Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Mindre välfärd, mer familj?

Fler studerar med studiemedel, enligt CSN. När det råder lågkonjunktur studerar fler, och dessutom är ungdomskullarna stora nu. Samtidigt fortsätter trenden att allt färre av de som tar studiebidrag också får studielån – andelen har minskat med tio procent på fem år:

(Statistik från CSN. Axlarna är kortade för ökad tydlighet). CSN skriver i sitt pressmeddelande att vuxenstuderande på grundskolenivå är mindre benägna att ta lån, men antalet vuxenstuderande har ju minskat mycket kraftigt de senaste åren på grund av regeringens nedskärningar på Komvux, så det kan inte vara förklaringen. CSN tror istället att en förklaring kan vara att andelen yngre bland de studerande blivit fler, och de har, enligt CSN, oftare stöd från sina föräldrar. En enkätundersökning som CSN gjorde 2009 visar att nästan hälften av studenterna jobbar vid sidan av sina studier. Var fjärde student får ekonomiskt stöd av sina föräldrar, och 16 procent av sin partner.

Detta får mig att tänka på något annat, som är lite av ett statistiskt mysterium. Den ökande arbetslösheten har drabbat unga hårt. I Stockholms län ökade exempelvis ungdomsarbetslösheten med nästan 50 procent mellan 2008 och 2009. Samtidigt har antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mindre – med ungefär 10 procent under samma period.

(Statistik från SCB och SCB. Obs att SCB använder något olika åldersintervall för arbetslöshet respektive antal biståndstagare, så jämförbarheten är inte fullständig). I Stockholms län hade alltså färre unga socialbidrag 2009 än 2006, trots att arbetslösheten var avsevärt lägre 2006. Samtidigt vet vi att unga mer sällan är medlemmar i a-kassan – år 2008 hade exempelvis bara 22 procent av de arbetslösa under 25 år a-kassa. Detta är antagligen en lägre siffra än 2006, eftersom regeringens försämringar av a-kassan har lett till att främst unga, äldre och låginkomsttagare lämnat a-kassan.

Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.

Tror man på ett starkt välfärdssamhälle finns det också andra skäl till oro. Om allt fler unga upplever att välfärden inte finns där för dem, kommer naturligtvis deras stöd för den att minska. Detta är en utveckling som verkar ske i båda ändar – både bland ”de framångsrika” (högskolestudenter som lever på sina välbärgade föräldrar) – och bland ”förlorarna” (unga som varken kan få jobb eller studieplats, men som ändå inte söker socialbidrag).

Tack till Josefin Fürst för inspiration till inlägget.

Ett ökat beroende av familjen – det är väl förresten precis vad KD vill ha? I övrigt rekommenderar jag, om ni inte redan läst, Shadé Jalalis inlägg om den katastrofala borgerliga”jobb”politiken. Sätter fokus på verkligheten – som ligger obehagligt långt från regeringens problembeskrivning. Med det sagt – glöm för allt i världen inte att tacka alliansen!

Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots.

23 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Skola och utbildning

Det borgerliga bidragssamhället

”Fyra av tio som får ekonomiskt bistånd är arbetssökande [...] Personer som är sjukskrivna eller får sjuk- eller aktivitetsersättning och behöver ekonomisk bistånd uppgår till 14 procent” skriver SKL i en ny rapport. ”De som inte kan försörja sig på grund av sociala problem, utgör bara elva procent”, fortsätter man.

I Stockholm är siffrorna på många sätt värre. Så här såg försörjningshindren ut för stockholmare med socialbidrag i augusti 2010:

(Statistik från USK). 46 procent av biståndstagarna hade arbetslöshet som främsta försörjningshinder. 23 procent (sjukskrivning plus sjukersättning) hade sjukdom som försörjningshinder. Tillsammans är det 69 procent, en överväldigande majoritet.

”Både arbetssökande och sjukskrivna ska egentligen få stöd från Arbetsförmedlingen eller eventuellt Försäkringskassan och inte hos kommunernas socialtjänster”, skriver SKL och föreslår att stat och kommuner istället ska samordna sina resurser och erbjuda ”en-dörr-in” till medborgarna, så att det ska bli lättare för varje person att komma i kontakt med rätt myndighet från början. Det är ett mycket bra förslag. Men det räcker inte. Det SKL inte beskriver – föga förvånande, eftersom organisationen är borgerligt styrd – är att utvecklingen har eskalerat i och med den borgerliga regeringens förändringar av a-kassan och sjukförsäkringen. För fyra år sedan var andelen socialbidragstagare i Stockholm med arbetslöshet som främsta försörjningshinder ca 20 procentenheter lägre än idag (statistik från USK):

och det beror ju naturligtvis på regeringens höjning av avgifterna till a-kassan, vilket fått en halv miljon svenskar att avsluta sitt medlemskap. Sedan började arbetslösheten öka:

(Statistik från IAF och SCB). Motsvarande bild för utvecklingen på riksnivå finns här.

De allra flesta – ca 80 procent i Stockholm – som har ekonomiskt bistånd på grund arbetslöshet, har det för att de saknar rätt till a-kassa. Övriga har otillräcklig ersättning eller väntar på beslut. Detta är en direkt följd av politiska beslut. På motsvarande sätt består den absoluta lejonparten – 94 procent – av gruppen ”sjukskrivna med läkarintyg” av personer som inte bedömts ha rätt till sjukpenning, trots läkarintyg. Även detta är en direkt följd av regeringens förändringar av sjukförsäkringen – den hårdare bedömningen av arbetsförmåga och införandet av en utförsäkring.

Mer än hälften av Sveriges kommuner uppger att de fått ökade kostnader för socialbidrag som direkt följd av regeringens förändringar av sjukförsäkringen. Det är alltså inte konstigt att även borgerliga kommunpolitiker är sura. Icke desto mindre är det fegt av Anders Knape, den moderate ordföranden för SKL, att inte låtsas om att utvecklingen är ny och en direkt följd av borgerliga regeringsbeslut. Att myndigheterna samordnar sina resurser och sitt stöd är en toppenidé. Men det är än mer rimligt att arbetslöshet och sjukdom inte ska behöva innebära fattigdom.

Att behöva leva på ekonomiskt bistånd är nämligen något helt annat än att leva på sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring. Förutom att socialbidraget oftast är lägre, krävs det att man först gkort sig av med alla sina tillgångar. Vidare tas även hänsyn till makes/makas/sambos inkomster. Sammantaget torde detta innebära att det idag finns en stor grupp arbetslösa och sjuka som inte har någon inkomst alls: de kan inte få ekonomiskt bistånd, eftersom de exempelvis äger en bostadsrätt eller har en partner med hyfsad inkomst. Fler blir alltså ekonomiskt beroende av sin partner.

