En gång för ca 10 år sedan gick jag en utbildning i en metod som kallas Mångfald och dialog. I utbildningen ingick en övning som bestod i att man i grupp skulle rita en världskarta, helt på fri hand. Den här övningen görs för att diskutera världsbilder – var börjar man rita kartan? Var är den mest detaljerad? Hur blir proportionerna? De allra flesta börjar rita kartan i sin egen världsdel, som också brukar bli mest noggrann. Hemmavärldsdelen har dessutom en tendens att bli oproportionerligt stor, medan andra delar av världen ofta blir mindre än vad de verkligen är.
Min grupp bestod av ca fem personer, jag skulle tro att de flesta av oss var högskolestudenter, och vi fick till det mesta, i stora drag. Utom en sak – vi glömde helt bort arabiska halvön. Vi ritade Afrika, och så nordost om Afrikas horn tog Centralasien vid direkt på något sätt. Jag minns att hon som ledde övningen sa till oss att det var vanligt, många brukade göra samma misstag. Det har jag tänkt på många gånger sedan dess.
Några år senare var jag på väg till Jordanien för en termins studier. Jag kommer ihåg att jag flera gånger fick frågan om jag behövde ha burka när jag var där, eller slöja i alla fall. Kan du verkligen åka dit som kvinna? De här frågorna fick jag alltså av folk med hög utbildning, ofta samhälleligt och politiskt intresserade. Ändå verkade det som att förvånansvärt många av dem inte visste att man inte har burka i Jordanien. Att många kvinnor där inte bär sjal alls. Att det är fler kvinnor än män på universiteten i Jordanien. Att det helt enkelt råder stora skillnader både mellan olika länder i arabvärlden, och inom dem.
Igår skrev jag om Ship to Gaza på bloggen och fick genast ett antal reaktioner (alla var inte publicerbara) som fick mig att tänka en del på svenskars föreställningar om arabvärlden. Och på hur lite de flesta verkar veta om länderna där.
Uppsala universitet gör varje år en Mångfaldsbarometer. I en av undersökningens frågor ombes respondenterna att på en sjugradig skala bedöma hur pass lika eller olika de upplever ett antal olika nationaliteter och folkgrupper i förhållande till sig själva. Resultatet 2009 framgår av nedanstående bild.
Minst ”kulturellt avstånd” upplever svenskarna till sig själva, och därefter till norrmän. Sedan kan man följa cirkeln moturs och steg för steg öka det kulturella avståndet i takt med den blåa färgen, tills man hamnar hos somalierna, där det kulturella avståndet alltså upplevs som allra störst. Det är uppenbart att kulturellt avstånd är nära sammankopplat med geografiskt avstånd: ofta är det de som bor närmast oss vi också upplever stå oss kulturellt nära. Samtidigt finns det en hel del viktiga undantag till detta. Amerikaner bor långt bort men upplevs som nära – bosnier och serber bor ganska nära, men upplevs som avlägsna – och framför allt upplevs romer som mycket avlägsna, trots att det har bott romer i Sverige i hundratals år.
Irakier är en av de nationaliteter svenskarna upplever det allra största kulturella avståndet till. Av de nationaliteter som finns med i undersökningen är det bara två där man upplever ett ännu större kulturellt avstånd: romer och somalier. Före irakier kommer bland annat kineser och thailändare. Jag misstänker att man skulle få ett liknande resultat även om man bytte ut ordet ”irakier” mot ”arab”. Jag tror att det är araber svenskar känner sig främmande inför, inte specifikt irakier.
