Diskuterade nyss Jan Nygrens DN Debatt på Twitter. Det mesta jag tycker om det resonemang jag upplever finns i den artikeln har jag skrivit om tidigare – i inlägget Jakten på medelklassen. Läs gärna, tycker det håller än. I det inlägget länkar jag också till en debattartikel jag skrev i ETC precis efter valet, som även den handlar om detta med socialdemokratin och medelklassen och svårigheten i att hitta det som förenar. Artikeln verkar inte ligga kvar hos ETC, så jag tänkte att jag publicerar texten här på bloggen istället.
♦
Socialdemokratin byggde sina framgångar på att föra en politik som förenade solidaritet med egennytta. Man koncentrerade sig på att bygga system som skulle göra det lätt att vara solidarisk: alla barnfamiljer fick barnbidrag, inte bara de fattigaste. Allmännyttan var öppen för alla. Alla hade tillgång till subventionerad sjukvård. Som relativt välbärgad var det enklare att acceptera ett progressivt skattesystem när det var tydligt att man också fick något tillbaka. Det är detta som är det underbart vackra och listiga med den generella välfärden: det är ett system som gör det enkelt att vara solidarisk.
Vi står inför en annan situation idag, av två skäl. Det första är att de stora samhällsreformernas tid antagligen är över, åtminstone för överskådlig tid. Innan det fanns sjukförsäkring, allmän sjukvård och ATP var det lätt att få med sig en majoritet av befolkningen på utbyggnaden av dessa system: det var så uppenbart att flertalet skulle tjäna på det. De samhällsproblem vi står inför idag har inte samma självklara kollektiva lösningar. En stor del av dagens utslagning i skola och arbetsliv skulle kunna lösas med omfördelning. Det är förmodligen något som totalt sett dessutom skulle bli billigare för samhället – högre lärartäthet i vissa skolor kostar i långa loppet mindre än att stora ungdomsgrupper lämnar skolan utan betyg och utan att komma in på arbetsmarknaden. Men vinsten med omfördelning är inte lika direkt som vinsten med att införa allmän pension. De som har mycket kommer att uppleva att detta är en särlösningarnas politik, en politik som straffar de framgångsrika.
Det andra skälet är att de senaste decennierna medfört förändringar, både politiska och andra, som inneburit att det på många områden idag är svårt att vara solidarisk, men lätt – kanske till och med nödvändigt – att tänka på sig själv. Utförsäljningarna av allmännyttan har exempelvis gjort att fler äger sin bostad. Den som äger sitt boende måste tänka på marknadsvärdet – vad händer om nya bostäder planeras i närheten? Kommer inte det att innebära buller och smuts under lång tid, och kommer inte den fina utsikten att skymmas av de nya husen? Och om en flyktingförläggning eller ett hem för funktionshindrade placeras i närheten, riskerar inte det också att sänka marknadsvärdet?
Införandet av valfrihetssystem i välfärden är ytterligare ett exempel. Valfrihet för med sig en massa fördelar, men också nackdelar. Skolforskningen är exempelvis ganska ense om att den leder till ökad segregation: framgångsrika barn går i vissa skolor, medan de mindre lyckosamma samlas i andra. Skolforskningen är också klar över att detta är negativt för de studiesvaga eleverna. Det finns nog många som ser detta och är kritiska till det. Men dagens system tvingar de framgångsrika att välja: ingen förälder kan förväntas avstå från att välja något annat än det bästa för det egna barnet. Problemet är bara att enbart vissa elever har den valmöjligheten. De som inte har tillräckligt bra betyg, de blir kvar.
Det handlar alltså inte om enskilda människors moral. Det är ointressant att diskutera om bostadsrättsinnehavaren är en dålig människa som säger nej till nybygget på granntomten, eller om den duktiga eleven som väljer en innerstadsskola hellre än en förortsskola är osolidarisk. Det handlar om system. Den svenska socialdemokratin var extremt framgångsrik i att skapa en politik som förenade egennytta med solidaritet – system som inte krävde att enskilda människor måste vara sällsynt goda för att samhället skulle bli gott. Idag lever vi under andra förutsättningar.
