Cyniskt om barnfattigdom

”Mona Sahlin har gång på gång återkommit till att barnfattigdomen växer. På DN Debatt i april talade hon om rekordnivåer och en ökning med 50 procent. I S-sfären bloggas det om ‘exploderande barnfattigdom’ och utvecklingen kallas lavinartad […] Men bilden är falsk”, skriver Niclas Ericsson i en sällsynt cynisk ledarkrönika i DN idag. ”[A]tt utan vidare förklaringar hävda att antalet fattiga barn har ökat är ohederligt. Sanningen är nämligen tvärtom”, fortsätter han.

Ericsson har rätt i att många socialdemokrater har uppmärksammat den ökande barnfattigdomen. Citaten om ”exploderande” och ”lavinartad ökning” av barnfattigdomen kommer för övrigt från undertecknad (här och här). Men den som är ohederlig i sin användning av statistik är Ericsson, ingen annan.

Ericsson använder statistik från Socialstyrelsen som slutar 2008 och hävdar att den absoluta barnfattigdomen minskat. Nu är ju inte det så intressant, eftersom 2008 bara är halvvägs in på mandatperioden. Kollar man på de framskrivningar som Riksdagens utredningstjänst gjort framgår istället att den absoluta fattigdomen har ökat, och förväntas 2010 vara den högsta på minst nio år:

I övrigt ifrågasätter Ericsson, som personer till höger alltid gör, att relativ fattigdom skulle vara ett problem. Som framgår av ovanstående bild (som kommer härifrån) har den relativa fattigdomen exploderat under den borgerliga regeringen. Det är en ideologisk fråga om man tycker att det är ett problem eller inte. På DN:s ledarsida gör man inte det. För egen del ser jag den ökade ojämlikheten som ett av vår tids största samhällsproblem.

Relativ fattigdom påverkar nämligen också människor. Begreppet (och definitionen, att den relativa fattigdomsgränsen sätts vid 60 procent av ett lands medianinkomst) är för övrigt det som EU rekommenderar (läs gärna mer om detta hos Lena Sommestad, som också tar upp en viktig invändning mot att liksom Ericsson sätta fattigdomsgränsen vid socialbidragsnormen: Denna är politiskt bestämd och kan förändras. Vilket bland annat skett i Stockholms stad under innevarande mandatperiod. Socialbidragstagare har tex inte längre rätt till SL-kort, vilket torde innebära att fattigdomsgränsen i Stockholm idag är lägre än tidigare).

Ericsson avslutar sin krönika med nån sorts resonemang som går ut på att eftersom det fanns barnfattigdom även under tidigare S-regeringar, så är det inget problem att det finns idag heller. Märkligt. Jag tycker att barnfattigdom är något dåligt, oavsett vilken färg det är på regeringen. Det är ett stort misslyckande för socialdemokratin att den inte i tillräcklig utsträckning lyckades med att lyfta människor ur fattigdom. Men vad det har med regeringens nuvarande politik för en kraftigt ökande barnfattigdom att göra, det begriper jag inte (man ska dessutom hålla i minnet att barnfattigdomen, efter mycket höga nivåer i samband med 90-talskrisen, trots allt trendmässigt minskade – fram till 2006. Sedan dess har utvecklingen vänt).

Men tja, är detta det bästa högern kan prestera vad gäller att bemöta barnfattigdomen – att förneka att den existerar, att excellera i siffertrixande – så gärna för mig. Själv är jag mer intresserad av hur verkligheten ser ut. Och att göra något åt det.

För övrigt: Nuförtiden är det ju populärt med diverse ”faktagranskningar” av politikers påståenden (även om man kanske hade kunnat önska att det var något media ägnade sig åt typ alltid, och utan att det behövde presenteras under särskilda rubriker…) I en sådan granskning har Sveriges radio nagelfarit vänsterns påståenden om fattigdomsutvecklingen och ger både Mona Sahlin och Lars Ohly grönt ljus.

