Mysteriet med högerns ekonomiska cred tätnar

Jag har skrivit förut om att högern ofta antas ha nationalekonomin på sin sida. Att det är så är faktiskt helt obegripligt. Jag är ännu mer konfunderad över detta efter att ha läst Fredrik Reinfeldts och Per Schlingmanns DN-artikel om höjda löner i välfärden. Den ekonomiska lösningen på detta ser ut såhär:

”Vad politiken kan göra är att se till att det lönar sig bättre att arbeta, där jobbskatteavdraget utgör en träffsäker skattelättnad som särskilt gynnar låg- och medelinkomsttagare. Fortsatta skattelättnader med samma inriktning är därför centrala i en politik som vill ge välfärdens medarbetare utökade marginaler. Även en ökad mångfald av olika driftsformer och fler arbetsgivare, större möjlighet till vidareutbildning eller annan kompetenshöjning kombinerat med en individuell lönesättning kan på sikt påverka lönerna positivt.”

Det är bara några rader, men de rymmer en ocean av förförståelser, ideologi och föregivet ekonomiska resonemang. Därutöver råkar det vara en svårartat ologisk argumentation. Jag tänkte gå igenom på vilket sätt.

Idén om att fler arbetsgivare leder till högre löner

Teorin bakom detta argument är att om en arbetsgivare har en dominant ställning på en viss delarbetsmarknad, så kan denne hålla tillbaka de anställdas löner. På nationalekonomiska kallas detta monopsonmodellen. Arbetstagarna har inga alternativa arbetsgivare att vända sig till och får därför acceptera en lägre lön. Arbetsgivaren har så kallad ”marknadsmakt”. Principen kan exempelvis sägas gälla inom offentlig sektor, om inga privata alternativ finns.

Lars Calmfors och Katarina Richardson har i en studie från IFAU gått igenom hur den nationalekonomiska teorin förhåller sig till den faktiska löneutvecklingen inom landstinget. De konstaterar inledningsvis att mycket har hänt vad gäller lönebildningen i landstinget de senaste decennierna (framför allt from slutet av 1980-talet): ”En centralt reglerad lönebildning har kommit att ersättas med alltmer av individuell lönesättning och avtal som lägger tyngdpunkten på den lokala nivån […] Konkurrensutsättning inom främst öppenvården har släppt in fler aktörer”. Det som har hänt är alltså att utvecklingen gått mer åt det håll Reinfeldt och Schlingmann förespråkar. Själva löneutvecklingen har sett ut såhär:

Mellan 1981 och 2002 är sjuksköterskor den personalkategori inom vården som haft den bästa utvecklingen. Därefter kommer undersköterskorna, och sist kommer läkarna. Om man däremot kollar på den senare delen av perioden (1999-2002) så har undersköterskorna halkat en bra bit efter de två andra kategorierna. (Inom parentes sagt framgår av detta att monopsonmodellen verkar funka dåligt för att beskriva landstingssektorn. Sjuksköterskorna har ju haft en bättre löneutveckling än såväl civilingenjörer som verkstadsarbetare under varje period utom 1992-1995. För deras löneutveckling har det alltså inte varit negativt att landstinget varit den enda arbetsgivaren eller att lönerna avtalats på central nivå).

Calmfors och Richardson skriver: ”Flera vårdaktörer har […] ökat konkurrensen på arbetsmarknaden för sjuksköterskorna. En rimlig hypotes är att denna utveckling i hög grad bidragit till den snabba löneutvecklingen för sjuksköterskor […] Decentraliseringen av lönebildningen har varit mycket mindre långtgående för Kommunals grupper [dvs undersköterskorna]. Här kan man inte heller vänta sig att en decentralisering skulle ge några mer betydande effekter på den allmänna lönenivån. Skälet är att det alltid funnits en större alternativ arbetsmarknad för dessa grupper än för sjuksköterskorna som varit hänvisade till i första hand landstingssektorn: det finns därför inte så mycket marknadsmakt som kan försvinna.”

Jaha. Men läkarna då? De har ju haft allra sämst löneutveckling! ”Decentraliseringen av lönebildningen borde ha haft liknande effekter för läkarna som för sjuksköterskorna. Vi har inte någon riktigt bra förklaring till varför den inte gett upphov till en bättre löneutveckling för läkarna än som skett”, konstaterar Calmfors och Richardson lakoniskt. I fallet med läkarna räcker alltså inte teorin som förklaring, och frågan är om den gör det för de andra personalkategorierna heller.

Idén om att individuell lönesättning leder till högre löner

Argumentet för individuell lönesättning är att det ska leda till högre motivation och därmed högre produktivitet hos arbetstagaren, något som potentiellt innebär att arbetsgivaren faktiskt kan betala ut en högre lönesumma totalt sett – dvs lönerna skulle kunna höjas för alla. Hur förhåller det sig i verkligheten? Arbetslivsforskaren Tommy Nilsson och journalisten AnnBritt Ryman hittar i alla fall inga belägg för detta i sin forskningsöversikt på området. ”Sambanden med ekonomiska effekter för samhälle, företag eller individ går inte att visa på”. Kommunal visar i en studie att löneutvecklingen för sektioner med avtal/överenskommelser om individuell lönesättning inte skiljer sig nämnvärt från sektioner utan sådana avtal.

Det verkar rimligt att tänka sig att individuell lönesättning leder till högre lön för vissa individer. Men det är också troligt att det sker på bekostnad av löneutvecklingen för andra. Eftersom forskningen inte kan visa på något samband mellan individuell lönesättning och produktivitet, så har ju inte arbetsgivaren en större kaka att fördela – om några då lyckas bättre i sina löneförhandlingar så måste andra avstå löneutrymme. Det kan man naturligtvis tycka är rimligt av olika skäl – men det är ohederligt att påstå att individuell lönesättning är något som skulle höja lönerna för ett helt kollektiv.

Idén om att sänkt skatt leder till högre löner

Reinfeldt och Schlingmann menar att ytterligare jobbskatteavdrag kommer att innebära lönehöjningar för välfärdspersonalen. Och visst, som isolerad företeelse är det klart att lägre skatter innebär en reallönehöjning. Problemet är bara att i verkligheten är inte skattesänkningar isolerade händelser. Skatterna används ju som bekant till något – till exempel till att bekosta välfärdsarbetarnas löner. Lönekostnaderna i kommuner och landsting står i själva verket för hela 59 procent av de totala kostnaderna i dessa sektorer, enligt SKL. Det betyder att mer än hälften av det vi betalar i kommunalskatt går till löner åt välfärdsarbetare.

Hittills har den borgerliga regeringen sänkt skatterna med nästan 100 miljarder kronor. I exempelvis Stockholm har den borgerliga majoriteten dessutom sänkt kommunalskatten med drygt en miljard om året. Det säger sig självt att lägre skatteintäkter också innebär ett minskat kostnadsutrymme, till exempel till att höja välfärdspersonalens löner.

För det som i slutändan gör att Reinfeldts och Schlingmanns ekvation ”jobbskatteavdrag+individuell lönesättning+fler arbetsgivare=högre löner i välfärden” helt omöjligt kan gå ihop är just detta: Även om individuell lönesättning och fler aktörer faktiskt skulle leda till högre löner (vilket alltså forskningen inte ger  stöd för), så kan det omöjligt förenas med sänkta skatter. Inte så länge lönerna bekostas med skattemedel, och inte så länge det offentliga också tänker sig att stå för vissa andra utgifter utöver lönekostnader (typ lokalhyror, skolmat, sopbilar etc). Eller som Lars Calmfors och Katarina Richardson sammanfattar saken: ”högre löner inom landstingssektorn [innebär] högre skatter”.

Detta vet naturligtvis Reinfeldt och Schlingmann egentligen, de är inte dumma. Det är en djupt ohederlig artikel de har skrivit. Jag tycker att det är obehagligt att det uppenbarligen inte är något som bekymrar dem.

