Category Archives: Arbetsmarknad

Tankar från en arbetspositiv gråsosse – om arbetskritik

På Socialistiskt forum i helgen deltog jag i ett samtal om arbetskritik med Roland Paulsen och Rasmus Fleischer. Det var ett roligt samtal och jag tror att det var kul att lyssna, eftersom vi tyckte så olika. Allting finns inspelat här och kommer även att sändas på SVT Forum.

Samtalet tog sin början i följande Wigforss-citat som ju varit ganska spritt i sociala medier:

wigforss

Frågan till mig var ungefär: varför har socialdemokratin flyttat sig från denna syn på arbete till dagens löfvenska väckarklocka?

Jag tycker att Wigforss citat är fint och sant och har inga svårigheter att få ihop det med dagens socialdemokratiska politik. Att citatet skulle visa att socialdemokratin varit en arbetskritisk rörelse är däremot ett missförstånd. Wigforss var också författare till skriften Har vi råd att arbeta, som pläderade för full sysselsättning och att denna inte kan lämnas till marknaden, utan att staten i lågkonjunkturer bör skapa arbetstillfällen genom offentliga investeringar. Det är en betydligt mer rättvisande illustration av socialdemokratins inställning till arbete.

Det finns ingen tongivande del av socialdemokratisk ideologi som går ut på att arbete i sig är något negativt, eller att det på sikt ska upphöra (eller minska väldigt kraftigt). Däremot har det naturligtvis funnits ett starkt fokus på och kritik av arbetets organisering. Centralt för socialdemokratin är att vi genom arbete ska skapa ett högre välstånd som kan ge oss alla en bättre levnadsstandard. Detta är också centralt för den fördelningspolitik socialdemokratin velat föra: det är betydligt svårare att omfördela en statisk kaka än en växande.

Utifrån denna grundläggande analys har den socialdemokratiska politiken för arbete vilat på två ben: det ena handlar om full sysselsättning, det andra om arbetslivets villkor. Båda handlar egentligen om makt: den fulla sysselsättningen ger arbetstagarna som kollektiv mer makt gentemot arbetsgivarna/kapitalet, och att ha ett arbete ger den enskilda individen mer resurser och makt över det egna livet. Samtidigt är det uppenbart att det finns många jobb med dåliga villkor, vilket minskar arbetstagarnas makt och frihet. Detta kräver en politik (både facklig och partipolitisk) för goda arbetsvillkor.

Talar man om arbete generellt – närmast som ett filosofiskt begrepp  – har jag personligen svårt för arbetskritiken. Detta bottnar i att jag menar att arbetet förenar åtminstone tre grundläggande behov som jag ser som djupt mänskliga. Det första är behovet av att utvecklas, att skapa, att sträva mot något (för övrigt en central beståndsdel i Nils Karlebys tänkande). Det andra är behovet av meningsfullhet, av att vara behövd, att göra något som ska användas. Det tredje, slutligen, är behovet av sammanhang, av att vara en person tillsammans med andra. Dessa tre behov är inga lyxfenomen. De tillfredsställs inte bara hos en liten grupp privilegierade på arbetsmarknaden, utan kan finnas i en rad olika yrken, beroende på individens preferenser.

Jag tror inte att vi mänskligt sett blir lyckligare av att det inte skulle ställas några krav på oss. Tvärtom. Jag har svårt att se att ett överflöd av fritid är något som nödvändigtvis skapar varken lycka eller meningsfullhet. Jag tror inte heller att det är möjligt att komma ifrån att vi människor ibland – ofta – måste göra saker som inte är omedelbart lustfyllda (kalla det arbete eller vad som helst). Det betyder inte att det är dåligt för oss att göra dessa saker. Antagligen tvärtom.

Naturligtvis är jag väl medveten om att alltför många lönearbeten idag inte förmår svara mot behoven av skapande, meningsfullhet och sammanhang, men som socialdemokrat (och därmed pragmatiker och reformist) ser jag det som en mer angelägen fråga att försöka åtgärda detta (det vill säga: föra en politik för bättre arbetsvillkor och fler jobb) än att sträva mot en avlägsen utopi där vi på nåt sätt inte ska behöva arbeta längre.

Slutligen några ord om panelsamtalet på Socialistiskt forum:  Att som Roland Paulsen förespråka dramatiskt förkortad arbetstid samtidigt som den offentliga sektorn kraftigt ska byggas ut (med fler anställda och högre löner) är ett djupt ohederligt resonemang. Att exempelvis gå ner till sex timmars arbetsdag innebär ju inte bara att individens inkomster minskar med en fjärdedel, utan även att samhällets totala inkomster minskar* – och därmed också möjligheten att finansiera en gemensam sektor.

Att som Roland Paulsen hävda att detta på något enkelt sätt skulle kunna lösas genom att skifta skatteuttaget från arbete till exempelvis företag/kapital bygger på ett missförstånd. Även företagens omsättning minskar ju om de arbetade timmarna blir färre! Det är helt enkelt arbetet som skapar värde och det välstånd vi har i samhället (att från en vänsterståndpunkt hävda något annat verkar minst sagt märkligt). Därutöver är inte företagsbeskattning en isolerad företeelse utan påverkar naturligtvis även löner och annat i ekonomin – betalar företagen högre skatter är de mindre benägna att betala löner.

Av statens totala skatteintäkter kommer idag ca 60 procent från arbete (och bara ca 10 procent från kapital, resten från konsumtion). Menar man att detta på något omfattande sätt ska ändras bör man nog vara lite mer precis i varifrån pengarna ska tas istället. De förändringar som skulle krävas rör så oerhört stora volymer att de inte är realistiska.

