Myten om stockholmaren

A. Vad tror ni att medelinkomsten är för förvärvsarbetande stockholmare?

B. Vad tror ni att den är för förvärvsarbetande i landet som helhet?

Svaret på fråga A är 24 900 kr/mån (i Stockholms län). Svaret på fråga B är 21 725 kr/mån. Enligt SCB.

Med det i åtanke skulle man ju kunna tycka att påståendet att ”40 000 kronor är en vanlig inkomstnivå i Stockholm” är något verklighetsfrånvänt. 12,3 procent av stockholmarna har en inkomst över 41 667 kr/mån, enligt SCB (som tyvärr inte redovisar hur många som hamnar över just 40 000-kronors gränsen). Visserligen betydligt mer än i Sverige totalt (6,8 procent). Men ändå. Vanligt?

Kollar man på statistiken är det i så fall betydligt vanligare att ha en förvärvsinkomst under 15 000 kr/mån. Både i Stockholms län och i övriga landet. Det är faktiskt lika vanligt i Stockholm som i Sverige och gäller för drygt 30 procent av den arbetande befolkningen.

Tabellen bygger på statistik från SCB och gäller förvärvsinkomster för personer i åldern 20-64 år.

Eva Franchell uttrycker det briljant:

”Alla stockholmare som har en förmögenhet på över fyra miljoner räcker upp en hand!

Hur många känner igen sig i Ilija Batljans bild av stockholmaren? Över 40 000 kronor i månaden och hus värt över sex miljoner som sköts av en städhjälp.

Nej, tänkte väl det.

I själva verket bor stockholmaren i en hyreslägenhet och tjänar i snitt 25 000 i månaden.”

I sammanhanget kan det vara bra att påminna om att 1,9 procent av befolkningen i Stockholms län har använt sig av RUT-avdraget. Mer än i riket (1,3 procent) ja, men vanligt? Och förmögenhetsskatten – 2006 betalade 5,3 procent av stockholmarna förmögenhetsskatt, jämfört med 3 procent av svenskarna, enligt Aftonbladet. Återigen – vanligare i Stockholm, absolut – men vanligt?

Jag förstår verkligen att borgerliga ledarsidor, moderata borgarråd och valarbetande nyhetsreportrar till höger vill framställa det som att a) hela Stockholm bor i dyra villor och har årsinkomster som närmar sig miljonen, samt b) att det enda de bryr sig om är plånboksfrågor. Det är inte ett dugg konstigt. Tvärtom är det helt logiskt. Men det är väldigt, väldigt konstigt när vi socialdemokrater anammar samma bild.

Om inte annat så av rent strategiska skäl: Varför, VARFÖR skulle någon vilja rösta på oss för att vi bedriver en borgerlig politik? Det finns redan ett antal politiska partier som gör det alldeles utmärkt väl. Triangulering i all ära (även om det känns liiite New Labour, die neue Mitte, 1990-tal och, öh, visade sig inte funkaväldigt bra i längden), men när exempelvis borgarna vann valet 2006 så gjorde de det för att de triangulerade en socialdemokratisk retorik, inte en socialdemokratisk politik. En inte oviktig skillnad.

Jag tror att det stora problemet för socialdemokratin i Stockholm är att vi inte upplevs som relevanta. Folk fattar inte vad de ska med oss till. De tycker inte illa om oss, de är inte rädda för oss, de är likgiltiga. För ett politiskt parti är det antagligen det värsta som kan hända. Men lösningen är inte att gå ner i brygga av ansträngning att visa väljarna att vi inte är farliga och att de inte behöver vara rädda. Det är nämligen inte den frågan väljarna ställer oss. De undrar varför vi behövs över huvud taget.

Jag vill avsluta med några siffror:

Stockholms län behöver bygga 12 000 nya bostäder om året, enligt Länsstyrelsen. De senaste tio åren har man bara lyckats med det under två år. Samtidigt står 287 000 personer i bostadskö i Stockholm. Under 2009 fick 9202 hushåll lägenhet genom denna bostadskö. För att göra något åt den här uppenbara obalansen vill de rödgröna införa ett statligt investeringsstöd för hyresrätter. Målet är att 40 000 nya lägenheter ska byggas varje år i Sverige.