Det finns ytterligare en aspekt av att allt fler arbetslösa tvingas leva på ekonomiskt bistånd istället för a-kassa. Inlåsningseffekterna är betydligt högre för den som lever på ekonomiskt bistånd. A-kassa är möjligt att ha på deltid, vilket innebär att en person som är arbetslös men hittar ett tillfälligt deltidsjobb kan öka sin totala inkomst genom att jobba några extra timmar. Ekonomiskt bistånd däremot räknas av krona för krona mot den inkomst biståndstagaren har. En person med ekonomiskt bistånd har alltså betydligt mindre incitament att ta ett tillfälligt arbete än en person med a-kassa.

Att leva på socialbidrag gör dessutom något helt annat med en människa och hennes självkänsla än att leva på a-kassa. Läs gärna mer om det här.

Claes Krantz skriver också om SKL:s rapport. Alexandra Einerstam om något helt annat, men mycket, mycket angeläget – om att vara ”anställningsnummer 2997″. Löntagarbloggen om att det här med osäkra anställningar är en bra affärsidé, på mer än ett sätt. Och återigen något helt annat, fruktansvärt aktuellt: Thaher Pelaseyed om att det är politiken som skjuter människor.

E24 | NSD | Andra bloggar om , , , , . Intressant.

21 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Klyftor, Socialförsäkringar

Arbetarepartiet utan arbetande

När Mona Sahlin igår talade om valförlusten inför LO:s representantskap uppehöll hon sig vid ett av de allra mest oroväckande resultaten: det faktum att Socialdemokraterna bara lyckades locka 22 procent av landets förvärvsarbetare. ”Vi är arbetarrörelsen som ratades av dem som har ett jobb… Det är den observation som smärtar allra, allra mest”, sa hon bland annat enligt SVT.

Sahlin drar flera slutsatser av detta: vi talade för lite om framtidens jobb, om närings- och tillväxtpolitik. Men vi saknade även idéer för arbetslivet: När människor har svårt att få banklån, mobilabonnemang och lägenhetskontrakt på grund av att de inte kan få annat än timanställningar, så är det en fråga vi borde prata mer om. Liksom den stress så många upplever på jobbet.

Jag tycker att detta är en mycket bra analys, och att Mona Sahlin sätter fingret både på problemet och på en möjlig väg framåt. Samtidigt finns det fakta som komplicerar bilden.

Av ovanstående bild, som bygger på statistik från Valu, framgår att alla borgerliga partier är överrepresenterade bland förvärvsarbetande. Det syns också att Socialdemokraterna är gravt underrepresenterade bland dem som jobbar. Men detsamma gäller inte för de andra rödgröna partierna: Förvärvsarbetande är överrepresenterade bland både V:s och, framför allt, MP:s väljare. Gissningsvis har inte det primärt att göra med att dessa två partier skulle ha en så tydligt utmejslad politik för förvärvsarbetande, eller för hur de nya jobben ska komma – tvärtom är detta riksdagens mest tillväxtskeptiska partier.

Tittar man på hur människor röstar utifrån facklig tillhörighet, framkommer också ett annat intressant mönster. Socialdemokraterna är som enda parti (förutom V) överrepresenterade bland LO:s medlemmar. Och vi är kraftigt underrepresenterade hos SACO. Intressant nog är även M underrepresenterade bland SACO-medlemmarna, om än inte alls lika mycket. Men både V och MP är överrepresenterade; i MP:s fall mycket kraftigt.


Det finns alltså inga enkla samband som säger att förvärvsarbetande=borgerlig väljare, eller högutbildad=borgerlig väljare. Däremot är det rätt uppenbart att förvärvsarbetande≠socialdemokrat≠högutbildad. Det finns en inte föraktlig andel progressiva människor som jobbar och/eller är högutbildade, men de är allt mer benägna att rösta V eller – framför allt – MP, snarare än S.

En annan illustration av samma fråga är röstmönstret i Stockholms stad. Hårdrar man det kan man säga att det finns tre olika Stockholm när det gäller hur man röstar. I sin mest renodlade form ser det ut såhär:

(Bilder från Valmyndigheten). I innerstan – utom Södermalm – finns en stor borgerlig majoritet. Moderaterna har i många distrikt egen majoritet och de rödgröna partierna existerar knappt. I ett antal nordvästliga förorter (typ Kista, Rinkeby, Tensta, delar av Hässelby) och ett antal ytterförorter söderut (t ex Skärholmen) är bilden i princip omvänd – S och de rödgröna är mycket stora, de borgerliga partierna mycket små. Och så den tredje varianten: På Södermalm och i ett antal närförorter söderut finns det tre mer eller mindre jämnstora partier: Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har alla drygt tjugo procent, och de rödgröna är i majoritet. I en del av dessa distrikt är dessutom FI förhållandevis stora. Återigen: självklart finns det samband mellan socioekonomi och partival. Men de är inte entydiga. Söderborna som röstar på MP har hög utbildning och bra inkomster. Men de är inte särskilt intresserade av den borgerliga politiken.

I Socialdemokraternas valanalys från det förra katastrofvalet, 2006, finns följande bild med:

Illustrationen är i högsta grad giltig även idag. Den första ovalen visar den socialdemokratiska framgångsstrategin, som fungerade under decennier och byggde det samhälle vi fortfarande lever i. Den gick ut på att förena löntagarnas intressen: både medelklassen och arbetarklassen. Det Moderaterna och allianspartierna riktat in sig på är att bryta detta förbund, för att istället förena intressena hos medelklassen med dem hos överklassen – den andra ovalen. Det har skett genom att skapa en allians mellan dem som arbetar, och lämna dem som inte arbetar efter. Det är rätt uppenbart att man har lyckats.

Detta är inte en utveckling som är helt lätt att bryta. Nyckeln bakom modellen är ju att förena intressena hos olika grupper. Hitta det som är gemensamt och appellera till det. Där tycker jag att vissa går snett, när de framkastar att en lösning för S att nå medelklassen vore att utforma politiska förslag specifikt för den, typ RUT eller sänkt fastighetsskatt. Det är inte en politik som förenar eller som bottnar i någon ordentlig samhällsanalys. Det är ett försök till muta, och det är helt lösryckt. Jag tror helt enkelt inte det går hem.

Däremot tycker jag att Mona Sahlin är något på spåren när hon talar om vikten att utforma en politik för dagens arbetsliv. För det är ett område där det finns mycket att förbättra, för väldigt många. Osäkra anställningar drabbar både vårdbiträdet och den universitetsutbildade projektledaren. Affärsjuristen jobbar 60 timmar i veckan – kafébiträdet kämpar mot ett ständigt ökande tempo. Etc.

