012.

7 kommentarer

Filed under Ekonomi, Marknad vs demokrati

Demokrati är farligt för företagandet!

Så, hamburgerkedjan Max vd och vice vd skrev ett brev till sina över 3000 anställda där de varnar för ”katastrof” om S och V skulle vinna valet. Skälet är dessa partiers inställning till restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna till unga. ”Jag bryr mig absolut inte om vad medarbetarna röstar på. Men alla som gillar att jobba i restaurangbranschen och vill jobba kvar där är det den absolut viktigaste frågan som påverkar restaurangbranschen nu”, utvecklade vd:n senare.

För några veckor sedan hävdade arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna att färre jobb hade skapats 2013 än 2012 i den privata välfärden på grund av den politiska debatten om välfärdsvinster (ett resonemang som kan ifrågasättas både av lämplighetsskäl och rent sakligt.)

Ja. Demokrati är farligt för företagandet!

Det finns ett ord för den politik som skapar den här sortens reaktioner: klientelism, eller klientpolitik – ett system där de styrande erbjuder diverse privilegier till sina ”klienter”/väljare i utbyte mot politiskt stöd (märk väl att vi fortfarande inte har någon lag som förbjuder anonyma gåvor till partier i Sverige).

Företag och arbetsgivare har alltid synpunkter på politiken, och det är inte i sig konstigt. Men den situation vi har i Sverige med en växande sektor företag som i mycket hög utsträckning är beroende av skattemedel för sin existens (eller snarare, för sina vinstnivåer) skapar en delvis ny situation.

Vi är inte vana vid att det ser ut riktigt på det här sättet och därför finns en naivitet kring dessa frågor. Vi är ett land med en internationellt sett hög tillit i samhället, låg korruptionsnivå etc. Men inget av detta är något naturgivet eller något som kommer att fortsätta att existera av sig självt.

Faktum är att vi på flera punkter har skapat politiska system som tenderar att undergräva detta. Några konkreta och rätt obehagliga exempel på hur det kan bli är exempelvis ambulansdirigeringsföretaget Medhelp som hotade att med kort varsel lämna sina uppdrag om de inte fick extra betalt av landstingen, eller Capio S:t Göran som vägrade ge eftervård till hjärtpatienter om de inte fick betalt en gång till.

Med dessa system på plats behöver vi fundera över vilka lagar och regler vi måste förändra för att kunna bibehålla den höga grad av tillit och låga grad av korruption som vi varit vana vid i Sverige. Det handlar också om själva effektiviteten i samhällsekonomin. Det är inte bra med system där företagen lägger stora resurser på rent seeking snarare än på att utveckla varor och tjänster som reellt bidrar till ekonomin. Det vore fint om vi dammade av den gamla föreställningen att politiken bör förhålla sig neutral till vilka branscher som ska växa. Sånt sköter marknaden bäst. Subventioner av enskilda branscher är både ekonomiskt ineffektiva och skapar en hel del demokratiska problem.

8 kommentarer

Filed under Marknad vs demokrati

Sänkt skatt och mer pengar till välfärden? Eller hur.

Svenskt Näringsliv skrev en fånig artikel igår där de menar att skatteintäkter och utgifter för välfärd ökat trots att skattekvoten sänkts. De låtsas som att de talar per capita, per brukare etc, men de centrala uppgifterna – inklusive diagrammen i artikeln, diagram som även promotades friskt på köpe-Twitter igår – rör absoluta tal. Det är naturligtvis trams. En bra genomgång av hur det verkligen förhåller sig gjordes av Dagens industri då Göran Hägglund för några månader sedan försökte sig på en liknande argumentation (han valde dessutom att helt förbise inflationen). (Förtydligande: Problemet med Svenskt Näringslivs resonemang är alltså att de inte låtsas om att det existerar en befolkningsökning. Räknar man per invånare har skatteintäkterna sjunkit – mer om det i DI-länken ovan).

Nåväl. Några poänger har Svenskt Näringsliv. Det är inte primärt vård, skola och omsorg som den borgerliga regeringen har skurit på för att finansiera sina skattesänkningar. Man kan räkna på lite olika sätt, men statsbidragen till kommunerna – som ju ansvarar för det alliansen brukar kalla välfärdens kärna – är i princip oförändrade i förhållande till befolkningsökningen. Inga satsningar alltså, men inte heller några drastiska nedskärningar (2014 års statsbidrag är dock nominellt oförändrade vilket innebär en real urholkning).

Det som i störst utsträckning finansierat skattesänkningarna är försämringar i a-kassa och sjukförsäkring. Det är stora volymer det handlar om:

Utgifter sjukförs a-kassa(Statistik från ESV, miljarder kronor). Statens utgifter för sjukpenning, aktivitets- och sjukersättning (sk förtidspension) etc har minskat med nästan 30 procent, knappt 30 miljarder kronor, sedan 2006. Statens utgifter för a-kassan halverades i princip mellan 2006 och 2008 (en minskning med 20 miljarder kronor), men har sedan dess stigit igen. Vi ligger dock fortfarande ca 30 procent lägre än 2006. Antalet arbetslösa har dock inte minskat utan tvärtom ökat med 19 procent under samma period:

arbetslösa a-kassa(Statistik från ESV och SCB.) Det är detta som förklarar att arbetslöshet idag är det vanligaste försörjningshindret för personer som får ekonomiskt bistånd. 46 procent av alla som får socialbidrag idag får det på grund av arbetslöshet. 14 procent får det på grund av att de är sjuka. Enbart 11 procent av socialbidragstagarna har för övrigt ”sociala skäl” som främsta försörjningshinder, trots att det är dem det ekonomiska biståndet egentligen är till för. (Statistik från Socialstyrelsen.) Alltså: allt färre arbetslösa har rätt till a-kassa (eller kan leva på den nivån a-kassan ger), och behöver istället vända sig till socialen. Och nej, det har inte alltid varit så.

