Tankar från en arbetspositiv gråsosse – om arbetskritik

På Socialistiskt forum i helgen deltog jag i ett samtal om arbetskritik med Roland Paulsen och Rasmus Fleischer. Det var ett roligt samtal och jag tror att det var kul att lyssna, eftersom vi tyckte så olika. Allting finns inspelat här och kommer även att sändas på SVT Forum.

Samtalet tog sin början i följande Wigforss-citat som ju varit ganska spritt i sociala medier:

wigforss

Frågan till mig var ungefär: varför har socialdemokratin flyttat sig från denna syn på arbete till dagens löfvenska väckarklocka?

Jag tycker att Wigforss citat är fint och sant och har inga svårigheter att få ihop det med dagens socialdemokratiska politik. Att citatet skulle visa att socialdemokratin varit en arbetskritisk rörelse är däremot ett missförstånd. Wigforss var också författare till skriften Har vi råd att arbeta, som pläderade för full sysselsättning och att denna inte kan lämnas till marknaden, utan att staten i lågkonjunkturer bör skapa arbetstillfällen genom offentliga investeringar. Det är en betydligt mer rättvisande illustration av socialdemokratins inställning till arbete.

Det finns ingen tongivande del av socialdemokratisk ideologi som går ut på att arbete i sig är något negativt, eller att det på sikt ska upphöra (eller minska väldigt kraftigt). Däremot har det naturligtvis funnits ett starkt fokus på och kritik av arbetets organisering. Centralt för socialdemokratin är att vi genom arbete ska skapa ett högre välstånd som kan ge oss alla en bättre levnadsstandard. Detta är också centralt för den fördelningspolitik socialdemokratin velat föra: det är betydligt svårare att omfördela en statisk kaka än en växande.

Utifrån denna grundläggande analys har den socialdemokratiska politiken för arbete vilat på två ben: det ena handlar om full sysselsättning, det andra om arbetslivets villkor. Båda handlar egentligen om makt: den fulla sysselsättningen ger arbetstagarna som kollektiv mer makt gentemot arbetsgivarna/kapitalet, och att ha ett arbete ger den enskilda individen mer resurser och makt över det egna livet. Samtidigt är det uppenbart att det finns många jobb med dåliga villkor, vilket minskar arbetstagarnas makt och frihet. Detta kräver en politik (både facklig och partipolitisk) för goda arbetsvillkor.

Talar man om arbete generellt – närmast som ett filosofiskt begrepp  – har jag personligen svårt för arbetskritiken. Detta bottnar i att jag menar att arbetet förenar åtminstone tre grundläggande behov som jag ser som djupt mänskliga. Det första är behovet av att utvecklas, att skapa, att sträva mot något (för övrigt en central beståndsdel i Nils Karlebys tänkande). Det andra är behovet av meningsfullhet, av att vara behövd, att göra något som ska användas. Det tredje, slutligen, är behovet av sammanhang, av att vara en person tillsammans med andra. Dessa tre behov är inga lyxfenomen. De tillfredsställs inte bara hos en liten grupp privilegierade på arbetsmarknaden, utan kan finnas i en rad olika yrken, beroende på individens preferenser.

Jag tror inte att vi mänskligt sett blir lyckligare av att det inte skulle ställas några krav på oss. Tvärtom. Jag har svårt att se att ett överflöd av fritid är något som nödvändigtvis skapar varken lycka eller meningsfullhet. Jag tror inte heller att det är möjligt att komma ifrån att vi människor ibland – ofta – måste göra saker som inte är omedelbart lustfyllda (kalla det arbete eller vad som helst). Det betyder inte att det är dåligt för oss att göra dessa saker. Antagligen tvärtom.

Naturligtvis är jag väl medveten om att alltför många lönearbeten idag inte förmår svara mot behoven av skapande, meningsfullhet och sammanhang, men som socialdemokrat (och därmed pragmatiker och reformist) ser jag det som en mer angelägen fråga att försöka åtgärda detta (det vill säga: föra en politik för bättre arbetsvillkor och fler jobb) än att sträva mot en avlägsen utopi där vi på nåt sätt inte ska behöva arbeta längre.

