Vad säger Nobelpristagare om högre skattesänkningar för de rika?

Fredrik Reinfeldt har lovat att fortsätta sänka skatten vid en valvinst, och mest för höginkomsttagare. På samma sätt som skett under denna mandatperiod, för övrigt. Såhär uppger Moderaterna själva att de nya skattesänkningarna ska fördela sig:

Staplarna visar skattesänkningen i kronor för fyra olika inkomstnivåer, och den röda linjen visar sänkningen som andel av inkomsten. Personer som tjänar 22.600 kronor i månaden ska få en skattesänkning på max 193 kronor, eller 0,9 procent. Personer som tjänar 38.000 kronor i månaden får i kronor räknat mer än tre gånger så stor skattesänkning som de som tjänar 22.600, och som andel av inkomsten nästan dubbelt så hög.

Här kan det också vara värt att känna till att ungefär 57 procent av de förvärvsarbetande har en inkomst på max 22.600 kronor i månaden. Mer än hälften, alltså (siffran är ungefärlig, eftersom SCB:s inkomstintervall inte stämmer överens exakt med dem i diagrammet). Ungefär 10 procent av Sveriges arbetande befolkning har en månadsinkomst på 38.000 kronor eller mer. Dessa 10 procent får alltså betydligt större skattesänkningar än de 57 procent som tjänar upp till 22.600 kronor i månaden.

Fredrik Reinfeldt förklarar att detta förslag ska medföra att ”världens minsta inkomstklyftor ska bli mindre”, genom att ”det har visat sig att både den kortsiktiga och dynamiska effekten av jobbskatteavdragen är att de minskar inkomstskillnader”. Orimligheten i det påståendet – oavsett om man använder vanligt sunt förnuft, eller ekonomisk empiri – har jag skrivit om tidigare.

Föreställningen om att stora skattesänkningar minskar inkomstskillnader eller är allmänt positiva för ekonomin brukar kallas supply-side economics. Teorin bakom är att när människor får mer pengar i plånboken så börjar de konsumera en massa, samtidigt som företagen har råd att anställa fler (eftersom de kan sänka lönekostnaderna när folk betalar mindre i skatt). Sammantaget tänks detta få kraftigt positiva effekter på ekonomin och tillväxten. Folk blir rikare och jobben fler. Kanske ökar till och med tillväxten så mycket att skatteintäkterna inte minskar, trots sänkningarna. Den här teorin har använts för att försvara kraftiga skattesänkningar, framför allt riktade till höginkomsttagare, under både Ronald Reagan och George W. Bush. Problemet är bara att teorin inte har fungerat, i verkligheten alltså.

Det här är vad några Nobelpristagare i ekonomi har att säga om supply-side economics, dynamiska effekter och den näraliggande trickle-down-teorin (om några tillåts bli extremt rika, kommer deras rikedom att ”sippra ner” och komma även de fattiga till del):

“The supply-side argument these days really applies to upper-income people. They are portrayed as the golden geese, and you don’t want to discourage them from laying their eggs […] the Democrats are convinced they’ll lay their eggs anyway, without tax cuts as an incentive” säger Robert Solow.

”American society was economically ill-run in the 1980’s […] People have the wrong idea that God will forgive Reagan. They say he didn’t know what he was doing. It’s true he didn’t know a lot of what was going on, but he was directly responsible” säger Paul Samuelson.

”A short-term tax benefit for the poor would actually be a reasonable stimulus. Then, the money would almost certainly be spent. But the current and future deficit is a lot less stimulatory than it could be. [The Bush] administration is just throwing the money away […] The rich don’t need the money and are a lot less likely to spend it – they will primarily increase their savings”, säger George Akerlof.

”President Bush is galloping in exactly the wrong direction with his advocacy of using the likely (though by no means certain) large forthcoming budget surplus for a deep, permanent tax cut, rather than for retiring the debt or endowing Social Security — or both”, skriver Franco Modigliani och Robert Solow.

”[T]his is not the time to be giving a tax cut to the upper end of the distribution. Trickle-down economics said that all you had to do was worry about growth, and everybody would benefit. We now have a situation that we might call trickle-up economics” säger Joseph Stiglitz och förklarar den senare termen i ett annat anförande: ”people at the bottom have been giving up incomes so the people at the top can enjoy ever more.”

Paul Krugman säger – och är det inte lustigt hur man känner igen den svenska regeringens argumentation? – såhär: ”[Bush] administration economists produced various misleading statistics designed to convey the […] impression, that the tax cut mainly went to ordinary, middle-class Americans. But they also insisted that the benefits of the tax cut would trickle down — that lower tax rates on the rich would do great things for the economy, helping everyone […]

The absence of any gains for workers in the years since the 2003 tax cut is a pretty convincing refutation of trickle-down theory. So is the fact that the economy had a much more convincing boom after Bill Clinton raised taxes on top brackets. It turns out that when you cut taxes on the rich, the rich pay less taxes; when you raise taxes on the rich, they pay more taxes — end of story”. Paul Krugman har också synpunkter på huruvida staten bör beräkna dynamiska (långsiktiga/beteendemässiga) och inte bara statiska effekter av skattesänkningar (min kursivering):

”The Congressional Budget Office will soon start using ‘dynamic scoring’ to assess proposed tax cuts — that is, it will build in the supply-side assumption that tax cuts raise the economy’s growth rate, and therefore generate indirect revenue gains that offset the direct revenue losses. In the past, budget officials have opposed this practice, because it’s so easy to slide from objective analysis into wishful thinking.”

Det är en liknande metod Anders Borg använder när han visar sina diagram över att det är låginkomsttagarna som tjänar mest på att höginkomsttagarna får störst skattesänkningar…

För den som vill läsa mer om hur det här med utbudsekonomi funkar rekommenderas denna sammanfattning av en amerikansk statlig utredning som använt just ”dynamic scoring” – och som kommit fram till att effekterna av skattesänkningar på tillväxten generellt är små och starkt beroende av vilken beräkningsmodell som används. ”And in no case does Mr. Bush’s tax cut come close to paying for itself over the next 10 years”, konstaterar Wall Street Journals krönikör lakoniskt.

ps. De Nobelpristagare jag citerar syftar på den amerikanska ekonomin, som såklart inte kan jämföras rakt av med den svenska. Skatten är lägre generellt i USA än i Sverige, liksom progressiviteten i skattesystemet. Och den amerikanska statsskulden är betydligt värre än den svenska. Men sättet att argumentera för skattesänkningar, och speciellt för de rikaste, känner man onekligen igen.

Eminenta Vi har räknat… reder ut begreppen ytterligare vad gäller de dynamiska effekterna, och avslöjar, sådär i förbifarten, att under den borgerliga regeringen har ”den rikaste tiondelen män […] fått över 200 gånger så höga realinkomstökningar som den fattigaste tiondelen kvinnor. När man kan kalla det för minskade klyftor och komma undan med det har nyspråket nått nya, tidigare oanade, nivåer.” LÄS!

Anna Vikström skriver bra om skattesänkningarnas pris – de försvunna jobben i offentlig sektor. Peter Andersson och Peter Johansson om sanningen om hur mycket Moderaterna verkligen vill sänka skatterna. Lena föredrar välfärd före sänkt skatt. Catarina Wahlgren reder ut begreppen kring fastighetsskatten. Andrine Winther om hur många välfärdsarbetare som måste försvinna för att borgarnas skattesänkningar ska gå ihop.

DN | DN2 | GP | AB | SyS | Andra bloggar om supply-side economics, utbudtsteori, skattesänkningar, moderaterna, ojämlikhet, klyftor. Intressant och Netroots.