Vad Anders Borg glömde säga

I Ekots lördagsintervju förklarar Anders Borg att politik handlar om avvägningar. Inom politiken finns olika mål, till exempel tillväxtmässiga, budgetmässiga och fördelningsmässiga. Ibland krockar de med varandra. ”På kort och lång sikt ska en regering försöka motverka inkomstklyftorna”, säger Anders Borg. Men det målet har krockat med andra mål, som till exempel, enligt Anders Borg, nödvändigheten av att göra något åt att fastighetsskatten var impopulär bland storstadsbor. Ja, det är ju onekligen en tydlig prioritering.

I torsdags presenterade Anders Borg fördelningseffekterna av vårpropositionen som läggs nästa vecka. Ali Esbati sammanfattar budskapet bäst: ”Efter att i snart fyra år ha fört en politik som har varit inriktad på att gynna män med höga inkomster, visar det sig nu att de som har gynnats av regeringens politik har varit män med höga inkomster. Anders Borgs budskap är därför glasklart: de som gynnas av regeringens politik är kvinnor med låga inkomster.”

För att bevisa detta lyfter Anders Borg vikten av att ta hänsyn till de långsiktiga effekterna. Hur de tar sig ut visar Borg i ett diagram, som bland annat återgavs i gårdagens pappers-DN. Jag kan dock inte hitta diagrammet på nätet, utom i en något suddig version på s-buzz. Däremot finns en liknande bild i budgetpropositionen från i höstas, och den ser ut såhär:

Bilden visar är att om man tar med de ”långsiktiga effekterna” i beräkningen, så tjänar den fattigaste tiondelen skyhögt mer på borgarnas politik än alla andra grupper. Den nedersta decilen blir hela 13 procent rikare, vilket är ungefär dubbelt så mycket som alla andra.

Åkej. Två saker: För det första, prat om ”långsiktiga effekter” får mig att osäkra både det ena och andra. Det ligger alltför nära det som brukar kallas voodoo economics – teorin om att utbudsstimulanser har fantastiska effekter på tillväxten – något som de flesta ekonomer är överens om helt enkelt inte fungerar. Jag menar, jag kan också gissa om framtiden. Jag kan till och med rita staplar i ett diagram. Inte blir det mer sant för det (och hur pass långt är ”långsiktigt”? In the long run we’re all dead, som Keynes brukade säga).

För det andra: När jag ringer Finansdepartementet för att fråga hur de har beräknat de här långsiktiga effekterna så blir jag hänvisad till den 75-sidiga promemorian ”Arbetsutbudseffekter av reformer på inkomstskatteområdet 2007-2009”. I den beskrivs den mikrosimuleringsmodell de har tagit fram för att beräkna vilka effekter inkomstskatteförändringarna har på arbetsutbudet – långsiktigt, alltså. Det vill säga med hänsyn tagen till beteendeeffekter. Det är säkert en jättebra modell, men det kan jag egentligen inte avgöra. Hur som helst, modellen kommer fram till att sysselsättningen ökar med 1,2 procentenheter tack vare regeringens inkomstskattereformer (här kan inflikas att än så länge har sysselsättningen minskat med 2,1 procentenheter sedan september 2006). Den kommer också fram till att detta påverkar inkomstfördelningen i befolkningen ungefär som framgår av bilden här ovanför (på lång sikt ökar den nedre kvartilen sina inkomster med 12,1 procent, p25-p75 med 7,5 procent och den översta kvartilen med 5,5 procent).

Alltså: om vi bortser från osäkerheten i att detta bara är en simuleringsmodell, så verkar det ju trots allt fördelningsmässigt jättebra! Eller? Nja. Modellen tar nämligen bara hänsyn till inkomstskattereformerna. Inget annat. Promemorian utger sig inte för att ge några svar på hur regeringens totala politik påverkar inkomstfördelningen. Alltså ingår inte den sänkta a-kassan, den sänkta sjukpenningen, sänkt fastighetsskatt eller slopad förmögenhetsskatt, etc.

Så när Anders Borg presenterar sina staplar över hur regeringens samlade politik påverkar inkomstfördelningen måste det rimligen ingå även andra sorters beräkningar. Och var de kommer ifrån har jag ingen aning om. Noterbart är att i bilden här ovanför, som alltså kommer från budgetpropositionen, så gäller inkomstförändringarna för förvärvsarbetande, enligt rubriken. Så snyggt har man alltså definierat bort alla de som förlorar på regeringens politik: Sjuka, arbetslösa, pensionärer.

Jag föredrar nog att titta på vad som verkligen har hänt, och då inte bara för de som jobbar. Gör man det visar det sig ju att den fattigaste tiondelen i befolkningen har förlorat 554 kronor i månaden bara mellan 2007 och 2008. Och när SCB tittar på regeringens politik i sin helhet spår man att inkomsterna kommer att förändras på detta sätt (favorit i repris):

Vi har alltså inte bara ökande klyftor – de fattiga blir också absolut sett fattigare. Även om Anders Borg inte alls ville gå med på det i lördagsintervjun, så är själva logiken bakom regeringens politik att klyftorna måste öka för att kunna minska. Och det känns ju inte särskilt rimligt. Ens på lång sikt.

GP, AB, SvD1, SvD2, DN, GP2. Ett hjärta rött skriver också, liksom Alliansfritt och Westerholm och Moberg och Johnson och Falk och Vikström och Jansson. Andra bloggar om anders borg, ojämlikhet, inkomstskillnader, skatter, voodoo economics, dynamiska effekter. Fler intressanta och rödgröna bloggar på Netroots.