Slutligen några ord om panelsamtalet på Socialistiskt forum:  Att som Roland Paulsen förespråka dramatiskt förkortad arbetstid samtidigt som den offentliga sektorn kraftigt ska byggas ut (med fler anställda och högre löner) är ett djupt ohederligt resonemang. Att exempelvis gå ner till sex timmars arbetsdag innebär ju inte bara att individens inkomster minskar med en fjärdedel, utan även att samhällets totala inkomster minskar* – och därmed också möjligheten att finansiera en gemensam sektor.

Att som Roland Paulsen hävda att detta på något enkelt sätt skulle kunna lösas genom att skifta skatteuttaget från arbete till exempelvis företag/kapital bygger på ett missförstånd. Även företagens omsättning minskar ju om de arbetade timmarna blir färre! Det är helt enkelt arbetet som skapar värde och det välstånd vi har i samhället (att från en vänsterståndpunkt hävda något annat verkar minst sagt märkligt). Därutöver är inte företagsbeskattning en isolerad företeelse utan påverkar naturligtvis även löner och annat i ekonomin – betalar företagen högre skatter är de mindre benägna att betala löner.

Av statens totala skatteintäkter kommer idag ca 60 procent från arbete (och bara ca 10 procent från kapital, resten från konsumtion). Menar man att detta på något omfattande sätt ska ändras bör man nog vara lite mer precis i varifrån pengarna ska tas istället. De förändringar som skulle krävas rör så oerhört stora volymer att de inte är realistiska.

Med detta sagt vill jag betona att hur mycket vi som samhälle väljer att arbeta (utöver en mycket grundläggande nivå för att fylla de mest basala behoven, typ mat och husrum) självklart är just ett val. Det finns inget naturgivet i att ha exempelvis åtta timmars arbetsdag och fem veckors semester, 480 dagars föräldraledighet samt en inträdesålder i arbetslivet på 29 år och en utträdesålder på 63. Liksom all politik handlar det om att väga olika alternativ mot varandra. Vi skulle kunna arbeta mindre än idag, men det har ett pris i form av sänkt levnadsstandard.

För egen del tycker jag inte att det är någon bra idé att göra några generella minskningar av arbetstiden (även om jag i och för sig inte skulle ha något emot en extra semestervecka!). Jag tycker inte att det är värt det i förhållande till de välfärdsförluster det skulle ge upphov till, varken på individnivå eller samhällsnivå (där behovet av mer resurser till offentlig sektor är mycket stort och inte kommer att minska de kommande åren). För att kunna upprätthålla dagens nivå av samhällsservice – och gärna öka den – behöver vi rent faktiskt fler arbetade timmar, inte färre. Men – de som hellre vill växla löneökningar mot tid kan naturligtvis göra det inom ramen för de vanliga avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden. I Sverige är det ju parterna som sköter lönebildningen, inte politiker.

Intressant och Netroots.

* Detta gäller även om arbetstiden minskar till sex timmar med bibehållen lön (vilket jag ser som orealistiskt).

16 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Ekonomi

16 responses to “Tankar från en arbetspositiv gråsosse – om arbetskritik

  1. Tony Kenttä

    Först apropå Wigforss – full sysselsättning säger väl inget om hur länge vi ska arbeta när vi väl är sysselsatta? Sedan angående om det finns en arbetskritisk del i socialdemokratins historia – kanske. Rickard Sandlers utlåtande (Socialiseringsproblemet, SOU 1936:7) i den förvisso begravda Socialiseringsutredningen 1936 är ganska kritiskt:

    ”Det samhälle har företräde, som genom hela sin struktur bäst lyckas frigöra människan ur hennes ekonomiska verksamhet. Samhällsekonomin är fundament och primär betingelse, icke självändamål. Ju mindre del av människans tillvaro det samhällsekonomiskt nödvändiga arbetet fyller — ju större del av densamma som kan fyllas av ”överflödig”, i större frihet vald verksamhet — desto bättre.”

    Dessutom ska jag ha hört att Gustav Möller, som satt på socialdepartementet och hade hand om arbetstidsutredningar (vet ej om alla), ska också ha varit ganska långtgående. Däremot har rörelserna sprungna ur den Andra Internationalen (även då sovjetkommunismen) ofta haft målet att göra arbetaren jämlik medborgare och därmed hävdat arbetets värdighet (just värdighet har åtminstone stått i vårt näst senaste program). Arbetarens arbete har varit ett sätt att hävda dennes jämlik även med egendomsägaren.