För att kunna föra en meningsfull diskussion om välfärd, behov och skatter räcker det dock inte heller att bara tala per capita och inflationsjusterat. Lika nödvändigt är att ta hänsyn till befolkningens sammansättning. 9 miljoner invånare i arbetsför ålder är något helt annat än 9 miljoner pensionärer eller 9 miljoner förskolebarn, både vad gäller välfärdens kostnader och dess finansiering. Sanningen är att på detta område ligger de stora utmaningarna framför oss. Bara de kommande tio åren väntas försörjningskvoten stiga från drygt 70 till drygt 80, det vill säga: 100 personer i förvärvsaktiv ålder kommer att behöva försörja drygt 80 personer som inte arbetar, istället för drygt 70 som idag (och denna siffra förväntas stiga ytterligare fram till 2060).

försörjningskvot(Bild från SCB.) Alltså: Det är möjligt att den borgerliga regeringen hittills har klarat att hålla vård, skola och omsorg på ungefär samma nivå som före skattesänkningarna på 130 miljarder kronor. Detta gäller dock inte ersättningarna till sjuka och arbetslösa, som försämrats dramatiskt – och de är ju i högsta grad också en del av välfärden. Ett skäl till att man ännu inte behövt skära speciellt mycket inom vård, skola och omsorg är att vi just nu befinner oss i en sista andhämtningsficka innan de stora demografiska förändringarna sätter in. Faktum är att trots att vi ännu inte är där har Anders Borg redan slutat hålla överskottsmålet (det som en gång i tiden kom till för att spara inför de bistrare tider då demografin blir mindre gynnsam). Snart kommer dock välfärden – även utan nya satsningar – att börja kosta mycket mer än tidigare.

Inför detta är regeringens beredskap noll. Vi har festat upp pengarna i förtid.

30 kommentarer

Filed under Ekonomi

Bättre betyg, sämre kunskaper – om PISA och fel sorts konkurrens

Den här bilden tror jag spelar roll när det gäller att förstå Sveriges katastrofala PISA-resultat:

pisa meritvärdeParallellt med att PISA-resultaten stadigt gått nedåt sedan år 2000, har alltså de genomsnittliga meritvärdena lika stadigt gått uppåt (obs att skalorna på diagrammets axlar är olika). Hur ska detta förstås? Frågan om betygsinflation är inte självklar, men åtminstone Skolverket drar slutsatsen att betygsinflation har förekommit sedan det målrelaterade betygssystemet infördes på 1990-talet.

Betygsinflation har flera effekter. Det skapar orättvisa mellan årskullar, det urholkar förtroendet för betygssystemet, och det gör betygen mindre användbara för att bedöma någons förmåga. Men jag tror också att det gör något mer: nämligen förlägger konkurrensen på fel ställe.

Tanken bakom det skolsystem vi har, med starka inslag av konkurrens, är att mångfalden av alternativ ska skapa en bättre skola för alla. Det finns också forskning som visar att konkurrensen i skolsektorn har varit positiv för kunskapsutvecklingen. OECD drar dock andra slutsatser i PISA-rapporten:

Cross-country correlations in PISA do not show a relationship between the degree of competition and student performance […] On the other hand, the results indicate a weak negative relationship between the degree of competition and equity […] Among OECD countries, systems with more competition among schools tend to show a stronger impact of students’ socio-economic status on their performance in mathematics.

(Detta liknar för övrigt Skolverkets slutsatser kring skolvalets effekter i Sverige.) Frågan om konkurrens i skolsektorn verkar helt enkelt svår att reda ut. Det är antagligen inte särskilt konstigt. Konkurrens betyder inte särskilt mycket i sig – det som spelar roll är om vad konkurrensen står. Är det, i skolans fall, om verklig undervisningskvalitet? Eller om helt andra saker?

Jag tänker mig att betygsinflationen är ett tecken på att den svenska skolkonkurrensen i hög grad handlar om fel saker. Så länge betygen stiger har människor mindre incitament att efterfråga bättre undervisning. Dels för att höga betyg kan dölja undervisningens kvalitet (som ju inte är särskilt enkel att avgöra) och dels för att det ur ett individuellt perspektiv till och med kan vara viktigare att få höga betyg än att få en god undervisning.

Jag tror att det finns ett systemfel i den svenska skolan när det gäller betygen. Det handlar om flera olika nivåer: Dels om en utveckling där föräldrar och elever förhåller sig till skolan och lärarens auktoritet på ett annat sätt än tidigare, illustrerat bland annat här:

(och, lite mer kvalificerat, i detta hörvärda avsnitt av Kaliber) Detta individuella beteende kan i hög grad förstås som en konsekvens av marknadiseringen – föräldrar börjar helt enkelt bete sig alltmer som de konsumenter skolreformerna har syftat till att skapa (det finns antagligen andra förklaringar också, exempelvis kopplade till läraryrkets status).

Men systemfelet är större än så. Det är inte bara föräldrar som beter sig som i illustrationen ovan, utan även rektorer, förvaltnings- och friskoletjänstemän, samt politiker. Alla har en förväntan på att skolresultaten ska stiga. Det handlar, inte minst, om ekonomiska resurser. I ett system med skolpeng betyder varje förlorad elev mindre intäkter till skolan (utan att kostnaderna nödvändigtvis förändras särskilt mycket). Därför tävlar skolorna med varandra om elever, och betygen är en av de tydligaste signalerna i den tävlan.