Rosemari Södergren gör det vi alla borde göra: beskriver verkligheten, och hur den ser ut för de barnfamiljer som är fattiga (oavsett vad DN:s ledarsida kallar det). Claes Krantz och Peter Högberg bloggar också, liksom Annika Högberg.

Bra exempel på hur borgerliga företrädare ser på barnfattigdomen hittar man hos Peter Friis (”Det är andra gången på kort tid som DN påvisat att oppositionen manipulerar siffror för att underbygga sitt budskap. Desperat och beklämmande”), Inger Fredriksson (”Vi har kanske barn vars föräldrar kunde ha en högre inkomst […] men innebär det att barnen är fattiga? Behöver de tigga för sitt uppehälle? Måste de svälta?”) och Mikael Andersson (”När man läser hur rödgröna argumenterar i detta kan man bara dra en slutsats, nämligen att detta var en medveten strategi från socialdemokraterna, att öka barnfattigdomen”).

Andra bloggar om , , , , . Intressant och Netroots.

31 kommentarer

Filed under Borgerligheten, Klyftor

31 responses to “Cyniskt om barnfattigdom

  1. eMIL

    Den är importerad, och kommer att bli ännu värre. För sent att åtgärda.

  2. Pingback: Tweets that mention Cyniskt om barnfattigdom « Storstad -- Topsy.com

  3. Pingback: Politiska inlägg från Twingly 2010-07-22

  4. Pingback: Peter Andersson - med rätt att tycka....: Tragisk förnekelse av de växande klyftorna

  5. Låt emil ge upp angående barnfattigdomen. vi andra som jobbar för regeringsskifte i höst har inte givit upp.

    Politik är att vilja …

  6. lenasommestad

    Intressant att se ditt diagram om barnfattigdomens utveckling. Här finns en akilleshäl för regeringen. I övriga Europa är fattigdomen ett stort samhällsproblem som diskuteras intensivt, inte minst därför att barnfattigdomen ses som ett hot inte bara mot välfärden utan också mot en långsiktigt konkurrenskraftig europeisk ekonomi. De borgerliga kommentarerna speglar inte bara en stor cynism utan också en bristande insikt om betydelsen av att hålla fattigdomen stången.

    • Lena Sommerstad hävdar att att ju fler rika det finns i landet ju mer ökar fattigdomen, utan att de fattiga fått sänkt köpkraft. Med det synsättet skulle fattigdomsbekämpningen enklast gå ut på att jaga bort alla rika ur landet genom höga förmögenhetsskatter och starkt progressiva inkomstskatter. Då skulle de fattiga automatiskt bli mindre fattiga med oförändrad levnadsstandard. Samtidigt skulle det finnas färre risktagande nyföretagare vilket på sikt gör landets invånare fattigare.

  7. Lasse Winberg

    Frågan är väl, kan en ensamma kvinna med två barn med en inkomst 18.500 kr/mån. kallas fattig. Där går gränsen för ” relativt fattig ” alltså sk. medianinkomst, eller handlar hela barnfattigdomskampanjen bara politisk smutskastning från en block som har fått sin egen politik underkännt av svenska folket. När man undersöker lite närmare fattigdomen och S,MP och V:s egna gärningar under högkonjukturen hittar man tex. en SOS undersökning som säger att ” vart femte ensamstående kvinna med barn fick ekonomisk bistånd ( socialbidrag ) 2006, och där är inte medianinkomsten som är måttet utan en riktig fattigdom.

    • Marika

      Nej, medianinkomsten för personer i förvärvsarbetande ålder var 20.800 kr/mån år 2008, enligt SCB. 60 procent av detta motsvarar 12.485 kr/mån. Detta är alltså före skatt.

      Självklart är man fattig om man dessutom har två barn att försörja på den inkomsten.

