Provinsiellt om ojämlikhet

Jag läste en artikel i Forskning och framsteg om ojämlikhetens utveckling i Sverige. Den gjorde mig nedslagen.

Forskning och framsteg har intervjuat i princip alla ledande nationalekonomer (samt Tapio Salonen, som är professor i socialt arbete) som håller på med ojämlikhet i Sverige. Det är en genomarbetad artikel som på många sätt presenterar utvecklingen på ett rimligt sätt. Den beskriver hur ojämlikheten i Sverige har ökat sedan 1980, och att det som framför allt har drivit utvecklingen är att toppen – den rikaste tiondelen, och, i ännu högre utsträckning, den rikaste hundradelen – har dragit ifrån. De fattigaste har däremot stått stilla och stampat. Vidare framgår att trots att ojämlikheten i Sverige ökar snabbast i OECD, så är den internationellt sett fortfarande låg.

Allt detta är sant. Det som gör mig nedslagen är artikelns inramning. Av ovanstående empiriska fakta drar de intervjuade nationalekonomerna (och möjligen också artikelförfattaren) nämligen en rad värderingsbaserade slutsatser, som inte har stöd i vetenskap. Vidare framstår det som att den pågående internationella ekonomdiskussionen om ojämlikhet inte har haft något som helst genomslag på svenska forskare. Det som pågår utanför Sverige är antagligen en av de största omvärderingarna av en politiskt laddad fråga som nationalekonomin sett. Av detta märks intet i FoF-artikeln. Det är faktiskt lite sorgligt.

Jag återkommer till detta, men först något om de värderingsbaserade uttalandena. Det mest uppenbara är att flera av de intervjuade forskarna vill tona ner den ökande ojämlikhetens betydelse: ”Frågan har blivit överdramatiserad i svenska medier på senare år”, säger Anders Björklund. ”Det finns ingen anledning till jätteoro, menar jag”, säger Daniel Waldenström. Det är naturligtvis åsikter man kan ha, men det är inte påståenden som är grundade i vetenskap.

Sammanblandningen av ideologi och vetenskap återkommer flera gånger i artikeln. Det är förvisso sant att den växande ojämlikheten såväl i Sverige som internationellt i hög grad drivs av en liten grupp av de allra rikaste. Men att påstå att övriga grupper knappt berörs är inte rättvisande. Tittar man på decilernas inkomstutveckling i Sverige sedan 1991 ser vi ju att den rikaste tiondelen har gått från att tjäna drygt tre gånger så mycket som den fattigaste decilen 1991 till fem gånger idag. Den nionde decilen har gått från att tjäna drygt dubbelt så mycket till att tjäna mer än tre gånger så mycket som den nedersta decilen. Den åttonde decilen har gjort nästan samma utveckling, och så vidare.

Att beskriva det som att det enbart är en liten grupp superrika på ca 80 000 personer som dragit ifrån alla andra stämmer helt enkelt inte.

(Bild från artikeln)

Ett särskilt märkligt påstående i artikeln är detta: ”Daniel Waldenström betonar även de politiska faktorernas roll för inkomstspridningen. En reglerad och högbeskattad ekonomi har ersatts av en avreglerad och lågbeskattad ekonomi – det har medfört såväl ökade klyftor som ökad tillväxt.” Eftersom det inte är ett direkt citat vet jag inte vad Waldenström verkligen har sagt, men innebörden är anmärkningsvärd (på flera sätt – det är sant att skattekvoten sänkts på senare år, men inte ens jag skulle beskriva det som att en ekonomi med en skattekvot på ca 45 procent är ”lågbeskattad”).

Att påstå att avregleringar och lägre skatter leder till högre tillväxt har begränsat stöd i forskningen. Det finns inga etablerade, enkla samband mellan skattenivå och tillväxt. Det är en rent ideologisk utsaga att påstå något annat. Korrelation är som bekant inte kausalitet, men det är lätt att se att det inte finns några enkla samband mellan positiva ekonomiska utfall och skatter genom att titta på utvecklingen i Sverige sedan 1976.

Till exempel var sysselsättningen som allra högst när vi hade en av de högsta skattekvoterna, över 51 procent. (Statistik från AKU, SCB och Ekonomifakta. Gini på höger axel, övriga på vänster. Obs att sysselsättningsgraden för jämförbarhet över tid redovisas som 16-64 år, vilket inte längre är standard.)

