Man kan inte göra omelett…

I början på året utförsäkrades ca 15 000 personer ur sjukförsäkringen. Inte för att de var friska, utan för att de uppnått maxgränsen för hur länge man får vara sjukskriven (550 dagar). De flesta som utförsäkrades skrev in sig på Arbetsförmedlingen för att delta i programmet ”arbetslivsintroduktion”, vilket var nödvändigt för att få fortsatt ersättning. Knappt 2000 personer av de som utförsäkrades fram till mitten på februari dök dock aldrig upp på Arbetsförmedlingen. Nyligen släppte Försäkringskassan en första utvärdering av hur situationen ser ut för just dessa personer. Försäkringskassan skriver:

”Jämfört med tidigare genomförda undersökningar [av personer som lämnat sjukskrivning] är det […] en lägre andel […] som har inkomst av anställning eller eget företag både för dem som haft förlängd sjukpenning och tidsbegränsad sjukersättning. Andelen som helt saknar inkomst är också högre i de båda här redovisade grupperna jämfört med tidigare undersökningar.”

Bland de intervjuade som tidigare haft sjukpenning hade 63 procent sysselsättning vid undersökningens tillfälle. För dem som tidigare haft sjukersättning (förtidspension) var andelen lägre (53 procent, redovisas inte nedan). Observera att detta alltså bara gäller utförsäkrade som INTE anmält sig till Arbetsförmedlingen.

Det framgår alltså att 20 procent är arbetssökande/saknar sysselsättning, men ändå inte anmält sig till Arbetsförmedlingen. I nedanstående diagram visas skälen till att de intervjuade inte registrerat sig på Af:

En fjärdedel anger alltså som skäl att de inte anmält sig för att hälsan förhindrat dem. Andelen är högre för dem som hade sjukersättning innan utförsäkringen – 31 procent, nästan en tredjedel.

Hur ser då situationen ut för de som trots allt jobbar idag?

64 procent av dem som har sysselsättning efter utförsäkringen arbetar färre timmar idag än före sjukskrivningen. Det är alltså få som har klarat att gå tillbaka till samma arbetstid som innan de blev sjuka. I själva verket är det så att bara en fjärdedel av de intervjuade som hade sysselsättning arbetade heltid när undersökningen genomfördes. Mer än en tredjedel, 37 procent, arbetade mindre än 60 procent.

Man kan alltså dra några tydliga slutsatser av Försäkringskassans utvärdering: En fjärdedel av de som inte anmält sig till Försäkringskassan, trots att det innebar att de förlorade sin inkomst, avstod att registrera sig av hälsoskäl. De var alltså för sjuka, trots att de blivit utkastade ur sjukförsäkringen.

En femtedel, 20 procent, av de som inte anmält sig till Arbetsförmedlingen saknade helt sysselsättning.

64 procent av de utförsäkrade som inte anmält sig till arbetslivsintroduktionen, och som före utförsäkringen haft sjukpenning, arbetar idag. En majoritet av dem jobbar mindre än innan de blev sjukskrivna, av det uttalade skälet att hälsan förhindrar dem att jobba mer. I själva verket är det bara 16 procent av gruppen i sin helhet som idag jobbar heltid.

Det här handlar alltså om människor som är för sjuka för att kunna jobba lika mycket som innan de blev sjukskrivna. Förut fanns det ett socialt skyddsnät i Sverige för dem, som innebar att det var möjligt att vara sjukskriven på deltid och jobba på deltid. Den möjligheten är nu borta efter 550 dagar. Sjuka får nu jobba så mycket de klarar av, och stå utan inkomst den övriga tiden. Några är så sjuka att de inte klarar av att jobba någonting, trots att det innebär att de blir helt utan försörjning.