Pendlingsavstånden i Stockholm är långa och tiden knapp. Stockholmarna reser ungefär 77 minuter per vardagsdygn i genomsnitt, vilket är mer än i landet som helhet. Stockholmsregionen har också landets i särklass högsta kollektivtrafikandel. Kollektivtrafiken är alltså synnerligen viktig i Stockholm. Därför vill de rödgröna satsa flera miljarder mer än de borgerliga på att bygga ut kollektivtrafiken, till exempel genom att dra en ny tunnelbanelinje, bygga ut spårvägen och Roslagsbanan, sänka priset på SL-kortet och införa enhetstaxa.

Ingenstans är klyftorna så stora och segregationen så påtaglig som i storstäderna. Det är här flest barn växer upp i fattigdom – och andelen fattiga barn har vuxit under mandatperioden. Därför är socialdemokraternas mål att kraftigt minska barnfattigdomen, genom att tillsammans med de rödgröna höja underhållsstödet och bostadsbidraget och satsa på att göra barnomsorgen tillgänglig även på kvällar och helger.

Se där tre typiska Stockholmsfrågor, där de borgerliga partierna bedriver en tydligt storstadsfientlig politik men de rödgröna har offensiva förslag. Varför får vi inte läsa om det i tidningarna?

I övrigt rekommenderar jag Hannah Bergstedt om ungdomsarbetslösheten. Johan Westerholm och Johan Sjölander och Peter Andersson samt Helene Sigfridsson skriver alla läsvärt om en annan Stockholmsfråga: hur den borgerliga majoriteten i landstinget blåser Stockholms skattebetalare på flera miljarder. Som sagt, Stockholmsfientligt, någon?

Andra bloggar om , , , , , . Intressant och Netroots.

61 kommentarer

Filed under Socialdemokraterna, Storstaden

61 responses to “Myten om stockholmaren

  1. Johan Westerholm

    Marika

    Brilljant!

    MVH

    Johan

  2. Förbaskat bra skrivet…

  3. Mycket bra. Inför kongressen hade vi i Norrbottensdelegationen diskussion om att vi måste se till att ha en politik för att storstäderna ska kunna vinnas.

    Det håller jag helt och hållet med om. Frågan är bara vilka röster är de vi måste vinna?
    Förra valet förlorades med 66 000 röster om jag inte miss minner mig. Dessa väljare finns i storstäderna. Frågan är om de måste vara de som har en inkomst över 40 000 i månadslön? Även om jag gärna ser att även de röstar på oss.

    • B110

      Klart man ska ha en politik som vinner storstadsröster!

      Det råkar dessutom vara 99% samma politik som vinner röster i mellanstora städer, förorter, småstäder, byar, landsbygd…

    • Marika

      Jag håller med er båda två. Och det är uppenbart att vi inte hittat rätt när det gäller storstadsväljarna. Men jag tror verkligen att ”plånbokslinjen” är fel väg att gå, särskilt om man bara tror att det är folk med inkomster över 40 000 som har plånböcker…

      Jag tror att det kanske är svårare i en segregerad storstad där människor ev är mer präglade av ”den amerikanska drömmen” (jag kan gå hur långt som helst, det är helt upp till mig själv, inte till systemet, etc) att visa att olika gruppers intressen hänger ihop. Det som traditionellt varit socialdemokratins styrka: att knyta ihop arbetarklassens och medelklassens intressen.

      Själv är jag ju fortfarande övertygad om att det är rätt väg att gå även i Stockholm. Det är bara med en socialdemokratisk politik, där inte de svaga lämnas efter, som man kan nå den bästa tillväxten, den bästa tryggheten etc, för ALLA stockholmare, rik som fattig.

