Moderna myter: högern+nationalekonomin=sant?

När jag läste grundkursen i nationalekonomi för ett antal år sedan använde vi bland annat en tegelstenstjock kursbok på 941 sidor (exklusive förord och register). Redan på sidan 11 nämns begreppet ”marknadsmisslyckande” första – men långtifrån sista – gången. ”The market does not always work efficiently and sometimes government action is necessary to overcome market problems and lead to a more efficient use of resources”, står det.

Ända sedan dess har jag haft svårt att ta på allvar de debattörer till höger (t ex Wykman, Flanking och Olofsson) som använder föregivet nationalekonomiska slutsatser som bevis för att marknaden är den bästa principen för all mänsklig verksamhet. Men lika problematiskt tycker jag det är när debattörer till vänster ibland avfärdar hela nationalekonomin som en borgerlig vetenskap, inte värd att lyssna till.

Under mina år som nationalekonomistudent träffade jag visserligen en del forskare som gärna tvärsäkert uttalade sig om vad politikerna borde göra, men det dominerande intrycket var att de flesta nationalekonomer hellre nyanserar än ger tvärsäkra policy-rekommendationer. Bertil Holmlund, professor i nationalekonomi i Uppsala, exemplifierar klokt:

”Kunskaper om arbetslöshetsförsäkringens effekter är självfallet viktiga som underlag för politiska beslut på området. Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att insikter om beteendeeffekter inte i sig tillåter några normativa slutsatser om hur den optimala försäkringen bör utformas […] Det är svårt att utan mycket specifika och empiriskt svårverifierade antaganden komma fram till t ex hur hög den optimala ersättningen ska vara.”

Nationalekonomi är en vetenskap och vetenskap är något helt annat än politik. Vilka som är samhällsmålen kan bara politiken avgöra, men ofta blir det bättre resultat om man sedan använder sig av vetenskapen som instrument för att ta sig dit. Nationalekonomin kan t ex tala om för politiken att förekomsten av en arbetslöshetsförsäkring visserligen förlänger tiden i arbetslöshet, men nationalekonomin kan också tala om vilka olika sätt som finns för att motverka detta (regeringen har valt att sänka ersättningen. Ett likvärdigt alternativ vore att istället öka stödet till och kontrollen av de arbetssökande). Precis som att det inte finns någon ”enda vägens politik” så finns det inte någon ”enda vägens nationalekonomi”.

Som student tyckte jag alltså inte att nationalekonomin i sig var särskilt biased åt ett nyliberalt håll. (Jag hade däremot en del andra invändningar, framför allt att den var så sjukt verklighetsfrånvänd och modellfixerad. Något som för övrigt Paul Krugman beskriver här – och som han menar var en bidragande orsak till finanskrisen… men det är en annan historia.) Däremot är det uppenbart att det under lång tid varit högerpolitiker som varit framgångsrika i att använda sig av ekonomistiska resonemang som stöd för ideologiska argument. Det är tråkigt. Och något vi inom vänstern borde lära oss av. För nationalekonomin är faktiskt ett hemskt användbart redskap för den som vill förändra samhället.

Och kanske är vinden på väg att vända? Iallafall tycker jag att högerns ekonomicred har börjat falna på sistone. Kolla gärna hur elegant Handelsstudenterna Linus Samuelsson, Karin Ehlin Kolk och Peter Gerlach plockar isär Timbros hantering av grundläggande ekonomiska fakta. Lars-Olof Pettersson undrar försynt varför näringslivets Ekonomifakta (”vi redovisar fakta, du tar ställning”) inte längre redovisar hur många som befinner sig i utanförskap. Och Anders Borg valde märkligt länge att ignorera ropen på större statliga stimulanser från nationalekonomerna på Konjunkturinstitutet och i Finanspolitiska rådet.

Robert Östling ger ett annat perspektiv på frågan om ideologi och nationalekonomi i ett mycket läsvärt inlägg här.

Andra bloggar om , . Intressant?

9 kommentarer

Filed under Ekonomi

9 responses to “Moderna myter: högern+nationalekonomin=sant?

  1. Sven Dufva

    Intressant iaktagelse. Får känslan att vi på vänstersidan länge stigmatiserat ekonomi, nationalekonomi m.m. med en yuppie-eran och höger sympatier och därför studerat andra ämnen för att finna våran argument. Men det är precis som du säger att vänstersidan absolut ska anväda sig av nationalekonomiska intrument precis som de handelsstudenter du nänmde gjorde.