(Statistik från SCB och Ekonomifakta. BNP-tillväxt på höger axel)

Ytterligare något jag reagerar över är de fyra faktorer artikeln listar som konsekvenser av ekonomisk ojämlikhet, enligt forskningen: Sociala jämförelser/stress, minskad tillit, politiska konsekvenser samt våld och kriminalitet. Rubrikerna är förvisso breda – det mesta kan klämmas in i dem. Icke desto mindre ger sammanställningen ett godtyckligt intryck. Framför allt är det uppenbart att några av de riktigt stora frågor som internationellt diskuteras kopplat till ojämlikhet helt lyser med sin frånvaro, nämligen vilka effekter ojämlikhet har på samhällsekonomin som helhet, inte minst tillväxten. IMF släppte som bekant nyligen en rapport som visar att ojämlikhet generellt ger lägre tillväxt. Från samma forskningsavdelning har tidigare kommit studier som pekar på riskerna för att kraftig ojämlikhet skapar finansiella kriser. Denna typ av resonemang lyser helt med sin frånvaro i artikeln i Forskning och framsteg (jag tycker dessutom att det är orättvisande att som i artikeln presentera det som att ojämlikhet inte har någon påverkan på hälsan. Det är förvisso en omstridd fråga i forskningen, men det råder definitivt inte konsensus om att det bara skulle vara absoluta resurser som spelar roll för hälsan).

Ett annat tydligt ideologiskt resonemang i artikeln är det återkommande påståendet att ökade klyftor skapar starkare incitament till ansträngning. Detta är naturligtvis sant på en mycket grundläggande nivå: det vore otvetydigt skadligt för den ekonomiska utvecklingen om alla människor, oavsett utbildningsnivå och grad av ansvar i arbetet, tjänade exakt lika mycket. Men vilka drivkrafter som skapar ett verkligt dynamiskt samhälle, där människor är sanna entreprenörer snarare än rent seekers, är en betydligt mer komplicerad fråga än så. Detta är möjligen lätt att vifta undan som förenklingar som lätt förekommer i populärvetenskapliga texter, men jag menar att det snarare är ett exempel på vilka starkt ideologiska premisser som ligger till grund för somlig nationalekonomi.

Även här är det sorgligt uppenbart hur mycket av den pågående internationella ekonomdiskussionen som uppenbarligen inte fått genomslag hos svenska nationalekonomer. Thomas Pikettys omtalade beskrivning av ojämlikhetens utveckling (där för övrigt Daniel Waldenström och Jesper Roine bidragit med data för Sveriges räkning) vänder upp och ner på ett antal av de underliggande föreställningar om klyftor som återfinns i artikeln i Forskning och framsteg. Han visar hur den växande ojämlikheten och förmögenheternas växande vikt i ekonomin bland annat påverkar just människors incitament att anstränga sig. Om klyftorna blir för djupa, och den riktigt stora rikedomen framför allt uppnås genom arv (eller genom att gifta sig rikt) är detta inte något som skapar en dynamisk ekonomi eller uppmuntrar individuell ansträngning.

Det som händer internationellt i ekonomdiskussionen om ojämlikhet är inte något mindre än en smärre revolution. Men om FoF-artikeln är rättvisande är diskussionen i Sverige på detta område sorgligt provinsiell.

Tänk om det gick att ha ett vettigt politiskt samtal

Relativ fattigdom är ett etablerat, men inte okontroversiellt, fattigdomsbegrepp. Det som gör det omstritt är att det mäter hur stor del av befolkningen som hamnar under en viss andel av medianinkomsten (vanligen 60 procent), och därmed säger att ojämlikhet är en dimension av fattigdom. Det vill säga: det inte bara är absoluta kronor och ören som spelar roll för vem som är fattig, utan också hur mycket man har i förhållande till andra i det samhälle man lever i.

Forskningen är mycket tydlig med att ojämlikhet påverkar människors frihet och livschanser. Politiskt har dock just Folkpartiet (av någon rätt svårbegriplig anledning, liberalismens fader Adam Smith hade inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp) snöat in på att ifrågasätta den relativa fattigdomen som begrepp. Särskilt Carl B Hamilton har skrivit fler debattartiklar på temat än vad jag har lust att räkna efter.

Hur som helst. Jag har skrivit många gånger på temat och ärligt talat, högern har helt enkelt fel när de hävdar att ojämlikhet/relativ fattigdom är irrelevant. Det är inte en ideologisk utsaga från min sida utan fakta. Jag tänker inte utveckla detta mer än så just nu (för mer info, läs under kategorin ”Klyftor”) utan rikta in mig på något helt annat, nämligen detta med ”tonläge”.

Man kan mycket väl kritisera det relativa fattigdomsbegreppet. Man kan föra ett samtal på en rimlig intellektuell nivå kring detta. Det är teoretiskt möjligt. Eller – så kan man uttrycka sig som Folkpartiets rättspolitiske talesperson och gruppledare Johan Pehrson:

Johan Pehrson syftar alltså på denna debattartikel (eller snarare på den sociologiska forskning som ligger till grund för artikeln, och som visar att Sverige 2007 hade de minsta klyftorna i Norden, men idag de största). Istället för att föra ett sansat samtal väljer Pehrson att veva på om Nordkorea och tycker att det är en rimlig grej att hävda att Socialdemokraterna skulle tycka att det är ett land att ”föredra”.

Några korta punkter:

– S tycker att ojämlikheten ska minska och att relativ fattigdom är ett relevant begrepp.

– Det betyder inte att S menar att ojämlikhet är det enda måttet man utvärderar ett samhälle utifrån.