  4. Pingback: Tweets that mention Myten om stockholmaren « Storstad -- Topsy.com

  5. Sten Svensson

    Bra!
    Det är naturligtvis viktigt för en del politiker i Stockholmsregionen att inte att det är inte bara snäv egoism som man kan vinna val på. Alla vinner på ett samhället som är mera jämlikt. Det är leder till fler trygga, friska och kreativa skapande människor! Dessutom visar du jättebra att det endast är en begränsad grupp som utnyttjar rutavdrag, har mer än 40.000 kr i månaden och villor för mer än 4 miljoner. Även om alla dessa skulle rösta bara efter kortsynt egoism så är kanske 80% av befolkningen som inte finns i denna katergori!

  6. Emilia Bjuggren

    Sakligt, välskrivet & tydligt, som alltid! Behövs verkligen en saklig beskrivning av fakta i den här ”diskussionen”.

    Emilia

  7. Jan Wiklund

    Varför får man inte höra sånt här från mer officiella socialdemokrater?

  8. Roger

    Du har naturligtvis rätt, givet att alla väljare är lika benägna att rösta (s). Men riktigt så är det ju inte.

    Frågan är i vilka inkomstskikt som (s) måste vinna väljare från Alliansen för att vinna valet. Det är i det perspektivet som det är så viktigt att vinna mittenväljare. Vänsterflanken täcker ni upp själva, med eller utan hjälp av (v) och (mp).

    I den rödgröna röran är det (s) som måste ha mittenprofil för att vinna valet. Och då är det korkat att lägga förslag som alienerar den väljargruppen.

    Göran Perssons strategi är fortfarande den som vinner val. Det gäller att vinna mitten. Det var det Alliansen gjorde i det förra valet.

    Dessutom skrämmer man inte bara bort väljare som tjänar 40000 eller mer, man skrämmer även bort de som hoppas på att tjäna 40000 och de som tjänar nära 40000 eftersom de inte känner igen sig i beskrivningen att de skulle vara nära höginkomsttagare när de får ut ca 25000 efter skatt i månaden och har väldigt höga kostnader för sitt boende.

    Om (s) väljer en strategi att bli ett parti för i första hand låginkomsttagare så kommer man inte över 20% i Stockholm…

    • Jan Wiklund

      Det handlar inte om att lägga en politik till rätta för låginkomsttagare, det handlar om att lägga en politik tillrätta för majoriteten, dvs dom som tjänar ungefär 25.000 och som bor som folk gör mest.

      Och då är det självmål att tala för privilegier.

      • Roger

        Jag förstår hur du menar, men det viktigaste för ett politiskt parti i en valrörelse måste väl ändå vara att attrahera nya väljare utan att förlora dem man redan har.

        Och för vänsteralliansen är det inte något problem idag att locka väljare med gymnasieutbildning och medlemsskap i Kommunal eller SEKO. Problemet är att locka till sig andra mittenväljare.

        Många (vänster)sossar tycks ha lite svårt att förstå att (s) är det parti som ligger ”längst till höger” i vänsteralliansen.

      • Christian Lindell

        Jag tror att (och andra trianguleringsförespråkare) gör två misstag:

        1. Det är inte självklart att besvikna vänsterväljare röstar på Mp eller V om de känner sig svikna av S. Det finns en ”exit”-möjlighet också, dvs att ligga kvar på sofflocket. De grupper man förlorar till sofflocket är antagligen betydligt större än de relativt få höginkomsttagare man kan få att byta block.

        2. När människor inte känner sig tagna på allvar kan det slå över i ett allmänt förakt för politiker som kan yttra sig i röstning på partier som i realitet inte alls försvarar de egna intressena (så gick det för New Labour). SD.

    • Marika

      Christian, en mycket viktig poäng, håller helt med.

  9. Därför att officiella socialdemokrater är Folkpartister?

  10. Martin H

    Det var intressant statistik och genomtänkt argumentation, men kanske underskattar du att det finns många fler i Stockholm som pluggar eller är på sina första yrkesår som tar för givet (rätt eller fel) att de kommer att tillhöra den där gruppen som tjänar över 40 000 kr och som gärna skulle vilja ha en av de där villorna.