Kritiken mot utspelet  är massiv i bloggosfären – läs till exempel L-O Pettersson, Tomas Gustafson, Yttrandefrihet ftw, Roger Jönsson, Peter Andersson, Johan Westerholm och särskilt gärna embryo. Men några tappra själar försvarar Reinfeldt och Schlingmann: Mats Gerdau, voter.se, Kent Persson, Tomas Tobé, Mats Sander, Mary X Jensen och Edvin Alam. Tyvärr beskriver INGEN av dem hur det rent konkret ska gå till att med hjälp av moderat politik höja välfärdslönerna. De får hemskt gärna upplysa mig…’

Uppdatering: Till och med DN:s ledarsida är skeptisk till trovärdigheten i utspelet, om än av andra skäl än de jag gått igenom. Det är trots allt inte regeringen som sätter kommunalanställdas löner…

SvD, SvD2, Ex, Ex2, Ex3GP, SyS, AB,

Andra bloggar om , , , , , . Fler bloggar på Netroots. Rödgrönt. Intressant?

31 kommentarer

Filed under Arbetsmarknad, Borgerligheten, Ekonomi

31 responses to “Mysteriet med högerns ekonomiska cred tätnar

  1. maryxjensen

    Intressant. Varför är det fel att önska att en sjuksköterska ska få bättre lön? Att börja arbeta för en lösning vad gäller detta är väl inte fel?

    • storstadspolitik

      Tack. Jag tycker förstås precis som du att sjuksköterskor förtjänar högre löner. Undersköterskor med, för den delen. Min poäng är att den moderata politiken verkar i rakt motsatt riktning… Med lägre skatteintäkter finns ju mindre utrymme att betala just dessa gruppers löner.

      Det går helt enkelt inte ihop! Så om moderater verkligen menar att välfärdsarbetare förtjänar högre löner, då får de lov att presentera en trovärdigare politik på området.

      Såhär: om man tycker att välfärden ska vara till största delen skattefinansierad (som idag), då är enda sättet att höja personalens löner att höja skatterna. Alternativt att skära ned på allt annat som skatterna finansierar idag. Det senare är visserligen delvis en politik regeringen för, genom nedskärningar i a-kassa och sjukförsäkring, men dessa nedskärningar räcker inte till att öka välfärdsarbetarnas löner utan går mest till att finansiera skattesänkningar för alla möjliga, tex personer med förmögenheter och dyra villor.

      Nej, det går inte ihop.

  2. Bra att du gör research på det här området😉

    Ser fram emot ditt utkast.

  3. Gustav Johansson

    Du kanske borde läsa andra utredningar och forskningsrapporter än fackligt beställda?

    För övrigt är det svårt att ta en undersökning som lägger fram fenomen innom planekonomin som arugment för hur marknader fungerar på allvar.

    • storstadspolitik

      Haha, du menar att Lars Calmfors och IFAU jobbar på fackets beställning?

      Vilken undersökning menar du lägger fram fenomen inom planekonomin? Mig veterligen har jag aldrig använt mig av någon sådan källa, men blir nyfiken på vad du menar.

      Kom gärna med förslag på rapporter jag borde läsa, jag tar tacksamt emot alla tips.

      • Gustav Johansson

        Jag märker nu att det är du själv som gör kopplingen till planekonomi. De ekonomiska regler och samband som gäller i offentlig sektor förändras enbart utifrån vad ledarna för tillfället säger. I början av nittiotalet hade vi regeringsbyte i samband med lågkonjuktur, vilket ledde till åtstramningar av den offentliga budgeten. Det är den huvudsakliga förklaringen till skillnaden i lönetillväxt för den här gruppen kallas politisk vilja.

  4. Ditt resonemang bygger på att skattenivån inom landstingen är optimal, dvs att vi tar ut exakt så mycket i landstingsskatt som behövs för verksamheten och att minsta minskning i skatteuttaget skulle leda till en minskning av lönerna enligt ett 1:1-förhållande.

    Så är dock inte fallet, vilket enkelt kan ses i att skattehöjningar inom landstinget inte leder till lönehöjningar (eller personalförstärkningar) enligt samma 1:1-förhållande.

    Dessutom bortser du helt medvetet från att jobbskatteavdraget till stor del finansieras av minskade skatteintäkter för staten, medan kommuner och landsting inte påverkas i samma utsträckning.

    Detta är givetvis även socialdemokraterna medvetna om, annars skulle man inte ha godtagit steg 1 & 2 i jobbskatteavdraget (sedan om det verkligen blir politik vid ett eventuellt maktskifte vet vi inte eftersom vänsterpartiet inte godtagit denna skattesänkning)

    Så i korthet kan man konstatera att det rödgröna alternativet vill ge personal inom offentlig sektor (liksom alla anställda) en inkomstsänkning.

    • storstadspolitik

      Jag tror säkert att det finns en del effektiviseringsvinster att göra inom offentlig sektor. Exakt hur stora är det ingen som vet. Eftersom vi redan ägnat de senaste decennierna åt att effektivsera så är det tveksamt om det finns några stora vinster att göra där, som inte redan är gjorda. Så att det skulle funka att sänka skatten och rakt av höja lönerna med hjälp av effektiviseringsvinster, det känner jag mig inte övertygad om. Särskilt inte som det är så pass arbetskraftstunga branscher det handlar om. När 59 procent av den kommunala budgeten går till personalens löner är det en fingervisning om att stora produktivitetsvinster är svåra att nå.

      Jag vet naturligtvis att jobbskatteavdraget främst påverkar statens skatteintäkter. Följaktligen är det också främst i statliga utgifter regeringen har skurit: a-kassa, fackmedlemskap och sjukförsäkring. Detta påverkar dock i allra högsta grad människors disponibla inkomst… Ett skatteavdrag gör en ju inte rikare om andra saker plötsligt blir dyrare.

      Sen finns det ju även kommunala skattesänkningar. SOm du säkert vet har ett stort antal borgerliga kommuner sänkt skatten, ofta flera år i rad, den senaste mandatperioden. I Stockholms stad som sagt med mer än en miljard kronor. Självklart påverkar det välfärdsarbetarnas löneutrymme.

      Något som många borgerliga debattörer inte tycks förstå är att skattesänkningar inte gör kakan större. 1 plus 1 är fortfarande 2 (jag är medveten om att vissa gillar att prata om sk ”dynamiska effekter” men de har rätt magert stöd i forskningen nuförtiden). Välfärden kostar lika mycket oavsett om den bekostas av skattepengar eller avgifter. Den stora skillnaden är fördelningen – med ett lägre skatteuttag och högre grad av egenfinansiering minkar möjligheten att omfördela inkomster mellan rika och fattiga. Detta är den stora skillanden mellan höger och vänster.

      Högre skatter gör inte folk fattigare – det gör VISSA fattigare och vissa andra rikare.

      Högre avgifter gör inte heller folk fattigare – det gör VISSA fattigare, och vissa andra rikare.

      Frågan är: vilka vill du göra fattigare?

      • Men du utgår fortfarande från samma felaktiga världsbild: att nuvarande nivå på skatterna är den optimala nivån där varenda krona används korrekt.

        Så är inte fallet. Låt mig ta ett väldigt enkelt exempel. Under 2009 fick SLL en ny IT-chef, och han gick under året ut med direktivet att landstingets IT-avdelning skulle sänka sina konsultkostnader med ett antal miljoner kronor. Det handlade alltså inte om att ta bort alla IT-konsulter, utan om att minska kostnaden med denna summa. (Jag minns det som att det var 200 miljoner det handlade om, men jag kan inte hitta artikeln så jag håller mig lite vagt till ”ett antal miljoner” för att inte riskera att fara med osanning)

        Ett annat exempel: Under den här mandatperioden har kostnaderna för politisk verksamhet fördubblats i Sundbyberg (på en höft, ökningen är någonstans mellan 50 & 100 procent). Du kan väl inte på allvar mena att Sundbyberg helt plötsligt är dubbelt så bra?

        Givetvis är skattesänkningar aldrig ett självändamål. Däremot måste man hela tiden se till hur skattepengarna används så att de används så effektivt som möjligt. Vi ska inte heller ta ut mer i skatt än vad som behövs för att bedriva den verksamhet som väljarna gett oss mandat att driva.

        Då måste man kontinuerligt ställa sig frågan vilken verksamhet som ska bedrivas, hur den ska bedrivas, och hur vi gör det på ett kostnadseffektivt sätt. Det innebär att en högskattekommun som Sundbyberg med hög sannolikhet kan sänka skatten och samtidigt bedriva en lika bra (eller bättre) verksamhet.

