Riskkapital, välfärd och incitament

I Finansfurstarna. Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna beskriver Lotta Engzell-Larsson skillnaden mellan riskkapitalister (som vanligen har lågprofilerade vd:ar) och ”traditionella industrialister” (företag med både starka vd:ar och starka ägare):

”… tjänstemännen [tänker] inte […] som ägare, de lever på sin lön och vill att bolaget ska leva vidare till varje pris så att de kan fortsätta få ut sin lön. Bolaget är basen för tjänstemannens makt. Ägare har andra bevekelsegrunder, vare sig de agerar på kort eller lång sikt. Avkastningen spelar större roll för deras privata ekonomi. Det är den skillnaden i attityd som riskkapitalisterna försöker jämna ut genom att se till att deras chefer gör stora aktieköp.” Riskkapitalisterna vill alltså få sina tjänstemän att agera mer som ägare, med fokus på avkastningen, som är det helt centrala för en riskkapitalfond.

Senare i boken intervjuas Magnus Henrekson (Institutet för Näringslivsforskning), som säger ”nästan ingen exceptionellt framgångsrik företagare har blivit det för att de varit fokuserade på att maximera vinsten.” Företag som sätter lönsamheten främst kan tjäna mer på kort sikt, men riskerar långsiktigt att hamna i kris. ”Om företagskulturen enbart går ut på att tjäna pengar så blir de anställda dyrare på alla nivåer, lönekostnaderna stiger, för om organisationen har som främsta mål att nå hög avkastning får de anställda också det. Men om organisationen har ett bredare mål uppfylls även personalen av det”.

Henreksons resonemang sätts in i en bredare kritik som förekommer mot riskkapitalisterna; att de visserligen gjort goda vinster (forskningen är iofs inte enig om huruvida avkastningen generellt verkligen varit högre än på börsen) de drygt tjugo år de funnits, men att det är osäkert om framgångarna kan fortsätta för evigt, eftersom riskkapitalet varken bygger något långsiktigt eller är med där innovationerna föds.* Engzell-Larssons framställning av de svenska riskkapitalisternas framgångar beskriver specifika historiska kontexter: Först handlade det om att köpa loss försummade dotterbolag ur en typ av stora, diversifierade företagskonglomerat som inte finns idag; därefter om att köpa upp nyss offentliga verksamheter, med dominerande marknadsposition och stabila intäkter, när staten började avreglera på 90-talet. Båda visade sig mycket lönsamma. Men vad är nästa steg?

Riskkapitalfonder är per definition begränsade i tid, de är inte långsiktiga ägare, men idag sker en rundgång (inte minst på välfärdens område) där olika riskkapitalbolag köper företag av varandra. Engzell-Larsson ger inget svar på om det kan fortsätta i evighet, och även börsnoterade bolag har ju kritiserats för kortsiktig kvartalskapitalism. Det intressanta med dessa beskrivningar är egentligen något helt annat: de säger att ägandeformen spelar roll. Att olika typer av företagskonstruktioner skapar olika typer av incitament för dem som jobbar i företagen, och därmed också olika sorters verksamhet.

Detta är en diskussion som finns även på välfärdens område. Där brukar det vara kontroversiellt att hävda att incitament har betydelse, även om det onekligen verkar som att vi allt mer sällan hör det förr så vanliga påståendet ”driftsform spelar ingen roll”. I boken Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll beskriver Kristina Mattsson konkret effekterna av de senaste årtiondenas idéer om incitament i välfärden, i form av målstyrning, granskning och New Public Management. Mattsson intervjuar en rad välfärdsarbetare och beskriver tidspress, administrationsbörda och en övertro på att komplex människorelaterad verksamhet kan spaltas upp i mätbara mål och uppstyckade arbetsmoment.

I ett kapitel beskriver hon hur kundtjänstmedarbetarna på SL sitter bredvid en utvärderingsknapp. Efter att en kund fått hjälp blir denne ombedd att lämna ett omdöme på personalens insats: har bemötandet varit utmärkt, över förväntan, godkänt, under förväntan eller dåligt? De i personalen som Kristina Mattsson talar med beskriver det som odramatiskt. Själv tycker jag det är obehaglig läsning. Jag har också sett de där knapparna, fast i andra butiker. Jag tänker att det gör något med vår syn på varandra om vi börjar utgå från att andra människor är något vi ständigt ska betygsätta. Det är inte något oskyldigt, utan något som förändrar mänskliga relationer. Att sätta betyg är en vertikal handling.

Mattsson skriver inte om ägandeformer, utan om mekanismer som påverkar såväl den offentliga som den privata välfärden. Men liksom i diskussionen om riskkapital kontra traditionellt ägande handlar det om att styrning och form påverkar verksamhetens innehåll. Vi får en annan sorts välfärd när vi inte litar på de som ska utföra den utan istället belastar dem med detaljstyrning och ständiga utvärderingar; exempelvis röstar arbetstagarna med fötterna. Framför oss ligger en svårartad brist på vård- och omsorgspersonal och vissa typer av lärare.

Skatteverket – som återkommande hamnar i topp i olika förtroendemätningar bland svenska folket – lyfts av Mattsson fram som en motpol, en myndighet som moderniserats men lyckats hålla emot de värsta NPM-avarterna. Ett skäl till framgången är att man beslöt sig för att lita på skattebetalarna och hjälpa dem att göra rätt, snarare än att se på dem som potentiella fuskare. Tidigare generaldirektören Mats Sjöstrand intervjuas: ”Kontroll är inte oviktigt, men det är bara genom att hålla upp viljan att göra rätt som du håller uppe systemet.” Jag tror att Mattsson menar att detta även är nyckeln vad gäller styrning inom välfärden generellt, och hur vi bör förhålla oss till dem som arbetar i den.

Tillit, helt enkelt. Det är ingen ovanlig tanke i debatten: istället för NPM måste vi uppvärdera professionen. Låta de som arbetar i verksamheterna använda sin kompetens och sitt omdöme. Jag tror att det är helt rätt. Det svåra är bara att konkretionsnivån sällan blir högre än i Magnus Henreksons resonemang ovan: det handlar om arbetsplatskultur, om ”högre mål” och om värden istället för nyckeltal. Men sanningen är att i välfärden likaväl som på marknaden handlar allt i slutändan om pengar. Hur pengarna fördelas kommer i mycket hög utsträckning också att styra verksamheterna, och det finns inga perfekta resursfördelningssystem (även om vissa, typ Vårdval Stockholm, uppenbart är sämre än andra).

Därtill kommer resurserna till välfärden alltid att vara för knappa. Det är så i en sektor som inte finansierar sig själv, men där efterfrågan är närmast oändlig. Här finns dock ett politiskt val att göra: de senaste åtta åren har vi levt i en föreställning om att det går att sänka skatten med stora belopp, utan att det påverkar välfärden. Men det är matematik som alla borde kunna se inte går ihop. Vill vi ha en bättre välfärd; låt oss börja med att inte fortsätta sänka skatten. Därtill måste vi sätta stopp för de skevaste incitamenten som skapas när just (risk)kapitalet möter välfärden: det är en riktigt dålig affär att vi skattebetalare skänker bort gigantiska summor bara för att vinstdrivande skolor anställer färre lärare än vad skolpengen är beräknad för. Den sortens incitament är faktiskt inte svåra att ta bort.

