Ovanstående bild kommer ur Harvardprofessorn Dani Rodriks artikel Why do more open economies have bigger governments? från 1998. Den visar att det finns ett starkt samband mellan offentliga utgifter och graden av öppenhet hos en ekonomi. Ju mer ett land handlar med omvärlden, desto större är staten. Sverige är som synes ett typiskt exempel på en öppen ekonomi med höga offentliga utgifter (om än inte i närheten av ”extremerna” Belgien och Luxemburg).
Rodrik testar detta samband på alla möjliga sätt i sin artikel. Han konstaterar att det inte bara gäller rika länder, och att sambandet inte bara gäller enstaka tidpunkter. Han kontrollerar för storlek, geografi, inkomstnivåer, urbanisering, inflationsnivåer, statsskuld och mycket annat. Sambandet mellan ekonomins öppenhet och de offentliga utgifterna kvarstår. Rodrik visar också att graden av öppenhet hos ett land i början på 1960-talet signifikant förutsäger graden av statlig expansion under de kommande tre decennierna, det vill säga: mer öppenhet på 1960-talet innebär högre statliga utgifter längre fram.
Rodrik kan dock visa att sambandet ser något annorlunda ut i rika respektive fattiga länder. I utvecklingsländer finns det ett samband mellan offentlig utgifter i allmänhet och öppenhet. I utvecklade länder finns det inget signifikant samband mellan offentlig konsumtion (exempelvis offentliganställda) och öppenhet, men däremot mellan offentliga transfereringar (socialförsäkringar, olika typer av bidrag, etc) och öppenhet.
Rodrik drar av detta slutsatsen att risk kräver trygghet. I ekonomier som är öppna och därmed mer beroende av omvärlden utsätts människor för en högre grad av risk, som dock dämpas av välutvecklade socialförsäkringar. Den ökade trygghet socialförsäkringar innebär bidrar till att människor accepterar öppenhet i ekonomin. Öppenhet i ekonomin leder till att människor vill ha socialförsäkringar.
I sin bok The Globalization Paradox beskriver Rodrik hur han hittade detta samband, och beskriver det som att han först knappt trodde på resultaten – de gick ju helt emot den ekonomiska standardförklaringen att marknaden alltid klarar sig bäst själv. ”I had stumbled on one of the fundamental truths of economics that no one in graduate school had ever told me about: If you want markets to expand, you need governments to do the same”, skriver Rodrik.
Det är en bra beskrivning, men på sätt och vis lustig. Det samband Rodrik beskriver är ju själva grundbulten i den svenska modellen. En bra a-kassa och en stark arbetsmarknadspolitik (samt en rimlig sjukförsäkring, etc) är förklaringen till att svenskar och svenska fackföreningar under decennier omfamnat strukturomvandlingen istället för att, som i många andra länder, hemfalla åt protektionism. I Sverige skyddas människorna, inte jobben. Bland annat detta har gjort oss till världens tredje mest konkurrenskraftiga ekonomi.
Alltså: ekonomer kanske inte har känt till detta samband, men de socialdemokratiska politiker som byggde det här landet gjorde det uppenbarligen.
Anders Borg och Fredrik Reinfeldt gillar att delta på internationella möten och lyfta fram den ”nordiska modellens” framgångar i en tid då det ser mörkt ut för många andra europeiska länder. Det obehagliga med detta är att den politik de själva för går rakt emot modellens grundläggande principer.
Den borgerliga regeringen har påbörjat ett systemskifte vad gäller just de sociala transfereringarna, genom att urholka såväl a-kassa som sjukförsäkring. Efter fem års försämringar av sjukförsäkringen har andelen svenskar som inte tror att sjukförsäkringen förmår ge sjukskrivna en hygglig levandsnivå ökat kraftigt:
(Siffror från Socialförsäkringsutredningen) Samtidigt har försämringar av a-kassan gjort att andelen arbetslösa med rätt till a-kassa halverats sedan 2006:
Diagram från Arbetsförmedlingen. Och bland de som får a-kassa har andelen med 80 procent av inkomsten sjunkit dramatiskt:
Diagram från Arbetslöshetskassornas samorganisation.
Dani Rodrik skriver: ”Looking forward, [the findings] suggest that scaling governments down without paying attention to the economic insecurities generated by globalization may actually harm the prospects of maintaining global free trade.” Han menar att en förklaring till att finanskrisen 2008 inte utvecklats till en lika allvarlig depression som på 1930-talet är framväxten av välfärdsstaten.
