Till Anna, kärleksfullt och solkigt

Idag firar jag att internationella kvinnodagen fyller hundra år genom att posta en text som tidigare varit publicerad i Tvärdrag.

I min historiebok från gymnasiet står inte ett ord om kampen för kvinnans rösträtt. Det var snarare på svensklektionerna jag lärde mig om kvinnornas villkor i historien: vi läste om självständighet och samvetsäktenskap i Almqvists Det går an, såg Nora lämna man och barn i Ibsens Ett dockhem och diskuterade Strindbergs motsägelsefulla kvinnosyn. Senare mötte jag namn som Fredrika Bremer, Ellen Key, Frida Steenhoff, Fogelstadgruppen och många fler. Att bli feminist är att se en sorts kvinnlig kanon byggas upp, en gemenskap bildas: Det här är de som gjorde mitt liv möjligt. Jag blir en del av dem, av en enhet.

Men vilka ingår egentligen i den där feministiska gemenskapen? Jag vet bara att jag aldrig hört Anna Sterky nämnas i de sammanhangen, trots att hon var en av de mest briljanta politiska begåvningar Sverige någonsin sett. Inte heller brukar Elin Engström, Elma Danielsson eller Anna Johansson-Visborg nämnas. De var alla aktiva i arbetarrörelsen kring sekelskiftet 1900 och kämpade för såväl arbetarnas rättigheter som kvinnornas. Kvinnorna i arbetarrörelsen ägnade dagarna åt kroppsarbete och kvällarna åt fackliga och politiska möten (som började klockan nio, så att alla skulle hinna dit efter arbetsdagen). De hade inte tid att skriva böcker och pjäser. De lämnade knappt något efter sig. Men de var med och startade något viktigt, och glömmer vi bort dem blir vår bild av historien skev.

Anna Sterky var mångsysslare inom arbetarrörelsen. Hon startade ett flertal kvinnliga fackföreningar, var redaktör för den nystartade Morgonbris, ordförande för föregångaren till socialdemokratiska kvinnoförbundet och, så småningom, SAP:s första kvinnliga partikassör. Om hon hade levt i en tid som var mer rättvis mot såväl arbetare som kvinnor hade hon blivit ännu mycket mer. Hon var en skicklig förhandlare med ett brinnande politiskt engagemang, en fantastisk känsla för ord, och en sällsynt begåvning för att göra konkreta förslag av stora visioner. Och hon visste mycket både om gemenskap – och om brist på gemenskap.

Det är inte så svårt för kvinnor idag att ta till sig budskapet att äktenskapet kan vara begränsande (Ibsen, Almqvist) eller att kärleken ska vara fri och preventivmedel tillgängliga (Steenhoff). Men för arbetarkvinnorna år 1900 var det knappast självförverkligande inom äktenskapet som stod överst på den politiska agendan. Det var inte heller självklart att preventivmedel skulle försvaras. ”Det måste vara osunt att låta preventivmedel bli ett system, utan vi måste arbeta på, att moderskapet får sitt skydd av samhället. Det vore att giva efter för kapitalisterna att ej giva samhället sina barn, därför att brödet ej räcker till” sa exempelvis Anna Sterky. Hon hade inte mycket till övers för Frida Steenhoff och hennes ”många stora ord” om barnbegränsning och fri kärlek. För många socialdemokratiska kvinnor vore ett förespråkande av preventivmedel en kapitulation inför det rådande samhällssystemet. Problemet var inte att kvinnor inte kunde kontrollera om de blev gravida – problemet var fattigdomen, och att somliga män inte tog ansvar för sina barn. Om dessa problem försvann skulle inte preventivmedel behövas i någon större utsträckning.

Det hända att kvinnor av olika politisk övertygelse och klass samarbetade i rösträttsfrågan, men det var sällan enkelt. I alla andra frågor var de varandras motståndare. ”Du förstår att det skall bliva mindre angenämt att i sällskap med den mest reaktionära av Erikas vänner tacka henne för god vakt”, skrev Anna Sterky i ett brev till Kata Dalström år 1906. Erika (Lindqvist) var liksom Anna och Kata aktiv socialdemokrat och när hon dog blev Anna ombedd att säga några ord vid graven, tillsammans med Lydia Wahlström. Lydia Wahlström var en av de mest framstående förkämparna för kvinnlig rösträtt, men hon var också uttalad högerkvinna. Det var därför Anna kallade henne reaktionär och därför hon kände olust inför att tala tillsammans med henne, trots att de båda arbetat för kvinnlig rösträtt under lång tid.