Med detta sagt vill jag betona att hur mycket vi som samhälle väljer att arbeta (utöver en mycket grundläggande nivå för att fylla de mest basala behoven, typ mat och husrum) självklart är just ett val. Det finns inget naturgivet i att ha exempelvis åtta timmars arbetsdag och fem veckors semester, 480 dagars föräldraledighet samt en inträdesålder i arbetslivet på 29 år och en utträdesålder på 63. Liksom all politik handlar det om att väga olika alternativ mot varandra. Vi skulle kunna arbeta mindre än idag, men det har ett pris i form av sänkt levnadsstandard.

För egen del tycker jag inte att det är någon bra idé att göra några generella minskningar av arbetstiden (även om jag i och för sig inte skulle ha något emot en extra semestervecka!). Jag tycker inte att det är värt det i förhållande till de välfärdsförluster det skulle ge upphov till, varken på individnivå eller samhällsnivå (där behovet av mer resurser till offentlig sektor är mycket stort och inte kommer att minska de kommande åren). För att kunna upprätthålla dagens nivå av samhällsservice – och gärna öka den – behöver vi rent faktiskt fler arbetade timmar, inte färre. Men – de som hellre vill växla löneökningar mot tid kan naturligtvis göra det inom ramen för de vanliga avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden. I Sverige är det ju parterna som sköter lönebildningen, inte politiker.

Intressant och Netroots.

* Detta gäller även om arbetstiden minskar till sex timmar med bibehållen lön (vilket jag ser som orealistiskt).

16 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Ekonomi

Lata greker?

Martin Wolf skrev igår om myten att ”krisländerna i eurozonen är fulla av latmaskar, medan länder som inte är i kris består av idel hårt arbetande personer”. Wolf visar med enkel statistik att det närmast tycks råda omvänt förhållande: i krisländerna är antalet arbetade timmar per sysselsatt genomsnittligt eller över medel – i vissa fall, anmärkningsvärt nog exempelvis i Grekland, till och med långt över medel.

Detta kan onekligen verka förbryllande. Wolf påpekar att sambandet naturligtvis inte behöver vara kausalt, men, skriver han, det kan ändå finnas en koppling: ”people may work long hours because they feel poor, which also encourages them to borrow too much. Some think this is part of what happened in the US.”

En invändning som dyker upp i mitt huvud är att Wolf enbart visar arbetade timmar per sysselsatt, och därmed missar de stora skillnader i sysselsättningsnivå som råder mellan länderna. När jag istället kollar arbetade timmar per invånare* förändras bilden något, men det är fortfarande uppenbart att det inte finns något enkelt samband mellan arbetade timmar och krisbenägenhet. Spanien och Irland ligger visserligen lågt, men det gör även Tyskland (åtminstone någorlunda), samtidigt som Grekland och Portugal ligger mycket högt (liksom Island).

(Källa: The Conference Board) Skalan gör att det inte ser ut att vara så stor skillnad vad gäller arbetade timmar per invånare, men mellan exempelvis Frankrike och Grekland skiljer nästan 250 timmar eller ca 40 procent. I mina ögon en anmärkningsvärt stor skillnad.

Ryktet om att lättja skulle kunna förklara krisen tycks alltså betydligt överdrivet.

* arbetade timmar per invånare är inte heller ett perfekt mått, eftersom det inte tar hänsyn till skillnader i ålderssammansättning i olika länder, men då the Conference Board inte redovisar uppgifter på befolkning i arbetsför ålder nöjde jag mig med att räkna på totalen.

PS. Länderna i grafen är valda utifrån vilka Wolf redovisar.

Erik Berglöf skriver intressant om en bankunion. Veronica Palm har fått ett brev och Marie Demker skriver intressant om konturerna av en ny socialdemokratisk vision (gammalt, men läsvärt).

Intressant och Netroots.

6 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Ekonomi

Floskler vs verklighet

Idag skriver DN om nya siffror från Arbetsförmedlingen som visar att bara 36 procent av de arbetslösa får a-kassa. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström kommenterar i en mycket märklig intervju. Jag tänkte bemöta några av hennes påståenden och se hur de förhåller sig till verkligheten – håll till godo:

Hillevi Engström: ”Min stora uppgift är ju att människor ska kunna komma in på arbetsmarknaden och få en egen försörjning.”

Facit: Arbetslösheten i september 2006, då den borgerliga regeringen tog över: 6,1 procent. I januari 2012: 8,0 procent.

Sysselsättningen har under samma period minskat från 65,8 procent till 63,7 procent. Källa: SCB/AKU.

Hillevi Engström: ”Ytterst har vi ju ett skyddsnät i samhället som fungerar och så ska vi ha det.”

 Facit: 2006 hade 70 procent av de arbetslösa a-kassa. Idag är siffran 36 procent, rapporterar DN.

Arbetslöshets- och sjukförsäkringen fungerar inte längre som skyddsnät. Istället måste man vända sig till den sista utposten, socialbidraget: “Fyra av tio som får ekonomiskt bistånd är arbetssökande [...] Personer som är sjukskrivna eller får sjuk-  eller aktivitetsersättning och behöver ekonomisk bistånd uppgår till 14  procent” skrev SKL i en rapport i oktober 2010. “De som inte kan försörja sig på grund av sociala problem, utgör bara  elva procent”.

