Jeg synes det er interessant å høre på Fredrik Reinfeldt. På mange måter en vanlig gutt, hyggelig og pen, med gjennomsnittlige gymnaskarakterer og noen studiepoeng i psykologi […] Jeg synes det er interessant fordi språket hans er et unnvikelsens språk. Han gjør konsekvent ikke det hans store politiske forgjengere i den moderne epoken gjorde: formulerer ideer og visjoner. For det første snakker han lavmælt, som om selve toneleiet skal signalisere at «jeg har ingen store planer for dere». Han snakker som en terapeut, nærmere bestemt en psykolog, som sitter ved siden av deg på sofaen og hører på akkurat dine problemer. Han reiser rundt i landet for å forstå hvordan folk har det, og man får et bestemt inntrykk av at han mener det han sier.
[…]
Reinfeldt gjennomfører ikke noe systemskifte, ettersom han ikke erkjenner at det finnes et system. I hans politiske språk finnes det heller ikke klasser, geografi, byer, landsbygd, fabrikker, kontorer. Bare «mennesker», som har problemer som han konstaterer, og som skal løses.
Det finnes heller ikke noen fremtid, og kanskje heller ikke noen fortid. Reinfeldt snakker ikke om verdier, om kriger og seirer, om kirken og moralen, som de konservative pleier å gjøre. Han snakker ikke om historien, ettersom den er et emne som risikerer å åpne for motsetninger, i likhet med fremtiden. Han legger seg helst ikke ut med noen. Han forstår i grunnen alle mennesker. Og ettersom han forstår dem, kan de også stemme på ham. I hans verktøykasse er det et rom også for deg.
Så skrev Sverker Sörlin i en uppmärksammad artikel i norska Morgenbladet strax före valet. Sörlin skriver också om ”de frias visionslöshet”, en formulering ha lånat från Stig Strömholm, ”ante ikke at den en gang skulle bli svensk regjeringspolitikk”. Sörlin beskriver det apolitiska tillstånd vi befinner oss i, en samtid utan framtidsprojekt, där ingen talar om värden och gemenskap. Där politiken reducerats till problemlösning för enskilda människor.
Det är något väldigt märkligt med den tid vi lever i, för trots att skillnaderna är större än någonsin, så existerar inga konflikter. Ingen blir arg. Valda politiker säljer ut gemensam egendom till underpriser – bland annat till sina kompisar – och fälls i Regeringsrätten för detta, men besluten rivs inte upp. Ingen bryr sig. Den tusenlapp du har fått i skattesänkning kommer direkt ur fickan på någon som är sjuk. Det struntar du i. Den tusenlapp du fått i skattesänkning bekostas även av att 24 000 arbetslösa idag tvingas arbeta utan lön. Det bekommer dig inte.
I senaste numret av Tiden (ej på nätet, prenumerera här) skriver statsvetaren Eva Erman och filosofen Niklas Möller intressant om den apolitiska samtiden:
Vad vi menar med apolitiskt är att politiken reducerats till att handla om individuella önskemål, ofta utifrån självintresse eller direkt behovstillfredsställelse […] Vi har inte på länge befunnit oss så långt ifrån synen på det politiska som gemensamt beslutsfattande som nu. På frågan hur man tänkte rösta inför valet svarade i stort sett alla tillfrågade utifrån den situation de själva befann sig i, precis just nu. Som om frågan närmast per definition handlade om vilken politik som bäst gynnade deras egen situation.
Ja, det är en märklig tid vi lever i. Sossar jag känner suckar och undrar var den intressanta samhällsdebatten äger rum, ”för inte är det i vårt parti iallafall”. Nä, det ligger en del i det. Men när jag försöker komma på andra platser, utanför socialdemokratin, där den skulle kunna tänkas befinna sig istället, då kommer jag inte på några. De borgerliga partierna befinner sig på många sätt i exakt samma vilsenhet som socialdemokratin – deras situation är bara något mindre akut och därför mindre uppmärksammad. Men faktum är att borgarna vann på att inte ha några visioner, och knappt några vallöften. Reinfeldt är den perfekte ledaren för denna ”de frias visionslöshet”.
Jag har inte samma insyn i andra samhällssfärer, men jag uppfattar inte att det pågår intensiva, intressanta och genomgripande debatter om mänsklig samvaro på andra arenor heller – kulturen, akademin? Har jag fel? På 90-talet talade man ju faktiskt om värden. Nyliberaler talade om värden. Inte mina värden, men ändå. Det fanns nån sorts dimension i det offentliga samtalet som handlade om hur människor borde leva tillsammans, på ett åtminstone lite mer existentiellt plan än att tillvarons yttersta mening skulle vara heminredning och ett par jobbskatteavdrag. God I miss it. Det är därför jag känner sympati för den typen av nykonservatism som exempelvis Thomas Idergard (rekommenderar intervju i SvD) och Elise Claeson (rekommenderar intervju i Arena nr 5 2008, ej på nätet, delvis sammanfattad här) står för.
En sak som dock är lite intressant – och hoppingivande – är att allt fler börjar uppmärksamma precis detta fenomen. Häromdagen skrev till exempel Olle Svenning i en mycket läsvärd ledarkrönika:
”De stora berättelserna existerar inte längre. Dödsattesten skrevs för några decennier sedan. Undertecknarna kallade sig postmodernister. Bland de dödförklarade fanns religion, politik, vetenskap, teknik, kapitalismen, ja hela det moderna projektet […] Landet styrs, under folkets växande förtroende, av Fredrik Reinfeldt. Given etta i kursen Trygghet-Kompetens i alla tänkbara managementutbildningar. I svagare stunder en effektiv, men något småtråkig, personaladministratör. De i Reinfeldts personal, som förmår arbeta på flitigt, får ekonomiska premier; de andra får skylla sig själva. […] Reinfeldt gnager ner politik och ideologisk dekoration till samförståndets snusförnuft: Allt ska vara på plats.
