Anna och rösträtten

Det som spelar roll i politiken är nuet och framtiden. Ingen av oss kan leva på gamla meriter. Jag är väldigt stolt över det mitt parti åstadkommit sedan det bildades för drygt 100 år sedan, men historia är inget skäl att välja Socialdemokraterna idag. Inte heller kan jag som partimedlem på något sätt ta på mig äran för de insatser socialdemokrater gjort före min tid.

Men ett visst mått av respekt för de som gått före är nödvändigt. Kampen för rösträtt var oerhört svår och oerhört lång. Människor kämpade och led i decennier, hela tiden med oviss utgång. Varken jag eller någon annan som levt sitt liv i Sverige idag kan föreställa sig vad det innebar. Detta är inget att ta lätt på.

De nya Moderaterna tror att allt är en pr-strategi. Därför ger de i sitt nya idéprogram sken av att de stod på rätt sida i såväl kampen för rösträtten som kampen mot apartheid. Detta är inte sant. Ändå säger partisekreteraren Sofia Arkelsten att högern ”var med och genomförde” fri och lika rösträtt. När reportern påpekar att Arkelsten har fel landar hon till slut i att ”det fanns personer som var drivande” i frågan, det vill säga enstaka personer som gick emot sitt eget parti. Att ärligt säga som det verkligen var – att Allmänna valmansförbundet var emot allmän och lika rösträtt – gör Arkelsten alltså inte.

Låt oss vara anständiga. Av respekt för de som kämpat, låt oss inte förminska deras kamp till pr och spinn. Det de gjorde var på riktigt. Jag tvivlar inte på att Moderaterna idag är för demokrati och allmän och lika rösträtt. Men det anstår inte en företrädare för ett parti, som en gång stod på fel sida i rösträttsfrågan, att ta äran för det andra åstadkom genom decennier av slit.

Såhär skrev socialdemokraten Anna Sterky i ett brev till Kata Dalström under storstrejken 1909, som blev ett våldsamt nederlag för arbetarrörelsen (och därmed även rösträttskampen):

”Jag känner mig orolig, ja rent av olycklig, som en stackare. Hur ska det bli i framtiden, och vilka vägar ska arbetarna gå, för att vinna fram. Tror du ännu på, att det är med valsedlar i hand vi skola segra? […] För närvarande är allt grymt och ohyggligt. Kapitalismen har blottat sina fulaste sidor, det är, som man tittar ner i en avgrund av grymhet och hat, när man läser om arbetsgivarnas villkor för arbetets återupptagande, och så splittringen och misstron bland våra egna sedan […] Vi behövde samla oss nu […] Varför kan ej alla krafter förena sig”.

Anna Sterky föddes 1856 och arbetade för såväl rösträtten som andra arbetarrättigheter i hela sitt liv. När hon skrev brevet om storstrejken, där hon undrade om arbetarna någonsin skulle ”segra med valsedlar i hand”, var hon alltså 53 år gammal. Hon skulle få vänta ytterligare 12 år innan hon för första gången fick avlägga en röst i ett allmänt val. Det är så svårt att föreställa sig just detta att det aldrig, utom möjligen de allra sista åren, kan ha känts självklart att det hon trodde på skulle bli verklighet. Att ändå orka kämpa vidare. Det är oerhört.

För de socialdemokratiska kvinnorna var för övrigt rösträttsfrågan svår av flera skäl. De stod mitt i en korseld där de tvingades välja en av två identiteter; klass eller kön. Det var något som varken de socialdemokratiska männen, eller de borgerliga rösträttskvinnorna, behövde göra. Om detta (och mer om Anna Sterky, och om den felaktiga bilden av kvinnorörelsen som en enhet) har jag skrivit här.

Om jag har någon politisk idol här i världen så är det Anna Sterky. För några år sedan skrev jag ett kapitel om henne i boken Systrar, kamrater! Inför detta läste jag allt om henne jag kunde hitta (inte så mycket) – kvinnoklubbsprotokoll, Morgonbrisartiklar, privata brev. Hon är så verklig för mig, trots att hon dog 1939, och jag tycker så hemskt mycket om henne, hennes kamp, hennes begåvning, hennes ensamhet och sorg.

Men när pr-moderater står och tar lätt på hur det egentligen gick till då när rösträtten äntligen vanns. Låtsas att de liksom var med och kämpade. Då känns det som att de trampar på Anna. Och alla de andra, som gjorde mitt liv möjligt.

º

Torbjörn Jerlerup citerar Allmänna valmansförbundets partiprogram från 1900-talets början och visar hur det verkligen låg till. Peter Johansson skriver om fler moderater som tar lättvindigt på detta med rösträttskampen. Peter Andersson och Martin Moberg. Även Daniel Swedin skriver om Moderaternas försök att skriva om historien och Micke Kazarnowicz erbjuder en fusklapp. Läs också gärna Oivvio Polite om vad Ulf Adelsohn egentligen tyckte om att bojokotta sydafrikanska varor.  SvD | Exp | Intressant | Netroots

Andra bloggar om rösträtt, arkelsten, anna sterky