        Eftersom du angett att skolfrågor är viktiga för dig (i primärvalsinformationen) så borde du vara medveten om att Sundbybergs skolverksamhet inte har problem med resurser, utan att vi får en för dålig utdelning på de pengar som vi pumpar in. Vi skulle kunna satsa mindre på skolan (i rena kronor) och ändå få en bättre skola; om vi använder resurserna på ett bättre sätt.

        Så ja, när du anklagar Reinfeldt för att förenkla så har du rätt, men du gör samma fel fast åt andra hållet. Du framställer det som att nuvarande skattetryck är optimalt, och att en skattesänkning skulle sänka kvaliteten. Sanningen är att många kommuner och landsting (jag skulle vilja säga alla, men det finns säkert något undantag) lägger en massa pengar på administration och onödiga kostnade och de skulle kunna höja kvaliteten och sänka skatten samtidigt.

        Och nej, det finns ingen som blir rikare av höjda skatter. Höjda skatter innebär per automatik att alla får mindre pengar att röra sig med.

        Däremot har alliansens jobbskatteavdrag lett till att alla som arbetar har mer i plånboken än de hade haft med en socialdemokratisk regering. Varför unnar du inte medborgarna en bättre privatekonomi?

  5. storstadspolitik

    Nej jag håller helt med dig om att en viss skattenivå (oavsett vilken) aldrig är ett självändamål. Det finns säkert kommuner där skatten skulle kunna sänkas – kanske är tom Sumpan en av dem!

    Men nu är vi egentligen inne på två olika diskussioner: en om kvaliteten i välfärden, och en om välfärdsarbetarnas löner. Jag skrev mycket tydligt i mitt tidigare svar att jag tror att vissa effektiviseringar är möjliga att göra (ergo: jag tycker INTE att vi nödvändigtvis befinner på en optimal skattenivå), men jag tror INTE att de är av den storleken att de kan höja välfärdsarbetarnas löner, särskilt inte om skatterna samtidigt sänks! Vilket alltså skett både i kommuner och landsting (tex SLL) de senaste åren.

    Det exempel du talar om handlar om 200 miljoner kronor, och även om det är fantastiskt bra – tom att betrakta som ett imperativ – att spara in onödiga kostnader för skattebetalarna, så räcker inte 200 mnkr till särskilt mycket om vi talar om lönehöjningar. Räknar man bort soc avgifter etc blir det inte ens 3000 kr per anställd. Betänk då att detta är en engångssumma. Med detta resonemang vill jag naturligtvis INTE säga att det är bättre att slösa bort 200 mnkr på onödiga konsulter, eller ens att 3000 kr i en engångssumma är ”lite”. Jag försöker bara visa på att det handlar om mycket olika storheter.

    I vilket fall är det ju inte detta Reinfeldts artikel handlar om – han skriver inte ett ord om effektiviseringar. Han talar om att skattesänkningar i kombination med individuell lönesättning och fler arbetsgivare ska leda till högre löner. Det är just detta resonemang jag menar är omöjligt, och jag har fortfarande inte stött på något motargument i just den frågan…

    Jag har som sagt inget emot effektiviseringar, men det finns ju inget som säger att verksamheten blir mer effektiv bara för att skatterna sänks. Det går utmärkt att vara sosse och förespråka effektiviseringar. Det innebär ju bara ännu mer valuta för pengarna. Vem kan vara emot det? Men att det skulle vara möjligt att sänka skatterna med de summor nuvarande borgerliga majoriteter ägnar sig åt och samtidigt höja både kvaliteten OCH välfärdsarbetarnas löner, det tror jag bara inte på. Om du menar att jag har fel här får du allt ta och komma med lite konkreta exempel. I Stockholms stad har skattesänkningarna lett till bla ca 3000 färre anställda, större barngrupper i förskolan, och ohållbart stora uttag av stadens kapital.

    Och slutligen: Eh jo, högre skatter i ett samhälle kan självklart leda till att vissa grupper blir rikare. Det är detta som kallas omfördelningspolitik. En progressiv beskattning i kombination med en välutbyggd välfärd (inklusive transfereringar) gör att klyftorna minskar: alltså, somliga är nettoskattebetalare, andra får tillbaka mer än de betalar i skatt (via bostadsbidrag, barnbidrag, a-kassa, socialbidrag, sjukförsäkring, sjukvård, utbildning, mm, mm)… Det är liksom detta som är poängen med den socialdemokratiska politiken!!

    O jag unnar alla en bättre privatekonomi. Men allra mest unnar jag dem som idag har minst. Det är som sagt det som skiljer dig och mig åt. Regeringen har gett nästan 50 procent av skattesänkningarna till de 25 procent av befolkningen som har de högsta inkomsterna, och bara 6 procent åt de 25 procent som tjänar minst! Förklara gärna för mig varför det är en bra politik. Jag vill hemskt gärna veta.

  6. För tydlighetens skull så delar jag upp mitt svar i några delar:

    1. Löneutvecklingen inom offentlig sektor.

    Här har du flera faktorer som samverkar. Landstingens monopolliknande situation har givetvis spelat en viss roll, dock mer i ett historiskt perspektiv. En större konkurrens mellan arbetsgivare driver upp lönerna (i yrken där det råder arbetskraftsbrist) men det är inte den enda anledningen.

    En annan anledning är centrala avtal och en fokusering på lägstalöner, liksom frånvaron av individuella förhandlingar. De siffror som du presenterar för civilingenjörer låter väldigt konstiga; jag har själv haft en löneutveckling på 100% sett till de senaste 10 åren, och då har jag alltid legat ganska nära medianlönen. Det verkar som om siffrorna går på vad de centrala avtalen gett istället för att titta på faktiskt löneutveckling.

    För, det som höjt min lön är givetvis inte de centrala avtalen. Inte heller är mina individuella förhandlingar huvudanledningen (även om jag är en ok förhandlare) utan huvudskälet är att jag bytt arbetsgivare ett antal gånger. Här kommer det personliga ansvaret in. Givetvis kan man välja att stanna kvar länge hos en arbetsgivare för att man trivs bra, men då väljer man också bort en snabbare löneutveckling.

    2. Jobbskatteavdraget

    Ser man på de två första stegen i jobbskatteavdraget så går det snabbt att räkna fram att 30% av denna sänkning gått till höginkomsttagare (definierat som 27.500 per månad eller mer) och 70% till låg- och medelinkomsttagare.

    Dessutom är jobbskatteavdraget i sin konstruktion gjort så att de som tjänar lite får mer (i procent) än de som tjänar mycket. Detta gör i praktiken att klyftorna mellan olika inkomstgrupper (bland de som har sin inkomst från arbete) faktiskt minskar.

    Däremot får höginkomsttagare en större skattesänkning i kronor, men det beror på att de betalar så mycket mer i skatt. Även efter jobbskatteavdraget så betalar höginkomsttagare mer i skatt, och klyftorna har — som sagt — minskat.

    Hur är detta negativt?

    (För övrigt så ”ger” inte skattesänkningar någonting åt någon, utan de minskar skatteuttaget. Det är inte så att staten i sin godhet ger pengar åt någon)

    3. Omfördelning

    Nej, höjda skatter gör ingen rikare. Större transfereringar gör det däremot. Höjer man barnbidraget så får barnfamiljer mer att röra sig med, men detta är inte avhängigt skattehöjningar (eller sänkningar)

    Skatterna handlar om statens inkomster, medan transfereringar handlar om statens utgifter. Dessa ska ligga i balans, men du tycks fortfarande inte förstå att det inte finns någon automatisk koppling mellan skattenivåer och välstånd. En sådan koppling skulle bara finnas om varje skattekrona utnyttjades optimalt, och så är inte fallet.

    Dessutom kräver din tes (förutom den omöjliga situationen att skattemedel alltid används optimalt) att betalningsviljan är oavhängigt skattenivån. Så är inte fallet, utan har man en besparingsskatt (som sossarna vill införa) så försvinner kapital ur landet.

    Du har dessutom teorier som Laffer-kurvan (jo, jag vet att teorin är omstridd) som pekar på att vid en viss skattenivå så får man inte in särskilt mycket mer i skatt även om man höjer skatten.

    Marginalskattedebatten (med Astrid Lindgrens berömda saga) är ett tydligt exempel på detta, och det ledde ju också till att S+FP gjorde om skattesystemet.

    4. Effektivitet kontra skattesänkningar

    Det är helt korrekt att en effektivisering inte per automatik leder till en skattesänkning, eller att en skattesänkning per automatik leder till effektiviseringar.

