Sänkt skatt och mer pengar till välfärden? Eller hur.

Svenskt Näringsliv skrev en fånig artikel igår där de menar att skatteintäkter och utgifter för välfärd ökat trots att skattekvoten sänkts. De låtsas som att de talar per capita, per brukare etc, men de centrala uppgifterna – inklusive diagrammen i artikeln, diagram som även promotades friskt på köpe-Twitter igår – rör absoluta tal. Det är naturligtvis trams. En bra genomgång av hur det verkligen förhåller sig gjordes av Dagens industri då Göran Hägglund för några månader sedan försökte sig på en liknande argumentation (han valde dessutom att helt förbise inflationen). (Förtydligande: Problemet med Svenskt Näringslivs resonemang är alltså att de inte låtsas om att det existerar en befolkningsökning. Räknar man per invånare har skatteintäkterna sjunkit – mer om det i DI-länken ovan).

Nåväl. Några poänger har Svenskt Näringsliv. Det är inte primärt vård, skola och omsorg som den borgerliga regeringen har skurit på för att finansiera sina skattesänkningar. Man kan räkna på lite olika sätt, men statsbidragen till kommunerna – som ju ansvarar för det alliansen brukar kalla välfärdens kärna – är i princip oförändrade i förhållande till befolkningsökningen. Inga satsningar alltså, men inte heller några drastiska nedskärningar (2014 års statsbidrag är dock nominellt oförändrade vilket innebär en real urholkning).

Det som i störst utsträckning finansierat skattesänkningarna är försämringar i a-kassa och sjukförsäkring. Det är stora volymer det handlar om:

Utgifter sjukförs a-kassa(Statistik från ESV, miljarder kronor). Statens utgifter för sjukpenning, aktivitets- och sjukersättning (sk förtidspension) etc har minskat med nästan 30 procent, knappt 30 miljarder kronor, sedan 2006. Statens utgifter för a-kassan halverades i princip mellan 2006 och 2008 (en minskning med 20 miljarder kronor), men har sedan dess stigit igen. Vi ligger dock fortfarande ca 30 procent lägre än 2006. Antalet arbetslösa har dock inte minskat utan tvärtom ökat med 19 procent under samma period:

arbetslösa a-kassa(Statistik från ESV och SCB.) Det är detta som förklarar att arbetslöshet idag är det vanligaste försörjningshindret för personer som får ekonomiskt bistånd. 46 procent av alla som får socialbidrag idag får det på grund av arbetslöshet. 14 procent får det på grund av att de är sjuka. Enbart 11 procent av socialbidragstagarna har för övrigt ”sociala skäl” som främsta försörjningshinder, trots att det är dem det ekonomiska biståndet egentligen är till för. (Statistik från Socialstyrelsen.) Alltså: allt färre arbetslösa har rätt till a-kassa (eller kan leva på den nivån a-kassan ger), och behöver istället vända sig till socialen. Och nej, det har inte alltid varit så.

För att kunna föra en meningsfull diskussion om välfärd, behov och skatter räcker det dock inte heller att bara tala per capita och inflationsjusterat. Lika nödvändigt är att ta hänsyn till befolkningens sammansättning. 9 miljoner invånare i arbetsför ålder är något helt annat än 9 miljoner pensionärer eller 9 miljoner förskolebarn, både vad gäller välfärdens kostnader och dess finansiering. Sanningen är att på detta område ligger de stora utmaningarna framför oss. Bara de kommande tio åren väntas försörjningskvoten stiga från drygt 70 till drygt 80, det vill säga: 100 personer i förvärvsaktiv ålder kommer att behöva försörja drygt 80 personer som inte arbetar, istället för drygt 70 som idag (och denna siffra förväntas stiga ytterligare fram till 2060).