    Angående förslagen så är en del bra, men precis som allmänna höjningen av a-kassan så är minskad avgift för SL-kortet ett så oerhört dåligt förslag (enligt min mening). Om vi ska ha råd med välfärden i framtiden ska absolut inte utgifter öka som gynnar såväl rika som fattiga, utan de ska vara mycket precist inriktade mot dem som verkligen behöver det. Tyvärr är inget av blocken så bra på det där.

    För övrigt måste siffran på de som står i bostadskö vara en av de mest intetsägande som finns, alla jag känner står i den och väldigt få är i behov av en bostad just nu, utan har den för all världens skäl; för att få drömlägenheten som 10 år, för att de är osäkra på sin relation, för att det kan vara ”bra att ha” etc. Därmed inte sagt att det inte finns ett bostadsproblem!

    • Marika

      Jag håller inte alls med dig om den generella välfärdspolitiken. Tvärtom tycker jag att det är en av Sveriges främsta styrkor, att det är den vägen vi valt.

      Att inte ha en generell välfärd innebär olika typer av riktade insatser, oftast behovsprövade. De är förknippade med en rad problem. Exempelvis blir de administrativa kostnaderna ganska höga jämfört med ett generellt system. De har också betydande inlåsningseffekter – människor som blivit beviljade olika typer av behovsprövade stöd har starka incitament att inte höja sina inkomster, eftersom det innebär att de förlorar sina förmåner. Jämför med socialbidraget. Man skapar alltså ett betydlig mer permanent utanförskap.

      Utöver detta finns det en stigmatisering som man slipper med generella förmåner. I Sverige är det ingen skam att bo i allmännyttan, i tex Storbritannien och USA har man ”social housing” som är betydligt mer stigmatiserat och ofta förslummat.

      Argumentet att ett större inslag av behovsprövad välfärd gör att de svaga får mer resurser är också djupt problematiskt. Att välfärden är generell i Sverige är dyrt, absolut. Men det finns också en hög benägenhet bland svenskarna att bidra till denna välfärd med skatten, eftersom alla vet att de, om de behöver, kommer att få ta del av denna välfärd, oavsett inkomst. Det är svårt att övertyga höginkomsttagare att betala skatt om de själva känner att de inte får något tillbaka. Benägenheten att bidra till ”de fattigas” välfärd minskar alltså ju mer ”de rika” måste bekosta sin egen välfärd.

      Utöver detta finns det också andra argument för starka sociala skyddsnät även för höginkomsttagare. Man kan tex tycka att det inte ska behöva vara en privatekonomisk katastrof att förlora jobbet om man är högavlönad – man ska inte behöva gå från hus och hem för att man varit arbetslös eller sjuk i några månader, utan ha en ersättning som inte ligger alltför långt ifrån ens vanliga inkomst, så att man kan överbrygga sämre tider utan att behöva flytta och sälja sina ägodelar.

      Om man bara har låga grundnivåer i trygghetsförsäkringarna kommer höginkomsttagare att skaffa privata försäkringar eller öka sitt privata sparande. Det riskerar dessutom att leda till en mer ineffektiv ekonomi. I exempelvis Japan är människors sparande extremt högt, på bekostnad av konsumtionen och därmed tillväxten i ekonomin, eftersom folk inte litar på att det finns trygghetssystem som tar hand om dem när de blir gamla tex.

  11. Det har varit vanligt ganska länge att socialdemokrater trott att folk tjänar betydligt mer än de gör och att deras levnadsstandard är betydligt högre än den är – och när det kommit fram att hur det är, då vill d inte se eller höra, som när man lade låginkomstutredningen, tror det var början 70-talet (möjligen slutet 60-talet).
    Gunnar Sträng på sin tid uttalade sig förklenande om dem som inte tjänade mer än 5 kr/timmen, menade att de inte kunde vara ”riktigt riktiga å huvudet vägnar” som han uttryckte saken. Det var nog fortfarande det vanliga att tjäna just under 5 kr/timmen vid den tiden.