Hillevi Engström: ”Men själva arbetslöshetsförsäkringen är en inkomstbortfallsförsäkring som ska försäkra inkomsten mellan två olika arbeten.”

Facit: Sedan 2006 har andelen med a-kassa som får ut 80 procent av sin tidigare inkomst sjunkit från ca 40 procent till 12 procent.

Diagram från Arbetslöshetskassornas samorganisation.

Alltså: Tre påståenden, tre felaktigheter! Jag tycker det vore klädsamt om statsråd höll sig lite mer till verkligheten och någon typ av intellektuell konsistens när de kommenterade stora samhällsfrågor. Men det är ju bara jag.

Jag har skrivit om den sjunkande andelen som har rätt till a-kassa många, många gånger. Rekommenderar särskilt dessa tidigare inlägg:

Hej systemskifte! som förklarar varför en sämre a-kassa försvagar incitamenten att delta på arbetsmarknaden, dvs riskerar att sänka arbetskraftsdeltagandet

Förnedringens politik som förklarar att det för den enskilde är något helt annat att leva på en försäkring än att leva på socialbidrag

A-kassan en förutsättning för öppenheten som förklarar varför en liten, exportberoende och öppen ekonomi som Sverige behöver bra omställningsförsäkringar.

PS. Sverige har en av västvärldens sämsta a-kassor. DS

Andra som skriver: Alliansfritt och Peter Johansson och Martin Moberg och Claes Krantz.

25 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Borgerligheten

A-kassan en förutsättning för öppenheten

Ovanstående bild kommer ur Harvardprofessorn Dani Rodriks artikel Why do more open economies have bigger governments? från 1998. Den visar att det finns ett starkt samband mellan offentliga utgifter och graden av öppenhet hos en ekonomi. Ju mer ett land handlar med omvärlden, desto större är staten. Sverige är som synes ett typiskt exempel på en öppen ekonomi med höga offentliga utgifter (om än inte i närheten av ”extremerna” Belgien och Luxemburg).

Rodrik testar detta samband på alla möjliga sätt i sin artikel. Han konstaterar att det inte bara gäller rika länder, och att sambandet inte bara gäller enstaka tidpunkter. Han kontrollerar för storlek, geografi, inkomstnivåer, urbanisering, inflationsnivåer, statsskuld och mycket annat. Sambandet mellan ekonomins öppenhet och de offentliga utgifterna kvarstår. Rodrik visar också att graden av öppenhet hos ett land i början på 1960-talet signifikant förutsäger graden av statlig expansion under de kommande tre decennierna, det vill säga: mer öppenhet på 1960-talet innebär högre statliga utgifter längre fram.

Rodrik kan dock visa att sambandet ser något annorlunda ut i rika respektive fattiga länder. I utvecklingsländer finns det ett samband mellan offentlig utgifter i allmänhet och öppenhet. I utvecklade länder finns det inget signifikant samband mellan offentlig konsumtion (exempelvis offentliganställda) och öppenhet, men däremot mellan offentliga transfereringar (socialförsäkringar, olika typer av bidrag, etc) och öppenhet.

Rodrik drar av detta slutsatsen att risk kräver trygghet. I ekonomier som är öppna och därmed mer beroende av omvärlden utsätts människor för en högre grad av risk, som dock dämpas av välutvecklade socialförsäkringar. Den ökade trygghet socialförsäkringar innebär bidrar till att människor accepterar öppenhet i ekonomin. Öppenhet i ekonomin leder till att människor vill ha socialförsäkringar.

I sin bok The Globalization Paradox beskriver Rodrik hur han hittade detta samband, och beskriver det som att han först knappt trodde på resultaten – de gick ju helt emot den ekonomiska standardförklaringen att marknaden alltid klarar sig bäst själv. ”I had stumbled on one of the fundamental truths of economics that no one in graduate school had ever told me about: If you want markets to expand, you need governments to do the same”, skriver Rodrik.

Det är en bra beskrivning, men på sätt och vis lustig. Det samband Rodrik beskriver är ju själva grundbulten i den svenska modellen. En bra a-kassa och en stark arbetsmarknadspolitik (samt en rimlig sjukförsäkring, etc) är förklaringen till att svenskar och svenska fackföreningar under decennier omfamnat strukturomvandlingen istället för att, som i många andra länder, hemfalla åt protektionism. I Sverige skyddas människorna, inte jobben. Bland annat detta har gjort oss till världens tredje mest konkurrenskraftiga ekonomi.

Alltså: ekonomer kanske inte har känt till detta samband, men de socialdemokratiska politiker som byggde det här landet gjorde det uppenbarligen.

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt gillar att delta på internationella möten och lyfta fram den ”nordiska modellens” framgångar i en tid då det ser mörkt ut för många andra europeiska länder. Det obehagliga med detta är att den politik de själva för går rakt emot modellens grundläggande principer.

Den borgerliga regeringen har påbörjat ett systemskifte vad gäller just de sociala transfereringarna, genom att urholka såväl a-kassa som sjukförsäkring. Efter fem års försämringar av sjukförsäkringen har andelen svenskar som inte tror att sjukförsäkringen förmår ge sjukskrivna en hygglig levandsnivå ökat kraftigt:

(Siffror från Socialförsäkringsutredningen) Samtidigt har försämringar av a-kassan gjort att andelen arbetslösa med rätt till a-kassa halverats sedan 2006:

Diagram från Arbetsförmedlingen. Och bland de som får a-kassa har andelen med 80 procent av inkomsten sjunkit dramatiskt:

Diagram från Arbetslöshetskassornas samorganisation.