Alla som säger att socialdemokratin måste hitta en politik som är bra för det stora flertalet – marginaliserade grupper, arbetarklass, medelklass – har helt rätt. Problemet ligger inte i att aktiva socialdemokrater idag inte skulle dela den åsikten. Problemet ligger i att det helt enkelt inte är särskilt lätt. Vi behöver helt nya redskap. En bra början än att inse att landskapet är förändrat.
♦
För övrigt tycker jag att du ska läsa Mikael Dambergs nya blogg – premiär idag med nyhet ur Socialdemokraternas kommande budgetmotion.
Intressant och Netroots.
Storstad 
Jag kommer direkt på två områden där gemensamma lösningar är att föredra och där då t ex socialdemokraterna kan vinna bred sympati: tågtrafiken och miljön. Binda samman arbetsmarknaderna i sthlm, göteborg, malmö och köpenhamn med höghastighetståg, utbyggd tunnelbana i sthlm (det här kan bli en valvinnare i sthlm), rejält med grönt riskkapital för att göra sverige ledande inom grön teknik t ex. Satsningarna eller reformerna måste vara få och rejäla, inte t ex 100 miljoner där och 150 miljoner där då blir mediebilden för spretig och man lämnar öppet för andra att sammanfatta och lyfta fram det man anser viktigast, vilket inte alltid är det som majoriteten anser (RUT t ex). Ett annat område som har blivit generellt är övertiden, frågan är om det är möjligt med en lösning för civilingenjörer och civilekonomer anställda i utländska privata bolag?
Precis det spåret finns faktiskt i de nya förslagen från S – utbyggd tunnelbana, investeringar i järnvägen för att knyta ihop arbetsmarknadsregioner, etc. Se gärna: http://www.socialdemokraterna.se/Media/nyheter/Budget-2012-Urban-tillvaxt/
Ping: Hvem er sosialdemokratiet til for? « johanrsjoberg
Min kommentar har inte direkt med ditt inlägg att göra men tycker det är befogat efter de senaste årens turbulens i politiken. Jag tycker att politiker ska stå tillsvars för vad de beslutar om låt säga 5 – 10 år eller så länge de har kvar sin ersättning. Då skulle de bli tvugna att tänka igenom sina beslut grundligare.
Marika, din blogg har ofta hänvisningar till källor. Det tycker jag är bra. Trots att jag flera gånger absolut inte hållit med det du skrivit samtidigt somjag gjrot det andra gånger ger dessa faktahänvisningar din blogg en trovärdighet som många andra bloggar saknar.
Det det inlägget som du skrev i ETC var dock ett avsteg till viss (inte helt) del, tycker jag.
”Vi står inför en annan situation idag, av två skäl. Det första är att de stora samhällsreformernas tid antagligen är över, åtminstone för överskådlig tid.”
Det här har jag invändningar mot. Var är det källmaterial som backar upp att något så oerhört viktigt som stora reformer måste ställas in? Jag menar att du har fel på den punkten. I boken ”Kris i välfärdsfrågan” beskrivs en liknande inställning. I samma bok finns också ett källmaterial tagit från offentliga utredningar som tillbakavisar ditt påstående.
”Alla som säger att socialdemokratin måste hitta en politik som är bra för det stora flertalet – marginaliserade grupper, arbetarklass, medelklass – har helt rätt. Problemet ligger inte i att aktiva socialdemokrater idag inte skulle dela den åsikten. Problemet ligger i att det helt enkelt inte är särskilt lätt. Vi behöver helt nya redskap. En bra början än att inse att landskapet är förändrat.”
Även här finns invändningar att göra:
1) Dina socialigiska begrepp är inte särskilt bra. Det gäller framför allt begreppet ”medelklass”, som är lika ofta använt som uselt definierat och därför ovetenskapligt. Men även ”marginaliserade grupper” bör definieras. Jag förstår dock att du inte kan skriva en akademisk uppsats i en tidning och därför måste begränsa dig. Se min invändning i ljuset av denna förståelse.