– Det betyder inte heller att S menar att det är irrelevant hur jämlikhet uppnås (för rätt många år sedan brukade alliansen hävda att låg arbetslöshet var nånting bra. Det betyder inte att jag, ens på den tiden, trodde att alliansen menade att det var något som skulle uppnås till vilket pris som helst, typ tvångsarbete eller så. Det hade ju varit befängt.)

När jag diskuterar detta med Pehrson på Twitter kan jag inte få något svar på varför det är rimligt att dra in Nordkorea i diskussionen. Däremot vill Pehrson att jag ska svara på varför klyftorna ökade under tidigare S-regeringar. Ytterligare ett klassiskt retorikfail: Pehrson menar å ena sidan att klyftor inte spelar nån roll, å den andra att de spelar roll om de uppkommer under S-styre.

Såhär är det: Jag ogillar ojämlikhet, oavsett vem som sitter i regeringen. Sanningen är att växande klyftor har många förklaringar, både politiska och andra, som har med marknadskrafterna att göra. Det avgörande för mig är om en regering försöker motverka eller understödja denna utveckling. Och där är det mycket tydligt: nuvarande regering har aktivt gått in för att göra fattiga fattigare. Det är under nuvarande regering som den fattigaste decilen blivit absolut fattigare, vilket är tämligen unikt i modern tid. Det är under nuvarande regering OECD släpper rapporter som visar att Sverige har den snabbast växande ojämlikheten i hela OECD. Det är mycket möjligt att tidigare S-regeringar hade kunnat göra ännu mer i sin politik för att motverka ojämlikhet. Men det går inte att jämföra med alliansregeringarna, som medvetet tagit pengar från de som har minst och som därtill gett de allra största skattesänkningarna till de allra rikaste. Det är omöjligt att sänka a-kassa och sjukförsäkring utan att göra människor som lever på dessa ersättningar fattigare.

Dessutom undrar jag, mer parantetiskt: Varför kallar en ledande folkpartist ledande företrädare för ett annat parti för ”pampar”? Gud vad trött jag blir på den där sortens retorik. Jag tror inte man vinner nåt på det utom att göra en handfull medlemmar i det egna ungdomsförbundet nöjda. Andra tilltalas knappast – snarare tvärtom. Jag fattar att jag är gammaldags och präktig och så, men kom igen: vi kan väl för tusan ha nån sorts grundläggande respekt för varandra, även om vi tillhör olika partier?

Och allra mest: jag vet att det är valår. Men det är för tusan ett halvår kvar. Om detta är nivån på dumheten redan nu kommer vi alla att sakta ha förtvinat innan midsommar. Snälla snälla, kan vi inte bara undvika det?

Vad innebär det att växa upp i fattigdom?

Uppdrag granskning igår handlade om en indragen kampanj från Rädda barnen, några felaktiga sifferuppgifter om glasögon från Majblomman och en formulering i en kampanj från Bris. Den som såg programmet kunde dock lätt få intrycket av att programmet främst handlade om att begreppet barnfattigdom används på ett felaktigt sätt, kanske till och med att barnfattigdom inte existerar i Sverige, och att Rädda barnen, Majblomman och Bris på ett allvarligt sätt trixar med statistik kring detta.

Enligt Rädda barnen lever i Sverige idag 242 000 barn i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Den här siffran är framtagen av forskare och ifrågasätts inte i Uppdrag gransknings reportage. Rädda barnens fattigdomsbegrepp är inte heller relativt, vilket många verkar tro.

Uppdrag gransknings reportage kretsade i hög grad kring huruvida det finns barn i Sverige som inte får äta sig mätta eller som går klädda i sommarkläder på vintern. Personer i bostadsområden där barnfattigdomen skulle vara hög intervjuades och fick svara på frågor om barnen som bodde där saknade mat och kläder. Nä, sa de flesta.

Förutom att detta är en statistiskt mycket tveksam metod, så är det alltså ingen etablerad definition av barnfattigdom att sakna mat och kläder, vilket man lätt kunde få intryck av. Jag har många gånger skrivit om varför barnfattigdom spelar roll – även för de som får äta sig mätta och slipper frysa på vintern. Barn som lever i fattigdom – oavsett vad den kallas – har nämligen betydligt sämre chanser till ett gott liv än andra. Här kommer en sammanfattning:

Myndigheten för samhällsberedskap redovisar följande konsekvenser av att vara barn i en fattig familj:

Ungdomar i åldern 18 – 19 år i hushåll med med socialbidrag löper två till fyra gånger högre risk för självdestruktiv handling jämfört med andra jämnåriga.

Den relativa riskökningen att utsättas för ett övergrepp är mer än tre gånger så stor för pojkar i hushåll med socialbidrag.

Två svenska forskningsstudier visar bland annat detta:

Pojkar vars familj hade uppburit socialbidrag vid minst ett tillfälle under pojkarnas uppväxt hade oftare tagit livet av sig före 31 års ålder jämfört med andra pojkar.