En perfekt ledare i de döda berättelsernas tid.”
Ja, just precis så är det. Och det får det att krypa under skinnet på mig, ungefär lika mycket som när jag läste det där ökända vindsvåningsreportaget. Eller som Andres Lokko uttryckt det:
”Konsumtion skulle ersätta kritik. Kunskap och utbildning ersattes med dagens outfit. Nedmonteringen av folkhemmet, socialdemokratins försvagning, möttes med en ny säsong av Hundra höjdare på Kanal 5.”
Vi kan inte ha det såhär! Dags att ta sig ur denna klaustrofobiska apolitiska tvångströja. Nu.
Ilse-Marie ger dig alldeles för många anledningar att vakna ur den apolitiska dvalan. Vänsterekonomerna ger dig ytterligare ett, och Supermiljöbloggen några till, liksom Kjell Rautio och Peter Andersson. Christoffer Ivarsson är också fast och frustrerad i apolitiken. Håkan Boström är inne på något liknande, fast betydligt mer resignerat.
PS. Lite beror kanske också min frustration på att jag bor i Stockholm: ”en stad för fyrkantiga och lydiga som jobbar nio till fem på välbetalda jobb, men vars höga löner till största delen går till bostadslånen”, som Ola Andersson träffande beskriver Stockholmskänslan i en läsvärd artikel i Sydsvenskan. Kräks lite på det.
Andra bloggar om samtiden, apolitisk, frustration, döda berättelser. Intressant och Netroots.
Storstad 
Reinfeldt köper röster med skattepengar. Folk verkar inte bry sig om så mycket mer än lite extra pengar och en ny gadget i fickan.
Var är samhällsdebatten, var finns visionerna om vilket samhälle vi vill bo i? Var är massmedias kritiska granskning av hur regeringsmakten utövas?
Jag har växt upp och levt med solidariteten som främsta ledstjärna. Var tog solidariteten vägen?
När får vi en opposition som vågar debattera visionerna om ett framtida samhälle och avkräva högerregeringen dess visioner?
Bra!
Håller med i allt.
Ping: Tweets that mention Att vantrivas i samtiden -- Topsy.com
Jag menar att i den samtida konsten diskuteras många av de frågor som borde dominera debatten inom socialdemokratin och facket. Att vi inte heller finns på den arenan är ett ytterligare symptom på problemet. Nu verkar lösningen i stället vara en fortsätt vandring på den apolitiska vägen för att vinna tillbaka medelklassen – att inte störa, att inte ställa frågor, att inte lägga sig i, att inte se individen som något annat än egennyttig skattebetalare. Paradoxen växer fram. Vi ska vinna val genom att på detta sätt tilltala medelklassen, men den apolitiska politik som följer på detta kommer att drabba arbetarklassen. Socialdemokratiska arbetarepartiet byggde samhällsmodellen med utgångspunkt i en intressegemenskap mellan arbetare och tjänstemän – genom att inkludera de senare förbättrades villkoren för de förra. Frågan är nu om samma arbetargrupper tvingas betala priset för att behålla medelklassens lojalitet med modellen.
Men är det verkligen så att det pågår en intressant diskussion inom den samtida konsten? Åkej, det är en fråga så svepande att den är på gränsen till meningslös, plus att jag verkligen inte är någon konstkännare. Men ändå. Jag har inte upplevt att det som det rapporteras om på kultursidorna är speciellt angeläget. Tycker det handlar mycket om meta, om inåtvändhet, fokus på detaljer, och litegrann om riktningslösa uppror för sakens skull.
Sen finns det säkert en massa bra enskilda exempel, precis som det gör det även inom politiken, vi har ju många bra enskilda personer inom S tex som driver en bra debatt. Men det saknas det där genomgripande, känslan av att det är något som fastnar och bryter igenom den apolitiska strömmen.
Jenny Wrangborg tycker jag tex är ett bra kulturexempel. Men trots att hon nog får sägas vara framgångsrik för att vara poet är ju hennes genomslag begränsat.
Sen undrar jag också – kan det apolitiska temat förklaras med medelklassens dominans? Är det så enkelt?
Medelklassen har ju trots allt funnits även tidigare, i mer politiskt betonade tider.
Jag tror iofs att det ligger något i det, men det är inte helt uppenbart hur sambandet ser ut. Mycket av det som ger mig själv kvävningskänslor är nån sorts småborgerlighet, som kanske kan kallas medelklass. Alla är så nöjda och fokuserade på detaljer och inne i sina egna liv, och om de gör uppror så är det på sin höjd genom att tycka att delad föräldraledighet är den absolut viktigaste frågan i hela världen. Typ.
Jag tror tyvärr att ilskan och hatet kommer att vara det första tecknet på uppvaknande. I takt med att fler och fler inser sig inte ha något att förlora mer kommer hatet och våldet att blossa upp. Kanske har det redan börjat. Tolkningsföreträdet som högern har kommer att ropa ”terrorism” men kanske detta också kan göra det möjligt att tala om vilket samhälle vi vill ha?
För att dela lite hopp, är debatten nom musikers situation hetare än någonsin. Tack vare musiker som Lina Nyberg och Joakim Milder så pågår stora debatter på internett om bildandet av det nya Musikverket, hanterandet av SAMI-härvan och inte minst Lena Adehlsson-Liljerots odödliga uttalande, att vi behöver fler volontärer i kultursektorn. Dessvärre är responsen från media och allmänheten, som i nästan alla ämnen som kritiserar regeringen, obefintlig.