Läs också Shora Esmailians reportage om Attendo ur Den stora omvandlingen.

* Det vi vanligen tänker på när vi hör ordet ”riskkapital”, att satsa pengar på helt nya företag med hög risk, är i själva verket en mycket liten verksamhet. Den helt dominerande andelen av det vi kallar riskkapitalverksamhet idag utgörs av så kallade buyouts, vilket innebär att köpa etablerade företag till stor del med lånade pengar, effektivisera och sälja vidare.

Allt annat är inte lika

”Try this experiment when you are hosting a dinner party. Instead of serving wine from bottles, serve different-priced wines from various decanters, and then ask your guests to pick the wine that they think is the best. This experiment is a great way to discover which wines to serve next time – and you may well discover that the less expensive wines are the ones that you and your guests like the most.”

Så knyts Uri Gneezys och John A Lists bok The why axis ihop. Boken handlar om hur man genom experiment – ungefär som i citatet – kan hitta incitament som fungerar för att förändra samhället, till exempel förbättra fattiga barns skolresultat, minska ungdomsvåld och få folk att ge mer till välgörenhet. Det är naturligtvis ett väldigt rimligt förhållningssätt och (oavsett bokens stora ord om hur revolutionerande denna metod skulle vara), ofta helt okontroversiellt.

När Gneezy och List vill ta reda på hur man kan få bättre skolresultat i fattiga bostadsområden inrättar de exempelvis två avancerade förskolor och en ”föräldraakademi” och lottar ut platserna till 150 barn i Chicago heights school district. Sedan jämförs dessa barn med grannbarnen som inte fick nån plats. Experimentet är tänkt att pågå i många år, men de första resultaten är positiva och visar att barnen i förskolorna presterar bättre än det nationella genomsnittet på diverse test. Det är tämligen oförvånande – det finns ju redan gott om forskning som visar att förskola är positivt för små barns kognitiva utveckling.

Problemet med The why axis ligger på ett annat plan. Gneezy och List jobbar ofta med rent monetära incitament – de kommer exempelvis fram till att ekonomisk belöning under vissa omständigheter kan höja elevers skolresultat – men när de tar sig an problemet med ungdomsvåld genom att ge personliga mentorer till tonåringar med högriskbeteende hittar de i princip inga skillnader mot kontrollgruppen, trots att programmet kostar 15 000 dollar per person. När man läser om vilka förhållanden ungdomarna lever under är det inte särskilt förvånande. Ett vanligt år blir ca 50 skolelever skjutna i Chicago – varje vecka. ”Kids in dangerous schools could not focus on academics […] because they had something much larger, such as the possibility of being murdered, on their minds. After a shooting, attendance dropped to 50 percent.” Som svensk är det lätt att tänka: i ett land där så många lever i en sådan extrem fattigdom är det nog större strukturer som behöver förändras än att ge unga med riskbeteende (vi pratar alltså risk för att skjuta någon) personliga mentorer. Men ”strukturer” (eller komplexa välfärdssystem) är svåra att hantera i randomiserade experiment. I Gneezys och Lists värld – liksom alltför ofta i den ekonomiska världen generellt – begränsas verkligheten till vad som går att inordna i kontrollgrupper, och till att allt annat kan hållas lika. Men i verkligheten är nästan aldrig allt annat lika. Därför är det vanligt att ekonomiska studier av samhällsfenomen fokuserar på träden, men helt missar skogen.

Häromdagen lanserade Göran Hägglund ett förslag om så kallade social impact bonds, som är en sorts avtal mellan det offentliga och en privat eller ideell aktör att komma tillrätta med ett socialt problem. Det offentliga formulerar målsättningen (exempelvis: minska antalet brott begångna av unga), den privata/ideella aktören åtar sig att lösa detta och står för finansieringen. Nås målet får den privata utföraren betalt av det offentliga, i annat fall får denne själv stå för kostnaden (för att det ska finnas något skäl för den privata aktören att alls ge sig in i detta antar jag att det också måste finnas någon typ av riskpremie, dvs vinst, om denne lyckas – men det nämner inte Hägglund).

Upplägget påminner en del om Gneezys och Lists bok – att experimentera sig fram till vad som funkar, här med den extra fördelen att skattebetalarna inte ska stå för den ekonomiska risken. I grunden är det ingen ny tankegång. På S-regeringarnas tid fanns en kritik mot ”projektpolitiken”, inte minst på integrationsområdet. Typexemplet är den så kallade Storstadssatsningen, som bestod av ett antal lokala utvecklingsavtal mellan staten och storstadskommunerna i syfte att skapa en positiv utveckling i utsatta bostadsområden. Staten satte mål och avsatte pengar, kommunerna förväntades matcha anslagen och utföra en stor mängd åtgärder. Slututvärderingen efteråt var tydlig med att satsningen aldrig hade några förutsättningar ”att nå upp till det övergripande målet, att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen. Såväl forskare som utvärderare ställer sig eniga bakom detta och menar att målet är överambitiöst och orealistiskt”. Och: ”om inget samtidigt görs åt de utestängande strukturerna, så lär inte lokala interventioner ensamt kunna påverka genomgripande orsaker eller mekanismer.” Det är en slutsats som lär stå sig oavsett om utföraren är offentlig eller privat.

Alltså: Vi kan inte fixa samhällsproblemen med små projekt, eftersom folk inte är arbetslösa, begår brott eller utvecklas dåligt i skolan i ett vakuum. Detta gäller oavsett om metoden kallas projekt, social impact bonds eller randomiserade experiment.

Och apropå de 150 förskoleplatserna i Gneezys och Lists experiment i Chicago – de finansieras med hjälp av en privat donation på 10 miljoner dollar (vilket för övrigt är ungefär lika mycket som förskolan totalt kostar i Orusts kommun under ett år). Experimentlusta i all ära, men en välfärdsstat kostar en del pengar om den ska nå fler än en handfull lyckligt framlottade. Och ja, det gäller ju oavsett om utföraren är offentlig eller privat.

Det är dock talande att kristdemokraten Göran Hägglund tror att privata utförare ska lyckas bättre med sociala projekt än det offentliga. Borgerligheten har ju en fascinerande hangup på det här med ägarform, och på den allra enklaste formen av incitament (”gör något bra och du får pengar”). Men, som Katrine Kielos skrev i en minnesvärd artikel, ”problemet med ekonomiska incitament är inte att de inte fungerar. Problemet med ekonomiska incitament är att de förutom att de fungerar, även förändrar en situations hela natur”.

Det här inläggets inledande citat är en illustration av detta. Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det låter ganska ocharmigt att bli bjuden på middag i syfte att vara försökskanin för att värden ska kunna hitta det vin som genomsnittligt funkar bäst i förhållande till priset till kommande middagsbjudningar.

Jag vill mycket hellre dricka det vin som värden valt för att hen helt enkelt tycker att det smakar gott.

Daniel Swedin skrev bra om Hägglunds förslag ur ett annat perspektiv.