    Det är väldigt lätt att bli blind för verkligheten när man själv lever gott och hela tiden frotterar sig med människor som befinner sig i det översta samhällsskiktet.

    • Marika

      Tyvärr ligger det en del i vad du säger, även om man ofta underskattar övertygelsens betydelse i den typen av resonemang. Jag är själv höginkomsttagare och umgås mest med höginkomsttagare och har en allmänt privilegierad bakgrund. Självklart formar det mig. Men jag tror ju på en politik som inte bara gynnar mig, och jag har ju ögon att se med och vet att klyftorna och ofärden är stor i samhället, bortanför min egen privata horisont…

      Men visst är det ett problem generellt i samhället att det bara är en viss typ av berättelser som når fram. Vissas erfarenheter. Alla de som är lite misslyckade eller bara allmänt vanliga, de märks inte speciellt mycket i den offentliga ”diskussionen”. Jag tror att det absolut formar människors uppfattning om vad som är vanligt och inte. Och det blir ännu tydligare i en så oerhört segregerad stad som Stockholm, där man verkligen bara träffar människor som lever i samma situation som en själv.

  12. Krister Strömberg

    Gillar ditt upplägg, jämförelser i fakta/siffror är pedagogiskt och klokt. Märkligt att Monas rådgivare inte betonar detta.

  13. K6

    Bra text! Jag är som du förvånad över att borgaralliansens politik framställs som ”stockholmsvänlig” och vise versa. Samtidigt är jag ju inte ett dugg förvånad över just det…
    /K6

    • Marika

      Ja, eller hur? Det finns verkligen inget självklart med vad som anses vara ”stockholmsvänligt” och inte. Men det är vi som måste vända den bilden…🙂

  14. Marika. Du är ett geni.

  15. Bland det bästa och mest sakliga jag läst på länge. T.o.m. jag som politiskt aktiv blir något överraskad över hur liten skillnaden mellan Stockholm och övriga landet är.

    Lägger man därtill hur dyrt saker och ting är i Stockholm så är det uppenbart att det finns en rejäl arbetarklass att vinna! 40 000 – kronors folket blir då en försumbar mängd i sammanhanget…

    • Marika

      Tack! Ja, precis som du säger, den högre inkomstnivån äts ju till stor del upp av en högre kostnadsnivå…

  16. Det största problemet med socialdemokratin i dag stavas MP och V.

  17. Olov

    Super bra skrivet!

  18. Den här bloggen är ett mycket värdefullt bildningsprojekt. Fortsätt så!

  19. Pingback: Söndagskrönika 23 maj – Min uppväxt med Nationalteatern « Röda Berget

  20. Tack marika
    Försätt köra hårt!

    Var väl det jag visste. Stockholmarna är också som folk är mest. Ser vi till att vinna slaget om förorterna kan vi lämna den lattedrickande övre medelklassen därhän.

    • Marika

      Haha, tack! Fast jag vill ju inte lämna ”den lattedrickande övre medelklassen” därhän… jag tillhör den ju själv för övrigt😉

      Däremot är det ingen idé att tro att vi ska vinna dem allihop. Vi har alltid varit underrepresenterade bland höginkomsttagarna, det är ett val man gör. Ingen kan ju ändå få allas röster.

      Men jag tror ju stenhårt på att även i Stockholm så har medelklass och arbetarklass starka gemensamma intressen. Precis som i alla andra städer. Även om de gemensamma intressena kanske ser lite annorlunda ut i en storstad, eller åtminstone behöver formuleras på ett annat sätt.