försörjningskvot(Bild från SCB.) Alltså: Det är möjligt att den borgerliga regeringen hittills har klarat att hålla vård, skola och omsorg på ungefär samma nivå som före skattesänkningarna på 130 miljarder kronor. Detta gäller dock inte ersättningarna till sjuka och arbetslösa, som försämrats dramatiskt – och de är ju i högsta grad också en del av välfärden. Ett skäl till att man ännu inte behövt skära speciellt mycket inom vård, skola och omsorg är att vi just nu befinner oss i en sista andhämtningsficka innan de stora demografiska förändringarna sätter in. Faktum är att trots att vi ännu inte är där har Anders Borg redan slutat hålla överskottsmålet (det som en gång i tiden kom till för att spara inför de bistrare tider då demografin blir mindre gynnsam). Snart kommer dock välfärden – även utan nya satsningar – att börja kosta mycket mer än tidigare.

Inför detta är regeringens beredskap noll. Vi har festat upp pengarna i förtid.

30 kommentarer

Filed under Ekonomi

30 responses to “Sänkt skatt och mer pengar till välfärden? Eller hur.

  1. Kan du inte ta bort ordet fånig i inledande meningen? Minskar kraftigt trovärdigheten vilket är synd om det ska föras en ordentlig diskussion av detta

    • Marika

      Hej! Min text innehåller 645 ord. Av dem gillar du inte ett och skriver en kommentar om det. Menar du på allvar att det är en relevant kritik? Det går jättebra att bemöta mig i sak också. Trevlig kväll!

      • foeraendringsbenaegen

        Nu är det så att jag har delat ditt inlägg som en relevant kritik av Svenskt Näringslivs artikel. Jag tyckte dock i likhet med andra att det är fel att inleda med att kalla meningsmotståndare eller deras artikel fånig om man vill ha en seriös debatt. Därför undrade jag om inte det kunde vara en idé att ta bort det ordet för att förbättra diskussionen. Baserat på ditt svar på min vänligt menade fråga förekommer det dock inte att vara ditt syfte att föra en seriös diskussion. Synd. Men trevlig helg till dig med.

      • Marika

        Om man vill ha en seriös diskussion är bästa sättet att diskutera sakfrågan. Som man frågar får man svar.

        Om man väljer att koncentrera sig på ett enstaka uttryck (eller menar att det diskvalificerar den sakliga argumentationen), misstänker jag att man inte har så stor lust att diskutera själva sakfrågan.

        Det är också ett sätt att förminska den som framfört argumentationen: att inte bemöta i sak, utan att märka ord.

        Slutligen: jag kan komma på många betydligt värre adjektiv för att beskriva företeelsen att utbildade och erfarna ekonomer skriver en hel debattartikel som om det inte existerar någon befolkningsökning. Det är ju fånigt, kom igen. Vi vet alla att de kan bättre egentligen.

  2. Minskade statliga kostnader för sjuk- och arbetslöshetsförsäkring innebär ju också ökade kommunala kostnader för bl.a. försörjningsstöd. Så i slutändan får ju skola, vård och omsorg ta smällen i alla fall.

  3. Svante

    Du pratar som om 130 miljarder ”försvunnit” genom skattesänkningarna. Men du kommenterar inte diagrammet i den ”fåniga” artikeln som visar att skatteintäkterna i reella tal faktiskt ökat trots att skattekvoten sjunkit. Genom att minska skattekvoten har alltså hjulen börjat snurra lite snabbare när de som har möjlighet jobbar lite mer. Effekten verkar enligt diagrammet vara att fler kronor kan fördelas av staten. Är det också ”fånigt”?

    Att kostnaden för A-kassa minskat kan kanske vara en effekt av att en större andel av de arbetslösa är ungdomar. Ungdomar som under den ekonomiska krisen (som drabbat hela Europa) inte kunnat kvalificera sig för A-kassa (och inte heller hade gjort det med tidigare system)?

    • Marika

      Visst växer skatteintäkterna när befolkningen växer. Det stora problemet med Svenskt Näringslivs resonemang är att de inte låtsas om detta. Staten har i absoluta tal fler kronor, men det är också fler personer som ska dela på dessa kronor. Som sagt, läs gärna länken till Dagens industri ovan som förklarar att räknar man PER INVÅNARE så har skatteintäkterna sjunkit.

