Apoteksprivatiseringen: Detta har hänt

Apoteksomregleringen är ett nästan övertydligt exempel på hur fel det kan gå när man låter fantasin om ”marknaden” gå före fakta. Vi ser idag stora problem på apoteksmarknaden, och i princip alla gick att förutspå. Inget av det som händer är någon överraskning. Ändå ägnade jag en del av gårdagen åt att på Twitter argumentera med personer till höger som inte verkade känna till hur illa det faktiskt står till. Därför kommer här en kort redogörelse:

För att garantera lönsamheten för de nya apoteken höjde staten den så kallade handelsmarginalen, som reglerar ersättningen till apoteken för försäljning av receptbelagda läkemedel, med 460 miljoner kronor per år.  Höjningen var direkt kopplad till omregleringen. Alltså: dina skattepengar.

• Branschen lobbar för att handelsmarginalen ska höjas ytterligare.

När apoteken såldes ut avtalades det att vissa av dem, som låg i glesbygd, inte fick stängas förrän tidigast 2013. Därefter är det fritt fram att lägga ner dem.

• Kronans droghandel, som äger flest av apoteken på den så kallade glesbygdslistan, lobbar för statlig ersättning under uttalat hot om att annars lägga ner när avtalen löper ut (minns att dessa apotek tidigare drevs i statlig regi utan en sådan ersättning).

Drygt 300 nya apotek har öppnats i landet efter omregleringen. Nästan alla ligger i tätorter. Enbart tre stycken har etablerats i vad som definieras som tätortsnära landsbygd. Inget nytt apotek har etablerats i glesbygd (källa: Statskontoret).

Priserna på läkemedel har ökat eller följer konsumtenprisindex efter omregleringen, enligt Tillväxtanalys.

Konsumentverket konstaterar att:

• Konsumenternas förtroende och känsla av trygghet när det gäller apoteksmarknaden har generellt försämrats efter omregleringen
• Det är mer ovanligt att konsumenterna får det läkemedel de vill ha vid första besöket
• Dubbelt så många får vänta mer än 24 timmar på förskrivet läkemedel jämfört med före omregleringen
• Konsumenternas syn på den information som apoteken ger inför köp av läkemedel har försämrats
• Konsumenternas uppfattning om apotekspersonalens kunnande har försämrats

Apoteksbolagen minskar kraftigt i kundnöjdhet, enligt Svenskt Kvalitetsindex.

Flera av de nya apotekskedjorna ägs av riskkapitalbolag, som genom avancerade ränteupplägg undviker skatt i Sverige.

Det finns också några positiva effekter av omregleringen. Apoteken har blivit fler och öppettiderna har förlängts. Det har också blivit möjligt att köpa vissa typer av läkemedel (exempelvis huvudvärkstabletter) i butik. Det finns dock inget som säger att dessa fördelar inte hade gått att åstadkomma även i det tidigare systemet (jag tycker personligen att det är koko att man inte kunde köpa värktabletter i vanliga butiker förut). Ett statligt monopol kan som bekant påverkas genom politiska beslut. Kostnaden för skattebetalarna hade dock sannolikt blivit lägre.

En vanlig företeelse när man kritiserar brister i politiska förändringar som gjorts, är att meningsmotståndare försöker få det till att man vill ha det exakt som det var förr. Exempelvis: när jag påtalar att det mesta blivit sämre med apoteksomregleringen, så menar vissa att mitt argument är ogiltigt eftersom man nu kan köpa Alvedon på ICA. Alltså: det enda alternativet till dagens system är gårdagens. Ungefär som om det i varje given situation bara fanns två handlingsalternativ. Detta är ett tämligen ointellektuellt och ganska fantasilöst sätt att argumentera som jag i grunden faktiskt inte förstår.

Läsvärt om apoteksomregleringen: Jacob Bursell (även om vinklingen ”omregleringen hade kunnat undvikas” är tveksam. Regeringen omreglerade knappast av rationella skäl. Det vill säga: jag tror inte man avstått från att privatisera även om öppettiderna varit bättre). Daniel Swedin och Lennart Axelsson och Klas-Herman Lundgren bjuder alla på pedagogiska översikter över vad apoteksomregleringen faktiskt inneburit. Slutligen har Ola Wong skrivit bra om något som många rapporterar, nämligen att den nya konkurrenssituationen inneburit försämrad service för kunderna jämfört med tidigare (”Deng drog igång Kinas ekonomiska mirakel med insikten att det viktigaste inte är om något följer socialistiska principer, utan om det funkar. Man skulle önska att den svenska regeringen också kunde ta av sig de ideologiska skygglapparna”). Carina Adolfsson-Elgestam skriver också.

I övrigt: Detta är så oerhört smaklöst.

PS. Du har väl inte missat att programkommissionens blogg dragit igång igen?

Intressant och Netroots.

Eurokrisen och rasismen – om riktigt obehagliga tabeller

I förrgår rapporterades om ett rasistiskt mord på en ung irakier i Aten. I min senaste krönika i Örnsköldsviks allehanda skrev jag om rasism, demokrati och ekonomisk kris i Grekland:

Häromdagen delade det grekiska nynazistiska partiet Gyllene gryning ut gratis mat på Syntagmatorget i Aten. Några hundra personer köade, men bara de som med legitimation kunde visa att de var grekiska medborgare fick något. Maten sades komma uteslutande från grekiska producenter.

Mer än var femte grek är arbetslös; nästan två miljoner människor. Ännu fler, omkring tre miljoner, lever under fattigdomsgränsen. Att dela ut mat betyder något på riktigt i ett sådant läge.

