Medelklassen bor inte i storstan

När moderater och borgerliga ledarsidor anklagar Socialdemokraterna för att vår politik missgynnar storstäderna, så menar de egentligen att vår politik missgynnar höginkomsttagare.

(Det har jag skrivit mer om tidigare.)

Då glömmer man både en och två saker. Ett: Det stämmer att höginkomsttagare är överrepresenterade i Stockholm, men det är betydligt färre som nämner att även låginkomsttagare är överrepresenterade i huvudstaden. Två: Det finns fler storstäder än Stockholm i Sverige. Åtminstone två till, sist jag kollade. Och tar man med inkomstfördelningen i dessa städer, så framträder en annan bild.

Folkhälsoinstitutet, varifrån jag har hämtat statistiken till ovanstående bild, drar gränsen för höginkomsttagare vid den 80:e percentilen, dvs den inkomst som de 20 procent rikaste i landet har. Gränsen för låginkomsttagare går vid inkomsten som de fattigaste 20 procenten har. Kollar man hur storstadsborna sorterar sig enligt den skala så framträder flera intressanta saker:

1. Låginkomsttagare är överrepresenterade i samtliga tre storstäder, jämfört med Sverige totalt.

2. Höginkomsttagare är tydligt överrepresenterade i Stockholm och något överrepresenterade i Göteborg, men klart underrepresenterade i Malmö.

3. Det som förenar de tre storstäderna när det gäller inkomstfördelningen är att ”mitten” – medelklassen, kanske – är underrepresenterad. I det inkomstspann ”i mitten” där 60 procent av svenskarna befinner sig, där befinner sig bara ca 47 procent av stockholmarna, 49 procent av Malmöborna och 53 procent av göteborgarna. Det sätter onekligen somliga politikers desperata jakt på medelklassen i delvis nytt ljus…

Självklart finns medelklassen även i en stad som Stockholm. Men verkligheten för Stockholms medelklass beskrivs påfallande sällan särskilt rättvisande. Eller som Helene Hellmark Knutsson (socialdemokratisk landstingsrådskandidat i Stockholms län) träffsäkert sa på ett seminarium om Det andra Stockholm för några veckor sedan:  ”Det som i media beskrivs som ‘medelklassen i Stockholm’ handlar om det översta skiktet, de som har de högsta lönerna och den livsstil som hänger ihop med det. Men det är ju inte det livet som de flesta i ‘medelklassen’ lever.”

Medelklassen i Stockholm tjänar 25 000 – 30 000 kronor i månaden, jobbar som lärare, banktjänstemän eller säljare, har ofta osäkra anställningar och pressade scheman och har svårt att få ihop vardagen när de inte får dagisplats. Exempelvis. Däremot använder de ytterst sällan hushållsnära tjänster, och ingen av dem tjänar över 40 000 kronor i månaden.

Storstäderna är uppenbart mer polariserade än landet i övrigt. Här bor de rikaste, men också de fattigaste. Och visst, jag tror att det innebär andra förutsättningar för socialdemokratin än på andra håll. Det är svårare att förena intressena hos grupper som står mycket långt ifrån varandra. Men jag är övertygad om att det går. Jag tror också att resultatet av utformandet av en socialdemokratisk politik för storstaden blir bättre om man är medveten om att det som kännetecknar storstaden är just polarisering, snarare än att fixera sig vid att det bor så många höginkomsttagare där.

Rekommenderas i övrigt: Aron Etzlers mycket bra ledare om att smutskastningen av Mona Sahlin fungerar – om den inte bemöts. En viktigt poäng är att valrörelsen inte nödvändigtvis behöver bli särskilt smutsig – skitjobbet är till stora delar redan gjort. Och det har haft effekt – bilden av att Mona Sahlin är en dålig politiker är redan satt. Att det skett i delvis organiserad form framgår av att bland annat en moderat kommunpolitiker nyss avslöjats med att sprida förtal av Sahlin. Om detta skriver bland annat Calle Fridén och Peter Andersson och Viktor Tullgren. Idag läser jag också att JO riktar kritik mot Täbys avknoppning av Tibble gymnasium samt fnissar lite åt att CUF:s arbetsförmedling lockat hela fem arbetssökande och inte lyckats förmedla ett enda jobb. Liksom Jytte Guteland vill jag tacka CUF för denna eleganta illustration av att en privatiserad arbetsförmedling nog inte är en särskilt bra idé.  

Andra bloggar om medelklassen, segregation, storstäder. Intressant och Netroots.

Moderaterna föredrar att fattiga inte röstar

I Sundbyberg är Moderaterna inte nya, även om många av dem är påfallande unga. Deras senaste utspel: att överklaga kommunens beslut att försöka höja valdeltagandet i områden där det ligger under 70 procent, närmare bestämt Hallonbergen, Rissne och Ursvik. ”Allianspartierna fruktar att ett ökat valdeltagande här betyder ett ökat stöd för Socialdemokraterna, och försöker nu med hjälp av domstol stoppa satsningen”, berättar TV4:s reporter i ett sevärt inslag.