Barn i familjer som långvarigt uppbär  ekonomiskt bistånd når betydligt sämre utfall vad gäller hälsa och  sociala faktorer än andra. Detta  samband gäller bl a högre risker för generell dödlighet, självmordsförsök och  droganvändande.

Social rapport 2010 visar att en uppväxt i ett fattigt område (”grannskap med större koncentration av resurssvaga grupper”) innebär ökad risk för att i framtiden bli lagförd för brott, bli arbetslös, få ekonomiskt bistånd och ha en låg utbildningsnivå.

Och ja, även relativ fattigdom spelar roll, eftersom den bland annat påverkar vår hälsa. Liberalismens fader Adam Smith hade för övrigt inga problem med ett relativt fattigdomsbegrepp: ”Med livets nödtorft menar jag inte enbart de varor som är oundgängligen nödvändiga för att man skall kunna uppehålla livet, utan vadhelst som landets vanor gör det otillbörligt för aktningsvärda personer, även ur de lägsta samhällsskikten, att vara utan.”

Vi ska inte heller glömma att det är omöjligt att som den borgerliga regeringen sänka a-kassa och sjukförsäkring utan att det innebär fler fattiga barn.

Som vanligt när de här frågorna diskuteras menar vissa att de problem fattiga barn drabbas av inte främst har med ekonomi att göra, utan med deras föräldrars sociala problem. Och ja, det är sant att socialdemokratin byggt upp en välfärdsstat i Sverige, och att fackföreningsrörelsen gjort så att lönerna är anständiga. Det är alltså inte meningen att man ska svälta i det här landet. Men sociala problem finns och de går hand i hand med ekonomi. Ur barnets perspektiv är det fullständigt egalt om materiell trygghet saknas på grund av att deras föräldrar har sociala problem, eller på grund av ”ren ekonomi”, hur man nu över huvud taget skulle kunna särskilja detta från varandra. Därför blir jag helt förtvivlad när den vanliga moralismen kring fattiga föräldrar och cigaretter dyker upp, även i Uppdrag gransknings reportage. Ja, alla föräldrar borde sätta sina barns behov i första hand. Nej, alla gör inte det (förmår inte göra det). Deras barn ska inte lida för det. Det är inte svårare än så.

Läs hemskt gärna Rädda barnens kommentar till Uppdrag granskning, den är mycket klargörande. Läs också Susanna Alakoski om vad fattigdom innebär. Daniel Swedin om att Josefsson gör som Reinfeldt. Själv blev jag arg på Twitter igår, vilket bland annat syns här.

Intressant och Netroots.

Stockholm – ojämlikhet i världsklass

Igår skrev SvD läsvärt om hur den moderata ombildningspolitiken i Stockholms stad har lett till att klyftorna ökat mycket kraftigt i kommunen. Stockholm var 2010 Sveriges sjunde mest ojämlika kommun, med en ginikoefficient på 0,41. Det är en mycket hög siffra även internationellt sett. Som jämförelse kan nämnas att USA:s och Kinas ginikoefficienter ligger runt 0,47 (lite olika beroende på källa). Storbritannien, ett annat land som brukar betraktas som kraftigt ojämlikt, har ungefär samma ginikoefficient som Stockholm.

Även om det naturligtvis är svårt att jämföra kommuner med stater säger det något att Stockholms stad inte ligger långt efter dessa mycket ojämlika länder.

Faktum är att Stockholms ginikoefficient hamnar över den gräns för städer som en FN-rapport kallar ”international alert line […] above which inequalities may have serious negative political, social and economic consequences for societies if not properly addressed.”

Ojämlikheten i Stockholm växer (2008 var gini 0,405), och Stockholm ligger nu inte långt ifrån nästa gräns på 0,45, om vilken FN skriver: ”inequalities are approaching dangerously high levels; if the current trend continues, challenging conditions in many cities could discourage capital expenditure and lead to sporadic protests and riots. High income inequality is often linked to weak labour markets, inadequate capital investment in public services and lack of pro-poor social programmes.”

Å andra sidan – i den borgerliga budgeten för Stockholms stad är segregationen i princip utraderad.

Uppdatering (1/8 kl 21.00): En vänlig själ upplyser mig om att SCB beräknar ginikoefficienten på kommunnivå på nettoinkomster, medan man i de flesta andra sammanhang beräknar den på justerad disponibel inkomst. En ginikoefficient för Stockholms stad beräknad som i internationella sammanhang, exempelvis som i den ovan refererade FN-rapporten, är alltså med all säkerhet lägre än 0,41 (som jämförelse ska, enligt uppgift, gini för Sverige 2007 ha varit 0,335 beräknad på nettoinkomst, medan den var 0,31 beräknad på justerad disponibel inkomst).

Intressant och Netroots.

Den amerikanska drömmen är svensk

En vanlig föreställning är att det i USA finns något som kallas den amerikanska drömmen – ja, landet är förvisso ojämlikt, men å andra sidan är den sociala rörligheten hög. Vem som helst kan börja med två tomma händer och sluta som miljardär.

