Vad som är realistiskt nästa månad i Skellefteå

”Så högern får en frihet att diskutera idéer. Vänstern får inte det. Vi ska alltid diskutera vad som är realistiskt nästa månad i Skellefteå”, säger Aron Etzler i en intervju i Dagens Opinion. Och det är en fantastiskt snygg beskrivning av det politiska läget.

Såhär ligger det till: galningar till höger får säga lite vad som helst. Om jag vill ha en dagstidning måste jag finna mig i att betala för att snabbt bläddra förbi ledarsidornas sura uppstötningar varje morgon. Högerhat, alltså, oftast inte ens speciellt intelligent formulerat. Galningar till vänster däremot saknas i princip helt i den offentliga debatten (tips med motivering emottages tacksamt i kommentarsfältet, och nej, Lars Ohly kvalar inte in, han har faktiskt accepterat budgettaket).

Jag avskyr den där ledarsideaktiga debatten (som, i rättvisans namn, mest finns på vissa ledarsidor, typ SvD. Dock alltid borgerliga). Framför allt gör den mig extremt uttråkad. Jag är ju intresserad av politik på riktigt. Problemet är bara att Timbrohögerns närvaro i den offentliga diskussionen naturligtvis förflyttar de möjliga åsikterna högerut. Precis som att Sverigedemokraternas uttåg ur kyrkan första dagen i riksdagen gör att det plötsligt blir en möjlig – om än sällsynt – ståndpunkt att inta, att tal om människors lika värde skulle vara något olämpligt i en kyrka. Ingen på Timbro förväntar sig att de kommer att övertyga en majoritet av befolkningen. Deras mål är att förflytta den politiska mitten en liten bit högerut.

En illustration av att det fungerar: vi lever i ett land där borgerliga partiledare kommer undan med att hävda att Vänsterpartiet är ett lika dåligt politiskt alternativ som Sverigedemokraterna. Det säger ungefär allt.

Galenskaperna är den ena sidan av ”högerns frihet att diskutera idéer”. Den andra sidan är mer positiv: just detta att diskutera idéer, vara visionär. I grunden upplever jag visserligen högern som djupt visionslös, men visst har de på nåt sätt lyckats med att framställa just sina drömmar som det som är möjligt att uppnå. Medan våra drömmar framstår som så ouppnåeliga, även för oss själva, att vi hellre pratar om vad som är realistiskt nästa månad i Skellefteå.

Men å andra sidan:

”Om man vill hårdra det, kan man väl säga att Anders Borgs världsbild har blivit prisbelönad i dag. Den forskning som […] Diamond, Mortensen och Pissarides har bedrivit är ju i hög grad den som Anders Borg hela tiden hänvisar till när han talar om att det ska löna sig att söka jobb. Om arbetslöshetsunderstödet är högt så minskar intensiteten i jobbsökandet”, sa Klas Eklund i en kommentar till gårdagens ekonomipristagare. Det är sant. Och samtidigt inte. Det Anders Borg har gjort, med stor framgång, är att plocka ut en liten del ur en mycket omfattande forskning och framställa den som Den enda vägen. Det vill säga: han kör ledarsidestilen, och det kan se ut som att den just vunnit ett Nobelpris.

Men när Per Krusell, professor i nationalekonomi och ledamot i kommittén för ekonomipriset, ska förklara pristagarnas forskning beskriver han den på ett helt annat sätt:

”Vad som är bäst [för att bekämpa arbetslösheten] beror på vilket land man är i och vilken ekonomisk politik som förs i övrigt. Det här är som en verktygslåda, snarare än ett entydigt svar som funkar i alla länder”. Eller som priskommitténs ordförande, professor Bertil Holmlund, uttrycker det i en artikel skriven tillsammans med Peter Fredriksson:

”Hur ska man utforma [arbetslöshets]försäkringen om målet är att minska arbetslösheten? Svaret på denna fråga kan tyckas enkelt: sänk ersättningen vid arbetslöshet. Men frågan är inte särskilt relevant och svaret därmed inte särskilt intressant. Den relevanta frågan är istället: Går det att utforma arbetslöshetsförsäkringen så att försäkringsvärdet är intakt men incitamenten att till exempel söka efter jobb förstärks?”