Det är inte bara skolor som tävlar, utan även huvudmän. Varken kommuner eller fristående skolor vill bli av med resurser. Det är viktigt att understryka svårigheten i att snabbt anpassa kostnadsbilden efter antalet elever. Eftersom skolvalet innebär att ingen skola någonsin vet hur många elever de kommer att ha mer än högst ett år i taget (egentligen inte ens det, eftersom elever byter skola även under pågående läsår) skapar detta enorma planeringssvårigheter. Elevantagningen är exempelvis klar ungefär när terminen börjar, medan det ju tar många månader att säga upp personal (något som dessutom är gravt impopulärt). Detta försvårar långsiktighet även i den pedagogiska planeringen.

Till detta kommer att det ofta finns tydliga politiska mål om att skolresultaten ska höjas, vilket i sin tur är ett svar på en högst rimlig förväntan från medborgarna att skolan ska leverera. Alla vill helt enkelt ha goda skolresultat. Men att skapa sådana är inte det lättaste, varken för politiker, tjänstemän, rektorer eller lärare. Fokus hamnar lätt på det som kan mätas och utvärderas – som betygen. Enter betygsinflation. Det handlar troligen sällan om något medvetet fusk, utan om pressade lärare och rektorer som känner omgivningens förväntningar och försöker svara efter bästa förmåga. Då kan det bli som i till exempel Essunga – kommunen som länge lyfts fram som ett gott exempel när det gäller att skapa en positiv resultatutveckling, men där en närmare granskning visar att förbättringarna i hög grad vilar på att allt fler får högre betyg än resultat på de nationella proven. I förrgår skrev Landskronas folkpartistiske KSO en artikel som lyfte fram hans kommuns förbättrade skolresultat, men tittar man på skillnaden mellan nationella prov och betyg finns samma mönster i denna kommun, åtminstone vad gäller matematiken (de senaste två åren har över 40 procent av eleverna fått högre slutbetyg i matematik än provbetyg, vilket får anses vara en hög siffra, och betydligt högre än åren före).

Jag ser det som ett problem att det inbyggt i dagens skolsystem finns en konkurrens mellan huvudmän, snarare än fokus på vad som är det bästa för eleverna. Det är meningslöst att skylla detta på enskilda aktörer – det handlar om ett systemfel. Det är också problematiskt att konkurrensen i så hög grad är kopplad till ekonomi, snarare än undervisningskvalitet. Alla tvingas tänka som konkurrenter, den ekonomiska överlevnaden hänger på det. Det gäller både offentliga och fristående aktörer (och kommuner konkurrerar även med varandra, inte bara med friskolor). Incitament spelar roll. Dagens incitament i skolan gör att mycket tid och energi ägnas åt saker som inte förbättrar skolresultaten, utan helt andra företeelser.

Så vad är då slutsatsen av allt detta? Tyvärr har jag verkligen ingen som helst aning. Jag tror inte på att slopa det fria skolvalet, av andra skäl. Det är orimligt att människor inte ska kunna välja själva var de ska tillbringa en stor del av sin vakna tid under tolv års skolgång – det skulle vi aldrig acceptera som vuxna. Jag tror också att det i grunden är bra för undervisningskvaliteten att en enskild skola aldrig kan luta sig tillbaka och ta eleverna för givna. Men jag tror att skolvalet måste ses över för att dämpa några av de mest negativa effekterna:

  • Att skärpa etableringskraven är centralt här, för att undvika den överetablering som råder idag och som förstärker de problem jag skisserat.
  • Vinstmotivet som drivkraft hos vissa aktörer är djupt problematiskt i sammanhanget.
  • Det är möjligt att vi behöver fundera över mer stabila finansieringsformer än skolpengen, men det är naturligtvis svårt att designa rättvisa och effektiva ersättningssystem. Dagens har dock stora nackdelar.
  • Jag tror vidare att vi behöver skapa starkare samarbetsformer mellan olika skolhuvudmän (såväl mellan kommuner som mellan kommuner och friskolor) för att åstadkomma ett större gemensamt ansvarstagande. Ansvaret för skolan kan i slutändan aldrig lämnas till enskilda utan måste vara politiskt – men då måste också den demokratiska nivån ha större inflytande och fler befogenheter än idag.
  • Sist, men inte minst, tror jag vi måste tänka över de senaste årens starka fokus på betyg och prov i skolpolitiken. Det centrala är ju den underliggande resultatförbättringen. Ingen skolpolitiker vill ha bättre betyg men sämre kunskapsresultat, ändå är det där vi har hamnat. Det är alltså mycket möjligt att fokus på det som är lätt att väga och mäta – betyg, nationella prov – haft rent skadliga effekter genom att det på olika sätt minskat fokus på den verkliga kunskapsinhämtningen. Betygen har dolt den reella kunskapsutvecklingen.
(Brasklapp: Jag menar naturligtvis inte att de förslag som skisseras här är de enda som ska lösa den svenska skolkrisen, eller att de problem jag beskriver är de enda som kan förklara varför det gått så fel. Jag är generellt skeptisk till att det skulle finnas blott en eller två enkla förklaringar till varför skolresultaten försämrats så kraftigt – frågan är betydligt  mer komplicerad än så, och det kommer att behövas en rad olika åtgärder för att åstadko

7 kommentarer

Filed under Skola och utbildning

Tankar från en arbetspositiv gråsosse – om arbetskritik

På Socialistiskt forum i helgen deltog jag i ett samtal om arbetskritik med Roland Paulsen och Rasmus Fleischer. Det var ett roligt samtal och jag tror att det var kul att lyssna, eftersom vi tyckte så olika. Allting finns inspelat här och kommer även att sändas på SVT Forum.