/…/

Hälften av grekerna har inget som helst förtroende för politiker eller för politiska partier. När grekerna får svara på hur pass nöjda de är med hur demokratin fungerar i deras land blir betyget 2,9 av 10. Det är den lägsta siffran i hela Europa, och en oerhört dramatisk minskning på bara några år.

Samtidigt slår människorättsorganisationen Human Rights Watch larm om ett ökande rasistiskt våld i Grekland. Den offentliga statistiken är otillförlitlig, men ideella organisationer rapporterar att ca 500 personer sökt vård hos dem efter att ha blivit utsatta för rasistiska angrepp, enbart under det första halvåret 2011. Många offer berättar att polisen avråder från att anmäla hatbrott. Detta är ingen ny situation, men Human Rights Watch menar att den djupa ekonomiska krisen i landet har förvärrat läget. I European Social Survey sticker Grekland ut som ett land där människor har kraftigt negativ inställning till invandrare, och attityderna har försämrats under 2000-talet.

Läs hela krönikan här.

Att ta del av European Social Surveys attitydmätningar om synen på invandrare är riktigt obehaglig läsning. Inte minst för Greklands del (men ärligt talat, bilden för hela Europa är väldigt nedslående).

När greker får ta ställning till påståendet ”invandrare gör landet till ett sämre eller bättre ställe att leva på” med hjälp av en skala 0-10, där 0 motsvarar ”sämre” och 10 ”bättre”, anger 75 procent en siffra 0-4. Medelvärdet är 2,8 och sämst i Europa.

(Andelen som svarar 0-4 i procent på vänster axel, medelvärdet på höger axel)

Grekland stack ut även tidigare, men jämför man några år bakåt ser man att de starkt negativa attityderna till invandrare försämrats ytterligare, och det dramatiskt.

Diagrammet är kanske lite svårt att tyda, men visar alltså skillnaden (i procentenheter) mellan andelen som svarar 0-4 mellan 2010 och 2002 på vänster axel, och skillnaden i medelvärde på höger axel. En positiv röd stapel betyder att fler svarar 0-4 2010 än 2002, det vill säga en mer kritisk inställning till invandrare. En negativ röd stapel betyder färre negativa svar 2010 än 2002. För skillnaden i medelvärde gäller tvärtom: Positivt värde betyder att fler svarar att invandrare gör landet bättre 2010 än 2002 (grafen visar de länder för vilka det finns värden båda åren).

Det land som uppvisar den kraftigaste förändringen i negativ riktning är Grekland, men även exempelvis krislandet Irland och Tjeckien uppvisar starkt försämrade attityder. I exempelvis Nederländerna, Norge, Polen och Spanien har attityderna istället förändrats i positiv riktning.

European Social Survey är även deprimerande på andra sätt. Också förtroendet för demokratin och politiken har på många håll försämrats kraftigt. Detta är vad den ekonomiska krisen i Europa verkligen handlar om. Demokratin och de demokratiska värderingarna kan aldrig tas för givna. De torra siffrorna i European Social Surveys oändliga tabeller är en riktigt skrämmande påminnelse om detta.

Även den grekiske justitieministern är oroad över de ökande hatbrotten mot invandrare. I övrigt: Håkan Boström skriver läsvärt om forskning runt integration och homogenitet. Enligt norska LO skulle den svenska ungdomsarbetslösheten varit 30 procent om det inte vore för att så många svenskar åker till Norge och jobbar.

Intressant och Netroots.

Lata greker?

Martin Wolf skrev igår om myten att ”krisländerna i eurozonen är fulla av latmaskar, medan länder som inte är i kris består av idel hårt arbetande personer”. Wolf visar med enkel statistik att det närmast tycks råda omvänt förhållande: i krisländerna är antalet arbetade timmar per sysselsatt genomsnittligt eller över medel – i vissa fall, anmärkningsvärt nog exempelvis i Grekland, till och med långt över medel.

Detta kan onekligen verka förbryllande. Wolf påpekar att sambandet naturligtvis inte behöver vara kausalt, men, skriver han, det kan ändå finnas en koppling: ”people may work long hours because they feel poor, which also encourages them to borrow too much. Some think this is part of what happened in the US.”

En invändning som dyker upp i mitt huvud är att Wolf enbart visar arbetade timmar per sysselsatt, och därmed missar de stora skillnader i sysselsättningsnivå som råder mellan länderna. När jag istället kollar arbetade timmar per invånare* förändras bilden något, men det är fortfarande uppenbart att det inte finns något enkelt samband mellan arbetade timmar och krisbenägenhet. Spanien och Irland ligger visserligen lågt, men det gör även Tyskland (åtminstone någorlunda), samtidigt som Grekland och Portugal ligger mycket högt (liksom Island).

(Källa: The Conference Board) Skalan gör att det inte ser ut att vara så stor skillnad vad gäller arbetade timmar per invånare, men mellan exempelvis Frankrike och Grekland skiljer nästan 250 timmar eller ca 40 procent. I mina ögon en anmärkningsvärt stor skillnad.

Ryktet om att lättja skulle kunna förklara krisen tycks alltså betydligt överdrivet.

* arbetade timmar per invånare är inte heller ett perfekt mått, eftersom det inte tar hänsyn till skillnader i ålderssammansättning i olika länder, men då the Conference Board inte redovisar uppgifter på befolkning i arbetsför ålder nöjde jag mig med att räkna på totalen.

PS. Länderna i grafen är valda utifrån vilka Wolf redovisar.

Erik Berglöf skriver intressant om en bankunion. Veronica Palm har fått ett brev och Marie Demker skriver intressant om konturerna av en ny socialdemokratisk vision (gammalt, men läsvärt).