@ Marika: ”Jag har inte upplevt att det som det rapporteras om på kultursidorna är speciellt angeläget. ” Är det inte just detta som är grundorsaken till den reella politiska problematik som du skriver om. Det finns ett allvarligt glapp mellan den politiska verkligheten och det som man skriver om i tidningarna.
Att det förhåller sig så här har självklart att göra med att 13 utav 15 de största dagstidningarna är borgerliga. Vi befinner oss i en situation där regeringen inte behöver oroa sig för någon opposition. Ledarsidorna gränsar oftast till det löjesväckande lojala. Den politiska opposition som faktiskt finns, får inte det utrymme som behövs i medialandskapet.
Jag tror att man inom vänstern underskattar den fördel som det borgerliga medialandskapet ger regeringen. Istället så försöker man att skylla på sig själv, prata om att det behövs mer visioner. Visst, jag ser också gärna mer visioner och drömmar, men jag är rädd för att de är fullkomligt meningslösa så länge som det inte finns en stark vänsterdagspress.
Visst håller jag med om att den borgerliga dominansen i media är ett problem (har bla skrivit om det här, med snygg grafik och allt: https://storstad.wordpress.com/2010/08/14/hogerns-ekokammare-vs-netroots/
och här: https://storstad.wordpress.com/2010/07/27/david-vs-goliat-den-information-du-presenteras-ar-inte-neutral/
men jag tror ändå inte att det är förklaringen till det jag är ute efter i just detta inlägg. Kultursidorna är ju dessutom ofta vänsterpräglade även i borgerligt ägda media.
Den apolitiska samtiden är, tror jag, en betydligt större fråga än så (dessutom tror jag inte att vänstern inom överskådlig framtid kommer att ha en stark dagspress, så det känns inte så fruktbart att önska det, hur gärna jag än skulle vilja. Vi måste hitta andra strategier).
Sen är det inte nödvändigtvis fler visioner vi behöver. Visionerna är relativt eviga, vi behöver inte ägna särskilt mycket tid åt att beskriva dem, det blir lätt utopiskt. Men jag skulle gärna se någon form av diskussion som tar sin utgångspunkt i verkligheten här och nu och sen ledde framåt. En diskussion som på allvar undrade hur vi borde leva tillsammans, vad som är ett gott samhälle. Inte på en abstrakt utopisk nivå utan mer handfast. Som om det vore något vi faktiskt kunde påverka. För det är det ju, även om de flesta nog inte känner så idag.
För det första skulle jag vilja påpeka att vi nog ligger väldigt nära varandra när det gäller synen på den politiska apatin, att man måste börja ta politik på allvar, samt att förändring måste inriktas på handfasta saker.
Självklart är det så att den politiska apatin har andra orsaker än den borgerliga mediala hegemonin. Men jag tror dock att det är en fråga som man måste tackla om man vill kunna bryta den politiska apatin. För utan ett mer pluralistiskt medialandskap kommer det vara omöjligt för vänstern att formulera nya idéer och förankra dem brett.
Det är nog tyvärr så att vänstern inte kommer att ha en stark dagspress inom överskådlig framtid, men att därmed avskriva det som en önskedröm är nog att acceptera sakernas tillstånd för mycket.
Jag tror att du missar en väldigt viktig grej här, på ett sätt som är typiskt för folk som är uppväxta i akademikerghetton och som i allmänhet saknar direktkontakt med ”verklighetens folk” (mig själv inkluderad).
Nämligen detta att folk avskyr utopier. Har man det okej, eller till och med riktigt bra, vill man inte att massa vildögda politiker och ungdomsförbundare ska ställa till med visionär oreda på grund av att de vill åtgärda av dem upplevda problem, problem som vanliga människor med vanliga jobb och vanliga familjer helt enkelt inte bryr sig om.
Med folkhemmet då, det var ju en utopi, och den blev ju populär och framgångsrik? Javisst, och det blev den för att den åtgärdade verkliga problem för vanliga människors liv. Men i dag, med gratis sjukvård för alla, gratis utbildning för alla, garaterade bostad, pension och socialbidrag för alla, är ”tyvärr” nästan alla vanliga människors problem lösta.
De som finns kvar att lösa är i allmänhet sådana som inte ens finns på tjattrande klassens radarskärmar, eftersom de inte upplever problemen själva och inte är intresserade av dem.
Vem bryr sig om behovet av nya järnvägar i övre Norrland för att hjälpa gruvindustrin på traven eller behovet av en ny luftförsvarsutredning eller den enorma koncentrationen av förmögenhet hos den rikaste procenten i Sverige, när man i stället kan sitta på ett hippt café på Södermalm och snacka om mulitkulti-HBT-palestinaschalar? Ja du fattar.
Så vad bör då göras? Jag tror att en del av lösningen är för det första just ta fasta på vad vanligt folk oroar sig för. Inte försöka skriva dem på näsan utan helt förutsättningslöst ta reda på vad folk snackar om vid det där legendariska fika/köksbordet och sen agera utifrån det.
För det andra tror jag att det behövs en minst lika förutsättningslös idédebatt. För detta duger inte dagens strukturer. Det måste finnas helt oberoende tankesmedjor eller liknande till vänster, som inte sitter och är ängsliga för att deras bidrag ska dras in från partiet eller LO om de publicerar saker som partiet kanske inte vill höra.
Tycker du har många poänger, men du missförstår nog lite vad jag är ute efter. Som jag redan varit inne på i mitt svar till MJE här ovan så är jag själv väldigt ointresserad av visioner och utopier. Det betyder däremot inte att jag är ointresserad av vad ett bra samhälle innebär, och jag tror faktiskt inte att människor i allmänhet är det heller, så länge det som du är inne på handlar om konkreta företeelser i vardagen runt omkring oss.