Dani Rodrik skriver: ”Looking forward, [the findings] suggest that scaling governments down without paying attention to the economic insecurities generated by globalization may actually harm the prospects of maintaining global free trade.” Han menar att en förklaring till att finanskrisen 2008 inte utvecklats till en lika allvarlig depression som på 1930-talet är framväxten av välfärdsstaten.

Moderaterna kallar a-kassan för bidrag och anlägger ett moralistiskt perspektiv: den som inte arbetar ska inte heller äta. Men genom nedmonteringen av a-kassan rustar regeringen ned en av de mest grundläggande förutsättningarna för dynamiken i den svenska ekonomin. Konsekvenserna för den enskilde har känts i många år, men intresserar få. På lång sikt kommer dock konsekvenserna att märkas för betydligt fler än enbart de arbetslösa.

Jag har skrivit om a-kassan många gånger tidigare. Ett axplock av detta – läs gärna:

Hej systemskifte! - om hur allt färre arbetslösa har rätt till a-kassa, och vilka inlåsningseffekter detta kan tänkas skapa

Det borgerliga bidragssamhället - om att allt fler sjuka och arbetslösa tvingas leva på socialbidrag

Mer om regeringens fördelningspolitik - om hur regeringen lagt om a-kasseavgifterna så att de med lägst inkomster får betala mest, en reform som nyligen underkänts av bland annat Lars Calmfors och flera andra forskare

Förnedringens politik - om att regeringens politik för fler socialbidragstagare också är en politik för att få fler att uppleva skam

De som lämnas utanför – i rekordfart - om hur fattigdomen bland arbetslösa ökade kraftigare i Sverige än i något annat EU-land, mitt under högkonjunktur

240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid – om att den förlorade möjligheten att deltidsstämpla inte lett till fler jobb, utan till mer obetald arbetslöshet

Påminnelse: härifrån kommer din skattesänkning – om hur den fattigaste decilen (bland annat arbetslösa) betalat för just din skattesänkning

Gästbloggning: en jobbpolitik för sänkta löner - LO-ekonomen Thomas Carlén förklarar hur detta med jobbskatteavdrag, sänkt a-kassa mm egentligen fungerar i förhållande till jobbpolitiken och hur allting egentligen hänger ihop

Forskningen visar: sänkt a-kassa leder inte till lägre arbetslöshet (doh)

Facit: detta har hänt med a-kassan

I övrigt rekommenderar jag Global utmanings seminarium ”Crises, Inequality and Politics” med bland andra IMF:s Michael Kumhof. Rekommenderar också Marie Demkers alltid läsvärda blogg, senast om marknadsmisslyckanden och marknadsmissförstånd. Slutligen läser jag en märklig artikel i Riksdag och departement, som hävdar att ”S hamnar på efterkälken” eftersom enbart 51 procent av partiets riksdagsledamöter har högskoleutbildning. Exakt vad ”på efterkälken” innebär är oklart, eftersom andelen högskoleutbildade i befolkningen ligger runt 33 procent. Dock kan detta tydligen på någon sätt förklara socialdemokratins inställning till RUT. Läs gärna kommentarerna till artikeln, och för ett resonemang om att det knappast är självklart bra om riksdagen blir en elitklubb, utan att det finns en poäng i att den speglar befolkningens sammansättning, läs gärna detta. Allra sist: glöm inte att donera till Alliansfritt! Läs även Forskare sågar a-kassan – Anders Borg har en känsla.

AB | Intressant | Netroots.

18 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Ekonomi

I Sumpan får alla sommarjobb

Som sagt. Politik spelar roll. I socialdemokratiskt/mittenstyrda Sundbyberg får alla unga som vill sommarjobb. I borgerligt styrda grannkommunen Solna får 50 stycken, en sjättedel av dem som sökt, sommarjobb.  Läs gärna lokaltidningen Mitt i:s reportage här. Det ser likadant ut i hela Stockholms län – sossekommuner fixar sommarjobb, de andra inte.

Eller som Jonas Nygren (KSO Sundbyberg) säger: Det här är arbetslinjen i praktiken.

PS. Moderata kommunalrådet i Solna försvarar den klena sommarjobbssatsningen med att ungdomsarbetslösheten är lägre i Solna än i Sundbyberg. Mot detta finns det flera invändningar:

1. Ungdomsarbetslösheten är förvisso högre i Sumpan än i Solna – som andel av befolkningen ungefär dubbelt så hög. Sundbyberg erbjuder dock ca tio gånger fler sommarjobb än Solna. Med tanke på att Solna är ungefär dubbelt så stort som Sumpan är skillnaden ännu större – relaterat till befolkningsstorlek erbjuder Sundbyberg ca 20 ggr fler sommarjobb än Solna! Att ungdomsarbetslösheten är högre i Sumpan täcks alltså in många gånger om.

2. Det finns just nu 186 arbetslösa unga (18-24 år) i Solna. Sommarjobben är dock inte avsedda för denna ålderskategori, utan för personer som går i åk 9 eller på gymnasiet och som därför inte ingår i ungdomsarbetslöshetsstatistiken. Bortsett från detta – Solnas sommarjobb skulle ju inte ens räcka till en tredjedel av de unga arbetslösa i kommunen…

I övrigt pågår Almedalsfestivalen. Läs mer om detta hos Johan Sjölander, Marie Demker, Johan Westerholm, Staffan Lindström och Peter Johansson. Rekommenderar särskilt Aftonbladets ledarbloggs bevakning av partiledartalen – om Fridolin/Romson, om Fredrik Reinfeldt (”Tema: att människor blir gamla, världen växer och Kina är stort. Retoriskt grepp: om folk inte skrattar åt dina skämt, poängtera faktumet tills de skrattar. Vad han vill att du ska tänka: den här killen läser minsann The Economist”) och om Lars Ohly.