      Sen vore det fint om personer som du kunde förstå att tex jag är emot fattigdom ”trots” att det förekom även under s-regeringar. Varför är det så vansinnigt svårt att förstå?

      • Lasse Winberg

        Medianinkomst var 2008 18.500kr per månad för ensamstående med två barn, inräknat bidrag och andra bidrag.Och om vi ta vanliga löntagare och en vanligt liten stad som jag känner till, stadens ca. 25 företag underleveratörer inom metall hade 2008 medellön 17.600kr/mån.enligt statistiken som fack hade tagit fram. Och jag tror inte att dessa människor kände sig fattiga.

      • Marika

        Det är mycket möjligt, men det är inte det jag skriver om. Jag har aldrig hört nån som påstått att ALLA ensamstående mödrar är fattiga.

        Fattigdomsgränsen går vid 60 procent av medianinkomsten, och om man är generös och bara räknar med förvärvsarbetande (tar man med pensionärer också blir det lägre) så ligger den på ca 12.500 kr/mån före skatt. Du kanske har svårt att tro det, men det är alltså så att det finns ett antal personer som lever på en sådan inkomst. Det är dem jag skriver om. Inte personer med medianinkomst generellt.

        Jag antar att du förstår att medianinkomst inte betyder att det är vad ALLA tjänar.

      • Lasse Winberg

        Du skriver att fattigdomsgränsen går vid 60 procent av medianinkomsten. Men innan vi kommer till den gränsen finns även Riksnormen för försörjningsstöd och konsumentverkets beräkningar av skälig levnadsstandard, av dessa två grupper innan medianinkomsten finns fattiga. Och om vi går efter riksnormen finns bara ca. 10.9 procent ensamstående med ett och 10.1 procent med flera barn,som räknas som fattiga 2008 enligt riksnormen. Att försöka skylla alliansens politik och plocka väljare, för att dessa 10 procent finns under lågkonjukturen, är väl hyckleri siffrorna var högre under högkonjukturen och S-regeringen mellan 2002-2006. Om vi bara tittar Rädda Barnen årsrapport gäller året 2006: Statsdel och stad Barnfattigdom i procent, Rosengård, Malmö 62 procent,– Bergsjön, Göteborg 57.8 procent,– Rinkeby, Stockholm 54.3 procent. Skrämmande läsning I Sverige 2006 under brinnande högkonjuktur och S-regering med MP och V i makten.

      • Marika

        Relativ fattigdom är ett vedertaget begrepp. EU har under lång tid rekommenderat att fattigdomsgränsen sätts vid 60% av medianinkomsten. Detta bla för att kunna jämföra olika länder med varandra och över tid.

        FN:s barnkonvention är tydlig med att barnets uppväxtvillkor i relation till andra är viktig. Inte bara absolut fattigdom.

        Men visst, dissa barnkonventionen, det är också en åsikt man kan ha.

  8. ”Kollar man på de framskrivningar som Riksdagens utredningstjänst gjort framgår istället att den absoluta fattigdomen har ökat, och förväntas 2010 vara den högsta på minst nio år:”

    Nej, det ”framgår” inte. För 2008-2010 har RUT beräknat en utveckling från 2007 års undersökning framskriven till resp. år med avseende på befolkning, ekonomi och gällande regler.

    Det är alltså beräkningar, antaganden och kvalificerade gissningar. Det är möjligt att RUT kommer att få rätt, men några mätningar som gett dem rätt finns ännu inte, och därmed går det inte heller att påstå att det ”framgår”

    För övrigt är relativ fattigdom fortfarande en irrelevant term, men jag orkar inte ta den diskussionen en gång till.

    • Marika

      Eh, jo, det *framgår* av framskrivningarna. Framskrivningar=beräkningar. Saker kan framgå även ur beräkningar. Notera även att jag skriver ”förväntas” i slutet av den mening du citerar. Hur RUT har gjort beräkningarna framgår i texten direkt under diagrammet.