Visst tror jag att en del av förklaringen till den apolitiska stämningen är att väldigt många människor har det allmänt bra och är ganska nöjda, och därmed inte upplever sig ha ett behov av politiken annat än som leverantör av vissa tjänster man tar för givna och förhåller sig till mer som en kund snarare än en medborgare (”de frias visionslöshet” som jag skriver om ovan).
Men jag tror inte att det är hela förklaringen, för dels har välståndet varit högt i vårt land i åtskilliga decennier, men vi har inte alltid varit såhär apolitiska. Och dels finns det faktiskt fler människor än någonsin tidigare under modern tid som INTE har det bra i dagens Sverige. Det är inte som att det saknas samhällsproblem, eller att problemen bara skulle röra en pytteliten minoritet medan alla andra har det toppen. Långt därifrån.
Vi behöver absolut starkare tankesmedjor, men de kommer ju aldrig att vara oberoende… det finns i princip aldrig några oberoende tankesmedjor eftersom de alltid måste få sin finansiering någonstans ifrån, och särskilt vänstertankesmedjor har ju extremt svårt att få någon finansiering öht. Om inte SAP/LO/ABF skulle finansiera, vem skulle då vara intresserad? Däremot fick gärna finansieringen därifrån vara betydligt större idag, det är att gräva sin egen grav att inte prioritera det långsiktiga opinionsbildandet i det läge SAP befinner sig i.
Jag menar också att frågan är större än att bara handla om idédebatten inom vänstern. Det är hela samhället det handlar om. Jag saknar debatten om hur människor bör leva tillsammans på alla arenor. Även från högern, och utanför politiken.
Just detta om tankesmedjorna, visst måste pengarna komma från någon del av det socialdemokratiska etablissemanget, på samma sätt som att Timbro får pengar från Svenskt Näringsliv eller Moderaterna eller Ax:on Johnsonstiftelserna eller var nu pengarna kommer i från.
Men det är ändå mitt intryck att exempelvis Timbro har mycket friare tyglar än vad motsvarande vänstersmedjor har. Bara detta att Timbro grundades decennier innan vänstern ens acceterade tanken på tankesmedjor säger det mesta. Jobbar man på Timbro och skriver en rapport som sågar borgerlighetens agerande inom något bestämt politikområde är det på intet sätt hinder för en framtida karriär eller för Timbros framtida finansiering.
Om man i stället jobbar på en vänstersmedja och totalsågar någon del av vänsterns politik är det i alla fall mitt intryck att det nog skulle kunna gå illa.
Det är ju en trött kliché, men man kan inte inom vänstern vara så väldigt kollektivistisk hela tiden… Man måste våga släppa fram nya tankar och idéer, även om det innebär att man måste slakta heliga kor eller riva upp lagar man själv skrivit.
Men jag känner på mig att om jag hade partipolitiska ambitioner skulle jag akta mig väldigt noga för att exempelvis föra fram idéer om återreglering av elmarknaden, avreglering av hyresmarknaden, återinförande av Sveriges försvar, vidareutveckling av kärnkraften, att inte rakt av acceptera alla diktat från Bryssel, progressiva kapitalskatter, och så vidare.
Jag tror du har fel där. Högerns tankesmedjor är inte friare än någon annans. Däremot är det klart att de ofta ger intryck av att vara friare eftersom deras finansiella kopplingar är otydligare. De är antagligen inte i första hand sponsrade av partier, utan av näringslivet, och det gör säkert att inriktningen blir lite annorlunda – men knappast mindre politisk – än Arbetarrörelsens tankesmedja.
Att de som jobbar på AT skulle vara särskilt oroade för en partikarriär tror jag är osannolikt med tanke på åldern hos de flesta av dem, och jag tror heller inte att de har särskilt strama tyglar.
Jag tror att ett större problem är att SAP i stort inte bryr sig särskilt mycket om vad som händer på tankesmedjan. De har stor frihet men för lite inflytande, det tror jag är en bättre beskrivning av läget, och jag har en del insyn i frågan…
Mnjaej… det gick ju inte särskilt bra för Olle Sahlström och Ingemar Lindberg på LO Idédebatt. De tänkte, och handlade, lite för otaktiskt.
Det finns ingen som sitter på ”hippa cafér på Södermalm och snackar om mulitkulti-HBT-palestinaschalar”. Kan vi inte döda den här myten en gång för alla? Södermalm är lika blått som resten av landet. Det är bara att gå till Valmyndigheten och kolla statistiken. Finns några palestinaschalar överhuvudaget kvar i Stockholm så är det i nån förort. Telefonplan?
Haha, fast det stämmer faktiskt inte riktigt. I kommunfullmäktigevalet är det faktiskt rödgrön majoritet (om än knapp) på Söder. Vilket förvånade åtminstone mig.
Det finns inte speciellt många sossar på Söder, men proportionellt sett många vänster- och miljöpartister. På Söder finns det alltså en sorts högavlönad livsstilsvänster, eller vad man nu ska kalla det, ”bohemian chic” typ. Folk vars livsstil – lön, utbildningsbakgrund etc – liknar andra innerstadsbors men som ändå röstar betydligt mindre blått än vad man gör på Kungsholmen, Norrmalm och Östermalm (där visserligen den blå dominansen är överväldigande, betydligt större än i riket som helhet).
Det finns en poäng i att skilja på olika sorters vänster. Den vänster som varit stor i Sverige, dvs den socialdemokratiska, som handlar om synen på ekonomi och fördelning, den är inte vanlig i innerstan. Men den kulturella borgerlighet som finns i många andra europeiska storstäder och som handlar mer om moraliska frågor, den finns definitivt på Söder och de södra närförorterna. Jag tänker mig att en hel del av dem bär palestinasjal.
