Världens dyraste jobbpolitik?

Jag har många gånger (för tips, se slutet av inlägget) skrivit om det mystiska i att regeringen, och högern i allmänhet, anses vara bra på det här med ekonomi. Bland annat hyser man en stark förkärlek för det här med att skapa oerhört dyra arbetstillfällen. Att hosta upp flera miljoner av skattebetalarnas pengar för ett jobb som på marknaden kostar kanske 500.000 (den genomsnittliga totala arbetskostnaden, inklusive bruttolön, sociala avgifter, etc, för en arbetare i privat sektor ligger strax under 500.000 kronor om året), det hör tyvärr inte till ovanligheterna. Låt mig ta några exempel:

Sänkta arbetsgivaravgifter – jobb för 2,5 miljoner styck

Under mandatperioden har regeringen sänkt arbetsgivaravgiften med 1 procentenhet. Enligt regeringen själv kostar denna reform 7,5 miljarder kronor. ”När vi räknade på den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna som vi gjorde i budgeten för 2009 räknade vi med varaktig sysselsättningseffekt på mellan 2 000 och 3 000 personer. Detta är ungefär så mycket man kan hitta stöd för i forskningslitteraturen”, sa Anders Borg när han diskuterade budgeten hos Nationalekonomiska föreningen i höstas.  Det innebär alltså att med maximalt antal skapade jobb (enligt finansministern själv), så skulle varje nytt jobb kosta skattebetalarna 2,5 miljoner kronor. Är det verkligen bra budgethållning? När man hade kunnat direktanställa fem personer för den summan?

Sänkta arbetsgivaravgifter för unga – jobb för 950.000 kronor styck

Regeringen har halverat arbetsgivaravgiften för unga under 26 år. Det finns inget som tyder på att det skulle ha ökat sysselsättningen för unga (ungdomsarbetslösheten är skyhög). Regeringen själv räknar dock med att sänkningen ska ge 10.000 nya jobb, till en kostnad av 9,5 miljarder kronor. Det innebär alltså att varje nytt jobb kostar skattebetalarna 950.000 kronor – om reformen skulle lyckas, vilket verkar högst osäkert. Återigen: för den summan hade man kunnat betala lön och sociala avgifter för två personer genom direktanställningar!

De rödgröna föreslår istället att arbetsgivaravgiften ska slopas helt för den som anställer en arbetslös ungdom. Det verkar onekligen smartare, eftersom man då riktar stödet till dem som behöver det, istället för att ge stora subventioner till företag som redan har många unga anställda (typ McDonalds).

Jag är inte ensam om att resonera såhär. Finanspolitiska rådet skriver i sin utvärdering av regeringens politik: ”Sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar bedömer vi […] som mindre lyckad […] Sänkta arbetsgivaravgifter är förmodligen ett ganska ineffektivt sätt att öka sysselsättningen för denna grupp”. Rådets ordförande. Lars Calmfors, säger i en intervju: ”En hel del tyder på att det är mycket mer kostnadseffektivt att göra insatsen för dem som är arbetslösa än för alla ungdomar. Där skulle jag sätta ett plus för de rödgrönas förslag”.

RUT-avdraget – jobb för 800.000 kronor styck

Jag citerar fil dr Roland Spånt: ”Kostnaden för skattebetalarna blir 800 000 kronor per nytt jobb, ett enormt tal. En sådan kostnad finns bara för jordbruket och för bankerna. Om hushållen spenderat sina 720 miljoner [som använts på hushållsnära tjänster] på annan konsumtion hade vi haft fler jobb i handeln, datasektorn och i övrigt näringsliv. Det är därför inga gratisjobb som avdragen ger utan de sker på bekostnad av andra jobb.”

Det slutar inte här. De få förslag för att skapa jobb som de borgerliga partierna lagt fram i valrörelsen går i samma anda:

Särskilda ekonomiska zoner – jobb för 510.000-765.000 kronor styck (uppemot oändligheten)

De borgerliga partierna vill utreda möjligheten att införa ekonomiska frizoner i exempelvis fattiga förorter. Med lägre skatter i dessa zoner tänker man sig att jobben ska bli fler. Den här typen av företagszoner finns på många håll i världen. Bland annat USA och Storbritannien har i flera decennier prövat möjligheten att införa företagszoner i fattiga stadsdelar. Helen F. Ladd, professor vid Duke University, har gjort en genomgång av de studier som finns av de engelska och amerikanska försöken, och sammanfattar lärdomarna såhär (min översättning):

”Erfarenheterna av särskilda ekonomiska zoner visar tydligt att de, såsom de implementerats i England och USA, inte utgör ett kostnadseffektivt sätt att skapa jobb […] Den huvudsakliga effekten av de skatte- och regelmässiga lättnaderna har helt enkelt varit att kringliggande företag flyttat in innanför zonen […] Enbart utbudsstimulanser verkar vara ett dyrt och ineffektivt sätt att skapa nya jobb eller att förbättra tillvaron för de underprivilegierade områdenas invånare.”