Sjukdom kan drabba vem som helst. Men jag hoppas ännu mer än tidigare att det inte drabbar mig. I borgerlighetens Sverige innebär sjukdom att du döms till fattigdom. Men vad gör väl det? Så länge du är frisk har du ju fått ett jobbskatteavdrag! Ja just det, själva skälet till att det här sociala skyddsnätet monterats ner är ju för att finansiera skattesänkningar som framför allt gynnar höginkomsttagare. Hepp!

Jag rekommenderar Björn Johnson som reder ut hur Gunnar Axén ljuger om de utförsäkrade. Två som drabbats av de nya reglerna och som beskriver konsekvenserna så att det knyter sig i magen är Bokstavsprinsessan och Life boy. Läs dem, gör verkligen det. PJ Anders Linder skriver hurtfriskt och DN:s ledarsida tar lätt på Riksrevisionens kritik mot hur regeringen hanterat sjukförsäkringen: den stora vinsten, skriver DN, ligger ju i att sjukförsäkringen nu inte längre kan användas för att ”slippa byta yrke, slippa flytta, slippa karenstid i a-kassan om man sagt upp sig själv, slippa stå utan försörjning när a-kassedagarna tagit slut, slippa byta arbetsplats hur mycket man än ogillar den man har, slippa lösa konflikter med chefer och kolleger”! Ja hur var det nu igen, man kan inte göra omelett utan att knäcka några ägg?

Johan Westerholm skriver om hur regeringen ännu en gång smiter från ansvaret. Roger Jönsson skissar på ett alternativ. Röda berget skriver om nyspråk. Andra bloggar om , , , . Intressant och Netroots.

15 kommentarer

Filed under Socialförsäkringar

15 responses to “Man kan inte göra omelett…

  1. Pingback: Unika lösningar, men bara om du kan jobba heltid! « PåRiktigt

  2. Tack för att du tar upp det här…!

    Har du läst mitt brev till politikerna? Finns i bloggen en bit ner.

    Intressant statistik. Men en del personer hamnar utanför alla tabeller.

    Det finns t.ex. en grupp som utförsäkrades innan den officiella utförsäkringen, dem talas det tyst om eftersom de förbättrar statistiken. De har ingen rätt till åtgärder eller ersättning verkar det som.

    Du skriver:

    ”Förut fanns det ett socialt skyddsnät i Sverige för dem, som innebar att det var möjligt att vara sjukskriven på deltid och jobba på deltid. Den möjligheten är nu borta efter 550 dagar. Sjuka får nu jobba så mycket de klarar av, och stå utan inkomst den övriga tiden. Några är så sjuka att de inte klarar av att jobba någonting, trots att det innebär att de blir helt utan försörjning.”

    Jag visste inte att de hade tagit bort den möjligheten. Det var liksom mitt sista halmstrå, att förhoppningsvis en dag kunna bli så frisk att jag kan jobba åtminstone några procent, deltid.

    Men nej…? Det får jag visst inte om det ska gå att försörja sig?

    Det är tydligen bara heltidsjobb eller att vara dödssjuk som gäller om man inte ska trilla mellan stolarna och lämnas vind för våg.

    Jag fick aldrig njuta av några jobbavdrag, däremot fick jag höga skatter (tror jag räknade ut nån gång att jag hade betalat över 40% i skatt på sjukersättningen). Som grädde på moset fick jag en minskning av den redan låga sjukersättningen senaste året. Fast den var ju bättre än hur det blir nu. Ett par otillräckliga tusenlappar i månaden i sommar – och sen ingenting…?

    • Marika

      Tack själv! Jag hittade just din blogg och har läst några av dina brev till politikerna. Jättebra att du engagerar dig på det sättet och sprider via din blogg.