Läs gärna mer om de två politiska dimensionerna (ekonomi vs moral) här: https://storstad.wordpress.com/2010/12/09/tre-%C3%97-tre/
Kommunval vs riksdagsval är intressant. I riket vann Alliansen med 49-44 i riksdagsvalet men bara med 46-45 om man räknar hop alla kommunalvalsröster. Riksdagsvalet på Söder (som är lite svårdefinierat när det ska räknas valkretsar) vann Alliansen med 48-46. Men för stockholmare från andra mycket blåare stadsdelar kan ju Söder därför kännas som ett kommunistfäste, trots att Söder röstar som Sverige. Det är södermalmarna som är verklighetens folk i Stockholm 🙂 (analysen funkar förstås bara i blocktermer)
Det är många som tycker och tänker mycket om Södermalm, men några palestinasjalar har det inte funnits på tio år. Uppdatera gärna fördomarna lite då och då. Rika människor har inte palestinasjal oavsett vad de röstar på eller hur HBT-toleranta de är.
Haha, det är fullt möjligt att mina populärkulturella referenser är rätt mossiga, jag hänger väldigt lite på Söder… men visst, det var väl en tio år sedan palestinasjal var en moderiktig accessoar 🙂
Sen vill jag ändå påpeka att söderborna iofs inte röstar som Sverige (du skriver ju själv att analysen gäller på blocknivå och där stämmer det hyfsat). MP är mer än dubbelt så stora, V är dubbelt så stort som på riks, och S är ca två tredjedelar av rikssiffrorna (om man kollar på valkretsen Södermalm-Enskede). Så de är långt ifrån ”verklighetens folk” på det sättet. Man röstar i själva verket väldigt avvikande på Söder både om man jämför med övriga innerstan och övriga Sverige.
Jag tror att det är just denna överrepresentation av V och MP som gör att folk beskriver söderbor som några som sitter på ”hippa cafér på Södermalm och snackar om mulitkulti-HBT-palestinaschalar”.
Frågan är vad bohemerna säger om de där HBT- schalarna? Och hur många caffe latte räcker de som samtalsämne?
Men för att lämna Södermalm därhän så gjorde jag en snabb jämförelse riksdagsval vs kommunalval (inser både att jag knappast är först och att det är helt offtopic). Man kan kanske se det som en sorts proxy för partiledarnas popularitet (förutsatt att folk inte kan skilja på riks- och lokalpolitik). Maud och Mona förlorade mest, Fredrik vann och Ohly är inte alls ett sänke för v.
M +3.87%
C -1.05%
FP -0.86%
KD +1.24%
S -1.72%
V +0.03%
MP +0.27%
SD +0.79%
Ser ett litet syftningsfel ovan. Jag inkluderar alltså inte mig själv i ”verklighetens folk”, utan som en av de i akademikerghetto uppvuxna figurerna.
Apropå konst
Jag har skrivit en roman, ”De döda fruktar födelsen” som är sprängfylld med politik. Det är också en roman som kommer ur ett helt annat håll än vad som är brukligt, nämligen fantastikhållet.
Det är en mörk samtidsfantasy som utspelar sig i Malmö. Såhär skriver t ex bloggen Socialistsimon om innehållet:
”Pål Eggert skriver en modern Divina Comedia. Den handlar om en resa från Malmö genom det moderna Försäkringskasse-Sverige och karriärs-Sverige till livet efter detta. Det är en Saga om en återfödelse och upprättelse. Det är en snabbläst och bitvis våldsamt humoristisk saga.”
Och såhär skriver Högsbo och Hisingens biblioteksblogg:
”De döda fruktar födelsen är inte så mycket en skräckroman som en idéroman och det är också där romanen har sin styrka. Det är diskussioner om våld som kampmetod, om korruption, om ont och gott, om hur makt korrumperar. Diskussionerna leder fram både goda och dåliga argument, dialogen känns inte bara som författarens egna megafoner utan genuin (något som verkligen inte alla författare lyckas med)”
Vill man veta mer om min roman går det bra att läsa recensionerna som jag lagt ut utdrag ur, och länkar till de fullständiga texterna, på min egen blogg, ”Världen ska brinna”.
http://varldenskabrinna.blogspot.com/
Kolla i marginalen till höger.
Men då måste man våga gå utanför sina invanda föreställningar om vad politisk – och radikal – skönlitteratur kan vara.
Ping: There is no such thing as society | Popvänster
Håller med om bilden av en apolitisk samtid. Som du säger så finns det en del som pekar på att det kommer att ändras. Jag tror också att det ganska snabbt kommer att förstärkas. Med tanke på de systemrisker som vi står inför så kan det en helt annan diskussion triggas när grundläggande strukturproblem konkretiseras. Det som jag tänker på är risker för kollapsande miljösystem (vatten, klimat, livsmedel,etc), energiförsörjning, råvarubrist, ekonomi (konkurrens från Asien och andra låglöneländer sätter press på Västeuropa och USA). När medelsvenssons världsbild krackelerar kommer den grundläggande samhällsdiskussionen att få ett större fokus, dock med risk för tyngdpunkt på att hitta syndabockar och reaktionärt tänkande, vilket det också finns en del tecken på redan nu (SD..).
Olle Svenning lyfter ju fram Danmark som en sorts undantag från den apolitiska stämningen han annars menar är utbredd – och det som utgör undantaget är Dansk Folkeparti. Inget särskilt trevligt exempel. Politik är inte alltid bättre än apolitik, det har vi ju sett många exempel på genom historien… Men det finns många politiska lägen som skulle vara bättre än det vi lever i nu, det tycker iaf jag.