Moderaterna kallar a-kassan för bidrag och anlägger ett moralistiskt perspektiv: den som inte arbetar ska inte heller äta. Men genom nedmonteringen av a-kassan rustar regeringen ned en av de mest grundläggande förutsättningarna för dynamiken i den svenska ekonomin. Konsekvenserna för den enskilde har känts i många år, men intresserar få. På lång sikt kommer dock konsekvenserna att märkas för betydligt fler än enbart de arbetslösa.
Jag har skrivit om a-kassan många gånger tidigare. Ett axplock av detta – läs gärna:
Hej systemskifte! – om hur allt färre arbetslösa har rätt till a-kassa, och vilka inlåsningseffekter detta kan tänkas skapa
Det borgerliga bidragssamhället – om att allt fler sjuka och arbetslösa tvingas leva på socialbidrag
Mer om regeringens fördelningspolitik – om hur regeringen lagt om a-kasseavgifterna så att de med lägst inkomster får betala mest, en reform som nyligen underkänts av bland annat Lars Calmfors och flera andra forskare
Förnedringens politik – om att regeringens politik för fler socialbidragstagare också är en politik för att få fler att uppleva skam
De som lämnas utanför – i rekordfart – om hur fattigdomen bland arbetslösa ökade kraftigare i Sverige än i något annat EU-land, mitt under högkonjunktur
240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid – om att den förlorade möjligheten att deltidsstämpla inte lett till fler jobb, utan till mer obetald arbetslöshet
Påminnelse: härifrån kommer din skattesänkning – om hur den fattigaste decilen (bland annat arbetslösa) betalat för just din skattesänkning
Gästbloggning: en jobbpolitik för sänkta löner – LO-ekonomen Thomas Carlén förklarar hur detta med jobbskatteavdrag, sänkt a-kassa mm egentligen fungerar i förhållande till jobbpolitiken och hur allting egentligen hänger ihop
Forskningen visar: sänkt a-kassa leder inte till lägre arbetslöshet (doh)
Facit: detta har hänt med a-kassan
I övrigt rekommenderar jag Global utmanings seminarium ”Crises, Inequality and Politics” med bland andra IMF:s Michael Kumhof. Rekommenderar också Marie Demkers alltid läsvärda blogg, senast om marknadsmisslyckanden och marknadsmissförstånd. Slutligen läser jag en märklig artikel i Riksdag och departement, som hävdar att ”S hamnar på efterkälken” eftersom enbart 51 procent av partiets riksdagsledamöter har högskoleutbildning. Exakt vad ”på efterkälken” innebär är oklart, eftersom andelen högskoleutbildade i befolkningen ligger runt 33 procent. Dock kan detta tydligen på någon sätt förklara socialdemokratins inställning till RUT. Läs gärna kommentarerna till artikeln, och för ett resonemang om att det knappast är självklart bra om riksdagen blir en elitklubb, utan att det finns en poäng i att den speglar befolkningens sammansättning, läs gärna detta. Allra sist: glöm inte att donera till Alliansfritt! Läs även Forskare sågar a-kassan – Anders Borg har en känsla.
AB | Intressant | Netroots.
Storstad 
Ping: Minskad konkurrenskraft – effekt av förd blåbärspolitik? « Parkstugan
Förträffligt bra inlägg Marika! Enig om i princip allt förutom att artikeln i Riksdag och departement skulle vara så där jättemärklig. Visst finns det ett värde i att Riksdagen representerar olika grupper i samhället, men samtidigt tycker jag att det är högst rimligt om t ex gruppen disputerade är överrepresenterade i Riskdagen och personer utan fullgjord gymnasieutbildning är underrepresenterad.
För Socialdemokraternas del tycker jag att det är ett stort problem med den låga utbildningsnivån framförallt i partiets ledning. Jag är rädd för att en förfärande liten andel av riksdagsledamöterna skulle haft förmåga att skriva ett blogginlägg med en intellektuell nivå som ditt Marika (och jag befarar att en hel del kanske till och med skulle haft problem med att förstå det). Jag tycker att det är ganska tragiskt att det bildningsideal som präglade socialdemokraterna under en ganska stor del av 1900-talet verkar ha försvunnit.
Skall det bli ett regeringskifte nästa val så måste ju delar av den välutbildade medelklassen lockas tillbaka. Det viktigaste här tror jag inte är att erbjuda dessa grupper stora skattesäkningar eller liknande, utan att tillhandahålla goda och ibland tämligen sofistikerade argument, t ex när det gäller vilka typer av verksamhet som bäst bedriv i offentlig regi och vilka som med födel kan privatiseras (eller fortsatt vara privata). Det blir lite trist att tala person, men jag tror ju att om vi hade Stoltenberg, eller en person på hans nivå, i ledningen så skulle oddsen se ganska mycket bättre ut.