      Men tack för fin illustration av det som var exakt min poäng – borgerliga förespråkare vill inte tala sakfrågan, verkar inte tycka att barnfattigdom är ett problem – de vill hellre märka ord och skruva siffrorna.

      • Barnfattigdom, liksom all fattigdom, är givetvis ett problem.

        Det är därför jag hellre talar verklig fattigdom än ett hitte-på-begrepp som inte säger någonting.

        Det kanske finns några andra termer som du vill använda relativa begrepp på, så att vi kan gömma undan verkliga problem? Relativ arbetslöshet kanske? Eller relativ uppvärmning? Relativ rasism kanske?

      • Marika

        Det kanske kommer som en överraskning för dig, men allt här i världen är inte antingen-eller.

        Man kan inte vara ”relativt gravid” eller ”relativt död”. I övrigt är det mesta här i världen relativt.

        Deltidsarbetslöshet är exempelvis ett begrepp som konstruerats just för att fånga in en sorts relativitet inom arbetslöshetsbegreppet.

        Och självklart finns det en skala även för hur pass mycket global uppvärmning en viss företeelse skapar, liksom att handlingar kan vara olika mycket rasistiska. Osv.

      • Nej, det är inte en korrekt analys.

        Om du skulle börja tala om ”relativ rasism” — för att ta ett av mina exempel — så skulle man ignorera den rasism som finns mot personer från mellanöstern eftersom rasismen mot personer från Somalia är värre i Sverige. Relativt finns helt enkelt ingen rasism mot personer från mellanöstern i Sverige.

        Det är det som är problemet; genom att relativisera så försvinner den verkliga fattigdomen.

        Eller med andra ord; du väljer att uppmärksamma de barn som bara har ett par märkesjeans. Jag föredrar att uppmärksamma de barn som går hungriga till sängs för att deras förälder/föräldrar inte hade råd att köpa middag dan före löning.

      • Marika

        Måste erkänna att det är lite svårt att följa med i dina tankegångar, men om jag gör ett försök: du menar att det alltså bara finns absolut rasism. Åkej, men var går gränsen för det?

        Den allra värsta sortens rasism jag kan tänka mig är den som systematiskt dödar människor. Steget från folkmord till ett rasistiskt glåpord är i mina ögon ganska långt. Ändå är båda företeelserna helt klart rasistiska. Samtidigt tycker jag det känns fruktbart att ha ett språk som kan skilja mellan olika sorters rasism: folkmord i en änden, och glåpord eller vad det nu kan tänkas vara i den andra. Med väldigt många olika företeelser däremellan.

        Att säga att allt är samma sak tycker jag inte känns riktigt rättvisande och inte särskilt användbart heller, om det nu är så att man tex vill hitta på politiska åtgärder för att minska rasismen i ett samhälle. Det är klart att det är olika åtgärder som behövs för folkmord respektive tillmälen, tex.

        Att hålla sig med ett relativt fattigdomsbegrepp är ju raka motsatsen till att gömma problemen. Gömma problemen, det är vad du ägnar dig åt, när du hävdar att bara absolut fattigdom är problemet.

        Jag menar, i den mest strikta bemärkelsen har vi ingen absolut fattigdom i Sverige, eftersom det inte finns några människor som lever på 1,25 dollar om dagen, vilket är Världsbankens definition. Att sätta fattigdomsstrecket vid socialbidragsnormen är lika godtyckligt som något annat – den är politiskt bestämd och förändras då och då. Med den typen av definition är ju det bästa sättet att minska fattigdomen att helt enkelt sänka socialbidragsnormen. Kanske lägga den på 1 krona? Vips har du inte en enda fattig person i Sverige längre!

        Sen det där med märkesjeans, var vänlig och visa var någonstans jag har använt det som exempel på vad som konstituerar relativ fattigdom. Det där är bara trams, jag får be dig vara mer saklig och bemöta mina verkliga argument, inte såna som du själv hittar på.