      Jag tror ju att det är bra även för folk med hyfsade löner att samhället hänger ihop. Det är bra även för dem att det finns starka sociala skyddsnät som gör att det inte blir en privatekonomisk katastrof om man blir sjuk eller förlorar jobbet (dvs höga tak i trygghetsförsäkringarna). Det är bra även för dem om det finns en stark socioekonomisk fördelning av skolresurserna, så att alla barn går ut skolan med tillräckliga kunskaper och kan få jobb och därmed bidra till den samlade tillväxten… det är i högsta grad bra för dem att den sociala utslagningen är minimal, eftersom det innebär lägre brottslighet och högre trygghet generellt. Osv…

      • nej inte precis lämna dem därhän. jag går också på cafe och dricker latte och allt vad det är. tillhör dem som har rätt bra ekonomiskt.

        Men vi behöver inte fokusera på att vinna dem/oss för våra ideer. Antingen är man lite rödaktig, som jag, och då röstar man med glädje på ett (s) som har en tydlig ideologisk inriktning som går ut på att fördela bördorna lika. Eller också är man inte alls rödaktig och då ska vi inte försöka vinna dem genom att bli borgerlig.

  21. Mattias

    Håller med helt och hållet, men tar mig även friheten att gå lite offtopic med frågan om hur myterna skapas: Notera att Sthlm är en av få städer som saknar kvalificerade lokaltidningar och där de två tidningarna aktivt skapar denna bild av den särskilda arten stockholmsmedelklass med livspussel, räntefunderingar och pigbehov.

    Notera också att läsekretsarna är mer socialt skiktade här än på andra håll – grovt räknat nöjer sig vanligt folk med en gratis-Metro.

    Därmed kan de också strykas ur den ömsesidiga bekräftelsevals som råder mellan läsekrets/medborgare/kunder/beskrivningsobjekt och världsbildsskapare/medier/signalinhämtare.

    Självklart är en hyfsad del av tidningarnas agenda politiskt betingad, men åtminstone jag tycker att folk också måste ta sig i kragen och börja betala för den journalistik och andra kulturella yttringar som bekräftar deras existens.

  22. Det ar ju sossarna som foder den bilden. Man maste bade vara rik for att bo i Stockholm och for att rosta pa Alliansen.

    Jag tror att V och S vinner roster pa retoriken och det ar ju darfor det ser ut som det gor. Inte har jag sett nagot av det du beskriver bland Allianter och borgliga tidningar. Det ar ju sossar som oftast springer omkring i kostym och med Louis Vuitton-vaskor Det bryr jag mig for ovrigt inte om att dom gor.

    Att alliansen rakar fatta battre att alla inte ar rika i Stockholm ar ju den enda skillnaden.

    Det finns manga fororter runt stockholm dar folk tycker dom ar stockholmare ocksa.

    Det ar Sveriges mest korkade fordom att Stockholmare skulle vara pa ett sarskilt satt. Alla snobbar ar ju for ovrigt inflyttade.

  23. Tobias: Det där sa en kamrat till mig för många år sedan då jag tråkade honom med att han bodde ”i ett borgerligt rövhål” som jag nog uttryckte mig. Då sa han just det- att alla dryga karriarister automatiskt drar sig till Sthlm och förvärrar stan för varje år som går…

    Som jag skrev i ett inlägg på mitt egen blogg utifrån Marikas siffror: Det riktigt intressanta tycker jag är att de som tjänar riktigt dåligt är lika många i Stockholm som i övriga landet.

    De som saknas i Sthlm är de som svensk välfärd är bäst för: Den väletablerade arbetarklassen i spannet säg 18-30000. Här hittar man dem som ”grundtrygghet” är kasst för och som heller inte riktigt passar in på privata lösningar.

    Det som Mattias skriver om social skiktning är också intressant. Sthlm har den lägsta % som prenumererar på morgontidning i landet. Undrar varför…

    • Marika

      Det är en väldigt intressant poäng du gör i ditt blogginlägg, att det är den ”väletablerade arbetarklassen” som är underrepresenterad i Stockholm och att det skulle förklara en del. Åtminstone är det ju industrin som fattas i Stockholm, det är ju helt klart. Hur som helst, tål verkligen att tänka på…

  24. Martin

    Hon kanske skulle fråga sig hur det är att vara låginkomstagare i Stockholm. Min egen erfarenhet är att det är jobbigare att vara fattig i Stockholm.