Eller som Alliansfritt Sverige formulerar det: ”Moderaterna i Sundbyberg vill stoppa kommunens planerade insatser för att höja valdeltagandet i höst. Socialdemokraterna kan få fler röster, menar man, och den motiveringen är man faktiskt helt öppen med – ett lågt valdeltagande ligger i Moderaternas intresse.”

Jag har skrivit tidigare om att det låga valdeltagandet är ett storstadsproblem: ingenstans är skillnaden i valdeltagande mellan olika valdistrikt så hög som i storstaden. Både i Stockholm och Göteborg är skillnaden mellan högst och lägst valdeltagande hisnande 50 procentenheter. 50 procentenheter! Det beror på att det i storstäderna finns valdistrikt där inte ens varannan medborgare går och röstar. Det betyder att demokratin inte funkar. Den är inte längre tillräckligt representativ.

Det är ingen slump vilka människor det är som inte går och röstar. Det finns ett tydligt mönster, men kausaliteten går knappast – som Moderaterna i Sundbyberg hävdar – mellan socialdemokratisk övertygelse och minskad benägenhet att gå och rösta. Det är istället så att ”unga, ensamstående, lågutbildade och arbetslösa” är mindre benägna att rösta, liksom personer med utländsk bakgrund, och ”medelålders personer, sammanboende, högutbildade och sysselsatta” samt höginkomsttagare är mer benägna att rösta, enligt SKL:s undersökningar.

Såhär ser det ut i Sundbyberg:

Röd prick i respektive diagram är Hallonbergen. Lila är Rissne. Grön är Ursvik. Övriga punkter är de andra stadsdelarna i Sundbyberg. Som framgår finns det i Sundbyberg ett starkt samband mellan valdeltagande och andel i stadsdelen med utländsk bakgrund. Det finns även ett samband, om än inte lika tydligt, mellan valdeltagande och medelinkomst i stadsdelen, liksom mellan valdeltagande och utbildningsnivå (redovisas inte). Statistiken kommer härifrån.

Allianspartierna i Sundbyberg vill till varje pris, så mycket att de går till domstol för det, hålla valdeltagandet i Hallonbergen och Rissne på den låga nivå det är idag. Det säger mycket om deras demokratisyn. Det säger ännu mer att ett antal borgerliga bloggar lyfter fram denna demokratisyn som något positivt: Läs exempelvis Johan Ingerö, Paul Lindquist (kommunstyrelsens ordförande i Lidingö), Mattias Lönnqvist och Thomas Böhlmark (som använder rubriken ”När blev socialister trovärdiga i demokratifrågor?” – tja, låt mig se, var det när vi trots högerns intensiva och stundtals våldsamma motstånd drev frågan om allmän och lika rösträtt?)

Jag tycker att det är obehagligt, men precis som Alliansfritt påpekar är det ingen tillfällighet. Det är inte bara i Sundbyberg allianspartierna försöker förhindra ett högre valdeltagande. I själva verket är det en nationell strategi: Inför valet 2006 sattes statliga pengar in i områden med lågt valdeltagande, och utvärderingar visar att ungefär hälften av insatserna hade en positiv effekt på valdeltagandet. I exempelvis Malmö höjdes valdeltagandet i 16 av 20, huvudsakligen invandrartäta, distrikt där det genomfördes.

Detta projekt har lagts ner av regeringen.

Intresset ljuger inte – borgerliga politiker, varken i regering eller i landets kommuner, vill inte att fattiga människor går och röstar. Det skulle ju riskera deras maktposition.

Fler om detta: Peter Andersson om hur Moderaterna i Huddinge faktiskt satsar lite pengar på ett  höjt valdeltagande. Kristian Krassman om att borgarna i Sumpan vill stoppa demokratisatsningen även i områden där alliansen gått starkt framåt. Nathalie Sundesten Landin undrar vad det är borgarna egentligen är kritiska mot, och redovisar på ett bra sätt vad som egentligen står i beslutet om att satsa på valdeltagandet. Martin Moberg skriver också.

Andra bloggar om valdeltagande, sundbyberg, valambassadörer, demokratisyn, allmän rösträtt. Intressant och Netroots.

240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid

Ofrivilligt deltidsarbete är en klassfråga, men också en fråga tydligt kopplat till kön. Hälften av LO:s kvinnor arbetar deltid, mot 25 procent av SACO:s kvinnor. Bland ej fackligt anslutna arbetarkvinnor är andelen ännu högre: 68 procent av dem jobbar deltid.

Samtidigt som deltiderna är absolut vanligast bland arbetarkvinnorna, så är också andelen ofrivilligt deltidsarbetande allra högst bland dem. 66 procent av de deltidsarbetande LO-medlemmarna vill egentligen jobba mer. Det motsvarar en tredjedel av alla LO-kvinnor i hela Sverige. Det vill säga 240 000 personer.

(Bilderna härifrån.)

Den borgerliga regeringens svar på detta var att försämra reglerna för att få a-kassa om man är deltidsarbetslös. Idag kan man bara få det i 75 dagar, mot tidigare 300 dagar. Detta är förstås något som drabbar de ofrivilligt deltidsarbetande kvinnorna särskilt hårt. I december 2009 förlorade 5500 medlemmar i fackförbundet Kommunal möjligheten att deltidsstämpla. När Kommunal följde upp vad som hänt med dem visar det sig att 71 % av de som förlorat sin a-kassa fortfarande arbetar deltid, men nu alltså har en lägre månadsinkomst än tidigare. 12 procent har istället blivit arbetslösa på heltid. Bara 1 procent har fått ett heltidsarbete.