        Jag förstår inte heller det där med att jag skulle ignorera ”dem som går hungriga till sängs”. Återigen, kan du vara snäll och visa var jag skrivit det? Det går alldeles utmärkt att uppmärksamma både den relativa och den absoluta fattigdomen samtidigt. Titta bara på diagrammet här ovanför! Som framgår väntas alltså både den relativa och den absoluta fattigdomen ligga på MYCKET höga nivåer i år. Så på vilket sätt du, eller dina alliansbröder, har brytt er om ”dem som går hungriga till sängs”, det begriper jag verkligen inte.

        Fakta sparkar.

      • Marika

        Nu har jag läst din senaste kommentar en gång till, och tror jag börjar förstå hur du menar. Det är bara det att du säger emot dig själv.

        ”Om du skulle börja tala om ”relativ rasism” … så skulle man ignorera den rasism som finns mot personer från mellanöstern eftersom rasismen mot personer från Somalia är värre i Sverige. Relativt finns helt enkelt ingen rasism mot personer från mellanöstern i Sverige.” skriver du.

        Eh, det är ju om man bara tror att det finns en absolut rasism – den ”värsta” sortens rasism – som man förnekar den ”mildare” rasism som du menar att personer från Mellanöstern blir utsatta för.

        Med ditt exempel är det bara med ett relativt rasismbegrepp som även ”mildare” former av rasism också blir uppmärksammade. Tror man på ”absolut” rasism kan bara de värsta fallen bli kallade rasism. Allt annat förnekas – eller göms, med dina egna ord.

        Jag tror du får tänka igenom det här lite till. Det verkar ju faktiskt som att du själv förespråkar att relativitet är användbart, åtminstone när det gäller rasism.

      • Nej, det är inte korrekt.

        Rasism är rasism, oavsett om andra former av rasism är värre eller ej, dvs antingen är någonting rasism eller så är det inte rasism.

        Sedan finns det givetvis en gradskala, där misshandel pga hudfärg är värre än glåpord på samma grund (även om båda givetvis sätter spår i själen)

        Det du gör när du jämställer relativ fattigdom med absolut dito är att du förringar de som verkligen är fattiga i Sverige. Sorry, men det är inte ett problem om en förälder inte har råd att köpa nya märkesjeans till sitt barn, vilket är den typ av klyftor som du hellre uppmärksammar än verkligt fattiga barn.

        Sedan inser du givetvis att jag inte syftar på FN:s gräns för fattigdom när jag pratar om absolut fattigdom. Det finns ett antal bra definitioner på fattigdom; välj den du tycker passar bäst — så länge som du håller dig till en rimlig dito.

        Och, som jag redan påpekat: det finns inga siffror som säger att den absoluta fattigdomen ökat. Vi kan diskutera de siffrorna när de finns i verkligheten.

  9. Pingback: Politiska inlägg från Twingly 2010-07-23

  10. Henrik

    Mattias: vilka är dessa enligt dig bra definitioner på fattigdom?

    • Jag går på den definition som socialstyrelsen använder:

