Socialdemokraterna har alla möjliga problem just nu. Ett av dem är storstaden. Även om kommunvalresultatet i Stockholm trendmässigt i princip helt följer riksdagsvalresultatet i riket, så har skillnaden varit i genomsnitt tio procentenheter (till Stockholms nackdel) varje val sedan 1991.
Socialdemokratin har problem i hela Europa. Men inte i alla europeiska storstäder. Kolla bara:
(Statistik: Sverige, Köpenhamn, Danmark, Norge, Finland, Tyskland*. Graferna är extrapolerade då kommunala och nationella val äger rum vid skilda tidpunkter i alla länder utom Sverige. Det som visas är dels valresultaten i huvudstädernas kommunval, dels de nationella resultaten i parlamentsvalen). Köpenhamn ser ut som den verkliga förebilden: i Danmark är uppenbarligen S ett storstadsparti, med betydligt högre röstandelar i Köpenhamn än i övriga landet. I Oslo och Helsingfors är S visserligen mindre i huvudstaden än i riket, men skillnaden är betydligt mindre än i Sverige. Och i Tyskland slutligen har S trendmässigt gått i helt motsatt riktning i riket respektive huvudstaden.
Varför ser det ut såhär? Jag har ingen aning. Men det vore intressant att ta reda på. Känns som att Stockholms socialdemokrater har en del att lära av sina partivänner i framför allt Köpenhamn, Oslo och Berlin.
♦
I tider av ständigt tal om ”förnyelse” tycker jag att det är befriande med sossar som inte bara pratar utan faktiskt GÖR förnyelse. En sådan sosse är Solnas oppositionsråd Johanna Graf som varje fredag flyttar ut ur stadshuset, sätter sig på fiket utanför och uppmanar alla Solnabor att ”komma och störa” – ”det är du som betalar min lön”. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson gör något liknande när hon i en väldigt klok tidningskrönika uppmanar människor att ringa eller maila för att berätta om sin verklighet och vardag. Hoppas att fler socialdemokratiska politiker tar efter Johanna och Eva-Lena!
I övrigt är det bra att Stockholms stads affär med Boultbee uppmärksammas igen – även om det är av mycket tråkiga skäl. Läs även Peter Andersson och Alliansfritt och Peter Johansson och Mats Engström och Martin Moberg om detta. Juridikbloggen resonerar intressant om de juridiska aspekterna av Kristina Alvendals ”muntliga avtal”. Läs också vad jag själv skrivit om affären tidigare – Brutalt med Boultbee och Marknadsmyter. Lena Sommestad lyfter blicken och visar att Boultbee-affären inte är någon slump. Läs!
Andra bloggar om europa, socialdemokratin, storstäder, boultbee. Intressant och Netroots.
* Rubrikens ”kommunalval” i diagrammet över Tyskland är missvisande. Delstatsval ska det förstås vara.
Storstad 
Paris då? Där lär du ju vara en form av rödgrönt styre. Paris verkar ligga längre till vänster en franska ”medelnivån”.
Det finns betydligt fler exempel än jag tagit upp i inlägget. Amsterdam, Wien, Lissabon, Aten och Paris är några andra europeiska huvudstäder med vänsterstyre. Hade inte tid att rota mer bara, kanske får bli en senare uppgift, om jag klarar av att leta upp statistik på utrikiska språk jag inte behärskar…
Jo, man kan förstås inte leta upp allt på egen hand, det viktigaste är väl just observationen att Stockholm delvis skiljer sig åt, tänkvärt. En grej kan ju vara skillnaden mellan städer och byar – så fort man associeras med städer, tenderar kanske stödet sjunka på landet, så fort man associeras med landet tenderar kanske stödet att sjunka i städerna.
I media har det ju låtit som om de rödgröna bara hade lösningar för landet, och då är det klart att stadsbor som gärna vill vara ”stadsbor” av känslomässiga snarare än rent rationella skäl kan tänka sig att rösta på alliansen.
En utmaning är kanske att utforma en tydligare politik som skiljer sig tillräckligt från alliansens överlag på ett sätt som enar stadsbor och lantsortsbor, invandrare och majoritetsbefolkning, medelklass och arbetarklass osv.
För med en tillräckligt stark, tydlig och klar linje lär saker som om man är stadsbo, landsortsbo, invandrare, medelklass osv. ge vika för det politiska djupet.