Recension: What money can’t buy. The moral limits of markets

”Vi lever i en tid då nästan allting kan köpas och säljas. De senaste tre decennierna har marknader – och marknadsvärderingar – kommit att styra våra liv mer än någonsin tidigare. Vi hamnade inte här genom ett avsiktligt val. Det är nästan som om situationen bara drabbade oss”, skriver Harvardprofessorn Michael J Sandel i boken ”What money can’t buy. The moral limits of markets”.

Enligt Sandel finns det två problem med denna den ökande marknadiseringen av den mänskliga tillvaron. Det ena handlar om ojämlikhet. Om rikedom enbart påverkade förmågan att köpa lyxprodukter skulle det inte spela så stor roll att inte alla är rika. Desto större roll spelar det om saker som bra vård, säkra bostadsområden, politiskt inflytande och meningsfull fritid i lägre grad är tillgängliga för låginkomsttagare. Ju fler företeelser som köps och säljs, desto fler områden ställs helt enkelt den fattige utanför, och desto större roll spelar klyftorna i ett samhälle.

Det andra problemet handlar om marknadens korrumperande effekter, i vid bemärkelse. ”Ekonomer antar ofta att marknaden inte påverkar varorna den reglerar. Detta stämmer inte. Marknader lämnar avtryck på sociala normer”, skriver Sandel. Marknaden uttrycker och uppmuntrar specifika attityder gentemot det som handlas.

Sandel illustrerar detta med exempel ur den ekonomiska forskningen om perversa incitament (förseningsavgifter fick fler föräldrar att hämta sent på en israelisk förskola; den som får betalt samlar in mindre till välgörenhet, etc). Han påtalar det välbelagda faktum att ekonomiska belöningar i många situationer utplånar människors inre motivation att exempelvis lära sig nya saker eller utföra goda gärningar.

Men Sandel menar att marknadiseringen har negativa konsekvenser även där dessa är svårare att mäta. Boken är fylld av spektakulära exempel på detta, de flesta från USA: här berättas om välgörenhetsstiftelsen som betalar drogberoende kvinnor för att sterilisera sig; om företag som köper tatuerad annonsplats på människors kroppar; om lobbyister som betalar hemlösa för att köa till de åtråvärda åhörarplatserna i kongressen; om möjligheten att, i vissa delstater, uppgradera sin fängelsecell för ett mindre belopp; om spekulationer i aidssjukas livförsäkringar och vadslagningar om vilka kändisar som ska dö ett visst år. Och så vidare.

Samtidigt är Sandel pragmatiker. Han har inget emot marknader i sig. På vissa områden fungerar de bra, på andra inte. Han resonerar nyanserat om att även om monetära belöningar i de flesta fall fungerar dåligt för att höja skolresultat, så finns det också experiment som visar att belöningar, rätt utformade, kan höja statusen på att anstränga sig i skolan och därmed också få fler att klara proven. Sandels poäng är att det inte finns något givet svar på när marknaden är en bra organisationsform och när den fungerar dåligt. Det måste prövas från fall till fall, helst genom en offentlig diskussion.

Att ekonomiska incitament ofta har andra effekter än de avsedda är viktigt att diskutera. Viktig är även den mer svårdefinierbara diskussionen kring moral och marknad som Sandel verkar mest angelägen om att väcka, även om den i hans bok aldrig går på djupet. Visst är det lätt att känna en instinktiv motvilja mot att precis allt ska kunna köpas för pengar – oavsett om det gäller missbrukande kvinnors äggledare eller rätten att gå före i en kö – men Sandel erbjuder egentligen föga vägledning kring var gränserna ska gå. De många spektakulära exemplen Sandel radar upp är bra på att reta just den instinktiva motviljan, men den som önskar sakliga argument och mer fördjupade resonemang som går utanpå instinkten kommer inte att finna tillräckligt. Det är synd, för det är ett angeläget ämne.

Det finns också i Sandels bok ett lite för ensidigt fokus på marknaden som handelsplats och de enskilda finansiella transaktioner som äger rum på den. Frågan om marknadiseringen av den mänskliga tillvaron är större än att enbart handla om vilka företeelser som, av moraliska skäl, inte bör köpas och säljas.

Marknaden är exempelvis också ett fördelningssystem och en metod att fatta beslut på. Det finns andra sådana system – demokratin och politiken är ett, den planmässiga hierarkin i ett företag ett annat och samvaron i en familj ytterligare ett. Utfallen blir olika beroende på vilken metod som väljs. Varor kommer att fördelas annorlunda om det sker via marknaden eller inom en familj. Beslut om vad som ska produceras och under vilka förhållanden det får ske kommer att se olika ut om de fattas demokratiskt eller på marknaden. Valet av metod är ingalunda naturgivet, även om det ofta kan verka så.

Det som har hänt de senaste decennierna är, precis som Sandel skriver, att marknadslogiken fått bre ut sig. Men det handlar inte bara om att allt fler företeelser har fått prislappar. Det handlar om att demokratins omkrets har minskat till förmån för marknadens. Genom privatiseringar och omregleringar har vi bestämt att allt färre saker ska beslutas och fördelas av oss gemensamt, och istället lämnas åt marknaden. Ibland har det funkat bra, ibland har det funkat dåligt.

I Sverige har vi byggt upp komplicerade system för att få stora delar av välfärd och infrastruktur att imitera en marknad, samtidigt som vi inte velat acceptera vissa för marknaden grundläggande element, inte minst själva prisbildningen. Ingen elev betalar sin egen utbildning. Resultatet är en hybrid som är svår att överblicka. Den demokratiska styrningen har minskat, men vi låter inte heller marknadskonkurrensen få fullt genomslag.

Vad denna sorts marknadisering på sikt får för konsekvenser för fenomen med stort allmänintresse, som utbildning, sjukvård, elförsörjning och järnväg, är inte klart ännu. Att Sandel inte skriver om den svenska välfärden är förstås inte konstigt, men faktum är att hans bok inte heller på en övergripande nivå behandlar frågan om gränsen mellan marknad och demokrati, trots att den är relevant för många länder. Som beskrivning av det marknadiserade samhället får därför Sandels bok tyvärr betraktas som något tunn.

Ursprungligen publicerad i Tiden någon gång 2012.

Sänkt skatt och mer pengar till välfärden? Eller hur.

Svenskt Näringsliv skrev en fånig artikel igår där de menar att skatteintäkter och utgifter för välfärd ökat trots att skattekvoten sänkts. De låtsas som att de talar per capita, per brukare etc, men de centrala uppgifterna – inklusive diagrammen i artikeln, diagram som även promotades friskt på köpe-Twitter igår – rör absoluta tal. Det är naturligtvis trams. En bra genomgång av hur det verkligen förhåller sig gjordes av Dagens industri då Göran Hägglund för några månader sedan försökte sig på en liknande argumentation (han valde dessutom att helt förbise inflationen). (Förtydligande: Problemet med Svenskt Näringslivs resonemang är alltså att de inte låtsas om att det existerar en befolkningsökning. Räknar man per invånare har skatteintäkterna sjunkit – mer om det i DI-länken ovan).