I själva verket är den sociala rörligheten i USA extremt låg. I undersökning efter undersökning hamnar USA på jumboplats vad gäller klassresor jämfört med andra västländer. Ingen annanstans är ditt öde så beroende av vilka dina föräldrar är.

För många människor är fattigdom lättare att acceptera om den är relativt enkel att ta sig ur. Ojämlikhet anses inte vara så allvarligt, om den inte påverkar människors livschanser. Därför är föreställningen om den amerikanska drömmen så tilltalande. Sanningen är att den sociala rörligheten är som allra högst i jämlika länder. Ingen annanstans är det så lätt att göra klassresor som i Norden. Jämlikhet och social rörlighet går alltså hand i hand. Detta faktum är förvånansvärt lite känt. På många sätt är den amerikanska drömmen snarare svensk.

Hinner inte skriva så ofta här längre, men den som är intresserad kan läsa mig var sjätte vecka på ledarplats i Örnsköldsviks allehanda. Ovanstående är ett utdrag ur min senaste krönika – läs hela här.  För den som är intresserad av hur forskningen kring social rörlighet och kopplingen till jämlikhet ser ut, läs Daniel Linds utmärkta sammanställning.

Det händer också att jag skriver i Tiden – prenumerera här! Bara 99 pix för tre nummer!

Och följ Programkommissionens blogg – senast visade Sandro Scocco hur nyliberalismen motbevisats på punkt efter punkt.

Här finns förresten en tidigare krönika i ÖA: om regeringens siffertrixande och förnekande av den obehagliga verkligheten.

I övrigt: Igår ägnade jag en del tid på Twitter (sammanfattat här) åt att beskriva varför jag tycker att Jonas Thentes mattekrönika är så dum. Andra skriver också om detta: jag håller till exempel helt med Lotta Edholm. Det finns en intressant diskussion i kommentarsfältet hos Tanja Suhinina om detta. Även Boktjuven skriver bra. Jag har tidigare bloggat om matematikens välsignelser, och i Sundbyberg driver vi sen flera år tillbaka en intensivsatsning på matematik.

Intressant och Netroots.

Regeringens politik har haft stor effekt på de fattigaste

Igår skrev Moderaternas gruppledare i Riksdagen, Anna Kinberg Batra, följande på Twitter:

Det är ett intressant påstående från Anna Kinberg Batra. Hon har ju helt rätt. Regeringens politik har onekligen haft stor effekt på decil ett, vars inkomster minskat sedan 2006, och decil två, vars inkomster ökat betydligt mindre än alla deciler ovanför. Decil två har sedan 2006 fått 340 kronor mer i månaden att röra sig med. Decil tio har fått 4680 kronor mer varje månad.

Statistik från SCB. Något säger mig dock att det inte var just denna effekt Anna Kinberg Batra avsåg. Hon verkar faktiskt mena att regeringens politik gjort de fattigaste rikare. Det kan bero på att regeringen i sina egna propositioner använder helt andra bilder än de SCB visar. Såhär såg det ut i vårpropositionen:

De här staplarna är inget annat än hittepå – läs gärna mer om det här. Men tydligen lurar de åtminstone borgerliga företrädare. Farligt det där, när PR-spinnet blir så övertygande att man glömmer bort själva verkligheten (i svar till mig på Twitter hänvisar Kinberg Batra just till den fördelningspolitiska bilagan i vårproppen, varifrån ovanstående bild är hämtad).

Senare under kvällen skrev Anna Kinberg Batra även att ”OECD beskriver svensk fördelning av inkomst och välfärd som allra jämnast”. Det är mycket möjligt, men OECD beskriver definitivt inte den svenska inkomstfördelningen som allra jämnast. Tvärtom är Sverige det land inom OECD där ojämlikheten ökat allra mest de senaste åren. Och det finns flera länder inom OECD med jämnare inkomstfördelning än Sverige. Allt enligt OECD.

I övrigt rekommenderar jag å det bestämdaste Kristian Lundberg om det nya statarsamhället på programkommissionens blogg. Isobel Hadley-Kamptz skriver bra om produktiviteten i offentlig sektor.

Intressant och Netroots.

Vilken verklighet vill du köpa?

Kaliber i P1 sände idag ett bra program om ökade hot mot myndighetsanställda. Såväl den facklige utredaren Roger Syrén som doktoranden Sofia Wikman menar att förklaringen till de ökande hoten ligger i dels nedskärningar på myndigheterna, och dels i växande samhällsklyftor. ”Ökade klyftor i samhället är något som driver fram hot och våld. Minskar vi klyftorna så får vi mindre hot och våld”, säger Sofia Wikman.

Regeringen är dock av en annan uppfattning. Arbetsmarknadsminster Hillevi Engström intervjuas och vill inte acceptera det vetenskapliga sambandet mellan ojämlikhet, nedskärningar och våldsbrott – hon menar att frågan är ”irrelevant”. Kaliber försöker också få en intervju med Fredrik Reinfeldt, som dock tackar nej. Istället pratar Kaliber med hans pressekreterare Sebastian Carlsson. Såhär låter det:

”Statsminister Fredrik Reinfeldt svarar nej på vår intervjuförfrågan, men hans pressekreterare, Sebastian Carlsson, förklarar att det inte riktigt stämmer att klyftorna har ökat, det beror på hur man mäter.