      ”Som absolut fattiga räknas i detta kapitel de som faller under
      den fattigdomsgräns (eller fattigdomsstreck) som här definieras
      som socialbidragsnormen för år 1985. Fattigdomsgränsen räknas
      årligen upp med konsumentprisindex (KPI) för att kompensera
      för inflationen [11]. Denna socialbidragsnorm bygger
      i sin tur på Konsumentverkets skattning av skälig levnadsnivå,
      vilken grundas på hushållets kostnader för olika varor och
      tjänster som anses nödvändiga, bl.a. boende, mat, kläder, hälsa
      och hygien, radio och TV, dagstidningar, telefon, försäkringar
      och vård. Beräkningen av denna absoluta fattigdomsgräns inkluderar
      schablonkostnader för boende och arbetsresor, med
      hänsyn taget till boenderegion, år och hushållssammansättning.
      Inkomststandard beräknas som den ekvivalerade disponibla
      inkomsten (se faktaruta Inkomstmått) dividerad med fattigdomsstrecket
      som tar hänsyn till boenderegion och familjesammansättning.
      Inkomststandard lika med 1 innebär alltså att
      man har inkomster som precis motsvarar det absoluta fattigdomsstrecket.
      Personer med lägre inkomster än så betraktas
      som fattiga i absolut mening. De med inkomster som är 25 procent
      under fattigdomsstrecket (dvs. 75 procent av inkomststandard)
      definieras som mycket fattiga, medan personer med
      inkomster upp till 25 procent över fattigdomsstrecket (dvs.
      125 procent av inkomststandard) betraktas som nästan fattiga.”

      En annan relevant definition är ”avsaknad av kontantmarginal” som definieras som:

      ”Att sakna kontantmarginal betyder att man inte kan skaffa
      fram en viss summa pengar på en vecka. I Statistiska centralbyråns
      undersökningar om levnadsförhållanden (ULF) ställs
      frågan om intervjupersonen skulle kunna skaffa fram en summa
      pengar (15 000 kronor år 2008) på en vecka om behov skulle
      uppstå. Beloppet justeras med jämna mellanrum beroende på
      prisutvecklingen.

      Det är först med absoluta tal som man föra resonemang kring huruvida fattigdeomen ökat eller minskat.

  11. Hepp!

    Mattias@ ta och läs Nationalekonomiprofessorn Robert H Franks böcker och återkom för att hävda att det inte spelar någon roll var man står på stegen. Det är inte bara nivå utan även rang som är viktig. Konsumtion är inte bara absolut utan också relativ. Hamnar du för långt efter sitter du helt enkelt i skiten. Går du på en anställningsintervju så spelar ju inte kläderna någon roll alls i absoluta termer. Det som spelar roll är att du inte ser risig ut i jämförelse med normen i samhället (eller den del av samhället du försöker söka jobb i). Om du aldrig varit utomlands spelar inte så stor roll för din livssituation (min mormor lämnade aldrig Sverige och var nog inte mer ledsen för det) men om alla andra har åkt jorden runt kan du få det ganska svårt att kallprata på arbetsintervjun eller i nätverksbyggandet. Att inte ha ett eget rum är inget stort problem i sig, förr var det vanligt och alla svenskar som flyttar till London efter gymnasiet är vana att sova flera i samma säng, där blir det inget problem eftersom alla andra expats har precis samma bostadssvårigheter. Men om du går 9 år i grundskolan med vänner som alla har ett eget rum , kanske du aldrig ens tar hem en kompis för att du skäms över att dela rum med din syster. Den relativa fattigdomen är också en viktig förklarande faktor för brottslighet, även om man rensar för absolut fattigdom och då särskilt stöld (på våldsbrott ser man inte samma påverkan från fattigdom).

    Det relativa fattigdomsbegreppet är helt enkelt otroligt relevant.

    Dessutom vill jag minnas att alla länder som tillämpar barnkonventionen ska arbeta utifrån ett relativt fattigdomsbegrepp.

    • Marika

      Tack Peter för en klargörande kommentar!

      Jag skulle inte bry mig om relativ fattigdom om det inte vore så att den påverkade människor, precis som du är inne på. Men det gör den.

    • Peter, det som spelar roll på en anställningsintervju är att du har vett att välja rätt nivå på kläderna och att du är hel och ren. Du blir inte bortsorterad för att du kommer i ett par no-name-jeans för 200 kronor och en skjorta från dressman för 200 kronor istället för Armanikostym. På de flesta arbetsplatser är det till och med en nackdel att komma i Armanikostym.