    Man förstår dock hur hon kan ha fått sin uppfattning. Den ekonomiska segregationen i Stockholm är närmast total.

  25. håller helt med dig.

  26. Magnus

    Gud vad underbart det är med träffsäker statistik! Tack!
    Det här med plånboksfrågorna. Just nu verkar alla vara inne på att jakten på medelklassväljarna bäst bedrivs genom att upprätta små tabeller så att vi kan kolla hur antalet hudnralappar i plånboken utvecklar sig vid olika politik.
    Dessa analyser utgår från att det är så vi medelklassmänniskor resonerar – att vi skiter i hur alla andra har det och enbart tänker på oss själva. Detta återspeglar ett väldigt förakt för medelklassen.
    En andra effekt är att denna fokusering har ett slags fostrande effekt. Den lär oss alla att politik handlar om att gynna sina egna intressen och att vår uppgift i en demokrati är att, innan vi går och röstar, sätta oss med minräknaren och sen kalkylera fram vilken politik som är bäst för mig.
    Det är gåtfullt att de rödgröna hakar på och accepterar att föra den politiska debatten utifrån denna insnöade, borgerliga syn.
    För var det inte ett samhälle byggt på solidaritet och omsorg vi skulle bygga? Har vi mist tro på att det är ett sådant samhälle människorna innerst inne vill ha? Tror vi att den snöda egoismen är det bästa sättet att locka medelklassväljare för en politik byggd på solidaritet?
    Varför tar man så lite tag i den övertygande statistiken i ”Jämlihetsanden” som man ju känner igen så fantastiskt väl från verkliga livet.
    Det är ju så – klyftor drabbar alla, fattig som rik. Och det kan vara värt några BNP-procent att slippa klyftorna. Naturligtvis är en ökad ekonomisk bas viktig, och naturligtvis kommer denna bas att erodera om man inte politiskt garanterar ekonomins livskraft.
    Men jag tror de flesta i alla klasser känner igen det obehag och de mänskliga skador som klyftorna – både i vårt eget samhälle och i ännu högre grad globalt – skapar.
    Varför inte ta fasta på detta och göra ”Minskade klyftor – hemma och globalt. Bäst för alla.” till en socialdemokratisk huvudslogan?
    Varje gång en politiker (eller journalist) utgår från att jag som väljare fungerar som en insnöad egoist känner jag mig kränkt. Jag tror inte att denna känsla är unik. Varför vädjar politiker så sällan till dessa storslagna, goda sidor hos oss?

  27. Jonte

    Det fattas en viktig kolumm i tabellen: skattesatserna (kommunal+landsting) – den är generellt lägre i Storstockholmsområdet jämfört med andra regioner i landet.
    Politik är inte enbart siffror. Men det borde vara ett rimligt krav att höja snittet i Stockholms kommuner. Kanske det skulle räcka med att höja rika lågskattekommuner till genomsnittet för att Storstockholm skulle få de offentliga resurser som är nödvändiga för en god offentlig service, utbyggnad av infrastruktur, planering av nya bostadsområden och allt annat som en snabbt växande storstadsregion behöver.

  28. Marikas analys är lysande. Jag tror att Stockholmsproblemet i hög utsträckning beror på svaghet i framtoning och politiskt vardagsarbete.