      Som jag förstår det gäller samma undantag från 550-dagarsregeln för heltids- som för deltidssjukskrivna:

      ”Du kan få [förlängd sjukpenning] om du

      * vårdas intagen på sjukhus,
      * behöver omfattande vård utanför sjukhus,
      * fått en sådan avgörande förlust av verklighetsuppfattning och förmågan att orientera dig så att du inte kan tillgodogöra dig information
      * riskerar att allvarligt försämras i din sjukdom om du deltar i arbetslivsintroduktion.”

      från FK:s hemsida: http://www.forsakringskassan.se/nav/56c9cf5c2162b3c06807aca63f4127de/content/nav/0f08564700b08702c22cff1736a29bf4

      Annars gäller för deltidsanställda som nått 550 dagar: ”Du som arbetar på deltid kan delta i arbetslivsintroduktionen under övrig tid. Då får du aktivitetsstöd”, enligt FK.

      FK skriver också att det ”finns vissa undantagsfall där du kan ha rätt till ersättning från sjukförsäkringen även när dagarna med sjukpenning tagit slut eller du inte längre kan få månader med tidsbegränsad sjukersättning”. Detta måste man ansöka speciellt om. Det finns alltså ingen generell regel som säger att man har rätt till deltidssjukskrivning även efter 550 dagar.

      Utvärderingen som jag skriver om i blogginlägget visar ju att det finns utförsäkrade som idag jobbar deltid (och mindre än innan de blev sjukskrivna) men som inte har någon ”kompletterande” sjukpenning/ersättning. Sedan finns det kanske också sådana som fått rätt till förlängd deltidssjukskrivning. Men jag tycker att det är tillräckligt allvarligt om bara en enda person som är för sjuk för att kunna jobba heltid förlorar sin deltidssjukskrivning…

  3. Pingback: Där rök sista halmstrået « Bokstavsprinsessan

  4. Roger

    Jag har svårt att se det som ett stort samhällsproblem att en majoritet av de som omförsäkrades nu faktiskt är sysselsatta.

    Det kommer alltid att finnas enskilda fall som kommer i kläm och för dem finns det faktiskt ett underliggande skyddsnät som heter försörjningsstöd. I Sverige behöver därför inga ägg kläckas.

    Ett fungerande samhälle innebär inte enbart att alla de som behöver stöd ska få det utan också att alla som har förmåga att bidra får en möjlighet att faktiskt göra det. Det senare är faktiskt en förutsättning för det första. Det är den helheten som måste gå ihop – annars blir situationen förr eller senare närmast grekisk.

    • Jan Wiklund

      Är ”Roger” en verklig person eller en pappersfigur?

      ”Försörjningsstöd” får man som bekant inte förrän man har gjort sig av med allt man äger. ”Fattiggjorts” som det heter.

      Vad är det för sorts människa, om det nu är det, som tycker att det är ett rimligt sätt att behandla kroniskt sjuka människor?

      • Roger

        Hej,

        Jag finns på riktigt.

        Jag vet precis hur försörjningsstöd ska fungera.

        Jag känner själv kroniskt sjuka som kan jobba heltid trots ständiga smärtor. De har ett helvete med smärtorna men inget blir bättre av att de inte jobbar.

  5. Marika, hoppas att det går, för annars finns det nog inga möjligheter kvar för min del. Jag vill inte tvingas till varaktig heltidssjukskrivning livet ut, och jag klarar inte längre ett heltidsjobb. Och halvtidsjobb går inte att försörja sig på. En härlig rävsax…

    Det du citerar verkar vara ur aktivitetsinfon, det som gäller under just den tiden – känner igen det. Men det är ju vad som händer efter att de tre månaderna är över som kan bli riktigt kritiskt för dem som är i min sits.

    Roger, om du bara visste hur många det är som hamnar mellan stolarna…

    Och som du ser så verkar jag tyvärr inte få lov att bidra med det jag kan (och jag är inte precis inkompetent) p.g.a. de nya reglerna. Jag kan heller inte få något försörjningsstöd utan får försöka minska ner på matkostnaden till under 50 kr/mån (i vanliga fall går det på 1.500 kr), för hyran vill bostadsbolaget garanterat ha in, och övriga räkningar går heller inte att minska ner på.