    Det har jag inte heller påstått. Det jag påpekat är att de flesta landsting och kommuner har utrymme för att effektivisera, och att detta kan leda till en skattesänkning utan att kvaliteten sänks. Sundbybergs skolverksamhet som ett exempel där.

    Jag ser inget självändamål i skattesänkningar för sänkningens skull (även om skattetrycket är alldeles för högt i Sverige) men däremot menar jag att varje skattekrona ska användas så effektivt som möjligt. Det är inte statens (eller landstingets, eller kommunens) pengar, utan det är pengar som vi lånat från medborgarna för att de ska få ett bättre liv (där en del av detta givetvis är att de som tjänar bra stöttar de som tjänar dåligt, dvs en omfördelning, men där den största omfördelningen faktiskt är mellan oss själva) och då har vi en plikt att använda dessa pengar så effektivt som möjligt.

    • storstadspolitik

      1. Alltså, debattmetoden att helt avfärda statistik och vetenskap med att den inte stämmer överens med personliga erfarenheter, den köper inte jag. I det här fallet litar jag helt enkelt mer på Calmfors… Han visar ju att monopsonmodellen inte gäller för landstinget, åtminstone inte för majoriteten av personalen!

      Men fortfarande: även om du, Reinfeldt och Schlingmann skulle ha rätt i att individuell lönesättning och fler arbetsgivare leder till högre löner, varifrån ska pengarna komma? Menar du på allvar att dessa lönehöjningar helt och hållet ska bekostas med effektiviseringar? Har du räknat på det? Kan du visa att det är trovärdigt?

      2. Du har säkert rätt vad gäller jobbskatteavdraget, men det är ju ointressant att bara titta på en del av skattesänkningspolitiken. Det enda rimliga är att kolla på helheten, och då är det alltså så att större delen har gått till de som tjänar mest. Intressant att du inte vill bemöta detta. Står du inte för att de 25 procent rikaste har fått 50 av de totala skattesänkningarna?

      3. Jamen vad vill du. Mer omfördelning eller mindre? Den nuvarande regeringen driver på för minskad omfördelning, och jag läser inget av ditt resonemang som opponerar mot detta. Självklart är nedskärningar i transfereringssystemen i kombination med skattesänknigar för de rikaste omfördelande! Åt fel håll. Tycker du det är bra? Varför? Eller menar du att de potentiella effektiviseringsvinsterna i offentliga sektorn helt ska kompensera för detta? Kan du visa beräkningar på det? Vi snackar ca 100 miljarder här…

      4. Här är vi överens (utom att jag inte tycker att skattetrycket är alldeles för högt).

      • 1. Problemet är att jag inte får ihop Calmfors siffror med hur verkligheten ser ut, och då hittar jag ingenting i rapporten om hur de fått fram siffrorna för just civilingenjörer.

        Såvida jag inte blivit blind (eller läst för snabbt, jag har inte riktigt tid att läsa alla rapporter i detalj) så ser jag ingenting om var siffrorna kommer ifrån. De anger ”Landstinget” som källa, men då måste de ju syfta på civilingenjörer anställda i landstinget och inte civilingenjörer i stort.

        Jag kan inte heller hitta hur de räknar, dvs räknar de med de ökade löner som beror på att folk byter arbete, eller räknar de enbart på vad som plusas på när lönerevision görs i april (eller när nu landstinget ökar lönerna utifrån avtal)

        Vad gäller effektiviseringar så finns det mycket att spara. Bara genom att undanröja kvalitetsbrister i vården så skulle SLL kunna spara ett antal miljarder. Vilket i sin tur kan fördelas på både skattesänkningar och lönehöjningar.

        Dessutom finansieras en löneförhöjning i landstinget inte till 100% av höjda anslag. 10% av löneförhöjningen går faktiskt tillbaks till landstinget i form av ökade skatteintäkter.

        Men visst, det är ett problem att offentlig sektor är så stor i förhållande till privat sektor. Med en större privat sektor finns utrymme för större ökningar av lönerna i offentlig sektor.

        2. Jag diskuterar inte siffror som kommer från socialdemokraterna eftersom frågeställningen är gjord utifrån vilket resultat man vill ha.

        Det jag konstaterar är att jobbskatteavdraget faktiskt inte går till ”de rika”

        3. Jag vill ha mer omfördelning till de som behöver det, och mindre till de som inte behöver det. Ni vill ha mer omfördelning till alla.

        Sorry, men jag tycker inte höjda nivåer i a-kassan för höginkomsttagare är särskilt prioriterade. Tycker man nivån är för låg kan man teckna en tilläggsförsäkring. Individens egna ansvar igen.

        Och nej, sänkningar av skatten är inte omfördelande. Du resonerar utifrån idén att alla pengar tillhör staten och att vi ska vara tacksamma över det lilla vi får behålla. Jag resonerar utifrån att pengarna tillhör oss och att staten lånar det som är nödvändigt för att få ett bra samhälle.

        Om staten sänker skatten så lånar de mindre pengar av mig. Jag får inga pengar av staten, det är inte så att staten tar pengar från någon annan för att ge till mig.

        Och de ändringar som gjorts i transfereringssystemen är marginella. Det är ingen större skillnad i a-kassan nu mot vad den var 2002. De som går på sjukpenning får mer än alla de stackare som ni tvångspensionerade för att spara pengar.

        Det finns ingen politisk hetsjakt på sjuka och arbetslösa utan det är en myt som sprids av de rödgröna och LO.

  7. storstadspolitik

    1. Det framgår av rapporten att statistiken kommer från Landstingsförbundet (arbetsgivarorganisationen). Det framgår också att civilingenjörer och verkstadsarbetare finns med som referensgrupper och att dessa grupper alltså inte är anställda av landstinget utan av näringslivet. Kan inte hitta rapporten på nätet då den är från 2001. From 2002 finns dock varje årgång på SKL:s hemsida. Enligt 2002 års version definieras totallönen som ”den i november månad utbetalda lönen inkl löpande semesterlön inkl avdrag för skatt”.

    ”Effektiviseringar skulle kunna spara miljarder” säger du. Det är mycket möjligt. Men jag vill nog ha lite mer beräkningar på det för att känna mig säker. Jag kan också bolla med siffror, men det bevisar ingenting…

    ”Med en större privat sektor finns utrymme för större ökningar av lönerna i offentlig sektor.” Intressant. Hur menar du och hur ska det åstadkommas?

    2. Siffrorna kommer inte från socialdemokraterna utan från Riksdagens utredningstjänst, dnr 2009:1061. Synd att du inte vill kommentera detta – ska jag tolka det som att du trots allt inte tycker det känns helt bra att 50% av skattesänkningarna gått till de 25% rikaste, när de 25% fattigaste bara fått dela på 6%? Du upprepar ”jobbskatteavdraget”, men du vet lika bra som jag att det inte är den enda skattesänkning regeringen gjort. Slopad förmögenhetsskatt, sänkt statlig inkomstskatt och sänkt fastighetsskatt kommer nästan bara höginkomsttagare till del. Jag ser fram emot att du tar del av RUT:s beräkningar och återkommer med en kommentar kring detta.

    3. Nejdå, jag vill inte ha ”mer omfördelning till alla”. Det räcker så bra med en omfördelning från de rikaste till de fattigaste, dvs den omvända fördelningen mot vad regeringen håller på med… du försöker blanda bort korten. Men det är iofs ärligt av dig att du ändå tillstår att du vill se ”mindre omfördelning till de som inte behöver det”. Dvs sjuka och arbetslösa. Du får gärna tycka det. Jag håller inte med. Men det är skönt med ärlighet.

    Ang a-kassan – du vet väl att bara en av tio får ut 80% av sin inkomst i a-kassa? Att höja den andelen är alltså inte riktat till en liten höginkomsttagargrupp, utan majoriteten av befolkningen. Men det är helt ok att du inte är för detta, och som sagt, skönt med ärlighet. För egen del tror jag på generella trygghetssystem, som ska vara bra för alla som bidrar med sina skattepengar. Det ska inte bara vara välgörenhet riktat till de allra fattigaste. Men där tycker vi helt enkelt olika.