Jag antar att tanken bakom just denna försämring av a-kassan var att fler skulle få heltidsjobb. Men resultatet har istället blivit att enskilda människor antingen får gå ner i inkomst, eller till och med tvingas bli heltidsarbetslösa. För vilken arbetsgivare fixar en heltid av en deltid bara för att arbetstagaren inte får stämpla på deltid längre? På vilket sätt blir heltidsjobben fler av att enskilda människor får sämre ekonomi?

Det finns ett annat sätt att tackla problemet. Kommuner och landsting är två av de största bovarna när det gäller att utnyttja deltidsanställningar. Bland Kommunals medlemmar jobbar 48 procent deltid. En majoritet (hela tre fjärdedelar) av dem vill egentligen jobba mer än de gör. Så varför tar helt enkelt inte kommuner och landsting sitt arbetsgivaransvar och ser till att fixa heltider? Särskilt som utvärderingar visar att det faktiskt är ett sätt att spara skattepengar på. Nynäshamn, under ledning av Ilija Batljan (S), har gjort precis det. Andra S-styrda kommuner som också beslutat om att heltid ska vara en rättighet för kommunens anställda är bland annat Upplands-Bro och Sundbyberg. Men ambitionerna är större än så:

Socialdemokraterna i Stockholms läns alla 26 kommuner och i landstinget lovar att de i alla kommuner där de vinner valet i höst kommer att erbjuda samtliga anställda rätten att arbeta heltid.

Det är ett så himla bra löfte som gör mig extremt stolt över att vara sosse. Läs mer om detta på SvD Brännpunkt!

Att göra heltid till en rättighet i kommuner och landsting är ett första, viktigt (och oerhört visionärt!) steg. I längden hoppas jag förstås att även näringslivet ska ta sitt ansvar, så att heltid blir en rättighet oavsett var man jobbar. Deltiderna är många även i andra branscher än de kommunala, framför allt inom handeln.

(Bild härifrån.)

Och vad tror du är bäst för att ge fler som vill jobba heltid möjligheten till det? Ett löfte från kommunpolitikerna om heltid – eller försämrad möjlighet att deltidsstämpla?

Det är de två alternativ som erbjuds. Du bestämmer den 19 september.

Uppdatering 100625: Idag skriver Per Schlingmann och Sten Nordin mfl en replik till Stockholmssossarna. Artikeln är ett utmärkt exempel på hur dagens Moderater gärna sitter på två stolar samtidigt: de säger dels att ”detta gör vi Moderater redan” (eh, nej) och dels ”Sossarnas förslag är jättedåligt”. Sen drar de fram ekonomiargumentet som huvudinvändning: heltid är helt enkelt för dyrt. (Dyrt för vem? undrar jag då. Dagens ofrivilliga deltider är dyra – för alla de som drabbas av dem.) Det är lite tröttsamt, eftersom det helt enkelt inte stämmer att det är dyrare med heltider än deltider. LÄS PÅ!

Många andra har skrivit om detta – läs särskilt gärna Ulrika Falk och Alexandra Einerstam och Johan Sjölander samt Peter Andersson. AB.

Andra bloggar om rätt till heltid, ofrivillig deltid, deltidsjobb, deltidsarbetslöshet, kommunal, visionärt. Intressant och Netroots.

Systemet före människan

”Att få köpa en kopp kaffe för fem kronor i ett kommunägt kafé kan vara ett brott. Konkurrensverket får in allt fler anmälningar om olaglig offentlig konkurrens”, inleds en TT-artikel som publicerades i ett antal tidningar igår. Bakgrunden är att Sverige sedan årsskiftet har en ny lagstiftning som innebär ”att Stockholms tingsrätt på talan av Konkurrensverket får förbjuda staten, en kommun eller ett landsting att i en verksamhet av kommersiell eller ekonomisk natur tillämpa ett visst förfarande om det snedvrider, eller är ägnat att snedvrida, förutsättningarna för en effektiv konkurrens”. Enligt TT-artikeln har framför allt hotell- och restaurangföretagarna SHR varit aktiva i att anmäla ett antal statliga och kommunala restauranger.

Detta får mig att tänka på Göteborgsförorten Gårdsten. Gårdsten är ett av få nedgångna miljonprogramsområden som lyckats åtminstone delvis med att vända utvecklingen. Det har skett genom ett målmedvetet arbete av det kommunala bostadsbolaget Gårdstensbostäder, tillsammans med de boende i området. KTH har i en utvärdering visat att satsningen på Gårdsten varit samhällsekonomiskt lönsam: Rent företagsekonomiskt har de stora satsningarna på bland annat upprustning av de nedgångna husen inte varit lönsamma, men tar man i beaktande de positiva spridningseffekter de haft på området i form av minskad brottslighet, minskad arbetslöshet etc, så hamnar man på plus. Några exempel på att utvecklingen sett ljusare ut i Gårdsten än i andra, liknande områden:

Gårdsten är den enda av de Göteborgsstadsdelar som ingick i Storstadssatsningen där andelen behöriga till gymnasiet har ökat de senaste tio åren (källa: SCB).