      Likaledes är det viktiga med en anställningsintervju att känna den sökande på pulsen, dvs få en känsla för det som inte är formella meriter. Jag har genom åren gått på ett hundratal intervjuer (dels blev det en del när jag var arbetslös och dels blir det en del intervjuer när man jobbar som konsult). Inte en enda gång har vi talat semestrar eller min ekonomiska status. Skulle det komma upp — och om jag av någon anledning inte vill erkänna att jag inte varit utomlands i år — så tar man en annan vinkel på det, exempelvis talar om att man tycker att Sverige är underskattat som turistland och att man utforskat Sverige.

      I vilket fall, det du pekar på är långvarig fattigdom, dvs när man är fattig fem år (eller fler) i rad. Det är ett verkligt problem som skapar utanförskap. Det är visserligen ganska få som sitter i långvarig fattigdom i Sverige (3-4 % i Sverige) men har du ett verkligt problem.

      Jag håller alltså med om att långvarig fattigdom är ett problem. Likaledes kan absolut fattigdom vara ett problem om det drabbar barn. Vuxna — utan barn — som lever i absolut fattigdom under en begränsad tid är inget större problem (så länge de inte blir vräkta eller svälter ihjäl) och kan till och med vara en nyttig erfarenhet. Givetvis beroende på omständigheter i övrigt.

      Problemet är bara att när man börjar fokusera på relativ fattigdom så syns inte den verkliga fattigdomen. Det är då vi får snyftreportage i Expressen om den ensamstående mamman som inte har råd att köpa märkesjeans till sin son.

      Att påstå att fattigdomen ökat, när den de facto minskat, är svartmålning och leder inte till att ett verkligt problem — riktig fattigdom — uppmärksammas i den mån den ska.

  12. Barbro

    Jag tror att det finns ett starkt förnekande här hos många borgerligt röstande, kanske på grund av egna skuldkänslor.
    De egna barnen har känslor tycker man och där är psykologiskt mående viktigt men konstigt nog inte för de barn som lever i socialt och ekonomiskt ansträngda familjer.
    De barnen lider ofta av den ekonomiska och sociala pressen, även om de får mat och har bostad ( vilket kan vara i gungning om inte ekonomin går ihop, allt kan kännas osäkert då.
    Dessutom vet väl de flesta som jobbar med barn eller noterar andras barn ( vissa ser bara de egna) att barn mår inte bra under ojämlika förhållanden. Barn jämför sig med varandra och hierarkier bland barn stressar barn.Under och överläge är en ständig stress i skolan t.ex. vilket ibland leder till mobbing om inte de vuxna finns där och ser och ingriper.Tyvärr kan ju vuxna själva bidra till att barn far illa.
    Vi människor föds under olika villkor, vi väljer det inte själva och alla kommer inte ur medfött eller erfaret underläge, i vårt idag extremt konkurrensinriktade samhälle, utan får dålig psykisk och fysisk hälsa under hela livet. Trots stora egna ansträngningar.
    Hur kan det förnekas idag?
    Tycker jag i egenskap av fd. ensamstående mamma med knaper ekonomi och fd. barnpedagog.

  13. Kurt Persson

    ”Sämre ekonomiska tider är troligen anledningen till att så många som
    fjorton barn berördes av vräkning förra året. Det gissar Daniel Johansson,tf avdelningschef på socialförvaltningen.”
    ”2008 inkom fyra ansökningar om vräkning där
    barn berördes till kronofogden och två genomfördes,men 2009 kom det in drygt
    tjugo ansökningar och fjorton genomfördes.”

    Ovanstående beskrivning av verkligheten
    kunde man läsa i dagens ex av Skaraborgs Allehanda
    Man kan väl hålla med om att det varit sämre
    ekonomiska tider men det verkar som om många
    har svårare att klara sig på senare år.
    Varför det blivit så har du Marika på den här bloggen visat på ett alldeles utmärkt sätt.

  14. Pingback: Den rödgröna bilden är korrekt om fattiga barn | Anna Vikström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s