Nja, jag håller inte med dig. Jag tycker naturligtvis att det är viktigt med kunskap i politiken och att till exempel riksdagsledamöter ska vara bra på sitt jobb (vilket de fö oftast är). Men jag tror inte alls att det finns något enkelt samband mellan högre utbildning och kunskap. Tillspetsat uttryckt så behöver man inte alls bli smart och klok av att gå på universitetet eller ens av att disputera. Jag tycker generellt att det råder en alldeles för hög tilltro till högre utbildning i samhället idag. Människor kan få kunskaper på så oerhört många andra sätt än att gå på universitetet. Och eftersom jag själv gått på universitetet vet jag att det man lär sig där inte alltid är särskilt avancerat. De viktigaste sakerna i mitt liv har jag lärt mig på helt andra ställen.
Jag kan naturligtvis tycka att det borde finnas ett större utrymme för kunskap och beprövad erfarenhet i politiken, inte minst mot bakgrund av att så mycket den här regeringen gör inte har de effekter man påstår (krogmoms, sänkta arbetsgivaravgifter, försämrad a-kassa etc leder ju inte till fler jobb). Men politik är trots allt något mycket mer än kunskapsbaserade överväganden. Vetenskapen kan bidra med värdefulla redskap till politiken, men ideologi är inte vetenskap och ska inte vara det.
När det gäller att bestämma hur vi tillsammans ska ordna det här samhället – dvs politik – behövs alla människors erfarenheter. Idag ser det inte ut så, både eftersom (bla) lågutbildade är underrepresenterade som förtroendevalda och för att de röstar i lägre utsträckning. Detta tycker jag är ett enormt demokratiskt problem. Det handlar om ett demokratiskt underskott som gör att viktiga erfarenheter inte tas till vara. De som allra mest skulle behövas i politiken, för att de har erfarenheter av de sämsta sidorna av det svenska samhället, de finns i för liten utsträckning med. Ingen universitetsutbildning i världen kan kompensera för detta. Tvärtom. När förtroendevalda och politiskt anställda börjar likna varandra allt mer kommer de att tro att alla människor lever ungefär som de själva. Därmed för man inte heller en politik för de som verkligen behöver den.
Ett exempel på detta: https://storstad.wordpress.com/2011/02/04/lattare-att-skara-pa-hemlosa-an-pa-sporten/
Har även skrivit mer om detta här: https://storstad.wordpress.com/2011/06/30/pengar-politik-och-demokratimisslyckanden/
Håller med Marika här, utbldning är ingen garanti för tankeförmåga. Men, socialdemokratiska toppen har systematiskt, sedan Olof Palme gick bort, sett till att skuffa undan de verkligt kunniga, och det är allvarligt för partiet.
Utmärkt som vanligt!
Tack!!
Marika, visst finns många disputerade (och professorer med för den delen) som varken är smarta eller kloka, och vi behöver ju inte fler titlar i riksdagen. Dock behövs det personer som kan förstå, och dra essensen ur, vad den ofta motstridiga forskningen säger om viktiga samhällsfrågor, och som har en förmåga att skilja bra från dålig empiriska analys. Om man lyckas utveckla sådana färdigheter utan högre formell utbildning så är det ju så klart alldeles utmärkt.
Nog för att det är vanskligt att jämföra kausalitet och korrelation, men jag tycker Öhman som intervjuas i ROD-artikeln är inne på något viktigt. Jag vet inte om jag på det stora hela ser Frankrike som något föredöme i förd politik, och jag ser defintivt inte USA som ett sådant, trots deras toppolitikers högre utbildningsnivå. Nu skulle jag tro att det politiska systemet (valsystem, hur parlamentet är konstruerat, partiväsendet etc) styr mycket av det aggregerade beteendet, och då har utbildningsnivån på enskilda ledamöter mindre betydelse.
Marika, det kan mycket väl vara så att du har lärt dig mest från andra typer av engagemang än formell utbildning. Nu vet jag inte mycket om din bakgrund, men har man vuxit upp i en miljö där omgivningen är resursstarka, t.ex. i utbildning och ekonomiskt tså är man nog inte lika beroende av att själv skaffa sig formell skolning, du klarar dig sannolikt hyfsat ändå. Kommer man däremot från en bakgrund som präglats av social, intellektuell och ekonomisk fattigdom så gissar jag att formell utbildning är av yttersta vikt både formella och informella kunskaper.