Antalet anmälda brott har minskat betydligt mer i Gunnared (stadsdelen där Gårdsten ligger) än i Göteborg totalt sett: Med 20 procent i Gunnared, mot 7 procent i Göteborg, sedan 2002 (källa: BRÅ).

Ökningen av arbetslösa som fått arbete är något större i Gårdsten än i de andra Göteborgsstadsdelarna i Storstadssatsningen (enligt SCB).

Gårdstensbostäder har fått ett antal fina utmärkelser för sitt ofta okonventionella sätt att arbeta med hållbarhet och samhällsbyggande. Förutom att rusta upp husen har bolaget bland annat startat en egen arbetsförmedling och en yrkesskola samt tagit initiativ till seglarkurser för unga i Gårdsten. Man har också jobbat intensivt på att öka delaktigheten i förändringsarbetet bland de boende själva.

När Göteborgs kommun bestämde sig för att vända utvecklingen i Gårdsten i mitten på 1990-talet var ett av problemen den bristande samhällsservicen i stadsdelen. Livsmedelsbutiken som tidigare låg i centrum hade stängt. Det fanns ingen bankomat i området. Och precis som Gårdstensbostäders tidigare vd Stina Fransson påpekar: de som har råd att välja bosätter sig inte i ett område utan affär och bankomat. De som bor där trots allt tycker inte att de får del av den grundläggande service som andra tar för given: misstron mot politiker och samhälle ökar. När Gårdstensbostäder efter en tids intensivt lobbyarbete lyckades få en bank att installera en bankomat, betydde det mycket. Men Gårdstensbostäder gjorde mer än så: de startade till och med en egen livsmedelsbutik, eftersom det inte fanns någon i Gårdsten. De drev den själva tills de lyckades få en matkedja att ta över.

Och detta är skälet till att TT-nyheten om olaglig offentlig konkurrens fick mig att tänka på Gårdsten. Jag är inte jurist och vet inte exakt vilka konsekvenser den nya lagstiftningen får. Men jag tänker att risken är stor att den kommunala livsmedelsbutiken i Gårdsten skulle ha brutit mot denna lag.

Sveriges kommuner och landsting, under ledning av moderaten Anders Knape, skrev ett skarpt svar när lagförslaget var ute på remiss. ”Det ska inte ankomma på domstolar att avgöra under vilka former och i vilken omfattning kommuner och landsting ska bedriva sin verksamhet. Detta utgör ett allvarligt intrång i den kommunala självstyrelsen […] Bestämmelserna kan leda till ett systemskifte där domstolar bedömer kommuners och landstings verksamhet ur ett rent marknadsperspektiv utan tillräckligt hänsynstagande till allmänintresset”. Regeringen lyssnade inte.

Dessa formuleringar gör mig djupt orolig. Att driva livsmedelsbutiker ligger knappast inom den kommunala kompetensen. Jag tycker inte generellt att det är något som det offentliga ska ägna sig åt: att köpa och sälja mat görs bäst på marknaden. Men jag är övertygad om att det gjorde skillnad i Gårdsten. Liknande åtgärder skulle behövas på en massa andra ställen i Sverige: både stigmatiserade förorter och orter i glesbygden. Ett viktigt skäl till att det är så svårt att höja statusen och välfärden i vissa av miljonprogramsförorterna är just den bristande samhällsservicen: det finns få eller inga butiker, få restauranger och få myndigheter. Det är omständligt för dem som bor i området att uträtta sina ärenden och köpa sin mat, men frånvaron av ett lokalt näringsliv spelar också stor roll för atmosfären och känslan av folkliv. Glesa och ödsliga stadsdelar är sällan populära. De som kan välja flyttar nån annanstans.

Den nya lagstiftningen är ett typexempel på hur den borgerliga regeringen sätter systemet före människan, eller kanske snarare – företagen före människan. Allmänintresset får tydligt stryka på foten för företagsintresset. Det är viktigare att enskilda företag får sälja sitt kaffe till de priser de vill, än att medborgaren får billigt kaffe. I en fantasivärld, där marknaden fungerar enligt vulgärtolkningen av nationalekonomisk teori och perfekt konkurrens råder, så skulle det inte finnas några problem med den nya lagstiftningen. Köp- och säljverksamhet skulle avgjort skötas bäst av marknaden. Men vi lever inte i en fantasivärld utan i verkligheten. Och i verkligheten vill företag sällan etablera sig på de platser där de verkligen skulle göra skillnad: Gårdsten, Rinkeby, Gottsunda, Rosengård, Navestad…

Nej, vi lever inte i en fantasivärld, men tydligen i en tid då det blivit självklart att det är företagen och systemen som ska sättas före människan. Det tycker jag känns ganska obehagligt. Hallå, är det verkligen såhär vi vill ha det?

Några exempel på vad diverse borgerliga politiker hoppas att den nya lagstiftningen ska innebära: förbud för billiga blommor i Jönköping och stopp för den för skattebetalarna billiga företagshälsovården i Gävleborg.