    Se vidare: http://www.s-info.se/silfverstrand

  29. Pingback: Ny favorit « LO-Tidningen Kultur

  30. Inga-Lisa Sangregorio

    Lite mer siffror.
    Enligt de rödgrönas egna beräkningar kommer höjningen av fastighetsskatten för de uppskattningsvis 8 procent av småhusen i Storstockholm som har ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner att ge 300 miljoner till statskassan. ”De här resurserna kommer att behövas för att klara jobb och välfärd”, säger Thomas Östros till DN. Det är bara det lilla kruxet att de rödgröna samtidigt sänker fastighetsskatten för bostads- och hyresrätter med 500 miljoner. Alltså 200 miljoner back. Med dagens skatteregler är den högsta fastighetsavgiften drygt 6000 om året för småhus och drygt 1200 om året för hyres- och bostadsrätter. Skatten på ett radhus i Botkyrka är alltså fem gånger högre än på en 20-miljonersbostadsrätt på Strandvägen. Den skillnaden är tydligen inte stor nog för att tillfredsställa de rödgrönas krav på ”rättvisa och neutralitet”.
    Skillnaden mellan skatt på inkomster och skatt på bostäder är att det är inkomsterna som gör att man har råd att betala skatt, medan bostaden bara förorsakar utgifter. Att taxeringsvärdet höjs för att någon annan har sålt dyrt ökar ju inte skattekraften hos den som köpt dyrt eller hos den som bor kvar i ett åldrande hus.
    Vid årsskiftet höjdes taxeringsvärdet på det lilla trähus från 1917 där jag bor med nästan 2,9 miljoner, en 130-procentig höjning som beror på att priserna på obebygga fastigheter steg för två år sedan. Man skulle faktiskt lika gärna kunna lotta om skatterna, mer godtyckligt och orättvist kan det inte bli.

  31. oavsett alla siffror så kvarstår faktumet att 08:an överlag anser ser sej själv rikssvensken och bättre bildad & bemedlad än folket ute i ”provinsen”. Det är de kvicka nog att högt deklarera när de leker runt på västkusten. Tycks tro att Tylösand är deras privata sandlåda.

  32. Pingback: Stockholmare!?! « lindahls blogg

  33. Christer

    Marika,

    Jag saknar statistik över kostnader i Stockholm och övriga landet. Det blir lättare att jämföra då vad den faktiskt inkomsten är efter det man tvunget måste betala för.

    Min tvåa kostar t.ex. 7-8000 kronor i månaden och mitt matkonto ligger på kring fyra tusen. Bilförsäkringen ligger på runt 800. Vad kostar motsvarande i Ludvika?

  34. Inga-Lisa Sangregorio

    Att främst titta på hyror leder helt fel. Den som inte köat sen fosterstadiet eller har goda kontakter eller köpt svart har så länge jag bott i Storstockholm (sen 1961)inte haft en chans till en hyresrätt (undantag krisåren i början av 90-talet, då Sabo annonserade: Hyr dig fri).
    Länge var hyrorna på attraktiva innerstadslägenheter i Stockholm lägre än för motsvarande hyreslägenheter i utflyttningsorter, detta pga av att bostadsföretagens kostnader blir lägre när det inte finns några outhyrda lägenheter och att bruksvärdessystemet inte tog någon hänsyn till människors preferenser. En del av de lyckliga som länge kunnat bo centralt till hyror långt under vad marknaden skulle vara villig att betala, detta på grund av Socialdemokraternas fixa idéer, har sedan fått köpa sina f d hyresrätter till priser långt under marknadens, detta pga de borgerligas fixa idéer.
    Men för ”vanliga” människor, jag använder ett favoritord för S, som flyttat till Stockholm har det i praktiken inte funnits något annat alternativ än att köpa. Småhus och bostadsrätter är enormt mycket dyrare i Storstockholm än i resten av landet. Ändå har S hållit fast vid – och vill nu delvis återinföra – en modell för fastighetsskatt som gör att den som tvingas betala mycket mer för en likvärdig bostad dessutom måste betala högre skatt. (Gäller bara småhusen.)
    Sen har de mage att tala om ”Stockholmsskatter”!

  35. Lars Gustavsson

    Bra Marika!

    Återigen har du gjort ett briljant arbete där journalister och politiker går bet i sin korrupthet och inkompetens.

  36. Pingback: Delade godbitar – 30 December, 2010 | [insert random stupid name here]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s