Samtalet tog sin början i följande Wigforss-citat som ju varit ganska spritt i sociala medier:

wigforss

Frågan till mig var ungefär: varför har socialdemokratin flyttat sig från denna syn på arbete till dagens löfvenska väckarklocka?

Jag tycker att Wigforss citat är fint och sant och har inga svårigheter att få ihop det med dagens socialdemokratiska politik. Att citatet skulle visa att socialdemokratin varit en arbetskritisk rörelse är däremot ett missförstånd. Wigforss var också författare till skriften Har vi råd att arbeta, som pläderade för full sysselsättning och att denna inte kan lämnas till marknaden, utan att staten i lågkonjunkturer bör skapa arbetstillfällen genom offentliga investeringar. Det är en betydligt mer rättvisande illustration av socialdemokratins inställning till arbete.

Det finns ingen tongivande del av socialdemokratisk ideologi som går ut på att arbete i sig är något negativt, eller att det på sikt ska upphöra (eller minska väldigt kraftigt). Däremot har det naturligtvis funnits ett starkt fokus på och kritik av arbetets organisering. Centralt för socialdemokratin är att vi genom arbete ska skapa ett högre välstånd som kan ge oss alla en bättre levnadsstandard. Detta är också centralt för den fördelningspolitik socialdemokratin velat föra: det är betydligt svårare att omfördela en statisk kaka än en växande.

Utifrån denna grundläggande analys har den socialdemokratiska politiken för arbete vilat på två ben: det ena handlar om full sysselsättning, det andra om arbetslivets villkor. Båda handlar egentligen om makt: den fulla sysselsättningen ger arbetstagarna som kollektiv mer makt gentemot arbetsgivarna/kapitalet, och att ha ett arbete ger den enskilda individen mer resurser och makt över det egna livet. Samtidigt är det uppenbart att det finns många jobb med dåliga villkor, vilket minskar arbetstagarnas makt och frihet. Detta kräver en politik (både facklig och partipolitisk) för goda arbetsvillkor.

Talar man om arbete generellt – närmast som ett filosofiskt begrepp  – har jag personligen svårt för arbetskritiken. Detta bottnar i att jag menar att arbetet förenar åtminstone tre grundläggande behov som jag ser som djupt mänskliga. Det första är behovet av att utvecklas, att skapa, att sträva mot något (för övrigt en central beståndsdel i Nils Karlebys tänkande). Det andra är behovet av meningsfullhet, av att vara behövd, att göra något som ska användas. Det tredje, slutligen, är behovet av sammanhang, av att vara en person tillsammans med andra. Dessa tre behov är inga lyxfenomen. De tillfredsställs inte bara hos en liten grupp privilegierade på arbetsmarknaden, utan kan finnas i en rad olika yrken, beroende på individens preferenser.

Jag tror inte att vi mänskligt sett blir lyckligare av att det inte skulle ställas några krav på oss. Tvärtom. Jag har svårt att se att ett överflöd av fritid är något som nödvändigtvis skapar varken lycka eller meningsfullhet. Jag tror inte heller att det är möjligt att komma ifrån att vi människor ibland – ofta – måste göra saker som inte är omedelbart lustfyllda (kalla det arbete eller vad som helst). Det betyder inte att det är dåligt för oss att göra dessa saker. Antagligen tvärtom.

Naturligtvis är jag väl medveten om att alltför många lönearbeten idag inte förmår svara mot behoven av skapande, meningsfullhet och sammanhang, men som socialdemokrat (och därmed pragmatiker och reformist) ser jag det som en mer angelägen fråga att försöka åtgärda detta (det vill säga: föra en politik för bättre arbetsvillkor och fler jobb) än att sträva mot en avlägsen utopi där vi på nåt sätt inte ska behöva arbeta längre.

Slutligen några ord om panelsamtalet på Socialistiskt forum:  Att som Roland Paulsen förespråka dramatiskt förkortad arbetstid samtidigt som den offentliga sektorn kraftigt ska byggas ut (med fler anställda och högre löner) är ett djupt ohederligt resonemang. Att exempelvis gå ner till sex timmars arbetsdag innebär ju inte bara att individens inkomster minskar med en fjärdedel, utan även att samhällets totala inkomster minskar* – och därmed också möjligheten att finansiera en gemensam sektor.

Att som Roland Paulsen hävda att detta på något enkelt sätt skulle kunna lösas genom att skifta skatteuttaget från arbete till exempelvis företag/kapital bygger på ett missförstånd. Även företagens omsättning minskar ju om de arbetade timmarna blir färre! Det är helt enkelt arbetet som skapar värde och det välstånd vi har i samhället (att från en vänsterståndpunkt hävda något annat verkar minst sagt märkligt). Därutöver är inte företagsbeskattning en isolerad företeelse utan påverkar naturligtvis även löner och annat i ekonomin – betalar företagen högre skatter är de mindre benägna att betala löner.

Av statens totala skatteintäkter kommer idag ca 60 procent från arbete (och bara ca 10 procent från kapital, resten från konsumtion). Menar man att detta på något omfattande sätt ska ändras bör man nog vara lite mer precis i varifrån pengarna ska tas istället. De förändringar som skulle krävas rör så oerhört stora volymer att de inte är realistiska.