Annas brev slutar inte där. Sprickorna i den ”kvinnliga gemenskapen” gick inte bara mellan kvinnor av olika politisk färg. Anna hade flera skäl att våndas över att tala vid Erikas grav: ”Ja Erika är borta nu, med alla sina förtjänster och fel, men jag har så svårt att smälta minnen om ett och annat […] Men om jag skall säga något skall jag försöka tänka på henne så som hon var i klubbens första år, ty det vinner hon bestämt mest vid.” Det är hårda ord att fälla över en nyss avliden klubbkamrat, om än i ett privat brev. Vad var det som hade hänt?

Socialdemokraterna krävde redan från början allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. På den tiden hade bara män med en viss inkomst rösträtt till riksdagen. Omkring 1905 leddes Sverige av en liberal regering, som var beroende av de konservativa för att få majoritet i riksdagen. Liberalerna förberedde ett förslag som innebar nästan allmän rösträtt för män, och ett tag såg det ut som att de skulle kunna få stöd från de konservativa. Att de senare skulle stödja ett förslag som gällde kvinnlig rösträtt var dock uteslutet. Frågan var så känslig att alltför högljudda krav på kvinnlig rösträtt till och med skulle kunna få de konservativa att dra tillbaka sitt stöd för den utvidgade manliga rösträtten.

Socialdemokraterna bestämde sig för att tills vidare skjuta på kravet på kvinnlig rösträtt. Det var en rent taktisk bedömning för att åtminstone kunna utöka rösträtten något. Men frågan splittrade inte minst de socialdemokratiska kvinnoklubbarna. Vissa accepterade partiets bedömning, andra tyckte att den var ett stort svek. Konflikten blev oerhört infekterad och såren efter den levde kvar i åratal. Detta var anledningen till att Anna kände sådana kval inför att tala vid Erika Lindqvists grav: de hade stått på varsin sida i striden. Anna tyckte att kraven på den kvinnliga rösträtten fick vänta, Erika tyckte tvärtom. De trodde båda två på den kvinnliga rösträtten, men i detta fall stod den emot rösträtten för arbetarklassens män. De socialdemokratiska kvinnorna stod mitt i en korseld där de tvingades välja en av två identiteter; klass eller kön. Det var något som de socialdemokratiska männen, och de borgerliga rösträttskvinnorna, slapp göra.

Protokollet från ett kvinnoklubbsmöte i november 1905 illustrerar hur laddad frågan var. Anna Sterky ”tyckte att ett fåtal arbeterskor ej skulle vara överklassen behjälpliga med att genomföra en rösträtt […] varigenom de som verkligen behövde taga vara på sina intressen ändå bleve utestängda.” Erika Lindqvist menade istället att ”kvinnorna behövde rösträtt bättre än männen”. Mötet blev stormigt. Ett förslag att göra ett uttalande till stöd för kraven på kvinnlig rösträtt lades fram. Av protokollet att döma tycks Anna ha varit ganska ensam om sin uppfattning – men hon vann voteringen i frågan. Det blev inget uttalande. Det är uppenbart att Annas uppfattning hade ett tyst stöd i klubben, men det var deras motståndare som hördes mest. Den som ville plocka några popularitetspoäng skulle inte argumentera för Annas linje, något hon själv var plågsamt medveten om: ”Ja det var ett härligt möte på klubben”, skrev hon några dagar senare till Kata Dalström (som delade hennes uppfattning i rösträttsfrågan). ”Nu kan du trösta dig med att de avsky mig lika så grundligt som dig, när man ej vill jama med då är man en usling.”