Intressant och Netroots.

Euron – kris för politiken, kris för demokratin?

“What we need, in effect, is a suspension of democracy for 18 to 24 months so difficult decisions can be made”, sa en anonym italiensk affärsman till Financial times efter att den opolitiske tjänstemannen Mario Monti blivit ny premiärminister i Italien.

Han är inte ensam om att tycka så. Det senaste årets uppenbara tillkortakommanden bland europeiska ledare vad gäller att hantera den galopperande eurokrisen har visat att demokratin är en långsam process. Samtidigt finner jag det problematiskt att så många, från alla möjliga håll, dömer ut de europeiska politikerna som ”svaga ledare” som inte ”orka[r] göra ett val”. Det talas föraktfullt om att de inte klarar av att fatta tuffa beslut eftersom de är rädda för vad väljarna ska tycka. Det sägs att historien kommer att döma dem hårt. Osv. Men förklaringen till detta är ju enkel: det är inte demokratiskt valda politikers uppgift att göra saker som majoriteten av medborgarna (eller, om man så vill, väljarna) inte vill. Folkvalda ledare skiljer sig mycket från företagsledare på det sättet.

Eurokrisen är extremt allvarlig, och visst undrar jag också varför oförmågan att agera är så stor. När nu sannolikheten verkar hög för att brist på handling enbart kommer att förvärra situationen så är det svårt att förstå att man ändå inte kan enas. Att inte fatta ett beslut är också ett beslut.

Jag tror att förklaringen inte är svårare än att de flesta som bor i Europa i första hand identifierar sig som nationalstatsmedborgare, inte som européer. Man kan tycka vad man vill om såväl EU- som europrojektet, men de har uppenbarligen drivits längre än vad det finns ett brett folkligt stöd för. Så länge det går bra är det inga problem. Det är när det börjar gå dåligt som människor inte ställer upp på de jobbiga lösningarna. Och eftersom de europeiska ledarna svarar mot nationella valmanskårer, inte europeiska, är deras mandat bundna. De är inte valda som EU-företrädare utan som nationella. Resultatet av allt detta kan mycket väl vara sämre för fler än om EU-ledarna ”förmådde” fatta de där obekväma besluten som efterlyses av så många. Men sådana är demokratins villkor och i grunden det enda rimliga.

Dock håller jag med Johan Norberg om att eurokrisen visar på ett specifikt politiskt misslyckande, nämligen detta att de ”politiska ledarna har spelat kvitt eller dubbelt med hela Europatanken genom att sjösätta ett europrojekt som de visste var halvfärdigt”, som Norberg skriver.

Förklaringen till eurozonens problem ligger i brister som är inbyggda i själva systemet, och som ett antal personer, inte minst ekonomer, varnade för redan från början. Att det är mycket svårt att ha en enhetlig ränta och växelkurs i ett så disparat område som Europa – eller, annorlunda uttryckt, i ett icke-optimalt valutaområde – är ingen överraskning utan har varit väl känt. Delar av dagens problem stammar exakt ur detta – att Spaniens och Irlands ekonomier nu ligger i spillror handlar inte i första hand om misskötsel, tvärtom hade de goda statsfinanser åren före krisen. Problemet var att ECB-räntan låg för lågt för att bromsa överhettningen som så småningom ledde till krasch i just dessa länder (för en mycket bra och pedagogisk genomgång av eurons inbyggda brister rekommenderar jag för övrigt Mother Jones).

Det politiska misslyckandet ligger alltså snarare 10-20 år tillbaka än här och nu: att de demokratiska ledarna inte ville se att europrojektet hade dåliga chanser från början, eller åtminstone att man inte byggde starkare system för att hantera problemen. Jag är övertygad om att syftet var gott, att många verkligen trodde på integrationstanken, att detta skulle föra oss alla närmare varandra. Men när så mycket fakta talade emot projektet borde man ha agerat på ett annat sätt. Facit riskerar nu att bli en ökad splittring och misstro snarare än något annat.

Läget är som sagt mycket allvarligt. Via Paul Krugman hittar jag Transition report 2011 från Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Rapporten går igenom hur den ekonomiska krisen påverkat övergångsländerna i Europa. Det är oroande läsning. Stödet för demokrati har sjunkit i ett antal länder, och mest i de som drabbats hårdast av krisen:

I vissa länder är det riktigt låga nivåer det handlar om – i Serbien, Lettland och Ryssland ligger stödet för demokratin under 40 procent, att jämföra med Sveriges dryga 90.

Båda bilderna från Transition report 2011.

I ett land som Sverige är det lätt att känna att tal om demokrati bara är fina ord. Vem kan vara emot, liksom? Men utvecklingen i övergångsländerna visar att demokrati aldrig är något vi kan ta för givet. Det är inte förvånande att stödet försvagas om människor inte tycker att demokratin klarar av att ge dem ett bra liv. Inget system är heller felfritt – ”demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra”, som en gång Churchill sa. I väst har vi under större delen av demokratins korta historia varit vana vid att uppfatta demokrati som ett system för att fördela ett ständigt växande välstånd, och det är ju ganska trevliga förutsättningar för att ge något positiva konnotationer. I ett land som Sverige har dessutom ett parti varit så dominerande att det förmått ta ett mer långsiktigt ansvar än vad ett parlamentariskt system med ständigt skiftande majoriteter tenderar att göra (en situation vi nu lämnat och knappast kommer att uppleva igen under överskådlig tid). Tendensen att undvika kortsiktigt obekväma men långsiktigt välgörande beslut är annars ett av demokratins grundläggande tillkortakommanden.