Allra mest: läs Björn Fridéns lista över saker sossarna tänker stoppa.

Intressant och Netroots.

4 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Sundbyberg

Kommunpolitik spelar roll

Såhär många sommarjobb ordnar kommunerna i Stockholms län i år:

Sammanställningen kommer från Sveriges Radio. Jag har markerat vilka kommuner som är sossestyrda. Skillnaden är uppenbar. I socialdemokratiskt styrda Nynäshamn, Södertälje och Sundbyberg får alla unga som visat intresse sommarjobb. I Botkyrka får 1000 personer sommarjobb, medan borgerligt styrda kommuner av ungefär samma befolkningsstorlek, som Nacka eller Haninge, inte ens klarar av en tredjedel av detta. Sigtuna fixar dubbelt så många sommarjobb som något större Tyresö. Ett uppseendeväckande stort antal kommuner – Danderyd, Ekerö, Norrtälje, Solna, Täby och Vallentuna – erbjuder bara en handfull platser (mellan 24 och 55) och, värst av allt – i Sollentuna och Vaxholm finns inte ett enda sommarjobb i kommunens regi.

Sveriges Radios sammanställning visar dessutom att påfallande många av de borgerliga kommunerna erbjuder färre sommarjobb i år än 2010. Antagligen har det att göra med att regeringen gjorde en tillfällig satsning på sommarjobb under valåret, en satsning som dock dragits in i år. Sossekommunerna i Stockholms län har gått in och täckt upp för regeringens indragna pengar. Detsamma gäller ytterst få av de borgerlig styrda kommunerna i länet. Och visst är det bra att Stockholms stad erbjuder upp till 4000 sommarjobb - men det är 8000 som sökt, och det bor 43000 unga i kommunen. Det räcker helt enkelt inte. Om Nynäshamn, Södertälje och Sundbyberg kan erbjuda alla som vill ett sommarjobb, då borde det faktiskt fungera i alla kommuner.

Läs gärna de socialdemokratiska kommunstyrelseordförande som bloggar i länet: Jonas Nygren i Sundbyberg, Anders Johansson i Sigtuna och Anna Ljungdell i Nynäshamn. Slutligen vill jag rekommendera Elofs topplista, en (alltför sällan uppdaterad) blogg av en person som kanske snart är nytt kommunalråd i Södertälje. Läs särskilt gärna det här inlägget: Topp fem över yrken jag aldrig kommer att utöva och det här: Topp fem över yrken som Marika ej kommer att utöva.

SR | DN | SvD | SvD | Intressant och Netroots.

23 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Socialdemokraterna, Storstaden, Sundbyberg

Vårdbiträde med 23.200 kr/mån? Vem då?

Jag bloggar inte så ofta längre. Vet ni varför? För att vår regering gör mig så fruktansvärt uttråkad. Jag har bara bloggat i ett och ett halvt år – varav det senaste halvåret mest ägnats åt en krisande socialdemokrati, så i sammanhanget räknas det knappast – men det känns redan som att jag fastnat på repeat. Nu har regeringen alltså presenterat sina nya modiga reformförslag inför vårpropositionen. Vad blev det? Jo, ett femte jobbskatteavdrag, höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, ökade klyftor och sänkt restaurangmoms. Känns som att jag har skrivit om det hundra gånger förut, till exempel här:

Vad säger Nobelpristagare om högre skattesänkningar för de rika? Om bland annat jobbskatteavdrag och sänkt statlig inkomstskatt.

Världens dyraste jobbpolitik? Om att sänkt restaurangmoms inte ger några nya jobb, enligt exempelvis Lars Calmfors, och så en släng mot de där verkningslösa nystartzonerna som regeringen också envisas med trots att forskningen entydigt är negativ till dem.

Påminnelse: Härifrån kommer din skattesänkning om fördelningsprofilen på regeringens skattepolitik.

Dynamiska effekter, eller: mer voodoo i ekonomin! om att det, trots Reinfeldts påståenden, inte stämmer att ökade klyftor leder till minskade klyftor.

Orka. Som kidsen säger. Nåväl, när man inte orkar bli upprörd över en regering utan visioner längre, kan man i alla fall alltid lita på den svenska politiska journalistiken. Skönt. Till exempel DN, som snällt och lydigt återger Finansdepartementets fantasifulla beräkningar på hur skattesänkningarna slår:


Det finns så många fel med den här tabellen. Exempelvis att den enbart visar jobbskatteavdragets effekt, men ignorerar att regeringen också föreslår höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, vilket innebär att höginkomsttagare får betydligt större skattesänkningar än vad som framgår av tabellen. I DN-artikeln talas det inledningsvis om att ett vårdbiträde med 23.200 kronor i lön får 189 kronor i sänkt skatt, och en läkare med 60.300 i lön får 369 kronor. Först en bra bit längre ner i artikeln framgår det att nej, personen med 60.300 kr/mån får inte alls 369 kronors skattesänkning, han/hon får 634 kronor. Vilket är betydligt mer än vårdbiträdet, både i kronor och som andel av inkomsten.