    Slutligen tycker jag att man bör fråga sig om de tre behov som arbetet fyller (vilket jag delvis kan hålla med om – förutsatt att vi ser en historisk kontinuitet i vad arbete är) verkligen kommer att uppfyllas i lönearbetsform? Eller är det ”goda arbetet” (långsiktigt) omöjligt i kapitalismen? Detta på grund av att på vilket sätt vi arbetar och med vad vi arbetar spelar ingen roll i kapitalismen, så länge vi arbetar (i sig). Driften till produktivitetsökningar riskerar också att tömma arbete på mening och sammanhang (den gamla alienationskritiken).

    • Marika

      Nejvisst, full sysselsättning säger inget om arbetstidens längd. Jag menar ungefär att man inte kan härleda exakt hur många timmar vi ska arbeta ur socialdemokratisk ideologi (eller för den delen ur Wigforss citat ovan).

      Angående arbetskritikens roll inom S garderade jag mig ju lite genom att säga ”tongivande”. Självklart finns det och har funnits alla möjliga uppfattningar men jag menar ändå att det centrala inte har varit att så att säga upphäva arbetet.

      Det finns en viktig distinktion mellan arbete och lönearbete som jag inte är så tydlig med i texten. Den är dock ffa filosofisk. I verkligheten menar jag att de ofta inte går att skilja från varandra. Jag tänker att man nog rent filosofiskt kan föreställa sig att ”arbetet” som fenomen helt frikopplades från lönearbetet och att de tre behoven då skulle kunna tillfredsställas på det sättet. Men den typen av tankegångar börjar närma sig utopin, och då är jag mer intresserad av verkligheten här och nu, och att göra lönearbetet bättre för så många som möjligt.

  2. Felix Antman Debels

    Jag tycker dock att det finns några saker man ändå skulle kunna fundera på vad gäller arbetskritik och arbetsförkortning:
    1. En väldigt stor det av de som arbetar känner inte att deras tid är meningsfull eller att det som de gör är roligt. Det var en intressant undersökning från Gallup som visade att 73 procent är oengagerade på jobbet. Arbetets innehålla är helt enkelt inte tillräckligt tillfredställande. En del av det tror jag har med det som kallas tomt arbete: alltså att många ägnar arbetsdagen åt att inte arbeta. och att dölja att det inte arbetar. Delvis är nog detta en följd av teknisk utveckling där vi helt enkelt är mer effektiva idag än för säg 20 år sedan men att detta inte fått ett utslag i arbetstidens längd. Klart att detta även är ett arbetsmiljöproblem, men jag tror inte bara att det är förklaringen.

    2. Vad säger att låt oss säga 6 timmars arbetsdag skulle innebär 25 procentiga förluster. Det är uppenbart att delar av arbetstiden inte är produktiv och det är i flera yrken säkert är så att minskad arbetstid skulle innebära ökad effektivitet de timmar man är på jobbet, ett lager i Norge testade kortad arbetsdag med mycket goda resultat. I vissa yrken har man ju i viss grad anpassat sig till vad som de facto är en rimlig arbetstid, t ex. inom vårdyrken där mer än 6 max 7 timmar inte verkar vara rimligt om kroppen ska hålla.

    3. Jag tycker nog arbetstidsförkortning också har en miljömässig dimension som gör att det inte bara kan bli en fråga om ”produktivitet”. Vi måste hitta vägar att lösa den klimatkris som verkligen är ett rejält hot, och det sker inte med förändringar i marginalen. Att då växla inkomstökningar mot mer tid är ju ett sätt att minska utrymmet för privatkonsumtion, kanske det mest effektiva sättet. Det här tycker jag är en springande punkt. Socialdemokratins strategi för 1900-talet skapades i en situation där miljöfrågan inte existerade som politiskt problem. Möjligtvis vissa bevarande frågor som Naturskyddsföreningen drev. Att t. ex hela tiden låta kakan växa och sedan omfördela denna var ju i den situationen helt rimligt, annars skulle vi bara varit fattiga. Men idag är faktiskt frågan om kakan, åtminstone materiellt kan växa mera. Då kanske kortad arbetstid faktiskt är en möjlig framkomlig väg.

    4. Jag är tämligen övertygad att många vill ha mer fritid, men att strukturella orsaker på arbetsmarknaden gör det väldigt svårt. Det som gör mig konfunderad är varför det gick att sänka arbetstiden förr men att det idag framstår som ett politiskt lönlöst projekt.