Och allra mest: behovet av att skapa nya jobb. Det är något som förenar varenda människa i detta land. Så ja, jag tror att det är helt rätt väg framåt för socialdemokratin. Sen att det inte är en lätt utmaning, det är en annan sak…

Johan Sjölander skriver fantastiskt bra om S och utmaningarna – ni MÅSTE läsa. Här och här. Löntagarbloggen skriver om en aktuell och i högsta grad olöst arbetsmarknadsfråga – bemanningsföretagen. Johan Westerholm skriver också om Sahlins tal. Och så gillar jag att Alliansfritt fortsätter att hitta scoop som sedan blir nyheter i traditionell media. För övrigt: Kristdemokraterna är ett annat parti med problem – men Göran Hägglunds försök till förnyelsedebatt imponerar inte – det är uppenbart mer av samma gamla konstruerade ”makten åt folket”-retorik, från det enda parti i riksdagen som inte tycker att människor ska få bestämma själva. Lycka till. DN | BLT | HD | SyS |

Andra bloggar om , , , . Intressant och Netroots.

10 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Socialdemokraterna

Vad som är realistiskt nästa månad i Skellefteå

”Så högern får en frihet att diskutera idéer. Vänstern får inte det. Vi ska alltid diskutera vad som är realistiskt nästa månad i Skellefteå”, säger Aron Etzler i en intervju i Dagens Opinion. Och det är en fantastiskt snygg beskrivning av det politiska läget.

Såhär ligger det till: galningar till höger får säga lite vad som helst. Om jag vill ha en dagstidning måste jag finna mig i att betala för att snabbt bläddra förbi ledarsidornas sura uppstötningar varje morgon. Högerhat, alltså, oftast inte ens speciellt intelligent formulerat. Galningar till vänster däremot saknas i princip helt i den offentliga debatten (tips med motivering emottages tacksamt i kommentarsfältet, och nej, Lars Ohly kvalar inte in, han har faktiskt accepterat budgettaket).

Jag avskyr den där ledarsideaktiga debatten (som, i rättvisans namn, mest finns på vissa ledarsidor, typ SvD. Dock alltid borgerliga). Framför allt gör den mig extremt uttråkad. Jag är ju intresserad av politik på riktigt. Problemet är bara att Timbrohögerns närvaro i den offentliga diskussionen naturligtvis förflyttar de möjliga åsikterna högerut. Precis som att Sverigedemokraternas uttåg ur kyrkan första dagen i riksdagen gör att det plötsligt blir en möjlig – om än sällsynt – ståndpunkt att inta, att tal om människors lika värde skulle vara något olämpligt i en kyrka. Ingen på Timbro förväntar sig att de kommer att övertyga en majoritet av befolkningen. Deras mål är att förflytta den politiska mitten en liten bit högerut.

En illustration av att det fungerar: vi lever i ett land där borgerliga partiledare kommer undan med att hävda att Vänsterpartiet är ett lika dåligt politiskt alternativ som Sverigedemokraterna. Det säger ungefär allt.

Galenskaperna är den ena sidan av ”högerns frihet att diskutera idéer”. Den andra sidan är mer positiv: just detta att diskutera idéer, vara visionär. I grunden upplever jag visserligen högern som djupt visionslös, men visst har de på nåt sätt lyckats med att framställa just sina drömmar som det som är möjligt att uppnå. Medan våra drömmar framstår som så ouppnåeliga, även för oss själva, att vi hellre pratar om vad som är realistiskt nästa månad i Skellefteå.

Men å andra sidan:

”Om man vill hårdra det, kan man väl säga att Anders Borgs världsbild har blivit prisbelönad i dag. Den forskning som [...] Diamond, Mortensen och Pissarides har bedrivit är ju i hög grad den som Anders Borg hela tiden hänvisar till när han talar om att det ska löna sig att söka jobb. Om arbetslöshetsunderstödet är högt så minskar intensiteten i jobbsökandet”, sa Klas Eklund i en kommentar till gårdagens ekonomipristagare. Det är sant. Och samtidigt inte. Det Anders Borg har gjort, med stor framgång, är att plocka ut en liten del ur en mycket omfattande forskning och framställa den som Den enda vägen. Det vill säga: han kör ledarsidestilen, och det kan se ut som att den just vunnit ett Nobelpris.

Men när Per Krusell, professor i nationalekonomi och ledamot i kommittén för ekonomipriset, ska förklara pristagarnas forskning beskriver han den på ett helt annat sätt:

”Vad som är bäst [för att bekämpa arbetslösheten] beror på vilket land man är i och vilken ekonomisk politik som förs i övrigt. Det här är som en verktygslåda, snarare än ett entydigt svar som funkar i alla länder”. Eller som priskommitténs ordförande, professor Bertil Holmlund, uttrycker det i en artikel skriven tillsammans med Peter Fredriksson:

”Hur ska man utforma [arbetslöshets]försäkringen om målet är att minska arbetslösheten? Svaret på denna fråga kan tyckas enkelt: sänk ersättningen vid arbetslöshet. Men frågan är inte särskilt relevant och svaret därmed inte särskilt intressant. Den relevanta frågan är istället: Går det att utforma arbetslöshetsförsäkringen så att försäkringsvärdet är intakt men incitamenten att till exempel söka efter jobb förstärks?”

Och författarna svarar jakande på den frågan:

”Vår diskussion leder fram till slutsatsen att en optimal arbetslöshetsförsäkring innebär (i) att kompensationsgraden faller med arbetslöshetens längd, (ii) att krav på aktivt arbetssökande kombineras med sanktioner, samt (iii) att arbetsmarknadspolitik används för att testa arbetsviljan.”

De säger inget om exakt hur hög ersättningsnivån ska vara. Mig veterligen gör varken Peter Diamond, Dale Mortensen eller Christopher Pissarides det heller.

Det är uppenbart att vänstern inte lyckats bemöta de förenklade argumenten om att en hög a-kassa med nödvändighet leder till hög arbetslöshet, trots att de är långt ifrån vetenskapliga. Jag tror att problemet är att vi trott att vi måste förneka att det finns ett sådant samband överhuvudtaget, samtidigt som vi inte litat på vår egen argumentation. För naturligtvis finns det ett samband, på en generaliserad nivå. Om du hotar en människa med att ta ifrån henne maten, så kommer du att bli överraskad över vilka stordåd hon är kapabel till för att slippa svälta. Alltså: om vi tar bort a-kassan helt och hållet, så visst kommer människor att hitta olika sätt att slippa svälta ihjäl. Det betyder inte att det vore ett bra samhälle, eller hur? Nej: Precis som Bertil Holmlund och Peter Fredriksson skriver, så är det mer relevant att ställa sig helt andra frågor. Om vi vill leva i ett mänskligt samhälle, vad behöver vi göra för att det också ska vara ett rättvist och välmående samhälle? Om en hög a-kassa riskerar att leda till lägre sökintensitet, vilka andra åtgärder kan motverka dessa negativa effekter?

Att det finns sådana motåtgärder är okontroversiellt. Till och med OECD konstaterar att i ett land som Sverige har a-kassenivån ingen signifikant effekt på arbetslösheten, eftersom den aktiva arbetsmarknadspolitiken fungerat i motsatt riktning.