Varför frågar ingen: Varför ska höginkomsttagare ha större skattesänkningar än låginkomsttagare?

Det slutar dock inte där. De här uppgifterna om yrkeskategorierna och deras löner, som DN så tjänstvilligt återger, varifrån kommer de egentligen? Det är nämligen ytterst få vårdbiträden som tjänar 23.200 kronor i månaden. Medellönen för vårdbiträden är 19.900 kronor. Då ska man dessutom komma ihåg att de flesta inte jobbar heltid. Faktisk medellön för vårdbiträden, med hänsyn tagen till verklig arbetstid, är 13.134 kronor i månaden. Genomsnittlig arbetstid bland vårdbiträden är nämligen bara 66 procent, enligt Kommunals chefsekonom.

Som av en händelse ligger de lönenivåer DN återger allihop över medellönen för respektive yrke. Så här ser det ut i verkligheten:


Enligt Vårdförbundet, Kommunal, SCB och Skolporten (hittade ingen uppgift på metallarbetaren). Nu ska tilläggas att flera av dessa uppgifter kommer från 2009, så visst kan lönerna ha ökat en del. Men knappast så mycket som DN ger sken av.

Att regeringen vill ge intryck av att deras skattesänkningar gynnar låginkomsttagare är naturligtvis ett skäl till att låtsas att låginkomsttagare har högre löner än vad de verkligen har. Men implikationerna är större än så. Många människor, inte minst i Stockholm – jag träffar dem ofta – har en extremt skev bild av vad människor i allmänhet tjänar. Tror man att lägstalönerna på svensk arbetsmarknad ligger runt 23.000 kronor, vilket DN:s rapportering ger vid handen, är det lättare att acceptera en borgerlig politik. Det är lättare att hålla med Anders Borg när han säger att lägstalönerna i kommunerna (läs: vårdbiträdenas löner) är för höga. Men såhär ligger det till: Lägstalönen för ett vårdbiträde är 16.070 kronor i månaden. För en heltid, och de flesta har som sagt inte heltid. Två tredjedelar av svenska folket uppger att de inte själva skulle klara sig på en sådan lön.

Håhåjaja. Det är förresten också något jag skrivit om tidigare: Myten om stockholmaren, om missuppfattningarna runt lönenivåerna i Stockholm.

Ali Esbati visar sambandet mellan sysselsättning och skattekvot i en rad OECD-länder. Johannes Åsberg skriver bra om en märklig intervju med Håkan Juholt. Björn Johnson skriver allt du behöver veta om regeringens föreslagna ”förändringar” av sjukförsäkringen, och om du läst Zarembas skolartiklar måste du verkligen läsa det här inlägget också.

Dagens bästa är för övrigt Arenagruppens fantastiska initiativ partibidrag.se. Äntligen transparens! Skulle det faktiskt kunna bli så att Sverige snart slutar vara ett av endast fyra europeiska länder som inte har reglerat i lag hur de politiska partierna redovisar sin ekonomi? Eller kommer Moderaterna säga nej som vanligt?

Uppdatering: I pappers-DN står det i tabellen som återges ovan att ”månadslönen kommer från SCB:s lönestatistik”. Konstigt. När jag letar där hittar jag inte dessa uppgifter. Enligt SCB är månadslönen för en gymnasielärare i allmänna ämnen 28.000 kronor, månadslönen för ett vårdbiträde 21.500 kronor och månadslönen för en läkare 55.800 kronor.

SvD | SvD | SvD | GP | AB | Ex | Ex | DN | Karin Engdahl | Martin Moberg | Rasmus Lenefors | Peter Högberg | Röda berget | Johan Westerholm | Sebastians tankar | Sandro Wennberg | Alexandra Einerstam | Intressant | Netroots

83 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Ekonomi

Dålig start på dagen

Ångrar att jag tittade på detta klipp i morse.

Hans Johlgren är arbetslös och har varit det så länge att han hamnat i Fas 3 i den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin. Det är sista utposten. När man sökt jobb på egen hand, jobbcoachats, varit på praktik och kanske arbetstränat i några år hamnar man i fas 3. Då ska man jobba hos en arbetsgivare – ”anordnare” – man blir anvisad, men utan lön eller andra rättigheter de flesta av oss är vana vid, typ semester.

Rapporterna om oseriösa anordnare och meningslös sysselsättning är mycket frekventa när det gäller Fas 3. Även Hans Johlgren har uppenbarligen drabbats av detta.

Så han sa ifrån.

Dagen därpå stängdes han av. Idag har han ingen ersättning och ingen sysselsättning.

Tyngden över hans axlar när han blir intervjuad i Östnytt. Blicken. Men också trotset på slutet: – Om du hade vetat det här, hade du ändå varit så kritisk? – Jaa.

Ovärdigheten i det här jävla skitsamhället. Detta att behöva stå med mössan i hand, krypa inför patron/anordnaren/arbetsförmedlingen. Detta att inte ha en lön, inte ha en yttrandefrihet, att behöva finna sig i vilka skitvillkor som helst. Det här är priset för din skattesänkning.

En gång i tiden hade vi kommit längre än så.

Uppdatering: Hans Johlgren fick upprättelse till slut – men tusentals andra har inte fått det. Fas 3 är inte människovärdigt.

Roger Jönsson om fler som blivit avstängda. Även Peter Johansson och Claes Muschkin samt Alliansfritt Intressant och Netroots.