För vad är poängen med att bli attraktiv i storstäder bara för att bli mindre attraktiv på landsbygden?
Köpenhamns historia är säregen. Socialdemokraterna hade där länge mer än 60% eftersom rikemansfolket bodde i Frederiksberg. Sen satte s igång en rabiat gentrifieringsprocess – fattigfolket skulle bort för att locka in folk med högre inkomster. Och socialdemokraternas väljarandel sjönk, till förmån för socialistisk folkeparti och ett extremvänsterparti som hette venstresocialisterne. Tillsammans hade de ett tag på 80-talet över 30%.
Jag kan tänka mig att socialdemokraterna har tagit tillbaka sina tidigare sympatisörer för att
– de har omprövat gentrifieringspolitiken. Eller rättare sagt motståndet mot den vann, och socialdemokraterna accepterade det.
– extremvänsterpartier finns inte längre.
Intressant. Jag gissar att det ofta finns sådana väldigt lokala förklaringar. Berlin går ju tex inte att jämföra med Stockholm eftersom demografin skiljer sig så mycket. Skyhög arbetslöshet etc. Därför är jag egentligen mest intresserad av Köpenhamn och Oslo, som jag tänker mig är mer lika Stockholm. Men om kommunindelningen helt enkelt ser ut så att de välbeställda bor i anslutande kommuner förklarar det antagligen det mesta.
En arbetshypotes är att det ofta finns en kulturradikal övre medelklass som gärna röstar vänster på många håll i Europa. Inte nödvändigtvis socialdemokratiskt, utan hellre på nåt glammigare vänsteralternativ. I Stockholm verkar det av någon anledning inte vara riktigt lika utbrett. Det finns absolut, men kanske mindre än på andra håll. Förr röstade de V eller VPK. Nu röstar de istället MP.
Det kan nog stämma. En annan skillnad är att man inte har något nytt parti till vänster om S som i Berlin (Die Linke) och Paris (Parti de gauche, NPA). Jag tror att mer fördelningspolitik som inbegriper en kraftig bostadssatsning borde flytta fokus över till det politiska djupet och kunna få väljare över från alliansen. För det är rimligen inte genom att närma sig alliansen som väljarna ska övertygas om att det finns ett alternativ.
Kommunindelningen i Köpenhamnsområdet är intressant. Frederiksbergs kommun (som väl närmast kan jämföras med Danderyd eller någon annan rik stockholmskommun) ligger som en ö omgiven av Köpenhamns kommun på alla håll, vilket beror på att en resursstark överklass framgångsrikt har vägrat att inkorporeras i Köpenhamn kommun! Köpenhamns sociala och ekonomiska förhållanden skiljer sig en hel del från Stockholm: Utbildningsnivån är lägre, andelen hightech-verksamheter är mycket lägre och Storköpenhamn har under lång tid varit det storstadsområde som haft lägst tillväxt i Norden. Arbetslösheten har dock tidigare varit låg, vilket delvis kan förklaras med låg produktivitet och en snabbt stigande försörjningsbörda. Jag antar att allt detta kan tänkas påverka väljarstrukturen i Köpenhamn.
Håller med om att jämförelser och analyser är viktiga. Men man måste ha klart för sig att storstaden är ett missvisande begrepp. Ingen annan stans har segregationen gått så långt som här. Det finns alltså många olika verkligheter. Den typiska storstadsbon är inte nödvändigtvis en välbeställd villaägare som påstås bekymra sig över fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Det kan lika gärna vara en löntagare i en förort som upptäcker att barnen inte kan flytta hemifrån eftersom utförsäljningar och byggstopp under många året gett marknadskrafterna ökat spelrum. Det kan också vara en valskolkare i någon av våra fattigaste (men också rödaste stadsdelar). Varje jämförelse måste därför ta hänsyn till de sociala klyftorna och bostadssegregationen.
Lika viktigt som att jämföra valresultat är att jämföra valdeltagandet. De verkliga katastroferna finns i stadsdelar där valskolkarna förmodligen är ”röda”, dvs i flerfamiljhusområden med stor andel allmännytta. Där stannade folk definitivt inte hemma pg av fastighetsskatten, eller av rädsla för det rödgröna samarbetet. Troligare är att många stannade hemma pg av misstro mot politikens möjlighet att göra någon skillnad.