Nåväl. Några poänger har Svenskt Näringsliv. Det är inte primärt vård, skola och omsorg som den borgerliga regeringen har skurit på för att finansiera sina skattesänkningar. Man kan räkna på lite olika sätt, men statsbidragen till kommunerna – som ju ansvarar för det alliansen brukar kalla välfärdens kärna – är i princip oförändrade i förhållande till befolkningsökningen. Inga satsningar alltså, men inte heller några drastiska nedskärningar (2014 års statsbidrag är dock nominellt oförändrade vilket innebär en real urholkning).

Det som i störst utsträckning finansierat skattesänkningarna är försämringar i a-kassa och sjukförsäkring. Det är stora volymer det handlar om:

(Statistik från ESV, miljarder kronor). Statens utgifter för sjukpenning, aktivitets- och sjukersättning (sk förtidspension) etc har minskat med nästan 30 procent, knappt 30 miljarder kronor, sedan 2006. Statens utgifter för a-kassan halverades i princip mellan 2006 och 2008 (en minskning med 20 miljarder kronor), men har sedan dess stigit igen. Vi ligger dock fortfarande ca 30 procent lägre än 2006. Antalet arbetslösa har dock inte minskat utan tvärtom ökat med 19 procent under samma period:

(Statistik från ESV och SCB.) Det är detta som förklarar att arbetslöshet idag är det vanligaste försörjningshindret för personer som får ekonomiskt bistånd. 46 procent av alla som får socialbidrag idag får det på grund av arbetslöshet. 14 procent får det på grund av att de är sjuka. Enbart 11 procent av socialbidragstagarna har för övrigt ”sociala skäl” som främsta försörjningshinder, trots att det är dem det ekonomiska biståndet egentligen är till för. (Statistik från Socialstyrelsen.) Alltså: allt färre arbetslösa har rätt till a-kassa (eller kan leva på den nivån a-kassan ger), och behöver istället vända sig till socialen. Och nej, det har inte alltid varit så.

För att kunna föra en meningsfull diskussion om välfärd, behov och skatter räcker det dock inte heller att bara tala per capita och inflationsjusterat. Lika nödvändigt är att ta hänsyn till befolkningens sammansättning. 9 miljoner invånare i arbetsför ålder är något helt annat än 9 miljoner pensionärer eller 9 miljoner förskolebarn, både vad gäller välfärdens kostnader och dess finansiering. Sanningen är att på detta område ligger de stora utmaningarna framför oss. Bara de kommande tio åren väntas försörjningskvoten stiga från drygt 70 till drygt 80, det vill säga: 100 personer i förvärvsaktiv ålder kommer att behöva försörja drygt 80 personer som inte arbetar, istället för drygt 70 som idag (och denna siffra förväntas stiga ytterligare fram till 2060).

(Bild från SCB.) Alltså: Det är möjligt att den borgerliga regeringen hittills har klarat att hålla vård, skola och omsorg på ungefär samma nivå som före skattesänkningarna på 130 miljarder kronor. Detta gäller dock inte ersättningarna till sjuka och arbetslösa, som försämrats dramatiskt – och de är ju i högsta grad också en del av välfärden. Ett skäl till att man ännu inte behövt skära speciellt mycket inom vård, skola och omsorg är att vi just nu befinner oss i en sista andhämtningsficka innan de stora demografiska förändringarna sätter in. Faktum är att trots att vi ännu inte är där har Anders Borg redan slutat hålla överskottsmålet (det som en gång i tiden kom till för att spara inför de bistrare tider då demografin blir mindre gynnsam). Snart kommer dock välfärden – även utan nya satsningar – att börja kosta mycket mer än tidigare.

Inför detta är regeringens beredskap noll. Vi har festat upp pengarna i förtid.

Tankar från en arbetspositiv gråsosse – om arbetskritik

På Socialistiskt forum i helgen deltog jag i ett samtal om arbetskritik med Roland Paulsen och Rasmus Fleischer. Det var ett roligt samtal och jag tror att det var kul att lyssna, eftersom vi tyckte så olika. Allting finns inspelat här och kommer även att sändas på SVT Forum.

Samtalet tog sin början i följande Wigforss-citat som ju varit ganska spritt i sociala medier:

Frågan till mig var ungefär: varför har socialdemokratin flyttat sig från denna syn på arbete till dagens löfvenska väckarklocka?

Jag tycker att Wigforss citat är fint och sant och har inga svårigheter att få ihop det med dagens socialdemokratiska politik. Att citatet skulle visa att socialdemokratin varit en arbetskritisk rörelse är däremot ett missförstånd. Wigforss var också författare till skriften Har vi råd att arbeta, som pläderade för full sysselsättning och att denna inte kan lämnas till marknaden, utan att staten i lågkonjunkturer bör skapa arbetstillfällen genom offentliga investeringar. Det är en betydligt mer rättvisande illustration av socialdemokratins inställning till arbete.

Det finns ingen tongivande del av socialdemokratisk ideologi som går ut på att arbete i sig är något negativt, eller att det på sikt ska upphöra (eller minska väldigt kraftigt). Däremot har det naturligtvis funnits ett starkt fokus på och kritik av arbetets organisering. Centralt för socialdemokratin är att vi genom arbete ska skapa ett högre välstånd som kan ge oss alla en bättre levnadsstandard. Detta är också centralt för den fördelningspolitik socialdemokratin velat föra: det är betydligt svårare att omfördela en statisk kaka än en växande.

Utifrån denna grundläggande analys har den socialdemokratiska politiken för arbete vilat på två ben: det ena handlar om full sysselsättning, det andra om arbetslivets villkor. Båda handlar egentligen om makt: den fulla sysselsättningen ger arbetstagarna som kollektiv mer makt gentemot arbetsgivarna/kapitalet, och att ha ett arbete ger den enskilda individen mer resurser och makt över det egna livet. Samtidigt är det uppenbart att det finns många jobb med dåliga villkor, vilket minskar arbetstagarnas makt och frihet. Detta kräver en politik (både facklig och partipolitisk) för goda arbetsvillkor.

♦

Talar man om arbete generellt – närmast som ett filosofiskt begrepp  – har jag personligen svårt för arbetskritiken. Detta bottnar i att jag menar att arbetet förenar åtminstone tre grundläggande behov som jag ser som djupt mänskliga. Det första är behovet av att utvecklas, att skapa, att sträva mot något (för övrigt en central beståndsdel i Nils Karlebys tänkande). Det andra är behovet av meningsfullhet, av att vara behövd, att göra något som ska användas. Det tredje, slutligen, är behovet av sammanhang, av att vara en person tillsammans med andra. Dessa tre behov är inga lyxfenomen. De tillfredsställs inte bara hos en liten grupp privilegierade på arbetsmarknaden, utan kan finnas i en rad olika yrken, beroende på individens preferenser.

Jag tror inte att vi mänskligt sett blir lyckligare av att det inte skulle ställas några krav på oss. Tvärtom. Jag har svårt att se att ett överflöd av fritid är något som nödvändigtvis skapar varken lycka eller meningsfullhet. Jag tror inte heller att det är möjligt att komma ifrån att vi människor ibland – ofta – måste göra saker som inte är omedelbart lustfyllda (kalla det arbete eller vad som helst). Det betyder inte att det är dåligt för oss att göra dessa saker. Antagligen tvärtom.