Enligt Ladds genomgång ligger den årliga kostnaden (i dagens penningvärde) per skapat arbete i de särskilda ekonomiska zonerna mellan 68.000 och 102.000 dollar, alltså 510.000-765.000 svenska kronor (summan kan dock inte jämföras rakt av med svenska förhållanden). Ladds studie har några år på nacken, men även nyare översikter visar att majoriteten av de studier som gjorts inte hittar några signifikant positiva effekter av företagszonerna på sysselsättningen.

Halverad restaurangmoms – jobb med styckepris nånstans mellan 700.000 kronor och oändligheten

Enligt de borgerliga partierna kostar reformen 5,6 miljarder och skapar 8000 nya jobb. Det blir 700.000 kronor per nytt jobb det. Lars Calmfors är dock skeptisk till regeringens beräkningar. Han tror inte att sänkt restaurangmoms ökar sysselsättningen – visst lär det bli några fler jobb i restaurangbranschen, men det sker på andra branschers bekostnad. Den totala sysselsättningen ökar inte. Om människor börjar konsumera mera restaurangmat kommer de att konsumera mindre av annat (bisarrt nog föreslår även de rödgröna en sänkt restaurangmoms. Det är ett riktigt dåligt förslag).

Att ett skattemässigt gynnande av vissa branscher tränger undan konsumtion i andra är något som på olika sätt gäller för de flesta av ovanstående åtgärder. I den mån exempelvis sänkt arbetsgivaravgift ger fler unga jobb (vilket i sig är tveksamt), så sker det ju på andra arbetstagares bekostnad. Visst kan man tycka att det är ett självändamål att unga får anställning, men man ska ha klart för sig att det innebär att någon som är över 26 år inte blir anställd istället. De totala jobben blir knappast fler. På samma sätt förhåller det sig med RUT-avdraget, och om ekonomiska frizoner lockar företag så handlar det om omlokalisering, inte att det blir fler arbetstillfällen totalt sett. Frågan är om det verkligen är en bra användning av skattepengar att på så sätt skyffla runt arbetstillfällen i ekonomin. Om den totala sysselsättningen inte ökar handlar det ju om ett slöseri av gigantiska mått.

Ställer man upp det regeringen kallar ”jobbpolitik” på det här sättet, så ser man snart att det inte alls handlar om att skapa jobb. Det handlar om att föra över pengar från skattebetalarna till företagare. Det handlar om att sänka skatterna – det är det överordnade målet, inte att det ska få några positiva effekter på sysselsättningen. Det jag också tycker att den här typen av förslag visar är att det är som att vi har glömt att skatterna används till något – oavsett om det är vi som löntagare som betalar dem, eller företagen via moms och arbetsgivaravgifter. Av den offentliga debatten är det lätt att få intrycket av att det enda skattesystemet är till för är att styra enskilda människors beteenden: sänk jobbskatten och fler kommer att jobba. Inför ett städavdrag och fler kommer att köpa städtjänster. Sänk momsen och fler kommer att äta ute. Osv. Men huvudpoängen med skatter är inte att styra människor – vi tar in skatt för att använda den till gemensamma samhälleliga uppgifter (läs gärna Kielos om detta idag). Ju mindre diskussionen handlar om det, desto lättare är det att glömma bort. I längden tror jag att det är farligt. Och jag tror att det är precis vad de borgerliga partierna vill – urholka människors känsla för att deras skatt används till något viktigt.

PS. Den totala prislappen för ovanstående åtgärder, exklusive företagszonerna som inte har någon prislapp, är ungefär 23 miljarder kronor. Antalet jobb som skapas är som bäst ungefär 21.000. Det betyder att varje jobb kostar mer än en miljon kronor styck. Hade man rakt av betalat hela arbetskostnaden i befintliga företag eller i välfärden istället hade man kunnat få dubbelt så många jobb för samma summa.

Fler lästips om mysteriet med högerns ekonomiska cred:

Mysteriet med högerns ekonomiska cred tätnar

Mer om mysteriet med högerns ekonomiska cred

SlösO – ett strålande initiativ

Stockholmsrean

Det regnar skattepengar!

I övrigt rekommenderar jag idag Peter Andersson och Johan Westerholm och Peter Johansson om hur den borgerliga politiken slår mot stadsdelar som Rinkeby.

Andra bloggar om arbetsgivaravgifter, skattelättnader, ekonomiska frizoner, subventioner, ekonomi. Intressant och Netroots.