Inte för att det är förvånande egentligen – det är ingen nyhet att vi har en växande islamofobi och att det i väst finns en stor skepsis mot arabvärlden. Men rent rationellt tycker jag det är märkligt. Jag har visserligen inte varit i Irak, men jag har varit i ett antal andra arabiska länder. Jag har också varit i Kina och Thailand. Jag måste säga att det var betydligt lättare att som västerlänning förstå de arabiska kulturella koderna än de kinesiska eller thailändska. Den europeiska kulturen har många gemensamma rötter med den arabiska/semitiska men inte särskilt många med den östasiatiska. Gamla testamentet är gemensamt för judendomen och kristendomen och också viktigt inom islam. Dessutom tänker jag att de flesta svenskar borde ha träffat fler irakier (eller somalier, romer och iranier för den delen) än kineser och thailändare. De senare till skillnad från de förra är ju inte några stora invandrargrupper i Sverige.
Jag har lekt lite med Världsbankens statistik över ett antal arabländer. Några av resultaten förvånade mig – kanske förvånar de även er. Om inte annat så visar siffrorna att ”arabvärlden”, lika lite som ”Europa”, är homogen. Det råder stora skillnader mellan länderna, och som sagt, även inom dem.
Precis som i Sverige och OECD är den förväntade skolgången längre för flickor än för pojkar i nästan alla arabländer. Men varken för pojkar och flickor är skillnaden i skolgång särskilt stor mellan (de flesta) arabländer och OECD eller Sverige.
I Förenade Arabemiraten går det mer än två mobiler på varje invånare, visste ni det? Här ligger Sverige i lä. För att inte tala om OECD generellt.
Sverige har ett av världens högsta kvinnliga arbetskraftsdeltagande. Men visste ni att uppemot hälften av kvinnorna i länder som Qatar, Kuwait och Förenade Arabemiraten jobbar?
I Sverige sitter det skitmånga kvinnor i riksdagen! Men Irak är bättre på kvinnlig representation än OECD-genomsnittet, och UAE kommer nära. Samtidigt finns det ett gäng arabländer som inte har några kvinnor alls i sina parlament. Naturligtvis är detta ett gigantiskt problem. Precis som att det är ett enormt problem att inget av de arabiska länderna i dessa grafer är en demokrati. Jag gör inte den här genomgången för att idealisera – jag vet smärtsamt väl hur ofria många av kvinnorna, eller människorna överhuvudtaget, är i dessa länder. Men jag tycker att det är viktigt att inte generalisera. Jag tycker att svenskar generellt borde inse att ”araber” inte är särskilt främmande. Och om nån någon gång får i uppgift att rita en världskarta på fri hand, så hoppas jag att de inte upprepar mitt misstag.
Andra bloggar om arabvärlden, mellanöstern, orientalism, islamofobi. Intressant och Netroots.
Storstad 
Ofta är ju de kulturella avstånden större inom länder och grupper än mellan dem.
Hur mycket har du Marika gemensamt med svensk samisk kvinna i 70-årsåldern som inte fick gå i skolan inomhus i mitten av 1900-talet?
Tänk om politik kunde handla lite mer om individer och lite mindre om grupper…
En sak som är tydligt gemensamt för arabländerna är att inget av dem är en demokrati.
Om du tycker att Israel är en demokrati vill jag inte kännas vid den.
Ping: Rösterna höjs mot blockaden « Ulrika Falk
En lysande postning som gav mig många saker att tänka på.
Gunnar Westman: Precis. Ändå tycks många här i Sverige bygga sin bild av den typiske araben eller muslimen på hur deras stater är.
Många tror t.ex. att det är vanligt i arabvärlden att vara mot demokrati, yttrandefrihet, kvinnors lika rättigheter osv. Men faktum är att stödet för dessa värden i de utav flesta arabländerna är ungefär lika starkt som här i Sverige.
Jag tycker att människor borde begripa att arabvärldens korrupta regimer inte representerar araberna eller muslimerna i allmänhet. Tvärt om så är de i regel djupt avskydda av befolkningen och bryr sig mer om USA:s intressen än om sina egna medborgare.