23 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Borgerligheten

S. Där det händer.

Såhär är det: det har inte varit någon rolig höst för en socialdemokrat. Men nu är något på väg att hända. Jag är nyss hemkommen efter Kriskommissionens Rönnebergaseminarier, och liksommånga andra är jag fantastiskt inspirerad.

Vi pratade om politik, om samtiden och framtiden, de stora frågorna. De riktigt stora frågorna. Det var öppna, prövande samtal mellan fruktansvärt kloka, resonerande människor. Jag lärde mig massor. Medias rapportering handlade dock om något hela annat – de vanliga spekulationerna kring vem som ska bli partiledare. Håhåjaja. Media – det är inte där det händer, om man säger så.

Men vilken tur att du själv kan ta del av seminarierna, utan det mediala filtret! Fredagens tema var jobb och tillväxt och Sandro Scocco, Jan Edling samt Anders Nilsson och Örjan Nyström gjorde oss alla så mycket klokare. Lyssna du också – du kommer inte att ångra dig.

I tur och ordning: Sandro Scocco om tillväxten i tjänstesamhället, Jan Edling om tillväxt och innovationer, och Anders Nilsson och Örjan Nyström om den nya strukturomvandlingen.

Rekommenderar också Johan Sjölander som skriver fint om att vi nu faktiskt börjar ana hur en vår för socialdemokratin skulle kunna se ut -  och att en viktig ingrediens i detta är den öppna debatt som gjorts möjlig inom sociala media, framför allt Netroots.

Intressant och Netroots.

12 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Ekonomi, Socialdemokraterna

Har vi tid?

Idag jobbar 40 procent av LO-männen och 65 procent av LO-kvinnorna utanför kontorstid. Klasskillnaderna är stora – bland tjänstemännen jobbar en stor majoritet, 75-80 procent, enbart kontorstid. För 20 år sedan jobbade även en majoritet av LO-medlemmarna mestadels kontorstid. Sedan dess har samhället utvecklats till att bli mer dygnet runt- och helgöppet, och den öppettiden är det framför allt LO:s medlemmar som står för.

(Härifrån.) Kvinnor jobbar mest obekvämt. Var tredje arbetarkvinna som inte är facklig ansluten jobbar kväll minst hälften av arbetsdagarna. Detsamma gäller 1 av 4 LO-kvinnor, men bara 7 procent av TCO-kvinnorna och 4 procent av Sacos kvinnor. Siffrorna är nästan identiska när det gäller vilka som jobbar lördagar och söndagar minst varannan vecka.

(Statistik från LO). Det är också arbetarna – framför allt kvinnor – som jobbar oregelbundna tider, och även detta verkar ske allt oftare. Nästan hälften av LO-kvinnorna jobbar skift eller schema, jämfört med 10-15 procent bland tjänstemannakvinnorna.

(Statistik från LO och LO. Frågorna ställdes inte på exakt samma sätt 2004 och 2009, så jämförbarheten är inte fullständig).

En del av att arbeta oregelbundna tider är de så kallade delade turerna. De innebär att arbetstiden är uppdelad på två eller flera pass under samma arbetsdag, med en längre tids obetald paus däremellan. Det förekommer framför allt inom omsorgen (äldre och funktionshindrade), men även inom exempelvis kollektivtrafiken. Många vårdbiträden jobbar först på morgonen, är sedan ”lediga” mitt på dagen och återvänder så på kvällen för att göra ytterligare ett pass. Enligt Kommunal blir detta allt mer vanligt – 75 procent av Kommunals sektioner rapporterar att delade turer förekommer, och mer än hälften av sektionerna menar att delade turer förekommer på mer än hälften av arbetsplatserna.

Om de obekväma och oregelbundna arbetstiderna är ett typiskt LO-fenomen, så är det en annan arbetstidsaspekt som är mer typisk för tjänstemännen: övertiden.

”Knappt sjutton procent av alla anställda arbetade övertid under 2009. 4,2 pro­cent arbetade övertid utan ersättning. Medlemmar i TCO-­förbunden hade en genomsnittligt något högre andel som arbetade övertid, nämligen arton procent [...] Under en genomsnittlig arbetsvecka arbetade en anställd drygt sex timmars övertid, varav 1,8 timmar utan ersättning.”

Så skriver TCO i en rapport. Övertid är vanligast i den privata sektorn – mer än var femte TCO-medlem som jobbar privat arbetade övertid 2009, och en tredjedel av dem gjorde det obetalt. Den obetalda övertiden (åtminstone 2004, hittar inte senare uppgifter)  förekommer framför allt inom SACO, men också något inom TCO, däremot knappt alls inom LO. Att det ser ut så har att göra med att tjänstemännen ofta har förhandlat bort rätten till betald övertid i sina avtal, till skillnad från LO-kollektivet. I gengäld har man på vissa områden (men långt ifrån alla) istället några extra semesterdagar. TCO menar dock att detta ofta är något arbetstagaren förlorar på. Oreglerad arbetstid betyder ju faktiskt inte obegränsad arbetstid, men så har det i praktiken ofta blivit.