    • Marika

      Detta med ”tomt arbete” tycker jag är en viktig och intressant fråga. Inte minst mot bakgrund mot samtidens fokus på det självförverkligande arbetet – men jag antar att i de flesta jobb finns moment (och i vissa helt dominerande) av att bara vara… trista, händelselösa. Samtidigt speglar kanske detta åtminstone i många fall att vissa arbeten förutsätter dötid. Det finns helt naturligt arbetstoppar och -dalar, och vi vill ju inte att alla ska jobba delade turer för det.

      Av detta skäl tror jag inte att det är möjligt att helt ”effektivisera” arbetstiden. Det gäller förmodligen ffa tjänsteyrken. Därmed inte sagt att en 25-procentig nedsättning av arbetstiden motsvarar exakt samma produktionsbortfall, men jag tror ändå att det kommer att föreligga en betydande produktionsförlust.

      Vad gäller klimatdimensionen har jag inget enkelt svar. Jag är förstås medveten om problemet. Samtidigt finansierar ju arbetet de ”miljövänliga” tjänsterna i offentlig sektor som jag gärna vill behålla (och även bygga ut). I Sverige har vi en större sektor personliga tjänster än i många andra länder, just pga den gemensamt finansierade välfärden. Det är en viktig fråga men svår.

      Slutligen, jag tror iofs också att många skulle vilja ha mer fritid, men samtidigt blir det svårt att tänka bort att detta inte manifesteras mer i kollektivavtalen eller i politiken. Det är ju liksom de instrument som finns för att driva igenom människors prioriteringar. Naturligtvis finns det på alla möjliga områden strukturella hinder och trögheter, men om folk verkligen satte mera fritid högre än andra politiska/fackliga prioriteringar skulle det ju också märkas. Det finns ju väldigt många saker vi människor vill som vi när saker och ting ställs på sin spets ändå inte är beredda att driva igenom pga alternativkostnaden.

  3. Pingback: Arbete byggde detta vackra land – arbetskritik inom välfärdsstaten | Maska.nu

  4. Lisa

    Men tycker du inte att Löfvens väckarklocka är ett väldig billigt och populistiskt grepp som främst försöker tilltala högerväljare som idag röstar på borgarna?

    Till att börja med är det ju orimligt att en gammal metallarbetare skulle vara okunnig om att alla arbeten inte innebär kontorstid 7 – 4 eller 8- 17.

    Otroligt många branscher har helt andra arbetstider.

    Dessutom ligger inte alla dessa 35 000 ungdomar och drar sig om morgnarna idag. Många har förmodligen försörjningsstöd och tvingas därför gå upp enbart för att ta sig till fullständigt meningslösa aktiveringsåtgärder om dagarna, aktiveringsåtgärder som knappast är en merit i någon arbetsgivares ögon. Sedan studerandevillkoret i A-kassan som gav ungdomar som slutfört gymnasiet rätt till den ersättning som motsvarar ”golvet” i À-kassan försvann är otroligt många unga beroende av försörjningsstöd trots att de inte har några ”sociala problem” i övrigt.

    Jag har svårt att tro att en intelligent man som Stefan Löfven är okunnig om detta. Det måste alltså vara så att han låtsas vara okunnig för att spela på de borgerliga väljarnas fördomar om ”lata” ungdomar som vill ha sovmorgon varje dag resten av livet.

    Däremot är det självklart inget fel på Det Politiska Förslaget i sig. Självklart ska staten garantera jobb, utbildning eller praktik (om det är riktig praktik på en riktig arbetsplats och ingen meningslös gruppaktivitet för arbetslösa) till arbetslösa unga.

    • Marika

      Nej, jag tycker att det är en väldigt bra kampanj. Jag tycker inte alls att den anspelar på att arbetslösa är lata: det den säger på ett smart sätt är istället att visst, det finns jobbiga saker med att jobba/studera, men det är ändå värt det. Därför prioriterar vi att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Det är inte svårare än så.

      • Marika

        (och ja, självklart är de som gjort kampanjen medvetna om att alla jobb i Sverige inte börjar vid exakt samma tidpunkt. Att man valt ett specifikt klockslag är antagligen för att ett konkret budskap är lättare att uppfatta. Jag har lite svårt att se varför det skulle vara upprörande.)