2) Landskapet är förändrat, påstår du. Det är inte lätt att hitta redskap som fungerar bra, menar du. Här tar du visserligen upp exempel på bostadsägande och skolval. Men dessa framstår snarare som tagna ur ditt eget huvud än ur din eller någon annans vetenskapligt framtagna fakta. Analysen blir för tunn och därmed undermålig. Det är milt uttryckt oklokt att avfärda generella politiska åtgärder på det sätt du gör här.
Det här inlägget ger intryck av att vara mer genomtänkt än många slentrianmässiga inlägg som i okunnighet målar upp farhågor för framtidens välfärdspolitik. Men samtidigt är det alltför tunt. Det ligger närmare ett alster av en kolumnist en den kvalitet du brukar prestera.
Då fakta underlaget brister bör inga slutsatser baseras på dessa fakta. kanske dags att tänka om och/eller presentera bättre underlag?
Skälet till att jag tror att de stora samhällsreformernas tid är över – under överskådlig tid – är att jag inte tror att man kan höja skatten hur mycket som helst och att vi ligger närmare den maximala gränsen idag än vi gjorde 1950. Det går inte att bevisa eller så, politik är inte en exakt vetenskap. Det finns naturligtvis ingen exakt gräns där skattekvoten inte går att öka (eller ja, 100% då, men jag tror nog att gränsen går en bra bit innan dess). Obs att jag inte med detta säger att man inte kan höja skatten alls.
Sen tror jag du missförstår mig lite. Jag avfärdar inte generella åtgärder, verkligen inte. Men jag försöker föra ett resonemang för att visa att det är svårare idag att hitta de nya generella åtgärder som kan ta oss framåt mot ett mer jämlikt samhälle. Skillnaderna är större mellan människor idag än på många decennier, det är väl inte så konstigt att det då är svårare att hitta det som förenar?
Du är bra att diskutera med. Dels tycker vi olika, dels lika och dels är du intellektuellt hederlig. Bra kombination, om du frågar mig.
”Skälet till att jag tror att de stora samhällsreformernas tid är över – under överskådlig tid – är att jag inte tror att man kan höja skatten hur mycket som helst och att vi ligger närmare den maximala gränsen idag än vi gjorde 1950.”
Visst ligger vi närmare den maximala gränsen för skatteuttag nu än 1950, då den offentliga konsumtionen som andel av BNP var 13% (vilket i och för sig bara är en figervisning om skattekvoten då offentliga transfereringar inte är medräknade. källa: Daniel Ankarloo, ”Kris i välfärdsfrågan”, s 32).
Det går inte att höja skatterna hur mycket som helst. helt enig emd dig där. Särskilt går det inte i det kapitalistiska samhället jag tror du vill att vi ska behålla.
”Det går inte att bevisa eller så, politik är inte en exakt vetenskap. Det finns naturligtvis ingen exakt gräns där skattekvoten inte går att öka (eller ja, 100% då, men jag tror nog att gränsen går en bra bit innan dess). Obs att jag inte med detta säger att man inte kan höja skatten alls.”
Trots att politik inte är en exakt vetenskap tror jag att det skulle gå att med kunskaper om Sveriges näringsstruktur (korrekt begrepp?) och institutionella ordning på arbetsmarknaden (Rehn-Meidner-modellen, exportsektorns ”märkessättande” för nationella avtal) räkna fram en ungefärlig siffra +/- 50-100 miljarder för hur mycket som kan tas ut innan verksamheten flyttar från landet.
Anne-Marie Lindgren skriver i rapporten ”Framtidens skatter för framtidens välfärd” en hel del intressant. Men jag måste säga att hon har anmärkningsvärt lite (nästan inget) att säga om maximal nivå för de utgifter Sveriges ledande (export)kapitalister kan tvingas att acceptera innan de flyttar ut.
Kanske har du mer att säga på den punkten. Gör gärna det om du har det.
”Sen tror jag du missförstår mig lite. Jag avfärdar inte generella åtgärder, verkligen inte. ”
Det kan du ha rätt i att jag gjort.
”Skillnaderna är större mellan människor idag än på många decennier, det är väl inte så konstigt att det då är svårare att hitta det som förenar?”