‘Klyftorna kan man diskutera, jag köper inte riktigt den bilden av att de skulle öka’.

Om man undantar den tiondel av befolkningen som har lägst inkomst och den tiondel som har högst inkomst så ökar inte klyftorna så mycket, säger han.

‘Tittar man på inkomstdecilerna däremellan […] då finns det inte riktigt samma det här, alltså bilden av att inkomstklyftorna har ökat så mycket, då ligger det ganska jämnt. Jag vet inte riktigt vad det är för underlag ni har när ni säger det.'”

Underlaget Kaliber har, och som Fredrik Reinfeldts pressekreterare uppenbarligen ifrågasätter, är SCB-statistik som visar detta:

(Jag använder den här bilden så ofta att jag känner mig tjatig, men, tja. Politik är att tjata.)

[Uppdatering 120219: En kommentar uppmärksammar mig på att SCB:s statistik inte längre visar en minskning med 8,6 procent för decil ett, utan en minskning med 3,4 procent. Enligt SCB  har statistiken uppdaterats 2012-02-17]

För det första är det naturligtvis anmärkningsvärt att välja bort de fattigaste och de rikaste om man vill diskutera klyftornas utveckling. För det andra är det helt uppenbart så att även om man väljer bort decil ett och tio, så ökar klyftorna tydligt.

Till Fredrik Reinfeldts pressekreterare vill jag säga: att klyftorna ökar är ingen ”bild” du kan välja att ”köpa” eller ”inte köpa”. Det är fakta. Vore fint om vi höll oss mer till sådana i den politiska debatten. Särskilt som just dessa fakta är en direkt konsekvens av den borgerliga regeringens politik. Omöjligt att skära i a-kassa och sjukförsäkring utan att de fattigaste blir fattigare, etc.

PS. Det är för övrigt även välbelagt i forskningen att det finns ett samband mellan brottslighet och ojämlikhet. Se exempelvis denna svenska studie från IFAU.

Intressant och Netroots.

Surrealismens segertåg fortsätter

Det här tycker jag är en av årets viktigaste bilder:

[Redigerad 120527: SCB har uppdaterat sin statistik, och jag har därför gjort en ny bild baserat på detta]

Statistik från SCB. Den visar vad som har hänt med inkomstutvecklingen under den borgerliga regeringen. De fattigaste har blivit absolut sett fattigare och de rikaste har blivit rikare.

Detta är ingen slump utan resultatet av en medveten politik, som skär i ersättningarna för de som har minst, för att kunna sänka skatten allra mest för de redan rika. Ändå redovisar regeringen en helt annan bild av utvecklingen i sina budgetpropositioner. Såhär brukar det se ut:

(Denna från BP 2012, men liknande varianter finns i flera tidigare propar).

Jag har flera gånger tidigare skrivit om hur orimlig denna bild är, av flera skäl:

För det första är de ”långsiktiga” effekterna absurt höga. Värt att notera är dessutom att regeringens politik tydligen blir allt mer dynamisk, det vill säga decil 1:s stapel blir allt längre, för varje år som går. Jämför gärna med tidigare budgetar så ser ni.

För det andra är det högst oklart hur de långsiktiga effekterna har beräknats. När jag tidigare ringt Finansdepartementet för att fråga det har jag blivit hänvisad till en promemoria som inte alls visar det som diagrammet visar (mer om det här).

För det tredje undrar man lite hur långt som är långsiktigt – märk väl att regeringen i bilden ovan redovisar långsiktiga effekter för åtgärder som påbörjades för fem år sedan. När kommer facit?

För det fjärde, och kanske viktigast: Jämför man regeringens diagram med SCB:s statistik över det faktiska utfallet stämmer de inte överens. Över huvud taget. Skillnaderna mellan verkligheten och regeringens beräkningar är helt bisarrt stora – även om man bortser från de så kallade långsiktiga effekterna!

Det jag inte för mitt liv kan förstå är varför inte regeringen granskas på detta område. Jag har aldrig sett att Anders Borg fått stå till svars för att han uppenbart handskas vårdslöst med sanningen i sina egna budgetpropositioner. Häromdagen gjorde TT en intervju med Borg om den ökande inkomstojämlikheten i Sverige, där Borg säger att han finner klyftorna ”besvärande” och att ”vi” i varje läge ska ”göra det som behövs för att hålla ihop Sverige”. För mig är detta oerhört provocerande, eftersom jag vet att det är Anders Borgs medvetna politik som har accelererat utvecklingen mot ökad ojämlikhet. Om detta får inte Anders Borg en enda fråga i TT-intervjun.