Med detta sagt vill jag betona att hur mycket vi som samhälle väljer att arbeta (utöver en mycket grundläggande nivå för att fylla de mest basala behoven, typ mat och husrum) självklart är just ett val. Det finns inget naturgivet i att ha exempelvis åtta timmars arbetsdag och fem veckors semester, 480 dagars föräldraledighet samt en inträdesålder i arbetslivet på 29 år och en utträdesålder på 63. Liksom all politik handlar det om att väga olika alternativ mot varandra. Vi skulle kunna arbeta mindre än idag, men det har ett pris i form av sänkt levnadsstandard.

För egen del tycker jag inte att det är någon bra idé att göra några generella minskningar av arbetstiden (även om jag i och för sig inte skulle ha något emot en extra semestervecka!). Jag tycker inte att det är värt det i förhållande till de välfärdsförluster det skulle ge upphov till, varken på individnivå eller samhällsnivå (där behovet av mer resurser till offentlig sektor är mycket stort och inte kommer att minska de kommande åren). För att kunna upprätthålla dagens nivå av samhällsservice – och gärna öka den – behöver vi rent faktiskt fler arbetade timmar, inte färre. Men – de som hellre vill växla löneökningar mot tid kan naturligtvis göra det inom ramen för de vanliga avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden. I Sverige är det ju parterna som sköter lönebildningen, inte politiker.

Intressant och Netroots.

* Detta gäller även om arbetstiden minskar till sex timmar med bibehållen lön (vilket jag ser som orealistiskt).

16 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Ekonomi

Gärna valfrihet, men inte konsekvenserna

En vanlig utgångspunkt i friskoledebatten har hela tiden varit att konkurrensen mellan skolor ska leda till att bra skolor blir valda av fler, medan dåliga skolor tvingas att stänga. Det är exempelvis en central del i diskussioner hos SNS och Fores som jag varit med i på sistone. Idag skriver Klas Eklund och Steven Kelman en debattartikel på samma tema. Denna mekanism lyfts ofta fram som en förutsättning för att teorins fördelar med friskolereformen ska förverkligas.

Det finns dock en rad problem med den här föreställningen.* Den stämmer helt enkelt inte överens med hur det fungerar i verkligheten. Ett viktigt skäl till detta är att skolnedläggningar nästan alltid uppfattas som något starkt negativt, inte bara av de elever som går på skolan, utan ofta av hela lokalsamhället. Lundsberg är ett (hyfsat) aktuellt men kanske inte så representativt exempel (även om det onekligen uppvisar många intressanta exempel på upprördhet). JB-konkursen är förstås ytterligare ett exempel, men det finns många fler. En enkel sökning visar vilka heta känslor skolnedläggningar river upp:

Kritik mot skolnedläggning – Det sjuder av missnöje bland föräldrar runt om i Varberg”, ”Man mår ju dåligt i det, och det gör ju alla. Det här ju något vi pratar om hela, hela tiden” – om föräldrar som planerar att starta friskola i Västervik, politiker uppvaktas med hot om flytt på Öland, ”folk är frustrerade och förbannade över förslaget att lägga ner skolan” (en annan skola i Västervik), elever ”har inte mycket till övers för de politiker som står bakom nedläggningsbeslutet” av högstadiet i Fredrika, skolnedläggningar i Östersund skjuts upp ännu en gång, ”folk är förtvivlade” över skolnedläggning i Leksand, många föräldrar är oroliga i Kramfors, i Norrtälje har man för tillfället lagt ner kontroversiella planer på skolnedläggningar, etc. Och detta är bara artiklar från en tidsperiod på några veckor!** ”Helt klart är det här med skolor den absolut svåraste frågan att ta. Det är väldigt mycket känslor, med all rätt så slår var och en vakt om sin plats”, säger ett före detta kommunalråd som var med om att lägga ner sju skolor i Vetlanda.

Artiklarna visar också tydligt att de starka reaktioner som nedläggningar av kommunala skolor väcker ofta leder till ett av följande två utfall: 1. En fristående skola startas istället för den nedlagda kommunala. Kanske med samma personal och organisation som tidigare. 2. Politikerna skrotar eller skjuter upp planerna på nedläggning.

Det här är på många sätt positiva utfall. Det är bra att människors protester påverkar de politiska besluten, och elever och boende i närsamhället är förstås glada över att skolan drivs vidare i en eller annan form. Men det är inte så det borde fungera enligt de ekonomiska modellerna, som säger att skolor som inte kan bära sig borde tillåtas gå under (och att rationella konsumenter inte har något emot det). Inte heller är det ekonomiskt effektivt för skattebetalarna som kollektiv, eftersom det innebär att det finns en stor överkapacitet i systemet. Vi betalar alla för ett stort antal tomma platser i våra skolor, kommunala som fristående. Och ett skäl till detta är helt enkelt att kraften i människors protester mot skolnedläggningar är mycket, mycket stark.

Som kommunpolitiker vet jag dessutom att det kan vara lika svårt (dvs impopulärt) att bygga ut en populär skola som att stänga en mindre populär, trots att rimligen en förutsättning för att valfriheten inom skolan ska fungera är att det som efterfrågas mer också kan erbjudas fler. Människor har alla möjliga skäl till att inte vilja att en skola byggs ut. Grannar ogillar att den fysiska miljön förändras, föräldrar vill inte att elever från ”fel” områden kommer in på skolan, många uppfattar att småskalighet är ett värde i sig. Etc.