Vi står inför många svåra utmaningar som kommer att sätta press på demokratin. Ekonomin är en, klimatkrisen en annan. Förra veckans mindre lyckade toppmöten i Bryssel respektive Durban är tydliga symboler för detta. Det är inte lätt att genom demokrati lösa problem som innebär obehag för många. Det var som sagt betydligt enklare när det handlade om använda ett växande välstånd till välfärdsreformer som gjorde tillvaron bättre för de allra flesta.

Den utveckling vi nu ser är ett svar på just detta. I eurokrisens kölvatten har två folkvalda europeiska ledare ersatts med icke-folkvalda. De lösningar som diskuteras på eurons problem handlar om ökad överstatlighet och bindande, automatiska budgetregler. Kanske är det nödvändigt i den ytterst svåra situation vi nu hamnat i, men det innebär mindre utrymme för demokratiska beslut.

Det är ingen ovanlig hållning att önska sig en utveckling åt det hållet. Även i Sverige, där stödet för demokratin hör till de högsta i världen, svarar 37 procent i European Values Study (2008) att det vore mycket eller ganska bra om det var experter istället för en regering som fattade beslut utifrån vad som är bäst för landet. (Några fler exempel: Portugal: 64 procent; Grekland: 18 procent; Italien: 46 procent, Storbritannien: 52 procent och Tyskland: 63 procent, data härifrån.)

I linje med detta skrev för övrigt Johan Rockström och László Szombatfalvy igår på DN Debatt att inrättandet av ”ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare” är en nödvändig lösning på klimatfrågan ”med tanke på det nuvarande politiska systemets oförmåga att lösa flera av mänsklighetens gemensamma problem”.

Längtan efter neutralitet, sökandet efter allmänviljan, ropet på experter som står liksom ovanför det dagliga kladdet och käbblet, allt detta är gamla företeelser, och förståeliga.

Men demokrati är något annat. Och, trots alla sina fel och brister, det bästa och friaste system mänskligheten hittills har konstruerat. Vi måste hitta sätt att inom ramen för detta vackra system lösa de svåra problem vi gemensamt står inför.

LO och TCO tycker inte att Sverige ska ansluta sig till det utökade eurosamarbetet. Inte heller Aftonbladets ledarsida. Martin Wolf är både kritisk till att Storbritannien väljer att stå utanför en ny överenskommelse, liksom till själva överenskommelsen (och han skräder inte direkt orden). Ingvar Persson skriver om Björklunds inställning.

Intressant och Netroots. Etiketter: eurokrisen, demokrati, klimat, politikmisslyckanden

Påminnelse, igen: härifrån kommer din skattesänkning

(Källa: SCB) Under den borgerliga regeringsperioden har den fattigaste tiondelen av befolkningen blivit 8,6 procent fattigare, vilket motsvarar 567 kronor i månaden. Samtidigt har den rikaste decilen ökat sina inkomster med 13,2 procent (exklusive kapitalinkomster), eller 4483 kronor i månaden.

Den fattigaste tiondelen har haft en knackig inkomstutveckling ända sedan 1990-talskrisen, men av nedanstående bild framgår att denna grupp ändå såg en stadig om än långsam ökning mellan botten 1996 fram till toppen 2007. Därefter är tappet mycket kraftigt. På bara tre år är man i princip tillbaka på 1991:s nivå.

(Tony Johansson har gjort bilden baserat på SCB:s statistik) Den ekonomiska nedgången efter 2008 är säkerligen en del av förklaringen till den usla utvecklingen för den fattigaste tiondelen, men knappast den enda. Under 1990-talskrisen tappade alla inkomstgrupper något. Som framgår av ovanstående bilder gäller detta inte de senaste åren. Det är enbart de fattigaste som blivit fattigare. Alla andra har blivit rikare, och ju högre inkomst man hade från början, desto mer har man fått.

Förklaringen är främst politisk. Den borgerliga regeringen har sänkt skatterna mest för de som tjänar mest, samtidigt som de skurit i ersättningarna för de som har minst, sjuka och arbetslösa.

Parallellt med att jag skriver detta skriver jag en artikel om ojämlikhetens betydelse för finanskrisen till nästa nummer av Tiden. I artikeln hänvisar jag bland annat till IMF-ekonomerna Michael Kumhof och Romain Rancière, som forskat på denna koppling. De lyfter fram det faktum att reallönerna för majoriteten amerikaner stått still eller minskat i trettio års tid som en viktig förklaring till den ökade och ohållbara skuldsättningen i den amerikanska ekonomin.

Situationen i Sverige är förstås väldigt långt ifrån den i USA, framför allt för att alla andra inkomstgrupper än den första decilen ökat sina inkomster betydligt mer än 1,6 procent de senaste 20 åren. Men ändå. De fattigaste blir fattigare i vårt land. Detta är, av väldigt många skäl, inte något oskyldigt. Att detta inte är en större politisk fråga är obegripligt för mig.

PS. Samtidigt rapporterar SVT att svenskarna ökar sina skulder mest i hela Europa.

I övrigt rekommenderar jag Jesper Meijling med en bra genomgång av de inneboende skälen till varför privat välfärd inte alltid fungerar optimalt, samt Lena Sommestad om att privatiseringarna måste granskas. Marie Demker skriver också bra om detta, liksom Ali Esbati för ett tag sedan. Alliansfritt skriver om inkomstfördelningen. Lawrence Summers skriver intressant om ojämlikheten i USA, även om jag tror att han betonar globaliseringens roll för de växande inkomstklyftorna i USA för mycket. Sverige är en mer öppen ekonomi än USA men har inte alls samma nivå på ojämlikheten, även om den går åt fel håll även här.