      Andelen unga bland de arbetslösa är fö ungefär lika hög idag som 2006. Regeringen har förändrat både kvalificeringsreglerna för a-kassan så att färre än tidigare kvalificerar sig och sänkt ersättningsnivåerna, samt höjt avgifterna så att fler lämnat a-kassan. Självklart är det detta som är förklaringen till de mycket kraftigt minskade utgifterna.

      • Svante

        Ok, så de pengar som staten plockar från vissa medborgare för att fördela till andra medborgare har minskat i reella tal. Det är kanske inte förvånande, det var ju delvis det man gick till val på.
        Dock är tidsintervallet 2006-2012 kanske inte helt rättvist, 2008 kom den djupaste ekonomiska krisen sedan 1989/90. Det var oundvikligt att Sveriges sysselsättning skulle påverkas av detta, vilket naturligtvis också påverkat skatteintäkterna (oavsett sätt att mäta). Vore intressant att veta hur Sverige klarat sig jämfört med andra länder i Europa.

      • Marika

        I grunden är det väldigt enkelt. Det går inte att sänka skatterna i den här utsträckningen utan att det också minskar skatteintäkterna per capita.

  4. Sorbus

    Hej, och tack för intressant kommentar till Svenskt Näringslivs artikel. Reagerade också förstås på att de inte brydde sig om befolkningsökning och inflation. Men å andra sidan så verkar du i din kritik inte bry dig om att skatteintäkterna kanske inte behöver vara linjära med befolkningsökningen. Är det verkligen självklart att vi behöver ta på oss en större försvarsbudget när befolkningen ökar med 5%? Behöver vi ha ett mer omfattande och kostnadskrävande system för regering, riksdag, ambassader osv. när befolkningen stiger?
    Det är svårt att dra entydiga slutsatser av statistik. Det är lätt att dra en linje och se var linjerna skär varandra, men lätt är inte alltid rätt…

    • Marika

      Tack för din kommentar. Svenskt Näringsliv tar hänsyn till inflationen, men inte till befolkningsökningen.

      Jag menar inte att skatteintäkterna måste vara linjära med befolkningen. Tvärtom för jag ju ett helt annat resonemang i slutet av texten. Behoven ser olika ut beroende på demografin. De kommande åren kommer samma välfärdsåtagande som idag att kosta mer, främst pga fler äldre.

      • Sorbus

        Så i princip skulle det kunna vara rätt att nu undra några år försöka öka skatteintäkterna (i absoluta tal) och sänka skattekvoten, för att när sedan demografin sätter nya krav kunna höja skattekvoten igen. Och i teorin skulle detta kunna vara en ”smartare” lösning att höja skatteintäkterna än att bara höja skattekvoten?

      • Marika

        Visst, man kan tex höja skatteintäkterna per invånare genom att fler får jobb, jobbar fler timmar, eller genom stora reallöneökningar. Inget av detta är några enkla, snabba lösningar, men bör eftersträvas.

        Viktigt att komma ihåg att under den borgerliga regeringen har alltså skatteintäkterna MINSKAT per capita. Det gör att beredskapen är ännu sämre än den annars skulle ha varit nu när demografin förändras.

  5. Sorbus

    Tror vi ser samma sak, men med lite olika ögon. Jag kan nog tycka att vi nu har synnerligen god beredskap när demografin ändras, eftersom vi kan höja skatterna igen men förhoppningsvis med intakta besparingar. Om skattesänkningarna inte hade gjorts, och med hypotesen att demografin hade genomgått samma förändringar även med en röd regering, så hade skattehöjningarna på den redan höga skattekvoten riskerat urholka den allmänna solidariteten till hela skattesystemet.