I övrigt rekommenderar jag förstås Liza Marklunds kärleksförklaring till Mona Sahlin, uppmärksammad av bland annat Alexandra och Erik och Viktor och Martin.

Andra bloggar om offentlig konkurrens, offentlig säljverksamhet, skl, konkurrensverket, gårdsten, gårdstensbostäder, storstadssatsningen. Intressant och Netroots.

Det andra Stockholm

I Stockholms län fanns det år 2008 52 611 butiksbiträden och motsvarande.

Det fanns 29 217 personer som jobbade på restaurang.

14 468 personer arbetade som städare.

Det kan jämföras med att det i länet samma år fanns 37 708 dataspecialister, 41 361 företagsekonomer/marknadsförare/personaltjänstemän, 17 678 journalister/konstnärer/skådespelare och 8 154 jurister. Detta är alla yrken som är överrepresenterade i Stockholms län jämfört med övriga landet, och som säkert av många uppfattas som typiska storstadsyrken: kvalificerade, välavlönade och ”lyckade” (statistik från SCB).

Men butikspersonalen är fler än dem alla. Utan dem, restaurangarbetarna och städarna – ingen latte, ingen dagens lunch, ingen kemtvätt, inga städade kontor och tömda papperskorgar, ingen after work. Inget Pressbyrån att panikköpa hela strumpbyxor i fem minuter innan kundmötet, inga kvällsöppna butiker att handla nästa dags frukost i när du kommer hem sent från jobbet, ingen shopping, ingen utgång, inga restaurangbesök.

Kruxet är att butikspersonalen och företagsekonomerna inte bor på samma ställe. Så de vet inte så mycket om varandras villkor. Såhär är Stockholms läns städare respektive jurister fördelade:

Andelen i respektive yrke är relaterad till hur stor del av länets befolkning som bor i varje kommun. Om städarna och juristerna vore helt jämnt fördelade i Stockholms län skulle alltså båda linjerna vara helt räta och ligga på siffran ett, som det gråa strecket. Allt som är över ett betyder överrepresentation, och allt under betyder underrepresentation. Vi kan alltså se att städarna är överrepresenterade nästan tre gånger i Botkyrka, och juristerna tre gånger i Danderyd. Framför allt ser vi något som är påfallande likt ett spegelvänt mönster vad gäller de två yrkena: Där andelen städare är hög, där är andelen jurister låg, och tvärtom. Denna tendens har dessutom förstärkts de senaste decennierna: I de kommuner där andelen städare är hög har den ofta ökat jämfört med 1990, samtidigt som juristerna minskat, och tvärtom.

Statistiken kommer från RTK (”Yrkesstrukturen i Stockholms län och dess kommuner 2003”, ej på nätet) och SCB.

Jag är övertygad om att det spelar stor roll ifall människor som lever olika sorters liv möts. Och då menar jag inte att juristen säger hej och flyttar på stolen när kontorsstädaren kommer. Det spelar roll vilka som är ens grannar och vilka som är de andra föräldrarna på barnens dagis. Om man bara träffar andra likasinnade är det lätt att tro att ”40 000 är en vanlig inkomstnivå i Stockholm”. Om man är jurist och bara umgås med andra som tjänar över 40 000 kronor i månaden är det hemskt lätt att glömma bort exempelvis att en förutsättning för att man ska kunna köpa sin latte tidigt på morgonen och handla frukostmjölken sent på kvällen, är att de allra flesta arbetare måste jobba obekväma arbetstider – något man sällan behöver göra som tjänsteman:

(Härifrån.) Det är också hemskt lätt att glömma bort att priset för den serverade latten och de renstädade kontoren är  fysisk smärta. Nästan varannan städare i Stockholms län har ont någonstans i kroppen:

(Härifrån). Framför allt är det oerhört lätt att glömma bort att en städare inte ens tjänar hälften av vad en jurist gör:

(Härifrån.)

För den som inte vill glömma rekommenderas Det andra Stockholm – rapporten om villkoren för de 350 000 stockholmare som jobbar i LO-yrken, och som alldeles ofta glöms bort i samtliga partiers jakt på ”medelklassen”.

Läs den. Bli arg. Bli klokare. Gör något.

DN:s ledarsida tror bara att det finns ett Stockholm, och gillar därför inte de rödgrönas förslag om enhetstaxa i SL. Läs gärna om hur Stockholmsmoderaterna förskönar bostadsstatistiken och om hur regeringens strategi mot hemlöshet har misslyckats. Johan Sjölander om de försvunna välfärdsarbetarna. I övrigt vill jag varmt rekommendera några blogginlägg om den alltmer politiserade nyhetsjournalistiken (med en tydligt borgerlig bias): Rebella om DN:s propagandaknep på nyhetsplats, och Den allierade journalisten om Positive, negative campaigning.

Andra bloggar om stockholm, medelklassen, arbetarrörelsens tankesmedja, städare, jurister, LO, arbetsliv, arbetsmiljö. Intressant och Netroots.