Politik är det möjligas konst, och handlar därför faktiskt just precis om vad som är realistiskt genomförbart nästa månad i Skellefteå kommun. Det jag allra helst skulle vilja ha är den diskussionen: vad som möjligt att göra, här och nu. En ärlig diskussion. En där man kan erkänna att det finns målkonflikter. Jag tror att de flesta människor vet om att det finns målkonflikter i det vanliga livet, typ det är både trevligt att vara smal och äta godis, det är roligt med fritid men jobbar man inte ibland blir det en fattig fritid. I politiken däremot ska vi helst sopa alla målkonflikter under mattan. Moderaterna vägrar låtsas om att din skattesänkning sker på bekostnad av Emelie Holmquists mamma (och andra ”enskilda fall”). Socialdemokraterna har inte på ett trovärdigt sätt kunnat säga: om vi vill ha ett mänskligt samhälle men det leder till lägre sökintensitet, hur kan vi kompensera för detta och är inte det värt några kronor i skatt?

Låt oss prata mer om vad som är realistiskt nästa månad i Skellefteå. Men på ett ärligt sätt, och bortom slagorden. Då kommer också visionerna, och skiljelinjerna, att bli tydliga.

Paul Krugman skriver en ganska trevlig och kortfattad introduktion till sökteorin. Gunnar Hökmark skriver ärligt: ”Som med alla Nobelpriser kan de lätt kapas för de politiska syften man vill”. Amerikanskpolitik.se om att Peter Diamond tidigare blivit nobbad att sitta i Fed:s styrelse, eftersom republikanerna menar att han saknar tillräcklig erfarenhet. Och apropå ledarsidor: Per Gudmundson är just idag någorlunda balanserad. Följ dessutom gärna Ali Esbatis twitterflöde för en liten diskussion om ekonomipriset i allmänhet.

Andra bloggar om , , , , , , , . Intressant och Netroots.

22 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Ekonomi, Socialdemokraterna

Gästbloggning: En jobbpolitik för sänkta löner

Idag gästbloggar Thomas Carlén, LO-ekonom, om den mörkade förutsättningen för att borgerlig jobbpolitik ska fungera – sänkta löner:

I ekonomisk teori uppstår arbetslöshet inom en viss grupp när priset på arbetskraft – lönen – är för hög i förhållande till gruppens produktivitet. Utifrån denna teori har svenska lägstalöner fått utstå hård kritik från arbetsgivarhåll, men kritiken kommer även, om än i mer dold form, från den borgerliga regeringen.

Följer man ekonomisk teori, och utgår ifrån att lönerna för vissa grupper är för höga i förhållande till deras produktivitet, står valet mellan att antingen sänka lönerna eller att ge människor förutsättningar att höja produktiviteten. Det är just i detta vägval som det går en tydlig skiljelinje i svensk politik.

Det borgerliga vägvalet, och regeringens jobbpolitik, bygger på att löntagarnas ersättning för arbetet ska sänkas. Tanken bakom jobbskatteavdraget är att lägre inkomstskatt, som ger mer pengar i plånboken, ska dämpa kraven på nominella löneökningar i framtiden. Enligt teorin ska då arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft öka. Samma tanke ligger bakom den sämre och dyrare a-kassan. Differentieringen av avgiften till a-kassan, där avgiften i vissa fall höjts med 600 procent, syftar till att få fackförbund med hög arbetslöshet att hålla igen på lönekraven. Skattesänkningar för alla som har ett arbete, och som dessutom gynnar höginkomsttagarna mest, ska alltså få framför allt arbetslösa, unga och personer med kort utbildning att jobba för lägre löner i framtiden.

Det finns flera orsaker till varför sänkta lönekrav är en dålig och svårframkomlig väg i Sverige. För det första har vi starka och samordnade fackliga organisationer som tar ett stort och gemensamt ansvar för att löneökningarna ligger i linje med vad företagen och samhällsekonomin klarar av. Samtidigt ser facken till att löntagarna får del av de värden de är med och skapar i företagen. Att svensk lönebildning fungerar väl visar facit från de senaste 15 åren. Svensk konkurrenskraft har stärkts samtidigt som löntagarna fått kontinuerliga reallöneökningar. Varken rådande kris eller den strukturella arbetslösheten beror på ”höga” svenska löner.

För det andra förhandlar facken och arbetsgivarna om nominella löneökningar, utifrån bedömningar om löneutrymmet. De förhandlar inte om lön efter skatt. Finns det någon som tror att arbetsgivarna på motsvarande sätt skulle acceptera krav på högre löneökningar om inkomstskatten höjdes? För det tredje är det inte helt självklart att lägre löneökningar ger fler jobb. Sverige konkurrerar främst i branscher som kräver hög utbildningsnivå. Det finns en uppenbar risk att resultatet istället blir högre vinster och aktieutdelningar till företagsägarna, och högre bonusar och löner till företagsledningarna.

För det fjärde riskerar en lönesänkarpolitik att på lång sikt dämpa produktivitetstillväxten i ekonomin. Dels så minskar företagens behov av effektiviseringar, och dels så stimulerar låga löner och stängda karriärvägar inte arbetsinsatserna och riskerar att dämpa motivationen att utveckla sin kompetens. En lägre produktivitetstillväxt leder i sin tur till lägre framtida reallöneökningar. Vår svenska modell – med arv från LO-ekonomerna Rehn och Meidner – syftar till det rakt motsatta, att med högre löner främja strukturomvandlingen och öka produktivitetstillväxten.

I ett moget land som Sverige måste sysselsättningspolitiken handla om att genom olika kompetenshöjande insatser stödja dem som inte riktigt når upp till arbetsmarknadens krav. Det handlar bland annat om arbetsmarknadsutbildning och arbetspraktik för arbetslösa, och att via vuxenutbildning erbjuda nya chanser i arbetslivet. På så sätt ges människor möjligheter att höja sin kompetens så att de kan ta produktiva jobb som det går att utvecklas i med löner som det går att leva på. Det är den strategi som Sverige följt med framgång tidigare – och som det rödgröna alternativet håller fast vid.

Vägen till ökad sysselsättning kan inte byggas på lägre löner. Den enda långsiktigt hållbara vägen handlar istället om att ge företag och anställda förutsättningar att fortsätta klättra i förädlingsvärdekedjan.

Den borgerliga regeringen driver en politik som ska göra de ”svaga grupperna” billigare att anställa genom att pressa lönerna. Den borgerliga vägen leder därför till ökade inkomstklyftor och minskad social rörlighet.

Den skiljelinje som finns i dagens jobbpolitik har mycket stor betydelse för hur svensk arbetsmarknad och produktivitet ska utvecklas på sikt. Men om detta talar de borgerliga politikerna tyst om, och orsaken är tämligen klar. Regeringspartiernas väg är nämligen ojämn, smal och osäker för många – men den ger en ny och lönsam gräddfil för några få.

