Moderater utan dans och drömmar

reinfeldt”Det sovande folket”, boken Fredrik Reinfeldt skrev 1993, brukar åberopas som beviset för att Reinfeldt i själ och hjärta inte alls är någon ny moderat utan en traditionell, mörkblå välfärdsslaktare. Det må vara hur det vill med den saken – det är trots allt ingen ovanlig utveckling att gå från att vara radikal och sluggeraktig ungdomsförbundare till att så småningom bli mer nyanserad – men vad som verkligen är anmärkningsvärt med ”Det sovande folket” är att den innehåller vad som förmodligen är den tråkigaste utopi som någonsin nedtecknats.

Reinfeldt ägnar ett helt kapitel åt att beskriva sitt framtida drömsamhälle, genom att läsarna får följa en dag i den fiktiva Johannas liv. Genom henne speglas den moderata drömmen. Sortera sopor, komma för tidigt, umgås med mormor och konsumera lite kultur. That’s it. När nu Reinfeldt på annat håll i boken på ett dramatiskt sätt avskaffar hela välfärdsstaten, hade man kanske hoppats på lite grandiositet även i beskrivningen av vad som ska ersätta den. Men nej. Den unge Reinfeldt tecknar istället bilden av vad som antagligen är en vanlig tisdag i november för rätt många svenskar. Det vill säga status quo.

Moderaterna drömmer inte. De vill inget mer än förvalta nuet för dem som redan har det hyfsat. Okej, det finns en dröm om marknaden. Det finns en dröm om lägre skatter (brukar kallas frihet). I valrörelsen 2006 fanns en dröm om att fler skulle arbeta. Oklart om den fortfarande gäller. I övrigt enbart en påtaglig oförmåga att föreställa sig någonting annat än det man redan har framför ögonen.

Själva utgångspunkten för de nya moderaternas jobbpolitik är en evig högkonjunktur. Man har haft idéer för hur man minskar arbetslösheten i en högkonjunktur, och man har förvaltat ekonomiska överskott genom att sänka skatterna. Den borgerliga politiken är alltså helt avpassad för en situation som redan är passerad. I en lågkonjunktur får vi inte fler i jobb genom att pressa de arbetslösa (snarare tvärtom – det vore bättre med en hög a-kassa som kan hålla efterfrågan uppe), och överskotten som använts till sänkta skatter är slut för länge sedan. Den senaste skattesänkningen skedde till och med för lånade pengar.

Naturligtvis kommer vi att uppleva fler högkonjunkturer i framtiden. Men tillväxten kommer inte alltid att nå de höga nivåer som under 2007-2008. Just nu råder faktiskt ganska stora frågetecken kring vad vi kan förvänta oss av den ekonomiska utvecklingen i västvärlden. Den gamla kartan gäller liksom inte längre. Det vi däremot kan vara säkra på är att fler äldre och färre i arbetsför ålder kommer att innebära stor belastning på välfärdssystemen. Det är bland annat därför vi behöver lite överskott i de offentliga finanserna – överskott som den borgerliga regeringen nu har förbrukat.

I veckan lade den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus fram sin budget. Den enda nyheten är att man detta år inte sänker skatten. I övrigt är det påfallande hur få de nya idéerna och initiativen är. Ärligt talat, det är en riktigt tråkig budget. Visst kan man säga att det är en besparingsbudget, och att en sådan sällan blir särskilt rolig – men det handlar om mer än så. Detta är verkligen politik som förvaltning. Inte politik som drömmen om något nytt, något annat än det som redan är.

Precis som på riksplanet finns hos stockholmsmoderaterna också en oroväckande kortsiktighet i hanteringen av våra gemensamma tillgångar. Till skillnad från många andra kommuner har Stockholm en ganska stor skattkista. Ett år som detta kan det vara en god idé att använda lite av den för att finansiera löpande verksamhet och slippa alltför stora nedskärningar. Vad som är betydligt mer anmärkningsvärt är att borgarna använt lika mycket av skattkistan även tidigare år. Mitt under strålande högkonjunktur sänkte man förra året skatten med 10 öre (i kommunen med landets tredje lägsta kommunalskatt), och var tvungen att ta ut nästan en miljard av Stockholms sparade pengar för att ändå få balansräkningen att gå ihop. Man åt alltså av sparkontot även i de goda tiderna. Och även om det fortfarande finns ett antal miljarder kvar på kontot, så tar de förr eller senare slut. Större delen av dessa pengar kommer från de utförsäljningar den borgerliga majoriteten har gjort av fastigheter och liknande. Man har alltså sålt fasta tillgångar och använt pengarna till löpande drift. Det funkar ett tag. Men inte i längden.

Det speciella med Reinfeldt, sa en gång en högt uppsatt moderat, är att han inte vill någonting. Men handlar det egentligen inte mer om den moderata ideologin än om enskilda personer? Själv säger jag som Emma Goldman: If I can’t dance, it’s not my revolution. Om vi inte vill något annat än det vi redan har, då behöver vi inte politiken. Och politik utan dans, det blir en jäkla tråkig politik.

SvD om Stockholmsbudgeten.

Andra bloggar om , , , , , rödgrönt. Intressant?

Lämna en kommentar

Filed under Borgerligheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s