Intressant och Netroots. Ettiketter: Finanskrisen, ojämlikhet, kumhof, rancière, skuldsättning

A-kassan en förutsättning för öppenheten

Ovanstående bild kommer ur Harvardprofessorn Dani Rodriks artikel Why do more open economies have bigger governments? från 1998. Den visar att det finns ett starkt samband mellan offentliga utgifter och graden av öppenhet hos en ekonomi. Ju mer ett land handlar med omvärlden, desto större är staten. Sverige är som synes ett typiskt exempel på en öppen ekonomi med höga offentliga utgifter (om än inte i närheten av ”extremerna” Belgien och Luxemburg).

Rodrik testar detta samband på alla möjliga sätt i sin artikel. Han konstaterar att det inte bara gäller rika länder, och att sambandet inte bara gäller enstaka tidpunkter. Han kontrollerar för storlek, geografi, inkomstnivåer, urbanisering, inflationsnivåer, statsskuld och mycket annat. Sambandet mellan ekonomins öppenhet och de offentliga utgifterna kvarstår. Rodrik visar också att graden av öppenhet hos ett land i början på 1960-talet signifikant förutsäger graden av statlig expansion under de kommande tre decennierna, det vill säga: mer öppenhet på 1960-talet innebär högre statliga utgifter längre fram.

Rodrik kan dock visa att sambandet ser något annorlunda ut i rika respektive fattiga länder. I utvecklingsländer finns det ett samband mellan offentlig utgifter i allmänhet och öppenhet. I utvecklade länder finns det inget signifikant samband mellan offentlig konsumtion (exempelvis offentliganställda) och öppenhet, men däremot mellan offentliga transfereringar (socialförsäkringar, olika typer av bidrag, etc) och öppenhet.

Rodrik drar av detta slutsatsen att risk kräver trygghet. I ekonomier som är öppna och därmed mer beroende av omvärlden utsätts människor för en högre grad av risk, som dock dämpas av välutvecklade socialförsäkringar. Den ökade trygghet socialförsäkringar innebär bidrar till att människor accepterar öppenhet i ekonomin. Öppenhet i ekonomin leder till att människor vill ha socialförsäkringar.

I sin bok The Globalization Paradox beskriver Rodrik hur han hittade detta samband, och beskriver det som att han först knappt trodde på resultaten – de gick ju helt emot den ekonomiska standardförklaringen att marknaden alltid klarar sig bäst själv. ”I had stumbled on one of the fundamental truths of economics that no one in graduate school had ever told me about: If you want markets to expand, you need governments to do the same”, skriver Rodrik.

Det är en bra beskrivning, men på sätt och vis lustig. Det samband Rodrik beskriver är ju själva grundbulten i den svenska modellen. En bra a-kassa och en stark arbetsmarknadspolitik (samt en rimlig sjukförsäkring, etc) är förklaringen till att svenskar och svenska fackföreningar under decennier omfamnat strukturomvandlingen istället för att, som i många andra länder, hemfalla åt protektionism. I Sverige skyddas människorna, inte jobben. Bland annat detta har gjort oss till världens tredje mest konkurrenskraftiga ekonomi.

Alltså: ekonomer kanske inte har känt till detta samband, men de socialdemokratiska politiker som byggde det här landet gjorde det uppenbarligen.

Anders Borg och Fredrik Reinfeldt gillar att delta på internationella möten och lyfta fram den ”nordiska modellens” framgångar i en tid då det ser mörkt ut för många andra europeiska länder. Det obehagliga med detta är att den politik de själva för går rakt emot modellens grundläggande principer.

Den borgerliga regeringen har påbörjat ett systemskifte vad gäller just de sociala transfereringarna, genom att urholka såväl a-kassa som sjukförsäkring. Efter fem års försämringar av sjukförsäkringen har andelen svenskar som inte tror att sjukförsäkringen förmår ge sjukskrivna en hygglig levandsnivå ökat kraftigt:

(Siffror från Socialförsäkringsutredningen) Samtidigt har försämringar av a-kassan gjort att andelen arbetslösa med rätt till a-kassa halverats sedan 2006:

Diagram från Arbetsförmedlingen. Och bland de som får a-kassa har andelen med 80 procent av inkomsten sjunkit dramatiskt:

Diagram från Arbetslöshetskassornas samorganisation.

Dani Rodrik skriver: ”Looking forward, [the findings] suggest that scaling governments down without paying attention to the economic insecurities generated by globalization may actually harm the prospects of maintaining global free trade.” Han menar att en förklaring till att finanskrisen 2008 inte utvecklats till en lika allvarlig depression som på 1930-talet är framväxten av välfärdsstaten.

Moderaterna kallar a-kassan för bidrag och anlägger ett moralistiskt perspektiv: den som inte arbetar ska inte heller äta. Men genom nedmonteringen av a-kassan rustar regeringen ned en av de mest grundläggande förutsättningarna för dynamiken i den svenska ekonomin. Konsekvenserna för den enskilde har känts i många år, men intresserar få. På lång sikt kommer dock konsekvenserna att märkas för betydligt fler än enbart de arbetslösa.