Huvudet på spiken, Marika, än en gång.
Du lyckas formulera något jag själv känt länge, men inte lyckats sätta ord på. Jag instämmer till etthundra procent, och din text fick mig att tänka efter riktigt ordentligt.
Kan det möjligtvis vara så att också ”pengarna före människan” har ett finger med i spelet? Jag är nu bra mycket svepande och generaliserande, men vad jag menar är att jag har länge känt en generell tendens att ekonomi alltför ofta får en underlig slags förtur framför de (enda) verkligt viktiga värdena: människor och miljö. Och hur detta knyter an till ditt resonemang är att om de ekonomiska spelreglerna accepteras av många ”as they are”, leder ju detta till att en stor del av den politiska diskussionen dör. Politiken tar lite död på sig själv och kvar finns ett tyst medgivande. Eftersom jag ofta läser din blogg så vet jag att du inte tillhör den kategorin människor som ger sitt tysta medgivande, och det är jag väldigt glad för.
Som sagt, svepande och generaliserande, men jag ville ändå skriva mina tankar. Och jag har ingen lösning på problemet, förutom att jag önskar att fler människor skulle få lite rätsida på sina prioriteringar; människor och miljö måste värderingsmässigt komma före den kortsiktiga ekonomin, utan att för den sakens skull vara ömsesidigt uteslutande.
Ett gott nytt år till dig önskar
De Tystas Röst.
Tack! ”Eftersom jag ofta läser din blogg så vet jag att du inte tillhör den kategorin människor som ger sitt tysta medgivande, och det är jag väldigt glad för”, det var verkligen väldigt fint skrivet.
Ping: Idéer för en nyvaknad socialdemokrati at Magnus tankar
Såhär skrev jag tidigare: ”Har man det okej, eller till och med riktigt bra, vill man inte att massa vildögda politiker och ungdomsförbundare ska ställa till med visionär oreda på grund av att de vill åtgärda av dem upplevda problem, problem som vanliga människor med vanliga jobb och vanliga familjer helt enkelt inte bryr sig om.”
Och i dag har vi ett utmärkt exempel på det, när några helknasiga folkpartister vill förbjuda lego, eller något i den stilen.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article8340623.ab
Johan Ingerö skriver träffande om det: ”Bonnie Bernström och hennes kvinnoförbund ägnar sig således dels åt en tramsfråga, och dessutom med fullständigt felaktiga argument. Det är inte jättekonstigt att partierna och deras sidoorganisationer saknar medlemmar, när de väljer att tillbringa merparten av sin vakna tid i något slags parallellt universum.”
Vilket jag tycker är mitt i prick.
Den artikeln var väl på sitt sätt ett bra exempel på den apolitiska tid vi lever i. Jag saknar diskussionen om de stora frågorna, och de handlar förmodligen inte om Lego.
Det här handlar väl snarare om motsatsen, när till och det allra minsta måste regleras av överheten? De här tanterna vill att verkligen ALLT ska vara politiskt, till och med lego.
Men visst, du har en poäng i att detta att de inte diskuterar något VIKTIGT gör att det blir lite apolitiskt ändå…
En paradox.
”Tanter” låter i det här sammanhanget lite nedlåtande tycker jag. Jag tycker inte artikeln är intressant men jag tycker det är onödigt att uttrycka förakt inför den. Det finns väldigt många politiska utspel som förtjänar mer förakt än detta.
Sen är det klart att Lego kan vara politiskt. Nästan allt är politik. Men nej, det är inte den här typen av artiklar jag efterlyser. Förutom att det är oklart vad författaren egentligen menar så anar jag en oförmåga att se skogen för alla träd. Detaljfokus helt enkelt. Detta är inte den sortens breda politiska diskussion jag saknar.
Jag hàller pà och skriver en roman pà svenska, min första var pà franska… Om en hemlös kvinna där jag tar upp svensk politik, hur folk hamnar utanför samhället, men det är utifràn en utlandssvenskas synvinkel, bor i Paris.
Intresserar mig egentligen för rovdjursfràgor, dà jag har en blogg pà Aftonbladet, Rovdjurens Värld, som har nàtt mànga… Men dà jag har min ”La vie sauvage” här, pà franska… ”Finns mitt Sverige kvar ?” är min enda blogg pà svenska…
Men jag ser ju hur folk lider av den svenska regeringens politik och jag om nàgon stàr utanför, men jag bryr mig om dessa personer…
Jag har varit hemlös, efter ràn & gruppvàldtäkt i Paris, nu har jag fast anställning och är fackligt ombud i Frankrike…
Men det verkar vara ganska mànga som vantivs i dagens samhälle, inte enbart här i Frankrike, även i andra länder… I Sverige verkar det ju vara vanligt, det som jag ser fràn Paris.. Det har skapats mànga klyftor i Sverige, eller de har kommit igen… En regression i samhället…
Det är iaf bra skrivet!
Bonne Année ! Meilleurs Voeux !
Har nyligen upptäckt denna blogg (via Ulf Bjerelds) och uppskattar verkligen bâde ton och fokus!
Tyvärr kan jag bara instämma i beskrivningen av samtidens hâllning till politik. Mottendenser finns i det lilla, men verkar inte ha nâgon chans att göra sig gällande i ett offentligt rum fyllt av bröd och skâdespel för folket.
För den som vill läsa ett exempel pâ en politisk text som är symptomatisk för politikens tillstând kan jag rekommendera den här krönikan av Per T Ohlsson förra veckan:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/pertohlssonkronika/article1325610/Ett-tillstand-av-fornekelse.html
Per T vill att (s) ska hâlla sig till triangulering à la New Labour och f f a inrikta sig pâ att âterta regeringsmakten. Allt annat riskerar att leda till en ökenvandring.