Om detta (liksom om motståndet mot skolnedläggningar) kan man tycka vad man vill. Men det är så människor resonerar i verkligheten. Den som vill skapa en framgångsrik skola måste ta hänsyn till detta, vilket tyvärr alltför få gör. Istället resonerar många forskare, debattörer och andra utifrån idealmodeller, nån sorts önskningar om hur människor borde fungera. Det är inte särskilt effektivt. Och relativt enkelt att empiriskt vederlägga.

Intressant och Netroots.

* Ytterligare en invändning som jag inte går in på närmare här är att det ofta är något annat än kvalitet som avgör vilka skolor som läggs ner eller blir bortvalda. Det handlar vanligen snarare om läge, elevsammansättning och – vilket inte minst fallet JB visar – skolledningens sinne för ekonomi.

** Länkarna är lite gamla eftersom jag gjorde sammanställningen i samband med detta SNS-seminarium i december 2012, men som illustration av fenomenet funkar de ju ändå.

3 kommentarer

Filed under Skola och utbildning

Graebers Debt och skillnaden mellan höger och vänster

”Det berättas att Greider har en teori om hur vänstermänniskor är utpräglade individualister, som han själv, och drömmer om den kollektiva gemenskapen, medan frihetsvurmande liberaler vill bli befriade från sin egen konformism”.

Så skriver Kajsa Grytt i sin självbiografi. Ända sedan jag läste den för några år sedan har jag tyckt att det är ett sällsynt träffande citat. Inte på det sättet att det stämmer för varenda individ (det gör det naturligtvis inte). Men det säger något grundläggande om höger och vänster kontra tillhörighet och oberoende.

Jag kommer att tänka på detta citat när jag läser David Graebers Debt. The first 5000 years. Det är en overkligt bra bok; spränglärd, lättillgänglig, rolig och tankeväckande. Jag är inte säker på att Graeber har rätt alla gånger, men det spelar inte så stor roll, eftersom hans subjektiva tolkningar av skuldbegreppet i världshistorien alltid är intressanta oavsett. Och när han är bra är han verkligen knivskarp (samt är en veritabel citatmaskin, några av de bästa samlade här).

En av bokens centrala ärenden är att slå hål på myten om att byteshandeln kom före införandet av pengar, som i sin tur kom före olika typer av kreditsystem. I själva verket har den renodlade byteshandel (”jag byter en höna mot ett stycke tyg”) som ofta används som exempel i ekonomiläroböcker aldrig förekommit. Istället använde man sig av kredit. Under stora delar av historien har människor främst handlat med personer de kände. Affärerna var en ständigt pågående relation: person A utförde en tjänst åt person B, men förväntade sig inte ”betalt” på stället. De skulle båda finnas kvar på samma plats; båda skulle minnas att tjänsten utförts; när A behövde hjälp med något som B kunde bidra med visste båda att så skulle ske. Eftersom få varor och tjänster är uppenbart likvärdiga var människor ständigt ”skyldiga” varandra något. Affärerna gick aldrig jämnt ut utan var kontinuerliga. Inte heller kunde de separeras från övriga delar av de relationer människor hade med varandra: ”Economics assumes a division between different spheres of human behaviour that /…/ simply does not exist”, skriver Graeber.

Han fortsätter på detta tema genom att beskriva två olika linjer i synen på skuld:

We don’t really know how to think about debt. Or, to be more accurate, we seem to be trapped between imagining society in the Adam Smith mode, as a collection of individuals whose only significant relations are with their own possessions, happily bartering one thing for another for the sake of mutual convenience, with debt almost entirely abolished from the picture, and a vision in which debt is everything, the very substance of all human relations – which, of course, leaves everyone with the uncomfortable sense that human relations are somehow an intrinsically tawdry business, that our very responsibilities to one another are already somehow necessarily based in sin and crime. It’s not an appealing set of alternatives.

(Uppfattningen om mänsklig tillvaro som impregnerad av skuld återfinns inte minst i flera av de stora religionerna.) Graeber , som är antropolog, utvecklar en sorts tredje linje, med hjälp av just antropologiska beskrivningar av diverse kulturer. Han kallar detta ”human economies”, där det centrala är att människors relationer till varandra uppfattas som så unika att ingen någonsin kan ses som ekvivalent med varken någon annan människa eller något ting. ”In a human economy, money is not a way of buying or trading human beings, but a way of expressing just how much one cannot do so”, skriver Graeber.

I den senare beskrivningen tycker jag ärligt talat att Graeber blir lite väl poetisk snarare än empirisk – men, för att återknyta till inledningen på det här blogginlägget, det är just hans uppdelning av olika sätt att tänka kring skuld som får mig att tänka på vad jag menar är en grundläggande skillnad mellan höger och vänster; nämligen synen på beroende och oberoende.

Den högerideologiska hållningen ligger nära Graebers beskrivning av Adam Smith: människan är i grunden oberoende, (”skuldfri” för att tala med Graebers termer); det existerar inga strukturer. Den vänsterideologiska hållningen ligger närmare Graebers andra linje (dock med det viktiga undantaget att synden och sjaskigheten inte ingår), där beroendet människor emellan utgör själva samhällets fundament och där strukturerna är det som formar människors möjligheter till oberoende.

Den vulgära tolkningen av dessa skillnader är att den säger något om hur höger och vänster önskar att samhället ska se ut (”högern gillar frihet, vänstern vill tvinga alla till konformitet”). Detta är en djup missuppfattning. Synen på beroende handlar om vad man tror är de grundläggande förutsättningarna vi har att jobba efter. Både höger och vänster vill människans frihet, men redskapen för att ta sig dit blir väldigt annorlunda om man tror att strukturer existerar eller inte.