  5. TJ

    För min del handlar lönearbetskritiken om att den teknologiska utveckling redan idag och ännu mer inom en nära framtid resulterar i en kraftigt minskning av antalet arbetstilfällen (Se t.ex. boken ”The lights in the tunnel”). Till och med Paul Krugman har börjat tala om teknologisk arbetslöshet i samband med ”capital biased technology change”. Visst, det har sagts förr men det innebär inte att det inte stämmer idag. Induktiv logik säger oss mycket lite om framtiden, som Bertrand Russell och andra visat. Automatisering, informationsteknologi, robotisering och AI avancerar med en våldsam fart och det är tveksamt om vi kan få fram tillräckligt många halvt meningsfulla tjänstejobb (typ massör och spajobb, för att nämna några av de få jobb som faktiskt ökar i antal) för att sysselsätta hela befolkningen.

    Att i det läget – och i en värld där många lider av stress och stressrelaterade problem – tvångskommendera fram (Fas 3) slavjobb eller subventionera fram meningslösa jobb och utbildningar som inte leder någon vart eftersom jobben inte finns (sossarnas alternativ) verkar inte särskilt smart eller humant. Det vore bättre om vi på något sätt kunde dela på jobben, i synnerhet enklare tjänstejobb som upplevs som meningslösa även av de som utför dem.

    • Marika

      ingen vet vad framtiden innebär, men att vi skulle ha uppnått en nivå där vi liksom inte behöver nåt mer tror jag inte på. Inte heller att det inte finns mängder med arbetsuppgifter som skulle skapa ett bättre samhälle om de blev utförda. Det finns oändliga behov i offentlig sektor, det skulle gå att organisera samhället så att de i högre grad än idag blev utförda som betalda arbeten.

      Fas 3 är naturligtvis inget alternativ.

  6. TJ

    En sak till som jag undrar är hur lönearbetet ska kunna göras meningsfullt även om S tar makten. Finns det inte vissa jobb som aldrig kan vara särskilt meningsfulla? Kan någon trivas med att städa 8 timmar om dagen? Dessutom verkar det främst vara den här typen av jobb som ökar i antal idag (tillsammans med väldigt högkvalificerade jobb enligt den s.k. polariseringstesen, ”the hollowing out of middle skill jobs”). Hur kan man komma åt detta med en reformistisk politik där sänkning av arbetstid är avförd från agendan?

    • Marika

      Även jobb som inte är roliga kan vara meningsfulla, eftersom de behövs. Städning är ju exv en helt central samhällsuppgift. Det viktiga är att jobba med arbetsvillkoren, löner, inflytande, etc etc. Och att skapa ett rörligt samhälle så att människor om de så önskar ska kunna komma vidare och inte vara fast i jobb de inte vill ha.

  7. Pingback: Borgs reptrick – löntagarna betalar själva sina skattesänkningar | LO Bloggen

  8. Pingback: Borgs siffertrixande borde uppmärksammas mer! | LO Bloggen

  9. arganationalekonomen

    Bättre sent än aldrig.
    Det känns lite fel att endast prata om veckoarbetstiden, vi måste se på livstidsinstatsen och diskurera hur vårt totala arbetsliv skall se ut.
    Jag räknade lite på arbetstiden för ett tag sedan (borde skriva mer formellt om det då det är intressant). Mellan 1950 och 2010 år åren i arbetslivet minskat från 49 till 42 år, vilket motsvarer en nedgång från 40 timmars arbetsvecka till 35 timmarsvecka. Årsarbetstiden hade minskat från 1 910 till 1 525 timmar. Cirka en tredjedel av produktivitetsökningen mellan 1950 och 2010 togs ut i form av minskad arbetstid.
    Minskningen av arbetstiden har främst skett genom att vi ökat den långa frånvaron, semester, föräldraledighet, senare inträde och tidigare avgång från arbetsmarknaden. Åtta timmars dagen har varit helig. Frågan är om vi måste fundera om . Skall vi i framtiden ta ut ökad produktion i längre frånvarorperioder, eller korta av det dagliga arbetet och kanske förlänga antalet år på arbetsmarknaden?

    • Marika

      Intressant! Jag visste inte att det var så pass stor andel av produktivitetsökningarna som tagits ut i tid faktiskt. Du har helt rätt i att det är väldigt relevant att tänka även långsiktigt, i ett livsperspektiv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s