Det skulle vara ohyggligt intressant att se den statistiken, framförallt att det skulle finnas ett så starkt stöd för kvinnors lika rättigheter. Jag har varit i ett antal arabländer och inte sett så mycket av det.
Det är från en mycket stor Gallup-undersökning som genomfördes bland muslimer i ett stort antal länder efter 9/11 attackerna.
Jag hittar inte undersökningen just nu, men jag har en del siffror.
94& av alla muslimer i Egypten tycker att yttrandefrihet är viktigt. 93& i Iran, 90& i Indonesien.
98% av alla muslimer i Egypten är för demokrati, lika så i Bangladesh. 96% i Marocko, 89% i Jordanien, 88% i Turkiet och Algeriet, 85% i Irak, 78% i Storbritannien och 94% här i Sverige.
Stödet för demokrati är alltså allra starkast i Egypten som också är det land med den allra mest muslimska befolkningen. Att många utav dessa länder (inkl. Egypten) inte är demokratiska har inte att göra med att befolkningen inte vill ha demokrati.
Över 90% av muslimerna i Bangladesh, Turkiet, Libanon och Indonesien förespråkar samma juridiska rättigheter för kvinnor och män. 85% i Iran, 77% i Pakistan men dock bara 57% i Jordanien. 88% av kvinnorna i hårt könssegregerade Egypten anser att de har rätt till vilket arbete som helst. Däremot saknas stöd för tanken att ”anammandet av västerländska värderingar vore till gagn för kvinnors framsteg”.
Vad gäller elfte september-attackerna så uttrycker 7% av muslimerna i världen sitt stöd för attackerna. Den stora majoriteten tar avstånd. Intressant här är att de som stödjer attackerna nästan alltid anger politiska argument t.ex. ”den amerikanska regeringen är allt för dominerande mot andra länder, nästan koloniserande” med en indonesiers ord. De som tar avstånd från attackerna anger däremot i regel religiösa argument som ”det är emot Guds lag”, ”det strider mot islam” osv.
Ungefär 70% av muslimerna betraktar USA som aggressivt, men bara 7% respektive 8% anser det samma om Frankrike och Tyskland. Vad muslimerna önskar av USA är främst att ”minska arbetslösheten och förbättra den ekonomiska infrastrukturen”, ”sluta blanda sig i våra interna angelägenheter”, ”sluta påtvinga oss sina uppfattningar och sin politik”, ”respektera våra politiska rättigheter och sluta kontrollera oss” samt ”ge oss vår egen frihet”.
Ytterst få uttrycker något slags hat mot västerländsk kultur och en överväldigande majoritet anser att ”ökad interaktion mellan västvärlden och den muslimska världen” vore fördelaktigt. I Sverige och Europa anser emellertid en majoritet av invånarna att en ökad interaktion med den muslimska världen vore någonting negativt.
Av USA:s befolkning instämmer 46% i påståendet att ”bombningar och attacker som avsiktligt riktas mot civila är aldrig berättigade”. I Indonesien är samma siffra 74%, i Iran 80%, i Bangladesh 81% och i Pakistan 86%. 6% av den amerikanska befolkningen anser att dylika dåd är ”fullständigt berättigande” att jämföra med 2% i Libanon och Iran eller 4% i Saudiarabien.
Bland muslimer som bor i Europa så är det inte vanligare än bland befolkningen i stort att man accepterar att civila stryker med i kampen för en ädel sak. Det gäller blott 2%, medan 81% fördömer allt våld ö.h.t. och alltså är att betrakta som pacifister, vilket är 9% över genomsnittet i länderna. 75% av muslimerna i Storbritannien säger sig vara lojala mot Storbritannien mot 45% av icke-muslimerna. 82% av muslimerna uttrycker respekt för andra religioner mot 54% av icke-muslimerna osv.