När däremot Håkan Juholt och Tommy Waidelich skriver artikel om denna utveckling, då startar Peter Wolodarski, Maria Wetterstrand och andra tunga twittrare en granskning av detaljerna i denna text. Inget fel i sig, även om man kan tycka att det är lite märkligt att den faktadetalj Wolodarski framför allt vänder sig mot kommer från hans egen tidning (det vill säga: från en professor i nationalekonomi som citeras i DN) för cirka två veckor sedan. (Uppdatering: SvD gör djuplodande faktakoll på just detta påstående och ger grönt ljus.)

Nu behöver ingen oroa sig. Det finns källor på varenda faktapåstående i Juholts och Waidelichs artikel, och den som undrar efter en specifik källa kan gärna höra av sig i kommentarsfältet här. Men återigen. Jag drömmer heta drömmar om att leva i ett land där den verkliga makten granskades. Inte bara oppositionen.

Jag drömmer också heta drömmar om att leva i ett politiskt klimat där man fick diskutera sakfrågor. Även om jag inser att även jag, med detta inlägg, bidrar till att diskutera något annat.

Hur som helst. Den 1 januari 2010 skrev jag att mitt nyårslöfte var att ”ägna hela 10-talet åt att jobba mig ännu blåare för ett mindre ojämlikt samhälle”. Det löftet gäller än.

Bonusmaterial för den som tvivlar på att det är regeringens politik som så kraftigt ökat ojämlikheten och, framför allt, gjort de fattigaste absolut sett fattigare:

Jag önskar så att vi en gång för alla kunde ta kål på myten om att de enda förändringar regeringen gjort handlar om jobbskatteavdragen. Jämfört med allt annat regeringen har gjort är fördelningsprofilen på just den åtgärden faktiskt relativt (obs relativt) hyfsad. Det som skapat den dramatiska regressiviteten är a) sänkta ersättningsnivåer i a-kassa och sjukförsäkring, samt tuffare kvalifikationskrav:

(Ur vårpropositionens fördelningspolitiska bilaga)

Och b) kraftigare sänkningar av skatter som går till höginkomsttagare, nämligen sänkt fastighetsskatt för dyra villor, slopad förmögenhetsskatt och höjt tak för den statliga inkomstskatten. Såhär fördelade sig skattesänkningarna till och med 2009, det vill säga: den rikaste fjärdedelen fick 49 procent av de totala skattesänkningarna, den fattigaste fick 6 procent att dela på.

(Baserat på Riksdagens utredningstjänst 2009:1061).

Summa summarum: Regeringen tar från de fattiga och ger till de rika, det är inte bara en trött slogan, utan fakta. Därav den extraordinära utvecklingen i SCB-statistiken att den fattigaste decilen tappat nästan 9 procent i inkomst på fyra år, samtidigt som alla andra grupper ökat.

Peter Andersson och Claes Krantz och Ingvar Persson samt Peter Johansson skriver också. Ali Esbati är den som först skrev om Anders Borg och surrealismens seger, ett mycket bra inlägg som jag rekommenderar, och som jag alltså snott detta inläggs rubrik ifrån.

Intressant | Netroots | anders borg, ojämlikhet, klyftor, surrealism

Ökad ojämlikhet – OECD föreslår högre skatter

Igår släppte OECD en mycket viktig rapport, ”Divided we stand: why inequality keeps rising”. Den beskriver hur ojämlikheten ökar i nästan alla OECD-länder. I intervjuer säger OECD:s generalsekreterare Angel Gurría att resultaten visar att trickle down-teorin inte stämmer; att hög ekonomisk tillväxt inte ”automatiskt” kommer alla till del. Gurría säger också att detta innebär att det ”sociala kontraktet” har börjat falla samman i många länder.

OECD-rapporten visar att Sverige inte längre är världsbäst på jämlikhet – tvärtom har ojämlikheten här ökat betydligt snabbare än i de flesta andra länder (se bilden överst). Fem OECD-länder har numera högre jämlikhet än Sverige – Slovakien, Tjeckien, Norge, Danmark och Slovenien, som har den allra högsta jämlikheten.

Såhär beskriver OECD utvecklingen:

”Income inequality followed different patterns across the OECD countries over time […] It first started to increase in the late 1970s and early 1980s in some English-speaking countries, notably the United Kingdom and the United States, but also in Israel. From the late 1980s, the increase in income inequality became more widespread. The latest trends in the 2000s showed a widening gap between rich and poor not only in some of the already highinequality countries like Israel and the United States, but also – for the first time – in traditionally low-inequality countries, such as Germany, Denmark, and Sweden (and other Nordic countries), where inequality grew more than anywhere else in the 2000s. At the same time, Chile, Mexico, Greece, Turkey, and Hungary reduced income inequality considerably – often from very high levels.”

OECD:s lösningar handlar om bättre utbildning och kompetensutveckling, men också om att OECD-ländernas skattesystem bör ses över, för att garantera att höginkomsttagare bidrar på ett rättvist sätt. ”Det kan ske genom att höja marginalskatten för de rika men också genom att eliminera skatteavdragen och på så sätt förbättra skattedisciplinen, och genom att se över skatterna på alla former av egendom och tillgångar.”

