Ett femte jobbskatteavdrag eller avskaffad barnfattigdom?

”Det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa [barnfattigdomen]. Det är ungefär som det femte jobbskatteavdraget”, sa professorn i socialt arbete Tapio Salonen i Agenda igår.

Sällan blir väl skillnaderna i politiken tydligare än så. Det här är ett val vi gör. Vi kan påverka detta.

Moderater brukar hävda att jobbskatteavdraget skulle minska barnfattigdomen. Då kan man ju fråga sig varför barnfattigdomen ökar i Sverige, enligt Rädda barnen.

Detta är fakta: Under den socialdemokratiska regeringsperioden 1997-2006 pressade man tillbaka barnfattigdomen, som gick i taket i samband med 90-talskrisen, med 45 procent (beräknat på Rädda barnens statistik). Det vill säga nästan en halvering. Under den borgerliga regeringen ökar istället barnfattigdomen. Göran Hägglund skyllde på finanskrisen i Agenda igår, men effekterna av den hade knappt börjat verka 2008, som är det sista året i Rädda barnens mätningar. Det verkliga skälet till att fler barn är fattiga idag anas mellan raderna i bidragsansökningarna till föreningen Majblomman:

Eller, svart på vitt, i vårpropositionens fördelningspolitiska bilaga:

Den borgerliga regeringen har sänkt ersättningsgraderna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen med nästan tio procentenheter. Dessutom har de tvingat tusentals sjuka att lämna sjukförsäkringen helt och hållet genom utförsäkringar, och fått stora mängder svenskar att lämna a-kassan. Detta betyder fler fattiga arbetslösa och sjuka. Även sjuka och arbetslösa har barn. Så uppstår barnfattigdom. Andelen under fattigdomsgränsen bland hushåll med hemmavarande barn och utan sysselsättning har ökat mycket kraftigt de senaste åren och ligger nu över EU-genomsnittet.

Arbete är nyckeln till människors välfärd. En av politikens allra viktigaste uppgifter är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att fler människor ska få en chans att få ett jobb. Men det kommer alltid att finnas de som inte kan jobba, tillfälligt eller långvarigt. Det kommer alltid att finnas de som inte får ett jobb, hur gärna de än vill, hur många arbeten de än söker. Politikens uppgift är också att garantera dessa människor värdiga liv. Politikens uppgift är att se till att alla barn får lika goda chanser till ett bra liv. Så länge det finns barnfattigdom har politiken misslyckats med detta.

Att skära på sjuka och arbetslösa och deras barn, för att ge människor som mig ytterligare några hundralappar i månaden i jobbskatteavdrag, det är ett politiskt val. Man kan välja annorlunda. Man skulle kunna välja ett värdigare samhälle än så.

Sebastian Stenholm | Eva Hillén Ahlström | Peter Johansson | Peter Högberg | Alliansfritt | Alexandra Einerstam

Ex |Intressant och Netroots.

19 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Ekonomi, Klyftor, Socialförsäkringar

19 responses to “Ett femte jobbskatteavdrag eller avskaffad barnfattigdom?

  1. Pingback: Därför förlorar (S) på barnfattigdom « André Assarsson

  2. Pingback: Barnfattigdom, Fas3 och ”Enskilda exempel” | Nemokrati

  3. Även sjuka och arbetslösa har barn.
    Ja och tänk, jag begriper inte att en enda kvinna skaffar sig barn idag med de ekonomiska risker det medför. Vore jag ung idag skulle jag inte föda fram ett enda sådant.

    • Annika Andersson

      Nej det är klart. Självklart är det helt och hållet KVINNORNAS sak att ta ansvar för att det föds eller att det inte föds barn. Männen har naturligtvis ingen som helst del i att det skapas barn?!?

      Hela tanken med solidaritet är väl för övrigt att se det som allas våra barn?