Jag har skrivit om a-kassan många gånger tidigare. Ett axplock av detta – läs gärna:

Hej systemskifte! - om hur allt färre arbetslösa har rätt till a-kassa, och vilka inlåsningseffekter detta kan tänkas skapa

Det borgerliga bidragssamhället - om att allt fler sjuka och arbetslösa tvingas leva på socialbidrag

Mer om regeringens fördelningspolitik - om hur regeringen lagt om a-kasseavgifterna så att de med lägst inkomster får betala mest, en reform som nyligen underkänts av bland annat Lars Calmfors och flera andra forskare

Förnedringens politik - om att regeringens politik för fler socialbidragstagare också är en politik för att få fler att uppleva skam

De som lämnas utanför – i rekordfart - om hur fattigdomen bland arbetslösa ökade kraftigare i Sverige än i något annat EU-land, mitt under högkonjunktur

240 000 LO-kvinnor jobbar ofrivillig deltid – om att den förlorade möjligheten att deltidsstämpla inte lett till fler jobb, utan till mer obetald arbetslöshet

Påminnelse: härifrån kommer din skattesänkning – om hur den fattigaste decilen (bland annat arbetslösa) betalat för just din skattesänkning

Gästbloggning: en jobbpolitik för sänkta löner - LO-ekonomen Thomas Carlén förklarar hur detta med jobbskatteavdrag, sänkt a-kassa mm egentligen fungerar i förhållande till jobbpolitiken och hur allting egentligen hänger ihop

Forskningen visar: sänkt a-kassa leder inte till lägre arbetslöshet (doh)

Facit: detta har hänt med a-kassan

I övrigt rekommenderar jag Global utmanings seminarium ”Crises, Inequality and Politics” med bland andra IMF:s Michael Kumhof. Rekommenderar också Marie Demkers alltid läsvärda blogg, senast om marknadsmisslyckanden och marknadsmissförstånd. Slutligen läser jag en märklig artikel i Riksdag och departement, som hävdar att ”S hamnar på efterkälken” eftersom enbart 51 procent av partiets riksdagsledamöter har högskoleutbildning. Exakt vad ”på efterkälken” innebär är oklart, eftersom andelen högskoleutbildade i befolkningen ligger runt 33 procent. Dock kan detta tydligen på någon sätt förklara socialdemokratins inställning till RUT. Läs gärna kommentarerna till artikeln, och för ett resonemang om att det knappast är självklart bra om riksdagen blir en elitklubb, utan att det finns en poäng i att den speglar befolkningens sammansättning, läs gärna detta. Allra sist: glöm inte att donera till Alliansfritt! Läs även Forskare sågar a-kassan – Anders Borg har en känsla.

AB | Intressant | Netroots.

Kapitalismen är dyr i drift

Finanskriser är inte gratis. Varken i Indonesien 1997, Argentina 1980, Sverige 1991 eller världen idag.

Källa: Fixing global finance av Martin Wolf.

Läsvärt av Johan Norberg på samma tema igår, Ekonomistas kommenterar. Vi har räknat på det här om guld och bubblor. LO-bloggen om transaktionsskatter. SvD om de datoriserade börshandeln.  DN.

Intressant och Netroots.

BREAKING: Incitament fungerar

För drygt hundra år sedan utbröt böldpest i Hanoi. För att motverka sjukdomens spridning anställdes kommunala råttfångare, som ägnade dagarna åt att döda råttor i framför allt stadens avloppssystem. De fick mycket att göra, men trots att de dödade tusentals råttor om dagen verkade inte råttpopulationen minska. Råttorna förökade sig snabbare än vad råttfångarna hann med att döda. Den franska kolonialmakten uppmanade därför också allmänheten att hjälpa till, och utfäste en belöning för varje råttsvans som lämnades in till myndigheterna.

Programmet blev framgångsrikt. Tusentals råttsvansar lämnades in varje dag. Men så småningom började myndigheterna ana oråd. Allt oftare kom rapporter om att råttor med avhuggna svansar, men i övrigt vid god vigör, synts till på Hanois gator. Efter återkommande signaler om att människor på sina håll börjat föda upp råttor, avslutades råttfångarprogrammet helt och hållet.

Berättelsen om råttfångarna i Hanoi är ett exempel på hur politiska och ekonomiska program ofta får oönskade konsekvenser. Syftet var att minska råttpopulationen – men som programmet var utformat ledde det istället till att människor började hjälpa till att öka populationen genom uppfödning. Det är helt logiskt. Belöningen utgick för varje inlämnad råttsvans, inte för en minskad råttpopulation (antagligen eftersom det senare i praktiken är omöjligt att kontrollera). Hanoiborna svarade helt enkelt på de incitament som myndigheterna skapade.

Vi lever i en tid som är väldigt upptagen med ekonomiska incitament. Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor snarare än att finansiera offentliga åtaganden.

Incitamentsstrukturer blir också allt viktigare ju fler företeelser som privatiseras och läggs ut på entreprenad. Finansieringen måste då bestämmas genom mer eller mindre komplicerade system, som dock alla har det gemensamt att de är konstruerade, inte resultatet av en jämvikt på marknaden. Och i alla ersättningssystem finns det någon typ av incitament.

Problemet är att även dessa incitament kommer att få oönskade konsekvenser. Den höga ersättningen för läkarbesök i Stockholms läns vårdval gör det lönsamt för vårdcentraler med korta, enkla besök. Detta gör att vårdcentraler enligt egen utsago uppmuntrar folk med lindriga åkommor att komma på läkarbesök trots att det egentligen inte behövs. Eftersom ersättningen för läkarbesök höjts mer än för besök hos sjuksköterska, har läkarbesöken ökat på sjuksköterskebesökens bekostnad. Och så vidare. Konsekvensen är att skattepengar används i onödan.