Jag tror att det är den här undersökningen du syftar på:
http://www.gallup.com/press/104209/Who-Speaks-Islam-What-Billion-Muslims-Really-Think.aspx
finns även en del matnyttigt här:
http://www.muslimwestfacts.com/MWFHOMEPAGE/home.aspx
Skrattretande att se hur din ” Mångfaldsbarometer” inte har danskar med även att dessa (rasister?)utgör en stor invandrargrupp.
Som vanligt är att spikad från början, allt för att uppnå det förväntade utfall.
Storebror hade bugat i beundran…
För att koppla till det med Arabvärlden så kan det ha att göra med att den arabiska eller muslimska del av världen inte gör sig bemärkt överhuvudet med annat än olja, gas och extremism.
Det forskas inte (strider mot Koranen) det publiceras färre vetenskapliga pappor från 1.5 miljard människor än från Luxemburg och med tanke på flertalet svenskars erfarenhet av den Arabiska världens framfart i Sverige, är det inte något att säga åt att man helst vill glömma detta obehagliga och undvika att få med det på globen.
Jag förstår inte, på vilket sätt menar du att resultatet av Mångfaldsbarometern skulle ha blivit annorlunda om danskar var med? Det är ju fö inte den enda grupp som saknas, jag antar att det är av utrymmesskäl. Det finns inte heller med eritreaner, italienare, afghaner, libaneser eller palestinier, trots att de inte är helt ovanliga invandrargrupper i Sverige. För att bara nämna några.
Sen vet jag inte riktigt vad ”vetenskapliga pappor” är, men jag gissar att du menar artiklar. Hur som helst har du fel.
Det bor inte 1,5 miljarder människor i de arabiska länderna utan ca 350 miljoner.
http://en.wikipedia.org/wiki/Arab_people#Population_of_Arabic_speakers
Det stämmer att arabvärlden inte ligger i framkant vad gäller forskningen i världen, men det gör å andra sidan inte Sverige heller. Jämförelsen med Luxemburg har du ju bara hittat på. Det finns gott om forskning från arabiska länder – jag vet, jag har själv läst på ett arabiskt universitet – men det handlar ju om underutvecklade länder utan demokrati. Självklart finns det en massa utmaningar, både för tillväxten, vetenskapen och demokratin i dessa länder. Men varför man ska behöva uttrycka sig så hatiskt som du gör av den anledningen förstår jag helt enkelt inte. Läs gärna Alex här ovanför.
1,5 miljarder i muslimska länder är förmodligen vad han menar. Fast det är också fel, för då är nog muslimerna i Indien också inräknade.
Dessutom kan man undra vad ”den arabiska världens framfart i Sverige” är för något. OKQ8s oljemackar?
Fast han har rätt vad gäller forskningen, jag har läst en motsvarande siffra i en undersökning (kan tyvärr inte minnas var). En enkel google sökning visar också hur många som är oroade av den katastrofala utveckling som forskning och litteratur haft i arabvärlden. Verkar vara en kombination av fattigdom och religiös fundamentalism som orsakat den.
Du får allt ge mig källan på det innan jag tror på det. Att man har ”läst något” i ”en undersökning” som man inte kan hitta är inte ett vattentätt bevis för någonting.
Jag förstår inte heller vad poängen med den här typen av kommentarer är. Det är klart att de arabiska länderna är underutvecklade på många sätt, liksom väldigt många andra länder i världen. Men här används detta faktum som ett slagträ i en diskussion som handlar om nåt helt annat.
Jag menar, vad vill du bevisa? Att araber genetiskt är annorlunda/sämre än andra på tex forskning eller demokrati? Det tror jag verkligen inte på. Jag tycker det är obehagliga antydningar.
Jag tror det handlar om Arab Human Development Report från UNDP 2002, som kom fram till att arabländerna generellt sett var mer underutvecklade än deras BNP-nivå borde legitimera. Rapporten ansåg det berodde på att kvinnor generellt var mer diskriminerade där än på andra ställen – se http://en.wikipedia.org/wiki/Arab_Human_Development_Report.