    • Annika Andersson:
      Nu var det nog inte min idé att lägga över ansvaret på kvinnorna. Det behövs inte. Det ligger redan där. Det handlade om att jag skulle vara livrädd att stå där ensam, arbetslös eller sjuk en dag, med ett eller flera barn som jag inte kunde försörja på en anständig nivå. Av ren självbevarelsedrift skulle jag avstå från att skaffa barn, och av omsorg för de barn jag kanske ha skaffat mig, i ett mer solidariskt och tryggare samhälle, och risken för deras eventuella icke-framtid.

  4. sossemannen

    Lite fakta i målet som inte är så bekvämt för tidigare s-regering:

    Andel personer 0-19 år i hushll med låg inkomst: 1995 (9,9%), 2002 (12,5%), 2005 (13,5%). Där har vi bra orsaker till att hårt och ilsket kritisera tidigare socialdemokratiska, miljöpartistiska och vänsterpartistiska styre.
    Tilläggas bör kanske att under perioden 1995-2005 har siffan minskat också i korta perioder. Men trendmässigt rörde den sig uppåt.
    Källa: EfterArbetet nr 17 2011, s 8-9

    • Marika

      Alltså, jag säger som jag gjort tusen gånger förut, bara för att det funnits barnfattigdom även under s-regeringar betyder inte det att jag är för barnfattigdom. Det är ett fruktansvärt misslyckande för S att man inte lyckades bryta utvecklingen mot ökade klyftor.

      Men när det gäller barnfattigdomen lyckades man delvis. Jag vet inte varifrån Efter arbetets siffror kommer, men Rädda barnens är ju allmänt accepterade, och de visar tydligt att S-regeringen 1997-2006 HALVERADE barnfattigdomen (läs rapporten som länkas i inlägget). Medan den ökar under borgerligt styre. Så att barnfattigdomen trendmässigt skulle ha ökat under rödgrönt styre stämmer inte.

      • sossemannen

        Det här är inte en kritik av dina åsikter Marika. Du är inte en av de jag kallar småborgerliga skitstövlar inom socialdemokratin. Snarare handlar det om faktaredovisningen.
        Min poäng är att mallgrodor från s-sidan (du räknas inte dit) borde skämmas för sin åtstramningspolitik och inflationsjakt. Jag vill nog se fakta underlaget innan jag.
        Efter Arbetets källa är SCB. Johan Ehrenberg är visserligen den politiska ekonomins High Chaparall-man och han har skrivit artikeln. Men det här är en så pass enkel siffra. Det handlar inte om några komplicerade orsakssamband.

        Från 1991 till 1995 ökade andelen personer 0-19 år i hushåll med låginkomst. Åren kring millenieskiftet skedde två korta perioder av minskning som följdes av ökning.
        Din angivelse om halvering tror jag inte på förrän jag fått detaljer redovisade. Enligt min källa var andelen 13,5% 2005, vilken sedan ökade eller låg still. Om en halveing skett sedan 1997 innebär det att över en fjärdedel av den deken av befolkningen hade varit fattig det året.
        Det handlar inte om ett misslyckande från s-regeringens sida. Det handlar om förräderi genom felprioriteringar.

      • Marika

        Din trovärdighet ökar ju inte om du använder tveksam statistik. Jag använder Rädda barnens siffror som är allmänt vedertagna. Rapporten finns länkad i inlägget så det är enkelt för dig att gå tillbaka till källan och själv räkna på halveringen. Eller, för tydlighetens skull, ladda ner rapporten här (rutan till höger):

        http://rb.se/press/pressmeddelanden/Pages/Barnfattigdomen_i_Sverige_ett_brott_mot_Barnkonventionen.aspx

        Siffrorna från de olika åren finns på s. 11.

      • Marika

        Barnfattigdomen 1997 var alltså 22 procent. Du skriver ”en fjärdedel av befolkningen”, men Rädda barnen mäter enbart barnfattigdom, dvs inte fattigdomen i hela befolkningen.