    ”Sänkningar av skatten är inte omfördelande”. Men snälla du, det beror naturligtvis på hur dessa sänkningar är utformade. Du vet lika väl som jag att regeringen inte har lagt en och samma procentsats på hela befolkningen. Det vore det enda sättet att undvika en omfördelning. Men som sagt, kom igen när du läst RUT:s beräkningar.

    ”Du resonerar utifrån att alla pengar tillhör staten…” Nej. Det har jag aldrig skrivit. Försök hålla dig till saken.

    ”Förändringarna är marginella”, så säger bara den som inte har fått känna på skillnaden mellan 80% och 70% i a-kassa. Eller den som aldrig behövt vara i närheten av att bli utförsäkrad. Jag blir rädd när jag läser att detta är din syn på saken. Det visar på en kyla och en distans till hur människor utan marginaler har det.

    ”De som går på sjukpenning får mer än alla de stackare som ni tvångspensionerade för att spara pengar.” Vad har det med saken att göra? Det är inte som att regeringen har ersatt sjukersättningen med sjukpenning! Håll dig till saken!

  8. Nej du, den enda som ”blandar bort korten” är du. Vi tar det steg för steg:

    1. ”Det framgår också att civilingenjörer och verkstadsarbetare finns med som referensgrupper och att dessa grupper alltså inte är anställda av landstinget utan av näringslivet.”

    Vilket inte förklarar var siffrorna kommer ifrån, eller hur de är framräknade. Löneutveckling är nämligen flera olika saker: utvecklingen per individ, utvecklingen som kollektiv, reallöneökning, utveckling enligt avtal, faktiskt utveckling.

    Som civilingenjör (eller om man ska vara petig, som magister i datalogi, men vi har alltid varit medlemmar i CF) så har man en ganska kraftig löneökning. Medellönen för ny-exade är drygt hälften av vad de är 10 år senare, medan det med 5% per år tar ca 15 år att nå den nivån.

    Däremot påverkas inte gruppen civilingenjörer mer än marginellt av min löneutveckling. Samtidigt som jag blir mer senior, och får en högre lön, så pensioneras någon 65-årig civ.ing. med mycket högre lön än mig, och samtidigt går någon ny-exad in i början på en yrkeskarriär med lägre lön än mig.

    Därför är det lite vanskligt att jämföra löner rakt av. Om du har en kraftig låglönesatsning i en yrkesgrupp (vilket de facto höjer ingångslönerna) så ökar gruppens löner kraftigt. Samtidigt kommer många i gruppen inte att känna det som att de får en löneökning, eftersom de är seniora i yrket.

    Där har du ett kraftigt problem i offentlig sektor; att en USK med 20 i år i yrket kanske bara tjänar 20% mer än en nyexad USK, trots denna enorma erfarenhet och kunskap. Eller att en SSK tjänar så pass lite mer än en USK, trots tre år på universitetsnivå (för det är väl tre år för en legitimerad sjuksköterska?)

    ”Men jag vill nog ha lite mer beräkningar på det [besparingar på miljarder] för att känna mig säker.”

    Jag kan gräva fram det, men jag har inte rådatat tillgängligt just nu. Jag gick på vad vår landstingsgrupp skrivit i frågan och jag antar att du vill ha någon annan källa än Folkpartiet.

    ”Hur [att privat sektor ökar utrymmet för offentlig sektor] menar du och hur ska det åstadkommas?”

    Offentlig sektor finansieras av skatter. För varje person som får ett jobb så ökar skatteintäkterna med 20% (i kommun) och 10% (i landsting) per nyanställd.

    Men, i både landstinget och kommunen ökar samtidigt lönekostnaden med 133% per anställd. Nettokostnaden per anställd är alltså 120% i landstinget och 110% i kommunen, medan nettovinsten är 10% respektive 20% per anställd i privat sektor.

    Skulle privat sektor öka antalet anställda med 10.000, där snittlönen är 25.000 per månad så skulle skatteintäkterna för landets landsting öka med 25 miljoner per månad och för landets kommuner med 50 miljoner kronor.

    Det krävs alltså 12 nyanställda i privat sektor för att finansera en nyanställd i landstinget

    2. Nej, siffrorna kommer från socialdemokraterna eftersom det är ni som beställt rapporten. RUT räknar utifrån det utredningsuppdrag som ges, och beroende på hur frågan ställs så får man olika svar. Jag har tagit del av en del RUT-rapporter (även om de inte alltid är triviala att hitta) och genomgående är att man måste se på utredningsdirektiven innan man kan börja utläsa någonting.

    Räknar man korrekt på jobbskatteavdraget (steg 1 & 2) så går 70% till låginkomsttagare, vilket jag menar är en bra fördelning.

    Däremot tänker jag inte försvara fastighetsskattens avskaffande eftersom jag var emot detta. Jag tycker det är en bra skatt, även om den behövde reformeras i vissa delar.

    Att besparingsskatten avskaffades har jag dock inga som helst problem att avskaffa. Det var en skadlig skatt som flyttade investeringar ut ur landet. Till och med socialdemokraterna är medvetna om att det är en skadlig skatt, men ni håller fast vid den för att det är en symboliskt viktig skatt för ett parti som bygger sin politik på avundsjuka.

    3. Jag ser ingen anledning att höja taket i a-kassan eftersom detta riktar sig till de med höga inkomster. Du vill höja taket så att de som tjänar bra ska få ut mer i a-kassan. Du vill alltså fördela till de som tjänar bra, jag vill det inte. Ergo: du vill fördela mer till alla, precis som jag skrev.

    Och nej, skattesänkningar kan per definition inte vara omfördelande eftersom du inte tar pengar från någon. Staten kan ta pengar från medborgarna på två sätt; skatter och avgifter. Om du sänker skatten eller sänker en avgift så tar du mindre från medborgarna. Det sker alltså ingen omfördelning till någon utan enbart minskad omfördelning från någon.

    Återigen, du visar gång på gång att du ser skatteintäkter som statens pengar och att medborgarna ska vara tacksamma över att de får behålla någonting alls.

    Sedan borde det vara irrelevant huruvida jag varit nära att bli utförsäkrad eller ej, eller vilken a-kasse-nivå jag levat på, men eftersom det tydligen är så viktigt för dig så vet jag precis hur kall och hård verkligheten var för de arbetslösa 2002-2003 när jag gick arbetslös eftersom den socialdemokratiska regeringen inte var intresserade av de som var arbetslösa. Villkoren var inte roligare då, vilket du tycks tro.

    Och anledningen till att jag tog upp sjukpensionärerna är för att den socialdemokratiska regeringens lösning på ohälsotalen var just att tvinga ut långtidssjuka i sjukpensionering. För du är väl medveten om att ersättningen för sjukpensionärer är ganska låg? Rejält mycket lägre än de ”diaboliska” (för att citera socialdemokraterna) villkor som gäller under alliansregeringen.

    Sedan är det givetvis så att alliansens lösning inte är perfekt, och att den behöver justeras. Men, den är fortfarande bättre än den lösning som socialdemokraterna kom med.

    • storstadspolitik

      !. Nej som jag redogjorde för ovan framgår det inte av rapporten exakt hur statistiken är beräknad. Håller helt med dig där. Genomsnittets problematik är välkänd men ett mindre problem så länge man använder samma mått – samma sätt att beräkna för både sjuksköterskor och civilingenjörer. Det är trots allt grupperna vi är intresserade av här och inte enskilda individer. Jag vet inte hur beräkningarna har gjorda, men som sagt, jag har ganska stort förtroende för den rent metodologiska kvaliteten hos såväl Lars Calmfors som IFAU.

      Jag har naturligtvis hört talas om att välfärdsarbetarnas löner betalas av andras skattepengar, det är lite av poängen i ursprungsinlägget. Du har helt rätt i att det krävs privata jobb för att skapa offentliga. Ber om ursäkt för att jag kanske var otydlig i min fråga: jag ifrågasätter alltså inte alls detta grundläggande samband, utan undrade mer hur det rent konkret skulle åstadkommas. Jag tror inte att det finns några sossar som är emot att skapa fler jobb i privat sektor (och som inte finansierades med offentliga medel, är viktigt att lägga till). Det vore väl toppen. Det kluriga är mer hur man politiskt åstadkommer detta.

      2. Noterar att du fortfarande inte svarar på om du tycker att det känns bra att 50% av skattesänkningarna gått till de 25% rikaste, samtidigt som bara 6% gått till de 25% fattigaste.