Storstad får pris

Jag och bloggen har fått pris! Närmare bestämt s-studenters Ola S Svensson-pris, med följande motivering:

Marika Lindgren Åsbrink, medlem av s-studenter, tillika revisor, driver bloggen Storstad på storstad.wordpress.com. På bloggen skriver Marika initierat om politik, redovisar och diskuterar statistik och har på kort tid blivit en mycket uppskattad digital folkbildare inom sitt område.

Marika lyckas på sin blogg sammanställa statistik och fakta på ett mycket slagfärdigt sätt. Marika skriver välformulerat och med fokus på klyftor och skillnader; i inkomst mellan män och kvinnor, i levnadsstandard mellan människor i olika bostadsområden, i behandling av sjukskrivna eller liknande. Marikas faiblesse för ”hårda fakta” har gjort bloggen till ett populärt digitalt tillhåll för dem som söker kunskap om klyftorna i vårt samhälle idag och hon har visat att urvalet av dessa ”hårda fakta” spelar stor roll för verklighetsuppfattning och formulerandet av politiska lösningar på samhällsproblem. Marika visar på ett inspirerande sätt hur man kan använda sig av statistik för att förstå och utveckla en socialdemokratisk samhällssyn.

S-studenter är min politiska skola och mitt livs universitet – mycket viktigare än de traditionella universitet jag också gått på. I s-studenter lärde jag mig det mesta jag kan om politik, men också så mycket mer: om hur livet funkar, om vänner och fiender, segrar och nederlag, gemenskap och ensamhet. S-studenter har en väldigt speciell plats i mitt hjärta, och därför är jag otroligt stolt och glad över att få ett så fint pris från just detta förbund.

Tack s-studenter, och tack till juryn, Thomas Östros, Morgan Johansson, Jesper Bengtsson, Åsa Westlund och Kajsa Borgnäs!

Andra bloggar om Ola S Svensson, s-studenter, ego moment. Intressant och Netroots.

Skyhögt pris för missuppfattningen att högerpolitiken är bra för storstaden

Av någon bisarr anledning är det en ganska allmänt utbredd uppfattning att högerpartierna bedriver en storstadsvänlig politik, medan de rödgröna står för en storstadsfientlig politik.

Uppfattningen tycks framför allt baseras på tre saker: 1. De rödgröna är emot RUT-avdraget. Eftersom det används av hela 1,9 procent av stockholmarna måste ett avskaffande av RUT ses som ett direkt slag mot alla storstadsbor. 2. De rödgröna vill höja fastighetsskatten för alla hus med ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner kronor. Eftersom de rödgrönas förslag om fastighetsskatten innebär att 74 700 personer i Stockholms län får höjd skatt, och 197 200 stockholmare får sänkt skatt, så innebär naturligtvis även detta ett hårt slag mot alla storstadsbor. 3. De rödgröna vill höja skatten för personer som tjänar mer än 40 000 kronor i månaden. Eftersom ungefär 13 procent av stockholmarna har så höga inkomster är såklart även detta ett klart fientligt drag mot hela Stockholm (de 30 procent av stockholmarna som tjänar mindre än 15 000 kronor i månaden gör naturligtvis ingen skillnad, oklart om de över huvud taget räknas som stockholmare).

Ja, ni hör. Logiken är glasklar. Det är lätt att raljera över, men tråkigt nog är det här missförståndet ganska spritt. Borgerliga ledarsidor återger ständigt denna bild, vilket även smittar av sig på mer eller mindre medvetet politiserade nyhetsredaktioner.

Johan Forssell är moderat riksdagskandidat från Stockholms innerstad. Han har skrivit en artikel på SVT Debatt, enligt formulär 1A på temat ”Vad har vänstern emot Stockholm?”

Jag blev ombedd att skriva ett svar, och det gjorde jag ju så gärna! Läs mer om varför högern bara gillar vissa stockholmare – och varför det i själva verket är högern som står för den verkligt storstadsfientliga politiken.

Samma dag som min artikel publiceras läser jag om flera upplopp i Rinkeby. Det är allvarliga händelser som inte kan försvaras på något sätt. Därför måste vi också göra allt vi kan för att förebygga dem. Det är ingen slump att upploppen sker på platser som Rinkeby, Gottsunda, Angered eller Rosengård, snarare än i Bromma, Luthagen, Älvsborg eller Limhamn. Det är i Rinkeby man har fått betala priset för de borgerliga skattesänkningar som hamnat i Bromma: det är i Rinkeby mer än hälften av barnen växer upp i fattigdom, och det är i Rinkeby arbetslösheten har ökat kraftigt sedan 2006 trots att den redan tidigare var en av de högsta i Stockholm. I Rinkeby bor många fler av de sjuka och arbetslösa som har fått se sänkta eller indragna ersättningar. I Rinkeby bor många färre som fått något jobbskatteavdrag, och i princip ingen lär ha fått sänkt fastighetsskatt eller slopad förmögenhetsskatt. Till på köpet har deras vårdcentral tvingats hårdbanta som konsekvens av Vårdval Stockholm, och skolorna i Rinkeby har fått se det socioekonomiska tillägget, som tidigare utgjort en stor del av skolornas budget, smälta bort.