Naturligtvis är jag väl medveten om att alltför många lönearbeten idag inte förmår svara mot behoven av skapande, meningsfullhet och sammanhang, men som socialdemokrat (och därmed pragmatiker och reformist) ser jag det som en mer angelägen fråga att försöka åtgärda detta (det vill säga: föra en politik för bättre arbetsvillkor och fler jobb) än att sträva mot en avlägsen utopi där vi på nåt sätt inte ska behöva arbeta längre.

♦

Slutligen några ord om panelsamtalet på Socialistiskt forum:  Att som Roland Paulsen förespråka dramatiskt förkortad arbetstid samtidigt som den offentliga sektorn kraftigt ska byggas ut (med fler anställda och högre löner) är ett djupt ohederligt resonemang. Att exempelvis gå ner till sex timmars arbetsdag innebär ju inte bara att individens inkomster minskar med en fjärdedel, utan även att samhällets totala inkomster minskar* – och därmed också möjligheten att finansiera en gemensam sektor.

Att som Roland Paulsen hävda att detta på något enkelt sätt skulle kunna lösas genom att skifta skatteuttaget från arbete till exempelvis företag/kapital bygger på ett missförstånd. Även företagens omsättning minskar ju om de arbetade timmarna blir färre! Det är helt enkelt arbetet som skapar värde och det välstånd vi har i samhället (att från en vänsterståndpunkt hävda något annat verkar minst sagt märkligt). Därutöver är inte företagsbeskattning en isolerad företeelse utan påverkar naturligtvis även löner och annat i ekonomin – betalar företagen högre skatter är de mindre benägna att betala löner.

Av statens totala skatteintäkter kommer idag ca 60 procent från arbete (och bara ca 10 procent från kapital, resten från konsumtion). Menar man att detta på något omfattande sätt ska ändras bör man nog vara lite mer precis i varifrån pengarna ska tas istället. De förändringar som skulle krävas rör så oerhört stora volymer att de inte är realistiska.

Med detta sagt vill jag betona att hur mycket vi som samhälle väljer att arbeta (utöver en mycket grundläggande nivå för att fylla de mest basala behoven, typ mat och husrum) självklart är just ett val. Det finns inget naturgivet i att ha exempelvis åtta timmars arbetsdag och fem veckors semester, 480 dagars föräldraledighet samt en inträdesålder i arbetslivet på 29 år och en utträdesålder på 63. Liksom all politik handlar det om att väga olika alternativ mot varandra. Vi skulle kunna arbeta mindre än idag, men det har ett pris i form av sänkt levnadsstandard.

För egen del tycker jag inte att det är någon bra idé att göra några generella minskningar av arbetstiden (även om jag i och för sig inte skulle ha något emot en extra semestervecka!). Jag tycker inte att det är värt det i förhållande till de välfärdsförluster det skulle ge upphov till, varken på individnivå eller samhällsnivå (där behovet av mer resurser till offentlig sektor är mycket stort och inte kommer att minska de kommande åren). För att kunna upprätthålla dagens nivå av samhällsservice – och gärna öka den – behöver vi rent faktiskt fler arbetade timmar, inte färre. Men – de som hellre vill växla löneökningar mot tid kan naturligtvis göra det inom ramen för de vanliga avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden. I Sverige är det ju parterna som sköter lönebildningen, inte politiker.

Intressant och Netroots.

* Detta gäller även om arbetstiden minskar till sex timmar med bibehållen lön (vilket jag ser som orealistiskt).

Graebers Debt och skillnaden mellan höger och vänster

”Det berättas att Greider har en teori om hur vänstermänniskor är utpräglade individualister, som han själv, och drömmer om den kollektiva gemenskapen, medan frihetsvurmande liberaler vill bli befriade från sin egen konformism”.

Så skriver Kajsa Grytt i sin självbiografi. Ända sedan jag läste den för några år sedan har jag tyckt att det är ett sällsynt träffande citat. Inte på det sättet att det stämmer för varenda individ (det gör det naturligtvis inte). Men det säger något grundläggande om höger och vänster kontra tillhörighet och oberoende.

Jag kommer att tänka på detta citat när jag läser David Graebers Debt. The first 5000 years. Det är en overkligt bra bok; spränglärd, lättillgänglig, rolig och tankeväckande. Jag är inte säker på att Graeber har rätt alla gånger, men det spelar inte så stor roll, eftersom hans subjektiva tolkningar av skuldbegreppet i världshistorien alltid är intressanta oavsett. Och när han är bra är han verkligen knivskarp (samt är en veritabel citatmaskin, några av de bästa samlade här).

En av bokens centrala ärenden är att slå hål på myten om att byteshandeln kom före införandet av pengar, som i sin tur kom före olika typer av kreditsystem. I själva verket har den renodlade byteshandel (”jag byter en höna mot ett stycke tyg”) som ofta används som exempel i ekonomiläroböcker aldrig förekommit. Istället använde man sig av kredit. Under stora delar av historien har människor främst handlat med personer de kände. Affärerna var en ständigt pågående relation: person A utförde en tjänst åt person B, men förväntade sig inte ”betalt” på stället. De skulle båda finnas kvar på samma plats; båda skulle minnas att tjänsten utförts; när A behövde hjälp med något som B kunde bidra med visste båda att så skulle ske. Eftersom få varor och tjänster är uppenbart likvärdiga var människor ständigt ”skyldiga” varandra något. Affärerna gick aldrig jämnt ut utan var kontinuerliga. Inte heller kunde de separeras från övriga delar av de relationer människor hade med varandra: ”Economics assumes a division between different spheres of human behaviour that /…/ simply does not exist”, skriver Graeber.

Han fortsätter på detta tema genom att beskriva två olika linjer i synen på skuld:

We don’t really know how to think about debt. Or, to be more accurate, we seem to be trapped between imagining society in the Adam Smith mode, as a collection of individuals whose only significant relations are with their own possessions, happily bartering one thing for another for the sake of mutual convenience, with debt almost entirely abolished from the picture, and a vision in which debt is everything, the very substance of all human relations – which, of course, leaves everyone with the uncomfortable sense that human relations are somehow an intrinsically tawdry business, that our very responsibilities to one another are already somehow necessarily based in sin and crime. It’s not an appealing set of alternatives.

(Uppfattningen om mänsklig tillvaro som impregnerad av skuld återfinns inte minst i flera av de stora religionerna.) Graeber , som är antropolog, utvecklar en sorts tredje linje, med hjälp av just antropologiska beskrivningar av diverse kulturer. Han kallar detta ”human economies”, där det centrala är att människors relationer till varandra uppfattas som så unika att ingen någonsin kan ses som ekvivalent med varken någon annan människa eller något ting. ”In a human economy, money is not a way of buying or trading human beings, but a way of expressing just how much one cannot do so”, skriver Graeber.

I den senare beskrivningen tycker jag ärligt talat att Graeber blir lite väl poetisk snarare än empirisk – men, för att återknyta till inledningen på det här blogginlägget, det är just hans uppdelning av olika sätt att tänka kring skuld som får mig att tänka på vad jag menar är en grundläggande skillnad mellan höger och vänster; nämligen synen på beroende och oberoende.