      3. Du har möjligen rätt i att jag uttryckt mig otydligt även vad gäller de omfördelande skattesänkningarna. Alltså jag är inte så intresserad av att titta på enskilda företeelser i ekonomin utan mer hur de hänger ihop. I detta sammanhang tycker jag alltså att disponibel inkomst är ett relevant mått. En enskild skattesänkning eller avgiftshöjning säger inte så mycket om någons ekonomiska situation tagen för sig. Du kan kalla det vad du vill, men frågan är: håller du med om att regeringens politik är omfördelande så att de rika fått mer, procentuellt sett, än de fattiga?

      Som en parentes kan ju nämnas att av regeringens egen budgetprop framgår att andelen fattiga ökat i Sverige sedan 2006. Detta alltså under en av de bästa högkonjunkturer vi haft på decennier.

      Jag har inte trott nånting alls om villkoren för arbetslösa år 2002. Jag är fullständigt övertygad om att det är förjävligt att vara arbetslös vilket årtal vi än snackar om. Jag tyckte det var magstarkt att kalla en sänkning med tio procentenheter i a-kassan för ”marginell”. Inte heller tror jag att de individer som blivit utkastade ur sjukförsäkringen upplever denna förändring som marginell.

      • 1. Problemet, som jag försöker få fram (men tydligen saknar pedagogisk förmåga att tydliggöra) är att för individen upplevs det som ett problem om ens egen löneutveckling är svag. Då hjälper det inte att gruppen gått framåt (även om det givetvis är kul att det går bra för kollegorna).

        Just denna aspekt, den individuella löneutvecklingen, påverkas av om det finns flera arbetsgivare, eftersom de — om man har en attraktiv kompetens — då ”slåss” om en.

        Sedan är detta i sig inget tillräckligt skäl för fler utförare i vården, och det är inget krav för att åstadkomma en konkurrenssituation; vi har redan en viss konkurrens mellan olika utförare (som alla är inom landstinget) i Stockholm, och därmed har vi redan en viss konkurrens.

        I en mindre ort kan det dock hjälpa någon som vill få upp lönen genom att byta arbetsplats.

        2. Jag kommenterar inte siffrorna eftersom de — som jag redan sagt — är beställda av socialdemokraterna.

        Jag kan kommentera siffrorna för jobbskatteavdraget (som då går till låg- och medelinkomsttagare) eller för fastighetsskatten (som var en dålig reform) eller för besparingsskatten (som var en bra och nödvändig reform). Men jag är inte sugen på att sätta mig och läsa en undersökning beställd av (S) för att kunna kommentera några siffror.

        Men jag har i sak inga problem med skattesänkningar som till stor del tillfaller höginkomsttagare. De betalar fortfarande mer i skatt än låginkomsttagare och jag anser att skattereformen ska återställas, dvs marginalskatten ska aldrig kunna gå över 50%.

        Därmed skulle jag gärna se att den s.k. värnskatten avskaffades enligt det löfte som Socialdemokraterna avgav när den infördes.

        3. Du är bekant med att det var 2007 som var högkonjunktur, medan lågkonjunkturen startade runt hösten 2008? 2009 har varit en av de kraftigaste lågkonjunkturer vi sett.

        Att andelen fattiga ökat sedan 2006 (då förra högkonjunkturen peakade) är givetvis tråkigt, men inte så konstigt sett till konjunktursvängningarna.

        Och ja, jag vidhåller att en sänkning med 10% under de första 100 dagarna är marginellt. Detta eftersom det faktiskt motsvarar hur a-kassan såg ut 2002. Om alliansens förändringar den här mandatperioden är ”diaboliska” så var givetvis det socialdemokratiska styret förra mandatperioden också diaboliskt.

  9. storstadspolitik

    1. Det är inget fel på din pedagogiska förmåga. Att inte hålla med är inte detsamma som att inte förstå. Du tycker att individens upplevelse av löneutveckling är det viktiga: jag tycker att majoritetens faktiska löneutveckling är det viktiga. Gott så – vi tillhör olika partier, inget konstigt att vi prioriterar olika.

    2. Det måste vara bekvämt att helt enkelt förneka de fakta man inte gillar. Du fortsätter att låtsas som att jobbskatteavdraget är den enda skattesänkning regeringen gjort. Gör det du; det är inte en debattmetod jag har särskilt mycket respekt för, och om jag ska ge dig ett tips tror jag inte heller att det är en metod som inger förtroende hos folk i allmänhet.

    3. Andelen fattiga började alltså öka redan 2006 mitt under brinnande högkonjunktur, och det kraftigt. Kolla här, s. 18: http://www.regeringen.se/content/1/c6/13/17/16/c795879b.pdf

    Så nej, det har ingenting med konjunktursvängningarna att göra. Och att det skulle vara ”tråkigt” att andelen fattiga ökat – nej, det är inte tråkigt. Det är en medveten politik och något man skulle kunna göra något åt om man bara ville. Den regering du försvarar vill inte det.

    Men fortsätt du att prata om ”tråkiga” fattigdomsökningar och ”marginella” förändringar i sjukförsäkring och a-kassa. För egen del tror jag inte det är ett sätt att prata som gör att människor känner att borgerliga politiker har medkänsla och vet hur folk har det. Men det är bara min uppfatning, jag kan självklart ha fel.

  10. 1. Ok. Gott så. Det viktiga är inte att den jag diskuterar med håller med mig (även om det givetvis är roligt när det händer) utan att jag gör mig förstådd.

    2. Jag ”förnekar” inga ”fakta”. Det jag påpekar är att jag inte tänker diskutera siffror som är beställda från Sveavägen. Vi kan diskutera olika skattesänkningar om du vill — och jag tycker att jag varit ganska tydlig med vilka skattesänkningar som är bra och vilka som är dåliga — men då vill jag utgå från neutrala siffror där jag kan kontrollräkna om de framstår som orimliga.

    Att, exempelvis, jobbskatteavdraget inte gått till den fattigaste tiondelen är varken förvånande eller beklagligt, eftersom avdraget är konstruerat för att gå till de som arbetar. Bland den fattigaste tiondelen finns få (om ens någon) som arbetar heltid som tillhör den fattigaste tiondelen.

    Vill man minska fattigdomen bland de fattigaste — och där menar jag att både alliansen och socialdemokraterna misslyckats — så är det inte jobbskatteavdraget man ska kritisera (eller föreslå en besparingsskatt för den delen) utan då måste vi hitta metoder för att lyfta dessa ifrån utanförskap.

    För du inser väl att denna grupp inte är särskilt behjälpt av att ni höjer taket i a-kassan eller att permanentas in i sjukskrivningar?

    3. App app app, nu läser du diagram som fan läser bibeln. Interpolera kurvan så ser du att det är en stigande kurva från 1995 och framåt. Möjligen har vi ett trendbrott under den här mandatperioden, men det har vi inte tillräckligt med data för att kunna säga än.

    Under perioden 95-09 har vi haft 3 år med alliansstyre och 11 år med socialdemokratiskt styre. Ska vi dra någon slutsats av diagrammet så är det att fattigdomen ökat pga socialdemokratin.

    Dessutom är det en vansklig siffra i sig. Diagrammet speglar ”andel med låg ekonomisk standard” och ”låg ekonomisk standard” definieras som ”individer vars justerade disponibla inkomst understiger 60% av medianinkomsten”

    Det innebär att om de 40% som har högst inkomst har en kraftig inkomstökning så höjs också medianen. Därmed ökar den relativa fattigdomen men inte den absoluta.

    Så, om man i begreppet fattiga syftar på absolut fattigdom (som jag gör) så har fattigdomen inte alls ökat enligt dessa data.

    Syftar man på relativ fattigdom istället så framgår att diagrammet att socialdemokraterna är de som i största grad ska lastas för detta.

    Och det är givetvis skitsnack att regeringen skulle ”vilja öka fattigdomen”. Det är socialdemokratisk mytbildning och har ingenting med verkligheten att göra.

  11. storstadspolitik

    Men om regeringen nu vill minska fattigdomen, varför gör den inte det?

    Hur man gör det kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Men vi ser ju att statistiken (även om du inte vill kännas vid den) visar att klyftorna ökar och fler blir fattiga. Alltså: regeringen måste göra nåt fel om den nu önskar motsatt utveckling.