Thomas Carlén

LO-ekonom

Läs också Mona Sahlin, Thomas Östros och Wanja Lundby-Wedin på samma tema. Även Daniel Lind och Jonas Olofsson förklarar det som regeringen talar tyst om. Läs! Peter Johansson vill inte ha sänkt lön, Peter Högberg om vad som står på spel, Kulturbloggen undrar om svenska folket kommer att säga ja till sämre löneutveckling på söndag, Eva-Lena Jansson om att hålla ihop, Claes Krantz om att ställa majoriteten mot minoriteten och Martin Moberg om ökad ojämlikhet.

20 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Ekonomi

Jobbpolitik bortom slagorden

Idag skriver SvD bra och nyansrikt om hur det gick med jobbtorgen i Stockholm och Stockholmshögerns löfte om att alla skulle få jobb inom fem dagar från förra valrörelsen.

Det ansvariga moderata borgarrådet Ulf Kristersson (M), viftar i intervjun undan allvaret i att Stockholmsalliansen faktiskt lovade jobb inom fem dagar och sedan bröt löftet. Och visst, det finns säkert många som tänkte redan när löftet gavs att det där går ju aldrig att uppfylla, det kan de inte mena på allvar. Men jag har träffat personer som faktiskt trodde på det. I förra valrörelsen kampanjade borgerliga valarbetare i förorter där arbetslösheten var hög och lovade att man skulle få jobb om man bara röstade på alliansen. Det fanns människor som trodde på det, och som känner sig väldigt lurade idag.

Borgarna själva lyfter gärna fram att ”mer än 10.000 har lämnat socialbidragstagandet” genom jobbtorgen. Det man glömmer att tala om är att en majoritet av dessa 10.000 inte har fått jobb, utan har gått till studier, flyttat eller blivit sjukskrivna. Under 2009 var det i själva verket bara 16 procent av de inskrivna vid jobbtorgen som fick arbete.

(Källa här). Det finns alltså gott om berättelser som Paul Lekmans, som SvD berättar om idag. Han har varit inskriven på jobbtorgen i två och ett halvt år och fått tre praktikplatser under tiden, men är idag fortfarande arbetslös.

Av detta tycker jag att man kan dra två slutsatser. Den första är att det i den målgrupp det handlar om – personer som uppbär ekonomiskt bistånd – finns många människor som står väldigt långt från arbetsmarknaden. Det finns ingen enkel politisk åtgärd som kan göra så att de allihop genast får jobb. Den borgerliga retoriken låter ofta förstå att det enda hindret för människor att få jobb är de själva. Lite hårdare krav, sämre ekonomiska villkor och så en personlig jobbcoach på det, och arbetslösheten är fixad. Men siffrorna talar sitt tydliga språk – 16 procent av socialbidragstagarna får jobb i Moderaternas Stockholm. Det är gissningsvis ungefär samma andel som under det rödgröna styret mandatperioden innan, då staden också erbjöd olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder för personer på ekonomiskt bistånd.

Den andra slutsatsen är att det faktiskt finns något som politiken skulle kunna göra för att höja denna andel något. Fyra av tio inskrivna på jobbtorgen saknar grundläggande gymnasiekompetens, och vi vet att det är betydligt svårare att få jobb när man har så låg utbildning. Jobbtorgen borde alltså i större utsträckning än idag erbjuda just utbildning. Det gjorde kommunen när de rödgröna satt i majoritet, men det är något de borgerliga partierna kraftigt skurit ner på.

2009 fanns det 4395 inskrivna utan gymnasiekompetens på jobbtorgen. Samtidigt fick enbart 363 personer möjlighet att delta i någon form av yrkesutbildning som jobbtorgen anordnade. Det motsvarar 8 procent (källa: socialtjänst- och arbetsmarknadsförvaltningen).Det är uppenbart att det är alldeles för lite.

Situationen förvärras av att de borgerliga partierna inte bara skurit på arbetsmarknadsutbildningen, utan även på den reguljära vuxenutbildningen i Stockholm. Antalet heltidsplatser är idag inte ens hälften av vad de var 2006 – trots att konjunkturen är betydligt sämre nu än då.

(Källa: Skolverket). Här har jag skrivit mer om hur viktigt det är med Komvux, och hur cyniskt den borgerliga regeringen har skurit på just denna möjlighet till en andra chans för den som en gång misslyckats i skolan.

Socialdemokraterna lovar 5300 fler Komvux-platser , 1600 platser i arbetsmarknadsutbildning och 1200 nya högskoleplatser till Stockholm. Bland annat. Det är en politik som verkligen skulle göra skillnad.

Lena Sommestad skriver också. I övrigt rekommenderar jag Helene Sigfridsson som bjuder på iskall läsning om hur borgerliga regeringsföreträdare gör sig lustiga på utsatta barns bekostnad.

Andra bloggar om , , , Intressant och Netroots.

2 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Klyftor, Skola och utbildning

Världens dyraste jobbpolitik?

Jag har många gånger (för tips, se slutet av inlägget) skrivit om det mystiska i att regeringen, och högern i allmänhet, anses vara bra på det här med ekonomi. Bland annat hyser man en stark förkärlek för det här med att skapa oerhört dyra arbetstillfällen. Att hosta upp flera miljoner av skattebetalarnas pengar för ett jobb som på marknaden kostar kanske 500.000 (den genomsnittliga totala arbetskostnaden, inklusive bruttolön, sociala avgifter, etc, för en arbetare i privat sektor ligger strax under 500.000 kronor om året), det hör tyvärr inte till ovanligheterna. Låt mig ta några exempel:

Sänkta arbetsgivaravgifter – jobb för 2,5 miljoner styck

Under mandatperioden har regeringen sänkt arbetsgivaravgiften med 1 procentenhet. Enligt regeringen själv kostar denna reform 7,5 miljarder kronor. ”När vi räknade på den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna som vi gjorde i budgeten för 2009 räknade vi med varaktig sysselsättningseffekt på mellan 2 000 och 3 000 personer. Detta är ungefär så mycket man kan hitta stöd för i forskningslitteraturen”, sa Anders Borg när han diskuterade budgeten hos Nationalekonomiska föreningen i höstas.  Det innebär alltså att med maximalt antal skapade jobb (enligt finansministern själv), så skulle varje nytt jobb kosta skattebetalarna 2,5 miljoner kronor. Är det verkligen bra budgethållning? När man hade kunnat direktanställa fem personer för den summan?

Sänkta arbetsgivaravgifter för unga – jobb för 950.000 kronor styck

Regeringen har halverat arbetsgivaravgiften för unga under 26 år. Det finns inget som tyder på att det skulle ha ökat sysselsättningen för unga (ungdomsarbetslösheten är skyhög). Regeringen själv räknar dock med att sänkningen ska ge 10.000 nya jobb, till en kostnad av 9,5 miljarder kronor. Det innebär alltså att varje nytt jobb kostar skattebetalarna 950.000 kronor – om reformen skulle lyckas, vilket verkar högst osäkert. Återigen: för den summan hade man kunnat betala lön och sociala avgifter för två personer genom direktanställningar!