Ett än mer uppenbart exempel är den fuskskandal som avslöjats i Atlanta, USA, där lärare i ett antal skolor systematiskt under tio års tid gett elever högre provresultat än vad de verkligen åstadkommit. En del av förklaringen torde ligga i det statliga skolprogrammet No Child Left Behind, som ger ökade resurser till skolor som når ett visst resultat (AYP) och straffar skolor som inte når målen (finansborgarrådet Sten Nordin föreslog naivt nog ett liknande system för Stockholms skolor i valrörelsen). Det har också förekommit att lärare fått bonusar och liknande baserat på elevernas provresultat.

Frågan är dock större än att bara handla om de offentliga ersättningsmodellerna. Själva det faktum att man släpper in vinstdrivna aktörer i verksamheter som inte fungerar enligt marknadslogiken (och där finansieringen dessutom är offentlig) kommer att skapa perversa incitament. För nej, det är inte så att den osynliga handen/vinstintresset alltid åstadkommer det som är bäst för var och en. Tvärtom. Vinstintresse i välfärden får bland annat dessa konsekvenser:

(Ur pappers-DN 110621) Samtliga vårdinrättningar i uppräkningen är privata, vilket inte är någon slump. Naturligtvis finns det också offentligt anställda som fifflar, men de har mer sällan anledning. Det är inte så stor poäng för en verksamhetschef på en landstingsdriven vårdcentral att fuska med patientstatistiken, eftersom ökade anslag ändå inte hamnar i chefens ficka.

Men det behöver inte gå så långt som till brottslighet för att vara problematiskt. Skolpengsystemet får dessa konsekvenser:

(Statistik från Skolverket och Skolverket). Som skattebetalare betalar du lika mycket för fristående som kommunala skolor, men i friskolorna går en del av dessa pengar till vinst istället för till lärarlöner och lokalkostnader.

Vinstintresset förändrar prioriteringarna i en verksamhet. Ibland sammanfaller vinstintresset med brukarintresset och/eller samhällsintresset, men långt ifrån alltid. Vinstintresset påverkar verksamhetens innehåll. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos de som driver verksamheten. Det handlar om att incitament fungerar.

Det senaste exemplet: SvD rapporterar att SL:s kontrollanter larmat i flera månader om utbrett fusk med statistiken sedan Securitas tog över kontrollverksamheten från SL. Siffrorna över genomförda kontroller sägs vara uppblåsta och dessutom uppnådda genom att Securitas prioriterar platser och tidpunkter med många resenärer (snarare än att täcka in många stationer och tidpunkter då fler plankar). Securitas ska också prioritera snabba kontroller framför att skriva ut kontrollavgifter. Personal rapporterar om påtryckningar att rapportera höga siffror och många säger sig vara rädda för att förlora jobbet (varsel föreligger). Inget av detta är förvånande. Lejer man ut biljettkontrollering (snarare än maximering av antalet betalande resenärer), så kommer företaget att fokusera på antalet biljettkontroller och inget annat.

Okej. Men visar inte allt detta att det offentliga är dåligt på att skriva bra avtal/skapa ersättningssystem? Nja. Visst kan stat, kommun och landsting bli bättre på detta, för att slippa de värsta avarterna. Men det är omöjligt att helt undvika perversa incitament. Och det går aldrig att helt kontrollera bort vinstintressets oönskade effekter.

Men ökad uppföljning då? Ja, det är ju där vi har hamnat. Sociologen Michael Power menar att vi idag lever i ”the audit society”. Henrik Berggren skrev mycket läsvärt om detta i Axess nyligen, och menar att framväxten av marknadslösningar varit en drivande faktor i att skapa ”granskningssamhället”. All offentlig verksamhet ska numera målstyras och utvärderas. Det är naturligtvis inget fel i sig, men får oönskade konsekvenser, exempelvis att man fokuserar på kvantitativa snarare än kvalitativa mått. Och det kommer aldrig att räcka. Henrik Berggren skriver:

”Granskningssamhället riskerar att underminera den tillit som är en av samhällets viktigaste tillgångar [...] granskningsideologin inom offentliga sektorn talar till människans misstänksamma sida: kan vi verkligen lita på att lärarna undervisar bra, att läkarna är kompetenta, att poliserna är hederliga?”

Inte bara granskningssamhället får denna konsekvens, utan även den andra sidan av myntet, nämligen incitamentssamhället: rapporterna om fuskande vårdcentraler, fifflande biljettkontrollanter och oseriösa skolföretag talar allihop till människors misstänksamma sida. Dessa rapporter kommer inte att minska framöver, tvärtom. Om vi nu inte gör något åt saken.

Katrine Kielos skrev väldigt bra om detta för ett tag sen. Henrik Berggren har skrivit (kortare än i Axess) om granskningssamhället även i DN, och Lena Sommestad kommenterar. Halvt om halvt relaterat skriver Claes-Mikael Jonsson läsvärt om EU, marknaden och tidsandan. Alliansfritt om kontrollantfusket. Och missa absolut inte Jacob Bursell om det djupt problematiska med vinster och riskkapitalbolag i välfärden – SvD Näringsliv fortsätter att vara de bästa granskarna!

Intressant och Netroots.

”Tax cuts are religion. We are job creationists”

Via Erik Bengtssons mycket upplysande genomgång av möjliga lösningar på Greklandskrisen hittar jag en Eurobarometerundersökning av vad medborgare i EU-länder tycker om ett införande av en skatt på finansiella transaktioner. Det visar sig att en stor majoritet, 61 procent, är för, medan bara 26 procent är emot.

Variationerna mellan länderna är hyfsat stora, även om de flesta kommer över 50 procent. I Sverige är stödet femte starkast i EU, med 67 procent för.