Själv är jag ju övertygad om att högerns sätt att se på saken är verklighetsfrånvänd och helt enkelt inte funkar. Tror man att beroende inte existerar kommer man dessvärre att skapa mer ofria människor. Att däremot utgå från att en av mänsklighetens mest grundläggande villkor är det ömsesidiga beroendet – att det spelar roll vem du är i förhållande till andra – gör att det är möjligt att ta fram verktyg som ökar människors frihet.

Ett konkret exempel är välfärdsinstitutionernas framväxt. De finns till för att vi alla är beroende av andra för att växa, och för att vi också är beroende av att andra människor växer. Att göra välfärden generell, högkvalitativ och tillgänglig  garanterar de mångas frihet – inte bara de som själva har råd att köpa sig utbildning och sjukvård.

Kajsa Grytts citat handlar kanske mer om de individualpsykologiska överväganden som kan ligga bakom ideologiska val. Om detta har jag för övrigt skrivit tidigare: Högerns dröm om omnipotens (vad Freud skulle ha sagt). (”den uppenbart djupt liggande, psykologiska önskedrömmen om att vi människor skulle vara autonoma. Att vi fick bestämma själva. Det är lite rörande. Och lite obehagligt… som politisk utgångspunkt verkar det ungefär lika praktiskt som att önska att jorden vore platt”)

Intressant och Netroots.

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Socialdemokraterna

Sanningen om skolan i Sundbyberg

– vad Moderaterna inte vill att du ska veta

Moderaterna i Sundbyberg har ett ljummet förhållande till sanningen. Här nedan syns några av de påståenden de brukar göra om skolan i Sundbyberg.  Eftersom de återkommer lite då och då tänkte jag gå igenom dem och förklara hur det ligger till i verkligheten.

Moderaterna

Moderaterna påstår:”Skolresultaten i Sundbybergs skolor har försämrats flera år i rad”

Sanningen: Skolresultaten i Sverige har försämrats under många år, och vi ser dessvärre denna trend även i Sundbyberg. Vad som är verkligt glädjande är att kommunens elever nu verkar vara på god väg att bryta denna allvarliga utveckling. Eleverna på båda högstadieskolorna i Sundbyberg – Rissneskolan* och Ängskolan – hade bättre skolresultat vårterminen 2013 än vårterminen 2012, enligt den preliminära betygsstatistiken. 2012 hade 55,9 procent av eleverna i Sundbyberg betyg i minst 16 ämnen, i år är (den preliminära) siffran 66,5 procent. Det betyder naturligtvis att mycket återstår att göra, men det är tråkigt att Moderaterna vill osynliggöra lärarnas och elevernas hårda förbättringsarbete och att vi är på rätt väg i kommunen.

Det ska tilläggas att resultaten 2012 sticker ut. Jämför man längre bakåt i tiden brukar resultaten ligga närmare 2013 års siffror. Beroende på vilket år man jämför med är 2013 antingen en liten förbättring, eller en liten försämring. Men att som Moderaterna påstå att skolresultaten kontinuerligt har försämrats stämmer helt enkelt inte.

Moderaterna påstår: ”Det här beror på de nedskärningar som Socialdemokraterna har gjort”

Sanningen: Sundbyberg styrs av en koalition bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Vi har inte skurit ner anslagen till skolan. Det som har skett de senaste åren är att vi lyckats banta ner lokalkostnaderna inom skolan. Detta kallar Moderaterna en nedskärning. I själva verket har denna besparing inneburit att vi kunnat satsa mer på själva undervisningen. På högstadiet exempelvis 808 kronor mer per elev, i förskoleklass 1091 kronor mer per elev – på bara ett år. Mer om detta kan ni läsa i bilagan till grundskole- och gymnasienämndens budget. Alltså: den totala kostnaden per elev har minskat, men pengarna som går till undervisning har ökat:

skolpeng Sundbyberg

Utöver det som syns i diagrammet har vi dessutom flera gånger höjt det socioekonomiska tillägget (vilket Moderaterna röstat nej till) och tillfört extra resurser till elever som riskerar att inte nå målen.

Faktum är att Sundbyberg tillhör de kommuner i landet som lägger mest pengar på undervisning räknat per elev, och alltså högre än riksgenomsnittet (källa: Skolverkets kostnadsstatistik).

Moderaterna påstår: ”Klasstorlekarna har ökat och många lärare har avskedats”

Sanningen: Klasstorlekarna har inte ökat utan tvärtom minskat. Under 2011 var den genomsnittliga klasstorleken 23,9 elever i de kommunala skolorna. År 2012 hade siffran minskat till 21,9 (källa: nämndens verksamhetsberättelser 2011 och 2012).

Det stämmer att sju lärare i kommunen – med skolverksamhet för 2500 elever – har blivit uppsagda på grund av övertalighet. Bakgrunden till detta är att några skolor i Sundbyberg under lång tid dragits med underskott, i ett fall på många miljoner. Som lagen är utformad är det förbjudet för en kommun att betala extra till vissa skolor. Skolpengen ska vara lika för alla. Att några skolor konstant går med underskott betyder att de använder överskott från andra skolor i kommunen, det vill säga andra elevers skolpeng. Det är knappast rättvist. Det är inte heller hållbart att några skolor återkommande drar över den budget som är demokratiskt beslutad, medan andra skolor håller sig inom ramarna. De skolor som haft stora underskott har därför behövt säga upp några personal.