Man kan ju undra varför nâgon skulle intressera sig för politik om Per T fick som han vill: nya moderaterna och nya (s) skulle slâss om samma position i mittenmitten.
Ping: Den politiska krisen « De Tystas Röst
Hej igen, Marika!
Jag har inte riktigt kunnat släppa din text ur tankarna än, så jag var tvungen att skriva lite om den (bl.a) här: http://detysta.wordpress.com/2010/12/31/den-politiska-krisen/
Jag använde två av dina länkar, jag hoppas det är ok? Om du inte läser mitt blogginlägg, vill jag iallafall rekommendera den här (engelska) artikeln (som jag tar upp och citerar flitigt i mitt inlägg):
George Monbiot: ”The Values of Everything”
http://www.monbiot.com/archives/2010/10/11/the-values-of-everything/
Varför jag rekommenderar den till dig kommer du att förstå när du läser den 🙂
Det är inte den enda lösningen på den problemställning du framför, men kanske en liten vägvisning, vem vet? Det var nämligen tack vare din text som jag kom att tänka på den.
Ett gott nytt år till dig!
Ping: Ett nyårslöfte eller en nyårsföresats för de rika? « reflektioner och speglingar II…
Nu har jag inte läst alla inläggen ovan så med risk att säga vad någon annan redan sagt vill jag framföra följande:
Nej, det här är inte alls ideologilöst. Det är detta som är borgerlig ideologi: Det finns inga system, det finns inget samhälle, inga samhällsklasser, inget samhällsansvar, bara enskilda individer och de är egoister av naturen.
Stannar tågen, än sen, då får väl folk låta bli att åka tåg. Är skolan usel, än sen, då får de väl välja en bättre skola. Blir folk sjuka, än sen, ingen kan ju rå för att somliga har dåliga gener. Livet är riskfyllt, det kan väl inte någon göra något åt, allra minst samhället.
I en mycket bra studie visar Nina Eliasoph i slutet av 90-talet hur politik gjordes till ett icke-ämne och något icke-kollektivt i tre olika amerikanska miljöer. Även Björn Elmbrandt har skrivit om hur det på åttiotalet ohc framåt inte längre gick att kommentera något ur ett allmänintresse, man måste vara direkt berörd för att kunna göra sådant legitimt. Elilasophs bok heter; Avoiding Politics: How Americans Produce Apathy in Everyday Life, den är mycket läsvärd och ökar förståelsen för vad du beskriver.
Tack för tipset! Låter intressant, ska försöka läsa.
Karaktäriseringen av Stockholmare: hoho! Så går det när man låter gentrifieringen gå för långt. 😀 (men gud förbjude att man skulle fortsätta hålla ner hyrorna från marknadsnivå så några intressanta bohemer också har råd att bo här – då får vi hellre få hur tråkigt som helst! 😉
Jag är mera inne på hardcore kvantitativ analys än poesi, men i dagarna tog jag fram Karl Vennbergs samlade verk och slog upp dikten ”Decennieskifte” som i bitvis känns väldigt aktuell även vid detta decennieskifte:
”Låt oss gå rakt på sak:
70-talets utfall kan bero av
hur vänstern förmår att hantera sin besvikelse.
Endast om skördetiden är en tid då frukten viker undan,
vill jag mena att 70-talet blir en sködetid.
Finns det decennier som dör med sin utopi, som 20-talet
är jag rädd för att 60-talet var ett sådant decennium.
Det finns skäl för misstanken att vår civilisation har hittat en ny slit- och slänglösning
av vad Marx efter Pariskommunen kallade dess livsfråga:
att bli kvitt likhögarna med de mördade.
Du vars hjärta är hos vänstern: den behöver ditt förnuft
Upprepa fakta, din del av fakta.
Upprepa drömmen, din del av drömmen.
Upprepa orden i det illegala språket.
Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet
eller 50-talet. Då kan själva drömmen
vara som ett isbelagt nattmoln.”
(Jag tror Bonniers förlåter brottet mot upphovsrätten eftersom Vennberg inte står att finna i nytryck).
Tack! Gillar mycket. Särskilt:
”Du vars hjärta är hos vänstern: den behöver ditt förnuft
Upprepa fakta, din del av fakta.
Upprepa drömmen, din del av drömmen.
Upprepa orden i det illegala språket.”
Det skulle jag nästan kunna ha som motto.
även ”Det finns decennier att bara överleva i, som 30-talet
eller 50-talet”
Jag skulle säga att det inte finns någon motsättning mellan kvantitativ analys och poesi. De är en del av samma spektrum och vi behöver båda.
Word.
Du som gillar statistik. Har du hört något om detta resonemang vad gäller bostadsbrist, fast i Sverige:
http://www.monbiot.com/archives/2011/01/03/home-rule/
Jag har aldrig tänkt på det viset som Georg Monbiot gör, har bara tagit för givet att fler bostäder behöver byggas för att minska bostadsbristen.