Jag vet inte om rapporten har kritiserats på något seriöst vis, men jag kan tänka mig att snedvridningen av ekonomin spelar sin roll också. Extremt mycket av BNP kommer från råvaruutvinning, och råvavruutvinning är dåligt för den sociala utvecklingen (jämfört med t.ex. industriproduktion). Det är alltför lätt att låta råvaruutvinningen förbli en ekonomisk enklav som försörjer en parasitisk överklass medan resten lever som dom gjorde för hundra år sen.
Jag läser i rapporten:
Based on the number of scientific publications per million people (26 research papers in 1995), Arab countries fall within the advanced group of developing countries, which include Brazil (42), China (11) and India (19), although they are still far removed from the production levels of developed countries, such as France (840), the Netherlands (1,252) and Switzerland (1,878).
Klicka för att komma åt ch3-e.pdf
Dessa rapporter undersöker tillståndet i 22 arabiska länder, dvs inte ”muslimska” länder.
Förr litade många människor blint på det skrivna ordet. Numera litar många människor blint på siffror…
Ping: Svenskar misshandlade av israeliska soldater : Motbilder
Gunnar Westman. Valet i Palestina som Hamas van är ett av de mest demokratiskt riktiga val som någonsin genomförts i regionen. Men sen så straffas folket av omvärlden för att de valt ”fel” parti. Är detta demokratiskt?
Thailändare är en större invandrargrupp i Sverige. Fast en överväldigande majoritet av dem är kvinnor. Dessutom har betydligt fler svenskar varit i Thailand än i arabiska lädner. Därför upplevs självklart Thailand som närmare.
Nej, irakier är en betydligt större invandragrupp än thailändare. Det senaste decenniet har det kommit ca 80000 irakier till Sverige och ca 20000 thailändare. Även somalier är en större invandragrupp än thailändare.
Visst kan jag tänka mig ett antal skäl till att man upplever thailändare som mer kulturellt nära än irakier. Framför allt har man väl mer allmänt positiva konnotationer till Thailand än till arabiska länder, även de som aldrig har varit i någotdera området.
Men att det skulle vara ”självklart”, det tycker jag inte. Det var det som var min poäng med texten…
Angående siffrorna på arbetskraften i de arabiska länderna. Inkluderar de majoritetsbefolkningen i emiraten och Kuwait också? Majoritetsbefolkningen är ju i allmänhet inte medborgare och deras utbildningsnivå skiljer sig avsevärt från den arabiska befolkningens. Förvärvsnivån säkerligen också. Siffrorna är för grova för att egentligen säga något.
Bra inlägg! Skönt att det finns någon med lite vettiga åsikter på Intranätet.
Snygg grafik!
Jag tror att du inte är ensam om att känna dig klämd mellan Israel- och palestinavänner.
Det finns många kristna som över hela världen kämpar för fred mellan Israel och Palestina. Och det handlar inte om att ta ställning för den ena eller den andra parten i en slags svart/vit konflikt.
Det enda som kan bära frukt är att motståndarna börjar att tala med varandra.
Läs mer om varför Kyrkornas världsråd just nu har en fredsmanifestation i Israel och Palestina här:
http://darenpagatan.blogspot.com/2010/06/world-…
Anders_S
Jag antar att statistiken bara gäller medborgare. För de inflyttade är nog statistiken 50/50. Alltså: pakistanska män bygger och pakistanska kvinnor städar/blir våldtagna och kan inte anmäla.
Vad jag alltid älskade att slå fransmännen i huvudet med var att andelen kvinnor i Afghanistans parlament var dubbelt så stor som deras!:) Sedan de började bry sig om burkor och jämställdhet så har det faktiskt gått framåt, nu är det bara 1,5 ggr så många. Starkt jobbat Europa!