  6. Balia

    Jag tror att Roger är ett ”allians-troll”. Att försåtligt underminera det sagda.

  7. Balia

    Med sagda menar jag det som Marika för fram i bloggen

  8. Roger

    Jag har inte för avsikt att ”trolla”, utan är uppriktigt intresserad av en diskussion. Och jag tycker att det är roligare att diskutera med människor som har andra utgångspunkter än jag själv.

    Och därför tycker jag att det är kul att läsa och skriva en och annan kommentar på den här bloggen.

    Om kommentarsfunktionen här bara är till för applåder och medhåll så borde det kanske framgå lite tydligare?

  9. Jan Wiklund

    Roger: fram till ca 1992 fanns ett system för att kroniskt sjuka människor verkligen skulle kunna jobba, dvs att de kunde få ett lättare jobb som inte tog så mycket på krafterna om de behövde det. Exempelvis fick folk som förlorade synen en intensivkurs på 40 veckor i att klara sig själva, varefter de slussades över till något de kunde klara av (om de nu inte klarade av sitt gamla jobb med anpassningar)

    Sen kom krisen och hela det systemet skrotades. Gravt synskadade fick t.ex. lära sig gå med käpp men inte stort mer. 40 veckors rehab blev lika många timmar.

    1995 (ca) kom nya regler för försäkringskassan som snävade in möjligheterna ännu mer. Och istället för att få jobb de klarade av hamnade folk på hög.

    Det vettiga som borde ha gjorts var förstås bygga upp ett nytt rehab- och jobbanpassningssystem. Men istället kastade regeringen bara ut de långtidssjukskrivna i ingenting.

    Dina kroniskt sjuka bekanta som klarar av sitt jobb är att gratulera. Men vad råder du t.ex. en gravt synskadad lastbilschaufför till? Vem vill anställa en sån?

    • Roger

      Jag ska inte försvara regeringens politik, för det är inte min uppgift. Men jag kan bara konstatera att den nuvarande regeringen faktiskt satsar på rehabilitering också.

      Dessutom satsar man på att öka tillgängligheten till vård, vilket har stor betydelse för att undvika långa sjukperioder.

      En gravt synskadad lastbilschaufför har det självklart svårt att sköta ett vanligt jobb, men jag kan för lite om arbetsmarknaden för synskadade för att ha en bra uppfattning.

  10. Pingback: Färre jobbar efter utförsäkringen? « Ett hjärta RÖTT

  11. Trillade in på sidan efter att ha läst en artikel om hur man nu använder det faktum att flera personer försvinner ur Försäkringskassans längder som argument för att det tidigare ”måste ha fuskats en hel del”!

    Jag är en av dem som trillat ur rullorna. Jag arbetar deltid (75%) på kontor och har flera utredningar på att detta är vad jag klarar av och kommer att klara av under överskådlig framtid (whiplash-skada).

    Första gången jag blev utförsäkrad valde jag att delta i Arbetsförmedlingens Introduktion, vilket höll på att helt ta kål på mig… Förutom mitt arbete på 75% skulle jag delta i Introduktionen på 25% samt ta mig till och från denna plats.
    Summa = 4 timmar mer per dag. Hade jag klarat av att arbeta 100% hade jag ju inte ens varit med i programmet så jag förstår inte hur man tänker här?!

    Efter noga övervägande och ingående samtal med familjen (som ju var de som fick torka upp spillrorna efter förra vändan) valde jag att INTE delta denna gången. Jag är inte friskare, jag har inte fuskat, jag har inte gått upp i arbetstid – jag orkar bara inte gå igenom detta helvete en gång vartannat år!
    Så enligt listorna är jag frisk (eftersom jag inte är sjukskriven), men jag klarar inte att jobba mer än jag gör och för detta kommer jag få betala under resten av mitt liv. Pensionen ser ju inte kul ut om man säger så, 75 år räcker nog inte för mig, jag får nog jobba tills jag blir minst 80…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s