De rödgröna föreslår istället att arbetsgivaravgiften ska slopas helt för den som anställer en arbetslös ungdom. Det verkar onekligen smartare, eftersom man då riktar stödet till dem som behöver det, istället för att ge stora subventioner till företag som redan har många unga anställda (typ McDonalds).

Jag är inte ensam om att resonera såhär. Finanspolitiska rådet skriver i sin utvärdering av regeringens politik: ”Sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar bedömer vi [...] som mindre lyckad [...] Sänkta arbetsgivaravgifter är förmodligen ett ganska ineffektivt sätt att öka sysselsättningen för denna grupp”. Rådets ordförande. Lars Calmfors, säger i en intervju: ”En hel del tyder på att det är mycket mer kostnadseffektivt att göra insatsen för dem som är arbetslösa än för alla ungdomar. Där skulle jag sätta ett plus för de rödgrönas förslag”.

RUT-avdraget – jobb för 800.000 kronor styck

Jag citerar fil dr Roland Spånt: ”Kostnaden för skattebetalarna blir 800 000 kronor per nytt jobb, ett enormt tal. En sådan kostnad finns bara för jordbruket och för bankerna. Om hushållen spenderat sina 720 miljoner [som använts på hushållsnära tjänster] på annan konsumtion hade vi haft fler jobb i handeln, datasektorn och i övrigt näringsliv. Det är därför inga gratisjobb som avdragen ger utan de sker på bekostnad av andra jobb.”

Det slutar inte här. De få förslag för att skapa jobb som de borgerliga partierna lagt fram i valrörelsen går i samma anda:

Särskilda ekonomiska zoner – jobb för 510.000-765.000 kronor styck (uppemot oändligheten)

De borgerliga partierna vill utreda möjligheten att införa ekonomiska frizoner i exempelvis fattiga förorter. Med lägre skatter i dessa zoner tänker man sig att jobben ska bli fler. Den här typen av företagszoner finns på många håll i världen. Bland annat USA och Storbritannien har i flera decennier prövat möjligheten att införa företagszoner i fattiga stadsdelar. Helen F. Ladd, professor vid Duke University, har gjort en genomgång av de studier som finns av de engelska och amerikanska försöken, och sammanfattar lärdomarna såhär (min översättning):

”Erfarenheterna av särskilda ekonomiska zoner visar tydligt att de, såsom de implementerats i England och USA, inte utgör ett kostnadseffektivt sätt att skapa jobb [...] Den huvudsakliga effekten av de skatte- och regelmässiga lättnaderna har helt enkelt varit att kringliggande företag flyttat in innanför zonen [...] Enbart utbudsstimulanser verkar vara ett dyrt och ineffektivt sätt att skapa nya jobb eller att förbättra tillvaron för de underprivilegierade områdenas invånare.”

Enligt Ladds genomgång ligger den årliga kostnaden (i dagens penningvärde) per skapat arbete i de särskilda ekonomiska zonerna mellan 68.000 och 102.000 dollar, alltså 510.000-765.000 svenska kronor (summan kan dock inte jämföras rakt av med svenska förhållanden). Ladds studie har några år på nacken, men även nyare översikter visar att majoriteten av de studier som gjorts inte hittar några signifikant positiva effekter av företagszonerna på sysselsättningen.

Halverad restaurangmoms – jobb med styckepris nånstans mellan 700.000 kronor och oändligheten

Enligt de borgerliga partierna kostar reformen 5,6 miljarder och skapar 8000 nya jobb. Det blir 700.000 kronor per nytt jobb det. Lars Calmfors är dock skeptisk till regeringens beräkningar. Han tror inte att sänkt restaurangmoms ökar sysselsättningen – visst lär det bli några fler jobb i restaurangbranschen, men det sker på andra branschers bekostnad. Den totala sysselsättningen ökar inte. Om människor börjar konsumera mera restaurangmat kommer de att konsumera mindre av annat (bisarrt nog föreslår även de rödgröna en sänkt restaurangmoms. Det är ett riktigt dåligt förslag).

Att ett skattemässigt gynnande av vissa branscher tränger undan konsumtion i andra är något som på olika sätt gäller för de flesta av ovanstående åtgärder. I den mån exempelvis sänkt arbetsgivaravgift ger fler unga jobb (vilket i sig är tveksamt), så sker det ju på andra arbetstagares bekostnad. Visst kan man tycka att det är ett självändamål att unga får anställning, men man ska ha klart för sig att det innebär att någon som är över 26 år inte blir anställd istället. De totala jobben blir knappast fler. På samma sätt förhåller det sig med RUT-avdraget, och om ekonomiska frizoner lockar företag så handlar det om omlokalisering, inte att det blir fler arbetstillfällen totalt sett. Frågan är om det verkligen är en bra användning av skattepengar att på så sätt skyffla runt arbetstillfällen i ekonomin. Om den totala sysselsättningen inte ökar handlar det ju om ett slöseri av gigantiska mått.

Ställer man upp det regeringen kallar ”jobbpolitik” på det här sättet, så ser man snart att det inte alls handlar om att skapa jobb. Det handlar om att föra över pengar från skattebetalarna till företagare. Det handlar om att sänka skatterna – det är det överordnade målet, inte att det ska få några positiva effekter på sysselsättningen. Det jag också tycker att den här typen av förslag visar är att det är som att vi har glömt att skatterna används till något – oavsett om det är vi som löntagare som betalar dem, eller företagen via moms och arbetsgivaravgifter. Av den offentliga debatten är det lätt att få intrycket av att det enda skattesystemet är till för är att styra enskilda människors beteenden: sänk jobbskatten och fler kommer att jobba. Inför ett städavdrag och fler kommer att köpa städtjänster. Sänk momsen och fler kommer att äta ute. Osv. Men huvudpoängen med skatter är inte att styra människor – vi tar in skatt för att använda den till gemensamma samhälleliga uppgifter (läs gärna Kielos om detta idag). Ju mindre diskussionen handlar om det, desto lättare är det att glömma bort. I längden tror jag att det är farligt. Och jag tror att det är precis vad de borgerliga partierna vill – urholka människors känsla för att deras skatt används till något viktigt.

PS. Den totala prislappen för ovanstående åtgärder, exklusive företagszonerna som inte har någon prislapp, är ungefär 23 miljarder kronor. Antalet jobb som skapas är som bäst ungefär 21.000. Det betyder att varje jobb kostar mer än en miljon kronor styck. Hade man rakt av betalat hela arbetskostnaden i befintliga företag eller i välfärden istället hade man kunnat få dubbelt så många jobb för samma summa.