Den högerideologiska hållningen ligger nära Graebers beskrivning av Adam Smith: människan är i grunden oberoende, (”skuldfri” för att tala med Graebers termer); det existerar inga strukturer. Den vänsterideologiska hållningen ligger närmare Graebers andra linje (dock med det viktiga undantaget att synden och sjaskigheten inte ingår), där beroendet människor emellan utgör själva samhällets fundament och där strukturerna är det som formar människors möjligheter till oberoende.

Den vulgära tolkningen av dessa skillnader är att den säger något om hur höger och vänster önskar att samhället ska se ut (”högern gillar frihet, vänstern vill tvinga alla till konformitet”). Detta är en djup missuppfattning. Synen på beroende handlar om vad man tror är de grundläggande förutsättningarna vi har att jobba efter. Både höger och vänster vill människans frihet, men redskapen för att ta sig dit blir väldigt annorlunda om man tror att strukturer existerar eller inte.

Själv är jag ju övertygad om att högerns sätt att se på saken är verklighetsfrånvänd och helt enkelt inte funkar. Tror man att beroende inte existerar kommer man dessvärre att skapa mer ofria människor. Att däremot utgå från att en av mänsklighetens mest grundläggande villkor är det ömsesidiga beroendet – att det spelar roll vem du är i förhållande till andra – gör att det är möjligt att ta fram verktyg som ökar människors frihet.

Ett konkret exempel är välfärdsinstitutionernas framväxt. De finns till för att vi alla är beroende av andra för att växa, och för att vi också är beroende av att andra människor växer. Att göra välfärden generell, högkvalitativ och tillgänglig  garanterar de mångas frihet – inte bara de som själva har råd att köpa sig utbildning och sjukvård.

Kajsa Grytts citat handlar kanske mer om de individualpsykologiska överväganden som kan ligga bakom ideologiska val. Om detta har jag för övrigt skrivit tidigare: Högerns dröm om omnipotens (vad Freud skulle ha sagt). (”den uppenbart djupt liggande, psykologiska önskedrömmen om att vi människor skulle vara autonoma. Att vi fick bestämma själva. Det är lite rörande. Och lite obehagligt… som politisk utgångspunkt verkar det ungefär lika praktiskt som att önska att jorden vore platt”)

Intressant och Netroots.

Apoteksprivatiseringen: Detta har hänt

Apoteksomregleringen är ett nästan övertydligt exempel på hur fel det kan gå när man låter fantasin om ”marknaden” gå före fakta. Vi ser idag stora problem på apoteksmarknaden, och i princip alla gick att förutspå. Inget av det som händer är någon överraskning. Ändå ägnade jag en del av gårdagen åt att på Twitter argumentera med personer till höger som inte verkade känna till hur illa det faktiskt står till. Därför kommer här en kort redogörelse:

För att garantera lönsamheten för de nya apoteken höjde staten den så kallade handelsmarginalen, som reglerar ersättningen till apoteken för försäljning av receptbelagda läkemedel, med 460 miljoner kronor per år.  Höjningen var direkt kopplad till omregleringen. Alltså: dina skattepengar.

• Branschen lobbar för att handelsmarginalen ska höjas ytterligare.

När apoteken såldes ut avtalades det att vissa av dem, som låg i glesbygd, inte fick stängas förrän tidigast 2013. Därefter är det fritt fram att lägga ner dem.

• Kronans droghandel, som äger flest av apoteken på den så kallade glesbygdslistan, lobbar för statlig ersättning under uttalat hot om att annars lägga ner när avtalen löper ut (minns att dessa apotek tidigare drevs i statlig regi utan en sådan ersättning).

Drygt 300 nya apotek har öppnats i landet efter omregleringen. Nästan alla ligger i tätorter. Enbart tre stycken har etablerats i vad som definieras som tätortsnära landsbygd. Inget nytt apotek har etablerats i glesbygd (källa: Statskontoret).

Priserna på läkemedel har ökat eller följer konsumtenprisindex efter omregleringen, enligt Tillväxtanalys.

Konsumentverket konstaterar att:

• Konsumenternas förtroende och känsla av trygghet när det gäller apoteksmarknaden har generellt försämrats efter omregleringen
• Det är mer ovanligt att konsumenterna får det läkemedel de vill ha vid första besöket
• Dubbelt så många får vänta mer än 24 timmar på förskrivet läkemedel jämfört med före omregleringen
• Konsumenternas syn på den information som apoteken ger inför köp av läkemedel har försämrats
• Konsumenternas uppfattning om apotekspersonalens kunnande har försämrats

Apoteksbolagen minskar kraftigt i kundnöjdhet, enligt Svenskt Kvalitetsindex.

Flera av de nya apotekskedjorna ägs av riskkapitalbolag, som genom avancerade ränteupplägg undviker skatt i Sverige.

Det finns också några positiva effekter av omregleringen. Apoteken har blivit fler och öppettiderna har förlängts. Det har också blivit möjligt att köpa vissa typer av läkemedel (exempelvis huvudvärkstabletter) i butik. Det finns dock inget som säger att dessa fördelar inte hade gått att åstadkomma även i det tidigare systemet (jag tycker personligen att det är koko att man inte kunde köpa värktabletter i vanliga butiker förut). Ett statligt monopol kan som bekant påverkas genom politiska beslut. Kostnaden för skattebetalarna hade dock sannolikt blivit lägre.

En vanlig företeelse när man kritiserar brister i politiska förändringar som gjorts, är att meningsmotståndare försöker få det till att man vill ha det exakt som det var förr. Exempelvis: när jag påtalar att det mesta blivit sämre med apoteksomregleringen, så menar vissa att mitt argument är ogiltigt eftersom man nu kan köpa Alvedon på ICA. Alltså: det enda alternativet till dagens system är gårdagens. Ungefär som om det i varje given situation bara fanns två handlingsalternativ. Detta är ett tämligen ointellektuellt och ganska fantasilöst sätt att argumentera som jag i grunden faktiskt inte förstår.

Läsvärt om apoteksomregleringen: Jacob Bursell (även om vinklingen ”omregleringen hade kunnat undvikas” är tveksam. Regeringen omreglerade knappast av rationella skäl. Det vill säga: jag tror inte man avstått från att privatisera även om öppettiderna varit bättre). Daniel Swedin och Lennart Axelsson och Klas-Herman Lundgren bjuder alla på pedagogiska översikter över vad apoteksomregleringen faktiskt inneburit. Slutligen har Ola Wong skrivit bra om något som många rapporterar, nämligen att den nya konkurrenssituationen inneburit försämrad service för kunderna jämfört med tidigare (”Deng drog igång Kinas ekonomiska mirakel med insikten att det viktigaste inte är om något följer socialistiska principer, utan om det funkar. Man skulle önska att den svenska regeringen också kunde ta av sig de ideologiska skygglapparna”). Carina Adolfsson-Elgestam skriver också.

I övrigt: Detta är så oerhört smaklöst.

PS. Du har väl inte missat att programkommissionens blogg dragit igång igen?

Intressant och Netroots.