O, då kommer jag osökt att tänka på denna bild:

Bilden visar fördelningen av regeringens skattesänkningar fram till 2009 och bygger på statistik från Riksdagens utredningstjänst.  Den rikaste fjärdedelen har fått nästan hälften av de totala skattesänkningarna, medan den fattigaste fjärdedelen bara fått 6 procent. Alltså en skattepolitik som går i rakt motsatt utveckling mot det OECD rekommenderar. Dessutom har regeringen avskaffat förmögenhetsskatten och gjort fastighetsskatten regressiv, vilket även detta går åt rakt motsatt håll mot det OECD föreslår.

Den enda svenska media jag hittar på detta är en yttepyttenotis från TT (men jag har inte googlat så noga). Är man intresserad av de större ekonomiska skeendena verkar det alltså inte bättre än att man får nöja sig med obskyra internationella publikationer som Financial times, the Guardian, BBC, Washington Post, Le Figaro, die Zeit, etc. Vilket jag tycker är mycket märkligt, bland annat på grund av detta.

Utan intellektuell stimulans försmäktar jag i detta politiska klimat.

(SvD skriver dock lite längre om en helt annan rapport från FN om att ojämlikheten i Latinamerika går ner.)

För övrigt: Tre chefer på Carema plockar ut 120 miljoner i lön. Daniel Swedin om varför äldreomsorgen är viktig för alla. AiP om gemensamma intressen för Carema och Moderaterna. Pålitliga Vi har räknat på det här skriver om det mainstream-media verkar missa, nämligen OECD:s rapport. Calle Fridén skriver tankeväckande och sorgligt om vad som kommer efter politiken.

Intressant och Netroots.

Påminnelse, igen: härifrån kommer din skattesänkning

(Källa: SCB) Under den borgerliga regeringsperioden har den fattigaste tiondelen av befolkningen blivit 8,6 procent fattigare, vilket motsvarar 567 kronor i månaden. Samtidigt har den rikaste decilen ökat sina inkomster med 13,2 procent (exklusive kapitalinkomster), eller 4483 kronor i månaden.

Den fattigaste tiondelen har haft en knackig inkomstutveckling ända sedan 1990-talskrisen, men av nedanstående bild framgår att denna grupp ändå såg en stadig om än långsam ökning mellan botten 1996 fram till toppen 2007. Därefter är tappet mycket kraftigt. På bara tre år är man i princip tillbaka på 1991:s nivå.

(Tony Johansson har gjort bilden baserat på SCB:s statistik) Den ekonomiska nedgången efter 2008 är säkerligen en del av förklaringen till den usla utvecklingen för den fattigaste tiondelen, men knappast den enda. Under 1990-talskrisen tappade alla inkomstgrupper något. Som framgår av ovanstående bilder gäller detta inte de senaste åren. Det är enbart de fattigaste som blivit fattigare. Alla andra har blivit rikare, och ju högre inkomst man hade från början, desto mer har man fått.

Förklaringen är främst politisk. Den borgerliga regeringen har sänkt skatterna mest för de som tjänar mest, samtidigt som de skurit i ersättningarna för de som har minst, sjuka och arbetslösa.

Parallellt med att jag skriver detta skriver jag en artikel om ojämlikhetens betydelse för finanskrisen till nästa nummer av Tiden. I artikeln hänvisar jag bland annat till IMF-ekonomerna Michael Kumhof och Romain Rancière, som forskat på denna koppling. De lyfter fram det faktum att reallönerna för majoriteten amerikaner stått still eller minskat i trettio års tid som en viktig förklaring till den ökade och ohållbara skuldsättningen i den amerikanska ekonomin.

Situationen i Sverige är förstås väldigt långt ifrån den i USA, framför allt för att alla andra inkomstgrupper än den första decilen ökat sina inkomster betydligt mer än 1,6 procent de senaste 20 åren. Men ändå. De fattigaste blir fattigare i vårt land. Detta är, av väldigt många skäl, inte något oskyldigt. Att detta inte är en större politisk fråga är obegripligt för mig.

PS. Samtidigt rapporterar SVT att svenskarna ökar sina skulder mest i hela Europa.

I övrigt rekommenderar jag Jesper Meijling med en bra genomgång av de inneboende skälen till varför privat välfärd inte alltid fungerar optimalt, samt Lena Sommestad om att privatiseringarna måste granskas. Marie Demker skriver också bra om detta, liksom Ali Esbati för ett tag sedan. Alliansfritt skriver om inkomstfördelningen. Lawrence Summers skriver intressant om ojämlikheten i USA, även om jag tror att han betonar globaliseringens roll för de växande inkomstklyftorna i USA för mycket. Sverige är en mer öppen ekonomi än USA men har inte alls samma nivå på ojämlikheten, även om den går åt fel håll även här.

Intressant och Netroots. Ettiketter: Finanskrisen, ojämlikhet, kumhof, rancière, skuldsättning