Fler lästips om mysteriet med högerns ekonomiska cred:

Mysteriet med högerns ekonomiska cred tätnar

Mer om mysteriet med högerns ekonomiska cred

SlösO – ett strålande initiativ

Stockholmsrean

Det regnar skattepengar!

I övrigt rekommenderar jag idag Peter Andersson och Johan Westerholm och Peter Johansson om hur den borgerliga politiken slår mot stadsdelar som Rinkeby.

Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots.

59 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Ekonomi

Facit: detta har hänt med a-kassan

Den borgerliga regeringen har slopat avdragsrätten för fackmedlemskap och höjt avgifterna till a-kassan. Detta har fått en halv miljon människor lämnat a-kassan, men jobben har inte blivit fler. Tvärtom är fler arbetslösa idag än när regeringen tillträdde. Såhär ser utvecklingen ut i Stockholms stad:

(Statistik från IAF och SCB). Antalet arbetslösa stockholmare med a-kassa har minskat kraftigt under mandatperioden. Trots att arbetslösheten var lägre vid tidpunkten för valet 2006 än andra kvartalet 2010, så hade betydligt färre stockholmare a-kassa 2010 än 2006. Minskningen är hela 40 procent. Detta kan naturligtvis till stor del förklaras med regeringens höjning av avgifterna till a-kassan, vilket fått till följd att många människor avslutat sitt medlemskap i a-kassorna. När arbetslösheten nu har ökat under det senaste året får det till följd att många av de arbetslösa helt står utan försörjning. Dessa människor tvingas i sista hand vända sig till kommunerna och ansöka om ekonomiskt bistånd.

(Statistik från USK). Den sista oktober 2006 saknade 21,8 procent av Stockholms arbetslösa arbetslöshetsersättning. Knappt fyra senare, juli 2010, hade denna andel vuxit till 39,3 procent. Av ovanstående bild framgår att medlemskap i a-kassan är ojämnt fördelat över staden. I innerstaden är fortfarande en relativt stor andel av de arbetslösa berättigade till arbetslöshetsersättning. I stadsdelar som Rinkeby-Kista, Spånga-Tensta och Skärholmen saknar dock mer än hälften av de arbetslösa a-kassa.

(Statistik från USK). Att betydligt fler arbetslösa behöver ekonomiskt bistånd syns tydligt i statistiken. Idag är det så att varannan stockholmare (49,5 procent i juli 2010) som uppbär ekonomiskt bistånd har arbetslöshet som främsta försörjningshinder.  I september 2006 var motsvarande andel 30,6 procent.

(Statistik från IAF och socialtjänst- och arbetsmarknadsförvaltningen i Stockholms stad). Att färre arbetslösa har rätt till a-kassa får stora konsekvenser för individen. Att leva på ekonomiskt bistånd är något helt annat än att leva på a-kassa. Bilden ovan visar att personer på ekonomiskt bistånd måste klara sig på en betydligt lägre månadsinkomst än personer på a-kassa. Den genomsnittlige, arbetslösa stockholmaren med a-kassa har en månadsinkomst på 11566 kronor (juli 2010). En person i exakt samma situation, men som inte är med i a-kassan och därmed tvingas ansöka om ekonomiskt bistånd, får en månadsinkomst på 9291 kronor. Det är en skillnad på 2275 kronor. Utöver detta har personen med ekonomiskt bistånd först varit tvungen att göra sig av med alla sina tillgångar: bil, sommarstuga, besparingar, eventuell villa eller bostadsrätt, etc. Vidare tas även hänsyn till makes/makas/sambos inkomster då rätten till ekonomiskt bistånd prövas. Sammantaget torde detta innebära att det idag finns en stor grupp arbetslösa som inte har någon inkomst alls: de är inte medlemmar i a-kassan men har inte heller rätt till ekonomiskt bistånd, på grund av att de till exempel äger en bostadsrätt eller för att de har en partner med hög inkomst. Detta gör att fler blir beroende av anhöriga för sin försörjning – något som är svårt att upptäcka i den offentliga statistiken, men som icke desto mindre är ett reellt problem.

Det finns ytterligare en aspekt av att allt fler arbetslösa tvingas leva på ekonomiskt bistånd istället för a-kassa. Inlåsningseffekterna är betydligt högre för den som lever på ekonomiskt bistånd. A-kassa är möjligt att ha på deltid, vilket innebär att en person som är arbetslös men hittar ett tillfälligt deltidsjobb kan öka sin totala inkomst genom att jobba några extra timmar. Ekonomiskt bistånd däremot räknas av krona för krona mot den inkomst biståndstagaren har. En person med ekonomiskt bistånd har alltså betydligt mindre incitament att ta ett tillfälligt arbete än en person med a-kassa.

Att leva på socialbidrag gör dessutom något helt annat med en människa och hennes självkänsla än att leva på a-kassa. Läs gärna mer om det här.

Det här är inget annat än ett påbörjat systemskifte. Det är lätt att slå mot facket eftersom människor inte kommer att behöva känna av förändringarna förrän om många år. Men ju svagare facket är, och ju mer urholkad a-kassan är, desto sämre situation har löntagarna i allmänhet. De enda som tjänar på det är arbetsgivarna. Systemskiftet är dessutom bara påbörjat. Läs mer om hur de borgerliga partierna vill slå mot arbetet under nästa mandatperiod.

PS. Detta är inte det enda regeringen har gjort när det gäller a-kassan. A-kasseavgifterna har också differentierats med avseende på arbetslöshetsrisken, vilket innebär att a-kassan i förbund med högre arbetslöshet har höjts kraftigt. Generellt sett har arbetare fått kraftigt höjda avgifter och akademiker mycket marginella. Idag betalar en hotellstäderska ungefär fem gånger mer än en ingenjör i a-kasseavgift. År 2006 sa Sven-Otto Littorin att a-kasseavgiften skulle höjas med maximalt 300 kronor, men nedanstående diagram, som kommer härifrån, visar att så uppenbarligen inte blev fallet:

Läs mer om fördelningsprofilen på den höjda a-kassan här.

Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots. Peter Andersson.

40 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Borgerligheten

På teve

I tisdags var jag med på ett ekonomiskt seminarium som Socialdemokraterna i riksdagen anordnade och som Kunskapskanalen sände. Temat var Strategier för fler jobb, och övriga paneldeltagare var Daniel Lind och Roger Mörtvik. Titta gärna!

I övrigt rekommenderar jag Alliansfritt som är behjälpliga när Reinfeldt inte har ordning på sina papper, och om du snappat upp nåt om att det tydligen är hemskt upprörande att en läkare som drabbats av regeringens omänskliga sjukförsäkringsregler fick vara med i SVT häromdagen, så tycker jag att du ska läsa det här inlägget. från Rebella och det här från Badlands hyena. Slutligen rekommenderar jag det här inlägget från Klara om att hon inte ställer upp på ”en valrörelse där personkulter tävlar med hatkulter, där krypandet för den media som till stor del är orsak till att att demokratin inte längre lever får styra varje människas steg… en valrörelse där allting bara är ett drama, där politiken är helt i skymundan, där ideologin är död… en värld där medborgare kallas för ‘väljare’ och konsumerar partier som schampoon i en livsmedelsbutik. Där opinionsinstituten får bestämma valresultatet”. Läs!