    Vi borde till och med ha tvär-vetenskapliga tankesmdedjor runt om i riket som bemöter och synar högerns falska propaganda, organiserade som små studiecirklar.

  2. Bengt Nilsson

    Nationalekonomi är ingen vetenskap. Enligt Wikipedia skall exempelvis ”resultat av en experimentell vetenskap kunna testas och vara upprepbara – det vill säga att samma resultat kan återskapas med samma utgångspunkt vid en annan tidpunkt eller plats. Teorin får inte heller innehålla inre motsägelser och resultaten får inte stå i konflikt med etablerad vetenskap och kända experimentella resultat.”

    • storstadspolitik

      Jag kan möjligen hålla med om att nationalekonomi inte är en experimentell vetenskap, åtminstone inte huvudsakligen. I övrigt tycker jag inte det finns något i Wikipedias definition som visar att nationalekonomi inte skulle vara en vetenskap.

  3. libertasred

    Läsvärt och upplyftande. Tänkte skriva ett inlägg om ämnet, men insåg att någon redan hade gjort det mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra. Tack!

    /Jesper Alex-Petersen

  4. lasse

    Vetenskapsbegreppet snyltar på naturvetenskapens stora framgångar och anseende. Man använder naturvetenskapens metoder och säger att man ”bevisar” det ena eller andra. Politiker använder sig gärna av att ”vetenskapen har visat” för att få ett övertag. Inom samhällsvetenskaper kan man förmodligen finna studier som ”bevisar” det mesta.

    Självklart är det viktigt att försöka förstå samhället och människan men det hade varit hederligare om man medgett att man inte ”vetenskapligt” bevisar speciellt mycket.

    Det känns ju inte så där ”vetenskapligt” när riksbankens ekonomipris delas mellan två pristagare som om den ene har rätt måste den andres vara fel.

    Nationalekonomins – och de andra samhällsvetenskapernas har en betydande benägenhet att anpassa sig till samhällstoppen och dess behov och stämningar och leverera resultat efter detta. Den tendensen finns förstås också hos naturvetenskap men det är där den experimentella vetenskapliga metoden på längre sikt ger utslag och felaktigheter korrigera

    • Marika

      Det är klart att samhällsvetenskaper inte funkar på samma sätt som naturvetenskaper. Visst är det så att det inom samhällsvetenskaperna ofta går att bevisa både det ena och det andra, men på många viktiga områden utkristalliserar sig ändå en sorts konsensus. Det brukar bli så att en majoritet av studierna pekar i en viss riktning.

      Sen finns det ju ingen vetenskap som kan ge ideologiska svar. Jag ser det mer som att man först politiskt väljer vilket samhälle man har, och sedan tar man vetenskapen till hjälp för att hitta de bästa redskapen för att komma dit.

      Nationalekonomin kan tex visa att det finns flera sätt att nå hög sysselsättning: både genom låg välfärd och en utbredd låglönesektor, och genom en stark välfärd och en sammanpressad lönestruktur. Det finns ingen ”enda väg”. Valet mellan dessa två modeller är politiskt.

      Kanske skulle man rent av kunna säga att ”vetenskapen är en usel herre, men en bra dräng”?

      Sen är det ju inte alltid sådär helt svartvitt inom naturvetenskaperna heller… åtminstone en del vill ju hävda att den globala uppvärmningen är en chimär…

  5. lasse

    Jag ser det mer som att man först politiskt väljer vilket samhälle man har, och sedan tar man vetenskapen till hjälp för att hitta de bästa redskapen för att komma dit.

    Så kanske det också är lätt att det blir koncensus runt vad som ligger i linje med det valda politiska målet som gäller. Man kommer inte gärna fram till ett svar som går mot det politiska målet, då riskerar man ju att se sina forskningsanslag sina.

    Nationalekonomin kan tex visa att det finns flera sätt att nå hög sysselsättning: både genom låg välfärd och en utbredd låglönesektor, och genom en stark välfärd och en sammanpressad lönestruktur.

    Låg välfärd och utbredd låglönesektor är det vanliga här i världen men det verkar inte generera full sysselsättning. Att i en modell där man ställt in premisserna så att man får det resultatet som man vill ha är knappast ett vetenskapligt bevis. Frågan är om den ena eller andra modellen är avgörande för om det kan bli fullsysselsättning. Dess två modeller är ju exempel på att man inte förutsättningslöst tar sig an problemet utan det är ideologi och maktintressen i samhället som ytterst bestämmer hur modellerna får se ut. Då kan man inte med bästa välvilja i världen anse det som vetenskap i meningen att förutsättningslöst söka sanningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s