Eurokrisen och rasismen – om riktigt obehagliga tabeller

I förrgår rapporterades om ett rasistiskt mord på en ung irakier i Aten. I min senaste krönika i Örnsköldsviks allehanda skrev jag om rasism, demokrati och ekonomisk kris i Grekland:

Häromdagen delade det grekiska nynazistiska partiet Gyllene gryning ut gratis mat på Syntagmatorget i Aten. Några hundra personer köade, men bara de som med legitimation kunde visa att de var grekiska medborgare fick något. Maten sades komma uteslutande från grekiska producenter.

Mer än var femte grek är arbetslös; nästan två miljoner människor. Ännu fler, omkring tre miljoner, lever under fattigdomsgränsen. Att dela ut mat betyder något på riktigt i ett sådant läge.

/…/

Hälften av grekerna har inget som helst förtroende för politiker eller för politiska partier. När grekerna får svara på hur pass nöjda de är med hur demokratin fungerar i deras land blir betyget 2,9 av 10. Det är den lägsta siffran i hela Europa, och en oerhört dramatisk minskning på bara några år.

Samtidigt slår människorättsorganisationen Human Rights Watch larm om ett ökande rasistiskt våld i Grekland. Den offentliga statistiken är otillförlitlig, men ideella organisationer rapporterar att ca 500 personer sökt vård hos dem efter att ha blivit utsatta för rasistiska angrepp, enbart under det första halvåret 2011. Många offer berättar att polisen avråder från att anmäla hatbrott. Detta är ingen ny situation, men Human Rights Watch menar att den djupa ekonomiska krisen i landet har förvärrat läget. I European Social Survey sticker Grekland ut som ett land där människor har kraftigt negativ inställning till invandrare, och attityderna har försämrats under 2000-talet.

Läs hela krönikan här.

Att ta del av European Social Surveys attitydmätningar om synen på invandrare är riktigt obehaglig läsning. Inte minst för Greklands del (men ärligt talat, bilden för hela Europa är väldigt nedslående).

När greker får ta ställning till påståendet ”invandrare gör landet till ett sämre eller bättre ställe att leva på” med hjälp av en skala 0-10, där 0 motsvarar ”sämre” och 10 ”bättre”, anger 75 procent en siffra 0-4. Medelvärdet är 2,8 och sämst i Europa.

(Andelen som svarar 0-4 i procent på vänster axel, medelvärdet på höger axel)

Grekland stack ut även tidigare, men jämför man några år bakåt ser man att de starkt negativa attityderna till invandrare försämrats ytterligare, och det dramatiskt.

Diagrammet är kanske lite svårt att tyda, men visar alltså skillnaden (i procentenheter) mellan andelen som svarar 0-4 mellan 2010 och 2002 på vänster axel, och skillnaden i medelvärde på höger axel. En positiv röd stapel betyder att fler svarar 0-4 2010 än 2002, det vill säga en mer kritisk inställning till invandrare. En negativ röd stapel betyder färre negativa svar 2010 än 2002. För skillnaden i medelvärde gäller tvärtom: Positivt värde betyder att fler svarar att invandrare gör landet bättre 2010 än 2002 (grafen visar de länder för vilka det finns värden båda åren).

Det land som uppvisar den kraftigaste förändringen i negativ riktning är Grekland, men även exempelvis krislandet Irland och Tjeckien uppvisar starkt försämrade attityder. I exempelvis Nederländerna, Norge, Polen och Spanien har attityderna istället förändrats i positiv riktning.

European Social Survey är även deprimerande på andra sätt. Också förtroendet för demokratin och politiken har på många håll försämrats kraftigt. Detta är vad den ekonomiska krisen i Europa verkligen handlar om. Demokratin och de demokratiska värderingarna kan aldrig tas för givna. De torra siffrorna i European Social Surveys oändliga tabeller är en riktigt skrämmande påminnelse om detta.

Även den grekiske justitieministern är oroad över de ökande hatbrotten mot invandrare. I övrigt: Håkan Boström skriver läsvärt om forskning runt integration och homogenitet. Enligt norska LO skulle den svenska ungdomsarbetslösheten varit 30 procent om det inte vore för att så många svenskar åker till Norge och jobbar.

Intressant och Netroots.

Lata greker?

Martin Wolf skrev igår om myten att ”krisländerna i eurozonen är fulla av latmaskar, medan länder som inte är i kris består av idel hårt arbetande personer”. Wolf visar med enkel statistik att det närmast tycks råda omvänt förhållande: i krisländerna är antalet arbetade timmar per sysselsatt genomsnittligt eller över medel – i vissa fall, anmärkningsvärt nog exempelvis i Grekland, till och med långt över medel.

Detta kan onekligen verka förbryllande. Wolf påpekar att sambandet naturligtvis inte behöver vara kausalt, men, skriver han, det kan ändå finnas en koppling: ”people may work long hours because they feel poor, which also encourages them to borrow too much. Some think this is part of what happened in the US.”

En invändning som dyker upp i mitt huvud är att Wolf enbart visar arbetade timmar per sysselsatt, och därmed missar de stora skillnader i sysselsättningsnivå som råder mellan länderna. När jag istället kollar arbetade timmar per invånare* förändras bilden något, men det är fortfarande uppenbart att det inte finns något enkelt samband mellan arbetade timmar och krisbenägenhet. Spanien och Irland ligger visserligen lågt, men det gör även Tyskland (åtminstone någorlunda), samtidigt som Grekland och Portugal ligger mycket högt (liksom Island).

(Källa: The Conference Board) Skalan gör att det inte ser ut att vara så stor skillnad vad gäller arbetade timmar per invånare, men mellan exempelvis Frankrike och Grekland skiljer nästan 250 timmar eller ca 40 procent. I mina ögon en anmärkningsvärt stor skillnad.

Ryktet om att lättja skulle kunna förklara krisen tycks alltså betydligt överdrivet.

* arbetade timmar per invånare är inte heller ett perfekt mått, eftersom det inte tar hänsyn till skillnader i ålderssammansättning i olika länder, men då the Conference Board inte redovisar uppgifter på befolkning i arbetsför ålder nöjde jag mig med att räkna på totalen.

PS. Länderna i grafen är valda utifrån vilka Wolf redovisar.

Erik Berglöf skriver intressant om en bankunion. Veronica Palm har fått ett brev och Marie Demker skriver intressant om konturerna av en ny socialdemokratisk vision (gammalt, men läsvärt).

Intressant och Netroots.

Euron – kris för politiken, kris för demokratin?

“What we need, in effect, is a suspension of democracy for 18 to 24 months so difficult decisions can be made”, sa en anonym italiensk affärsman till Financial times efter att den opolitiske tjänstemannen Mario Monti blivit ny premiärminister i Italien.

Han är inte ensam om att tycka så. Det senaste årets uppenbara tillkortakommanden bland europeiska ledare vad gäller att hantera den galopperande eurokrisen har visat att demokratin är en långsam process. Samtidigt finner jag det problematiskt att så många, från alla möjliga håll, dömer ut de europeiska politikerna som ”svaga ledare” som inte ”orka[r] göra ett val”. Det talas föraktfullt om att de inte klarar av att fatta tuffa beslut eftersom de är rädda för vad väljarna ska tycka. Det sägs att historien kommer att döma dem hårt. Osv. Men förklaringen till detta är ju enkel: det är inte demokratiskt valda politikers uppgift att göra saker som majoriteten av medborgarna (eller, om man så vill, väljarna) inte vill. Folkvalda ledare skiljer sig mycket från företagsledare på det sättet.