Moderaterna påstår: ”Nästan hälften av eleverna blir underkända i ett eller flera ämnen”

Sanningen: 66,5 % av eleverna fick betyg i minst 16 ämnen vårterminen 2013, enligt den preliminära betygsstatistiken. Det innebär alltså att en tredjedel saknar betyg i ett eller flera ämnen. Det är naturligtvis alldeles för många – men långt ifrån ”nästan hälften”. Siffran har förbättrats sedan 2012, och nu ska vi fortsätta och bli ännu bättre – vi är på god väg.

Moderaternas främsta politiska metod är alltså svartmålning och lögner. Jag tycker att alla de lärare och elever som varje dag jobbar hårt i Sundbybergs skolor förtjänar bättre än så.

Intressant | Netroots

* från och med höstterminen 2013 har skolorganisationen i Rissne gjorts om, vilket gör att Rissneskolan inte längre finns kvar. Högstadiet på denna skola ingår numera i den nya skolan Grönkullaskolan.

8 kommentarer

Filed under Skola och utbildning, Sundbyberg

JB: Konsten att sätta sprätt på en miljard

JB-koncernen gick i konkurs i våras. Nu visar det sig att mer än en miljard kronor fattas i konkursbouppteckningen.

En miljard kronor. Det är en hisnande summa.

Några saker som kan vara värda att reflektera över:

Våren 2013 utbildades 14.500 elever i JB:s grund- och gymnasieskolor, enligt företaget självt (det förekommer olika uppgifter om koncernens elevantal. SVT uppger exempelvis att den hade 9.000 elever). Att en miljard kronor är borta betyder alltså att det fattas 69.000 kr/elev (räknat på 14.500 elever) eller 111.000 kr/elev (räknat på 9.000 elever).

Låt oss göra en jämförelse: Eskilstuna kommun har ungefär lika många elever i grund- och gymnasieskolan (13.972 stycken, enligt verksamhetsplanen 2013) som JB uppger att de hade. Eskilstunas budget för dessa verksamheter uppgår 2013 till 1086 miljoner kronor – det vill säga ganska exakt vad som fattas i JB-konkursen.*

Föreställ er den kommunala nämnd (i landets 15:e största kommun) som skulle försnilla bort ett helt års budget. Har nån nånsin hört talas om något sådant? Vad skulle ens bli konsekvenserna om det skedde?

Vidare: År 2009-2011 gjorde JB en vinst på 228 miljoner kronor, nästan en fjärdedel av vad som nu saknas. Dessa pengar har förts vidare som koncernbidrag från skolorna till JB Education, vilket kan likställas med vinstutdelning. Och detta bara under tre år – även tidigare har mångmiljonvinster tagits ur företaget. Det är alltså inte någon långvarig brist på pengar som ligger bakom den gigantiska skulden i konkursboet.

Vi ska inte heller glömma att Skolinspektionen riktat allvarlig kritik mot JB-skolornas kvalitet. Det är alltså inte så att pengarna används till någon extravagant undervisning. Tvärtom fann Skolinspektionen att undervisningen ofta bedrevs som självstudier och att det på flera skolor fanns ”exempel på elever som när de lätt och tidigt är färdiga med sin arbetsuppgift får gå hem, trots att det återstår lektionstid.” Ett stort antal JB-gymnasier saknade dessutom skolbibliotek, trots att det måste finnas enligt lag.

Det vore intressant att veta hur konstruktionen bakom koncernskulderna ser ut. Enligt SVT utgör de en stor del av den miljard som fattas. Eftersom det är vanligt i den här typen av välfärdsföretag att vinster förs ut genom diverse komplicerade koncerinterna transaktioner är det inte utan att man undrar om en del av skulderna utgörs av pengar som blivit till vinst i någon annan ände (om inte annat så över tid). Kanske är det inte så, men det vore fint att få fler detaljer kring det.

Avslutningsvis: Glöm inte heller JB:s vd Anders Hultins debattartikel, där han menar att konkursen är ett tecken på att friskolesystemet fungerar (”JB:s exempel – om än beklagligt i sig – visar att systemet fungerar. Vi har på många platser – men inte alla – helt enkelt inte lyckats hålla en kvalitet som innebar att man fick tillräckligt många elever”). Tja, vad säger man. Ett fullt logiskt argument, men kanske lite väl magstarkt för de tusentals elever som inte fått fullfölja sin utbildning (jag har en känsla av att de inte primärt känner tacksamhet över att ”systemet” fungerar, utan kanske hellre hade sett att Anders Hultin som vd fått sitt företag att hålla acceptabel kvalitet. Företagarlobbyn behöver, av flera skäl, jobba lite på sin känsla för PR).

Själv funderar jag över följande scenario: Tänk er att barn- och utbildningsnämnden i, säg, Eskilstuna slarvade bort ett helt års budget och la ner samtliga skolor i kommunen. Därefter skriver nämndens ordförande, en politiker, en artikel på Sveriges mest prestigefyllda debattsida och förklarar att det hela är ett exempel på att skolsystemet fungerar som det ska. Troligt?

Aftonbladet | Intressant | Netroots

*Jämförelsen är inte perfekt, eftersom JB framför allt hade gymnasieelever, medan siffrorna för Eskilstuna gäller alla kommunens elever i grund- och gymnasieskolan. Äldre elever genererar en högre skolpeng.

16 kommentarer

Filed under Marknad vs demokrati, Skola och utbildning