Du har naturligtvis en poäng i utbildningens betydelse kopplat till socioekonomisk bakgrund. Det jag kort beskrev som egna erfarenheter av högre utbildning – att det inte är en kunskap märkvärdigare än någon annan – innebär inte på något sätt att jag är kritisk mot utbildning generellt eller menar att människor inte bör utbilda sig. Men jag tror inte att universitetsutbildning är något magiskt, att högutbildade är finare och klokare än andra, och jag tror definitivt inte att riksdagen skulle fatta bättre beslut om 100% av ledamöterna var disputerade. Tvärtom – det skulle bli sämre.
Dock är min grundläggande politiska övertygelse att alla människors erfarenheter behövs och jag bekämpar ett samhälle där enda sättet att få ett bra liv är att skaffa sig en hög utbildning.
Om man tycker att alla människor ska ha ungefär lika goda livsvillkor oavsett klass, dvs förespråkar jämlikhet, inte bara social rörlighet, då blir det som jag ser det ett egenvärde att tycka att politiken ska vara hyfsat representativ. Dvs att människor från alla klasser ska vara någorlunda representerade proportionerligt sett.
Det är svårt att tro att den sittande regeringen har någon strategi alls, med undantag för hur övre medelklassen ska kunna plundra landet på så mycket resurser som möjligt medan det körs i sank.
Det sorgliga är att oppositionen inte lyckas visa något alternativ. Man utgår från regeringspolitiken som defaultläge, och så gör man en liten ändring (till det bättre, för all del) för att visa att man i alla fall är opposition. Men inget som tyder på ett fundamentalt annat sätt att förhålla sig.
Och det är förstås svårt att göra detta eftersom s-regeringen 1994-2006 i allt väsentligt drev samma politik, om än inte lika blatant, med växande ojämlikhet, växande spekulationsbubblor, och växande vinststyrning i sånt som borde styras efter kvalitetsnormer och samhällsnytta.
Jag kan acceptera försvaret ”vi orkade inte stå emot”. Men det skulle ju kräva en viss ödmjuk inbjudan till alla som vill något annat än fortsatt ojämlikhet, spekulation och NPM, på grundval av någon sorts fundamental politisk jämlikhet mellan alla parter som ingår. Liksom det skulle kräva en strategisk omprövning där inte längre det parlamentariska spelet ses som överordnat resten av samhället. Det skulle kräva entusiastiskt välkomnande av mobiliseringar som man inte har full kontroll över. Så jag förstår att det är svårt. Men likafullt nödvändigt, om man ska tas seriöst.
Ping: Vem ska styra demokrater eller marknadsaktörer? « Parkstugan
Ping: Allt är inte bra! « Parkstugan
Ping: En sämre a-kassa hotar utvecklingen | LO Bloggen
I Fronesis-numret med tema Socialdemokrati översatte jag en text av statsvetaren Jonas Pontusson, ”Socialdemokratin, marknadsekonomin och solidariteten: De nordiska länderna i jämförande perspektiv”, där han bl a skriver:
”De nordiska politiska ekonomiernas kurs kan karaktäriseras som långtgående men inriktad eller ”asymmetrisk” liberalisering, till skillnad från den alltomspännande liberalisering som är karaktäristisk för Thatchers Storbritannien. Man kan plausibelt hävda att de nordiska länderna kunnat gå in i omfattande ekonomiska avregleringar just därför att deras medborgare åtnjuter generösa, offentligt tillhandahållna välfärdssystem som gör dem mindre sårbara för utvecklingen för de företag för vilka de arbetar. Den nordiska erfarenheten från de senaste decennierna tyder på att den kompensatoriska logik i välfärdssystemen som formulerades av statsvetaren Peter Katzenstein är applicerbar på inhemsk liberalisering såväl som på handelsliberalisering, som Katzenstein diskuterade.”
http://www.fronesis.nu/nummer/104/socialdemokrati
Där kan man ju göra ett argument att effektiva liberaliseringar i en socialdemokratisk modell kan förenas med (effektiva) generösa socialförsäkringssystem, vilket gör att man kan få både effektivitet och rättvisa.
Här har jag samlat lite andra klipp med ekonomer som är inne på det där, framför allt är det väl Matthew Slaughter & Kenneth Scheves argument om globalisering, fördelning och politik i USA som är intressant:
http://erikbengtsson.blogspot.com/2009/11/compensatory-logic-of-liberalization.html
Grattis och lycka till med partiprogramjobbet Marika!
Tusen tack!
Ping: Moody’s vill tvinga EU införa Ekonomisk Diktatur | Nemokrati
Ping: För Sverige ur tiden! | Bloggvänstern