Upploppen i förorter som Rinkeby kan naturligtvis på intet vis skyllas på enskilda politiska åtgärder. Jag är dock övertygad om att i ett samhälle där marginaliseringen inte var så stor, där skulle den här typen av upplopp vara betydligt färre. Den socialdemokratiska politiken klarade inte av att motverka de växande klyftorna. Det är ett stort misslyckande för alla oss socialdemokrater.  Men den borgerliga politiken de senaste åren har accelererat denna utveckling på ett sätt vi aldrig sett tidigare i Sverige. En politik som så otvetydigt ökar klyftorna mellan människor kommer att öka frustrationen hos de som hamnar efter. Vi kan önska att det inte vore så, men det vore att blunda för sanningen.

Klyftor kostar, och priset är skyhögt. Läs mer om det på SVT Debatt.

Marie Demker uttrycker det bättre än jag.

Intressant och Netroots.

Det här med grönområden – eller Allt är politik

Jag har bott i stenstad större delen av mitt liv. Har inga större erfarenheter av djur och natur. Så om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig riktigt förstått poängen med att ha en massa parker – eller grönområden, som det heter på politikerspråk – i städerna. Samtidigt har jag ju noterat att det är få lokala frågor som väcker så starka känslor som stadsbyggnadsfrågor, och kanske särskilt om det handlar att bygga hus på gröna ytor. Det blir alltid ”not in my backyard” av det. I en stad som Stockholm är det inte utan att det kan kännas lite överdrivet. 25 procent av marken här är ”obebyggd med någon vegetation” och totalt sett är över 70 procent någon form av grönyta, enligt SCB. Det är ganska mycket.

Men så hittade jag en studie (i the Lancet) som undersökt sambandet mellan ojämlikhet i hälsa och närhet till grönområden. Och det finns ett starkt samband. Dödligheten är högre bland människor som bor i områden med få grönytor. Men inte bara det – utöver detta är ojämlikheten i dödlighet mellan olika inkomstgrupper (i undersökningen indelade i kvartiler) större i områden med lite grönt.

Staplarna har olika färger beroende på inkomstgrupp, där den ljuslila är den fattigaste gruppen. Vidare är staplarna grupperade efter andelen grönytor i bostadsområdet – minst grönst längst till vänster, och mest längst till höger. Under en viss period är alltså dödligheten för den fattigaste gruppen nästan dubbelt så hög som den är för den rikaste gruppen, i områdena med minst grönytor. I områdena med mest grönytor är den ”bara” ca 40 procent högre.

Forskarna  bakom studien drar slutsatsen att ”fysiska omgivningar som uppmuntrar till god hälsa kan vara viktigt för att minska socioekonomiska hälsoskillnader”. Och plötsligt fick frågan om grönområden i städerna en ny dimension.

Nu är studien det handlar om gjord i Storbritannien, så det är inte säkert att resultaten kan överföras rakt av till Sverige. Jag tror fortfarande på att nyproduktion av bostäder görs bäst genom förtätning i en stad som Stockholm. Man kan planera grönområden på många olika sätt – kanske är det bättre med många små än de stora, gröna kilar som det finns ganska gott om i Stockholm? Hur som helst – jag har fått revidera min tidigare (något slarviga) uppfattning om att grönt i stan mest är en trevlig bonus, ungefär som en fin utsikt eller snygga möbler. Grönområden är i högsta grad politik – det med.

Rekommenderar i övrigt: Yimby:s stadspromenad i Sundbyberg, Yimby om förtätning på Söder, Johannes Åsberg och Erik Normark om chansen för Göteborg, Erik Berg om framtidens former. SvD:s artikelserie om miljön i Stockholm.

Andra bloggar om ojämlikhet, inkomstskillnader, grönområden, ojämlikhet i hälsa, förtätning. Intressant och Netroots.

Något om Andres Lokko och om att känna sig själv

Idag gästbloggar jag om Andres Lokko, vänsterns dåliga självförtroende och högerns bristande självkännedom på Kulturbloggen. Läs!

Arabvärlden, finns den?

En gång för ca 10 år sedan gick jag en utbildning i en metod som kallas Mångfald och dialog. I utbildningen ingick en övning som bestod i att man i grupp skulle rita en världskarta, helt på fri hand. Den här övningen görs för att diskutera världsbilder – var börjar man rita kartan? Var är den mest detaljerad? Hur blir proportionerna? De allra flesta börjar rita kartan i sin egen världsdel, som också brukar bli mest noggrann. Hemmavärldsdelen har dessutom en tendens att bli oproportionerligt stor, medan andra delar av världen ofta blir mindre än vad de verkligen är.

Min grupp bestod av ca fem personer, jag skulle tro att de flesta av oss var högskolestudenter, och vi fick till det mesta, i stora drag. Utom en sak – vi glömde helt bort arabiska halvön. Vi ritade Afrika, och så nordost om Afrikas horn tog Centralasien vid direkt på något sätt. Jag minns att hon som ledde övningen sa till oss att det var vanligt, många brukade göra samma misstag. Det har jag tänkt på många gånger sedan dess.