    Om du läser mina tidigare inlägg här på bloggen ser du att jag flera gånger kritiserat socialdemokratin för att inte kraftigare ha motverkat de ökade klyftorna. Men faktum kvarstår: av regeringens egen budgetprop framgår att fattigdomen ökat betydligt kraftigare sedan 2006 än åren innan.

    Du ställer inte upp på min beskrivning av ökade klyftor och ökad polarisering. Det är helt okej. Jag tycker att fakta talar för sig själva.

    I valet 2006 sa Göran Persson ”jobben kommer”. Det uppfattades som helt ur fas med vad människor kände. Vi fick storstryk. Nu säger du och andra företrädare ”klyftorna har inte ökat, vi jagar inte de fattiga”. Jag säger bara: Lycka till!

  12. ”Men om regeringen nu vill minska fattigdomen, varför gör den inte det?”

    Av flera skäl:

    1. Så länge som skattetrycket är lågt så är det lätt att ägna sig åt social ingenjörskonst och att snabbt förbättra levnadsstandarden för alla. När man väl nått brytpunkten (vilket vi gjorde i början av 70-talet) så måste man hitta andra vägar.

    2. Det är inte helt trivialt. Du ställde tidigare frågan om hur man skapar nya jobb i privat sektor, och där har du den gordiska knuten. Om vi löser det problemet, om vi hittar strategier som möjliggör tillväxt (och rejäl sådan) i privat sektor så kan vi fortsätta bygga ett samhälle där färre och färre hamnar utanför. Men, de verktygen har vi inte idag.

    Både alliansen och de rödgröna har teorier, delar av verktygslådan, men ingen av oss har lösningen. Anledningen till att jag är liberal är för att jag tror att vi har fler (och bättre) verktyg för att skapa förutsättningarna för tillväxt än någon annan ideologi, men jag tror inte att vi har hela svaret och jag vet att ingen annan har det heller.

    ”Hur man gör det kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Men vi ser ju att statistiken (även om du inte vill kännas vid den) visar att klyftorna ökar och fler blir fattiga.”

    De siffror du pekat på visar att den relativa fattigdomen ökar, men inte att den absoluta gör det. Siffrorna visar dessutom att problemet huvudsakligen ligger hos socialdemokraterna.

    ”Alltså: regeringen måste göra nåt fel om den nu önskar motsatt utveckling.”

    Visst, regeringen gör massvis med fel, där det största problemet är att Moderaterna köpt mycket av Socialdemokratins problemformulering. En tydligare borgerlig och marknadsliberal politik vore bättre.

    Likväl så gör man ett bättre arbete än socialdemokraterna gjorde 2002-2006 och långt bättre än det kaos som skulle uppstå under en eventuell rödgrön regering.

    ”Men faktum kvarstår: av regeringens egen budgetprop framgår att fattigdomen ökat betydligt kraftigare sedan 2006 än åren innan.”

    Nej, det visar den inte. Till att börja med har du inte förklarat varför relativ fattigdom är korrekt mätvärde för fattigdom. Om medianinkomsten stiger med 10%, samtidigt som disponibel inkomst ökar med minst 5% för alla, och inflationen är 3% så blir det fler som är fattiga enligt det relativa begreppet, men ingen som blir fattigare absolut sett.

    Eller, tydligare, menar du att de personer som framställts som fattiga i Expressens fattig-reportage är verkligt fattiga? Notera inte att jag påstår att det inte finns fattigdom i Sverige, för det finns det, men den absoluta fattigdomen är liten i Sverige och mäts inte korrekt med ett relativt fattigdomsbegrepp.

    Dessutom interpolerar du kurvorna väldigt speciellt:

    1. Vid en interpolation så interpolerar man inte de två värden som följer varandra (2007 kontra 2006) som du gör eftersom det faktiskt inte säger någonting om underliggande funktion.

    2. Om du istället interpolerar 95-09 så ser du att utvecklingen går mot en linjär kurva. Visst, 2003-2006 (där 2005-2006 var högkonjunktur) så ligger mätvärdena under linjen, men precis som 96&97 liksom 2000 (under extrem högkonjunktur) så ligger 2007&2008 ovanför linjen.

    3. Du kan göra andra interpoleringar om du vill. Interpolera 91-94 tillsammans med 2007-2009 så får du en interpolation för underliggande funktion borgerlig regering. Övriga år ger en interpollation för underliggande funktion socialdemokratiskt styre. Dessa kurvor är, i interpolation, väldigt lika varandra.

    Men, egentligen borde vi inte diskutera siffrorna alls, eftersom de faktiskt inte mäter fattigdom utan relativ sådan. Notera hur den relativa fattigdomen ökar i högkonjunktur (96-01, 04-08) men minskar i lågkonjunktur (01-04, däremot är det för tidigt att uttala sig om 08-10). Undantaget är 92-96 där kurvan ligger still.

    Det är inte så konstigt heller. Under högkonjunktur ökar disponibel inkomst för de flesta som arbetar och då sticker medianen uppåt, utan att de som tjänar minst får mindre pengar. Den fluktuation som du pekar på för 2007 är alltså helt naturlig och konjunkturell, och är inte oroväckande.

    Det som skulle kunna vara oroväckande (beroende på hur pass stort värde man lägger i relativ fattigdom) är kurvans linjära utveckling och där har Socialdemokraterna ett större ansvar eftersom ni regerat längre.

    ”Du ställer inte upp på min beskrivning av ökade klyftor och ökad polarisering. Det är helt okej. Jag tycker att fakta talar för sig själva.”

    För att vara någon som ”gillar att beskriva verklighet och ideologi med siffror och statistik” [din egen beskrivning] så har du förvånansvärt få siffror att komma med. De siffror du slängt fram hittills har varit osedvanligt tunna och av ringa värde.

    • storstadspolitik

      De siffror jag ”slängt fram” i just detta inlägg kommer alltså från bla professor Lars Calmfors, riksdagens utredningstjänst och regeringens egen budgetproposition. Du kallar dem ”osedvanligt tunna och av ringa värde”. Det är ju inte seriöst.

      Jag är socialdemokrat, alltså tror jag på människors lika värde. Därutöver tror jag på frihet, jämlikhet och solidaritet. Detta sammantaget gör att jag tycker illa inte bara om absolut, utan även relativ fattigdom. Särskilt illa tycker jag om en politik som aktivt ökar den relativa fattigdomen. För mig har jämlikhet ett egenvärde, och i jämlikhet inbegriper jag även små inkomstskillnader.

      Jag förstår inte varför du pratar om att interpolera. Att interpolera är helt irrelevant i det här fallet – jag är inte ute efter en ekvation eller en trendlinje utan vill se vad som faktiskt har hänt, år från år. Framkommer: Mellan 1991 och 2006 – 15 år – ökade fattigdomen med 2,5 procentenheter (vilket jag tycker är tillräckligt hemskt). Mellan 2006 och 2007 – ett enda år – ökade fattigdomen med ytterligare 2,5 procentenheter. Du kan aldrig komma ifrån att accelerationen har ökat jämfört med den tidigare femtonårsperioden. Än värre är att regeringen själv förutspår att fattigdomen kommer att fortsätta öka.

      • Fast Calmfors siffror lämnade vi ju för länge sedan eftersom det inte gick att utröna var jämförelsetalen kom ifrån och eftersom de är irrelevanta om man ser på lönebildningen ur ett individperspektiv.

        RUT:s siffror har vi redan etablerat att de är beställda av socialdemokraterna. Däremot har vi etablerat att jobbskatteavdraget har en tydlig fördelningspolitisk profil och att det huvudsakligen går till låg- och medelinkomsttagare.

        Och grafen i budgetpropen har jag förklarat (flera gånger till och med) varför de är irrelevanta.

        Det verkar som om du missförstått hela konceptet med att ”beskriva verklighet och ideologi med siffror och statistik”. Det handlar inte om att gräva fram tveksamma siffror och sedan dra tveksamma slutstatser utifrån dem, utan om att använda statistik som båda är överens om att den är korrekt och relevant.

        Calmfors siffror faller på relevanskriteriet, och samma sak för grafen från propen. Sossarnas siffror kring fördelningsprofil faller på korrekthetskriteriet.

        Det gör att allt som du har kvar är tyckanden, och visst kan man tycka; men då ska man inte påstå att man argumenterar utifrån ”siffror och statistik” för det gör du de facto inte i den här diskussionen.

