Gästbloggning: En jobbpolitik för sänkta löner

Idag gästbloggar Thomas Carlén, LO-ekonom, om den mörkade förutsättningen för att borgerlig jobbpolitik ska fungera – sänkta löner:

I ekonomisk teori uppstår arbetslöshet inom en viss grupp när priset på arbetskraft – lönen – är för hög i förhållande till gruppens produktivitet. Utifrån denna teori har svenska lägstalöner fått utstå hård kritik från arbetsgivarhåll, men kritiken kommer även, om än i mer dold form, från den borgerliga regeringen.

Följer man ekonomisk teori, och utgår ifrån att lönerna för vissa grupper är för höga i förhållande till deras produktivitet, står valet mellan att antingen sänka lönerna eller att ge människor förutsättningar att höja produktiviteten. Det är just i detta vägval som det går en tydlig skiljelinje i svensk politik.

Det borgerliga vägvalet, och regeringens jobbpolitik, bygger på att löntagarnas ersättning för arbetet ska sänkas. Tanken bakom jobbskatteavdraget är att lägre inkomstskatt, som ger mer pengar i plånboken, ska dämpa kraven på nominella löneökningar i framtiden. Enligt teorin ska då arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft öka. Samma tanke ligger bakom den sämre och dyrare a-kassan. Differentieringen av avgiften till a-kassan, där avgiften i vissa fall höjts med 600 procent, syftar till att få fackförbund med hög arbetslöshet att hålla igen på lönekraven. Skattesänkningar för alla som har ett arbete, och som dessutom gynnar höginkomsttagarna mest, ska alltså få framför allt arbetslösa, unga och personer med kort utbildning att jobba för lägre löner i framtiden.

Det finns flera orsaker till varför sänkta lönekrav är en dålig och svårframkomlig väg i Sverige. För det första har vi starka och samordnade fackliga organisationer som tar ett stort och gemensamt ansvar för att löneökningarna ligger i linje med vad företagen och samhällsekonomin klarar av. Samtidigt ser facken till att löntagarna får del av de värden de är med och skapar i företagen. Att svensk lönebildning fungerar väl visar facit från de senaste 15 åren. Svensk konkurrenskraft har stärkts samtidigt som löntagarna fått kontinuerliga reallöneökningar. Varken rådande kris eller den strukturella arbetslösheten beror på ”höga” svenska löner.

För det andra förhandlar facken och arbetsgivarna om nominella löneökningar, utifrån bedömningar om löneutrymmet. De förhandlar inte om lön efter skatt. Finns det någon som tror att arbetsgivarna på motsvarande sätt skulle acceptera krav på högre löneökningar om inkomstskatten höjdes? För det tredje är det inte helt självklart att lägre löneökningar ger fler jobb. Sverige konkurrerar främst i branscher som kräver hög utbildningsnivå. Det finns en uppenbar risk att resultatet istället blir högre vinster och aktieutdelningar till företagsägarna, och högre bonusar och löner till företagsledningarna.

För det fjärde riskerar en lönesänkarpolitik att på lång sikt dämpa produktivitetstillväxten i ekonomin. Dels så minskar företagens behov av effektiviseringar, och dels så stimulerar låga löner och stängda karriärvägar inte arbetsinsatserna och riskerar att dämpa motivationen att utveckla sin kompetens. En lägre produktivitetstillväxt leder i sin tur till lägre framtida reallöneökningar. Vår svenska modell – med arv från LO-ekonomerna Rehn och Meidner – syftar till det rakt motsatta, att med högre löner främja strukturomvandlingen och öka produktivitetstillväxten.