Värt att notera är också att USA, vars militärmakt ständigt gör underverk för de afghanska kvinnorna, inte heller har större andel kvinnor i parlamentet än Afghanistan…
Hahaha, sällan man får en så klockren kommentar… 🙂
Intressant och lärorikt inlägg, man får tänka till lite.
Ping: Israel anklagar Mattias Gardell för ”olaga intrång” « Röda Berget
Klok analys. Två böcker har öppnat mina egna ögon lite mer för de problem som du beskriver.
Den första läste jag för länge sedan, Ester Boserups ”Kvinna i u-land: om kvinnans roll i den ekonomiska utvecklingen” (1971). Boserup beskriver olika mönster i kvinnors underordning, världen över, och västerlandet visar sig inte alls vara så alltigenom överlägset som vi gärna vill tro. Om jag minns rätt beskriver hon hur kvinnor i arabländer ofta kan ha mycket höga positioner, eftersom kvinnor bör besätta alla positioner, från botten till toppen, i kvinnodominerade sektorer. En tankeställare.
Den andra boken är Amartya Sens ”Identity and violence” (2006). Sen problematiserar identiteten. Det berörde mig starkt.
Varför fixerar vi oss så mycket just vid de nationella identiteterna? Eller religionen? Varför riktar vi inte istället blicken mot de identiteter som förenar – t ex professionen?
Mångfaldsbarometrar behövs, liksom analyser av jämställdhet, men när vi riktar ljuset mot nationalitet eller kön löper vi samtidigt alltid risken att förstärka de identiteter och den segregation som vi vill utmana. Världen måste alltid ses ur många perspektiv!
Fatima Mernissi skriver om något liknande i ”Shahrazad reser västerut”. Hon driver tesen att inom islam ses kvinnan som fullt intellektuellt jämbördig mannen och det har funnits en tradition av hög utbildning för kvinnor. Det sätt kvinnor förtrycks inom islam är framför allt rumsligen: att de inte tillåts röra sig fritt offentligt. Mot detta ställer Mernissi en västerländsk tradition där kvinnor har setts som intellektuellt underlägsna mannen, som något väsenskilt – men där kvinnan fått större rumslig frihet, dock villkorad med att hon ska vara vacker och tillgänglig för mannen.
Tillspetsat skulle man kunna säga att Mernissi menar att kvinnan inom islam haft större intellektuell frihet men mindre rumslig, medan det är ungefär tvärtom för den västerländska kvinnan.
Jag är inte säker på att Mernissis tes håller hela vägen, men jag tycker att den är intressant och att den absolut har vissa poänger.
Det där med identiteten är också intressant. Det som är så frustrerande i en diskussion om Mellanöstern är att jag uppfattar det som att så många sätter ett likhetstecken mellan ett förtryckande system och själva människorna i systemet. Typ: det finns ett kvinnoförtryck i arabiska länder, alltså är araber dåliga människor. Man måste kunna skilja på de två sakerna, allra särskilt i länder som inte är demokratiskt styrda.
Är inte det frustrerande snarare att så många sätter likheter mellan grupper (t.ex. araber, läkare eller kvinnor) och de individer som ingår i dessa grupper?
Tänk att det ska vara så svårt att förstå att den genomsnittliga människan inte finns och att det ska vara så svårt att politiskt argumentera för att låta individer besätmma själva så långt som möjligt.
Det här var en tes som drevs mycket hårt på 50-talet, som en slags antites mot mellankrigstidens nationella stereotyper. Den var välgörande då, men kan vi inte lämna den bakom oss?
Visst finns det nedärvda kulturella mönster som påverkar folk! Man kan bryta mot dom, men eftersom det kräver en ansträngning består de kulturella mönstren ändå. Ibland över århundraden. Om än bara som genomsnitt. Men även genomsnitt är verkliga. Om man inte förstår det ser man inte skogen för bara träd.
Ping: Kunskap, hjärta och hjärna leder oss till mellanöstern | Högbergs Tankar