Andra bloggar om , , , , , , . Intressant och Netroots.

1 kommentar

Under Arbetsmarknad, Ekonomi

Användbara siffror i valrörelsen

Det sägs rätt ofta nuförtiden att ”siffrorna flyger omkring” i politiken, och kanske särskilt i valrörelsen. Jag gillar siffror, men visst är det lätt att luras med dem. Jag hör exempelvis ofta siffror från borgerligt håll som uppenbart används för att missleda. Därför tänkte jag nu reda ut några av dem:

Påstående: Statsskulden ökade under den senaste S-regeringen (alltså är S dåliga på att sköta ekonomin)

Sanning: Jo, det stämmer att statsskulden ökade i absoluta tal mellan 2002 och 2006. Men det är inte ett speciellt intressant mått. Statsskulden uttryckt i en slumpmässigt vald valuta säger ingenting – den måste jämföras med något för att man ska förstå om den är stor eller liten, ett problem eller inte. Statsskulden är ju exempelvis skyhögt mycket högre idag än för hundra år sedan, men det beror ju främst på att ekonomin vuxit sedan dess. Liksom levnadsstandarden.

Rimligare är att kolla vad som hänt med statsskulden som andel av BNP. I nedanstående diagram visas denna utveckling i Sverige sedan 1950. För skojs skull har jag markerat de perioder då Sverige haft en borgerlig regering.

(Statistik från Riksgälden). Av denna bild framgår bland annat att under de socialdemokratiska regeringarna 1994-2006 så sjönk statsskulden från nästan 80 procent av BNP, till ca 40 procent. Jämfört med många andra europeiska länder är det en fantastisk utveckling, som kommer sig av en kraftfull och ansvarstagande ekonomisk politik under lång tid. Av bilden framgår också med all önskvärd tydlighet att det i princip enbart är under borgerligt regeringsinnehav som statsskulden växer. I början av innevarande mandatperiod sjönk den visserligen, men är nu på väg uppåt igen.

Den här bilden visar jag inte för att jag vill hävda att borgare är dömda att för alltid föra en dålig ekonomisk politik. Eller för att hävda att de djupare lågkonjunkturer Sverige drabbats av de senaste decennierna enbart skulle vara en viss regerings fel. Ekonomi, och politik, är inte så enkelt. Jag tycker att den nuvarande borgerliga regeringen gjort ett ganska bra jobb med att mota de senaste årens kris, ur ett strikt statsfinansiellt perspektiv (däremot tycker jag inte man hanterat exempelvis arbetslösheten lika bra, mer om det senare). Det är uppenbart att man lärt sig läxan från tidigare borgerliga regeringsmisslyckanden och faktiskt lyckats hålla budgetdisciplinen. Så det är alltså inte här min poäng ligger. Jag vill bara visa att S är rätt duktiga på det här med ekonomi. Samt bemöta det missförstånd som uppenbarligen snurrar runt där ute i stugorna om att statsskulden skulle ha ökat under den senaste s-regeringen.

Påstående: Sysselsättningen har ökat med 110.000 personer sedan den borgerliga regeringen tog över.

Sanning: Det stämmer förvisso, men återigen, det är helt poänglöst att tala om sysselsättning i absoluta tal på det sättet. Eftersom man då inte tar hänsyn till att befolkningen vuxit med betydligt mer än 110.000 under samma period. För att kunna jämföra sysselsättningsnivåer måste man relatera antalet till något. Standard är att det görs till den arbetsföra befolkningens storlek. Resultatet brukar kallas sysselsättningsgrad eller förvärvsfrekvens. Och när man gör det visar det sig att sysselsättningen idag och det senaste året har varit lägre än vad den varit någon gång sedan åtminstone 2001.

(Bild från SCB). Här nånstans börjar vi komma in på varför jag tycker att regeringen inte skött arbetslöshetsfrågan bra. Det finns oändligt mycket man hade kunnat göra för att stimulera tillväxten av fler jobb, men det har man valt att inte göra. Och därför ser också utvecklingen i Sverige på jobbfronten sämre ut än för EU i genomsnitt:

(Statistik från Eurostat). Sysselsättningsgraden har minskat mer i Sverige (röd stapel, minus 1,9 procentenheter) mellan fjärde kvartalet 2006 och fjärde kvartalet 2009 än i EU i genomsnitt (gul stapel, minus 0,4 procentenheter). Och detta trots att alla andra länder i EU också drabbats av finanskrisen. Uppenbarligen har den bemötts på olika sätt i de olika länderna, med olika goda resultat. Den svenska regeringens hantering imponerar inte.

[Uppdatering] Eftersom vissa har undrat varför jag visar skillnaden mellan fjärde kvartalen 2006 och 2009 har jag också tagit fram uppgifter på första kvartalet 2007 jämfört med första kvartalet 2010. Mönstret ser exakt likadant ut – sysselsättningen har tappat mer i Sverige (-1,7 procentenheter) än i EU i genomsnitt (-0,8 procentenheter). Första kvartalet 2010 är den senaste statistik som finns, och man kan inte jämföra denna siffra med fjärde kvartalet 2006 eftersom det finns säsongsvariationer. Man måste alltså jämföra lika med lika. För en enkel illustration av att sysselsättningen regelmässigt varierar med säsongen, se det andra diagrammet i denna post (röd linje). För den som ändå misstänker att jag döljer något kan jag meddela att en jämförelse mellan fjärde kvartalet 2006 och första kvartalet 2010 är ännu sämre för Sveriges del: -2,2 procentenheter för Sverige, -1,1 procentenheter för EU i genomsnitt. Om jag hade velat slå på stora trumman hade jag naturligtvis använt dessa siffror, men det känns inte hederligt. Frågor på det? 

För övrigt rekommenderar jag Vänsterekonomernas bloggserie om den borgerliga jobbpolitiken, nu senast om människosyn och övertro på skattesänkningar. Jag läser också Alliansfritt om att regeringen sin vana trogen föreslår nya, extremt dyra sätt att försöka skapa jobb på: sänkt restaurangmoms och nya jobb för 700.000 kronor styck. Man skulle kunna skapa fler jobb för samma summa genom att direktanställa dem i offentlig sektor… Gårdagens ekonomidebatt missade jag, men tydligen använde Anders Borg just det ohederliga argumentet om 100.000 nya jobb som jag beskriver här ovan. Helen Pettersson och Maja Sigfeldt skriver om debatten. Kulturbloggen skriver bra om Reinfeldt, allmänintresset och skattesänkningarna.

Andra bloggar om , , , . Intressant och Netroots.

32 kommentarer

Under Arbetsmarknad, Ekonomi