Några år senare var jag på väg till Jordanien för en termins studier. Jag kommer ihåg att jag flera gånger fick frågan om jag behövde ha burka när jag var där, eller slöja i alla fall. Kan du verkligen åka dit som kvinna? De här frågorna fick jag alltså av folk med hög utbildning, ofta samhälleligt och politiskt intresserade. Ändå verkade det som att förvånansvärt många av dem inte visste att man inte har burka i Jordanien. Att många kvinnor där inte bär sjal alls. Att det är fler kvinnor än män på universiteten i Jordanien. Att det helt enkelt råder stora skillnader både mellan olika länder i arabvärlden, och inom dem.

Igår skrev jag om Ship to Gaza på bloggen och fick genast ett antal reaktioner (alla var inte publicerbara) som fick mig att tänka en del på svenskars föreställningar om arabvärlden. Och på hur lite de flesta verkar veta om länderna där.

Uppsala universitet gör varje år en Mångfaldsbarometer. I en av undersökningens frågor ombes respondenterna att på en sjugradig skala bedöma hur pass lika eller olika de upplever ett antal olika nationaliteter och folkgrupper i förhållande till sig själva. Resultatet 2009 framgår av nedanstående bild.

Minst ”kulturellt avstånd” upplever svenskarna till sig själva, och därefter till norrmän. Sedan kan man följa cirkeln moturs och steg för steg öka det kulturella avståndet i takt med den blåa färgen, tills man hamnar hos somalierna, där det kulturella avståndet alltså upplevs som allra störst. Det är uppenbart att kulturellt avstånd är nära sammankopplat med geografiskt avstånd: ofta är det de som bor närmast oss vi också upplever stå oss kulturellt nära. Samtidigt finns det en hel del viktiga undantag till detta. Amerikaner bor långt bort men upplevs som nära – bosnier och serber bor ganska nära, men upplevs som avlägsna – och framför allt upplevs romer som mycket avlägsna, trots att det har bott romer i Sverige i hundratals år.

Irakier är en av de nationaliteter svenskarna upplever det allra största kulturella avståndet till. Av de nationaliteter som finns med i undersökningen är det bara två där man upplever ett ännu större kulturellt avstånd: romer och somalier. Före irakier kommer bland annat kineser och thailändare. Jag misstänker att man skulle få ett liknande resultat även om man bytte ut ordet ”irakier” mot ”arab”. Jag tror att det är araber svenskar känner sig främmande inför, inte specifikt irakier.

Inte för att det är förvånande egentligen – det är ingen nyhet att vi har en växande islamofobi och att det i väst finns en stor skepsis mot arabvärlden. Men rent rationellt tycker jag det är märkligt. Jag har visserligen inte varit i Irak, men jag har varit i ett antal andra arabiska länder. Jag har också varit i Kina och Thailand. Jag måste säga att det var betydligt lättare att som västerlänning förstå de arabiska kulturella koderna än de kinesiska eller thailändska. Den europeiska kulturen har många gemensamma rötter med den arabiska/semitiska men inte särskilt många med den östasiatiska. Gamla testamentet är gemensamt för judendomen och kristendomen och också viktigt inom islam. Dessutom tänker jag att de flesta svenskar borde ha träffat fler irakier (eller somalier, romer och iranier för den delen) än kineser och thailändare. De senare till skillnad från de förra är ju inte några stora invandrargrupper i Sverige.

Jag har lekt lite med Världsbankens statistik över ett antal arabländer. Några av resultaten förvånade mig – kanske förvånar de även er. Om inte annat så visar siffrorna att ”arabvärlden”, lika lite som ”Europa”, är homogen. Det råder stora skillnader mellan länderna, och som sagt, även inom dem.

Precis som i Sverige och OECD är den förväntade skolgången längre för flickor än för pojkar i nästan alla arabländer. Men varken för pojkar och flickor är skillnaden i skolgång särskilt stor mellan (de flesta) arabländer och OECD eller Sverige.

I Förenade Arabemiraten går det mer än två mobiler på varje invånare, visste ni det? Här ligger Sverige i lä. För att inte tala om OECD generellt.

Sverige har ett av världens högsta kvinnliga arbetskraftsdeltagande. Men visste ni att uppemot hälften av kvinnorna i länder som Qatar, Kuwait och Förenade Arabemiraten jobbar?

I Sverige sitter det skitmånga kvinnor i riksdagen! Men Irak är bättre på kvinnlig representation än OECD-genomsnittet, och UAE kommer nära. Samtidigt finns det ett gäng arabländer som inte har några kvinnor alls i sina parlament. Naturligtvis är detta ett gigantiskt problem. Precis som att det är ett enormt problem att inget av de arabiska länderna i dessa grafer är en demokrati. Jag gör inte den här genomgången för att idealisera – jag vet smärtsamt väl hur ofria många av kvinnorna, eller människorna överhuvudtaget,  är i dessa länder. Men jag tycker att det är viktigt att inte generalisera. Jag tycker att svenskar generellt borde inse att ”araber” inte är särskilt främmande. Och om nån någon gång får i uppgift att rita en världskarta på fri hand, så hoppas jag att de inte upprepar mitt misstag.

Andra bloggar om arabvärlden, mellanöstern, orientalism, islamofobi. Intressant och Netroots.