Eurokrisen är extremt allvarlig, och visst undrar jag också varför oförmågan att agera är så stor. När nu sannolikheten verkar hög för att brist på handling enbart kommer att förvärra situationen så är det svårt att förstå att man ändå inte kan enas. Att inte fatta ett beslut är också ett beslut.

Jag tror att förklaringen inte är svårare än att de flesta som bor i Europa i första hand identifierar sig som nationalstatsmedborgare, inte som européer. Man kan tycka vad man vill om såväl EU- som europrojektet, men de har uppenbarligen drivits längre än vad det finns ett brett folkligt stöd för. Så länge det går bra är det inga problem. Det är när det börjar gå dåligt som människor inte ställer upp på de jobbiga lösningarna. Och eftersom de europeiska ledarna svarar mot nationella valmanskårer, inte europeiska, är deras mandat bundna. De är inte valda som EU-företrädare utan som nationella. Resultatet av allt detta kan mycket väl vara sämre för fler än om EU-ledarna ”förmådde” fatta de där obekväma besluten som efterlyses av så många. Men sådana är demokratins villkor och i grunden det enda rimliga.

Dock håller jag med Johan Norberg om att eurokrisen visar på ett specifikt politiskt misslyckande, nämligen detta att de ”politiska ledarna har spelat kvitt eller dubbelt med hela Europatanken genom att sjösätta ett europrojekt som de visste var halvfärdigt”, som Norberg skriver.

Förklaringen till eurozonens problem ligger i brister som är inbyggda i själva systemet, och som ett antal personer, inte minst ekonomer, varnade för redan från början. Att det är mycket svårt att ha en enhetlig ränta och växelkurs i ett så disparat område som Europa – eller, annorlunda uttryckt, i ett icke-optimalt valutaområde – är ingen överraskning utan har varit väl känt. Delar av dagens problem stammar exakt ur detta – att Spaniens och Irlands ekonomier nu ligger i spillror handlar inte i första hand om misskötsel, tvärtom hade de goda statsfinanser åren före krisen. Problemet var att ECB-räntan låg för lågt för att bromsa överhettningen som så småningom ledde till krasch i just dessa länder (för en mycket bra och pedagogisk genomgång av eurons inbyggda brister rekommenderar jag för övrigt Mother Jones).

Det politiska misslyckandet ligger alltså snarare 10-20 år tillbaka än här och nu: att de demokratiska ledarna inte ville se att europrojektet hade dåliga chanser från början, eller åtminstone att man inte byggde starkare system för att hantera problemen. Jag är övertygad om att syftet var gott, att många verkligen trodde på integrationstanken, att detta skulle föra oss alla närmare varandra. Men när så mycket fakta talade emot projektet borde man ha agerat på ett annat sätt. Facit riskerar nu att bli en ökad splittring och misstro snarare än något annat.

Läget är som sagt mycket allvarligt. Via Paul Krugman hittar jag Transition report 2011 från Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Rapporten går igenom hur den ekonomiska krisen påverkat övergångsländerna i Europa. Det är oroande läsning. Stödet för demokrati har sjunkit i ett antal länder, och mest i de som drabbats hårdast av krisen:

I vissa länder är det riktigt låga nivåer det handlar om – i Serbien, Lettland och Ryssland ligger stödet för demokratin under 40 procent, att jämföra med Sveriges dryga 90.

Båda bilderna från Transition report 2011.

I ett land som Sverige är det lätt att känna att tal om demokrati bara är fina ord. Vem kan vara emot, liksom? Men utvecklingen i övergångsländerna visar att demokrati aldrig är något vi kan ta för givet. Det är inte förvånande att stödet försvagas om människor inte tycker att demokratin klarar av att ge dem ett bra liv. Inget system är heller felfritt – ”demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”, som en gång Churchill sa. I väst har vi under större delen av demokratins korta historia varit vana vid att uppfatta demokrati som ett system för att fördela ett ständigt växande välstånd, och det är ju ganska trevliga förutsättningar för att ge något positiva konnotationer. I ett land som Sverige har dessutom ett parti varit så dominerande att det förmått ta ett mer långsiktigt ansvar än vad ett parlamentariskt system med ständigt skiftande majoriteter tenderar att göra (en situation vi nu lämnat och knappast kommer att uppleva igen under överskådlig tid). Tendensen att undvika kortsiktigt obekväma men långsiktigt välgörande beslut är annars ett av demokratins grundläggande tillkortakommanden.

Vi står inför många svåra utmaningar som kommer att sätta press på demokratin. Ekonomin är en, klimatkrisen en annan. Förra veckans mindre lyckade toppmöten i Bryssel respektive Durban är tydliga symboler för detta. Det är inte lätt att genom demokrati lösa problem som innebär obehag för många. Det var som sagt betydligt enklare när det handlade om använda ett växande välstånd till välfärdsreformer som gjorde tillvaron bättre för de allra flesta.

Den utveckling vi nu ser är ett svar på just detta. I eurokrisens kölvatten har två folkvalda europeiska ledare ersatts med icke-folkvalda. De lösningar som diskuteras på eurons problem handlar om ökad överstatlighet och bindande, automatiska budgetregler. Kanske är det nödvändigt i den ytterst svåra situation vi nu hamnat i, men det innebär mindre utrymme för demokratiska beslut.

Det är ingen ovanlig hållning att önska sig en utveckling åt det hållet. Även i Sverige, där stödet för demokratin hör till de högsta i världen, svarar 37 procent i European Values Study (2008) att det vore mycket eller ganska bra om det var experter istället för en regering som fattade beslut utifrån vad som är bäst för landet. (Några fler exempel: Portugal: 64 procent; Grekland: 18 procent; Italien: 46 procent, Storbritannien: 52 procent och Tyskland: 63 procent, data härifrån.)

I linje med detta skrev för övrigt Johan Rockström och László Szombatfalvy igår på DN Debatt att inrättandet av ”ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare” är en nödvändig lösning på klimatfrågan ”med tanke på det nuvarande politiska systemets oförmåga att lösa flera av mänsklighetens gemensamma problem”.

Längtan efter neutralitet, sökandet efter allmänviljan, ropet på experter som står liksom ovanför det dagliga kladdet och käbblet, allt detta är gamla företeelser, och förståeliga.

Men demokrati är något annat. Och, trots alla sina fel och brister, det bästa och friaste system mänskligheten hittills har konstruerat. Vi måste hitta sätt att inom ramen för detta vackra system lösa de svåra problem vi gemensamt står inför.

LO och TCO tycker inte att Sverige ska ansluta sig till det utökade eurosamarbetet. Inte heller Aftonbladets ledarsida. Martin Wolf är både kritisk till att Storbritannien väljer att stå utanför en ny överenskommelse, liksom till själva överenskommelsen (och han skräder inte direkt orden). Ingvar Persson skriver om Björklunds inställning.

Intressant och Netroots. Etiketter: eurokrisen, demokrati, klimat, politikmisslyckanden