Och författarna svarar jakande på den frågan:

”Vår diskussion leder fram till slutsatsen att en optimal arbetslöshetsförsäkring innebär (i) att kompensationsgraden faller med arbetslöshetens längd, (ii) att krav på aktivt arbetssökande kombineras med sanktioner, samt (iii) att arbetsmarknadspolitik används för att testa arbetsviljan.”

De säger inget om exakt hur hög ersättningsnivån ska vara. Mig veterligen gör varken Peter Diamond, Dale Mortensen eller Christopher Pissarides det heller.

Det är uppenbart att vänstern inte lyckats bemöta de förenklade argumenten om att en hög a-kassa med nödvändighet leder till hög arbetslöshet, trots att de är långt ifrån vetenskapliga. Jag tror att problemet är att vi trott att vi måste förneka att det finns ett sådant samband överhuvudtaget, samtidigt som vi inte litat på vår egen argumentation. För naturligtvis finns det ett samband, på en generaliserad nivå. Om du hotar en människa med att ta ifrån henne maten, så kommer du att bli överraskad över vilka stordåd hon är kapabel till för att slippa svälta. Alltså: om vi tar bort a-kassan helt och hållet, så visst kommer människor att hitta olika sätt att slippa svälta ihjäl. Det betyder inte att det vore ett bra samhälle, eller hur? Nej: Precis som Bertil Holmlund och Peter Fredriksson skriver, så är det mer relevant att ställa sig helt andra frågor. Om vi vill leva i ett mänskligt samhälle, vad behöver vi göra för att det också ska vara ett rättvist och välmående samhälle? Om en hög a-kassa riskerar att leda till lägre sökintensitet, vilka andra åtgärder kan motverka dessa negativa effekter?

Att det finns sådana motåtgärder är okontroversiellt. Till och med OECD konstaterar att i ett land som Sverige har a-kassenivån ingen signifikant effekt på arbetslösheten, eftersom den aktiva arbetsmarknadspolitiken fungerat i motsatt riktning.

Politik är det möjligas konst, och handlar därför faktiskt just precis om vad som är realistiskt genomförbart nästa månad i Skellefteå kommun. Det jag allra helst skulle vilja ha är den diskussionen: vad som möjligt att göra, här och nu. En ärlig diskussion. En där man kan erkänna att det finns målkonflikter. Jag tror att de flesta människor vet om att det finns målkonflikter i det vanliga livet, typ det är både trevligt att vara smal och äta godis, det är roligt med fritid men jobbar man inte ibland blir det en fattig fritid. I politiken däremot ska vi helst sopa alla målkonflikter under mattan. Moderaterna vägrar låtsas om att din skattesänkning sker på bekostnad av Emelie Holmquists mamma (och andra ”enskilda fall”). Socialdemokraterna har inte på ett trovärdigt sätt kunnat säga: om vi vill ha ett mänskligt samhälle men det leder till lägre sökintensitet, hur kan vi kompensera för detta och är inte det värt några kronor i skatt?

Låt oss prata mer om vad som är realistiskt nästa månad i Skellefteå. Men på ett ärligt sätt, och bortom slagorden. Då kommer också visionerna, och skiljelinjerna, att bli tydliga.

Paul Krugman skriver en ganska trevlig och kortfattad introduktion till sökteorin. Gunnar Hökmark skriver ärligt: ”Som med alla Nobelpriser kan de lätt kapas för de politiska syften man vill”. Amerikanskpolitik.se om att Peter Diamond tidigare blivit nobbad att sitta i Fed:s styrelse, eftersom republikanerna menar att han saknar tillräcklig erfarenhet. Och apropå ledarsidor: Per Gudmundson är just idag någorlunda balanserad. Följ dessutom gärna Ali Esbatis twitterflöde för en liten diskussion om ekonomipriset i allmänhet.

Andra bloggar om nobel, pissarides, diamond, mortensen, nobelpris, riksbanken, skellefteå, bertil holmlund. Intressant och Netroots.