”Det betalda övertidsuttaget under 2009 uppgick till i genomsnitt tre miljoner arbetstimmar per vecka. Det motsvarar (fiktivt) drygt 74 000 heltidsjobb. Det är en kraftig ökning jämfört med början av 2000­-talet, då motsvarande siffra uppgick till drygt 65 000. Till detta skall läggas ytterligare 1,2 miljoner arbetstimmar per vecka under 2009 i övertid utan ersättning”

Den totala övertiden, betald såväl som obetald, motsvarade alltså ca 100 000 heltidsjobb år 2009. Att övertiden nu tycks öka är ett tecken på att arbetsgivarna använder arbetskraften på ett annat sätt en tidigare. Det innebär att när efterfrågan i ekonomin ökar så anställer man inte fler – man använder mer av de redan anställdas tid istället. Detta kan vara en del av förklaringen till att sysselsättningstillväxten nuförtiden verkar dröja allt längre för varje konjunkturuppgång.

Allt som har med merarbete att göra fångas dock inte upp av övertidsstatistiken. I många tjänstemannayrken ställs stora krav på att arbetstagaren ska vara tillgänglig även efter arbetstid. TCO-förbundet Unionen, med över 400.000 medlemmar, har exempelvis visat i en undersökning att hälften av medlemmarna i viss, stor eller mycket stor utsträckning måste vara tillgängliga efter arbetstid. Ungefär lika många rapporterar att de använder sin fritid till arbete. Bara ca 18 procent uppger att de inte alls behöver vara tillgängliga utanför arbetstid.

(Diagram från Unionen). Till bilden av arbetstidernas utveckling hör också de ofrivilliga deltiderna. De drabbar framför allt LO-kvinnor, men inte bara. Också en hög andel av de deltidsarbetande tjänstemannakvinnorna vill helst ha heltid. Överslagsberäkningar på detta ger att 240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid, 85 000 TCO-kvinnor och 20 000 Saco-kvinnor.

Det vi ser är alltså en arbetstid som allt mer breder ut sig över människors (framför allt kvinnors) liv. Det tar sig något olika uttryck beroende på klasstillhörighet – arbetare jobbar oregelbundet, obekvämt och delat, tjänstemän jobbar istället mer övertid och oreglerat. I båda fallen handlar det om ett arbetsliv som blir allt mer gränslöst – fritiden hackas upp eller flyter samman med arbetstiden.

Detta är det verkliga livspusselproblemet. Det löses varken med städavdrag eller mindfulness, två förslag som annars ofta lyfts fram i denna fråga. Debatten kring detta är ett typexempel på hur vi i vår tid allt mer försöker hitta individuella lösningar på problem som är kollektiva, som inte ens kan lösas individuellt. Vad hjälper ett städavdrag vårdbiträdet som har problem med barnomsorgen eftersom hon hela tiden jobbar oregelbundna tider och oftast bara är ledig mitt på dagen? Och hur mycket kan ett städavdrag kompensera för konsulten som ständigt kollar sina mail och svarar på jobbsamtal även på ”fritiden”?

Det som verkligen skulle hjälpa är ett mänskligare och mindre gränslöst arbetsliv. Därtill barnomsorg på obekväma tider, bra vägar och en välfungerande kollektivtrafik, möjlighet att få bostad nära jobbet och över huvud taget hög kvalitet i välfärdsverksamheter som äldre- och barnomsorg – det vill säga saker som ger människor mer egen fritid.

Arbetslivet och arbetstiden är inte traditionellt frågor som handhas av politiken, utan av arbetsmarknadens parter. Men det betyder inte att de skulle vara opolitiska. Tvärtom är väl detta en av de frågor som allra mest påverkar människors vardag i dagens samhälle, på ett sätt som orsakar problem för väldigt många. Därför är det också en fråga som borde stå högre upp på den politiska dagordningen. Vad gäller de övriga punkterna – nattis, kollektivtrafik, bostäder etc – har Socialdemokraterna en klart bättre politik än de borgerliga partierna. I tider som dessa, när det mesta ser mörkt ut för alla som sympatiserar med S, kan det ändå vara värt att komma ihåg att vi har en massa bra politik. Förnyelse betyder inte att allt vi tidigare gjort varit fel. Här finns en väldigt bra grund att stå på. Låt oss utveckla det.

I övrigt rekommenderar jag Peter Gerlachs text om socialdemokratisk tillväxtpolitik. Marie Demker skriver också om näringspolitik: det är tillväxtfientligt att inte satsa på tågtrafiken. Kajsa Borgnäs skriver om storstadsbor och framtidsfetischism: ”det offentliga politiska samtalet (i den mån det över huvud taget befattar sig med framtiden) är olidligt fokuserat på framtiden för vissa specifika grupper, på vissa specifika platser i vårt land”. Jimmy Sand rekapitulerar året, och så rekommenderar jag ytterligare en text av Marie Demker: journalistiken som profession på undantag.

Slutligen: Johannes Åsberg är nästan odrägligt optimistisk ;-) när han bemöter bland annat mitt inlägg om den apolitiska samtiden: ”Om vi är handlingsförlamade så är det vårt eget fel. Vi behöver inte vänta på att det ska komma något initiativ ‘uppifrån’. Vi kan göra det själva. Nu” skriver han, och det har han förstås helt rätt i! Självklart är det så. Med detta sagt tycker jag ändå att tiden vi lever i är mer apolitisk än vissa andra tider (även om det kan låta som ännu en variant av ”det var bättre förr”…) Nej, människor är inte mindre samhällsintresserade än de brukar (kanske till och med mer). Men det är inte riktigt det samma som att också vara politiska. Dock: självklart kan detta förändras, och för att det ska hända krävs precis den ingång Johannes har.

Och så lite reklam: på lördag kan ni lyssna på mig i lördagsintervjun. P1 kl 12.55.

Andra bloggar om , , , , deltid. Intressant och Netroots.

23 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Individualism, Kön