Europaparlementet har röstat för en rekommendation av att en finansiell transaktionsskatt införs. Det stora problemet är att en sådan antagligen inte är särskilt effektiv om den inte implementeras globalt. Fler européer – totalt 85 procent – är också för en transaktionsskatt om den införs globalt. Hur som helst tycker jag detta är intressant. För bara några år sedan ansågs Tobinskatten helt omöjlig i den offentliga diskussionen.

För övrigt har EU-kommissionen idag presenterat sitt förslag på starkare reglering av finanssektorn. Karl Sigfrid (den moderate riksdagsledamoten som gjorde stor affär av att han skulle rösta nej till FRA, för att sedan kvitta ut sig) skriver en märklig artikel mot bakgrund av att det inom eurozonen ska ha diskuterats införandet av en bankskatt som ett sätt att få fler att bidra för att lösa Greklands skuldkris. Sigfrid har rätt såtillvida att det är en viktig principiell fråga att diskutera huruvida EU ska ta ut skatt. Men hållningen att regeringen bör ”meddela att vi inte kommer skicka några svenska skattepengar för att finansiera andra länders slöseri”  och sedan antyda att Greklandskrisen skulle ha skapats på grund av att staten ”ger buden på regeringskansliet lönetillägg på tusentals kronor i månaden för att bära pärmar”, det är inte särskilt seriöst. För det första är skälen till Greklandskrisen mer komplexa än att den skulle ha uppstått på grund av en ”fuskande, fetaostätande, förtidspensionerande ‘grekiskhet’.” För det andra – om vi inte gemensamt hjälper till att lösa Greklands kris kan konsekvenserna bli ännu dyrare för oss allihop. Inom EU är alla ekonomier sammanlänkade med varandra. Lämnas en i sticket riskerar bra många fler att dras med. Rent bortsett ifrån att man kan ifrågasätta det rimliga att lämna någon i sticket även om det inte får konsekvenser för en själv. Därmed inte sagt att just en bankskatt skulle vara den enda/bästa lösningen – men någon ordning får det väl vara på argumentationen (vilket även Daniel Swedin påpekar).

Jag gissar att Karl Sigfrid helt enkelt inte gillar skatter (ett intryck som förstärks av att hans artikel av nån anledning handlar ganska mycket om värnskatten, oklart varför). I USA har motsvarande hållning bland republikanerna numera tagit sig helt bisarra proportioner. Trots att, som Jon Stewart påpekar (i inslaget varifrån jag lånat rubriken), självaste Ronald Reagan en gång i tiden höjde skatterna. Idag, med ett underskott på obegripliga 90 000 miljarder kronor, har det blivit politiskt omöjligt.

Uppdatering: Alltså… Vet Karl Sigfrid om att den borgerliga regeringen redan har infört en bankskatt i Sverige?

Intressant och Netroots.

Ett femte jobbskatteavdrag eller avskaffad barnfattigdom?

”Det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa [barnfattigdomen]. Det är ungefär som det femte jobbskatteavdraget”, sa professorn i socialt arbete Tapio Salonen i Agenda igår.

Sällan blir väl skillnaderna i politiken tydligare än så. Det här är ett val vi gör. Vi kan påverka detta.

Moderater brukar hävda att jobbskatteavdraget skulle minska barnfattigdomen. Då kan man ju fråga sig varför barnfattigdomen ökar i Sverige, enligt Rädda barnen.

Detta är fakta: Under den socialdemokratiska regeringsperioden 1997-2006 pressade man tillbaka barnfattigdomen, som gick i taket i samband med 90-talskrisen, med 45 procent (beräknat på Rädda barnens statistik). Det vill säga nästan en halvering. Under den borgerliga regeringen ökar istället barnfattigdomen. Göran Hägglund skyllde på finanskrisen i Agenda igår, men effekterna av den hade knappt börjat verka 2008, som är det sista året i Rädda barnens mätningar. Det verkliga skälet till att fler barn är fattiga idag anas mellan raderna i bidragsansökningarna till föreningen Majblomman:

Eller, svart på vitt, i vårpropositionens fördelningspolitiska bilaga:

Den borgerliga regeringen har sänkt ersättningsgraderna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen med nästan tio procentenheter. Dessutom har de tvingat tusentals sjuka att lämna sjukförsäkringen helt och hållet genom utförsäkringar, och fått stora mängder svenskar att lämna a-kassan. Detta betyder fler fattiga arbetslösa och sjuka. Även sjuka och arbetslösa har barn. Så uppstår barnfattigdom. Andelen under fattigdomsgränsen bland hushåll med hemmavarande barn och utan sysselsättning har ökat mycket kraftigt de senaste åren och ligger nu över EU-genomsnittet.

Arbete är nyckeln till människors välfärd. En av politikens allra viktigaste uppgifter är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att fler människor ska få en chans att få ett jobb. Men det kommer alltid att finnas de som inte kan jobba, tillfälligt eller långvarigt. Det kommer alltid att finnas de som inte får ett jobb, hur gärna de än vill, hur många arbeten de än söker. Politikens uppgift är också att garantera dessa människor värdiga liv. Politikens uppgift är att se till att alla barn får lika goda chanser till ett bra liv. Så länge det finns barnfattigdom har politiken misslyckats med detta.

Att skära på sjuka och arbetslösa och deras barn, för att ge människor som mig ytterligare några hundralappar i månaden i jobbskatteavdrag, det är ett politiskt val. Man kan välja annorlunda. Man skulle kunna välja ett värdigare samhälle än så.

Sebastian Stenholm | Eva Hillén Ahlström | Peter Johansson | Peter Högberg | Alliansfritt | Alexandra Einerstam

Ex |Intressant och Netroots.