Du har helt rätt i att skillnaderna är större idag än på decennier. Men varför skulle det då vara svårare att hitta politiska verktyg som förenar? Du har kanske något bra resonemang om det här. Men hittills har du inte skrivit något mer än ett påstående utan tillräcklig uppbackning. Något som dock förenar många är viljan till skattehöjningar för bättre välfärd för alla. Men det vet du ju själv om då du varit med om att skapa den opinionsundersökningen.
Roligt att höra att du tycker att jag är bra att diskutera med. Att vara intellektuellt hederlig är en av de allra viktigaste sakerna för mig. Det är inte alltid lätt…
Ang detta med skillnaderna och svårigheten att hitta det som förenar har jag skrivit lite om det här: https://storstad.wordpress.com/2010/12/09/tre-%C3%97-tre/ men annars tror jag att nästan allt som finns att säga om detta kan sammanfattas i denna bild ur SAP:s valanalys 2006: https://storstad.files.wordpress.com/2010/10/tva-tredjedelar.png
Visst går det att hitta det som förenar. Men det går att göra från flera håll. SAP:s framgångssaga låg i att förena grupper nerifrån och upp (arbetare+medelklass=löntagare). Detta förbund har nu brutits av ett nytt borgerligt förbund som går uppifrån och ner (överklass+medelklass=de som arbetar och gör rätt för sig). Det är inte uppenbart i det korta perspektivet att medelklassen har mer att tjäna på en annan sorts förbund i dagsläget, och det är vad jag tror förklarar en del av SAP:s svårigheter idag.
ps du kanske har invändningar mot den sociologiska kategoriseringen av klasser jag gör här, men även om man använder andra namn tror jag att det ligger något viktigt i detta. Det centrala är om förbundet sker nerifrån och upp eller tvärtom.
Det stora problemet med generella lösningar är inte att de skulle vara så svåra att tänka ut. Utan att så få är beredda att ta risker för dem.
Att socialdemokraterna lyckades så bra på 30-talet berodde bara på att folk på den tiden var militanta och beredda att ta risker. Sverige var världens mest strejkbenägna land på 20-talet.
Sen dess har vi vant oss att sitta och vänta på vår tur, även om den aldrig kommer, eller fixa vår framtid själva, även om förutsättningarna för detta är usla. Ansvaret för detta ligger, tror jag, i stor utsträckning på socialdemokraterna som under hela perioden 1950-2000 har slagit ihjäl varje försök till kollektiv organisering som de själva inte har haft full kontroll över. Säkert inte på grund av illvilja, utan bara på det sätt som naturligen följer av att man rutiniserar och ämbetsmannafierar en kollektiv process. Folkrörelser är och måste vara kaotiska. Men kaotiska processer passar inte in i ombudsmannavärlden.
Tror det är dags att inse att S har rätt lite makt i det här samhället. Alltså kan inte allt som är dåligt idag skyllas på S. Det var många, många årtionden sen det rådde socialdemokratisk hegemoni.
Enligt många gamla ”tänkare” skulle vi nå en gräns där ökad konumtion inte längre är nödvändighet, då blir det naturliga att minska arbetstiden istället för att ta ut effektiviseringar i ökad konsumtion. Det där var ju en central del i arbetarrörelserna världen över fram till 70 talet. Idag avfärdas det som nån sorts kommunistisk propaganda. Men i ljuset av dubbel kris, ekologisk och ekonomisk) så borde ett hälsosamt samhälle diskutera alternativa sätt att ledas. Som det är nu ligger vi i ett status quo utav tvång…jobba mer för ökad tillväxt för ökad konsumtion. Finns det fortfarande en internationell solodaritetstanke inom socialdemokratin? Att börja födela tillväxt och resurser inte bara inom stater utan mellan. Verkar inte vara så eftersom öka skatter är tabu. I USA hade man ju ”top marginal rate” på över 90 % under 50 talet…tillväxt är möjligt även under sådana former. Men 99% av befolkningen som gynnas av det är idag passiva och mer eller mindre konsument i ett land styrt som ett företag.
Tillväxtkritiken finns fortfarande (latent hos en stor del av befolkningen över västvärlden). I undersökningar ligger minskad arbetstid högt på önskelistan.