      • Detta är inte sant. Barnfattigdomen var konstant hög under hela den socialdemokratiska regeringsperioden från 90-talets topp till 2006 då barnfattigdomen låg på mellan 12 och 13% trots den då rådande högkonjunkturen. Sedan tog Alliansen över och barnfattigdomen minskade. 2007 var nivån den lägsta sedan Rädda Barnen började sina mätningar. Därefter slog finanskrisen till och barnfattigdomen ökade något till ca 11,5%, dock fortfarande lägre än de siffror som gällde för sossarna under brinnande högkonjunktur. Hur ger detta sossarna trovärdighet när ni säger er vilja bekämpa barnfattigdomen?

        Enligt rädda barnen finns ett tydligt samband mellan barnfattigdom och bidragsberoende samt att vara barn till utländska föräldrar. Sossarna har trots en sekellång regeringsperiod totalt misslyckats med såväl integration som arbetspolitik. Det enda sossarna har varit duktiga på är att stärka bidragsberoendet och därmed barnfattigdomen. Den som vill bekämpa barnfattigdomen gör därför klokt i att hålla sossarna på minst en armlängds avstånd.

      • Marika

        Coopcoor,
        ja, eller så kan du ju läsa Rädda barnens rapport, s. 11, så ser du att s-regeringen halverade barnfattigdomen under sin regeringsperiod, medan den ökar under borgerlig regering.

  5. gunnel

    Det finns en själslig barnfattigdom i Djursholm, Lidingö och Saltsjöbaden med allt vad det innebär. Ju högre upp på samhällstegen en individ befinner sig desto svårare blir det att anmäla, det infinner sig ett psykologiskt motstånd. Jag önskar att socialdemokraterna kunde växla med att svartmåla den mindre bemedlade arbetarklassen och gå över till att våga kritisera, exotisera och problematisera överklassen som har enorma problem med allt möjligt. Inom universitetet är det outtalad norm att undersöka arbetarklassen men på något sätt strunta eller vara likgiltig inför överklassen. Varför?

    • HM

      Sanningen är väl att de flesta problemen är färre högre upp på samhällsstegen. Folk beskriver sig själva i allmänhet som lyckligare; de är mätbart friskare vilket i sig är en objektiv faktor som är mycket viktig för lycka. De flesta som är rika blir det genom tämligen självständiga och chefsinriktade arbetsformer, vilket minskar stressnivån som kommer av att vara underordnad och ouppfylld i sin arbetssituation.

      Vidare är kombinationen bra yrke, fin bostad och mycket pengar något som gör att människor får hög status vilket gör att man mår bättre.

      Kort sagt, rika människor hävdar att de är lyckligare,och det finns starka mätbara biologiska skäl från hur folk mår av bra hälsa och hög status för att tro att det faktiskt är så.

      Visst kan det finnas en ”själslig barnfattigdom”, men du får peka ut hur man kan upptäcka det och visa att den är större på Djursholm än i fattigare förorter. Min erfarenhet är att ”rika är olyckliga egentligen”-historier ofta är litterära p g a den kittlande känslan av att allt verkar bra på ytan men inte är det egentligen. Problemet med dessa litterära framställningar är att de skapar bilden av en större, närmast gudomlig, balans som inte finns. Det kan faktiskt vara så att vissa människor har det bättre på nästan alla parametrar, och det är givetvis något vi alla mår dåligt av att tänka på (om vi har jämlikhetsambitioner dvs).

  6. sossemannen

    @marika. Jag skrev slarvigt. Alla min inlägg under den här bloggartikeln har handlat om samma åldersgrupp, 0-19 år, inte hela befolkningen.

    Det går faktiskt att skilja på Johan ehrenbergs resonemang om EMU och när han redogör för ganska enkla siffror, som hur många personer i en viss ålder som har en viss siffersatt standard.
    Det håller vi nog också med varandra om, inte sant?

  7. Pingback: Håller vi på att få ett svenskt a- och b-lag i välfärdssektorn? | LO Bloggen

  8. Pingback: Vaddå socialdemokratisk välfärdsmodell? | LO Bloggen

  9. Pingback: En regering på diet | Mellan anpassning och motstånd

  10. Pingback: Barnfattigdomen ska bort! | LO Bloggen