I ett moget land som Sverige måste sysselsättningspolitiken handla om att genom olika kompetenshöjande insatser stödja dem som inte riktigt når upp till arbetsmarknadens krav. Det handlar bland annat om arbetsmarknadsutbildning och arbetspraktik för arbetslösa, och att via vuxenutbildning erbjuda nya chanser i arbetslivet. På så sätt ges människor möjligheter att höja sin kompetens så att de kan ta produktiva jobb som det går att utvecklas i med löner som det går att leva på. Det är den strategi som Sverige följt med framgång tidigare – och som det rödgröna alternativet håller fast vid.

Vägen till ökad sysselsättning kan inte byggas på lägre löner. Den enda långsiktigt hållbara vägen handlar istället om att ge företag och anställda förutsättningar att fortsätta klättra i förädlingsvärdekedjan.

Den borgerliga regeringen driver en politik som ska göra de ”svaga grupperna” billigare att anställa genom att pressa lönerna. Den borgerliga vägen leder därför till ökade inkomstklyftor och minskad social rörlighet.

Den skiljelinje som finns i dagens jobbpolitik har mycket stor betydelse för hur svensk arbetsmarknad och produktivitet ska utvecklas på sikt. Men om detta talar de borgerliga politikerna tyst om, och orsaken är tämligen klar. Regeringspartiernas väg är nämligen ojämn, smal och osäker för många – men den ger en ny och lönsam gräddfil för några få.

Thomas Carlén

LO-ekonom

Läs också Mona Sahlin, Thomas Östros och Wanja Lundby-Wedin på samma tema. Även Daniel Lind och Jonas Olofsson förklarar det som regeringen talar tyst om. Läs! Peter Johansson vill inte ha sänkt lön, Peter Högberg om vad som står på spel, Kulturbloggen undrar om svenska folket kommer att säga ja till sämre löneutveckling på söndag, Eva-Lena Jansson om att hålla ihop, Claes Krantz om att ställa majoriteten mot minoriteten och Martin Moberg om ökad ojämlikhet.

22 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Ekonomi

22 responses to “Gästbloggning: En jobbpolitik för sänkta löner

  1. Pingback: Högerregeringens egna hemliga dokument visar att deras mål är att sänka lönerna | Kulturbloggen

  2. Pingback: Dagens Bloggtips – Thomas Carlén gästbloggar på Storstad « Röda Berget

  3. Anders

    ”Tanken bakom jobbskatteavdraget är att lägre inkomstskatt, som ger mer pengar i plånboken, ska dämpa kraven på nominella löneökningar i framtiden.”

    Kraven från arbetstagaren (och facken) dämpas för att behovet dämpas? Så länge behoven av högre brutto lön är lågt ser jag inget problem med att löneökningen dämpas. Behovet är ju fortfarande lågt.

    Vidare sägs att lägre löneökningar är dåligt av 4 skäl:

    1. Detta argument förstår jag inte riktigt. Det är dåligt för att facken har gjort ett bra jobb tidigare?

    2. Löneökningar sätts på brutto lön. Ok, men resonemanget utgår ju från att behovet är lägre p.g.a. skattesänkningar. Så länge mitt behov mer i lön är lägre (jag har mer netto) är det ok om min bruttolön inte höjs lika mycket.

    3. Jag jobbar själv i bransch med hög utbildning. Visst kan vinsten användas till aktieutdelning, men ett sunt företag måste växa organiskt också. Detta möjliggörs genom större marginaler. Större vinst => större möjlighet att växa. Det gäller väl alla företag oavsett utbildningsnivå.

    4. Samma som 3. Endast dåligt styrda företag stagnerar om vinsten ökar. Välstyrda företag växer med vinst. Sedan om lägre löner dämpar motivationen att utveckla kompetensen borde väl höjd inkomsskatt ha samma effekt? Mindre pengar, mindre motivation => mer pengar, mer motivation? Låter som ett borgerligt resonemang fört av Carlén.

    Ur den privata sektorns perspektiv ser jag inte de problem som målas upp. Problemet är väl att skatteinsatserna potentiellt kan minska om inte fler kommer i arbete, vilket hotar välfärden. Om fler kommer i arbete med politiken fast vi får dämpade löneökningar, då känns det ok i alla fall för mig. Jag kan tänka mig fler i arbete och jag får en lägre löneökning. Det gynnar mig i förlängningen.