        ” Detta sammantaget gör att jag tycker illa inte bara om absolut, utan även relativ fattigdom.”

        Eller som jag sammanfattade det tidigare; du och ditt parti drivs av avundsjuka. Ni tål inte att det går bra för någon och det är bättre att alla är lika fattiga än att alla får det bättre, när det sistnämnda innebär att någon får mer.

        Återigen, ökningstakten i relativ fattigdom under högkonjunktur beror på att de som har arbete ökar sina inkomster mycket snabbare, och utvecklingen för de fattiga hänger inte med. Det innebär inte att någon blir fattigare; enbart att de som tjänar minst inte ökar sina inkomster i samma utsträckning.

        ”Jag förstår inte varför du pratar om att interpolera.”

        Det är för att du inte är intresserad av att se den underliggande funktionen; att vi har en linjär utveckling som pågått sedan 93. Det är där analysen ska ligga, det är där du borde fokusera din energi om du nu tycker att relativ fattigdom är så skadlig.

        Du agerar ungefär som fysikern som ska bevisa att alla udda tal är primtal (3 – korrekt, 5 – korrekt, 7 – korrekt, 9 – mätfel) och du tittar på en alldeles för liten del av mätdatat, i det här fallet två punkter.

        Du kan inte dra slutsatser om en funktion genom att titta på två punkter, utan du måste ha fler data om du ska kunna tala om mönster. Det finns inget mönster i två årtal.

        Dessutom anser jag som sagt att relativ fattigdom är ett tveksamt fattigdomsbegrepp. Absolut fattigdom är mycket viktigare och den enda indikatorn på hur stor fattigdomen i ett land är.

        Jag är inte fattig om jag inte har råd med en platt-tv, märkeskläder eller en dyr cykel. Jag är fattig om jag inte har råd att betala hyran eller om jag går och lägger mig hungrig för att jag bara har råd att äta en tallrik gröt per dag.

        Där har du verklig fattigdom och så länge som vi har sådan fattigdom i Sverige så blir jag inte särskilt upprörd över relativ fattigdom.

      • storstadspolitik

        Ang siffrorna: ”Vi” har inte etablerat någonting, utom möjligen att du underkänner all statistik som inte passar dina åsikter. Som sagt, inte seriöst.

        En jämlikhetsideologi är inte detsamma som avundsjuka. Snälla, höj dig något över den nivån, försök vara lite smartare. Det är så vansinnigt tråkigt att debattera på det sättet. Jag har ingen anledning att vara avundsjuk, jag lever ett privilegierat liv. Jag vill bara inte att andra ska ha det sämre än jag.

        Nej vi har inte en linjär utveckling. Vem som helst kan kolla på diagrammet och se att det är uppenbart att utvecklingen inte är linjär. Du verkar tro att det rör sig om ett statistisk experiment och att du ska hitta en regressionslinje som passar, men varför skulle man vilja det? Det räcker så bra att kolla på det faktiska utfallet, behövs inga uppskattningar.

      • ”Ang siffrorna: ”Vi” har inte etablerat någonting, utom möjligen att du underkänner all statistik som inte passar dina åsikter. Som sagt, inte seriöst.”

        Jag underkänner ingen statistik. Jag underkänner relevansen i en del statistik som du för fram som argument, och jag underkänner de slutsatser som ditt partihögkvarter kommit fram till kring skattesänkningarna.

        Om du på allvar vill föra en diskussion utifrån siffror och statistik så måste du väl inse att vi i sådana fall ska utgå från siffror som är korrekta och relevanta.

        Om man diskuterar inflation, som ett exempel, så kanske du för in statistik över inflationen i Sverige de senaste 10 åren som argument för att nuvarande regeringen är dåliga på att bekämpa inflation.

        Jag kan då kontrollera dessa siffror, konfirmera att du utgår från korrekta data och sedan föra in min statistik, i det här fall statistik över inflationen i EU-15 under samma period. Jag kan då jämföra Sveriges inflation med EU-15 och visa att de följer varandra. Detta som ett argument för att nuvarande regering är lika duktiga på att bekämpa inflationen som tidigare socialdemokratiska regeringar.

        Du kan då i din tur kontrollera mina siffror, verifiera att de stämmer och sedan angripa mina slutsatser eller föra in fler siffror och argument.

        Det är att diskutera utifrån siffror och statistik. Det du sysslar med nu är att dra fram siffror som är irrelevanta (Calmfors och regeringen) eller att föra fram andras slutsatser utifrån ett faktamaterial som du inte presenterar.

        ”En jämlikhetsideologi är inte detsamma som avundsjuka.”

        Vilket jag inte påstått. Det jag påpekat däremot är att vänstern i stora stycken drivs av avundsjuka; ni har problem med när andra får det bättre. Hade du inte haft det problemet så hade du inte fokuserat så hårt på relativ fattigdom, eftersom det är en definition baserad i avundsjuka; om inte alla får det lika mycket bättre så ska ingen få det bättre.

        ”Jag har ingen anledning att vara avundsjuk, jag lever ett privilegierat liv. Jag vill bara inte att andra ska ha det sämre än jag.”

        Vilket inte förändrar att din inställning baseras i avundsjuka. I det här fallet omvänd sådan; du vill inte ha det bättre än andra och då är det viktigt att du inte tjänar mer på en reform än andra, då är den orättvis.

        Bara för att du råkar tillhör de som har det bra ställt förändrar inte att din retorik bygger på att det är ”orättvist” om någon har mer än andra.

        Jag tycker det är ett problem om någon inte har råd att betala hyra eller mat, men det stör mig inte det minsta att en del bor i villa och andra i hyresrätt, eller att visa äter oxfilé och andra varm korv.

        Men, eftersom du återvänder till begreppet relativ fattigdom hela tiden så är det tydligen ett problem för dig. Du målar upp en värld där det är bättre att 10/10 äter korv än att 9/10 äter oxfilé, eftersom i scenario 2 har du relativ fattigdom.

        ”Nej vi har inte en linjär utveckling. Vem som helst kan kolla på diagrammet och se att det är uppenbart att utvecklingen inte är linjär.”

        Vem som helst som kan interpolera ett antal diskreta mätpunkter ser att om det finns en underliggande funktion så är den linjär.

        Dessutom är siffrorna som sagt irrelevanta för diskussionen.

      • storstadspolitik

        Åkej, men du, vi säger så.

  13. Sara P

    1: arbetsgivaren utgör mycket riktigt (mer eller mindre) en monopson (ensam köpare) i det här fallet, men motparten är inte en massa fria aktörer som bjuder ut under perfekt konkurrens utan ett (mer eller mindre) monopol (ensam säljare), dvs facket. Detta är visserligen mer tydligt inom vårdsektorn än inom de flesta andra sektorer men i stort sett fungerar det likadant (i Sverige) inom ett flertal privata sektorer. Detta kallas den ”svenska modellen”.

    2. Individuell lönesättning fungerar uselt (åtminstonne i sverige). Vissa fackförbund vill inte ha centrala löneförhandlignar utan driver istället individuell lönesättning – men lika fullt blir det (mer eller mindre) kollektivavtal för dessa anställda med. Detta trots att dessa fackförbund konstant klagar över att löneskillnaderna är för små.

  14. Null

    Tar jag på mig mina röda glasögon kanske din artikel blir mer förståelig. Tvivlar inte (helt) på din statistik från Landstingsförbundet, men det mesta går ju att bevisa med statistik. Har dock inte hört vare sig sjuksköterskor eller undersköterskor hävda att de haft en bättre och godtagbar löneutveckling än andra grupper?
    När politiken blir religion och när religionen blir fundatalism, då bör man byta glasögon.

    • storstadspolitik

      Alla har vi glasögon… ingen sitter på en glasögonfri sanning.

      Poängen med Lars Calmfors statistik är att monopsonmodellen funkar ganska dåligt för att beskriva löneutvecklingen i landstinget. ALltså: Reinfeldts och Schlingmanns argument håller inte.

      Jag tror inte heller att vårdpersonalen därmed är nöjda med sin lön. Men det spelar ingen roll för just detta resonemang.

      • B.

        Det var en intressant diskussion mellan dig och Lönnqvist inte minst om Calmfors undersökning.

        Glöm inte att alla undersökningar har svaga sidor – även de som är utförda av professorer🙂

        Bästa hälsningar
        B.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s