Det är en typiskt facklig fråga. Om människor hellre vill ta ut sina produktivitetsökningar i tid än i pengar så går det att skriva avtal om. Men intresset för det brukar ju vara begränsat. Jag tror inte alls på förkortad arbetstid lagstiftningsvägen och i ljuset av de kommande demografiska förändringarna är det fler arbetade timmar vi behöver för att upprätthålla status quo, inte färre.
Men som sagt, som avtalsfråga ser jag inga principiella problem med det. Men när det handlar om arbetstid tror jag att det finns mer akuta frågor att ta itu med – för många tjänstemannagrupper om rätten att jobba MAX åtta timmar om dagen, och för många arbetare om rätten till heltid och att slippa en arbetsdag som breder ut sig allt mer genom delade turer och alltmer obekväma och oregelbundna arbetstider.
@Marika LÅ. Det finns mer att diskutera om det du skrivit. Men det där med intellektuell heder står jag fast vid. Det är en jäkla skillnad mellan att göra vissa mänskliga fel som att missa defintioner och att ljuga, fixa och trixa med fakta och statistik.
Alliansen mellan den så kallade medelklassen (som kanske egentligen borde kallas den bättre betalta och utbildade arbetarklassen + mellanskiktet) och arbetarklassen är en historia som tar sin början på 1930-talet, om jag förstått rätt, som är betydligt mer komplex än vad som ofta beskrivs.
Kanske får vi chans att diskutera den någon annan gång. Fortsätt gärna att skriva en intressant blogg.
For Velferdsstaten om det norska valet: http://www.velferdsstaten.no/Forsiden/?article_id=67286
”Kamp for en progressiv eiendomsskatt for å sikre velferden ble sånn sett en valgvinner i Trondheim. Det burde bidra til å dempe angsten for å drive denne typen omfordelingspolitikk også i Ap og SV i Oslo. Problemet er ikke at kravet er upopulært hos det store flertall, men de nevnte partienes manglende evne til å fremme en offensiv argumentasjon for eiendomsskatt – for å styrke velferden. Etter fem strake tap for sentrum-venstre i Oslo er tida inne for en gjennomdrøfting av strategien. Ikke minst gjelder dette tendensen til å legge seg politisk til høyre for å ”vinne sentrumsvelgerne”, som det heter. Dette baserer seg på en helt misforstått politikkforståelse, som er helt i strid med erfaringene fra Trondheim, Fredrikstad og stortingsvalget 2005, da de rødgrønne vant nettopp på en radikalisering av budskapet og en polarisering av valgkampen.”
Välfärdsfrågor är valvinnare, om de tas på allvar. Till och med i det rika Norge. När S försöker föra medelklasspolitik förlorar de. Där också.
Det finns ett område där generella åtgärder skulle kunna locka både de som har arbete och de som inte har. Jag tänker på en bättre maktbalans mellan arbetstagare och arbetsgivare. En rätt att bl.a. säga stopp nu är det för mycket – innan man drabbas av utbrändhet. Lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft borde också göras om. Den tillkom under Bildtregeringen och nu har stafettläkeriet spridit sig till psykiatrin, vars sköra patienter kanske är de som är i mest behov av kontinuitet. Vidare är många som är anställda i bemanningsföretag är mycket missnöjda med vad arbetsgivaren gör med deras tid. Enligt mig är varken arbetsrätt eller bemanningsföretagens maktfullkomlighet ”en fråga för parterna”. Dessa frågor borde upp på bordet under beteckningen – Stärkt arbetsrätt och större politiskt ansvarstagande för den psykosociala arbetsmiljön. ( Har skrivit ett utkast till en motion i ämnet. Är du intresserad av den kan du mejla mig.)
Ping: Välj Lena Sommestad till ny partiledare | Nemokrati
Ping: För att inte tala om… « Parkstugan
Ping: (S)trategier för återuppståndelse – del 3 | Magnus tankar
Ping: En moralisk politik « strötankar och sentenser
Ping: Tankar efter ett samtal hos ABF « strötankar och sentenser