    • Ante

      Skattesänkningar som tex jobbskatteavdraget ger högre nettolön men det påverkar inte min totala levnadsstandard. Det beror på att skattesänkningar måste finansieras. Det är ett nollsummespel.

      Lek med tanken att vi sänker skatten till noll procent. Då stiger nettolönen rejält men jag blir tvungen att ur denna höga lön betala för barnens skolgång sjukvård vägar polis broavgifter pension sjukförsäkring mm.

      Därför ska inte löneförhandlingarna ta hänsyn till att skatten höjs eller sänks.

      • Anders

        Men utgår inte hela resonemanget i artikeln från att en skatteminskning dämpar löneökningen eller m.a.o. att skatten tas hänsyn till vid löneförhandlingen?

      • Marika

        Anders,

        den borgerliga jobbpolitiken bygger på precis det du skriver, dvs att en skatteminskning dämpar löneökningen. Thomas Carlén listar dock ett antal invändningar mot att det verkligen skulle fungera så.

        Åtminstone historiskt så har ju inte svenska löner satts i förhållande till en viss skatteförändring eller någon hypotetisk nivå kring vad som är en rimlig löneökning. Lönerna sätts istället utifrån produktivitetshöjningen i ekonomin, vilket är något helt annat.

        Som jag ser det kräver hela jobbskatteavdragstänket att arbetstagare helt plötsligt slutar kräva högre lön motsvarande den högre produktivitet de själva åstadkommit, för att istället ställa sig in på en viss nettonivå, typ, ”jag nöjer mig med 2 procent per år i evighet, oavsett hur läget i ekonomin ser ut”.

        Jag tror att en mer realistisk bild är att människor snabbt anpassar sig efter det läge man befinner sig i. Folk kommer inte att agera annorlunda i sina löneförhandlingar för att skatten förändrades för x antal år sedan. De flesta förväntar sig ett litet lönepåslag varje år, det kommer de inte att sluta göra bara för att skatten en gång sänktes.

        Det finns dessutom utvärderingar gjorda av differentieringen av a-kassans effekt på den senaste lönerörelsen: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3615&artikel=3883820

        Slutsats: höjda a-kasseavgifter i vissa förbund påverkade inte löneökningarna där. Teorin stämde dåligt med verkligheten.

        Där man verkligen öppnar upp för en låglönemarknad är genom sänkningen av a-kassan och försvagningen av facket. När man sänker a-kassan sänker man också människors reservationslön. Jag har svårt att tänka mig att sysselsättningen därigenom kommer att bli så mycket högre, iom att försämringar av a-kassan också har negativa effekter på arbetsutbudet, men man öppnar definitivt för ett större inslag av låglönemarknad.

      • Anders

        Hmm ok jag tror att jag förstår nu. Var ute och segla lite där.

        Som jag förstått det har socialdemokratin enbart arbetat med att försöka höja produktiviteten tidigare (via utbgildning?). Nu har man dock från rödgrönt håll accepterat jobbskatteavdraget eller stora delar av det, så hur ska man tolka det?

      • Marika

        Personligen kan jag tycka att de rödgröna borde ha gått fram på lite större skattehöjningar än man verkligen gör. Inte för att gillar skattehöjningar per se utan för att jag tror att de pengarna behövs för att täppa till hålen i välfärden och bygga Sverige starkare.

        Men att vi inte river upp alla beslut regeringen fattat och som vi varit emot beror på att man måste ge människor stabila förutsättningar. Man kan inte riva upp allting vart fjärde år.