    • Marika

      Fast jag har inte förespråkat att skatterna 2006 borde ha höjts istället för sänkts. Min huvudkritik är att de skattesänkningar som gjorts har gjorts på bekostnad av sjuka och arbetslösa. Det har ju skett rent bortsett från de demografiska utmaningar som väntar. Dagens sjuka och arbetslösa har redan fått kraftigt försämrade villkor.

      • Sorbus

        Förlåt om jag var otydlig. Förstod det inte heller som du tyckte skatterna skulle höjts 2006.
        Men när nu demografiutvecklingen är som den är, så känns det för mig tryggare att veta att vi kan höja skatterna igen från nuvarande nivån. Det skapar ju ett visst handlingsutrymme. Om skatterna legat kvar på 2006 års nivå så hade det handlingsutrymmet varit mindre, i varje fall om man tror att det finns någon övre gräns för skattekvoten.
        Det som är så bra med ditt inlägg, och det inlägg Svenskt Näringsliv gjorde, är att det kanske triggar en debatt (även utanför denna sida), om hur man ska se på skatteintäkter och hur man ska räkna på dem. Sen är det väl tveksamt om någon hinner förklara det på de 24 sekunder de får på sig i Rapport/Aktuellt/Agenda osv…😦
        Min poäng här var väl närmast att det kanske inte är helt rättvist att anse att skatteintäkterna skall vara helt linjära med invånarantalet. Det finns säkert tröskeleffekter här och var, men rimligen bör det vara en viss avtagande effekt på skatteintäkterna per capita vartefter invånarantalet ökar!?

  6. Peter

    Om BNP ökar så ökar statens intäkter men även de faktiska kostnaderna för att bedriva offentlig verksamhet. Att hålla utgifterna konstanta i reala per capita termer, innebär i praktiken att färre anställda i offentlig sektor kommer utföra samma arbete som tidigare men till något högre löner.

    Baumoleffekten torde gälla för välfärdssektorn i allmänhet och i synnerhet vård skola och omsorg. Att sänka andelen av BNP som spenderas på välfärd kan knappas göras samtidigt som kvalitén upprätthålls om inte offentligt anställda oftast kvinnor ska tillåtas halka efter ännu mer i löneutvecklingen.

  7. Yngve

    Rapporten är både inflationsjusterad och baserad per capita. Jag förstår inte varför du hävdar annat.

    • Marika

      Det gör jag inte. Läs igen.

      • z

        Du verkar ha svårt för att läsa

        ”Ökningen kvarstår även när hänsyn tas till den demografiska utvecklingen”

      • Marika

        Som sagt, läs vad jag skriver.

      • D

        Som sagt. Jag har läst, och du missar målet.

      • Marika

        Nope, då har du läst slarvigt. Jag skriver om diagrammen. I övrigt är det dock sant att jag inte skriver om en annan viktig invändning, nämligen att skatteintäkter normalt alltid stiger så länge det finns en tillväxt, men det gör även statens utgifter (om inte offentligaställdas löner, transfereringar etc ska halka efter). Detta tar SvN öht inte hänsyn till.

      • Marika

        Fö finns fler invändningar mot SvN som jag inte tar upp eftersom fokus för detta inlägg är detta med transfereringarna. Tex spelar deras val av jämförelsepunkt stor roll. De lyfter tex att lärartätheten har ökat, men väljer man ett annat jämförelseår några år tidigare är den ungefär lika hög som idag. Etc.

  8. Det kostar att ligga ”i topp”.

    Arbetslösa eller i arbetsmarknadspolitiska program :
    * Bland venskfödda: 7.5% , Bland Flykting- och anhöriginvandrare: 23.1%

    * Andel i gruppen långtidsarbetslösa som är utlandsfödda : 43% och snabbt ökande.

    * Andel i gruppen som uppbär ”socialbidrag” som är utlandsfödda : 60% och snabbt ökande.

    Detta bör man dra slutsatser av, både som politiker och som väljare !

  9. Pingback: Mest åt de rika – sammanfattning | Erik Hegelund

  10. Pingback: Svenskt näringsliv och välfärden en absolut historia | Vi Har Räknat På Det Här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s