Knappt ett år senare hade situationen förändrats. Den liberala regeringen hade fallit och hoppet om att utvidga rösträtten hade minskat. Det fanns därför inga taktiska skäl att vänta med kraven på kvinnlig rösträtt längre. På ett möte med kvinnoklubben sa Anna att ”nu borde väl kvinnorna tagas med, nu hade vi stått solidariska länge nog, nu skulle vi fordra att männen framställa även vårt krav, men då måste vi arbeta själva och ej endast låta överklasskvinnorna agitera.” Det framgår av protokollet att Annas ändrade uppfattning väckte en del småsura kommentarer från de andra kvinnoklubbisterna (”att detta ej har kunnat gå för sig utan dryga hugg till både höger och vänster är ju givet”, skrev Anna om mötet i ett brev till Kata). Men trots att hennes kritiker kanske inte ville uppfatta det så, hade hon ju aldrig någonsin släppt sin övertygelse i rösträttsfrågan. Agerandet var enbart strategiskt. Men det kostade henne mycket – förutom att hon gick emot sin egen övertygelse, hamnade hon också i djup konflikt med många som stod henne nära. Anna var aktiv i Stockholms allmänna kvinnoklubb (s-kvinnoklubb baserad i Stockholm) i decennier. Hon och de andra kvinnorna i klubben hade mycket gemensamt – erfarenheter, målsättningar och politisk övertygelse. Ändå kände sig Anna hela tiden kluven inför samvaron i klubben. I breven till Kata Dalström – en av hennes få nära vänner – är skildringen av kvinnoklubben inte en berättelse om gemenskap. Det är sorgligt att läsa, särskilt som jag tänker att Anna nog inte var den sista politiskt engagerade människan som upplevt detta.

Under sommaren läser jag The Blair Years av Alastair Campbell. Boken består av utdrag ur Campbells dagböcker från hans tid som Tony Blairs presschef och högra hand. De som har mest att säga till om i Labourpartiet förutom Tony Blair under hans tid som partiledare är Gordon Brown, John Prescott och (under en period) Robin Cook. De fyra kallas för Stora Pistolerna. Stora Pistolerna har informella möten tillsammans. De bestämmer saker, jobbar tätt ihop och vill driva Labour och Storbritannien framåt. De bråkar och sårar ofta varandra. De kämpar om platserna i hierarkin, snackar skit om varandra och är griniga när de tycker att de blir trampade på tårna.

Jag känner igen detta. Fast ingen skulle ju ha kommit på tanken att kalla Anna och hennes vänner i Stockholms allmänna kvinnoklubb för Stora Pistoler. Annars är det rätt likt, förutom att de brittiska herrarna verkar vara något mer av primadonnor. Politiken är kärlek men ja, den är också solkig. Om än inte på det sättet kvällstidningarna menar.

Mer om internationella kvinnodagen: SvD, SvD, SvD, SvD, SvDDN, DN, DN, DN, DN, AB, Ex, GP, GP, GP, GP, och självklart bloggstafetten. Andra bloggar om , , , , . Netroots. Rödgrönt. Intressant?

10 kommentarer

Filed under Kön, Socialdemokraterna

10 responses to “Till Anna, kärleksfullt och solkigt

  1. Pingback: Vill inte ha blommor – ge oss jämställdhet! « Ulrika Falk

  2. Pingback: Vill inte ha blommor. Vill ha jämställdhet! « Ulrika Falk

  3. Anna Sterky var absolut den man blev mest nyfiken på i er bok. Man fick känslan av att det fanns en idépolitisk mognad där som var före sin tid.

    (Och Elma och Axel Danielsson så klart, men det var mer pga deras strindbergska relation.)

    • Marika

      Ja, hon är min favorit. Kanske beror det också lite på att hon är en av dem som lämnat mest material efter sig (även om det egentligen inte var särskilt mycket). Men hon var helt klar något alldeles extra.

  4. Du sätter fingret på något oerhört viktigt. I mitt skrivande om folkrörelser – se http://www.folkrorelser.nu/demokratins-barare.html – har jag förgäves letat efter böcker om kvinnorörelser före 1914, men bara hittat såna som handlar om De Stora Hjältarna – som mest definierats utifrån vad de skrev. Fotfolket, men även organisatörerna, har fullständigt glömts bort.

    Så här är det inte med litteraturen om andra rörelser. Arbetarrörelsens litteratur handlar inte bara om teoretiker utan mycket mycket mer om praktiker. Och efter E.P.Thompsons epokgörande arbete minst lika mycket om fotfolket som om generalerna.

    Varför är litteraturen om kvinnorörelser så efterbliven?

  5. Pingback: Fusknyheter och hemligheter « Ett hjärta RÖTT

  6. Pingback: Anna och rösträtten | Storstad

  7. Pingback: Kvinna umgås mer! « Parkstugan

  8. Pingback: Byte av arbetsmarknadsbegrepp i sjukförsäkringen har faktiskt betydelse! | LO Bloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s