Bla pga segregationen tycker jag att det är högst relevant att tala om ”storstaden”. Det är klart att det finns en specifik storstadsverklighet. I den ingår bland annat att skillnaderna mellan stadens invånare är mycket större än på annat håll.
Jag har ofta skrivit på detta tema, tex här om valdeltagande:
Här om de stora klyftorna (ett axplock):
och här om myten om att ”stockholmaren” är höginkomsttagare och mest bryr sig om fastighetsskatten:
Har även skrivit om fastighetsskatten i sig, här:
Ping: Tweets that mention S och den europeiska storstaden « Storstad -- Topsy.com
Det är inte bara Socialdemokraterna som är i gungning. Både i Fp och Kd pågår tubulenta diskutioner om partiernas framtid, men det skrivs det inte om.
Ping: Sanningen om samhället – 2010-11-24 FM
2001-nedgangen for Arbeiderpartiet i Norge kom forresten i valget etter at AP i samarbeid med Høyre og FrP et og et halvt år tidligere hadde kastet en sentrumsregjering. For deretter å sammen med Høyresida føre noe av den mest aktive privatiseringspolitikken som Norge har sett etter midten av 80-tallet. Om det har noe som helst sammenheng med valgresultatet vet jeg ikke, men situassjonen var uansett noe spesiell.
Det är intressant att AP tappade och sedan vann igen. Det blir så lätt deterministiskt – när det väl börjat gå dåligt tänker man sig att det alltid kommer att fortsätta. Men så måste det ju inte vara.
Iallafall, du råkar inte veta något om demografin i Oslo kommun? Jag förstår det som att en del förorter till Oslo ligger i andra kommuner i Akershus. Är det framför allt rika kommuner? Kan AP:s relativt höga röstetal i Oslo förklaras med detta, på motsvarande sätt som flera tidigare här i tråden menar är fallet med Köpenhamn/Frederiksberg?
Att AP kom tillbaka igen i Norge beror ju – åtminstone enligt Asbjörn Wahl – att man gjorde avbön från privatiseringspolitiken och lovade att sluta upp med sånt. Detta efter att en liknande avbön skett i Trondheim, med samma resultat.
Så varför skulle inte det fungera i Sverige?
Om jag tolkat dig rätt gäller jämförelsen valresultatet i hela riket i de nationella valen respektive i kommunalvalen i huvudstäderna. Hur ser siffrorna ut om man jämför hur just stockholmarna röstade i riksdags- respektive i kommunalvalet? Numera röstar ju många på olika partier i valet till riksdagen och till landsting och kommun. I Täby, där jag själv bor, gick de lokala moderaterna back med 11,2 procent, en väldigt stark missnöjesyttring mot just kommunpolitikerna, medan siffrorna i riksdagsvalet inte alls visade samma tendens.
Om fastighets- och förmögenhetsskatten har jag skrivit tidigare. Är det alldeles otänkbart att även människor som inte själva skulle ha påverkats av de rödgröna förslagen (som S och MP nu tävlar om att ta avstånd från) kan ha haft svårt att rösta på partier som mot bättre vetande gick till val på så sanslöst obegåvade förslag? Ett av vänsterns problem är att det numera är radhusägare på Lidingö som utnämnts till Klassfienden.
Det finns en generell röstsplittring till S fördel i kommun- och landstingsvalen. I Stockholm var det kanske ca två procentenheter mer i kommunvalet än i riksdagsvalet. Förr brukade det tydligen vara tvärtom, att röstsplittringen gynnade S på riksnivå.
Ping: Lördagsläsning v 47 « Jöran Fagerlund
Kan man diskutera politiska trender i Stockholm utan att se också till kranskommunerna? Ser det likadant ut (mer S i innerstaden än i områden närmast) i de städer/regioner du jämför med?
Mycket intressant inlägg! Många intressanta frågeställningar öppnas. Frågan är om det finns en ”trade off” mellan högt valresultat i stora städer och ”landsbygden” eller om det går att få ett jämt valresultat över hela landet. Ett intressant tillvägagångssätt för (S) vore att undersöka hur klasstrukturen i det olika huvudstädernas valkretsar skiljer sig åt. Vore intressant om man kunde rensa bort klassfaktorn för att undersöka om det finns någon ”stockholmsröstning”. Om jag har förstått det rätt så gick tex S betydligt bättre hos tjänstemän i Umeå än i STHLM.