Det enda jag har hört på detta tema är anekdotiska påståenden typ att äldre med utflyttade barn gärna bor kvar i stora hus eftersom de ändå amorterat av allt och har väldigt låga boendekostnader. Det kan säkert ligga en del i det, men om det är ett stort problem vet jag inte…
Boverket skriver såhär apropå trångboddhet: ”Bortåt hälften av alla bostäder i landet är småhus och de flesta av dem har minst fyra rum och kök – en stor del av dem har fem rum eller fler. Så nog finns det stora bostäder – för dem som har möjlighet och vill köpa ett eget hus… De allra flesta lägenheter i flerbostadshus har högst tre rum och kök, bara tio procent är fyror och ytterst få har fem rum eller mer.”
http://www.boverket.se/Kontakta-oss/Fragor-och-svar/Om-boende/Om-trangboddhet-i-Sverige/
Det ser helt enkelt ut som att boendet i Sverige är strukturerat så att de stora bostäderna är egnahem. Så om det finns ”överkapacitet” är det antagligen där. Men även om de som bor kvar i hus även sedan deras behov av yta minskat skulle flytta, så är ju inte det en omedelbar lösning för de personer som har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Unga flyttar ju sällan direkt in i hus tex.
Däremot är det väl lite den lösningen den borgerliga regeringen är inne på, när de föreslagit att det ska bli förmånligare att hyra ut ett rum i en villa eller bostadsrätt: http://www.jagvillhabostad.nu/text/2008/09/regeringens-budgetforslag-det-ska-lona-sig-mer-att-hyra-ut-i-andrahand
Att fler ska bli inneboende tycker väl inte jag är en jättebra lösning på bostadsbristen. I Sverige tror jag att man behöver bygga mer, men också att man behöver bygga annorlunda – fler hyresrätter (andelen nybyggda hyresrätter har stadigt gått ner under lång tid samtidigt som ombildningar sker på många håll) men kanske också fler större lägenheter, med tanke på hur ovanligt det verkar vara?
Jag tänker mig dock att situationen kan vara något annorlunda i Storbritannien, om inte annat för att de helt klart har större brist på yta att bygga bostäder på. Detsamma kan inte sägas om ett glesbefolkat land som Sverige…
Samtidigt har ju dessutom regeringen gjort fastighetsbeskattningen regressiv, dvs ju mer värt ditt hus är, desto mindre betalar du i fastighetsskatt. Det är inte primärt en fråga om utrymme, men kopplingen finns. Så på det sättet kan man ju säga att regeringen gynnar dem som väljer att bo kvar i (för) stora hus.
Men snälla Marika, du kan väl inte mena att man ska bygga bostäder i Arjeplog för dem som har jobb i Stockholm? I de delar av landet där det finns gott om plats finns inga jobb, i de delar där det finns jobb finns det relativt ont om plats.
Åtminstone ont om plats där det är tillåtet att bygga. Ont om plats absolut sett är det inte. Det finns massor av impediment och skräpmark även i Stockholms stad som skulle kunna bebyggas. I innerstan bor det 15.000 per/kvkm och arbetar lika många, i vilken ytterstadsdel som helst är det bara fjärdedelen så många. Ja, du kan ju statistik.
Och är det något vi vet så är det att de tätaste stadsdelarna är de populäraste, mest eftertraktade – som de alltid har varit.
Ping: Lästips « nya flickrummet
Vill bara ge lite uppmuntrande tillrop till din blogg. Har läst detta inlägg och det om tillväxt. Tummen upp! Få sossar skriver som du så jag lägger till dig till min länklista på min blogg.
Hälsning Maja Stopek
Tack så mycket!
Ping: Om så kallad valfrihet och myten att finanssektorn är omöjlig att förstå sig på för andra än dess aktörer… « reflektioner och speglingar II…
Innan man drar några långtgående slutsatser om folks mentalitet ska man minnas att fransk press 1965 hade en stor diskussion om hur apolitisk och apatisk ”ungdomen nu för tiden” var. Den sades bara bry sig om konsumtion och nöjen. Tre år senare var det annat ljud i skällan.
I verkligheten är folk ytterst pragmatiska. Man engagerar sig i stora kollektiva projekt om man tror att det tjänar nånting till. Annars inte. Finns inga kollektiva projekt lägger man inte ner arbete på att skapa dem.
Politiska situationer ”uppstår”, kan vi lära oss av Sidney Tarrow. Oftast genom oenighet i den härskande klassen, vilket oftast är ett resultat av att dess projekt har visat sig inte fungera och måste omprövas. När så sker brukar först lite mer välbärgade människor engagera sig politiskt. Om dom har framgång följer andra efter.
Man kan tycka att den härskande klassens projekt har misslyckats så det visslar om det. Kris på kris på kris. Men än så länge syns det bara i tidningarna, inte i verkligheten (om man inte bor i Grekland, Spanien, Lettland etc).
Just nu vandrar vi på en ytterst skör is. Ekonomin ”går bra” för dom flesta, men det beror helt på om det finns andra som är beredda att ta stora exportunderskott för att vi ska kunna ha exportöverskott. När de inte är beredda till det längre faller också vi.
Då vore det bra om det funnes något annat projekt till hands än rassarnas ”det är invandrarnas fel”. Tyvärr verkar det ont om sådant. Vi har inte ens något keynesianskt projekt redo som är allmänt känt. Det finns ansatser hos enstaka personer, men inget kollektivt. Inte minst för att det inte finns några kollektiva sammanhang som inte är uppsplittrade på tvären. Socialdemokraterna är ju inget kollektivt projekt längre utan en grälande samling människor vars politiska spännvidd sträcker sig över hela skalan.
Jag skulle efterlysa ett kollektiv i Sverige som hade ungefär samma sammansättning som den norska treklövern For Velferdsstaten, ResPublica och Manifest Samfunnsanalyse och de medlemsorganisationer som står bakom dem. Alltså något som inte är ett politiskt parti utan ett samtal som inbegriper folkrörelseorganisationer men på ett sådant sätt att hela offentligheten måste ta ställning till det, samtidigt som man tar politisk strid i sakfrågor.
Ping: Osunt
Ping: Jag saknar politiska visioner och långsiktighet | Osunt