        Precis som att högern inte rivit upp alla de förslag de röstat emot genom tiderna: partnerskapslagen, den femte semesterveckan, ATP, fri sjukvård, etc (för fler exempel, se här: http://jakopdalunde.wordpress.com/2008/05/20/moderaterna-genom-tiderna/)

        Detta är skälet till att vi inte vill riva upp alla jobbskatteavdragen. Men vi påstår verkligen inte att det är för att skapa fler jobb. OCH: det är viktigt att komma ihåg att de borgerliga partierna föreslår ytterligare jobbskatteavdrag nästa mandatperiod (plus sänkt inkomstskatt för de rikaste). Det gör inte vi.

        https://storstad.wordpress.com/2010/08/22/vad-sager-nobelpristagare-om-hogre-skattesankningar-for-de-rika/

  4. Pingback: Högbergs tankar: Klyftor på en citron är sura...

  5. Ante

    Jag håller med i det mesta i detta blogginlägg. Men jag håller inte med om att lönebildningen fungerar bra. Lönebildningen fungerar så dåligt att jämnviktsarbetslösheten är på hela 6 procent. Det betyder att om arbetslösheten går under 6 procent kommer löneökningarna bli för höga och hota att inflationen stiger. Jämnviktsarbetslösheten har varit på ca 6 procent ända sedan början av 90-talet. En lönebildning som kräver en arbetslöshet på hela 6 procent är en dåligt fungerande lönebildning! Är inte full sysselsättning målet längre???

  6. Och här har vi mannen som säger detta i klartext, och utan trevliga omskrivningar:

    http://www.alba.nu/motvallsbloggen/?p=4251#comments

  7. Pingback: IMF tvingas avyttra sin guldreserv för den blinda trons skull | Nemokrati

    • Marika

      Det var en rolig ”fråga”.

      ”om det var så att ökade inkomstskillnader leder till fler jobb och mindre utanförskap, skulle du då acceptera det?

      Om du inte är det, är du då redo att försvara det utanförskap som är resultatet av din samhällsmodell?”

      I’ve got news for you: det är DIN modell, Fredrik Segerfeldt, som innebär BÅDE ökade inkomstklyftor OCH färre sysselsatta.

      Nej, det har jag inga problem att vara emot.

      • Knappast min modell. Jag vet att ni har svårt att förstå det på er sida, men vi fungerar inte som någon monolit. De flesta jag känner röstar på Alliansen som en lesser of two evils.

        Du talar mot bättre vetande. Aftonbladets ledarsida körde ett Calmforscitat där han beskrev dilemmat. Det är väl belagt att regeringens politik, allt annat lika, leder till ökad sysselsättning. Ni vill inte ens erkänna att dilemmat existerar, för att ni sitter i LO:s knä och att hela er verklighetsbild och maktapparat, som nu sakta håller på att falla samman, bygger på att det inte existerar.

    • Jersey Sehrhard

      Det enda belagda är den mycket stora osäkerheten i Calmfors & Co prognoser och teorier.

  8. Eva

    Man får inte heller bortse ifrån att även om man får lite mer i plånboken just nu när skatten sänkts, så betalas framtida sjukpenning, pension etc ut beräknat på bruttolönen. Det är alltså fortfarande viktigt att den inte sjunker eller står still, och speciellt viktigt är det för de grupper som tjänar under inkomsttaket (7,5 prisbasbelopp i t ex sjukförsäkringen).

  9. Pingback: Sociala medier och kohandel i valtider | toppenjobbet.nu

  10. lasse

    I ekonomisk teori uppstår arbetslöshet inom en viss grupp när priset på arbetskraft – lönen – är för hög i förhållande till gruppens produktivitet.

    Menar LO-ekonomen att den permanenta höga arbetslöshet vi haft i det här landet förklaras av denna ekonomiska teori?

  11. Pingback: Den (ny)gamla modellen eller om två skilda världar… « reflektioner och speglingar II…

  12. Pingback: En politik för fler jobb | Anna Vikström

  13. Pingback: Klyftor på en citron är sura… | Högbergs Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s